Bach, Brandenburg concerto in G major

Av musik är jag kommen, musik ska jag åter bli….

På kvällen kunde jag somna till att en stråkkvartett spelade på nedervåningen på landet. Det var nästan aldrig tyst i huset, och jag var trygg. På morgon kunde jag vakna till en Brandenburgkonsert av Bach, strömmade ut ur radions program 2. Alltid klassiskt nästan, om det inte var Svend Asmussen, Alice Babs, Povel Ramel, eller någon annan gammal jazzlegend. Och så var det ju humorprogrammen förstås med Mosebacke Monarki i främsta rummet, men det var ju en annan femma.

Håll musiken igång…

Precis som humorn, stod musiken alltid för något lustfyllt, utom möjligen när jag gick till mina pianolektioner utan att ha övat min läxa, vilket hände ungefär en gång i veckan. Sen skuttade jag därifrån på lätta fötter, eftersom spelfröken aldrig blev arg, vilket hon antagligen borde ha blivit. Istället brukade hon berömma mig för min musikalitet. Jag förstår henne nu. För en pianolärare är en musikilisk elev guld värd, eftersom de inte direkt växer på träd. Men egentligen hade jag ju inte kämpat ett skvatt för denna musikalitet och inte ens förvaltat den väl utan bara slarvat med mitt övande.

Talang och musikalitet är bara halva begåvningen, viljan är den andra halvan. Det sa Elisabeth Söderströms sånglärare, som också råkade vara min mammas sånglärare. Vilket visade sig tydligt. Mamma hade visst väl så vacker röst, enligt sångläraren, men Elisabeth Söderström hade dessutom resten av begåvningen också….vilja och kapacitet att verkligen “bli något”.

Chopin, E flat

Men roligt har de säkert haft på olika håll, för de har ändå haft musiken och sången som sällskap genom livet. Jag beundrar och älskar många av dessa människor med både talang och vilja, men jag avundas dem inte för jag vet vad de får försaka:

Sixtens requiem, In Paradisum

 

Den purfärska glädjen i att bara njuta av ett stycke musik utan att behöva tänka på om och i så fall hur man skulle kunna framföra den här musiken själv. Som amatör behöver man inte ställa sig sådan frågor om man inte har lust.

Men jag tror att musiker har en lust till musik, men det kan finnas så mycket prestationsnoja med så att lite av nöjet kanske försvinner. Men brinner man så brinner man.

I min familj var musik en lek. Jag tror att det stämmer, det som ordet säger: “Amateur” (m), eller “Amatrice” (f), att en glad amatör som inte är proffs. älskar verkligen de sköna konsterna mer, eftersom de inte är beroende av att försörja sig på sin konstart. Är en musiker då en mindre lycklig människa? Nej, men en männsika som inte kan leva en dag utan sin musik. Därmed inte sagt att hon eller han blir lyckligare av den, men olyckligare utan.

Jag försörjer mig inte på musik, men indirekt, genom att jag i mitt jobb delvis undervisar eller leker med musik, tillsammans med barn. Att vara musikpedagog kan också vara en pina om gruppen är jobbig, men det kan upplevas som en enda lång lustfylld och lekfull jazzimprovisation.

Och så som jag lever livet, så lever jag genom musiken.

Musiken må vara en pina eller en lycklig resa, jag finns ändå där den är, och den finns i mig…

moivoila – indiepoppare

 

 

Lasse, Lasse liten…