Sådärja!

Nu har vi kommit till det stadiet då sommaren kan summeras:

Det har varit en bra sommar.
Det har regnat ibland.
Det har varit helt magiskt vackert ibland.
Det har aldrig varit riktigt varmt. Aldrig så varmt att jag har kunnat sitta ute sent på kvällen i bara linnet….det är min enda egentliga invändning mot den här sommaren.

Så har det varit en flytt – för min mammas del som har påverkat oss alla. Det har till vissa delar varit smärtsamt men ändå nödvändigt. I och med detta en hel del förflyttningar mellan stad och land för egen del, och en hel del oro. Men nu får vi hoppas att vi är iland.

Och en fantastisk resa ”Vänern runt, med lite utvikningar” har vi hunnit med.

Och tillbaka till detta fantastiska sommarställe som vi har fått tillgång till tack vare föräldrarna.

Här har katterna levt sina alldeles egna liv under 5-6 veckor. De är hemma här och trygga så länge inga andra släktingar gör intrång på deras revir. Det går an med vissa av dem som katterna har känt sen de var ungar, men alla de andra…små barn, vuxna karlar som kommer dundrande som elefanter, eller barnfamiljer med hund. Det värsta är våra nya gäster som de aldrig har träffat. Då springer katterna till skogs eller fräser högt åt dem.

Nej, katter går inte att tämja eller uppfostra vilket jag för min del uppskattar. Om en vecka börjar jag jobba igen…då blir det till att uppfostra/tämja/roa/roas av en hel grupp med nya 6-åringar. Jag gläds åt det men vet också allt för väl vad det innebär. Jag måste bli ordentlig och bestämd igen. I viss mån tråkig och principfast. Sådan som jag inbillar mig att jag inte vill vara.
Ungefär som jag inbillar mig att man måste vara om man uppfostrar en hund, men som man slipper om man har katt…i alla fall till viss del. Ibland får man tjoa till väldigt bestämt om de gör något riktigt galet, eller spruta vatten på dem om de klättrar i gardinerna, eller väsa eller klappa i händerna. Det brukar funka, men de lär sig rätt bra och eftersom de ogillar skarpa tonlägen och annat obehag försöker de helt enkelt undvika sådana obehag.

Däremot kan man ju aldrig lära katter att gå fot eller komma när man ropar på dem. De kommer bara när de själva vill. Men när de väl kommer, efter flera nätter i skogen, då smälter ett mattehjärta. De dunsar ner bredvid en i soffan och spinner som ett helt mudderverk, allrahelst om man kliar dem mellan öronen eller under hakan eller på annan särskilt behaglig plats. Då känner man sig utvald som människa.

Och egentligen – lite fungerar det ju så även med barn. Om man inte håller på och kommenderar dem och ställer allt för hårda men ändå befogade krav på dem, kommer de ofta självmant till en efter ett tag.

Så jag kanske ska ändra inställning – jag ska inte uppfostra ett gäng valpigt olydiga ungar utan vänta ut ett antal självständiga barn som tids nog uppsöker mig och den kunskap jag eventuellt kan ge dem?

Hehe….och sanningen ligger som vanligt någonstans där mitt i mellan. 😉