Om det vore någon ordning på mig skulle jag #blogga100 dagar om musik….#19

Efter att ha skrivit ett mycket låååångt och innehållsrikt inlägg på temat musik på min mobil, hände någonting – jag skulle bara sätta i laddaren – och all text försvann!

Jag borde låta mig nöja, därvidlag. ”Där orden tar slut, tar musiken vid..” som någon så vist har sagt, fast jag minns inte vem.

Men nu?

Jag ska försöka ta det från början….. 😉

Jag har svårt att nischa mig själv. Att ruta in mitt liv i fack och säga att jag ska blogga om musik eller om språk, om pedagogik eller foto, om katter, om natur, om segling och om kärlek av alla de slag, och om mänskliga rättigheter, om politik och om kulturarv, om mitt eget liv eller…. Jag känner mig infångad om jag måste bestämma en sådan sak.
”Men det vore ju klokt om jag höll mig till ett ämne där jag är ovanligt kunnig, för att vara jag”….invänder mitt bättre jag.
Mitt sämre jag invänder att ”det vore ganska tråkigt att läsa en massa pekpinneaktiga essäer av någon förnumstig förståsigpåare.”

….Hmmmmm…..Hela jag fortsätter som vanligt. Det blir ändå aldrig någon ordning på mig, om det inte har blivit det hittills, så….

Allt flyter ihop och hänger samman för mig. Jag kan inte särskilja. Det är som att särskriva: Kär lek istället för kärlek. Men helst både och. Vi kan ju inte leka kära lekar utan att känna kärlek.

Så är det med musiken. Jag skulle inte vara den jag är utan att ha levt ett liv i musiken. Att vara där musiken finns. Den har varit som luften jag andas, nästintill. Inget som någon ifrågasätter. Den är som trampolinen jag hoppar ifrån och får kraft av, men det är inte samma sak som att jag lever av musik. Kanske inte riktigt som att jämföra med en prostituerad som lever av påtvingad kärlek, men ändå är det något tvångsmässigt över en musikers vardag, om man jämför med min vardag. Jag kan lyssna på musik utan att behöva fundera på hur det framförs och jag kan spela själv utan att få ont i magen på grund stress och oro inför nästa framträdande eller funderingar på om jag hinner få mitt gage innan nästa hyresavi ska betalas.

Mina föräldrar som badade oss i klassisk musik av allehanda slag, och som sjöng med oss och spelade med oss från vi var små till vi flyttade hemifrån, och längre än så, om de kom åt, var aldrig annat än glada amatörer – mer musikaliska än det stora flertalet, men ändå inte överdrivet. De hade, tack vare att de sjöng konserthuskören i Stockholm och pappa spelade i amatörorkestrar, lite känningar i dåtida musikliv. Min äldste bror hade den tidens konserthuschefs bror, Gunnar Norrby, som cellolärare.
Min bror var mycket musikaliskt begåvad, och med ett absolut gehör dessutom, så mina föräldrar frågade läraren om han tyckte att min bror skulle söka till musikhögskolan – eller hette det akademin, på den tiden? – varpå Gunnar Norrby fällde den för oss syskon ganska ödesdigra kommentaren: – ”Vill ni honom något ont?”
Han menade att musikerlivet var så eländigt svårt och stressande och dessutom osäkert, rent ekonomiskt, så om man har någon som helst annan talang så ska man undvika musikeryrket. Det svaret blev avgörande för mamma och pappa…
Min bror hade andra talanger, så han blev inte musiker, men han har haft så mycket glädje av musik i sitt liv trots detta, eller tack vare….?
Vem vet hur det hade blivit annars?

Jag var den första i familjen som gick på musikhögskolan, men jag gick ju en pedagogutbildning, och jag kan nog intyga att det inte heller är särskilt lukrativt, och att när man ibland har musikundervisning i helklass i en åk 5, kan man faktiskt undra om det inte finns någon som vill en något ont…… 😉
Men å andra sidan var nog min rytmiklärarutbildning den bästa jag har gått – och jag har en del utbildningar att välja på …  – det är bara själva arbetssituationen jag vill klaga på. Men för mig står ju rytmik-metodiken för den där eftersträvansvärda helhetssynen, som jag har svårt för att släppa. Den som gör att jag inte kan hålla mig till ämnet.
Det gamla radioprogrammet ”På minuten”, skulle inte vara något för mig.

Att skriva hundra bloggar om musik låter sig därför inte göras, utan kraftiga avvikelser från ämnet, redan från start, som synes.

Apropå att hålla sig till ämnet: Imorgon ska jag nog berätta om min mamma, och om Greta Eriksson, som ju blev en mycket känd pianist på sin tid.

Hoppas ni kan hålla er! 😉

Blogg100