Bloggarkiv

I min enkla värld har utseende alltid varit underordnat. Men allteftersom har jag förstått ett och annat.
Är jag snygg och smart kan jag komma långt. Är jag bara snygg kan jag komma hyfsat långt. Är jag bara smart kan det gå rätt bra, trots allt. Är jag varken snygg eller smart kan det gå riktigt illa.

Är jag man, kan jag gå hur långt som helst. Trots att jag är ganska obehaglig och heter Trump, eller heter Hjörne och ”spelar bort” andras pengar. Det spelar ingen roll. Jag kan vara ful, omoralisk och odräglig,  men är jag man förlorar jag varken pengar, heder eller makt, oavsett…

Men som tur är, är jag varken omoralisk, ohederlig eller….. man…. eller miljöpartist.

Vore jag miljöpartist och kvinna skulle jag nog dra mig för att vara en okammad, begåvad kvinna i detta läge.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/weigl-om-sin-kritiserade-lovin-kronika/

Annars är jag rätt tacksam. Jag slipper vara penning-galen, ohederlig och ful man med presidentambitioner i dessa tider. Behöver bara sitta hemma och klappa katten på lördagen. Visserligen okammad och med dubbelhakor, men vem bryr sig?
Ingen, eftersom jag inte är miljöpartist. Vore jag det skulle min sista dubbelhaka vara räknad…

Vad vill jag säga med detta?

Feminister i alla länder, förenen eder!
Sluta kamma håret, utveckla hakorna och gör vad ni vill! 😊

Det är inte långt kvar nu till 100 bloggar. Jag tror att jag klarar det. På ren vilja mer än av lust. Det är lite som med körsång. De första 77 procenten av körsjungandet var kul och lustfyllt,  men sen gäller det att hålla ut…såväl toner som engagemang.
Jag blir så sjuttig i halsen, sa ju Pippi Långstrump när hon skulle säga 77.

Faktum är att upprepningar i stort kan göra en lite ”sjuttig” på det hela taget. I bemärkelsen uttjatad,  alltså.

Men något som inte känns tjatigt är att baka sitt bröd själv. Även om jag har gjort det tusen gånger förut – eller åtminstone 77 gånger – så känns det så genuint och jag blir påmind om hur människor har utfört dessa sysslor sen urminnes tider,  och här står liksom jag,  ba”. 😉
Släkten följa släktens gång….

Jag som inte har egna barn, förstår uttrycket ”att ha en bulle i ugnen”…. Jag blir en del av ett liv som går vidare.

Trots att receptet är i stort sett detsamma sen många år så blir ingen bulle den andra lik… 😉

Jag ska nog tänka så med sången. Ingen sång den andra lik. Ingen gång jag sjunger den, är den andra lik. Det går ändå inte att stirra sig blind på hur det har varit, utan istället omforma idén om att sjunga sången varje gång.

Så 77 är inte bara två sjuor. Den första sjuan är exempelvis ett tiotal och den andra är ett ental.
De har olika betydelse men är ändå lika värdefulla.

Jag tror att jag håller på att övertala mig själv om att jag ska fortsätta sjunga. Vi får väl se… 😉

Nu ska ni höra det jag alltid har älskat att sjunga… Ur Förklädd Gud.

Gå gärna och lyssna 6/6 i Sofia Kyrka.
Kanske ser ni mig. Kanske inte?
Kanske är jag Förklädd..?  😉

Nu far tankarna vidare till nästa musikaliska hamn. Ni vet hur tankar kan flyga…. Från den ena konserten till den andra. Från Carmen-musik med Elsistema-barnen på måndagskonserten till Habana ur Carmen, med Anders Widmarks jazzgrupp, via gränsöverskridande dans på Eurovision-tävlingar här om dagen.

http://www.svtplay.se/klipp/8439250/mellanakt-the-grey-people

Och så associerar jag vidare med musikens hjälp, som om musiken vore mina vingar som bär mig längre och längre ut på öppna vatten.

Ändå behöver jag inte gå många steg – om ens några – för att uppleva allt det där som är utöver det vanliga här i livet.

Bara se, höra och njuta….

Och om allt ibland kan kännas som en motig uppförsbacke där man hela tiden blir frånåkt – tänk då att din tid kommer då du flyger ut över hav och vidder med musikens hjälp och tankens kraft.

Tvivlet, ni vet…
Det gamla gnagande tvivlet, har slagit till….

Igår hade jag en argumentation på sociala medier med en person som inte alltid har samma åsikter som jag, men vi har ändå kunnat diskutera, och det har vi gjort. Igår började det rätt bra, men slutade mindre bra, vilket ledde till att jag började tvivla på min roll på nätet överhuvudtaget.

Ibland får jag höra att jag är så politisk på nätet. Om man med det menar engagerad, är jag med. Det känns positivt. Men att bara agitera och bli någon slags tyckarmaskin, är ju inte roligt. Jag hämtar ofta inspiration från någon artikel jag har läst, när jag bloggar också.

Men igår när jag bloggade, tänkte jag att jag ska minsann vara så mainstream jag bara kan, utan att vara helt menlöst positiv…. Jag orkar helt enkelt inte med alla negativa tankar som politiskt engagemang föder.

Nja. Det gick sådär.. 😉

Jag kan ju inte bara sabotera mitt gamla ”bloggvarumärke” sen 10 år tillbaka.
Det där jag tänkte från början med att blogga – att jag skulle försöka höja mig lite över mitt vardagliga jag och höja blicken över min egen nästipp. För 10 år sedan gick det bra. Vi som bloggade var för varandra anonyma, och kände bara varann genom varandras inlägg. Då var jag fri att tycka och tänka vad jag ville – inom anständighetsramarna förstås. Då fanns inga nättroll, eller andra trista element.
Då var det lätt att blogga, lätt att tycka och lätt att vara lagom personlig.

Nu tillåter jag mig att tvivla. Jag kan inte längre känna mig fri när jag skriver.  Att blogga 100 dagar i sträck gör också sitt till. Jag är ju ingen journalist som kan få till en snitsig text varje dag före dead-line. Jag är bara jag. Förra året kändes 100-dagarsbloggandet som en hjälp att komma igång, men i år går det lite mer i tomme.

Det är inte längre jag som styr vad jag skriver, utan livet, och det jag för tillfället har för mig får vädras lite godtyckligt i bloggen.

Så varför bloggar jag?

Jag lever nog på hoppet att plötsligt få en sådan där, som jag tycker, genial idé, som jag ibland kan få när jag undervisar eller mitt under en promenad eller medan jag sjunger eller spelar. Alla mina bästa tankar brukar komma medan jag håller på med något annat.

Men måste jag blogga hundra dagar i rad för det?

Återstår att se….

Ikväll blir det i alla fall konsert.
Kanske får jag en brilliant idé då?

I så fall kan jag ju skriva om det imorgon,  om tiden är mogen. Alltid nåt.

Ha det fint!

https://www.facebook.com/events/1556395477987125/?ti=cl

Så trodde jag att den började, den kända barnpsalmen, när jag var liten. Det var jag nog inte ensam om och likt många texter som skrevs om och för barn blev även denna smått obegriplig.

När man sen börjar förstå orden, kan det bli än mer oförståeligt….

”Tryggare kan ingen vara,
än guds lilla barnaskara….”

Vilken var nu denna lilla barnaskara?
Var det jag, mina bröder och min syster?
Kanske var det några fler…
Kanske var det alla som bad en kvällsbön?

I så fall var det inte jag och mina bröder och min syster. Vi bad inga böner, såvitt jag kan påminna mig….

Min känsla från start har på något sätt alltid varit att religion innebär att någon eller några är inkluderade och några exkluderar från gemenskapen. Och ofta av någon outgrundlig anledning.

Det beror säkert mindre på grundarna av religionerna än uttolkarna av demsamma.

”Vart jag mig i världen vänder…”

Jag kan inte annat än tveka. Det finns ingen självklar väg att gå längre….

Man åberopar sin gud i olika tonarter runt om i världen och inte bara präster och imamer eller andra religiösa ledare  gör det, utan även de som vill bli sina länders presidenter eller statsmän och statskvinnor. Som om de vore bättre skickade att styra sitt land bara för att de uttalar namnet på sin religions gud.
Sen struntar en del av dem fullständigt i FN-deklarationer om mänskliga fri och rättigheter.

Jag känner mig fortfarande lika liten och förundrad över världen som när jag 5 år gammal sjöng den gamla slagdängan, ”Lasse, Lasse, liten…”

Listen to Camilla Lasse liten.mp3 by millroll #np on #SoundCloud

Men till skillnad från ”Trygga räkan”, var det ingen religiös text, och därigenom mer begriplig, även om världens storlek var svår att omfatta, och är minst lika svår nu.

Jag står kvar här än och ser just ingen bra utväg….

Hjälp ”Läkare utan gränser” att göra skillnad!

https://lakareutangranser.se/notatarget#0

Ha en skön kväll!  Det har i alla fall vi i Stockholm….  😉

”Prinsen är död – Leve Prinsen”,  skrev en facebookvän lite fyndigt härom kvällen (då en ny ”äkta” kunglighet hade blivit född samma dag som Prince dog).

För egen del har ”Prinsens” bortgång passerat väl obemärkt, i alla fall känslomässigt. Jag kan inte säga att det är något jag skäms för, men lite skäms jag över att jag egentligen aldrig har bemödat mig om att ta reda på hur hans musik verkligen låter. Det var ju inte min generations musik, kan jag ju skylla på, men det är inte riktigt rättvist förstår jag nu när jag äntligen anstränger mig och uppdaterar mig på hans bibliografi. Musiken var tämligen tidlös.
Han var en multiinstrumentalist, och ett underbarn ungefär som Michael Jackson, utan att för den delen vara en barnstjärna. Hapn verkade ständigt vara på väg och hans kärlek till musik gjorde musiken så gränslöst tidlös som musik ska vara när den är som bäst. Vem är då jag, som ändå är musikutbildad, att prata ”generationsmusik”?

https://m.facebook.com/story.php?story_fbid=10153726872034671&id=549969670

Allt det förstår jag, men när jag faller för Prince är det när han sitter ensam på en pall och spelar gitarr och sjunger tillsammans med sin publik, i ett videoklipp. Med charm och fin kontakt med publiken skapar han musik tillsammans med dem. Inga divalater eller tillgjordhet. Nu har han vunnit mitt hjärta, också, om än för sent.

Och till min stora glädje hittade vi dessutom hemma i vinyl-hyllan en äkta Prince-platta – som jag tydligen förutseende nog, har köpt en gång på 80-talet med ett sådant skivomslag som verkligen hörde min generation till. Bara omslaget gör mig rörd nästan till tårar. Med texter och illustrationer som minner mig om min tids pop-hjältar.
Visst är även musiken bra, men allra mest är ”min” Prince  den ensamma musikern och musikanten med stor närvaro och kärleksfull och humoristisk publikkontakt.

Prince lever….? Visst gör han det!

https://m.facebook.com/story.php?story_fbid=10153726975854671&id=549969670

I alla fall har jag fått lära mig att han har gjort det. Sent ska syndaren vakna…

Vila väl!

När en ledig helg slår till och när tankar yr och flyr runt omkring i luften, och i huvudknoppen, medan lågtryck dunsar ner ovanifrån och lägger ett tungt band över samma huvudknopp. Då kan man konstatera att knoppar både värker och brister….

En kort promenad skulle göre susen trodde jag, men inte det heller….

En inköpt och uppäten fil senare – it makes my day, and make me ”fil” good – känns livet lättare igen. Åtminstone huvudknoppen. 😉

Och en kopp te stabiliserar.

Åter hoppande tankar från knoppen….
En del ger mig huvudbry och en del väcker gamla hörselminnen till liv.

Som detta! Det piggar upp. 😊

Och så kom det förslag på Facebook, på en ny låt på första maj, istället för internationalen..

Nästan så en tår trillar när Laleh sjunger om att stå högst upp på Kebnekajse. Lyssna!

Och när nu hatet ska försvinna från kommentatorsfälten i våra stora dagstidningar känns huvudvärken knappast alls…. Läs!

http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/fredrikvirtanen/article22642968.ab

Altogether now…. 😉

Nu är det äntligen fredag.

Hopp och lek,  säger matte….

Och sen är det dags för… Ning…

Och därpå fredagsmys.

Livet är bra härligt ändå!  😊

Idag vill jag bara göra reklam för det program jag såg igår, om romer.

Sen kan vi diskutera saken en annan dag. Mycket intressant och en fin dokumentär om dem som lever i vårt land på en helt annan nivå än vår.

Varför kommer de hit? Hur lever de? Vilka är de?

Många frågor.

Lugn! Det kommer fler program…

Och med stor kärlek lär vi känna människorna bakom alla myter, tack vare Alexandra P.

Trevlig helg! 😊

Vi kallas tiggare – Avsnitt 1 | SVT Play

Del 1 av 3. Välkommen till lägret i Borås. Vilka bor där? Vem åker Porsche? Vi möter Flori som blivit förskjuten av sina föräldrar då hon gift sig med en rom, Mihai som letar jobb och Clara som blir anklagad för att bo i ett palats. Programledare: Alexandra Pascalidou.
http://www.svtplay.se.