Så fort jag har något extra för mig – som körsången som började för säsongen ikväll – så hinner jag inte skriva i min evighetsblogg. Men jag ser det som ett sundhetstecken. Att inte skriva, för att jag har något bättre för mig.
Tomtarna är på upphällningen nu…😏
Det är väl lite tanken med mitt varjedagsbloggande…att jag ska komma på något bättre eller viktigare att göra. För mig och för planeten. Det går sådär… 😏
Fast idag har jag ändå friskat upp mitt minne och tränat mina Sifferdanser, som jag till min förskräckelse hade glömt stora delar av, här om dagen…. Men danserna finns på film, som tur är. Bara upp och hoppa. 💃❤️🕺
För några år sedan var jag med i något som hette #Blogg100. Man skulle skriva varje dag i hundra dagar. Konstigt nog hann jag med det fast jag både jobbade och sjöng i kör och hade andra aktiviteter för mig. Nuförtiden kan det ibland kännas ”stressigt” bara man ska gå och handla mat. Men det blev inte så långa inlägg alla gånger. Kanske en bild och några tankar.
Det var roligt att sjunga ikväll i alla fall. Ny fin musik, och jag började inte hosta direkt, som jag gjorde hela hösten när jag kom till repetitionerna. Och så var det också roligt att det kom fram en körkompis som berättade att hon hade sett att jag var engagerad i klimatet, och att hon också ville börja aktivera sig i de sammanhangen. Roligt och oväntat!
Om jag nu inte kan vara kreativ varje dag, kan jag i alla fall försöka återanvända det jag redan har gjort.
Idag var dagen kommen då jag skulle redigera min hemsida för sifferdanserna. Det stod nämligen fel år i ingressen – att det är dags att ladda om 2023 – och så kan man ju inte ha det… 😏
Problemet är att det verkar inte fungera att redigera i hemsidesprogrammet från min mobil, och min dator är fullspäckad med filer och program som jag inte kan få bort, vilket leder till att datorn har minimalt minne. Dessutom verkar det vara problem med nätanslutningen, så när jag efter ett oräkneligt antal försök lyckats ändra och spara och publicera så att det stod 2024 och inte 2023, bröts kontakten med nätet när 45% var sparat, så datorn stannade och gick inte att få kontakt med.
Men!
Jag gick in och kollade min hemsida från mobilen, och där var det redan uppdaterat. Det var bara min dator som inte fattat vad som hade hänt…
Byt dator, säger ni säkert… Jo, men det var ju det här med resursslöseri… 🙄 … Så länge det (nästan) funkar, så kör jag på mina gamla fälgar…
Det pratas ju mycket om att tekniken, som genom ett under, ska lösa all världens kriser och problem. Jag har haft en konversation med en moderat på nätet, som menade att framtida teknik ska lösa problemet med den radioaktiva strålningen från kärnkraftsavfallet, som inte avklingar förrän om minst 100000 år. Han såg ingen risk med att överlåta detta ”lilla” problem till framtida generationer.
Och samma risk tar man med klimatet. Det finns en förhoppning om att det ska lösa sig med hjälp av att AI räknar ut alltsammans på något snillrikt sätt. Hur det nu ska gå till, är man mer osäker på. Likaså tidsaspekten… Men har vi tur hinner AI räkna ut alltsammans innan det är försent. Men om inte…?
Kanske blir det något minnesfel så att hela processen stannar upp vid 45 %? Då kan man kanske inte hoppas på att det ändå löser sig med mobilen… 🫣
Nåväl… Det var inte bara min dator som hade problem med minnet. Även min skalle och mitt kroppsminne strejkade delvis, när jag kom på att jag skulle röra på mig och dansa, så jag återanvände mina sifferdanser för att få lite motion (istället för att halka omkull utomhus på hala vintervägar).
Det gick sådär.
Jag vet ju att man måste använda sig av det man har lärt sig, och öva och påminna minnet om vad man kan, hela tiden, men ändå blev jag förvånad över hur mycket som hade hunnit falla bort.
Men som tur är kan jag ju kolla på mina inspelade filmer, som finns både på nätet och i ”externa” minnen i någon gömma här hemma. Och det är ju bara att be till någon högre makt att det finns en fungerande apparat tillgänglig, som gör det möjligt för mig att se dessa dansfilmer. 😏
Livet är fullt av utmaningar, men ibland känns det som om mänskligheten krånglar till det för sig i onödan. Vi hittar på en massa hjälpmedel som faktiskt kan vara bra att ha, men ibland blir det många krångliga omvägar för att nå de resultat man vill ha.
Hade jag bara övat på dessa danser lite oftare, hade de ju fortfarande suttit som en smäck i såväl kropp som knopp. Och hade mänskligheten inte överproducerat en massa prylar och mat och andra lyxartiklar, hade vi inte behövt all denna teknik för att rädda livet på vår planet.
Jaja … vad hjälper det att vara efterklok?
Inte mycket, verkar det som.
Jag fortsätter med återanvändning så gott det går, så länge.
Den första dagen på det nya året är det dags att ta sig samman.
Men vad betyder det egentligen?
Att plocka ihop skärvorna av sig själv och lägga i prydliga högar som man sen fogar samman till något ordnat och sammanhållet?
Jag har levt ett oräkneligt antal dagar i mitt liv då jag helt har saknat den förmågan, att samla ihop mig till något ordnat. Mestadels har jag nog letat efter den där ultimata ”sammanhållningen” av mig själv. Den där tidpunkten när jag säger högt till mig själv och andra, att nu är det hög tid att göra ”det där” som jag brinner för. När jag vet vad jag vill. När jag har ett mål i sikte.
Fast det har ju faktiskt hänt ett flertal gånger, vet jag, när jag samlar ihop mina tankar och minnen. Det finns saker jag har velat så mycket att jag faktiskt har genomfört dem. Mitt mattedansprojekt för förskoleklasser är det tydligaste exemplet. Egentligen är nog inte genomförandet det största problemet. Det är lätt att göra saker när man vet vad man vill. Så jag tror att människor som vill mycket, får också mycket gjort. De lever liksom ett ”effektivt liv”. De tar vara på tiden. Övar, studerar och lär sig det de vill lära sig. Utan tvekan går de vidare och använder sina kunskaper, eftersom de också har det så bra ordnat, att de kommer ihåg vad de har lärt sig. Men jag kan också komma ihåg saker, om jag verkligen vill eller måste. När man har ett jobb att sköta måste man ta sig samman och komma ihåg det man behöver minnas för att kunna sköta sitt jobb.
Kanske bör man inte gå och vänta på att viljan och lusten att göra något, bara ska komma flygande, för rätt vad det är har den tiden passerat då man faktiskt förmår verkställa det man vill?
Kanske väcks lusten av att man börjar göra det man inte visste att man ville?
Att ”ta sig samman”, kan kanske innebära att man gör något trots att man inte vill?
Medan jag fortfarande arbetade gick och längtade efter den dagen då jag helt fick bestämma över min egen tid. Då skulle jag ha tid att göra det jag verkligen vill. Visst har jag också gjort mycket av det jag har velat, sedan jag gick i pension.
Men jag har också tagit mig friheten att låta bli att vilja göra något. För min egen skull har jag vilat från viljan att vara effektiv och kreativ. En gång i tiden var jag sjukskriven på grund av stress. Att ta vara på tiden, kan alltså vara att låta bli att stressa och pressa sig själv till något man inte riktigt klarar av, eller något man inte vill. Men ibland kan jag också känna mig stressad av att bara låta tiden gå. Det finns alltid två sidor av myntet.
Det finns ändå några saker jag har gjort som jag inte visste att jag ville, innan jag hade börjat, men som har gett mer än jag trodde från början.
1. Att ”klimatstrejka” med Fridaysforfuture – jag har fått nya vänner och erfarenheter, som jag inte trodde att man kunde få efter pensionsåldern.
2. Att börja spela altfiol i en amatörorkester – jag har övat mer på ett instrument än jag någonsin gjort i hela mitt liv…trots att jag har gått musiklärarutbildning på Musikhögskolan, och i orkestern har jag också fått nya vänner.
3. Jag har färdigställt mitt mattedansprojekt och gjort det tillgängligt på min hemsida: http://www.sifferdansa.se
Det sistnämnda var visserligen något jag verkligen har jobbat för, och velat göra, i ungefär 13 år, men ändå blev jag till min egen stora förvåning också ”färdig” med projektet. Jag har också blivit intervjuad i facktidningen ”Grundskolläraren” i år.
Saker som är bra för mig, visar sig ofta vara bra för andra – och vice versa. Det jag gör för klimatet, även om det inte är tillräckligt, skänker mig tillfredsställelse.
Men nu i dagarna har jag tänkt på det här med min egen tillfredsställelse. Hur mycket är den värd? Skulle jag bli en bättre människa även för andra, om jag också gjorde något som gör mig själv lycklig? Mina lyckligaste stunder har jag nog haft, under en pågående process – när jag kommer på hur jag ska spela in en låt, och när jag blir klar med en text eller låt jag är nöjd med. När jag kom på hur jag skulle koreografera en av sifferdanserna, som jag hade hållit på och svettats med – bokstavligt talat – under en vecka. När jag har brottats med ett filmredigeringsprogram på datorn, och till slut har löst problemet.
Hur kan det gagna min omvärld, om jag lyckas med mina personliga projekt? Jag borde nog snarare fråga mig, hur det inte kan gagna min omvärld? 😏
Och nu – sent omsider – kommer jag fram till dagens insikt: Det är egentligen bara mig själv jag kan utveckla och påverka. Kan jag inte göra det, kan jag inte påverka någon annan heller. Men utan andra, kan jag inte heller utvecklas eller påverkas i rätt riktning.
Jag våndas över min maktlöshet när det gäller världens största kris – klimatkrisen, men min vånda leder ju ingen vart. Ingen annan blir gladare eller mer handlingskraftig för det.
Om jag däremot tar mig samman och tänker på vad jag skulle kunna påverka, hos mig själv och andra, skulle det kunna inspirera andra att göra detsamma, och vi kan ta oss samman tillsammans… 😏
Men det gäller att börja, och det är ju bara jag som kan börja med mig själv, och ingen annan.
Många ord, om vadå? Jag börjar känna igen mig från min första tid på bloggen. Egentligen en favorit i repris, det där med att strukturera sin tid och vilja att ta sig samman och åstadkomma något bra av den som är man själv. Då, i början, hade jag ambitionen att öva (piano) en kvart om dagen, enligt devisen ”ett äpple om dagen, håller doktorn borta”. Det vill säga: ett litet steg för världen, men ett stort steg för mig”.
Men nu börjar jag igen. Ett blogginlägg om dagen håller tanken vid liv. Och kanske leder det till att jag hittar på något ännu bättre, men man måste ju börja någonstans…
Ett steg i taget!
Det här är också det första året utan katt, på 22 år. Inget annat litet liv är längre totalberoende av mig, vilket känns tomt och lite meningslöst i sig, men öppnar också för att börja om från scratch igen.
Varje dag en blogg för nu, för då, för framtiden, för mig och kanske några andra…?
Hejdå och God Fortsättning på det nya året!
#EverydayForFuture #BlogForFuture
…och hur man än vrider och vänder på saken, kan man alltid se det från andra hållet… ❤️🐱❤️
Att vara kreativ och hitta på skojiga och spännande projekt – det är en sak. Att göra musik och redigera filmer, hitta på danser och rörelser…allt det kan vara svårt också, men det kräver inte mod. Att visa för andra allt man har hittat på kan till och med vara lustfyllt, även om det kräver ett visst mått av mod, eller kanske dumdristighet?
Nu har mitt ”projekt” kommit till det stadiet att det kräver både mod och styrka…
Mod att kanske be om hjälp med det jag behöver hjälp med, samt att ta tag i själva försäljningsbiten. I det här fallet behöver jag ju inte låtsas att jag gillar varan jag tänkte sälja, men jag måste ju ändå stå upp och vara lagom kaxig och snärtig och välformulerad i alla sammanhang. Nog kan jag prata för varan, men kommer jag att komma ihåg det viktigaste…..?
Det viktigaste för mig är faktiskt inte att jag ska sälja utan att jag ska kunna ge barn och lärare (och mig själv) ett vettigt alternativ vid inlärning av matte och de grundläggande begreppen i förskoleklass, så att barn får en förförståelse för matematikens underbara värld via musikens och dansens ännu underbarare värld.
Att 6-åringar har svårt att sitta still längre stunder behöver inte vara något negativt, så länge vi som pedagoger jobbar med och inte mot flödet.
”If you can`t beat them – join them”!
Så kan jag ju också uttrycka det…fast vem har velat slå barnen – om man nu ska tolka det bostavligt? Nej, inte många i dagens Sverige….även om katederundervisningen som skolministern prompt har velat mota in oss i, ibland var skrämmande nära den sortens pli på barnen man ville ha på katederundervisningens storhetstid som kunde leda till linjal-slag på fingrarna och allt. Det vill inte Jan Björklund ha tillbaka heller, men allt annat som liknar gammaldags disciplin. Och jag vet att om man försöker kontrollera barn alltför mycket med diverse mer eller mindre motiverade regler så kan man få en motreaktion som i sin tur leder till att ens egen kontroll brister. Regler är inte fel! Men bara om de är grundade och skola och elever har kommit överens och diskuterat reglerna i elevråd, etc.
Att 6-åringar ska lära sig regler och om rätt och fel, när de börjar skolan är ju förstås självklart. Att de ska lära sig matte, svenska, gympa, sånger, bild och allt annat som hör till är ju också självklart….men sen finns det ju så många sätt att lära sig på. Att en 6-åring ska sitta still och lyssna på andra lika bra som en som har gått i skolan flera år är ju inte självklart. Att gå i skolan och sitta still och lyssna behöver inte vara samma sak som att gå i skolan och lära sig och förstå saker. För en del funkar det….för en del funkar det inte alls….men för alla sorter kan det vara stimulerande och utvecklande att röra sig och lära sig med hela kroppen innan man sätter sig ner och lyssnar på vad läraren har att säga. Alla behöver en förförståelse…en del behöver mer och andra behöver mindre, och de allra flesta 6-åringar behöver öva både på att röra sig och på att få kontroll på sina armar och ben. Övning ger färdighet, vilket gynnas av att ha ett ”mobilt läromedel”. Att lära sig att faktiskt ta ett ”steg i taget” istället för att rusa på och ta 6-7 steg i stället. Känner man det i kroppen går det lättare att räkna i huvudet sen.
Ja…att veta själv vad som är bra, är inte samma sak som att övertyga andra om att man har ett vinnande koncept, men det är bara att göra, visa och berätta – och du ska också gå med i ”rörelsen”… ! 😉
För man kan ju inte bara prata om något som bör ses, höras och göras….
”I hear – I forget I see – I remember I do – I understand”
Till hälften färdig – eller mer än hälften, kanske – med mitt eget projekt, kunde jag igår inbjuda en mycket liten inre krets som bestod av två personer, på en vårsoaré, där mina första 6 ”rörelsekompositioner” skulle presenteras, samt de övriga låtarna skulle åhöras och avnjutas till lite vin och snacks.
Det blev mycket roligt och givande och min publik verkade också glad och inspirerad och tog t.o.m. själva initiativ till koreografi till en av de koreografilösa låtarna. Feedback och glada tillrop gör verket!
När man som jag, har jobbat i enrum med mig och mina ljud och mina katter, känns det mycket inspirerande med möten med andra människor med liknande intressen men med lite andra infallsvinklar. Det får man lägga till i skapandet, som en egen liten morot. Bara detta att veta att någon kommer hem till ens hem, förvandlat till ”dansstudio”, gör ju att lusten att städa växer från 0 till 100 %. 😉 Då hinner man mer än man annars hinner på en hel vecka. Jag hade dessutom en lunchtid tillsammans med tre andra kvinnor, som är i liknande situation som jag är i vår, och vi har bestämt oss för att sparra varandra och i största allmänhet vara lite ställföreträdande ”arbetskamrater” och lyssna och komma med synpunkter. Vi bestämde också igår att vi skulle sätta upp mål för oss själva inför nästa träff om en månad, vilket ledde till att jag bestämde att jag skulle försöka hinna med att bli klar med alla rörelser tills dess och visa upp dem hemma hos mig då. Eller i alla fall visa upp det jag är klar med. Det är också inspirerande. Alla människor behöver en morot – något att jobba mot. Jag har tidigare haft som delmål att visa upp allt – inklusive material, musik och rörelser – för alla närmast sörjande i en större lokal i början av juni, och …tja…ambitionsnivån på ganska mycket högre höjd, men jag ser nu att mitt stora delmål för våren inte kan bli bra utan dessa små delmål. Och det är inte någon som egentligen talar om det för mig, utan jag märker ju att mina möten med andra likasinnade visar på vikten av just dessa möten som ger mig tankar och infall och erfarenhet inför framtiden.
Möten som ger inspiration och tillförsikt inför framtiden….därför att jag har hört av tillräckligt många att jag är på rätt spår i det här projektet, så vet jag ju att det finns idé att fortsätta, jämfört med om bara en, nämligen jag själv, är nöjd mitt jobb. Ganska dödfött…
Därför är möten förutsättningen för all kreativ verksamhet. Men visst har jag behövt vara ensam på min kammare i själva musicerandet, skrivandet, inspelandet, dansandet, eftersom jag har haft en ganska klar idé från första stund om hur jag har velat ha det, men jag har ofta svårt i det läget att hävda min egen linje om någon annan tycker annorlunda. Däremot vill jag höra efteråt om det finns synpunkter som jag inte har tänkt på, och förstås, vill jag höra vad som var bra. Och det fick jag. =)
Nu var det här en första ”utspark”, så nu är det bara att låta sig bäras på inspirationens vindar ända in i mål!
Och om jag lyckas fullt ut, räknar jag med att inte bara jag utan även en mängd barn och lärare/förskollärare blir vinnare om de får ta del av det här materialet….Kanske redan nästa år?
Nu skiner solen och det blåser halv storm ute – det känns som ett gott omen.
Trots alla rapporter från omvärlden om alla oroshärdar och om hur mänskliga rättigheter kränks, tänker jag att, om inte varje människa försöker se sina egna möjligheter, sitt eget hopp och ljus i tunneln så finns ju där alls ingen mening med livet. Ingen annan kan ju skapa min mening med livet…inte ens en religiös människa kan våga hoppas på det. Drömmarna kan ju bara jag ha, och sen är det upp till mig att se till att få ett samhälle där alla har möjlighet att förverkliga drömmarna – och då menar jag alla, och inte bara dem med pengar och goda förutsättningar från födseln. Men har vi inga drömmar för egen del finns det antagligen heller inget gott samhälle att kämpa för. Läste i DN idag om ett samhälle i misär, i Rumänien, där bara romer bor. Men mitt i denna misär finns det en skola som lockar barnen med att de ska få lära sig streetdance av en berömd Streetdancegrupp, eller spela fotboll, bordtennis, eller annat roligt, men för att få göra det måste de först gå i skolan och lära sig läsa, skriva och räkna.En kille som var i 12-årsåldern kom dit som analfabet, läste in allt han behövde kunna på bara några år, vann alla danstävlingar i Rumänien, och skulle ha fått åka till Los Angeles för att tävla, men där sa ekonomin stopp. Trots att Rumänien har fått EU-bidrag för romerna, har inte romerna fått se nästan några av de pengarna. Ändå, tror jag att den här killen har fått en så mycket bättre start i livet än många andra av hans jämnåriga. Hans ljus har förhoppningsvis inte släckts….ännu.
Den pojken fick ju en morot, något att drömma och hoppas på, precis som hans skolkamrater, men lärarna på skolan är oroliga för att skolan måste läggas ner…
Vi som har fått det som många inte har fått tillgång till, nog borde vi ge oss själva möjlighet att inspirera och låta oss inspireras…?
Jag har i alla fall tänkt prova….Trevlig helg!
Och tack kära publik för gott deltagande, fin orkidé (se ovan!)och fotografering, samt jubel och bifall! 🙂
Idag tar jag ”time out” – och undrar i samma ögonblick vad uttrycket står för egentligen…är min tid ute, eller är jag utanför tiden i någon slags kosmisk mening, typ tidsutanförskap? Nej, jag vet ju vad det betyder egentligen, men man kan ändå tillåta sig att spekulera. Jag tänker på Mona Sahlin, när hon for till Maldiverna, när hon var minst sagt trängd av Toblerone-askar och dylika viktiga ting. Jag tycker att hon gjorde rätt i att pysa. Om jag vore så påpassad av media som hon var, skulle jag också pysa. Nu sitter jag bara kvar i soffan och snorar lite lätt. Har nog fått en förkylning, men hade jag jobbat ”på riktigt” hade jag förmodligen inte varit hemma idag om jag inte hade hunnit bli förkyld i ett tidigare skede. Det vet man ju inte. Det jag vet är att jag de senaste åren har blivit förkyld efter en vecka varje gång jag har satt igång med mitt gympaprogram på morgonen. Det är i alla fall det bästa med det här jobba-själv-jobbet, att jag inte behöver våndas på morgonen över om jag ska sjukskriva mig eller inte…och inte ha dåligt samvete för några arbetskamrater. Nej, nu är det bara måndagsmys som gäller. En kopp te med citron, honung och ingefära…Benet har jag lagt upp på en pall med kudde på för att inte anstränga det. Det känns mycket bättre, redan. Och när jag då och då går över golvet för att hämta snytpapper eller ett glas vatten, rycker det i mina dansben, och armar. Stannar upp på golvet och liksom provar en armrörelse eller ett stamp eller hopp med foten…nej, visst nej….lite, lite svullet känns det nog,men inte alls som igår.
Inte heller kan jag låta bli att formulera en stipendieansökan, när jag väl slagit mig ner i soffan igen, men det gör mig däremot nästan yr och lite och matt och trött. Då känner jag att febern stiger. Men, äh…helst vill jag bara resa mig upp och göra det där roliga igen. Hitta de rätta stegen och kombinationerna…men nej, jag har fått stränga order om att ta Time out idag. Jag höll ju dessutom på och sprattla med benen igår, fast det var söndag.
Jag får ägna mig åt läsning i stället. Och jag läser i gårdagens DN om mobilernas fördärv – Bengt Olsson skriver och är på sitt allra bästa skrivarhumör. Det här ständiga bevakandet och att alltid vara tillgänglig – ”var jag sitter och var jag går”- hur vi har tagit över vilddjurens ständiga vakthållning – för att de måste passa sig för olika faror och aldrig får slappna av. Vi har numera ett sånt beteende, men det farligaste vi har att göra är att kolla om vi har fått nåt sms eller kommentar på facebook. Ändå är vi aldrig helt fokuserade på nåt.
Jag har ju varit rätt mycket på facebook från början, men inte lika stadigt nu. Framförallt hänger jag inte på nätet särskilt mycket med mobilen, vilket förklaras av att jag har en sån liten nätt mobil så att den går ner i alla fickor, och dessutom är det en android 2.1, så någon större mängd appar kan jag inte hämta hem…inte instagram, t.ex. Först irriterade det mig, nu drar jag en suck av lättnad. Jag behöver inte ha koll på ytterligare ett socialt nätverk – jag behöver inte en kamerasida till, för…herregud, var la jag mina bilder nu, då?
Facebook, Flickr, Bloggen…eller rättare sagt, bloggarna? Tja, och så har jag ju några ställen där jag har lagt upp musik och videosnuttar….Soundcloud, Myspace och Youtube….förut var det också Fileden, men de bara tog bort hela rasket, alla mina filer, utan förvarning….så, jo, med tanke på det, kanske det är bra att sprida sina gracer. Bara jag visste var jag hade dem…;-)
Sedan min slimmade, externa hårddisk gick och dog förra året, med filer och allt, ser jag absolut vitsen med att ha de flesta av mina filer och bilder som är bra upplagda i ett moln, någonstans. De flesta Gotlandsbilderna från sommaren 2011 har jag på flickr, men tyvärr inte de mest privata, förstås…jag brukar inte lägga upp dem. Nu talar jag inte nakenbilder, och sånt…;-) Det skulle jag hellre göra – lite bastubilder åt folket, kan aldrig skada…fast inblandade parter måste väl godkänna, gissar jag. Nej, jag tänker på de närmsta och käraste personerna och vad vi och de gör. Det har ingen annan med att göra, har jag tänkt..fast ibland kan det ju vara en rolig eller häftig situation. Alla andra sprider sina bilder vind för våg, kan jag tänka ibland. Vem bryr sig om vad jag gör, eller inte? Ja, den här offentligheten….även om jag inte är Mona Sahlin, har jag ju ändå en liten publik på alla sidor jag håller till på. Folk som i sin tur känner folk som…..
Nej, jag har inte gjort något brottsligt, eller så, men det kan komma perioder i livet när jag inte är lika bekväm med att alla ska veta allt jag har gjort och gör. Det var nog lättare förr. Man var inte tillgänglig överallt och alla kunde inte kolla var man hade varit och när. Egentligen står ju mobilen i sin förlängning för ett kontrollsamhälle utan dess like….”Jag vet var du bor”….”Jag vet vad du gjorde igår”. Människor som är vän på fb kan komma och säga att de såg att man hade varit på ett fik i förra veckan – och det hade de inte sett i verkligheten utan på facebook, men det var ju oskyldigt iofs. Det är inget farligt, men i alla fall. Förr hade man ingen aning om vad andra gjorde på sin fritid, och vilket fik de gick på i tid och otid. Man kom knappt ihåg vad man åt till frukost, själv. Men nu…jag minns inget av det jag gjort, nästan, om jag inte först har tagit en bild och sen skickat iväg den till facebook, och då minns jag inte hur det såg ut i verkligheten, utan bara hur bilden såg ut. Verkligheten är alltid så suddig….;-)
Så det där med time out…..den finns inte om jag inte avbildar den i ord och bild. För i samma ögonblick som jag publicerar den här posten blir min tid i utanförskapet istället en tid som är inne, och jag har blivit ”outad” efter att ha blivit inbjuden….så kan det också gå.
Nu sitter jag här i värmen. Jag trodde att jag hade satt på extraelementet, men den luft som forsade ut i rummet var kalluft. Inte konstigt att jag satt och huttrade. Nå – det fanns en knapp till som kunde släppa in mig i värmen.
Läser under veckans gång två positiva artiklar om betydelsen av god musikundervisning i skolan. Inte bara för att mänskligheten ska bli bättre på att spela och sjunga, utan för att mänskligheten ska bli bättre överhuvudtaget, eftersom denna goda musikaliska skolning för med sig så mycket annat gott också, kan vi läsa.
I mitt undermedvetna går mina tankar till detta – min berättelse – vi måste sammanlänka våra förmågor, vår vishet, vår begåvning, till en enda lång länk som binder samman alla människor på jorden.
Den allomfattande kraften stavas ”Musik” i min hjärna. Hela tiden söker sig mina tankar och mina rörelser till något som sammanfogar mina egna alster med varann, som bildar en helhet, utan att vara sökt…trots att den är eftersökt…;-)
Att hitta en tråd först, och att fylla den med innehåll, eller att finna ett rikt innehåll för att sedan hitta tråden. Kanske möts vi på mitten. Min strategi har blivit att ligga lågt och låta helheten omsluta mig när jag minst anar det.
Jag talar förstås om mitt uppdrag som jag har givit mig – mitt projekt – Tack så mycket, ska jag ha! ;-/
Ju närmare jag kommer slutresultatet ju svårare har jag att finna utgången, eftersom vägarna blir fler och mer intrikata. Från början tycktes vägen bred och ljus. Klar och genomskinlig.
Nu går jag vilse i musik och rörelsemönster. Men ändå – jag vet att jag har fått upp spåret. Och när två låtar till är gjorda kan jag sy ihop alltihopa. Hur det nu ska gå?
Jag med mina usla slöjdkunskaper…
Men i övrigt tänker jag på något gott att äta och dricka… 😉
…det är frågan. Läste idag om Bengt Göransson – den gamle kulturministern – som hade varit och föreläst någonstans om kultur. Han gick lite på tvärs mot vad alla pratar om, dvs att det är så nyttigt med kultur….man blir friskare och till och med smartare, sägs det. Men det är just det han vänder sig mot. Varför kan inte kultur bara få stå för sig själv?
Men däremot är och ska kultur vara tankeväckande….
”Kultur är inte stundens upplevelse, ingen kassako, inte trösten som ska hjälpa oss att uthärda världen. Om vi blir friskare och gladare av kultur så är det bra. Men det är inte syftet. I stället är kulturen källan till djupa, subjektiva insikter som skapar ett engagemang, som är lika med samhällsdeltagande och demokrati.”, säger han. Läs själva HÄR!
Har nu sedan många år fixat och donat med mitt evighetsprojekt, och jag tänker lite skamset nästan, att jag har velat saluföra hela idén som ”nyttig”. Att barn lär sig på olika sätt och att man via musik och rörelse kan sätta grunderna i kroppen – att språk, matematik och rytm och rörelse också hänger ihop. Att det ena ger det andra…
Men lite snopen sitter jag nu och tänker på min ”korthusidé” som liksom kan falla vilken dag som helst bara någon blåser på den…och samtidigt inte. Jag har mer och mer material och musik som är färdigt för användning och jag börjar också ana hur allt ska användas. Nog tror jag att barn – och vuxna – kan få en rolig och njutbar resa på väg till lärande. Inte av nyttighetsskäl knåpar jag ihop detta mitt eviga livsverk. Men jag önskar ju ändå att lärare och barn ska känna helheten i sång, dans, språk och takt, medan de gör rörelser och sjunger sångerna, och samtidigt som det ska vara ett litet äventyr i sig. Det blir som en musikalisk resa, i ett sifferlandskap med många utsikter till utveckling för var och en. Är det tänkt….men återigen blir jag rädd att göra allting för pedagogiskt tillrättalagt. Samtidigt – jag har testat en hel del med barnen som jag har jobbat med under några år – och de bästa lektionerna är förstås de där det är klara och enkla direktiv om hur och vad de ska göra till musiken.
Men som sagt…en nyttig idiot vill jag minst av allt framstå som
fast jag är medveten om att det hela låter som en dåres försvarstal.
Till sist måste jag bara sörja den kultur- och utbidningsminister vi en gång hade. Är det någon som skulle kunna tänka sig att de nuvarande ministrarna inom dessa ämbeten, skulle kunna komma med så mycket visdom och eftertänksamhet? Bengt Göransson ville ju inte prata pengar överhuvudtaget i dessa frågor. Det skulle väl närmast anses vara straffbart i dagsläget.
Detta bildspel kräver JavaScript.
Så hur ska vi vrida tiden bakåt, eller snarare framåt, samtidigt som vi bromsar det kortsiktiga nyttotänkandet?
Jag har inga svar, men gissar att det bara är att njuta av stunden och sluta tänka på nyttan av att njuta…..
Hade tänkt gå hem och fila på en inledning – en start – på mitt ”stora äventyr”. Det filas inne i min hjärna för fullt och jag behöver i stort sett bara skriva ner det. Köper tidningen ”Skriva” på vägen hem och fastnar lite i konsten att skriva. Så lyfter jag min laptop för att börja dagens jobb. Men …. tiden rinner iväg. Kollar mail och andra nyheter och bestämmer mig för att jag inte hinner börja någon storslagen inledning och start på hela tjidevitten, utan börjar nu istället blogga lite planlöst. Men känner ändå inspiration efter tidningsläsandet. Något vill jag ju skriva.
Detta bloggande känns beständigt. Mina ord stannar kvar därute i cyberspace och försvinner inte bara utan vidare. Min nya externa hårddisk har däremot inte haft lust att ta kontakt med sin ”huvuddisk” på datorn och kanske är vissa filer förlorade – kanske inte? Men varför fokusera på det jag inte kan nå – varför inte på det som är möjligt?
Min musik och de flesta av min bilder finns kvar på olika datorer och nätverkssidor. Jag kan leva utan dem men jag kan inte leva utan att fortsätta drömma om att förverkliga mina planer. Att bara stänga igen butiken och tänka: That`s it!
Nej men varför då så ofukuserad?
Klart är att jag har ett jobb att fokusera på ”vid sidan av” mitt eget huvudspår…hur konstigt den än kan verka….;-)
Jag har tankar på jobb, familj, en kör, en gammal mamma, vänner – och på väder och vind i största allmänhet.
Att fokusera är inte så lätt alla gånger. Ändå har jag inte längre något att skylla på direkt. Ett perfekt schema och allting.
Ändå sitter jag här och ”bloggklagar”….
Nu är det dags att fixa maten före kören….sen blir det just ingen mer tid före helgen med projekteriet. Men vem har sagt att Rom byggdes på en gång?
En tröst är att läsa i tidningen ”Skriva” att Bodil Malmsten minsann tar tid på sig och dessutom har en helvetesperiod någonstans mitt i. Och hon är ändå etablerad. Jag är inte etablerad någonstans utom i stjärnorna…eller i trädtopparna. Där någonstans sitter min idé att vilja något och viftar som en gammal osynlig flagga…
Time in Stockholm 
Tid 