Kategoriarkiv: Resa

Så som i himmelen svävande bland molnen…

När jag följer Armand Duplantis stavhopp upp över ribban på en svindlande höjd över 6 meter upp i luften är det som om mitt hjärta tar ett glädjeskutt med honom. För ett ögonblick stannar vi svävande där uppe bland molnen, han och mitt hjärta i viktlös harmoni med den vibrerande glädjefyllda känslan av fulländning. Och vi faller, faller, faller lyckligt och mjukt på mattan under oss medan den berusande glädjen stiger mot taket. Vi har slagit världsrekord! Omgivningen sjunger i alla tonarter om denne ung mans talang och bedrifter i så unga år, och han belönas rikligt med stipendier, hyllningar från prinsessan Victoria och slutligen krönas han med en välfötjänt bragdmedalj av Svenska Dagbladet. Jag brukar inte uppleva idrott som skön konst, på det sättet. I alla fall inte sen Ingemar Stenmarks dagar. Men Duplantis kan verkligen få mig att förnimma ”sfärernas harmoni”. Att ha en talang är en sak, men att vårda, utveckla och förvalta den är en annan.

När jag för några år sedan satt i Oscarsteaterns salong för att höra och se musikalen ”Så som i himmelen” försattes jag i ungefär samma glädjefyllda berusande högtflygande stämning när jag hörde Philip Jalmelids gudabenådade röst, när hans stämma bar mitt hjärta upp bland molnen för att stanna där ett tag. Jag har ingen egen erfarenhet av stavhopp, men körsång har jag ägnat mig åt sedan barnsben. Är man körsångare kan det räcka att vara musikalisk och ha ett gott gehör och en någorlunda vackert klingande röst som kan smälta in i en körklang. Man vet också att det skulle krävas något extra av en om man skulle vilja bli solist. Som solist behöver man behärska sina stämband, öva och förfina sina uttrycksmedel och träna upp sin lungkapacitet och det så kallade stödet för att ens röst ska bära ända upp i himlen och dessutom förmedla så mycket att även ens lyssnare kan följa med på den turen. Men det är inte bara tekniken som ska övas för att lyfta oss alla. Det är också den mentala styrkan som behöver luft under vingarna. Att tro på att ens röst ska bära och klinga ut så att andra ska vilja lyssna kräver mod. Att satsa på något så känsligt som sin egen rösts förmåga att uttrycka något utöver det vanliga, kräver en särskild talang. Att förvalta, vårda och utveckla denna talang kräver ännu mer. Att stå på scen kväll efter kväll, och ge en ny publik samma svindlande upplevelse i varje ögonblick är något som borde belönas med bragdmedaljer varje kväll.

Efter tre säsongers fullsatta hus med ”Så som i himmelen” föll allting samman och himlen förvandlades till ett litet helvete för medverkande sångare och musiker, på grund av corona. För att förhindra smittspridning råder näringsförbud för en hel kulturbransch.

Men inga stipendier eller hyllningar från prinsessor, och ingen bragdmedalj väntar Philip Jalmelid efter fallet från skyarna – och inte heller någon av hans skönsjungande eller spelande musikerkollegor.

Hörde ni att någon bad Armand Duplantis ta ”ett vanligt jobb” när han landade på mattan efter världsrekordhoppet? Hördes någon säga att man inte bara kan göra det som är roligt jämt? Fanns det någon som uttryckte att han var egoistisk för att han utövade en elitidrott? Att han borde skämmas för att han ville tävla i något så oviktigt som höjdhopp, när människor riskerade sina liv på jobb inom vård och omsorg?

Nej, jag tror inte att Duplantis fick höra annat än lovsånger. Sveriges kulturarbetare däremot, fick höra betydligt gällare tongångar, och om de inte bemöttes med elakheter eller oförstånd så blev de ignorerade och i värsta fall helt bortglömda av såväl politiker som allmänhet. De högtflygande planer Philip och hans familj hade när han startade egen firma och köpte hus, på toppen av början av sin karriär, grusades på några månader och drömmarna om en fortsatt lysande karriär stannar på marken, liksom flygplansbranschens plan nu står still. Men den branschen sponsras däremot av staten för att kunna starta om när tillfälle gives, trots att det är en fossilbränslekrävande bransch som borde stoppas omgående.

Oscarsteaterns framträdande vid ”Öppna salongers” aktion vid Norrbro i Stockholm.

Hur ska man förklara denna orättvisa? Beror det på kulturförakt, eller helt enkelt bristande kunskaper om frilansande kulturarbetares förhållanden? Eller bara ovilja?

En sak vet jag… Ur ett hälsoperspektiv är det bra mycket mer hälsosamt för mig och alla andra, och vår planet, att flyga till himlen med sång – eller stav – för såväl själ som kropp, än med ett fossilbränsledrivet SAS-plan. Och det ger så mycket mer glädjefylld energi åt såväl hjärta som hjärna.

Så låt oss hylla och prisa alla som förmår att förvalta, vårda och utveckla sina talanger och som gör att vi kan fortsätta ta glädjeskutt i skyarna och såsom i himmelen, så och på jorden, ska vi liksom sväva i fantasin bland molnen och andlöst insupa sfärernas harmoni.

🙋 💕 🎶 ☁ 🌍

PS Detta inlägg skriver jag med anledning av Philip Jalmelids eget mycket ilskna och besvikna brev till politikerna, i veckan som gick, vilket berörde mig mycket. DS

2 kommentarer

5 december, 2020 · 15:46

Söker inspirationsplats på förkyld bas

Det slår aldrig fel!
Om jag ibland undrar vad jag håller på med, vilket händer allt som oftast – i synnerhet hemma i förkylningstider drabbas jag av eftertankens kranka blekhet. Vad var det egentligen som var så viktigt med musik och dans, att sjunga och spela tillsammans? Vem bryr sig ”in the end” om vad jag eller någon annan tycker och känner? Vem bryr sig om jordens överlevnad, om miljökatastrofer och krig så länge som vi här i vårt stelfrusna land får eller inte får resa punktligt, pulsa i snö, få plats på sjukhus och daghem, trängas i tunnebanan, har en bostad tillräckligt centralt? Vem orkar bry sig om hur vi fostrar vår nästa generation så att den kan samarbete, känna och förstå känslor, kan lära sig svåra saker med hjälp av talang och disciplin ?

Inte bara ATT vi fostrar den, men HUR?!

Jag vet svaret:
Gustavo Dudamel kan konsten att förklara dessa svåra ting som plötsligt känns lite enklare i ”hans” skola inspirerad av El Sistema, från Venezuela. Där kan varenda unge från fattiga områden få möjlighet att lära sig något instrument och/eller sjunga i kör. Där är det musiken som inspirerar och utvecklar barnen att gå vidare och lära sig något nytt.

Så är det varje gång jag ser en liten film om det här – jag blir frälst!

Sen när vardagslunken till sist har malt ner inspirationen och jag till och med kan bli förkyld eller sjuk på kuppen då är det bara denna injektion som hjäper…mycket nöje!

Lämna en kommentar

Under Musik, Poesi, Religion eller/och filosofi, Resa, skola, Tid, Underhållning

Minne

image

Tid tar plats.
Styrkan är att sitta ner
och känna igen sig. . .

2 kommentarer

Under Poesi, Resa, sanningar och lögner, Tid

New York

 
 
 
Nu, mina vänner, börjar det bli dags för rapport från resedetaljen här på "millroll blog airways". Det ständigt resande kör- och orkestersällskapet från Sofia kyrka har varit på turné till det stora landet i väst med den stora staden New York som destination, och dess höga skyskrapor, billiga hotell, trivsamma restauranter och klubbar, häftiga musikliv och fantastiska vyer och utsiktspunkter överallt ifrån och framförallt, alla dessa otroligt vänliga och tillmötesgående människor.
 
 
 Nog har jag hört talas om det men har kanske bara trott att det var en lite påklistrad jargong. Fast jag har misstagit mig. Där ser man. Man ska aldrig ha fördomar! Inte ens mot amerikaner…;-)
 
 
Och OM det amerikanska folket nu väljer en svart man till president ska man definitivt inte ha fördomar mot det amerikanska folket. Det skulle vara en riktigt stor världshändelse!
 
 
Resan var helt enkelt omtumlande. Det fanns liksom möjlighet att uppleva saker i varje gathörn om man gav tid och plats för det, vill säga. Har man ständigt en kamera i näven ges den tiden automatiskt så att säga.
 
 
 
Och hemma i Stockholm satt jag en hel dag och sorterade in bilder i olika mappar på datorn för att ge mig själv tid och möjlighet att hitta alla dessa bilder som ger mig nya ingångar till gamla eller nya upplevelser.
 
 
Se där! Jag har börjat strukturera mitt liv. Var skulle jag börja om inte i New York och mina dryga 2000 bilder därifrån ? Risken är väl möjligen att jag fastnar i dessa mappar och kommer inte därifrån förrän om nåt år sådär. Att komma över en skilsmässa eller en stor sorg tar väl ungefär så lång tid, sägs det. Fast då handlar det ju om sorgliga saker. Att komma över en resa med fina minnen borde vara betydligt enklare om man inte försjunker i sina egna minnen förstås…och det gör man ju lätt med hjälp av bilder. Nåja….nu kan jag ju i alla fall strukturera mina minnen…….
 
 
 
Återkommer, ska bara…….
 
 
 
 

3 kommentarer

Under Resa

Så fort går tiden…

 
 
Otroligt men sant! För en vecka sen var vi där. Nu är vi inte där längre. I Nice alltså. Är det tiden som har gått fort eller är det vi som har gått ifrån den? Hur som helst så var det precis vad vi gjorde där. Gick alltså. Från morgon till kväll, med avbrott för siesta varje dag. En ljuvlig grej som jag aldrig unnar mig hemma. Och när man vaknar ser man upp mot berget ovanför, palmerna, och den blå himlen. En skön vy från sovrummet. Ungerfär lika skönt som när man har sovit i en båt och man vaknar till vågornas kluckande. De ljumma vindarna slår emot en när man öppnar de franska balkongdörrarna. Så går man ner på stan. Den närmsta staden är den gamla staden i Nice, som sommartid är väldigt turistig men så här års är det nästan bara en charmig turism som gör sig gällande. Kan tänka mig att det liknar turismens barndom på 50-talet. Innan man kommer till gamla stan måste man emellertid antingen runda ett högt berg eller bestiga det. En av dagarna besteg vi det och det var en fantastisk vy som bredde ut sig runt om.
 
 
Väl nere på andra sidan, hamnar man i ena änden av dem berömda "Promenade des Anglais" och därifrån är det inte långt till de gamla kvarteren i Nice.
 
 
I en gatukorsning står en modell och mittemot henne en lång rad med fotografer på tur. Efter att ha frågat en fransyska får vi veta att det är en kurs i modelllfotografering. Och en fotolärare med jättekamera stod mycket riktigt och instruerade gänget.
 
 
 
I ett annat hörn lite längre upp i stan står två polismotorcyklar och bakom dem en buss med några rånare i luvor och med maskingevär (eller vad det nu är?)! Ingen kurs i att råna den här gången men en filminspelning var det i alla fall. Hela Nice tycks vara ett enda låtsas-ställe.
 
 
Fast jag förstår det. Det är en filmisk miljö med dramatisk natur. Och där kunde jag gå och plåta som värsta turisten, men jag kunde ju låtsas att jag gick en turist-kurs…"Hur man smälter in bäst bland turister"…hm..nåja. Efter allt man får vara med om, smakar det allt gott med ett glas vin eller kaffe eller varför inte en bit mat?
 

11 kommentarer

Under Resa

Stad vid havet

 
Att se, att lyssna, att smaka och att gå! Ett slags fyrbent sätt att ta sig fram på som turist. Jag glömde nog det femte benet för min egen del; "Att fotografera", fast det hänger ju lite ihop med de andra. Och jag var heller inte lika helgalen som förra året, då jag tokfotograferade allt, när vi var i Tromsö, t.ex. Fast allt är ju relativt. Jämfört med resten av mänskligheten tokfotograferade jag nog även nu. Men eftersom jag hade glömt flera reservminneskort så visste jag att det fanns ett maximalt antal bilder att ta. Rätt nyttigt för mig att begränsa mig. Dessutom går det ju att uppleva och se saker även utan att fotografera dem. En självklarhet, naturligtvis, men inte förrän det är självupplevt går det in i själva hjärteroten.
Att komma till denna stad vid havet i slutet på april är förstås härligt och ljuvligt. Och direkt vid ankomsten fick vi lov att ta taxi från flygplatsen, då vår buss slutat att gå så dags, så i en faslig fart for vi längs med "Promenade des Anglais", nästan hela vägen från flygplatsen och den lägenhet vi hade fått hyra. Med havet till höger och det brusande storstadslivet till vänster. Motorcyklar, restauranger, upplysta palmer och byggnadsverk, prostituerade vid den gamla hamnen, andra flanörer, och så dök vi in i stadens mörker, uppför en backe och in på trång gränd och en till och sen hade vi som tur var fått en bild på porten, som var upplyst även kvällstid, så vi skrek till; "Ici"! (Här!) Han skrattade åt att vi plötsligt lät så bestämda efter att ha verkat rätt vaga om vägen innan. Se där vad ett fotografi kan göra nytta ändå…..;-)
 
Nej, nu blir det inget mer idag….fortsättning följer, om än ospännande!
 

5 kommentarer

Under Resa

Aldrig stilla stå…

 
Aldrig stilla stå
så länge skutan kan gå
 
 
så länge du är  på gång
kommer där en liten sång
 
 
ur din pipa,
ur en liten glipa
 
 
lyser solen igen
dit du styr färden
 
 
bara du inte är den som
aldrig ropar "Kom!…
 
 
Vi byter riktning och håll…"
för då stannar du som vanligt kvar på noll…
 
 
du sjunger aldrig mer i dur
och var du står faller en skur
 
 
om du inte vänder på klacken
och rätar på nacken
 
 
och var du sätter din trötta fot
blir den blöt och sur och du läser din not
 
 
med en likgiltig min
du drabbas av spleen
 
 
om du inte tar dig i kragen
andas med magen
 
 
och sjunger med Myrberg
och ger hals med en vals som sätter färg
 
 
på regntunga skyar
och gör himlen blå över alla byar…… små….;-)
 
 
Så stanna inte där och stå…
Börja gå!
 
Har blivit mitt livs mission…..
 
 
och man får på köpet motion! =)
 
 

8 kommentarer

Under Resa

On the track again…

Vi skulle fira en 50-åring, så off we go. Att resa är att åka tåg.
  
 
Världens mest avkopplande sätt att resa.
 
Och man skulle ju kunna tro att det bar iväg norrut, till en början. Men nej…bara en synvilla, ju. Och nu bär sig bilderna så konstigt åt så det är lika bra att publicera. See you ! =)
 

 

 

 

 

 

 

 

 

 
Och tänk att det fortfarande var ljust vid 4-tiden när vi kom fram till Göteborg igår eftermiddag. Nu har vi en heldag på oss att åka spårvagn. Köpte ett 24-timmars kort så nu kan vi resa obegränsat….
 

4 kommentarer

Under Resa

Det här med Norge..

 
 
Jag tycker ju att det här med Norge..det är ju inte alls överreklamerat, snarare tvärtom ! Överhuvudtaget är det naturligtvis vackert i övriga delar av norra Norden, men har man varit i Nord-Norge kan man inte annat än säga att det är perfekt, helt enkelt. Om det nu finns/fanns någon Gud eller Gudinna må han/hon ha sagt att "här uppe blir det ju så jävla kallt och mörkt halva året så som kompensation ska de få den absolut vackraste naturen". Det skulle jag säga i alla fall i hans/hennes kläder.
 
 
Och så vart det ! 😉
 
 
I vackraste laget, eller hur man säger ? Inte i hetaste laget i alla fall. Fast ändå bjöd Tromsö med omnejd på ett fantastiskt fint väder vår sista Norgedag. Soligt, och klar himmel. Vädret var på vår sida då vi skulle fara upp i "Fjellheisen" som vi hade spanat in varje dag från sysslingens balkong. Ibland såg man inte toppen och ibland såg man  inte hissen eller fjället alls, men just denna dags syntes hela fjället och hissen (liften), därmed. Det blev en hisnande tur upp och ner och sen var det sagt att vi skulle åka ut på en av öarna som hette Sommaröja (så passligt) och äta lunch. Alla bättre restauranger i Tromsö var stängda på söndagar (Man får heller inte köpa öl eller pilsner i affärerna på söndagar), dessvärre, men därute på Sommaröja fick vi åter äta gott och skåda hänförande natur
Vad finns att tillägga i skrivande stund ?
Hmm.
Jag fick i läxa eller bakläxa (hur man nu ska säga ?) att uttala de norska orden rätt.
 
 
Exempelvis "Fjällheis´n", dvs man uttalar inte det sista e:et. Det gick någorlunda faktiskt. Värre var det på "Skarven", ölstället, när jag försökte få rätt uttal på ordet "selden" (ung. som engelskans "seldom"). Mina Norska vänner vred sig av skratt, fast jag tyckte själv att det lät i det närmaste perfekt. Ju mer öl, desto bättre. Tyckte jag. Men hursomhelst fick jag till slut klart för mig vad som var fel och rätt med mitt uttal och då fick jag nästan godkänt.
Det ska låta "seld´n" fast utan ett "tjockt" L som jag först provade med ett antal gånger…fråga inte hur många…men till slut så !!!
BINGO !
 
 
 
Och det kan man säga om hela resan. Fantastisk från början till slut…så, tills vidare avslutar jag härmed Norgehistorierna för gott, fast en liten till kanske…? Nä, det får bli som i den med tändstickorna.
Norrmannen som provar tändstickor…
" Funktionerer icke…funktionerer icke….funktionerer !!! Den spar jag ! "
 
Fast jag inser att den skulle jag ha be-sparat er !
Har ni förresten hört vad norrmän säger om svenskar ?
 
Att vi är snåla ! He…Kunde just tro det….
 
Nä..Tacka vet jag norrmän ! Dom spar jag  
 
T.ex här i mitt fotoalbum !
 
Tack snälla sysslingar, pysslingar, tremänningar och annat "löst folk" för en jättefin "tur" !
 
Ha det !

2 kommentarer

Under Resa

språkförbryllelser…

 
"Vill docker ha wein?" tyckte jag att de sa. Vi satt på den fina balkongen med den hänförande utsikten över Tromsö och hade just blivit serverade varsitt glas vin.
 
 
 
Satt där som levande frågetecken medan de upprepade frågan flera gånger. "Docker" hade vi lärt oss att man säger i Tromsö i stället för "dere" som man säger i Oslo (eller "ni" på svenska). Men "wein"….? Det är ju vin på tyska. Och vin hade vi just fått.
 
 
Våra fåraktiga ansiktsuttryck förvandlades väl till slut till lättade men aningen skamsna nunor när vi förstod att de talade om "vann", dvs vatten. Men i de nordnorska regionerna låter "n" lite grand som "ng". Ganska sött låter det. Och den norska som vi har hört och läst mest av här i Sverige är ju Oslo-norskan som egentligen bara talas där och ingen annanstans. Fast när Tromsöborna skriver på norska använder de bokmål och inte nynorsk. Lite krångligt. Vi i Sverige har ganska lite kunskap i de nordiska språken och förstår mycket mindre norska än vad norrmännen förstår svenska, vad det nu kan bero på. Vi hade väl teorier om att vi svenskar alltid har ansett oss vara lite "förmer" än de från det mindre grannlandet. Och det har vi ju verkligen ingen anledning att känna. Vår norska värdinna sa att hon försöker hjälpa till och översätta och underlätta för svenskar att förstå det ibland ganska svårförståeliga språket. Och hon undrar om vi gör likandant (fast tvärtom).
 
"Näää", tänker jag i mitt stilla sinne. Vi kan inte underlätta eftersom vi kan så pass lite av den nordnorska dialekten. Möjligen kan man lite "oslonorska" och klart att många ord är samma men …det låter inte likadant. Men det är spännande att sitta där och lyssna till den norska släktens samtal. I början såg man i kors efter ett tag och hade svårt med koncentrationen. På slutet av resan kändes det betydligt mer överkomligt.
 
 
Det är roligt att komma till ett nytt land och komma "köksvägen" lite grann. Att inte vara bara ren och skär turist utan också få mänskliga kontakter. Och höra om livet och sätt att leva vardag ur ett annat perspektiv. Dessutom fick vi ju "nya" släktingar, i och med att vi aldrig hade träffats förut.
 
 
Och vilka specialiteter fick vi oss till livs ? Mer om det i nästa "nummer"…..Men några bilder så länge, som kan ge en hint,
 
 
möjligen…..?
 
 
Ha det 😉

7 kommentarer

Under Resa