Ibland har man tur. Efter en bra och givande heldagsrepetition med kören, känns det roligt att, med lite tur, ramla in på en restaurang på vägen hem, där de hade både en trivsam atmosfär, med trevlig personal och en jättegod ”vegan bowl”.
Stämningen var sådan att vi ”gamla” pensionärer kunde känna oss unga på nytt. Det där med att kunna äta något ganska billigt och gott -och dessutom på krogen – i glada vänners lag, var nästan som att förflyttas tillbaka till 70-talet igen.
Vi hade dessutom turen att bli bjudna på en flaska vin – för att vi kunde tänka oss att byta bord – av dem som sedan fick vårt bord. Verkligen oväntat och gentilt! Men något sådant råkade vi nog däremot inte ut för på ”den gamla goda tiden” vad jag kan påminna mig … 😏
Ändå skönt att känna sig ung på nytt!
Vad kan man göra annat än att ta vara på de glädjeämnen man har kvar? Kultur och mat i goda vänners lag!
Jag är tacksam för det jag har. Men jag kan inte heller låta bli att tänka på den där orkestern på Titanic, som fortsatte spela medan fartyget sjönk. Vi som har möjlighet passar på att roa oss så länge vi kan. Jag har nog alltid haft en gnagande samvete för dem som inte har haft samma möjligheter som jag. Inte för att jag inte skulle vara värd ett gott liv – det är väl alla – och inte för att jag lever ett liv i överflöd, men för att det har känts orättvist, helt enkelt. Känner alla så, kanske, eller är det bara jag? Visst ger jag pengar till diverse organisationer, som kan det här med hjälpverksamhet bättre än jag – typ, Rädda Barnen och Läkare utan gränser – men det känns aldrig som om det räcker, när nöden är så stor i världen. Det påminner mig också om den tiden jag var lärare. Hur mycket jag än planerade och förberedde mig, kände jag alltid att jag kunde ha gjort mera.
Men man är ju inte mer än människa, egentligen. Om man vrider ur sig själv och tömmer sig på resurser, blir det kanske bara en skurtrasa kvar. Inte till mycket glädje för någon annan, och allra minst för en själv.
Om man ska hålla länge som människa, måste nog energi fyllas på emellanåt. Kanske måste vi tillåta oss att glädjas i stunden? Vad är annars att vara människa?
Många frågor – intet svar… 😏
Och i morgon väntar nya glada äventyr, råkar jag veta! Fortsättning följer…. I livet, och även här på bloggen, om jag har sån tur även i morgon. Det bästa är nog att inte ta något för givet, men att ändå ha något att se fram emot.
I hela mitt arbetsliv har jag jobbat med barn – små och stora. Som mellanstadielärare, musiklärare, förskollärare och fritidspedagog. I början av min lärarbana kände jag mig inte riktigt mogen min uppgift. Ibland var jag bara tio år äldre än dem jag skulle utbilda och fostra till ”goda samhällsmedborgare”. Men med erfarenhet av olika stadier och arbetsplatser, kändes det alltmer bekvämt att vara den pedagog jag var utbildad till att vara. Jag var ju själv yngst i en syskonskara på fem barn och var mer van vid att rätta mig efter vuxna. Inte att styra och ställa med andra människor.
Det kan nog ändå vara bra att veta hur det är att bli styrd, och inte bara veta hur man styr, om man ska bli lärare. Men att växa in i lärarrollen tar ju lite längre tid och kraft för en, när det inte faller sig naturligt. Jag trodde nog att man måste vara sträng och bestämd som lärare, för att lyckas riktigt bra. Det stämmer ju delvis, men det är inte hela sanningen. Det räcker ju inte att vara bestämd – man måste ju veta vad man vill bestämma om också. Det är inte så lätt att veta när man är nyutexaminerad lärare.
Det var egentligen när jag gick min andra lärarutbildning – till rytmik och musikpedagog på Musikhögskolan – som jag fick en idé om hur jag ville vara som lärare. En av våra lärare berättade vad själva ordet ”pedagog” betydde – att gå vid din ”fot”/vid din sida. Alltså, inte att gå före och inte efter, men bredvid eleven. Man visar vägen till kunskap, men man lyssnar också in elevens synpunkter och kunskaper.
Då föll det på sin plats – den som jag egentligen alltid hade haft som pedagogisk förebild i mitt liv, var min egen mellanstadielärare – och jag insåg att det var precis som en sådan lärare hon hade varit, som jag själv ville vara. Hon visade vägen till kunskap, och hade ett demokratiskt synsätt på hela undervisningssituationen. Hon kunde dessutom vara bestämd och sträng. Hon kunde bli arg, men vi förstod alltid varför. Det är ju skillnad mot lynniga vredesutbrott över elever som kanske inte förstår vad de har gjort för fel.
Människor som leder barn behöver vara både inkännande och inlyssnande och samtidigt tydliga med vad de vill. Men också tydliga med att de står på barnens sida. Att inte svika dem. För vilka förebilder är de då?
Det är något man önskar att våra politiker också klarade av. Att lyssna på sina medborgare. Att vara tydliga med att de står på medborgarnas sida. Inte utnyttja sin ställning, och köra över vissa och premiera andra.
Barn känner ju väldigt tydligt av när en lärare uppträder orättvist mot vissa elever och bannar dem för något de inte rår för. En sådan lärare hade jag på lågstadiet. Hon skällde ut en flicka under en hel lektion, för att hon inte kunde räkna ut några enkla tal med hjälp av en kulram. Vi andra satt och led med flickan, men vågade inte säga något till den arga fröken. Däremot sprang vi fram efter lektionen och tröstade henne. Långt senare visade det sig att flickan var nästan döv, vilket inte läraren hade koll på. Oavsett det, så ska aldrig en vuxen skälla ut ett barn inför en hel klass, för att barnet inte kan räkna ett enkelt tal (vilket hon ju hade kunnat om hon bara hade förstått och hört frågan). Jag blev också utskälld en gång för att jag inte visste var vi befann oss i högläsningsboken. Eftersom jag kunde läsa redan innan jag började skolan, läste jag ut boken medan andra barn satt och stakade sig på första sidan. Det var ju plågsamt för alla parter – både den som kunde läsa, och den som inte kunde. Den läraren gick aldrig bredvid och visade vägen, och inte heller tog hon hänsyn till våra förmågor, eller brist på förmågor. Hon visade aldrig förståelse för hur vi hade det eller ville veta vad vi tänkte på.
Hur vi behandlar våra barn, visar också hur vi behandlar varandra i samhället. Om politiker inte tycker att barnen är det viktigaste i världen, visar det tydligt att de inte är intresserade av hur människor har, överhuvudtaget. Om de inte vill lyssna på barnen som är oroliga för sin framtid, har de heller inget intresse för att skapa ett gott och rättvist samhälle för alla. För ett samhälle är aldrig starkare än sin svagaste länk. Om du slår ifrån dig, och säger att barnen skriker, och att de inte kan uppföra sig, visar det bara att du inte har lyssnat i tid. För barn som aldrig har blivit lyssnade på, blir allt mer frustrerade och allt mer högljudda.
Jag har som sagt, jobbat med barn länge – sen 70-talet. Då var personaltätheten hög och barngrupperna rätt små. Det var lugnt och trivsamt på avdelningarna. Barnen kanske skrattade och pratade högt i lekar, men behövde sällan skrika för att någon i personalen, eller de andra barnen, skulle höra dem.
Men i takt – eller otakt – med tidens gång har förhållandena blivit de motsatta. Stora barngrupper med få i personalgruppen. Särskilt på fritidshemmen, där det blev allt oftare ovanligt med en utbildad fritidspedagog på avdelningarna. Och ljudnivån blev därefter. Lokalerna var inte anpassade efter gruppstorlekar, heller. För att märkas och höras över mängden, behövde barnen höja sina röster. Det är naturligt. Det är inte barnens fel. Det är vi vuxna som bäddar fel för våra barn när vi vi inte lyssnar till deras behov. Då ska vi inte skälla på barnen om de skriker istället för att prata.
Har vi inte odlat och vattnat en planta rätt, är det inte plantans fel, att den inte växer som den ska.
Igår skrev jag ju om att vi måste visa förståelse för varandra, men förståelse kommer inte av sig själv. Förståelse får man om man har kunskap. Har man inte kunskap bygger man sina åsikter på lösa antaganden eller fördomar. Fördomar har bara de som inte har kunskap.
En lärare som skäller på ett barn som hör illa, har ju fördomar om det barnet. Hade hon brytt sig om barnet och försökt förstå hennes problem hade hon inte varit så elak.
”Var kommer barnen in”, fanns det en låt som hette för många år sedan. Det verkar inte finnas någon plats för barnen att leka och lära på, där de blir respektfullt behandlade och där de får lära sig att visa respekt för andra. Har vi gått 100 år tillbaka i tiden, när barn skulle synas men inte höras? Är barnen inte viktiga att bry sig om förrän de får rösträtt, eller förrän de skaffar jobb och betalar skatt, eller förrän de gör sin värnplikt – tar till vapen och försvarar vårt land?
Ett land, som vid det laget kanske inte är värt att försvara längre, med en urlakad demokrati, en underminerad välfärd och en överutnyttjad och förgiftad natur.
Och…
Apropå att politikerna borde skämmas för vad de har gjort fel, som var temat igår… 😏 …
Det verkar snarare som om politikerna har tagit till ett hårdare ”artilleri”. Istället för skämmas, har man börjat skrämmas. 🙄
Jag läste om en 14-årig flicka som hade sett på TikTok att det kan bli krig i Sverige, och hon hade blivit livrädd, precis som hennes kompis, som hade berättat om det. Föräldrarna fick prata och lugna ner flickan som i sin tur lugnade ner kompisen.
Och som ”lök på laxen”: Idag kunde man läsa i DN om att Försvaret har underlåtit att polisanmäla sexuella övergrepp i över 20 olika fall. Enda straffet var lite lägre lön, och en del blev till och med befordrade, eftersom ledningen fortfarande hade förtroende för männen som hade utfört övergreppen, trots att de hade erkänt. En av kvinnorna vågade berätta för tidningen utan att vara anonym, men det var för att hon till slut hade sagt upp sig. Man baxnar.
Flickor har alltså dubbel anledning att vara rädda för krig och att ”göra lumpen”, för vem ska försvara dem när det kniper?
Men är man svensk medborgare ska man slåss för sitt land! Det var gårdagens budskap till svenska folket.
Att slåss och skrämma små barn, är det ”nya svarta” nu.
”Bara så att ni vet det, barn – ni ska inte skrika, inte hävda era mänskliga rättigheter att uttrycka er, inte drömma om en bättre värld utan krig, inte hoppas på en ljusnande framtid – ni ska bära vapen och lära er döda för att försvara ert land. Det är där ni kommer in.”
Jag fasar för nästa ”påbud” från regeringen.
Ska jag huka mig? Nej, jag måste resa mig.
För barnens skull!
PS Och sen ska man ju inte komma och klaga på klimataktivister, och säga att de är alarmister! 😡 DS
Läser under veckans gång två positiva artiklar om betydelsen av god musikundervisning i skolan. Inte bara för att mänskligheten ska bli bättre på att spela och sjunga, utan för att mänskligheten ska bli bättre överhuvudtaget, eftersom denna goda musikaliska skolning för med sig så mycket annat gott också, kan vi läsa.
I mitt undermedvetna går mina tankar till detta – min berättelse – vi måste sammanlänka våra förmågor, vår vishet, vår begåvning, till en enda lång länk som binder samman alla människor på jorden.
Den allomfattande kraften stavas ”Musik” i min hjärna. Hela tiden söker sig mina tankar och mina rörelser till något som sammanfogar mina egna alster med varann, som bildar en helhet, utan att vara sökt…trots att den är eftersökt…;-)
Att hitta en tråd först, och att fylla den med innehåll, eller att finna ett rikt innehåll för att sedan hitta tråden. Kanske möts vi på mitten. Min strategi har blivit att ligga lågt och låta helheten omsluta mig när jag minst anar det.
Jag talar förstås om mitt uppdrag som jag har givit mig – mitt projekt – Tack så mycket, ska jag ha! ;-/
Ju närmare jag kommer slutresultatet ju svårare har jag att finna utgången, eftersom vägarna blir fler och mer intrikata. Från början tycktes vägen bred och ljus. Klar och genomskinlig.
Nu går jag vilse i musik och rörelsemönster. Men ändå – jag vet att jag har fått upp spåret. Och när två låtar till är gjorda kan jag sy ihop alltihopa. Hur det nu ska gå?
Jag med mina usla slöjdkunskaper…
Men i övrigt tänker jag på något gott att äta och dricka… 😉
Aldrig upphör vi att förundras. Idag får vi läsa att inkomstpoängen är lägsta möjliga till lärarutbildningarna. Ingen vill bli lärare. När jag gick ut gymnasiet 1972, med halvbra betyg – men klart över genomsnittet – slängde jag väl in ansökningar till diverse utbildningar. Mitt i sommaren fick jag besked om att jag stod på 541:a plats till mellanstadielärarutbildningen. De ville att jag skulle anmäla om jag ville stå kvar i kön. Det ville jag, så jag skickade in en anmälan om det och tänkte sen inte mer på saken. Vet inte vad alternativet var, men antagligen någon språkkurs på universitetet, eller litteraturvetenskap, som jag läste långt senare. Ytterligare några veckor senare hade jag åkt upp några hundra placeringar – 330, nånting – och stod kvar då med. Så en vacker dag fick jag ett förfrågan om jag ville börja. Det hade redan gått en vecka på terminen när jag fick plats på utbildningen. Jag var överlycklig. Jag ville verkligen bli lärare då. En ”ny slags lärare” som ville att barnen skulle lära sig på ett nytt sätt, och inte för att en lärare stod i katedern med en pekpinne och talade om vad de skulle lära sig. Jag tyckte att det var konstigt att hela samhället i övrigt hade förändrats så mycket, medan skolan var kvar på 1800-talet. Om jag skulle bli lärare skulle jag inte vilja bli just 1800-tals läraren, sa jag mig, utan just en modern lärare som följde med eleverna och stimulerade dem i deras lärande. Om jag inte skulle klara av det, kunde det lika gärna vara, tänkte jag. Det fanns – och det finns tusen andra lärare som gör det där ”vanliga” lärarjobbet så mycket bättre. Jag hade själv haft några lärare av den nya sorten som var min förebilder, så jag visste att de fanns…
Och jag började min utbildning, full av entusiasm och med många goda intentioner, men tyvärr utan erfarenhet av såväl undervisning som minsta sommarjobb. Nog hade jag goda grunder i både matte och svenska – och läste dagstidning varje dag – var hyfsat allmänbildad och kultiverad. Politiskt medveten – som många på den tiden – men jag saknade modet att ta befälet när jag kom ut på praktik. Jag var bara 7-8 år äldre än mina elever och hade inte sett mycket av världen och visste inte mycket förutom det jag lärt av min ”goda, borgerliga uppfostran” och hög dos läsning av allehanda litteratur. Nog kunde jag hantera kniv och gaffel men hade svårare att säga ifrån när elever klev över mina gränser. Jag var ”för liten” då, för ett uppdrag som jag uppfattade som oöverstigligt. Men som alltid, kan man komma igen. Jag började vikariera på dagis och fick lite skinn på näsan och gjorde sedan klar min avslutande praktiktermin i en annan klass och fick en mycket bra metodiklektor från Lärarhögskolan och en mycket bra handledare, som jag hade begärt. På det sättet tog jag kommandot över min utbildning och mig själv. Då gick det bra.
När jag hade jobbat på dagis såg jag fördelarna med att jobba som ett team kring en grupp barn och föräldrar. Man kan stötta varann och komma med goda idéer. Den filosofin har jag letat efter i skolans värld sen dess. Mina erfarenheter av lärarjobb har tyvärr varit alltför mycket ensamjobb. I synnerhet under de perioder när jag har varit musiklärare, men även annars.
Det krävs så mycket av en lärare. Redan på 70-talet, men ännu mer nu, när hela samhället med föräldrar i spetsen, är inne i ditt klassrum och nagelfar dina planeringar och omdömen. ”Är det konstigt att man längtar bort, nån gång…”
Varför man en gång blev lärare – det här med att undervisa och att umgås med nya generationer hela tiden, som får en att tänka och reflektera nytt, och där man också får chansen att se en utveckling – allt det kan kännas försvinnande litet jämfört med allt annat.
Att jag var överlycklig när jag kom in på utbildningen var ju bl.a. för att det var svårt att komma in. Hade jag kommit in idag hade jag kanske varit stjärna i klassen, åtminstone med tanke på mina kunskaper, även om jag inte är säker på att jag hade blivit bästa läraren nu heller, med samma erfarenheter som då. På den tiden lärde jag mig ju också mycket av mina äldre klokare kurskamrater.
Nu när jag äntligen tycker att jag har tillräckliga kunskaper, tillräckligt med erfarenheter och skinn på näsan, efter att ha jobbat inom nästan alla områden i skolan – nu får jag veta att jag aldrig kan bli behörig lärare. Tjo, mors! Snart kommer de ungdomar ut från Lärarhögskolan som hade nästan inga rätt alls på högskoleprovet och nästan lika lite erfarenhet som jag hade, med lärarlegitimation och får jobb i varenda skola (eftersom det saknas lärare) med en ingångslön som jag aldrig ens har nosat på.
Om någon tror att jag vill skälla på mina egna chefer i detta fall, är det fel. Jag blev såklart besviken för några veckor sen, när jag skrev om det här senast, men nu riktar jag spjutspetsen högre upp, mot de ”styrande och ställande”.
Undrar hur man i regeringen tänker bära sig åt nu, när även elever på lärarutbildningar är i behov av särskilt stöd. Och hur ska man locka till sig dem med bättre kunskaper, som eventuellt skulle kunna lära ut något som inte eleverna redan vet?
Vår statsminister har ju tänkt sig att göra terminerna längre, och att de ska bli tre – att sommarloven ska bli kortare och att lärarna ska få vanlig semestertjänst. Ja, ni hör! ”Den ljusnande framtid är vår”. Fast det tar han nog tillbaka om det visar sig att någon mätning säger det förslaget inte var populärt. Han kanske redan har backat? Jag hänger inte riktigt med i svängarna. Betyg vill de i alla fall ha i åk 3. Det verkar ju nyskapande….
Som jag sa från början. Jag lämnar mer än gärna skolscenen åt dem som behärskar ”den gamla goda kateder-andan” bättre än jag, men jag vill helst bestämma själv när det är dags och jag vill inte höra på ålderns höst att jag inte är behörig i det enda yrke jag någonsin haft.
Eftersom det är påsk skulle jag vilja sjunga för Sveriges lärarkår – ”Ju mer vi är tillsammans, ju gladare vi blir…”
Fast det är nog inte många som har hört den sången, slår det mig….;-)
Time in Stockholm 
Tid 