Att blogga i medvind…?

Kan det verkligen vara nåt? Att blogga i medvind. Att tala om hur fantastiskt bra allt ska bli och hur segerviss man känner sig? Lite ”äckligt” retsamt kan det kännas för alla andra. Kanske inte första gången , och heller inte andra eller tredje gången, men framgångssagor är ju roliga just därför att de har föregåtts av motgångar, strider och personlig utveckling. Framförallt tror jag att man för egen del behöver ett visst motstånd för att hitta motivation och uppslag i sitt skrivande och i sitt uttryck.

Kom ner på båda fötterna i förra veckan i ett sjusjungande HEJ!  Jag var liksom i harmoni med mig själv och hela världen, plötsligt. Ganska så berusande efter så lång tid av upplevt ”styvmoderligt behandlande”.

Nu är det alltså bara mitt eget eventuella motstånd och – ve och fasa – brist på talang och kunskap, som kan hindra mig från fortsatta framgångar. Det sägs att ”själv är bästa dräng”, men man kan lika gärna påstå att ”själv är bästa fiende”. Ingen sätter käppar i hjulet lika bra som man själv.

Och handen på hjärtat….visst är det roligare att läsa om folks snöpliga tillkortakommanden än om idel, ädel adels lyckliga sammanträffanden. Vad är guldlockiga prinsessor i högönsklig välmåga mot en stackars fattig flickas kamp för sin och sin familjs överlevnad. Det är klart att man vill se ett lyckligt slut, men att läsa om lyckliga slut i parti och minut är i sig ingen höjdare.

I konsten, precis som i livet handlar det ju om ”kriser och utveckling”. Det är då man ser att något händer i en människas liv.

Men inte vill man egentligen sina vänner och bloggvänner något ont för att få sig en bra historia till livs. Så hur blir det då med med- och motvindsbloggandet?

När jag började på blogga i min (denna bloggg fanns ju då på ”spaces”) wordpressblogg för 4 år sedan hade jag en hel arsenal av ”motsåndare”, ”förvarsadvokater” och ”Högsta Domstol”, som alla på det ena eller andra sättet representerade olika delar av mig själv. Det kunde bli en ganska underhållande läsning, men allteftersom jag blev mer och mer harmonisk hade jag svårare och svårare för att skriva i denna form av rättegång. Den bloggen var som gjord för att jag skulle ha såväl yttre som inre fiender. Och jag kan inte återvända dit annat än när jag har något problem att dryfta.

Men denna blogg är min allt-i allo-blogg. Alla möjliga människor kan följa allt stort och smått som jag skriver. Jag kan inte vara allt för personlig, men vill heller inte bagatellisera stora problem som jag har haft. Från början ville jag ju helt enkelt öva mig att skriva. Att höja mig lite över min egen normala nivå. Liksom en krönikör betrakta mig och omgivningen ur olika synvinklar. Och ja…jag tror jag kom så långt jag förmådde inom den genren, eller så var det för att jag fick vänner via bloggandet som det var svårt att inte vara mer personlig med. Ingen nackdel, naturligtvis.

Nu när det är så inne med ”modebloggar” och liknande börjara jag känna att mitt bloggande är alltför ”otrendigt”. Inget tema, ingen direkt inriktning. Sen bloggen hamnade här på WordPress har jag heller inte lyckats lägga in någon form av mediaplayer här heller. I så fall skulle jag ju gärna fortsätta med en slags ”musikblogg”. Men problemet är att jag har svårt att fokusera, eller begränsa mig. Säger jag att jag har en musikblogg känner jag genast ett trängande inre behov av att skriva mer samhällsinriktat, politiskt.

Så vad är nu problemet? Så säger ni säkert. Vad klagar hon på nu? För lite och för mycket motstånd? Aldrig nöjd?

”Fortsätt skriv som vanligt, Milllroll! Sitt still i båten, sjung dina sånger, gör ditt jobb, lev ditt liv, ta dig tid till det som är bra för dig och din omgivning!”

”För TID – denna kosmiska ädelsten – är vad du har bett om, och TID är vad du har fått, och TID är vad du ska använda på bästa sätt!”

Här är din och min TID, min goda Millroll! 😉