En solig morgon kan jag åter sitta ned och tänka. Vill så förtvivlat gärna hinna med den egna betänksamheten och ge utlopp för min skrivlust som då och då pockar på. Trodde kanske att det skulle komma oftare, det där tillfället då allt stämmer. Om jag bara knappade in på min övriga aktivitet på nätet skulle tid och lust och uppslag bara finnas där. Men nej, uppslagen kommer då jag minst anar det, och trots Kerstins goda råd om att ha med små anteckningsblock var jag än befinner mig, har jag stupat redan vid första anhalten. Att komma ihåg att skaffa dem.
Men jag har en bok, en "finistère-anteckningsbok", som jag skullle kunna ta med mig överallt. En som ingen mindre än Bodil Malmsten har signerat. Det borde funka. Inte så tung. Nu är det bara den fastsatta pennan som fattas…..
Och ibland kan jag bli rent euforisk när jag går och samlar ihop formuleringar på stan, när jag bara vet att det kommer att sitta som en smäck. Bli till en liten läcker blogg-bakelse färdig att serveras med nyplåtade bilder och allt.
Och hemma igen….det finns ingenting där…..
Återigen kan jag konstatera att rörelse och intryck föder handling och uttryck, men ett stillasittande krystande ger inte mycket alls.
Inte hade jag tänkt mig att sitta här och beklaga mig i det strålande marsvädret, utan istället visa på de otroliga väderomslagen från dag till dag som visar sig under min promenad över Västerbron i Stockholm. Jag har praktiskt taget "snöat in" på den där utsikten.
Att ha Stockholm för sina fötter i alla väder och att i ett grågult dis knappt förnimma torn och tinnar uppe på Södra Bergen borta vid Slussen är som att göra en resa i både tid och rum, eftersom gråskalan gör utsikten så tidlös, bortom alla broar och hus, utgör också den vilda naturen i förgrunden, på Långholmen en påminnelse om att vi och vår civilisation, vår kultur, våra byggnadsverk som ändå är många hundra år gamla, ändå inte kan mäta sig med urberget, vattnet, vinden, fåglarna och allt. Kanske att vi, mänskligheten, inte kan mäta oss med naturkrafterna längre. Den här vintern har snö och is tagit över i stora delar av landet.
I Chile och på Haiti har det mullrat från jordens innandöme. När något extremt sker i naturen, vill det till att människans egna strukturer och byggnader står starka. Och då menar jag i första hand de sociala strukturerna. De mänskliga resurserna ska inte vara uttömda redan före en katastrof för då finns där inget att ta av. Vi måste odla en god kultur över hela jorden, människor och djur emellan, annars står vi oss slätt.
Om vi bara bygger välfärd på egen vinning, konsumtion, prylar, el-uppvärmning, t.ex, och allt detta utan grund att stå på, har vi ingen chans att klara oss när något oförutsett händer.
Då kan vi stå där med våra obrukbara i-pods och HD-TV med surroundanläggningar. Då kan vi stå där med våra miljonvillor som vi inte kan värma upp.
Vi måste ha en beredskap och känna oss kulturellt förberedda i tanke ord och gärning. Vara förberedda känslomässigt på att livet inte alltid är enkelt och glatt, men ändå känna att det finns ett hopp om livet. Det kan vi ju inte göra om vi inte vet vad vi ska göra med livet, Vårt eget och andras. Eller varför ?
Så jag har kommit på att jag måste börja odla mig själv nu. Med kunskap, med natur och promenader, med litteratur, med musik och teater och annat kul umgänge som stärker livsviljan. För den är grunden.
Som urberget! =)
Typ….
PS. Men ja…jag vet att det här är pretentiösa självklarheter för många, men även självklarheter bör ihågkommas så att de inte blir ledsna.
Och framförallt blir vi ledsna när vi märker att vi inte sa dem i tid…innan det var för sent! DS
Time in Stockholm 
Tid 
Tack för en fin blog!Tror du har rätt i att intryck föder uttryck tillskillnad från att krysta fram någo vid datorn. Jag börjar också ana vad de stora författarna och skalderna hade sina musor till. Fast idag heter de nåt annat typ coucher, terapeuter, inspiratörer. Deras inspration går till stor del mot huvudet – det intellektuella. Men sen finns det andra omkring oss som väcker något i våra hjärtan. De är de sanna musorna. de får kranen att öppnas, inspiationen att flöda…Att läsa dina bloggar är som du märker ett annat sätt att få igång tankeverksamheten.Bra böcker fungerar dessutom fint. (TexCastaneda)En annan sak, jag lagt märke till är att förutom den impuls en kopp kaffe ger så fungerar kroppsvärme för mig.När jag gått ca en halvtimme har den börjat komma igång. Jag tar av mig mössan. Formuleringarna slingrar sig vällustigt i tankarna. Skrev jag inte upp dem, eller i alla fall ett stödord, skulle de vara som bortblåsta när jag kom hem.Men nu har jag varken promenerat, läst nån bra bok, snubblat över nån musa. Alltså tyst på min sida.Men en intressant blog har jag läst och inspirerats av!
GillaGilla
Kloka ord och inspirerande som vanligt.
GillaGilla
Dina ord satte mina tankar på pränt. Visst borde människan odla sin kultur och sin medmänskliga omsorg på annat sätt men människan är tydligen inte sådan. Ego, ekonomi och konsumtion styr idag. Vi tycker naturkatastroferna är fasansfulla men i nästa andetag är det viktigare vilken storlek på platt TV vi ska köpa. En gång i min ungdom var drömmen att kunna starta barnhem i Brasilien men det ville inte ödet.Nu lever jag avskalat och i enkelhet med mina hantverk.Allt gott till dig…
GillaGilla
Å, tack kära bloggvänner och tillskyndare! Vad roligt att höra att mina ord har fallit på rätt plats och inte hamnat platt på marken. Gör mig glad! God fortsättning på dagen och helgen kommer snart…=)
GillaGilla
Jag tycker inte alls det är pretentiöst det du skriver. Jag tycker det är kloka och förnuftiga tankar och jag håller med dig i allt!!
GillaGilla
Tack San! =)
GillaGilla
Vackert och klokt skrivet Mill! Jag undrar om det är utsikten från din lägenhet på den första bilden?
GillaGilla
Tack Åsa! Ja, det är från min lägenhet in mot gårdshuset…=)
GillaGilla
Jag tycker det är så charmigt med utsikt över takåsarna. Hade jag bott i stan hade jag velat bo så, men nu är jag ju en lantis i själ och hjärta. 🙂
GillaGilla