Idag börjar fastan för dem som är troende. Men även andra skulle kunna må bra av att ta ett steg tillbaka, inte bara när det gäller näringsintag. T.ex skulle vi vuxna kunna gå före med att inte i varje sekund av dagen vara uppkopplade och scrolla på nätet och sociala media. Det föreslår socialministern, Jacob Forssmed, i ett inlägg i dagens DN. Han är faktiskt en av få ministrar i regeringen som jag har tyckt har varit lite sympatisk. I alla fall inte osympatisk. Och jag tycker att hans text bekräftar det.
Det är inte bara muslimer som fastar. Alla världsreligioner förespråkar det. Att leva ett enkelt liv under en period. Att avstå från omvärldens larm och brus. Man kan begränsa sin egen tid på internet. Hitta på andra saker som man aldrig hinner med annars. Som kan ge mer, inte bara för stunden. Som att läsa en bok. Det är klokt, tycker jag..
Jag är absolut beredd – och har redan börjat lite grann – att avstå från scrollandet på mobilen, för att istället läsa klart en bok jag började på i höstas. Man känner sig nöjd, när man klarar en så ”enkel” sak som att avstå från scrollandet, och det känns lite löjligt att vara nöjd över något sånt, men det är inte alltid så lätt att bryta (dåliga) vanor.
Men nu tänkte jag kanske att socialministern skulle behöva en liten utmaning också. Undrar om han skulle klara av att avstå från att ingå i en regering som indirekt styrs av ett parti som vill riva moskéer och utvisa alla invandrare (helst muslimer), alternativt sätta dem i fängelse, och som manar på sina väljare att bränna koraner och ange papperslösa flyktingar? Och kanske kan hans regering också säga åt Israels regering att avstå från att döda oskyldiga människor och barn i Gaza? Det vore också tacknämligt om regeringen ville avstå från en klimatpolitik som leder till ökade fossila utsläpp.
Jag tycker ju att han verkar vara en empatisk person, så kanske att man kan vädja till honom att avstå. Jag tänker att en kristen, medmänsklig person borde väl följa den gyllene regeln, att vara mot andra så som man själv vill bli behandlad?
Vad tror ni? Skulle han nappa?
Tyvärr, kanske inte, men….
Någonstans måste man väl börja. Med de snälla, vänliga människorna. De kan komma på bättre tankar, om man har tur… 😏
Det här med att blogga lite varje dag kan bli lite krystat. Ibland tänker jag att jag ska återvinna min egen blogg. Många gånger skriver jag om samma saker som jag skrev om för 10 – 15 år sedan, men kanske ur en lite annan synvinkel eller med ett annat fokus.
Men allt jag har skrivit om har handlat om kultur, natur, klimat, skola, samhälle, barn, blandat med mig själv. En slags ”häxbrygd” där jag (och mina tankar och livserfarenheter) kokas ner och kokas om gång på gång.
Blir det något kvar att avhandla, kan man fråga sig?
Tydligen… 😏
Det är tur att mina eventuella läsare, antingen har dåligt minne, eller är nytillkomna.
Det här med att ”återvinna mig själv” har jag t.ex skrivit om en gång för ganska länge sen, men jag minns inte riktigt när. Men det är ju som sagt inte som att uppfinna hjulet på nytt, eftersom texten inte blir exakt densamma. Nya händelser kan ha tillkommit.
Nu är det ju väldigt på modet med återvinning. Att spara på det du har och inte överkonsumera. Det kanske också gäller överproduktion. Att fylla nätet med texter som nästan ingen läser, när det redan finns så mycket oläst? Vore det inte att göra alla olästa författare en tjänst om man uppmärksammar deras texter (om de är bra) istället för att ständigt fylla på med nya?
Jag har inget svar på det. För min del gäller nog att, ”skriver jag så tänker jag”, och om jag inte skriver, vet jag inte riktigt vad jag tänker, eller vem jag är. ”Jag gör mig bäst i skrift”, brukar jag ju också hävda, men allt är ju relativt. Bara för att jag uttrycker mig bättre i skrift än muntligt, behöver det ju inte betyda att det är bra. Men jag har i alla fall något att hålla mig till. Det jag har skrivit själv kommer jag bättre ihåg.
Ändå har jag tänkt den sen senaste tiden, att jag ska återpublicera några av mina tidigare blogginlägg. Många är faktiskt bättre än de texter jag publicerar i all hast på kvällen innan jag ska gå och lägga mig, bara för sakens skull. Men varje gång jag tänker att jag ska göra så, kommer jag genast på något nytt skriva om. Och sen är det kört… 😏
Men kanske en vacker dag?
Inte imorgon för då blir det ”rapport” från en fredagsdemonstration för klimatet. Man får hålla på traditionerna.
Medan världen är upp och ner, gäller det att stå stadigt kvar.
Medan vi sparar på el och energi-effektiviserar, tycker näringslivsministern att det är en dålig idé, eftersom det då kan visa sig att alla hennes kärnkraftverk inte kommer att behövas. Däremot vill hela regeringen att vi sparar på skola vård och omsorg, så att de har råd att sponsra alla dessa kärnkraftverk, som de tycker är så bra att det får kosta vad det kosta vill. Jag läste häromdagen att en statssekreterare (tror det var klimatministerns, men ska låta det vara osagt..) hade väldigt mycket aktier placerade i kärnkraftsbolag ….
Det känns nästan som ett samband, men det är kanske bara ”ett lustigt sammanträffande”?
Hur som helst ….
Vi står kvar. Vi sparar och gnetar. Vi biter ihop och härdar ut, tills det visar sig för var och en, att det är det enda rätta, för det kommer att visa sig att ”den som gapar efter mycket, mister ofta hela stycket” – en gammalt svenskt ordspråk, som de så kallade ”Sverigevännerna”, aldrig verkar ha hört talas om.
Vi äter ekologiskt, planterar blommor i torvfri jord och äter så mycket veganskt och vegetariskt som möjligt. Vi säljer våra bilar och slutar flyga, och slutar leva över våra tillgångar.
Ja, för vilka ska kompensera för de rikas överkonsumtion om inte vi? Några måste ju offra sig för att några andra lyxlirare ska få slösa på jordens tillgångar utan tänka på eftervärlden. Utan att vara det minsta avundsjuk, faktiskt.
”Vad är väl en bal på slottet…?”
Inte ett dugg underbar, egentligen. Du behöver bara läsa några rader om engelska kungahuset, förstår du att det kan vara ett rent helvete. Liksom det påstådda lyxliv som de gängkriminella säger sig leva. Men det är ju också fake och förbannad lögn. Och ett ännu värre helvete. Ständigt jagade. Och polisen kan rapportera om dubbelt så många avhoppare förra året, som förrförra. De har insett att lyxliv inte är mycket värt när man är död.
Jag tycker det börjar bli dags att avglorifiera det lyxiga rikemanslivet, och istället hylla de tappra, stretande och kämpande vardagshjältar som mot alla odds lyckas försörja sig själva och sina familjer på en usel lön, men ändå lyckas skapa en trivsam atmosfär omkring sig, som gör deras omvärld en gnutta lyckligare. De som försöker ge mening åt sina barns vardag och sin egen fritid. De som kan trolla med knäna och koka soppa på en spik. De som blir ständigt misstänkliggjorda av regeringen, bara för att de inte är födda i Sverige, men ändå reser sig för gamla tanter på tunnelbanan och bjuder på goda bakverk på jobbfikat.
Vi står kvar för dem som härdar ut i detta kalla samhällsklimat, för ett bättre klimat i alla bemärkelser!
Se där, vad mycket text det kom, bara för att jag tänkte att jag skulle återvinna mig själv….
Men jag kunde i alla fall återfinna någon slags skrivglädje. Återvinn dig själv, och du ska återfinna något annat! 😏
Jag vill rimma för er om en rimligare jord där ingen går till tomma bord där vi har klimaträttvisa och alla har mat att spisa och rent vatten att dricka – där det nyfödda barnet blev en flicka!
Tänk om vi kunde tänka om….
I vår ”biologiska mångfaldskrubba” kan vi se diverse tomtar, de vise och de förundrande beundrande det nya livet begrundande det under som ska ske när vi alla tar klimatklivet – när vi alla vill se en bättre värld för oss alla –
Ropen skalla:
”,Kom! Tänk om! Ta sats – ge plats åt alla tomtar, troll och knytt – Nu börjar vi på nytt! Sätt fart och agera – Så ger vi hopp och tro till Greta, med flera!
Idag är det den tjugonde dagen, och en femtedel av den blogg-cirkus vi ännu bara har sett en början av. Om vi tänker i arbetsvecka, är alltså måndagen avklarad….och nu är bara resten kvar. Men tiden fram till fredag brukar gå undan. Inte för att jag direkt vill det, men det är lätt att ge upp i förtid om man inte anar slutet någonstans.
Dagens innehåll är späckat med stort och smått, gammalt och nytt och roligt och intressant.
För att ta det i nu nämnd oordning vill jag börja med de ”rockande sockorna”.
En flicka i 10-årsåldern har startat en folkrörelse med anledning av att hennes syster har Downs Syndrom. Hennes idé är att alla människor ska sätta på sig ett par udda strumpor med olika färg och mönster på de olika strumporna. Hon vill på det viset stödja sin syster och visa att alla är bra fast de är olika. Och idag är dagen D. Många runt om på de olika medierna – Facebook, Instagram, Twitter, etc – lägger upp sina strumpbilder. Hon kallar projektet ”Rocka Socka”, och det är underbart när sådana rörelser kommer underifrån, tycker jag. Riktigt roligt är det när så många ”olika” personer anammar projektet. Idrottsföreningar, poliser, operasångerskor (med hundar), mfl, går in för det med liv och lust. Den här initiativrika flickan har upplevt hur hennes syster har blivit retad för sitt handikapp, vilket flickan vill sätta stopp för genom att göra något positivt för henne och alla andra i liknande situation.
Så jag och mina katter ville ju inte vara sämre….;-)
Detta bildspel kräver JavaScript.
När väl sockorna var upplagda på rätt ställe och med olika kulör, var det dags att närma sig dagens andra stora händelse. Solförmörkelsen, som skulle ses – eller inte – idag på förmiddagen. Eftersom jag fortfarande går hemma och hostar kan jag lika gärna gå runt i lägenheten och spana efter en delvis förmörkad sol, men jag såg den inte någonstans. I Stockholm är vädret inget annat än grått idag, så det var ju inte så konstigt. Men när vänner i min närhet la upp bilder på solen dold av månen, på facebook, blev jag förvånad, och öppnade fönstret och se där…..snett ovan Globen såg jag en halvmånformad sol. Nu behöver jag inte vänta i 24 år till för att få se den. Försökte ta bild, men var rädd att jag och/eller mobilen skulle falla handlöst ner på förbifarande bil på Götgatan. Men några bilder blev det….och det är ju faktiskt lite spännande. En händelse som får ens vanliga vardaglighet att kännas ganska så liten och futtig. Men ändå….en del i alltet. Precis som med sockan. 🙂
Ja, ni fattar vidden….. 😉
Att dela stort och smått på detta vis är ju lite speciellt. När jag var i England på språkresa, 15 år gammal, satt jag hemma i min värdfamilj och småpratade om ditt och datt. De var unga trevliga människor med en ganska svårförståelig brytning, eftersom deras hemland från början var Indien, eller åtminstone deras föräldrars. De var trebarnsföräldrar och hon fick sitt första barn när hon var 16 år och nu var hon 21.
Vi hade inte så mycket gemensamt, men just den kvällen jag tänker på gör att jag alltid tänker på dem när man pratar om ”the first man on the moon”, för vi delar alltså den gemensamma upplevelsen, de och jag, att sitta och se när den första människan klev iland på månen. Jag har aldrig haft kontakt med dem sen dess, utom att jag skrev ett tack-brev långt senare, för att fått bo hos dem . Det är ju ganska märkvärdigt att en sådan händelse mycket långt bort knyter ihop banden mellan några personer som också befinner sig på långt avstånd från varann i tid och rum.
De kanske inte ens lever längre?
Men vid liknande mycket specifika tillfällen lever de i min föreställningsvärld. Och deras lilla yngsta dotter – Tracy – måste ha mognat betydligt sen dess. Hon är väl i 55-årsåldern nu…. Hon hade viss betydelse för mig för hon var det första barnet jag vaktade. Deras grannee stack ut huvudet en gång och frågade om jag hade många småsyskon, för hon tyckte jag hade sådan fallenhet. Jag som var minst i familjen med många storasyskon, minns att jag kände mig stolt över att höra det.
Kanske sådde hon ett litet frö i mig, för innan dess hade tanken aldrig slagit mig, att jag skulle kunna jobba med barn.
Precis som en händelse kan förflytta en långt bort över hav och land, kan också en berättelse förflytta en långt bak i tiden. Och vissa ord kan trigga igång minnet av berättelsen. Igår sa jag ju att jag skulle berätta om min mamma och om hennes ”lekkamrat” Greta Eriksson,pianisten, som hon lärde känna på somrarna när de var på ledighet. Mamma tyckte det var roligt med Greta för hon var så humoristisk och glad och trevlig. Dessutom var hon uppmuntrande mot mamma, och brukade säga till henne: -”Sjung Ingrid, du sjunger så vackert!” Och mamma sjöng för full hals medan de var ute och plockade blåbär i skogen.
Men rätt som det var sa Greta glatt: -”Nej, nu måste jag gå in öva….Hej då!” Och sen var hon borta i fem – sex timmar. Mamma var otroligt imponerad av att Greta, som var jämnårig med mamma, hade sån disciplin. Hon verkade inte ens tycka det var tråkigt att gå in, mitt i sommaren när solen sken som mest. När mamma härmade vad Greta sa, lät det som hon pratade släpig”eken”-dialekt – en riktig stockholmska. Och en gång när Greta hade varit på en liten konsertturné, berättade hon för mamma om hur det hade varit:
”Först kom vi till flygplatsen, och där fick vi biff. Sen fick vi biff på planet också. Och när vi kom fram fick vi biff. Sen vi fick biff när vi var på turnén, och så fick vi biff en gång till på hemresan…….Fem biffar! Gott!”
Allt med den där lite nasala dialekten…det var obetalbart!
Särskilt om man tänker att Greta var en fantastisk pianist…..som med stor konstnärlighet kunde studera in vilka svåra pianokonserter som helst, så var hennes prosaiska minnen av måltider med biff, de mest bestående.
Många år senare var jag och mitt fd ex på en konsert och hörde Greta spela en av de stora klassiska kioskvältarna – Tjajkovskys pianokonsert nr 1 i B moll. Det var naturligtvis en upplevelse för mig att höra henne live….jag som hade hört så mycket talas om ”biffarna”. Det hade även ”exet” hört. Han hade dessutom Greta som pianolärare då, på den tiden när han gick musiklärarlinjen på Musikhögskolan. Dagen efter konserten gick han till sin pianolektion, och tackade förstås för den fina konserten, varpå Greta svarar: – ”Ja, tack det var roligt att du kom, och sen förstår du när jag kom hem var jag så hungrig, så jag tog mig en macka. Gott!”
😉
Vill du höra och läsa mer om Greta Erikson kan du börja med att kolla på den här länken där du kan höra hennes fantastiska pianospel.
Och nu tror jag det börjar bli dags för ”ett lillfinger med i spelet….”
Det är inget ont finger, även om det fortfarande gör ont. För över en månad stukade jag det kraftigt, och jag har fått ett litet sjukgymnastprogra, eftersom jag är ”pianist”, som de sa på sjukhuset. Jag hade ju bara sagt att jag var musiklärare och var rädd om mina fingrar…De tog fasta på det, sympatiskt nog.
Men fortfarande gör det ont och nu har kroknat lite för mycket, tycker jag. Jag kan ju spela hjälpligt på flygeln här hemma, men dessvärre tar det ju emot en aning.
Nummer 5 – precis som jag, är lillfingret nr 5 på handen, och en aningen stukat, men än har vi inte kroknat, annat än bokstavligen, möjligen….och vi hälsar er alla en riktigt god helg fyllt av mat och dryck och kultur av allehanda slag.
Jag hann knappt skriva rubriken på dagens inlägg innan det dök upp en avisering om en spårvagnsolycka i Göteborg. Önskar att det slutar på bästa möjliga vis för samtliga inblandade!
Under dessa första 13 dagarna av alla hundra, har jag enbart bloggat från min mobil. Mest för att jag tänker att jag då är mer flexibel och… ja, mer mobil helt enkelt. Många gånger har jag visserligen svurit över funktioner som inte har funkat i mobilen, men som jag vet att jag kan hantera i min laptop. Ändå har det känts enklare att bli vid min mobil. Jag har mina bilder och allt annat på nära håll.
Men också alla nyheter – goda och dåliga – trillar ner i knät när jag minst önskar det.
Att avskärma sig från omvärlden, om så bara för en liten stund, känns nästan omöjligt.
Visst kan jag stänga av aviseringarna men då tar det tid och fokus från det jag egentligen håller på med. Vad det nu var?
Människor som håller på med många saker samtidigt, blir inte alls smartare, som många tror, utan snarare blir man ännu lite dummare i huvudet.
Och denna ”multi-tasking” ger vi oss alltså in i, lite till kvinns och mans, helt frivilligt. Verkar inte det korkat i sig?
Vad är det egentligen som driver människan in i dumhetens fördärv gång på gång?
Varför fortsätter vi stressa, röka, ta några järn för mycket till helgen, när vi vet hur dåligt vi kommer att må i framtiden?
Vi människor är helt enkelt inte tillräckligt smarta för den här världen.
Mänskligheten är överreklamerad, och ju längre tiden går, desto svårare blir för var och en att bevisa motsatsen.
I tidernas begynnelse var vi smarta nog att överleva som art. Nu är vi korkade nog att ta kål på såväl oss själva och varann, som på det enda klot vi har att leva på. Hur gick det till?
Vad hände på vägen?
Det enda jag vet säkert är att det är fredag, med allt vad det innebär av mys, mat, dryck och vila. Det är väl bara att ge sig hän…
År 1998 drabbades jag av en ”fet smäll”, kan man säga – inte bokstavligt, men bildligt. Var ute och seglade en dag med mina bröder med familjer. Bara en dagstur ut till en badstrand vid havet. När vi sedan skulle gå på båten igen märkte jag att jag inte kunde stiga upp på den som jag brukade i min ungdom, utan mina två bröder fick lyfta upp mig bakifrån. Nivåskillnaden var visserligen stor, men det hade aldrig varit problem förut. Det gav mig en tankeställare. Aldrig mer skulle jag utsätta mig för något liknande. I förhållande till min vikt var jag alldeles för svag. Vet inte hur det hade gått till. Tio år tidigare var jag ju väldigt smidig och vältränad efter min rytmikutbildning och allt. Jag vet bara att det kan gå så otroligt snabbt att gå upp i vikt medan motsatsen var desto tyngre väg mot ett lättare liv. Jag hade aldrig bantat eller fastat, men nu bestämde jag mig för ”min väg” till ett smalare jag. ”Hälften” stavades min metod som jag också delvis så småningom involverade i Oprah Winfreys tränares metod, som bla gick ut på att äta flera gånger om dagen, men inte så stora portioner att man blir proppmätt – förbränning av mat sätter igång så fort man börjar äta. ”Low fat” handlade det om både för henne och för mig. Hon rekommenderade träning på morgonen för att sätta igång förbränningen då, eftersom den annars är som lägst på morgonen. Minst 20 minuter. Men även där tänkte jag hälften. Ett tio minuters träningsprogram som ”du ska tänka dig att du kan göra varje dag, resten av ditt liv”….samma sak gällde vad man åt och hur man åt. Inte för mycket, inte för lite…och minimera fettintaget. En viktig sak till: Ät aldrig två timmar innan du går och lägger dig. Förbränningen när man sover är förstås rekordlåg. Allt det där är enkelt att följa och komma ihåg. Jag gick ner 15 kilo på 9 månader. Sen kanske jag gick upp några igen, men i princip höll jag min idealvikt i 7 år utan att anstränga mig. Körde samma policy…träningsprogram eller cykling på morgonen….lite mindre portioner och några mellanmål bestående av frukt, för det mesta. Och jag åt och drack bara det jag tyckte om. Grönsaker, fisk och potatis, ibland kött också, pasta och såser, men inte mycket fett. Men så kom en ”fet smäll” till. Jag gick in i den så kallade väggen, blev sjukskriven och hamnade hemma i soffan, gråtande och tröstande mig med cashewnötter, som råkade finnas hemma. Det blev nästan en drog, det där med nötterna och i kombination med med stillasittandet gick jag raskt upp 5-6 kg på ett par månader. Men då bestämde jag mig för att försöka ta en sak i taget. Att försöka må bra och komma igen psykiskt, ville jag ju prioritera. Hade jag varit riktigt frisk hade jag ju insett att psyke och fysik följs åt. Men jag tyckte att jag visste hur jag skulle bära mig åt när jag väl bestämde mig för att gå ner igen. Det var ju så lätt förra gången. Men hur det nu är….en kropp är en kropp. Den vill inte samma som jag längre, tycks det. De senaste åren har min kropp satt P för samma behandling som tidigare hade funkat. Jag har blivit förkyld efter att jag har börjat mitt träningsprogram….eller jag har haft ont någonstans, som i år i knät, så inte ens promenader har varit möjliga….eller så har jag inte behållit fokus på vad jag vill och måste göra…eller så har jag inte varit tillräckligt motiverad, helt enkelt.
Det är ju ”fett” inne med fett i dessa dagar. Många säger att det är så bra att gå ner i vikt med fett. Jag kan ju bara säga att det går lika bra utan mycket fett. Jag älskade och älskar min metod, för att jag tror på den, delvis, men mest för att jag fick äta den mat jag tyckte om, potatis och dricka både vin och kaffe, i måttliga mängder. Men skulle jag vara tvungen att äta fet mat för att bli smal…då skulle hela jag rygga. Mår lite illa av bara tanken. Är inte speciellt förtjust i varken feta såser eller grädde och ännu mindre fettet i fläsk (fast bacon kan vara gott, för sältans skull). Men framförallt älskar jag medelhavsmaten. Och potatis i alla former. Och pasta med goda tomatsåser. Så även om jag garanterades en slankare kropp med fett-dieten så betackar jag mig. Jag fyller ju jämnt nu i höst, och hade planerat att komma i samma kläder som jag hade förra gången jag fyllde jämnt, men jag får kanske vänta 10 år till.
Hellre lite ”sunt rund” än ”fett smal”, fast helst sunt smal, förstås…;-)
När vintern sakta driver bort ur sikte är det dags att ta fram cyklar ur sina förråd, att ge sig av på stålhästen till jobbet för att sen sätta sig på uteserveringar och äta glass och dricka kaffe.
Min första plågsamma insikt har varit: Min kondition är undermålig och har aldrig varit sämre. Tidigare har jag åtminstone med viss tvekan lyckats ta mig till jobbet på en halvtimme efter en första säsongsvecka. Nu har det tagit 35 minuter under mycket stön och stånk då jag kommer fram till jobbet sjöblöt med tungan hängande långt utanför munnen. Får visserligen ursäkta mig med en exceptionell motvind, men ändå….det har väl blåst förr.
Som om det inte vore nog med detta – vilket naturligtvis hänger ihop med föregående – min kroppsvikt har återigen nått oanade höjder (om än inte lika tungt vägande som de var för 15 år sedan då de var som värst) – och jag brukar inte vara så fixerad vid mitt utseende och min vikt, t.o.m. alltför lite, men när den allvarligt inverkar på mitt välmående känns det inte längre OK.
Jag tror faktiskt att även psyket påverkas av bristande fysiska krafter. Det finns liksom ingen extra ork att ta av. Idag, när jag skulle ta min ”dramatenvagn” för att handla lite mat inför veckan och stod i hallen för att ge mig av till närmsta ICA, ett kvarter bort, kände jag hur all ork jag mobiliserat inför detta lilla kraftprov nästan bokstavligt talat rann ner genom armarna och dunstade därpå utom räckhåll. Jag fick en kort ”deja-vu”-känsla från min sjukskrivning, då alla min ork rann ut på liknande sätt, men då hade jag verkligen ingen annan ork på lager. Nu finns den där om jag orkar locka fram den igen. Men det tar på krafterna även nu. Men hallå….jag menar ….en vanlig matkassehandling ska väl inte kosta på så mycket, säger du kanske? Nej det gör den inte heller, men det är just initialskedet som jag känner igen mig i den totalt utmattade känslan. När jag väl kommer ut känner jag mig som en normalt fungerande människa igen. Men det är som om jag skulle förlösas varje gång jag stiger utanför dörren. Jag vet inte…jag borde nog söka för det där…;-)
Men för att fortsätta på den löst upphängda tråden….
Nu är det alltså krafttag som behövs för att få tillbaka de förlorade krafterna. Fick tips av våra gäster från förra helgen, om den lilla appen ”shape up” som i princip går ut på att det du äter kan du motionera bort. Ganska enkelt om man vill unna sig lite gott att dricka och äta ibland – då är det bara att ge sig av på promenad eller cykla eller göra gymnastik och vips hamnar du på rätt sida om felmariginalen vad gäller kaloriintag, etc. Jag gillar enkla plus och minus att hålla mig till. Man får bestämma själv vilka mål man har – hur mycket man vill gå ner och sen ställer appen in hur lång tid det tar och hur mycket du får äta och träna för att klara av det.
Men det finns förstås ingenting som mäter ditt humör och din ork. Det kanske vore en bra idé?
”Humör-appen tar dig till oanade glädjetoppar och lär dig förflytta berg i pur förtjusning….” Typ. 😉
Eller ….”orka….?”
”Orkar du orka med orka-appen, orkar du vad som helst sen. Tryck på Orka-knappen, ser du vad Orka-appen ger sen!”
Kanske är/blir det tidens melodi att finna en app för alla, att följa i livets svåra skeden, beroende på individuella svårigheter och utmaningar. Det kommer kanske att finnas en app som löser stora världsproblem, miljöförstöring, krigskonflikter, arbetslöshet?
Så enkelt det vore. ”Om jag fäller en bomb om dagen, eller två? Vad får jag, och vad blir effekten? Ah…röd markering..en bomb för mycket”….
Bara att hoppas att den som bestämmer här i världen följer de appar som har en app -görare som är vid sina sinnens fulla bruk, är fredsälskande, miljöhänsynstagande, samt jämlikhetssträvande…
En nåd att stilla bedja om, kanske…;-)
Själv sitter jag kvar hemma efter väl inhandlad mat, utförd morgongympa, men fortfarande utan tillräcklig/tillgänglig ork för att gå på den konsert jag igår blev inbjuden att gå på som pågår just nu. =(
Får kanske skylla på att vi var på lång utflykt till svärmor igår – till och från Linköping – utan minsta tillstymmelse till motion, men å andra sidan inget bilgodis heller. En liten seger för mig, men kanske inte för mänskligheten. Och idag orkar jag bara blogga om brist på ork.
Suck…undrar vad ork-appen skulle säga i det här fallet?
Det tar tid att leva. En del tar en hel livstid på sig att utnyttja sitt livsrum. Mitt barndomshem var delvis en tandläkarpraktik där min pappa och mamma arbetade som tandläkare och tandsköterska. Det var en mycket stor våning, som det ju heter på ”östermalmska”, och vi var ju visserligen 5 barn med många glada kompisar som vistades där, men sett med dagens ögon hade det inte varit möjligt att leva så stort på i stort sett bara en lön. När mina föräldrar var i sin krafts dagar spelade de i orkester (vilket de fortfarande gör), åkte skidor, tog timslånga dagliga promenader ut på Djurgården, och körde ut till landet med egen bil gjorde de först sen mamma skaffade körkort, innan dess var det tåg som gällde, och i övrigt levde de ett sparsamt liv. Käkade kruska till lunch, och potatis och rivna morötter och sallad till middag, och ibland något utöver det vanliga, när barn, barnbarn eller andra kom på besök. ”I sin krafts dagar” säger jag, och menar egentligen fram till för några år sedan. Min pappa brukar säga att det är värst efter 90. ..
Se där…något att se fram emot.
Jag brukade säga att mina föräldrar förmodligen överlever oss allihopa, och det sa jag så länge som de tycktes piggare än alla oss andra medelålders barn tillsammans, och min svägerska tyckte att det var lite pinsamt när det var tal om att min bror skulle pensionera sig före sin gamla pappa
…nå, det blev faktiskt så i alla fall. Vem kan stå emot ett unikum ? Men i år är första gången jag har hört honom säga att han inte har någon lust att jobba längre!
Nästan chockartat för en dotter över 50 att höra…;-)…men samtidigt faktiskt lite skönt också att ”kungaparet” äntligen har abdikerat. Och så får de gå där i sina stora, stora salar som grannar till en insomnande praktik. Jag minns själv med viss vånda hur jag satt och lyssnade efter min fars fotsteg, där jag satt längst in, längst bort från praktiken, i mitt rum, när han kom inklivande och sa så käckt att det har uppstått ett ”hål”, en patient hade sagt återbud, och jag fick utan minsta förberedelse dyka in under den stora lampan och bli undersökt.
Hade jag tur, var det inte så länge sen som jag hade varit på besök i tandläkarstolen och då kunde jag sitta lugnt och höra fotstegen komma närmare och närmare för att avvika åt ett annat håll, toalettbeök eller dylikt, men var det länge sen så kände jag hur jag bleknade efterhand och när han väl var inne i mitt rum var jag praktiskt taget ett levande lik, blek av fasa. Många har frågat mig nuförtiden om jag vågar gå till min ålderstigne far för att laga tänderna, men jag måste intyga att jag går tusen gånger hellre och lagar tänderna hos honom nu än när jag var barn.
Då var jag rädd…inte för honom men för allt som hade med den där praktiken att göra, och allra värst var ljudet av den gamla tandläkarborren. Nuförtiden känns det som rena barnleken…
Märkligt att en människa som min pappa som har varit älskare av de sköna tonerna från klassisk musik och softa gitarrackord i en bossanovatakt, stod ut med den råhet som uppstod ur tandläkarborren….Men snart måste denna relik, denna tandläkarpraktik läggas ner för gott, och plötsligt känns det en aning nostalgiskt och till och med behagligt med de obehagligaste minnena. Och den gamla borren tycks surra på ett nästan hemtrevligt vis….som en spinnrock, typ 😉
(Att smyga in under flygeln och lyssna på de storas samtal när alla trodde att jag sov…en spännande tillvaro och att göra det som vuxen….nåja, lite ont i ryggen får man ;-))
Blir återigen förvånad på min morgonpromenad, men den här gången positivt överraskad faktiskt. Innan jag går in i Skrapan så lyfter jag blicken och ser en hel rad med skyltdockor av olika kön och storlek.
En del får vara huvudlösa och en del får vara utan ben, men inte utan att jag börjar tycka att reklamen är lite rolig, trots allt. Fast det är klart att de mest huvudlösa och lättklädda är ju damerna, fortfarande.
Någon helnaken herre med paket på huvudet lyckades jag inte se, men…..en påklädd uppe i taket.
Jaja, är det konstigt att man längter bort nån gång?
Och efter sedvanlig cappuccino som jag mot allt vett och förstånd glömde att fota idag så vandrade jag in på ICA, och eftersom jag sällan köper köttfärs överhuvudtaget så är jag inte speciellt rädd för den butiken och håller mig till grönsaksdisken, mjölkdisken, frysvaror och kattmat, och ser i ögonvrån att man börjar skylta med Glenn Strömbergs italienskinspirerade kokbok…och tänker att även en liten svensk matvarukedja kan ju ha anledning att "längta till Italien" ibland, efter vissa rätt rejäla stolpskott.
Och så….*poof*…..minsann står han där livs levande i fotograferingspose bland de italinska korvarna, och "papparazzin" inom mig vaknar hastigt till liv.
Smyger runt och ställer mig bakom proffsfotografen och försöker smälta ihop med kryddavdelningen, men till slut skrattar han till, den charmerande italienska göteborgaren och säger att det bestämt finns en skuggfotograf där borta.
Så jag får gå fram och ta en närbild på honom, och en till eftersom han bara fastnade till hälften först.
Delvis italienare, som han är, spelar han på först på Italiens planhalva….
Den attans mobilkameran jobbar inte så bra som papparazzikamera men snäll som han var stod han alldeles still nästa gång.
Och vips blir han en tvättäkta göteborgare på ICAs planhalva.
Men inte kunde han laga mat visade det sig. Han har mest skrivit om de italienska råvarorna och sen är det frun och svärmor som står för matlagningen på äkta italienskt manér. De börjar prata om vad de ska äta till middag redan vid frukosten och sen pratar de om mat resten av dagen. "Och fotboll, kanske?", frågar jag och jovisst…är det inte mat och vin så är det fotboll och/eller religion på samtalslistan i det där landet.
Ja, så kan det gå…en italiensk göteborgare på ICAs planhalva en fredagförmiddag räcker för att jag kan tycka att jag har fått ut rätt mycket av min morgonpromenad och längtar inte längre bort, utan hem till värmen i soffhörnet.
Trevlig helg alla där ute och köp inte ihjäl er på julklappar nu. Det finns andra roligare saker man kan göra med sitt liv. Som att stoppa huvudet i ett paket till exempel.
Gå och gömma sig i det och komma fram först till nästa år igen.
Ha det! =)
PS …och nej jag är inte sponsrad av någon matvarukedja, än…. men jag kan ju bli ? 😉 DS
Några har sett hur jag efterhand har smugit in bilder på cappuccinokoppar, här i min fotosamling. Och nu får jag väl lov att erkänna.
Jag har kommit ut som "Anonym Cappuccino-drickare". Likt den numer berömda Amerikafararen, har jag uppsökt caféer utefter min väg i städer, på landsbygd, i slott och koja, nära mig och i fjärran land. Faktum är att den bästa capuccinokoppen någonsin drucken av mig, inmundigades i Budapest av alla ställen. Nåväl …hemmakaféer går också bra, liksom båtfik och "söderhallar". Och nu har jag alltså tagit steget fullt ut och fotograferar mina kaffekoppar.
I Frankrike finns ett ord som betyder liten cappuccino med bara lite skum på ytan, "Noisette", och vi tänkte först kalla vår vackra mörbruna katt med mjölkfärgade inslag för just det, men hon hade redan ett namn som mer liknade "Miserere" så så fick det bli.
Att gå sin dagliga runda ner till fåglarna och sen ta sig en tår på något
närbeläget ställe, mer eller mindre charmigt, är nog livets salt.
Igår satte jag mig också ute, trots nästan köldgrader, eftersom det var fullbelagt inomhus, men när jag nu har kommit ut som "kaffetant" så….kan ju inte vara sämre än "hon på västkusten, snart hemkommen", och det gick bra ! Jag blev inte uttittad och ingen såg snett på mig. Tack alla rökare för det. Annars verkar det ju lite skumt det där att sitta ute om inte solen tittar fram…men det är skönt. Och röka behöver jag ju inte på en trafikerad gata som den jag sitter på. Får i mig alla gifter jag kan behöva.
Och apropå "skumt"…
Tack Carlos ! Jag har blivit rikligt belönad med en fin egendesignad kaffeslurk.
Det är en sån härlig gemenskap mellan oss udda kaffedrickare i världen.
Låt oss förenas i ett enda stort slurp…på första maj, kanske !
Time in Stockholm 
Tid 