Idag var jag på återbesök hos min läkare på cityakuten. Han som opererade mitt lillfinger rakt igen för två månader sedan. Jag vet inte vem som var gladast. När han fick se mitt numera raka finger, sken han som en sol, och först då förstod jag hur osäker han var på att det skulle gå så bra som det gick. ”Man tar ju alltid en risk, och jag kunde inte garantera att det skulle bli bättre, så det är ju alltid en avvägning om det är bra med operation eller ej, men så här bra hade jag nog inte vågat hoppas på att det skulle gå”, sa han.
Det är nog inte alltid läkaren verkar mer lättad och lycklig än patienten efter lyckad operation, men i det här fallet var det nog så. 😉
Men jag sa att jag tog chansen, för jag tänkte att det kan nog ändå inte bli värre än det var. Jag hade ångrat mig mer om jag inte hade gjort det.
Och inte hade jag någonsin mer kunnat öva ”Sommarsång” av Petterson-Berger…. Och som ni vet…övning ger färdighet. Nu är det inte fingrarna som inte hänger med utan snarare min igenrostade hjärna som kraschlandar ibland…. Men skam den som ger sig. Faktum är att jag spelade den helt ”smärtfritt” innan jag gjorde den lilla inspelningen, så hjärnan är minst sagt opålitlig….
😉 😁
Men om allt gick perfekt hela tiden skulle man ju inte ha nåt att kämpa för…. Nu har jag en hel del…. 😉
Fortsättning följer…. eventuellt….
Första gången jag tog mig igenom den här låten efter operationen började tårarna rinna på mig, helt opåkallat, och då förstod jag hur viktigt det verkligen var att göra den där operation. Inte bara för det opraktiska i att inte kunna ta i hand ordentligt när man hälsar, eller inte kunna göra ”High five” ordenligt (som jag behöver göra när jag dansar Femmans dans, när jag gör mina egna ”Sifferdanser” med barnen).
Inte bara för att det kan vara jobbigt att sätta på sig handskar, eller för att man ibland stöter i och gör illa sig, utan helt enkelt för den helt privata lyckokänslan jag känner medan jag spelar, att kunna använda allt jag behöver för att kunna spela ett stycke musik för min egen skull.
Jag har aldrig gillat att spela piano för publik och när vi ibland hade uppspelningen på pianoskolan mådde jag nästan illa av nervositet och svor efteråt att aldrig göra om det….
När jag sen blev musiklärare blev det lättare att hantera, eftersom jag bara kompade barnen. Det handlade inte om mig. Men inför avslutningarna när föräldrar skulle komma och lyssna, var det kört igen.
Därför blev jag lite förvånad över min reaktion när jag började gråta av att kunna spela igen. Men så insåg jag att detta gjorde jag bara för min egen skull.
För mitt eget höga nöjes skull.
Att jag skulle få njuta av att spela för mig själv på min kammare. Ingen annan behövde bry sig om jag någonsin kommer att spela Sommarsång felfritt igen. Inte ens jag bryr mig. Det enda jag bryr mig om är att jag har gett mig själv chansen att känna den glädjen igen.
Tack ska jag ha, och High Five!
😊 💕 ✋ 🎹 🎻 🎶
Time in Stockholm 
Tid 