Tiden går – saktfärdigheten består…

När jag drömmer om något som ska hända, handlar det nuförtiden oftast om något som jag själv kan göra något åt. Och efter sju sorger och åtta bedrövelser har jag nu kunnat ta plats på min gamla (nästan) plats på jobbet, där jag känner att det jag kan och vill utföra på jobbet har betydelse.  Äntligen är jag rätt kvinna på rätt plats!  Inte så att jag inte har varit mentalt närvarande på jobbet de senaste åren, men först nu känner jag vilken skillnad det ändå gör, det där med erfarenhet och intresse. Nu är det plötsligt roligt igen, på riktigt. Jag tror att jag har stort behov av riktlinjer i mitt arbete. Jag behöver veta väldigt tydligt vilket mitt uppdrag är för att känna mig motiverad och engagerad. Sen är det inget som hindrar att jag fyller mitt uppdrag med egna delmål och delikatesser som liksom piggar upp både mig och barnen, men vad de ska lära sig och förstå är målet. Hur de lär sig blir min och mina kollegers uppgift.
Allt detta är roligt och spännande för inget barn och ingen barngrupp är den andra lik. Förut när jag jobbade med samma sak – för 10-15 år sedan tyckte jag att det var en aning tjatigt att hela tiden göra om samma moment och att dessutom byta ut en 6-årsgrupp mot en ny varje år, precis när de har blivit skolmogna allihopa. Men nu kan jag tycka att det är ganska skönt detta att ha samma kunskapsstoff och färdigheter att ge barnen eftersom själva barnen varierar så från år till år. Det finns nog mycket att ta hänsyn till och ändra på för att man ska bli den där kreatören som tar vad hon har för att kunna presentera den färdiga produkten i olika skepnader.

Nu har jag ju inte bara mitt jobb att skapa mål och mening i, utan även mitt alldeles egna pedagogiska koncept som snart börjar likna en surdeg, så länge som det har stått och jäst. Men, so what? Surdegar är väldigt poppis nuförtiden. Problemet med min egen surdeg är väl just att den jäser för mycket. Numer innehåller den bara alltför mycket, så att fokus från det som först var tänkt – inlärning av olika ämnen via rörelse och musik – har nu förökat sig genom delning i saga, ramberättelse, dataspel, powerpoint……allt! I min hjärna alltså. Och i min senaste idé inbegrips även barns egna bilder och berättelser…men nej! Kringelidéerna får mig på avvägar. Men samtidigt kastar de nya tankar tillbaka på ursprungsidén…..Till slut vet jag inte vad som är bäst för mig och framförallt för hela projektet.
Om jag nu ska applicera det jag har lärt mig av erfarenhet på jobbet – att ha ett tydligt mål och uppdrag – delmål, t.o.m. – borde jag rikta in mig på min storyline först för att veta riktning och sammanhang och målet med färden, och sedan varje låt/rörelse för sig. Sedan får jag efteråt ägna mig åt krimskramset runt om.

Sagt och gjort!
……Trodde ni, ja….. 😉

Och just precis nu susade en helt ny och i mitt tycket helt briljant idé genom min skalle precis när jag tänkte publicera detta stycke text. Jag skriver – alltså tänker jag!