Det är så härligt att gå i solen…. #23

Ganska ambivalent vad gäller vårkänslor och opålitliga väderomslag, kan jag ändå inte låta bli att tralla hem med den gamla slagdängan på läpparna.

”Det är så härligt att gå i solen, solen, solen…”

Gullan Bornemarks musik har jag väl heller aldrig varit någon fan av. Fast såhär långt efteråt inser jag att den har en klassikerstatus. Den sitter som en smäck, precis som alla ”riktiga” schlagers brukar göra rätt omedelbart. Andra glömmer man direkt, medan ytterligare några vinner i längden.

Så är det med all kultur och konst att allt attraherar inte alla, men när det gäller musik kan det faktiskt vara så att en del låtar fastnar i huvudet hos alla oavsett om vi gillar den eller inte. Som örhänge som aldrig släpper taget. En del musik tar vi till oss för att den är så genialt enkel, men ändå med någon liten extra knorr som inga andra låtar har.

Kanske gäller det inom alla områden. Politik, t.ex. En politiker som säger det många andra säger, men gör budskapet till sitt eget, har lättare att fånga väljarna än den som verkar trött på idén redan innan hen har börjat.

Många politiker vet vad de själva tycker men har svårt att förmedla budskapet. Om de inte riktigt vet hur partipiskan kommer att vina är de onödigt passiva och blir osäkra på sig själva.

Men en del kan verka säkra tack vare att de vågar visa sin egen osäkerhet. De blir liksom mänskliga och transparanta.

Människor som däremot gör allt för att dölja sin osäkerhet, kan framstå som nästan lite löjliga. De kanske skyller ifrån sig och byter ämne hela tiden så att vi ska fördelas att tänka på annat och glömma deras svagheter.

När man gör musik eller målar en tavla eller är stå-uppare är det inte lika lätt att lura och förleda. De som gör det, gör det ofta med finess, så att vi ska förledas att tro något annat än det vi ser, för att slutligen invaggas i tron att det är vi som har löst dramats eller musikens gåta till slut.

Jag såg igår ett mycket bra program med Soran Ismael på Tv, som lyckades få mig att förstå en liten del av världen lite bättre, med hjälp av hans frågor och osäkerhet kring sin egen roll. Samtidigt kunde han sen ställa det hela på sin spets ytterligare genom sin underfundiga humor. Ett fint sätt att få oss att tänka själva i stället för att klistra fast en massa åsikter på sig själv och andra.