facebook | Tid

Kategoriarkiv: facebook

10 november, 2014 · 17:34

Och någonstans i min kropp….

Någonstans inne i mig finns det en förkylning som inte ger sig. Det är bara att stå ut.
Kämpade emot i förra veckan, när den kom tillbaka köksvägen. Försökte streta emot och hosta i smyg, äta ipren mot huvudvärken, snyta mig, som jag brukar till vardags,lite då och då. Det var bara det att det inte räckte. Näsdukarna hopade sig och huvudvärkstabletterna intogs som de vore chokladpraliner. Till slut blev det stopp för alla dumheter. ”Vila”, sa kroppen. ”Vila!”
Som om det skulle hjälpa. Det hjälpte ju inte förra veckan….

Men nu har jag gett mig. Sitter här i soffan med mina katter och vilar.
Om det hjälper?
Jag är skeptisk…. Men jag ger mig och min kropp en chans till. Vad ska jag annars göra? ”Ta ett par katter och köra…” 😉

Och medan tid är funderar jag på allt som passerar förbi i tidningar, TV och sociala medier. Förargas och gläds med olika företeelser, och känner mig riktigt gammal. Sådär som folk gjorde förr. Satt vid skvallerspegeln och muttrade innanför gardinen.
Men det finns också utmärkta artiklar och fina filmer att intressera sig för. Allehanda åsikter att att bli uppbragt över och glad åt.

Idag var det en artikel i DN om hur grannar våldtog och slog ihjäl sina grannar i en polsk by under andra världskriget, bara för att de var judar. Man hade hela tiden sagt att det var nazisterna som gjort det. Men det var lögn. Det som beskrevs var fruktansvärt och hemskt, och samtidigt mycket intressant. Jag förfärades verkligen över hur mänskligheten är funtad, egentligen. Det värsta var att denna by var inte ensam om dessa hemskheter. Det försiggick på flera håll i närheten, och människor besökte varandras byar för att ”hjälpa till” med att begå dessa otäcka brott.
Mitt i denna läsning, märker jag hur jag plötsligt sitter och ler. Elisabeth Åsbrink, som har skrivit artikeln har skrivit en mening som rymmer frasen, ”…Mitt bland dem som inget vill säga, för att de eller deras pappor deltog….”, osv….
Varför log jag? Jo, det var så simpelt som att jag gladde mig åt att slippa sitta och reta mig på att människor i en av de största dagstidningarna inte kan skilja på de och dem.
Hon kan! Så tänkte jag triumferande! För att i nästa stund nästan skämmas….hur kan jag sitta och glädja mig åt något -i detta sammanhang – så futtigt?

Men är det så futtigt, försvarade jag mig med sen. Är inte ett rikt och väl fungerande språk det viktigaste för oss människor? Hur ska vi annars göra oss förstådda? Undvika all världens hemskheter…Språket är ju grunden! Ju rikare språk, desto färre missförstånd människor emellan.
Om inte ens journalister i en stor dagstidning, eller lärare i skolan, eller ens en författare, kan skilja på de och dem, före och innan, var och vart, sjuk sköterska och sjuksköterska – vem kan då begära att vi vanliga dödliga som uppdaterar oss på Facebook ska klara av det….eller att barnen i skolan ska lär sig de rätta stavningarna av känt och känna, dum och dumma och det faktum att, att bli bedömd eller att döma stavas plötsligt med bara ett m?

Kanske är det då inte så konstigt att jag sitter och småler åt en välformulerad text, rätt grammatiskt skriven och alla ord på rätt plats och med rätt innebörd. Det som är konstigt är att jag reagerar så på en välskriven text. Är det så ovanligt?
Skrämmande i sig, men naturligtvis inte lika skrämmande som som textens innehåll i sig.
Om jag nu ska sy ihop denna text som börjar i en förkylning och slutar i en fundering om språk, vars upprinnelse är välskriven artikel om en hemsk företeelse, så vill jag ändå påstå att allt handlar om kommunikation. En dialog mellan mig och en förkyld kropp, och om att ta till sig vad kroppen vill säga. Bristen på dialog mellan dem som utövade hemska mord och dem som utsattes för dem, och också hur även släktingarna till förövarna teg ihjäl att någonting hade hänt … men en av de anhöriga ångrade sig sen för att han hade förnekat vad som hänt:
”För att varje nytt historiskt faktum förhindrar förnekelse och lögn, hedrar offren och för att vi efterlevande är ansvariga – inte skyldiga men ansvariga – att se rasism, hat, och mord med klara ögon och varje gång kalla det vid sitt rätta namn. Då och nu….”

Att jag kunde ta till mig denna text berodde på hur den var skriven.
Att läsa en god text kan ge upphov till så mycket mer. Och mer vill ha mer.

Vill du att ditt barn ska lära sig läsa och därigenom förstå omvärlden bättre – ge barnet ett bibliotek! Vi kan börja där…;)

2 kommentarer

Under Böcker, facebook, författare, gammal

22 april, 2014 · 01:49

Inte hemma än – men snart!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sitter kvar i den mörka tysta natten medan min lilla familj har farit in till stan. När katter ska fångas in för resa in till stan är det fråga om tid och tålamod….det har vi lärt oss efter 13 år med katt. Den ena katten är lite osjälvständigt orolig och ”mattig” på landet, medan hon tar för sig och tar plats inne i stan medan den andra – vår första – är i sitt rätta element här på landet…skog och träd och stigar är hennes. Inne i stan tar hon det mycket lugnare. Men hon avskyr att gå in i buren vare sig hon ska ut till landet eller in till stan. Därför håller hon sig undan så länge hon kan när det börjar närma sig avfärd för att möjligtvis kunna undvika det förhatliga resandet. Väl framme är omställningen aldrig något problem. Eftersom vi idag röjde undan på loftet i huset och hällde ut alla gamla madrasser på altan förstod vi att katten inte skulle komma på evigheter – då hon inte är korkad utan vet att när det städas, vankas det hemgång – och därför bestämde vi att jag skulle stanna kvar för att göra den sista putsningen av huset och packandet av pinalerna och plötsligt kändes allt lite lättare.

Min bror och svägerska är också kvar på tomten vilket gjorde mig lite gladare. På sommaren kan jag sitta ensam här veckovis, men då är det ljust hela nätterna och det finns folk i stugorna runt om i nejden. Nu är det mörkt, förutom att det är stjärnklart. När jag på sommaren hör lite prassel i gräset tror jag att det är nån av katterna, men nu….
Skönt att veta att man inte är ensam. Människor behöver inte sitta i knät för att man ska känna sig trygg. Det är bara vetskapen om att det finns några på ropavstånd, som gör skillnaden.

Egentligen är det samma sak med Facebook. Vill jag uppnå någon slags kontakt med någon vänlig själ kan jag bara gå in på fb. Det är inte mer med det…men det är skönt att veta att möjligheten finns när jag som storstadsmänniska sitter ensam i en stuga på landet…om än i närheten av andra levande människor. Det är inte
i -landsproblem, det är i-landstillgångar. Men nog tär vi på jordens resurser när vi sitter och ”sociala-medier-har-oss”, men om man ska säga att det här webb-livet för med sig något positivt så är det väl just det sociala samverkandet. Att människor samtalar med andra – ibland vilt främmande människor – måste vara en positiv effekt av facebookeriet och kanske även Twitteriet, även om jag tycker att det är mer asocialt än Facebook, ”men för all del, jag kan ha fel…”
Hursomhelst är alla kontaktytor bra. Jag kan inte se det på något annat sätt. När bloggen funkar som den gjorde före Facebooks tid, var den suverän. Men visst har bloggen en nackdel också, och det är att man inte har samma överblick över vad andra håller på med. Detta kan i samma stund kan vara en fördel eftersom man inte behöver vara så uppkopplad och påkopplad och tillgänglig hela tiden, men det var ju ett sjå på den tiden ett 20-tal vänner uppdaterade sina bloggposter samtidigt och man var tvungen att köra runt till alla – kanske inte varje kväll, men ändå väldigt regelbundet. Det går väl an när det är 20 bloggare, men om man har över 300 ”vänner” som på Facebook, blir det ju förstås omöjligt….särskilt om alla skriver så långa blogginlägg som en del av oss gjorde då. Nu tycker jag ju att mycket tid går åt ändå till att hålla sig uppdaterad, men har man tid så är det ju roligt. Och … vad ska tiden annars vara till för om jag inte håller lite koll på mina vänner och släktingar och mitt sociala nätverk? Vad gjorde människan förr?
Gick ner på torget för att träffa grannen, kanske…åkte på släktkalas…gick på bröllop, dop och begravningar….sjöng i kyrkokören, spelade fotboll eller pingis med kompisar…vad vet jag? Men att spendera tid med vänner och bekanta har väl alltid ansetts vara nåt av livets väsentligheter….att det nu görs via sociala medier gör väl inte vänskapen eller släktskapet mindre värt? Nej, nu är det ju snarare lättare när man väl ses, att återuppta bekantskapen…eftersom de där praktiska dagliga angelägenheterna är allom bekant…man behöver inte undra, ”vad var det nu hennes barn hette?” Det är bara att kolla. Ja…det här sistnämnda är särskilt positivt när man har kommit upp i glömskans förlovade ålder…;-)

Jag har skrivit ett antal blogginlägg om Facebook och webbaktiviteter i allmänhet under årens lopp, men jag märker att jag har lite olika synvinklar och inställning från gång till gång, vilket i sig är intressant. Kanske kan mitt skrivande bli till ett underlag för framtida forskning…”Vad skrev folk om i början av 2000-talet?”

Ja…snart är det passé med ”början av 2000-talet”…..Tiderna förändras ständigt och jag håller inte koll på alla förkortningar och det har jag aldrig gjort och kommer aldrig att göra…min enda tröst är att de som är unga nu kommer att vara lika okunniga som jag är nu, om 30 år. LOL, säger jag då….fast då kommer de att tycka att jag är mossig, eftersom ingen använder den förkortningen då, utan….?

”Jaja”, säger jag då, ”skrattar bäst som skrattar sist….eller… ett gott skratt förlänger käften, som de skrev i Blandaren”, vilket får nutidens framtidens hopp att rynka sina små ögonbryn och undra om jag är vid mina sinnen. För vem har koll på gamla ordspråk och deras förvanskade varianter och hur skulle de kunna ha en aning om hur kul en gammal studentikos blaska från 60-talet kan vara? Jag vet inte om nån har det ens nu, så jag säger bara:
-”Har ni någon mjugg jag kan le i?”