Vi var på en liten ”konstrunda” idag, här på Södermalm. Vi gick fram och tillbaka till Katarina kyrkogård – till Benhuset, där Gunilla Poignant – som jag känt sen 90-talet, då hennes barn gick i vår skola – hade sin utställning,
”Se tiden an”.
En titel som även passar min blogg, tänker jag.😏
Och konsten passar också synnerligen väl in i ett hus som heter Benhuset. I detta hus förvarade man förr i världen bland annat gamla ben, och också kistor med människor som var ofrälse, som inte kunde begravas på kyrkogården. Huset står kvar, ganska orört, enligt Gunilla, vilket ju också bidrar till stämningen.
Konsten och skuggorna av den bidrog till den tidlösa atmosfär som råder i huset. Vackert!
På promenaden hem passerade vi flera kända personers gravplatser. Personer som Anna Lindh, Cornelis Vreeswijk, Sven-David Sandström, Stefan Nilsson och Gösta Ekman.
Det kändes verkligen som möten med många människor – levande och döda – och olika tidsepoker under mitt liv. Människor och deras konst och liv som har berört på olika plan i olika livsskeden.
Vi var bara hemifrån en timme under eftermiddagen, men så mycket tid som har gått inne i min hjärna! Fantastiskt…som liten resa.
Det var sista dagen för utställningen, men vi hann i tid, lyckligtvis. Det är så det är ibland. Man måste ha en ”dead-line” för att få något gjort. Kanske motsatsen till att bara ”se tiden an”?
Eller så behöver man ha båda tidsperspektiven levande inom sig? Både skynda och reflektera, samtidigt. Ta tid på sig för att förstå och se sammanhang i tiden, för att därpå agera efter det? Inte vänta för länge tills skuggorna blir för långa och till slut försvinner i mörkret.
…kom jag ihåg min lilla blogg, efter att ha pustat ut efter kvällens körrepetition. Vägen upp till kyrkan, känns ganska lantlig, eller hur?
Det är fint uppe i Vitabergsparken, med alla kulturhusen. Vi övar inför vårens konsert tillsammans med Jeanette Köhn och Nils Landgren, mfl fantastiska musiker. Det kommer att bli strålande när det blir färdigt. Vi måste bara öva lite först….
17/3, 18.00 i Sofia kyrka! Kom!
Köp biljetter på Tickster!
…Och apropå gårdagens inlägg om svenskars flygvanor – det har faktiskt skett en förändring!
Svenskar flyger mindre nu än före pandemin. Framför allt kortare sträckor inom Sverige, vilket ju är glädjande. Dels beror det på att människor nu har börjat jobba på distans och dels att ekonomin inte är lika god, men också på att folk började tänka mer på klimatet, redan 2019. Och man har börjat åka mer tåg. Det är ju positivt, men det tråkiga är ju att inte tåget kan ta hand om nytillkomna tågresenärer, som de borde. Dyra tågbiljetter och dåligt eftersatta system och räls. Det finns många orsaker till det, men största boven är väl den regering som sålde ut delar av SJ till olika tågbolag, men ingen har övergripande ansvar för renovering av tågräls och elsystem, mm. Men fler regeringar har bidragit till situationen. Under pandemin fick SAS subventioner och stora bidrag, medan SJ inte fick någon ekonomisk kompensation alls.
Musiken tar en tillbaka och framåt i tiden. Att resa i tiden. Idag övade vi ett stycke av Bach som jag tror att jag sjöng för ungefär 50 år sedan i en helt annan kör och med andra människor, men Bach består. Klart att det blir lite olika hastigheter eller att man fraserar lite olika, men musiken är ändå evig på något sätt. Och Bachs musik har ju funnits betydligt längre än 50 år. Tänk att människor har använt och återanvänt hans musik i flera århundraden. Kunde de körsångare som sjöng musiken första gången ana att människor skulle stå i Stockholm och sjunga samma musik långt senare.
Bild från julkonsert i Sofia kyrka 2023
Och tänk…det är faktiskt gratis att sjunga. Och ”instrumentet” man har är också gratis, och om man använder och vårdar det väl, kan det hålla i många decennier!
Tänk på det! Vårda det du har…du kan ha glädje av det hela livet. Förhoppningsvis kan någon annan också ha glädje av det, om du har tur…. 😏
Det är meningen att vi ska invaggas i säkerhet. Vi ska rusta upp och bepansra oss mot ”ondskan”, genom att ytterligare förstärka vår försvarsmakt. Vår statsminister manar oss att ”göra vår plikt” för vårt fina land och vår demokrati. Det är vackert så, men säkrare känner jag mig inte av dessa vackra ord. Jag antar att jag ska känna mig trygg och meningen verkar vara att livet ska fortgå alldeles som vanligt.
Nästa vecka blir det en klimatkonferens i Stockholm, till minne av den allra första klimatkonferensen 1972, som Olof Palme tog initiativ till. Nu har regeringen bjudit in all världens potentater till minne av denna konferens och det kommer också att uppmärksammas på olika sätt av olika miljöorganisationer. Det blir evenemang på Sergels torg onsdag 1/6 på eftermiddag/kväll, och #FridaysForFuture kommer att ha en stor demonstration på fredag 3/6 kl 13.00 på Odenplan som går till Norrmalmstorg.
Men samtidigt som vår regering ”rustar för fred” och sammankallar världsledare till klimatkonferens – meddelar vår miljö- och klimatminister att Sverige ligger långt fram i omställningen till ett hållbart samhälle, och ”vanligt folk” som undersköterskor ska inte känna skam för att de har sparat ihop till en charterresa till Mallorca. Låt alla stackars ”fattiglappar” flyga och fara! Ingen ska behöva ta ansvar för klimatet. ”Tryggare kan ingen vara, än Guds lilla barnaskara…” Som om det satt en koldioxid-gud i atmosfären, som kunde skilja ”god” koldioxid från ”ond”. Visst ska vi ha klimaträttvisa! Men alla måste minska sina fossila utsläpp och de rikaste måste minska mest!
Socialdemokrater har ganska framgångsrikt talat om rättvisa. Nu verkar de tro att klimatet kan ”talas till rätta”. Det räcker inte med bla, bla, bla! Klimatkrisen kräver ”action”!
Först när våra ledare slutar invagga oss i falsk trygghet, känner jag mig riktigt trygg!
Vad är ”klimaträttvisa”? Egentligen är det nog lättare att tala om vad ”klimat-orättvisa” är. Det är den som pågår hela tiden överallt, hela tiden. Det är samma personer som drabbas av klimat-orättvisa, som drabbas av all sorts orättvisa. Det är alltid de fattigaste människorna som drabbas först av orättvisa, men det är de rikaste som bidrar till den, mer eller mindre medvetet.
Vi i Sverige har, en livsstil som innebär att vi skulle behöva drygt 4 jordklot, om alla skulle leva som vi. Vi tar vår välfärd för given och tänker inte på att den har ett pris som inte betalas av oss utan av dem som har det sämst ställt i världen. I de delar av världen där klimatkrisen redan är ett faktum, i form av torka och översvämningar. Men det är inte bara människor som drabbas. Det är djur och växter – ja, hela ekosystem och den biologiska mångfalden.
Jag tror inte många människor i världen är ondsinta och tycker att det är i sin ordning. Jag tror bara att kunskapen fattas. Om kunskapen finns kanske man ändå prioriterar andra ”viktiga” saker. När det nu talas om att vi ska stoppa import av olja och gas från Ryssland, säger vår klimat- och miljöminister att vi måste stötta – inte ukrainare som drabbas i krig, utan de EU- länder som har gjort sig totalberoende av den ryska gasen. Vi måste också stötta ”alla vanliga svenskar” med bil som måste ta sig till jobbet. Det är som om det hör till de mänskliga rättigheterna att ha bil och kunna flyga kors och tvärs över jorden. Ingen ”vanlig” människas cirklar får rubbas och ingen ska behöva försaka någonting, ens om det är ett krig i ”vårat närområde”. Än mindre om fattiga människor på andra sidan jordklotet utsätts för krig eller klimatförändringar.
Kanske känns det så långt borta att man inbillar sig att det är på en annan planet? Det finns inga gränser för människans inbillningsförmåga, så länge den gynnar det egna perspektivet.
Det enda vi kan göra är att informera, demonstrera och agera.
Vi kände oss först som de ”sista entusiasterna” idag. 😏 Men vi blev fler, och ännu fler ska vi bli….
När jag följer Armand Duplantis stavhopp upp över ribban på en svindlande höjd över 6 meter upp i luften är det som om mitt hjärta tar ett glädjeskutt med honom. För ett ögonblick stannar vi svävande där uppe bland molnen, han och mitt hjärta i viktlös harmoni med den vibrerande glädjefyllda känslan av fulländning. Och vi faller, faller, faller lyckligt och mjukt på mattan under oss medan den berusande glädjen stiger mot taket. Vi har slagit världsrekord! Omgivningen sjunger i alla tonarter om denne ung mans talang och bedrifter i så unga år, och han belönas rikligt med stipendier, hyllningar från prinsessan Victoria och slutligen krönas han med en välfötjänt bragdmedalj av Svenska Dagbladet. Jag brukar inte uppleva idrott som skön konst, på det sättet. I alla fall inte sen Ingemar Stenmarks dagar. Men Duplantis kan verkligen få mig att förnimma ”sfärernas harmoni”. Att ha en talang är en sak, men att vårda, utveckla och förvalta den är en annan.
När jag för några år sedan satt i Oscarsteaterns salong för att höra och se musikalen ”Så som i himmelen” försattes jag i ungefär samma glädjefyllda berusande högtflygande stämning när jag hörde Philip Jalmelids gudabenådade röst, när hans stämma bar mitt hjärta upp bland molnen för att stanna där ett tag. Jag har ingen egen erfarenhet av stavhopp, men körsång har jag ägnat mig åt sedan barnsben. Är man körsångare kan det räcka att vara musikalisk och ha ett gott gehör och en någorlunda vackert klingande röst som kan smälta in i en körklang. Man vet också att det skulle krävas något extra av en om man skulle vilja bli solist. Som solist behöver man behärska sina stämband, öva och förfina sina uttrycksmedel och träna upp sin lungkapacitet och det så kallade stödet för att ens röst ska bära ända upp i himlen och dessutom förmedla så mycket att även ens lyssnare kan följa med på den turen. Men det är inte bara tekniken som ska övas för att lyfta oss alla. Det är också den mentala styrkan som behöver luft under vingarna. Att tro på att ens röst ska bära och klinga ut så att andra ska vilja lyssna kräver mod. Att satsa på något så känsligt som sin egen rösts förmåga att uttrycka något utöver det vanliga, kräver en särskild talang. Att förvalta, vårda och utveckla denna talang kräver ännu mer. Att stå på scen kväll efter kväll, och ge en ny publik samma svindlande upplevelse i varje ögonblick är något som borde belönas med bragdmedaljer varje kväll.
Efter tre säsongers fullsatta hus med ”Så som i himmelen” föll allting samman och himlen förvandlades till ett litet helvete för medverkande sångare och musiker, på grund av corona. För att förhindra smittspridning råder näringsförbud för en hel kulturbransch.
Men inga stipendier eller hyllningar från prinsessor, och ingen bragdmedalj väntar Philip Jalmelid efter fallet från skyarna – och inte heller någon av hans skönsjungande eller spelande musikerkollegor.
Hörde ni att någon bad Armand Duplantis ta ”ett vanligt jobb” när han landade på mattan efter världsrekordhoppet? Hördes någon säga att man inte bara kan göra det som är roligt jämt? Fanns det någon som uttryckte att han var egoistisk för att han utövade en elitidrott? Att han borde skämmas för att han ville tävla i något så oviktigt som höjdhopp, när människor riskerade sina liv på jobb inom vård och omsorg?
Nej, jag tror inte att Duplantis fick höra annat än lovsånger. Sveriges kulturarbetare däremot, fick höra betydligt gällare tongångar, och om de inte bemöttes med elakheter eller oförstånd så blev de ignorerade och i värsta fall helt bortglömda av såväl politiker som allmänhet. De högtflygande planer Philip och hans familj hade när han startade egen firma och köpte hus, på toppen av början av sin karriär, grusades på några månader och drömmarna om en fortsatt lysande karriär stannar på marken, liksom flygplansbranschens plan nu står still. Men den branschen sponsras däremot av staten för att kunna starta om när tillfälle gives, trots att det är en fossilbränslekrävande bransch som borde stoppas omgående.
Oscarsteaterns framträdande vid ”Öppna salongers” aktion vid Norrbro i Stockholm.
Hur ska man förklara denna orättvisa? Beror det på kulturförakt, eller helt enkelt bristande kunskaper om frilansande kulturarbetares förhållanden? Eller bara ovilja?
En sak vet jag… Ur ett hälsoperspektiv är det bra mycket mer hälsosamt för mig och alla andra, och vår planet, att flyga till himlen med sång – eller stav – för såväl själ som kropp, än med ett fossilbränsledrivet SAS-plan. Och det ger så mycket mer glädjefylld energi åt såväl hjärta som hjärna.
Så låt oss hylla och prisa alla som förmår att förvalta, vårda och utveckla sina talanger och som gör att vi kan fortsätta ta glädjeskutt i skyarna och såsom i himmelen, så och på jorden, ska vi liksom sväva i fantasin bland molnen och andlöst insupa sfärernas harmoni.
🙋 💕 🎶 ☁ 🌍
PS Detta inlägg skriver jag med anledning av Philip Jalmelids eget mycket ilskna och besvikna brev till politikerna, i veckan som gick, vilket berörde mig mycket. DS
Det slår aldrig fel!
Om jag ibland undrar vad jag håller på med, vilket händer allt som oftast – i synnerhet hemma i förkylningstider drabbas jag av eftertankens kranka blekhet. Vad var det egentligen som var så viktigt med musik och dans, att sjunga och spela tillsammans? Vem bryr sig ”in the end” om vad jag eller någon annan tycker och känner? Vem bryr sig om jordens överlevnad, om miljökatastrofer och krig så länge som vi här i vårt stelfrusna land får eller inte får resa punktligt, pulsa i snö, få plats på sjukhus och daghem, trängas i tunnebanan, har en bostad tillräckligt centralt? Vem orkar bry sig om hur vi fostrar vår nästa generation så att den kan samarbete, känna och förstå känslor, kan lära sig svåra saker med hjälp av talang och disciplin ?
Inte bara ATT vi fostrar den, men HUR?!
Jag vet svaret:
Gustavo Dudamel kan konsten att förklara dessa svåra ting som plötsligt känns lite enklare i ”hans” skola inspirerad av El Sistema, från Venezuela. Där kan varenda unge från fattiga områden få möjlighet att lära sig något instrument och/eller sjunga i kör. Där är det musiken som inspirerar och utvecklar barnen att gå vidare och lära sig något nytt.
Så är det varje gång jag ser en liten film om det här – jag blir frälst!
Sen när vardagslunken till sist har malt ner inspirationen och jag till och med kan bli förkyld eller sjuk på kuppen då är det bara denna injektion som hjäper…mycket nöje!
Nu, mina vänner, börjar det bli dags för rapport från resedetaljen här på "millroll blog airways". Det ständigt resande kör- och orkestersällskapet från Sofia kyrka har varit på turné till det stora landet i väst med den stora staden New York som destination, och dess höga skyskrapor, billiga hotell, trivsamma restauranter och klubbar, häftiga musikliv och fantastiska vyer och utsiktspunkter överallt ifrån och framförallt, alla dessa otroligt vänliga och tillmötesgående människor.
Nog har jag hört talas om det men har kanske bara trott att det var en lite påklistrad jargong. Fast jag har misstagit mig. Där ser man. Man ska aldrig ha fördomar! Inte ens mot amerikaner…;-)
Och OM det amerikanska folket nu väljer en svart man till president ska man definitivt inte ha fördomar mot det amerikanska folket. Det skulle vara en riktigt stor världshändelse!
Resan var helt enkelt omtumlande. Det fanns liksom möjlighet att uppleva saker i varje gathörn om man gav tid och plats för det, vill säga. Har man ständigt en kamera i näven ges den tiden automatiskt så att säga.
Och hemma i Stockholm satt jag en hel dag och sorterade in bilder i olika mappar på datorn för att ge mig själv tid och möjlighet att hitta alla dessa bilder som ger mig nya ingångar till gamla eller nya upplevelser.
Se där! Jag har börjat strukturera mitt liv. Var skulle jag börja om inte i New York och mina dryga 2000 bilder därifrån ? Risken är väl möjligen att jag fastnar i dessa mappar och kommer inte därifrån förrän om nåt år sådär. Att komma över en skilsmässa eller en stor sorg tar väl ungefär så lång tid, sägs det. Fast då handlar det ju om sorgliga saker. Att komma över en resa med fina minnen borde vara betydligt enklare om man inte försjunker i sina egna minnen förstås…och det gör man ju lätt med hjälp av bilder. Nåja….nu kan jag ju i alla fall strukturera mina minnen…….
Otroligt men sant! För en vecka sen var vi där. Nu är vi inte där längre. I Nice alltså. Är det tiden som har gått fort eller är det vi som har gått ifrån den? Hur som helst så var det precis vad vi gjorde där. Gick alltså. Från morgon till kväll, med avbrott för siesta varje dag. En ljuvlig grej som jag aldrig unnar mig hemma. Och när man vaknar ser man upp mot berget ovanför, palmerna, och den blå himlen. En skön vy från sovrummet. Ungerfär lika skönt som när man har sovit i en båt och man vaknar till vågornas kluckande. De ljumma vindarna slår emot en när man öppnar de franska balkongdörrarna. Så går man ner på stan. Den närmsta staden är den gamla staden i Nice, som sommartid är väldigt turistig men så här års är det nästan bara en charmig turism som gör sig gällande. Kan tänka mig att det liknar turismens barndom på 50-talet. Innan man kommer till gamla stan måste man emellertid antingen runda ett högt berg eller bestiga det. En av dagarna besteg vi det och det var en fantastisk vy som bredde ut sig runt om.
Väl nere på andra sidan, hamnar man i ena änden av dem berömda "Promenade des Anglais" och därifrån är det inte långt till de gamla kvarteren i Nice.
I en gatukorsning står en modell och mittemot henne en lång rad med fotografer på tur. Efter att ha frågat en fransyska får vi veta att det är en kurs i modelllfotografering. Och en fotolärare med jättekamera stod mycket riktigt och instruerade gänget.
I ett annat hörn lite längre upp i stan står två polismotorcyklar och bakom dem en buss med några rånare i luvor och med maskingevär (eller vad det nu är?)! Ingen kurs i att råna den här gången men en filminspelning var det i alla fall. Hela Nice tycks vara ett enda låtsas-ställe.
Fast jag förstår det. Det är en filmisk miljö med dramatisk natur. Och där kunde jag gå och plåta som värsta turisten, men jag kunde ju låtsas att jag gick en turist-kurs…"Hur man smälter in bäst bland turister"…hm..nåja. Efter allt man får vara med om, smakar det allt gott med ett glas vin eller kaffe eller varför inte en bit mat?
Time in Stockholm 
Tid 