Efter sju sorger och arton nervsammanbrott har jag tagit mig samman och är mitt i startsträckan på det som har gett upphov till hälften av "attackerna".
Skolans 100-årsjubiléum firas denna vecka.
Först såg det ut som om jag skulle jobba i en arbetsgrupp omkring morgonsamlingarna hela veckan.
Men så blev jag i en hast ensam om det hela medan jag var ute och rastvaktade under ett av mötena. ….
(Men stopp! Vill inte smutskasta vare sig skolan eller kollegorna, bara beskriva min egen upplevelse och frustration omkring det hela….Sådärja….alla rättffärdigade! =)
Då kände jag bara alltför väl igen situationen från ett flertal projekt som jag har fått ro iland på egen hand, mer eller mindre, i min förra skola. Jag har inte blivit övergiven som barn, eller varit mobbad eller utfryst ur någon gemenskap, och så heller inte nu, egentligen…..men ändå sätter det sådana djupa spår trots att "skadan" är skedd i vuxna år. Samlingar har vi i skolan varje vecka och dom håller jag i utan några större besvär, även om de kan vara stressframkallande också. Men just detta med projekt, där man gemensamt ska komma fram till något..att spåna ihop något några stycken tillsammans som ska bli roligt för hela skolan….
Och..Nähä ?
Jag skulle alltså spåna själv. Och sen ramlade planering inför Lucia och avslutningen över mig och jag visste inte i vilken ände jag skulle börja. Jag som egentligen älskar projekt och schemabrytande verksamhet blev helt avstängd. Inte en kreativ idé dök upp i min skalle. Och de idéer jag hade haft föll inte de andra på läppen….
När jag satt hemma för att planera, tornade musikböcker och skivor upp sig framför mig, och noter jag hade kopierat samlades i olika odefinierbara högar som jag sen lyckades slarva bort.
Jag lyckades i alla fall visa min förtvivlan inför en i arbetsgruppen som till slut förstod att jag ville ha lite feedback åtminstone…och som genom ett trollslag dök en entusiastisk kulturarbetande mamma till ett av barnen upp några dagar senare, och ville jättegärna vara med och planera och genomföra det här arbetet med morgonsamlingarna tillsammans med mig. Så nu rullar det på.
Första dagen gjorde mer eller mindre succé och nu känns det relativt lugnt, och fortsättningen är ganska genomarbetad. Det blir mer elevmedverkan och de barn som ska vara med måste övas med.
Jag behöver inte vara rädd för det totala sammanbrottet i alla fall.
Mitt eget, alltså. Det var farligt nära där ett tag.
Nu är det bara några veckor kvar och sen är min musiklärarbana över för den här gången.
Det känns lite sorgligt men som Kurt Olsson hade frågat mig: Hur mycket gladare är du för att du inte ska fortsätta än du är ledsen över att du har gett upp ?
Tja…jag är gladast över att jag faktiskt har velat, och vågat prova och att jag har chansen att gå tillbaka till något mindre stressframkallande, förmodligen. Och det är det viktigaste…jag vill inte gå i däck en gång till. Nu känner jag ju igen symptomen så nu kan jag förhoppningsvis stoppa i tid.
Time in Stockholm 
Tid 
Ja, säg stopp i tid den här gången. Slå näven i bordet. Ta ton, ta plats, kräv din rätt.
🙂
GillaGilla
Oj! Det här måste vara någon sorts ketchupeffekt.
GillaGilla
Oj! Det här måste vara någon sorts ketchupeffekt.
GillaGilla
Låter som en mardröm. Jag förstår om du vill sluta.
GillaGilla
Finns inget jobb som är värt att må dåligt över. Bra att du inte bara ångar på utan stoppar i tid! Kram!
GillaGilla
Bravo Millroll!Vi ska vara tydliga och övertydliga i GOD tid och säga STOPP det här GÅR inte!Chefens jobb är att organisera upp jobbet på skolan så alla mår bra. Det ska man kräva av en chef, men först måste man ju berätta hur man mår och då ska man enligt min erfarenhet ÖVERDRIVA och hota med sjukskrivning!Du måste värna om dig själv. Kom ihåg; Du är nåns fru, nåns vän, nåns syster, nåns dotter, nåns gudmor osv.Vi gillar när du garvar (och tycker det är sorgligt om du gråter…)
GillaGilla
En sak till;Fullständigt underbara bildillustrationer som ger mig härliga minnen.
GillaGilla
Vilket fin space du har. Fine foto och kloke funderingar. Bra att du har provat på att vara musiklärare, men att du har kommet fram till beslutet att du är glad det är slut. Det är bra med lärare som kan väre ( hmm min norska du ) Det är ett felles ansvar både från föreldrernas sida och lärarnas. Våga att sätte foten ned och säga stopp och att du också kan säge stopp overför rektor. Det är inget lätt jobb att vara lärare. tack för besök på min sida. Hälsningar från Unni
GillaGilla