Särdeles barock sjögång…

Säkert har jag berättat om min musikaliska uppväxt här på min blogg. Jag har berättat om livet i den svindlande klassiska musiken på landet när Bachs brandenburgkonsert blandar sig med vårfåglarnas sång och solljuset in på verandan. Hur det var en del av mig…Långt senare blev även ”A whiter shade of Pale” med Procul Harum, The Monkees ”When I saw her face”,  The Band, Jimi Hendrix, Cream, Beatles. mfl, en del av mitt solljus på samma veranda. Men det är en annan historia.

I stan var förhållandena lite annorlunda. Musiken kom från många olika håll, inte bara från ”His masters voice”, utan från klasskamrater och min yngsta bror som tog med just den lite aparta – för vår familj – musiken in i hemmet.

Men i stort sett var det kyrkosång  som gällde. Inte på grund av någon kristen lära utan på grund av musiken med stort M. Och för mig fanns det inte i min föreställningsvärld att man inte skulle gå och lyssna på Bachs Matteuspassion i påsktider om den framfördes i Adolf Fredriks kyrka under Anders Öhrwalls ledning och med hans Bachkör och Drottningholms Barockensemble. Ungefär som mina syskonbarn senare kunde vittna om när de började i Adolf Fredriks musikklasser; blev de mycket förvånade när de förstod att inte alla deras kompisar också hade gått i demonstrationståg som barn och skanderat ”Ropen skalla, Daghem åt alla”. Lika konstigt tyckte jag det var att inte alla människor hade varit på konsert i Adolf Fredrik varje helg då det var konsert. Man vallfärdade dit för att höra H-mollmässan, Monteverdis Maria Vesper, och alla kantater, motteter och andra stora körverk av Bach. Och det berodde på just denne man som kunde skapa sväng, och liksom ”sjögång” i den gamla musiken, med sitt nygamla sätt att musicera. Anders Öhrwall skapade en skola som var så typisk att man på 70, 80-talet brukade hänvisa till honom och säga att nu gör vi en ”Öhrwallare”, eller en ”Öhrwallsk sjögång”, och alla visste precis vad som menades…

När jag blev äldre fick jag själv möjlighet att sjunga med Anders. Mina äldre syskon hade alla sjungit för honom. Han brukade ringa upp dem och fråga om det inte var dags att börja, i Bachkören, som det då var frågan om, medan jag aldrig blev uppringd. Han hade väl glömt att det fanns en lillasyster, tänkte jag. Så jag sjöng i andra körer och förkovrade mig, men Bachkören var alltid den kör som hägrade. Upplevelserna jag hade av den där 3 – 400 gamla musiken i Adolf fredrik, går nog inte att likna vid något annat. Vi satt alltid där i mitten av kyrkan, mina föräldrar och jag. Många vänner som kom förbi, hälsade och pratade med mamma och pappa. Ett glatt umgänge där i kyrkorummet. Innan konserten började skred kören in sjungande ”Alta Trinita”, en medeltida hymn som de alltid började med. Och där passerade mina storasyskon i de röda kåporna och gick upp på läktaren eller fram i koret. Det var så vackert och högtidligt. Sedan bröt musiken ut. Körer och trumpeter, buller och bång. Många soloinsatser och mycket körsång. Kören liksom dansade fram melodierna och rytmerna. Alla stod och gungade i takt med musiken och musiken svängde verkligen. Så hade det nog inte låtit och sett ut tidigare i någon kyrka. En kör som liksom jazzar fram toner av Bach. Men kunde Benny Goodman så…

När jag sedan blev uppringd av Anders Öhrwall, var det för att han ville att jag skulle börja i Filharmoniska kören, som han hade börjat leda vid den tiden. Jag fick komma och sjunga upp och jag var mycket nervös. Notläsningsprovet gick mycket bra, men när jag sen skulle sjunga någon solosång blev jag så nervös så att benen skakade på mig:

Hur är det med dig? sa han.

Benen skakar på mig, sa jag.

Du sjunger väl inte med benen, sa han, och flinade på sitt Öhrwallska vis.

Många uttryck och skämt som vi fortfarande säger har sitt Öhrwallska ursprung.

”Borsta tänderna innan ni kommer hit”, sa han en gång när han tyckte vi sjöng falskt.

”Basarna har hittat en jättebra, tjock, tung bok från Kungliga Biblioteket”, kunde han också säga när basarna aldrig tittade upp på dirigenten. 

Och hans vanligaste fras var ”Vad bra re går!”  som han gärna sa när det lät för hemskt.

Men man blev aldrig nedslagen och man kände sig alltid sedd av honom. Jag tror nästan inte jag har träffat på någon  dirigent som jag har blivit så sedd av som av Anders. Ändå hade han ju mer än 100 sångare att hålla koll på i konserthuskören. Allt det här roliga var ju förstås grädde på moset. Men det bästa var ju ändå musicerandet.
Svänget, sjögången, kom sig avfraseringarna, de långa rulladerna (många sextondelar i följd) som alltid hade en riktning mot ettan i nästa takt, de olika markeringarna på olika toner och hur man betonar stavelser i ord, att lätta på trycket när man sjunger långa toner, svälla mot ettan och sedan avfrasera. När vi skulle sjunga Händels Messias hade han en lång föreläsning om de här sakerna och hur vi skulle markera i våra noter så att alla gjorde samma. Han var otroligt metodisk och noggrann. Han förde in uppstråk och nerstråk i orkesterns noter på liknande sätt och lämnade inget åt slumpen. man kunde ju tro det, annars. En gång var jag med i en provkör på en körledarkurs där han var en av lärarna. När en elev frågade Anders hur han skulle slå in kören på ett intrikat ställe, flinade han lite och sa att jag gör som jag brukar…jag gör väl så här, och så vevade han runt med armen några varv, och av någon anledning var det inte alls svårt att förstå när han ville att vi skulle komma in.

Och jo, han var rätt impulsiv också, men det låg mycket arbete och filande bakom det där ”lirandet” han visade upp på konserter och vid repetitioner.

När mina föräldrar en gång lyssnade när Filharmoniska kören uppförde Bachs H-mollmässa, blev min pappa allra mest betagen av hur Anders Ö vid insatsen av ”Et resurexit”, stampar ner foten på åttondelpausen innan kören skulle komma in, mycket explosivt. Och det hade ju inte varit något konstigt med det, om det inte hade varit så att han hade stått på en slags trälåda för att synas bättre och på det sättet lät det som ett riktigt slagverk satte igång oss. ”Pang”, sa det i alla fall. Vet inte vad resten av publiken tyckte, men min pappa var förtjust. Han tyckte det passade in i sammanhanget.

Hela min berättelse om denna musikaliska sjögång och mannen bakom densamma har en bakgrund.

Jag läste i måndags att Anders Öhrwall har gått bort efter en tids sjukdom. Jag visste att han har varit sjuk ett tag, men när en människa försvinner, som har haft en stor betydelse i ens liv, om inte direkt hela tiden, så i alla fall indirekt – känns det alltid lite extra.  

En stor del av mitt musikaliska liv är detta musicerande med sväng och med sjögång  och att lyssna på Bach eller annan barockmusik hade aldrig varit detsamma utan detta musikaliska sjögångsväsen och att avfrasera har blivit en dela av min personlighet, typ….;-)

”Ruht Wohl”! 

Den vackra slutkoralen i Bachs Johannespassion får bli slutet på detta inlägg. Och med Nicolas Harnancourt som ledsagare i musiken kan det kanske kännas som att sakta guppa på vågorna in i musikhimlen, där han får slå följe med den vars musik han kände så väl. Och vi som är kvar kan fortfarande känna dyningarna och de friska vindarna från ett mindre högtidligt sätt att framföra gammal musik på.

Tack för det!

Vila Väl!