Category Archives: Minnen

Sockor, solförmörkelse, mat och musik + lite till, i nu nämnd oordning + lite till….#20

 

Naturell....

Naturell….

Idag är det den tjugonde dagen, och en femtedel av den blogg-cirkus vi ännu bara har sett en början av. Om vi tänker i arbetsvecka, är alltså måndagen avklarad….och nu är bara resten kvar. Men tiden fram till fredag brukar gå undan. Inte för att jag direkt vill det, men det är lätt att ge upp i förtid om man inte anar slutet någonstans.

Dagens innehåll är späckat med stort och smått,  gammalt och nytt och roligt och intressant.

För att ta det i nu nämnd oordning vill jag börja med de ”rockande sockorna”.

En flicka i 10-årsåldern har startat en folkrörelse med anledning av att hennes syster har Downs Syndrom. Hennes idé är att alla människor ska sätta på sig ett  par udda strumpor med olika färg och mönster på de olika  strumporna. Hon vill på det viset stödja sin syster och visa att alla är bra fast de är olika. Och idag är dagen D. Många runt om på de olika medierna – Facebook, Instagram, Twitter, etc – lägger upp sina strumpbilder. Hon kallar projektet ”Rocka Socka”, och det är underbart när sådana rörelser kommer underifrån, tycker jag. Riktigt roligt är det när så många ”olika” personer anammar projektet. Idrottsföreningar, poliser, operasångerskor (med hundar), mfl, går in för det med liv och lust. Den här initiativrika flickan har upplevt hur hennes syster har blivit retad för sitt handikapp, vilket flickan vill sätta stopp för genom att göra något positivt för henne och alla andra i liknande situation.
Så jag och mina katter ville ju inte vara sämre….;-)

Detta bildspel kräver JavaScript.

När väl sockorna var upplagda på rätt ställe och med olika kulör, var det dags att närma sig dagens andra stora händelse. Solförmörkelsen, som skulle ses – eller inte – idag på förmiddagen. Eftersom jag fortfarande går hemma och hostar kan jag lika gärna gå runt i lägenheten och spana efter en delvis förmörkad sol, men jag såg den inte någonstans. I Stockholm är vädret inget annat än grått idag, så det var ju inte så konstigt. Men när vänner i min närhet la upp bilder på solen dold av månen, på facebook, blev jag förvånad, och öppnade fönstret och se där…..snett ovan Globen såg jag en halvmånformad sol. Nu behöver jag inte vänta i 24 år till för att få se den. Försökte ta bild, men var rädd att jag och/eller mobilen skulle falla handlöst ner på förbifarande bil på Götgatan. Men några bilder blev det….och det är ju faktiskt lite spännande. En händelse som får ens vanliga vardaglighet att kännas ganska så liten och futtig. Men ändå….en del i alltet. Precis som med sockan. 🙂

wpid-dsc_0213.jpg

 

Ja, ni fattar vidden….. 😉

Att dela stort och smått på detta vis är ju lite speciellt. När jag var i England på språkresa, 15 år gammal, satt jag hemma i min värdfamilj och småpratade om ditt och datt. De var unga trevliga människor med en ganska svårförståelig brytning, eftersom deras hemland från början var Indien, eller åtminstone deras föräldrars. De var trebarnsföräldrar och hon fick sitt första barn när hon var 16 år och nu var hon 21.
Vi hade inte så mycket gemensamt, men just den kvällen jag tänker på gör att jag alltid tänker på dem när man pratar om ”the first man on the moon”, för vi delar alltså den gemensamma upplevelsen, de och jag, att sitta och se när den första människan klev iland på månen. Jag har aldrig haft kontakt med dem sen dess, utom att jag skrev ett tack-brev långt senare, för att fått bo hos dem . Det är ju ganska märkvärdigt att en sådan händelse mycket långt bort knyter ihop banden mellan några personer som också befinner sig på långt avstånd från varann i tid och rum.
De kanske inte ens lever längre?

Men vid liknande mycket specifika tillfällen lever de i min föreställningsvärld. Och deras lilla yngsta dotter – Tracy – måste ha mognat betydligt sen dess. Hon är väl i 55-årsåldern nu…. Hon hade viss betydelse för mig för hon var det första barnet jag vaktade. Deras grannee stack ut huvudet en gång och frågade om jag hade många småsyskon, för hon tyckte jag hade sådan fallenhet. Jag som var minst i familjen med många storasyskon, minns att jag kände mig stolt över att höra det.
Kanske sådde hon ett litet frö i mig, för innan dess hade tanken aldrig slagit mig, att jag skulle kunna jobba med barn.

wpid-dsc_0212.jpg

Precis som en händelse kan förflytta en långt bort över hav och land, kan också en berättelse förflytta en långt bak i tiden. Och vissa ord kan trigga igång minnet av berättelsen. Igår sa jag ju att jag skulle berätta om min mamma och om hennes ”lekkamrat” Greta Eriksson,pianisten, som hon lärde känna på somrarna när de var på ledighet. Mamma tyckte det var roligt med Greta för hon var så humoristisk och glad och trevlig. Dessutom var hon uppmuntrande mot mamma, och brukade säga till henne: -”Sjung Ingrid, du sjunger så vackert!” Och mamma sjöng för full hals medan de var ute och plockade blåbär i skogen.
Men rätt som det var sa Greta glatt: -”Nej, nu måste jag gå in öva….Hej då!” Och sen var hon borta i fem – sex timmar. Mamma var otroligt imponerad av att Greta, som var jämnårig med mamma, hade sån disciplin. Hon verkade inte ens tycka det var tråkigt att gå in, mitt i sommaren när solen sken som mest. När mamma härmade vad Greta sa, lät det som hon pratade släpig”eken”-dialekt – en riktig stockholmska. Och en gång när Greta hade varit på en liten konsertturné, berättade hon för mamma om hur det hade varit:

”Först kom vi till flygplatsen, och där fick vi biff. Sen fick vi biff på planet också. Och när vi kom fram fick vi biff. Sen vi fick biff när vi var på turnén, och så fick vi biff en gång till på hemresan…….Fem biffar! Gott!”

Allt med den där lite nasala dialekten…det var obetalbart!
Särskilt om man tänker att Greta var en fantastisk pianist…..som med stor konstnärlighet kunde studera in vilka svåra pianokonserter som helst, så var hennes prosaiska minnen av måltider med biff, de mest bestående.

Många år senare var jag och mitt fd ex på en konsert och hörde Greta spela en av de stora klassiska kioskvältarna – Tjajkovskys pianokonsert nr 1 i B moll. Det var naturligtvis en upplevelse för mig att höra henne live….jag som hade hört så mycket talas om ”biffarna”. Det hade även ”exet” hört. Han hade dessutom Greta som pianolärare då, på den tiden när han gick musiklärarlinjen på Musikhögskolan. Dagen efter konserten gick han till sin pianolektion, och tackade förstås för den fina konserten, varpå Greta svarar: – ”Ja, tack det var roligt att du kom, och sen förstår du när jag kom hem var jag så hungrig, så jag tog mig en macka. Gott!”

😉

Vill du höra och läsa mer om Greta Erikson kan du börja med att kolla på den här länken där du kan höra hennes fantastiska pianospel.

wpid-dsc_0210.jpg

Och nu tror jag det börjar bli dags för ”ett lillfinger med i spelet….”
Det är inget ont finger, även om det fortfarande gör ont. För över en månad stukade jag det kraftigt, och jag har fått ett litet sjukgymnastprogra, eftersom jag är ”pianist”, som de sa på sjukhuset. Jag hade ju bara sagt att jag var musiklärare och var rädd om mina fingrar…De tog fasta på det, sympatiskt nog.
Men fortfarande gör det ont och nu har kroknat lite för mycket, tycker jag. Jag kan ju spela hjälpligt på flygeln här hemma, men dessvärre tar det ju emot en aning.
Nummer 5 – precis som jag, är lillfingret nr 5 på handen, och en aningen stukat, men än har vi inte kroknat, annat än bokstavligen, möjligen….och vi hälsar er alla en riktigt god helg fyllt av mat och dryck och kultur av allehanda slag.

”Gott!”

Men jag då?

Men jag då?

 

 

Lämna en kommentar

Filed under #blog100, flygel, kultur, Mamma, Mat och dryck, Mänskligt, Minnen, Musik, Tid

Inte hemma än – men snart!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sitter kvar i den mörka tysta natten medan min lilla familj har farit in till stan. När katter ska fångas in för resa in till stan är det fråga om tid och tålamod….det har vi lärt oss efter 13 år med katt. Den ena katten är lite osjälvständigt orolig och ”mattig” på landet, medan hon tar för sig och tar plats inne i stan medan den andra – vår första – är i sitt rätta element här på landet…skog och träd och stigar är hennes. Inne i stan tar hon det mycket lugnare. Men hon avskyr att gå in i buren vare sig hon ska ut till landet eller in till stan. Därför håller hon sig undan så länge hon kan när det börjar närma sig avfärd för att möjligtvis kunna undvika det förhatliga resandet. Väl framme är omställningen aldrig något problem. Eftersom vi idag röjde undan på loftet i huset och hällde ut alla gamla madrasser på altan förstod vi att katten inte skulle komma på evigheter – då hon inte är korkad utan vet att när det städas, vankas det hemgång – och därför bestämde vi att jag skulle stanna kvar för att göra den sista putsningen av huset och packandet av pinalerna och plötsligt kändes allt lite lättare.

2014-04-21 13.31.45

Min bror och svägerska är också kvar på tomten vilket gjorde mig lite gladare. På sommaren kan jag sitta ensam här veckovis, men då är det ljust hela nätterna och det finns folk i stugorna runt om i nejden. Nu är det mörkt, förutom att det är stjärnklart. När jag på sommaren hör lite prassel i gräset tror jag att det är nån av katterna, men nu….
Skönt att veta att man inte är ensam. Människor behöver inte sitta i knät för att man ska känna sig trygg. Det är bara vetskapen om att det finns några på ropavstånd, som gör skillnaden.

Egentligen är det samma sak med Facebook. Vill jag uppnå någon slags kontakt med någon vänlig själ kan jag bara gå in på fb. Det är inte mer med det…men det är skönt att veta att möjligheten finns när jag som storstadsmänniska sitter ensam i en stuga på landet…om än i närheten av andra levande människor. Det är inte
i -landsproblem, det är i-landstillgångar. Men nog tär vi på jordens resurser när vi sitter och ”sociala-medier-har-oss”, men om man ska säga att det här webb-livet för med sig något positivt så är det väl just det sociala samverkandet. Att människor samtalar med andra – ibland vilt främmande människor – måste vara en positiv effekt av facebookeriet och kanske även Twitteriet, även om jag tycker att det är mer asocialt än Facebook, ”men för all del, jag kan ha fel…”
Hursomhelst är alla kontaktytor bra. Jag kan inte se det på något annat sätt. När bloggen funkar som den gjorde före Facebooks tid, var den suverän. Men visst har bloggen en nackdel också, och det är att man inte har samma överblick över vad andra håller på med. Detta kan i samma stund kan vara en fördel eftersom man inte behöver vara så uppkopplad och påkopplad och tillgänglig hela tiden, men det var ju ett sjå på den tiden ett 20-tal vänner uppdaterade sina bloggposter samtidigt och man var tvungen att köra runt till alla – kanske inte varje kväll, men ändå väldigt regelbundet. Det går väl an när det är 20 bloggare, men om man har över 300 ”vänner” som på Facebook, blir det ju förstås omöjligt….särskilt om alla skriver så långa blogginlägg som en del av oss gjorde då. Nu tycker jag ju att mycket tid går åt ändå till att hålla sig uppdaterad, men har man tid så är det ju roligt. Och … vad ska tiden annars vara till för om jag inte håller lite koll på mina vänner och släktingar och mitt sociala nätverk? Vad gjorde människan förr?
Gick ner på torget för att träffa grannen, kanske…åkte på släktkalas…gick på bröllop, dop och begravningar….sjöng i kyrkokören, spelade fotboll eller pingis med kompisar…vad vet jag? Men att spendera tid med vänner och bekanta har väl alltid ansetts vara nåt av livets väsentligheter….att det nu görs via sociala medier gör väl inte vänskapen eller släktskapet mindre värt? Nej, nu är det ju snarare lättare när man väl ses, att återuppta bekantskapen…eftersom de där praktiska dagliga angelägenheterna är allom bekant…man behöver inte undra, ”vad var det nu hennes barn hette?” Det är bara att kolla. Ja…det här sistnämnda är särskilt positivt när man har kommit upp i glömskans förlovade ålder…;-)

Jag har skrivit ett antal blogginlägg om Facebook och webbaktiviteter i allmänhet under årens lopp, men jag märker att jag har lite olika synvinklar och inställning från gång till gång, vilket i sig är intressant. Kanske kan mitt skrivande bli till ett underlag för framtida forskning…”Vad skrev folk om i början av 2000-talet?”

Ja…snart är det passé med ”början av 2000-talet”…..Tiderna förändras ständigt och jag håller inte koll på alla förkortningar och det har jag aldrig gjort och kommer aldrig att göra…min enda tröst är att de som är unga nu kommer att vara lika okunniga som jag är nu, om 30 år. LOL, säger jag då….fast då kommer de att tycka att jag är mossig, eftersom ingen använder den förkortningen då, utan….?

”Jaja”, säger jag då, ”skrattar bäst som skrattar sist….eller… ett gott skratt förlänger käften, som de skrev i Blandaren”, vilket får nutidens framtidens hopp att rynka sina små ögonbryn och undra om jag är vid mina sinnen. För vem har koll på gamla ordspråk och deras förvanskade varianter och hur skulle de kunna ha en aning om hur kul en gammal studentikos blaska från 60-talet kan vara? Jag vet inte om nån har det ens nu, så jag säger bara:
-”Har ni någon mjugg jag kan le i?”

 

2014-04-21 13.31.03

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Datorer och Internet, Djur & Natur, facebook, kultur, Minnen, Tid

Medan tiden står still snurrar allt annat….och vad blev det av mig?

 

Tankar snurrar obevekligt i mitt huvud. Rörande allt som händer och inte händer. Tänk så skönt alla har som inte behöver tänka på hur de ska leva sina liv. De som har en bana utstakad åt sig, de som vet att de ska ägna sig åt konst eller musik, skriva en bok, starta ett företag, få chansen att träffa sina barnbarn när de pensioneras. De som förväntar sig något av livet och ser till att det händer. De avundsvärda…. Finns de verkligen?

Det känns som om jag har vandrat runt i livet de senaste 50 decennierna och undrat vad jag ska bli när jag blir stor. Och nu – snart 60 – när jag äntligen har förlikat mig med det jag blev, börjar jag undra om det verkligen var ett bra val. På ett sätt var det ju det….annars hade det aldrig gått så här långt. Tror jag.

Jag trivs med barn och med att vara pedagog, men i längden…har jag verkligen så mycket mer att ge? Jag har ett visst antal strängar att spela på och visst kan det varieras ganska så länge. Vissa saker kan repeteras i det oändliga – ständigt lika populära, men samtidigt känns det som om tiden har stannat – och jag med – medan allt runtomkring snurrar runt, runt, omkring mig.

Ibland rör jag mig iväg själv, bort från barnen och de andra kollegorna, in i en egen bana….jag har liksom passerat ”gå” för länge sedan – ”bäst före”, står det stämplat i min panna, känns det som. Nej, jag vet…det är bra med erfarenhet, men erfarenhet kan också vara daterad ibland. Inte för att någon annan kanske tycker det, men för att jag känner det själv, innerst inne. Min erfarenhet har sitt bo i en annan skola, en annan verklighet. Inte det att jag inte hänger med i tiden – mina datorkunskaper och förmågor vad gäller internet och media, t.ex, är väl så god hos mig som hos mina yngre kollegor – min kunskap på pedagogikens område känns också uppdaterad. Ändå kan jag känna att det är dags snart att lämna över  till yngre förmågor, som dessvärre verkar bli allt färre och färre. Det är ju ett annat skolpolitiskt kapitel.

Jag är inte bitter, bara realist. Jag har aldrig känt så här förut. Min utgångspunkt har alltid varit att vara i framkant vad gäller pedagogiken och metodiken. Se bara mitt eget gigantiska projekt….jag har ännu inte gett upp. 😉

Men jag tror inte att jag kan översätta mina erfarenheter från ett arbetsliv 30-40 år tillbaka i tiden, till nutid. Det var fler pedagoger och barnskötare per barn och det var färre barn per grupp. En 6-års grupp hade aldrig fler barn än 25 barn, men för det mesta omkring 20. Nu är 27 barn per grupp minimum i Stockholm.

Det är klart att vi kan jämka och organisera verksamheten ändå. Det gör även jag, förstås. Men det sker en utmattning, långsamt men säkert, för vi måste vara på vakt hela tiden, så att inget barn kommer i kläm i någon konflikt, eller skadar sig. Vi klarar det också, för det mesta. Jag jämför med det som var för 30 år sedan, och ännu längre tillbaka….de flesta av mina kollegor har inte varit med så länge. Jag vet inte om de har lättare för att anpassa sig, men de behöver åtminstone inte känna skillnaden så starkt. Sen är det bullernivån….den stiger för varje år, känns det som….eller så är det bara jag. 😉
Ju fler barn, desto fler behöver skrika för att höras.

Jag är stolt och glad över mitt jobb. Jag har inget annat men jag drömmer ändå om någonting som skulle vara som klippt och skuret för bara mig. Frågan är bara vad?
Vad ska jag bli….när jag redan har blivit stor?

När jag var liten var det enkelt…”Jag ska bli tandsköterska eller författare”, sa jag. Pappa var ju tandläkare och mamma tandsköterska. Ingen var författare, men själv var jag bokslukerska i tidig ålder. Vet inte när den vissheten avdunstade, att jag skulle bli författare. Lärarbanan kom jag in på tack vare några starka förebilder i grundskolan, men jag visste redan då att jag aldrig skulle bli någon ”vanlig fröken” som visste var skåpet skulle stå och som skulle hålla ordning på de busiga. ”Skulle jag bli lärare skulle det vara en annorlunda lärare, annars fick det vara…vem som helst är en vanlig lärare på ett bättre sätt än jag”, sa jag.
Så det fick vara….


Vad hände? Kanske hade jag något dimmiga föreställningar om vad jag verkligen ville med mitt liv..
Och tiden går, igen…Nu lever jag mer ett ”fribytar-liv” i förskoleklass, mellan skola och fritids – i glappet mellan styrd tid och fritid och märker fritidens betydelse. Barn behöver leken. Vad behöver vuxna?

Vad behöver jag, rättare sagt…?

Allting pekar uppåt, men knappast framåt. Mitt liv är i balans fastän utan handtag.
Det gäller att stå rätt, gå rakt, känna sig för, känna av sin omgivning, och sig själv….aldrig glömma sig själv – såsom i början, så ock i ett ständigt snurrande nu.
Och jag tror att jag tappade något i början….att känna av mig själv, mitt i mitt snurrande då. Jag skulle ju bli författare en gång.


Vem var det som sa att jag inte skulle duga? Någon fröken eller klasskamrat eller släkting? Nej, det kan jag inte påminna mig. Var det jag själv som backade? Vi hade en klasskamrat som skrev fantastiska uppsatser – det tyckte vi alla. Han fick alltid läsa upp sina nyskrivna. Jag tror att det var då jag förstod att jag aldrig skulle bli författare. Jag minns inte riktigt, men jag tror att jag var i 9-, 10-årsåldern.
En del säger att det är bra med konkurrens, men det passar nog inte mig.

Frågan är nu: När slutade jag vilja vara tandsköterska?

Lämna en kommentar

Filed under författare, Mänskligt, Minnen, skola, tandsköterska, Tid

Hellre sunt rund än fett smal….

År 1998 drabbades jag av en ”fet smäll”, kan man säga – inte bokstavligt, men bildligt. Var ute och seglade en dag med mina bröder med familjer. Bara en dagstur ut till en badstrand vid havet. När vi sedan skulle gå på båten igen märkte jag att jag inte kunde stiga upp på den som jag brukade i min ungdom, utan mina två bröder fick lyfta upp mig bakifrån. Nivåskillnaden var visserligen stor, men det hade aldrig varit problem förut. Det gav mig en tankeställare. Aldrig mer skulle jag utsätta mig för något liknande. I förhållande till min vikt var jag alldeles för svag. Vet inte hur det hade gått till. Tio år tidigare var jag ju väldigt smidig och vältränad efter min rytmikutbildning och allt. Jag vet bara att det kan gå så otroligt snabbt att gå upp i vikt medan motsatsen var desto tyngre väg mot ett lättare liv. Jag hade aldrig bantat eller fastat, men nu bestämde jag mig för ”min väg” till ett smalare jag. ”Hälften” stavades min metod som jag också delvis så småningom involverade i Oprah Winfreys tränares metod, som bla gick ut på att äta flera gånger om dagen, men inte så stora portioner att man blir proppmätt – förbränning av mat sätter igång så fort man börjar äta. ”Low fat” handlade det om både för henne och för mig. Hon rekommenderade träning på morgonen för att sätta igång förbränningen då, eftersom den annars är som lägst på morgonen. Minst 20 minuter. Men även där tänkte jag hälften. Ett tio minuters träningsprogram som ”du ska tänka dig att du kan göra varje dag, resten av ditt liv”….samma sak gällde vad man åt och hur man åt. Inte för mycket, inte för lite…och minimera fettintaget. En viktig sak till: Ät aldrig två timmar innan du går och lägger dig. Förbränningen när man sover är förstås rekordlåg. Allt det där är enkelt att följa och komma ihåg. Jag gick ner 15 kilo på 9 månader. Sen kanske jag gick upp några igen, men i princip höll jag min idealvikt i 7 år utan att anstränga mig. Körde samma policy…träningsprogram eller cykling på morgonen….lite mindre portioner och några mellanmål bestående av frukt, för det mesta. Och jag åt och drack bara det jag tyckte om. Grönsaker, fisk och potatis, ibland kött också, pasta och såser, men inte mycket fett. Men så kom en ”fet smäll” till. Jag gick in i den så kallade väggen, blev sjukskriven och hamnade hemma i soffan, gråtande och tröstande mig med cashewnötter, som råkade finnas hemma. Det blev nästan en drog, det där med nötterna och i kombination med med stillasittandet gick jag raskt upp 5-6 kg på ett par månader. Men då bestämde jag mig för att försöka ta en sak i taget. Att försöka må bra och komma igen psykiskt, ville jag ju prioritera. Hade jag varit riktigt frisk hade jag ju insett att psyke och fysik följs åt. Men jag tyckte att jag visste hur jag skulle bära mig åt när jag väl bestämde mig för att gå ner igen. Det var ju så lätt förra gången. Men hur det nu är….en kropp är en kropp. Den vill inte samma som jag längre, tycks det. De senaste åren har min kropp satt P för samma behandling som tidigare hade funkat. Jag har blivit förkyld efter att jag har börjat mitt träningsprogram….eller jag har haft ont någonstans, som i år i knät, så inte ens promenader har varit möjliga….eller så har jag inte behållit fokus på vad jag vill och måste göra…eller så har jag inte varit tillräckligt motiverad, helt enkelt.
Det är ju ”fett” inne med fett i dessa dagar. Många säger att det är så bra att gå ner i vikt med fett. Jag kan ju bara säga att det går lika bra utan mycket fett. Jag älskade och älskar min metod, för att jag tror på den, delvis, men mest för att jag fick äta den mat jag tyckte om, potatis och dricka både vin och kaffe, i måttliga mängder. Men skulle jag vara tvungen att äta fet mat för att bli smal…då skulle hela jag rygga. Mår lite illa av bara tanken. Är inte speciellt förtjust i varken feta såser eller grädde och ännu mindre fettet i fläsk (fast bacon kan vara gott, för sältans skull). Men framförallt älskar jag medelhavsmaten. Och potatis i alla former. Och pasta med goda tomatsåser. Så även om jag garanterades en slankare kropp med fett-dieten så betackar jag mig. Jag fyller ju jämnt nu i höst, och hade planerat att komma i samma kläder som jag hade förra gången jag fyllde jämnt, men jag får kanske vänta 10 år till.
Hellre lite ”sunt rund” än ”fett smal”, fast helst sunt smal, förstås…;-)

Lämna en kommentar

Filed under fett smal, Hälften, Hälsa, idrott och dans, Mat och dryck, Mänskligt, Minnen, motion, Oprah Winfrey, orka, Tid

Lite på måfå…

Som förr i världen när jag fick för mig att jag skulle blogga och inte visste riktigt vad jag ville säga. Nu vill jag prova samma metod igen. Att skriva på måfå. Satt igår och slöläste gamla inlägg, skrivna av mig. Fann att mycket var passé, men att det mesta var sig likt. I princip samma jobb, samma kör, samma funderingar och drömmar. I princip har alltså ingenting hänt, men ändå tycker jag att jag är en annan människa än jag var för 5-6 år sedan.
Berättade i förra veckan för en av lärarna på skolan om min sjukskrivning när jag hade varit på väg in i väggen för 6 år sedan. Hon lyssnade noga och intresserat. När jag berättade att jag hade haft alltför svårt för att häva upp min stämma i mitt arbetslag på den tiden, och hävda min rätt, sa hon bestämt att där tycke hon att jag hade förändrats. Jag hade haft hennes klass i musik förra läsåret och hon hade tänkt på att jag minsann hade sagt ifrån hur jag ville ha det och också fått igenom mina önskemål. Jag blev glatt överraskad. Det är bra på det viset att jag har varit på samma arbetsplats länge, med folk som minns hur det var och som också kan se en utveckling. Den utvecklingen är ju lättare att se utifrån. Roligt också att få den återkopplingen för mig.

Jag vet ju hur jag har känt mig undfallande och inväntande i förhållande till mina överordnande, men också i förhållande till syskon och i kören.

Men nu är det som om jag har tagit sats. Jag ska inte längre vänta på bättre tider utan att ställa några som helst krav eller förhoppningar på omvärlden. Om jag inte säger något finns det ju ingen som vet vad jag vill.

Men nu har jag  vågat önska ”familjeflygeln” hem till mig, och jag har talat om hur jag vill ha det i höst på jobbet. Med flygeln gick det ju bra, men med jobbet vet man ännu inte. Jag känner ändå inte att jag kan bli lika besviken som tidigare år, för nu har jag varit mycket tydlig själv. Då är det också lättare att acceptera ett nej…inbillar jag mig.

Jag brukar säga att jag mognar sent, och det stämmer fortfarande. Jag kommer förmodligen aldrig att bli tillräckligt mogen för de arbetsuppgifter jag ställs inför, men jag känner åtminstone att jag har erfarenheter nog att tackla det mesta förr eller senare. Och kan jag inte lösa problemet på studs, har jag lärt mig att man alltid kan be att få tänka på saken. Det kräver en viss mognad, vill jag påstå, att våga låta bli att ge svar på tal direkt, trots att man vet att man inte har en aning om vad man ska svara.

Min mamma klagade alltid på att jag aldrig hade några födelsedagsönskningar när jag var barn. Ett ganska veligt barn på det viset. Det enda jag önskade mig visste jag att jag inte kunde få, så jag sa inget, och mamma blev ganska förtvivlad.
Nu när jag är ”mogen” nog att ha önskemål, saknar mamma förmågan att minnas så särskilt mycket. Det känns lite sorgligt. Men mamma är glad ändå, vilket är huvudsaken. Fast för min del – och nu är det ju jag som är huvudpersonen – hade jag ju önskat att jag hade mognat lite tidigare. Men då hade förmodligen inte jag varit jag.  Och mamma räddade livet på mig – i alla fall så att jag fick ett anständigt liv – genom att hon såg till att jag fick rätt medicin i rätt tid – efter ett halvår – och inte en dag för tidigt. Men det har hon också glömt. Hon var bara 21 år när hon fick sitt första barn och när hon fick mig var hon 34. Men hon kämpade för att hitta en läkare som lyssnade och trodde på hennes iakttagelser och inte bara viftade bort dem och till slut, som av en slump, fick hon tag på läkaren som kunde ställa rätt diagnos – en underproduktion av ett sköldkörtelhormon. Nyligen hade den franska läkaren forskat på detta och hade medicin till mig. Mamma visade här prov på mognad – att stå upp för det hon visste – att jag inte reagerade som hennes andra barn hade gjort i vissa skeden – jag vände mig inte själv när jag borde ha gjort det, exempelvis.
Ibland tänker jag att det där första halvåret utan det där tillväxthormonet har försenat hela resten av min mognadsprocess…fast det är klart, att efter ett drygt halvsekel borde det ju har jämnat ut sig. Kan man tycka…;-)

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sådärja….lite på måfå…. blev lite mer än så.

2 kommentarer

Filed under Familj, flygel, Hälsa, Mamma, Mänskligt, Minnen, mognad, Tid

Huvudvärk i solsken och en flygel på tapeten

En lördag efter en veckas arbete kunde förr betyda migrän i uppåt två dygn, eller mer. Ingen medicin som hjälpte eftersom jag fick upp den på en gång. Illamående hörde till min typ av migrän, liksom flera av mina släktingars. Min pappa hade migrän varje söndag (på den tiden man jobbade även lördagar) och ibland även när han jobbade. Han kunde ju gå direkt från vilobädden hemma och in i praktiken direkt, eftersom den var i samma våning. För mig var det svårare att bara ta sig i väg till jobbet. Sedan 5-6 år tillbaka har jag nästan inte migrän alls utan snarare spänningshuvudvärk, och den kan också medföra illamående, men nuförtiden finns en receptfri medicin som intas som nässpray och den hjälper även mot spänningshuvudvärk, trots att det står på paketet att det bara hjälper mot migrän. Denna medicin hade kunnat göra under för mig på den tiden huvudvärken var som värst. Jag hade sluppit så många sjukdagar och så mycket smärta….i stället för 2 dygns återhämtning hade det gått på en halvtimme.

Men jag vill inte vara otacksam, för jag har i alla fall fått en ny syn på huvdvärk – att den kan gå över! Men idag dröjde det lite längre än vanligt….dvs, jag trodde att jag hade hävt den på egen hand, men den kom tillbaka 0ch då var det bara att spraya!

Hade nog tänkt mig en promenad på morgonen, men när värken försvunnit gick solen i moln, om än inte i mitt sinne. Huvudvärk är min värsta huvudvärk, och går den över känner jag mig som förklarad – och förr i världen, när jag inte hade fått i mig en bit på flera dagar, kände jag mig renad, rent av. Som efter en fasta, inbillar jag mig.

I dagarna är det ett år sedan min pappa gick bort. Har tänkt mer på honom nu än på länge. Vi hade ju också migränen gemensamt. Med anledning av att föräldrarnas våning ska utrymmas så småningom, har jag nu fått äran att överta deras flygel. Jag är mycket glad och tacksam. I ungefär 35 års tid har pappa sagt att jag ska få flygeln sen – min äldsta bror fick mormors flygel och de andra syskonen spelade andra instrument.
Minns tillfällen när jag var hemma på besök hos föräldrarna på dagtid. Pappa jobbade och jag passade på att spela några av de gamla klassikerna jag fortfarande kom ihåg. Rätt vad det var kom Pappa glädjestrålande in från praktiken. ”Jag hörde väl att det var du som spelade!”
Han var alltid så glad över att man kom hem, och framförallt om man spelade något för honom. Och när jag nu kände på tangenterna för en vecka sedan, kändes det som om de skulle kunna spela allt det där åt mig som jag spelade förr i världen – det som jag nu har glömt, men som Pappa alltid blev så glad av. Mamma tyckte jämt att jag spelade musikaliskt, men jag tror faktiskt att det var just den flygeln som framkallade musikaliteten hos mig, när den var som bäst, för jag har aldrig känt något liknande med andra instrument. (Och det är också den flygeln jag spelar på här uppe på sidhuvudet, som av en händelse.)

Så jag ska spela för pappa, oavsett om han hör eller inte, men jag kommer att höra hans röst….”Aaahhh, jag visste väl att det var du som hade kommit”…..

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nej, jag kommer sen, men det dröjer ett tag, hoppas jag. Ska bara spela lite för dig så länge….

Lämna en kommentar

Filed under Familj, flygel, Mamma, Mänskligt, migrän, Minnen, Musik, Pappa

Bildat och obildat

Disken är död, leve…..?

Jag köpte en liten fantastisk extern hårddisk när jag inhandlade min senaste laptop. Den latopen, i sin tur, köpte jag eftersom min tidigare praktiskt taget hade brunnit upp på grund av obefintlig fläktfunktion . Överföring av alla filer på skrivbordet gjordes till nya datorn och till den nya hårddisken. Allt var frid och fröjd, men de varnade mig i affären för att hårddisken var känslig för stötar och att jag borde skaffa en till för säkerhetsskull. Eftersom jag redan hade en hårddisk modell blytung, brydde jag mig inte om att köpa ny utan tänkte väl att jag kunde ha den gamla som säkerhet. Men hur det är….jag hann aldrig dubbelöverföra mina filer till båda diskarna och så dog min lilla nya en vacker dag utan förvarning. Från den ena dagen till den andra. En minimal chans att gräva fram dem skulle kunna finnas om man skickade dem till ett lab men då skulle det kosta 10-15000. Det finns nog inte många bilder i världen som skulle vara värda så mycket. Andy Warhols kanske….;-)

Egentligen vet jag inte vilka bilder jag har förlorat, men det känns ändå lite obehagligt just att inte veta. En fallucka  i livet mellan sommaren 2010 och sommaren 2012 när jag är oviss om vad som hände. För där finns inga bildbevis…ev?  Eller så leker de kurragömma med mig och gömmer sig bakom andra mappar i den blytunga hårddisken. Jag hittade ett helt gäng bilder från 2009 och fram till juli 2010 bakom en mapp som det stod Göteborg på. Hur gick det till? Ibland reagerar inte datorer för något som helst mus-klickande och ibland reagerar de innan man ens har hunnit blinka och filer placerar sig utan att ens fråga om lov på en högst obehörig plats. Ibland ska man godkänna och medge minst tre gånger innan allt blir som man önskar.
Och utan bildbevis? Inget liv? Ett obildat liv kanske, utan referensramar. Numera kommer jag ihåg att jag har gjort vissa saker för att jag har fotat vid tillfället och sedan har jag lagt upp bilderna på facebook eller annat ställe. Men jag lägger ju aldrig eller sällan upp mer personliga bilder på släkt och vänner, och heller inte från mitt jobb. Så där står jag mig slätt numer. Det känns lite tomt och ”obildat”. Men människor har förlorat så mycket mer än jag har. Jag har en vän vars familj har förlorat i princip allt – utom det viktigaste, nämligen sina nära och kära –  i en husbrand, och som säger att det är världsliga ting, och man förstår att värdesätta det som verkligen betyder något. Även om det var sorgligt att alla familjens album gick upp i rök.

Men det är ändå lite märkligt att jag skrev i ett blogginlägg för bara några veckor sedan om vad jag skulle göra med alla mina bilder – innan jag visste om detta med hårddiskens död. Och nu tycks det mig som om jag var lite väl lättvindig sett ur dagens synvinkel. Verkade nästan vara lite i-lands-bild-bekymmer, om man jämför.
Nu står jag alltså här och saknar något som jag inte minns men som jag ändå vill komma åt. Kanske är det så att vara dement?
I så fall kommer jag väl att förnimma att ”jag tycker att jag har varit med om det här förut”, som min gamla mamma brukar säga nuförtiden, fast hon förmodligen inte alls har det.
Men nu blir det knepigt. Förut har jag förlitat mig på de elektroniska minnena, men när de nu inte håller mer än ett halvår ser man ju att den mänskliga hjärnan är bra mycket mer anpassad för ålderdom, hårda törnar och ett långt rikt liv än en liten disk utan känslor eller mål och mening med sitt liv. Kanske skulle jag satsa på att träna mitt eget minne i stället så att det kan ta del av och dela med sig av ett minnesrikt liv i många år till, så att jag till och med en vacker dag på ålderns höst med gott samvete  kan säga, att ”det här tycker jag att jag känner igen. Det har jag varit med om förut.” – OCH att det faktiskt stämmer . Det HAR hänt och jag har varit med om det. Kanske ska jag inte längre förlita mig mer på andras förstånd utan på mitt eget. Kanske blir jag mer bildad av en inre bildrikedom än av de bilder jag fångat utanför mig själv?

Vem vet ?

Här några funna bilder……

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lämna en kommentar

Filed under Bild, Datorer och Internet, Mänskligt, Minnen, Tid

Vad ska jag göra med alla mina bilder?

Några minnen vi glömt att vi haft…Hanna 4 månader, Misse 2,5 år – en barndom….

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det fanns en tid när nästan alla mina nytagna bilder hamnade på nätet någonstans. Här på bloggen, till att börja med, och sedan på flickr….dit kom nog de flesta ett tag och sen när det blev mer och mer vanligt att lägga upp bilder på facebook via mobil, blev det nog min vanligaste fotoadress. Men nuförtiden sållar jag åtminstone lite innan jag lägger upp en bild på exempelvis facebook….;-) Sållar överhuvudtaget mer…redan innan jag tar fram kameran….för allas bästa, men framförallt för mitt eget. Och nu hinner jag för det mesta vända bilderna rätt, ta bort de sämsta eller de som är alltför lika några andra, bara lite mindre intressanta. Kanske fixa lite med bilderna, fast för det mesta brukar jag tycka att de som är bra är bäst som de är.

Det är roligt att visa upp bilder, och särskilt i sitt sammanhang, som här på bloggen…men allteftersom jag får färre och färre läsare och tittare här känns det inte särskilt inspirerande att lägga upp bilder. Skriva – däremot – kan jag göra oavsett läsarantalet, konstigt nog. Det är väl för att skrivandet handlar mer om mig (även om jag ju bevisligen tvivlar där också, ibland)…medan bilderna är mitt lilla skyltfönster utåt, på gott och ont.
Men nu till frågan: Vad ska jag göra med alla mina bilder? Och då tänker jag främst på dem som inte har hamnat på nätet och alla andras näthinna, utan alla osedda, bortglömda, ostimulerade…?

De kan kännas lika bortglömda som de barn i dagens skola som ingen hann lyssna eller se…som inte hann bli bedömda alls utan bara kvarglömda någonstans, på grund av….tid eller pengar, eller både och…?

Jag känner att jag måste gå till botten med den där bortglömda bildhögen….så fort jag hinner…..
Men först ska jag ju föra över lite VHS-filmer och kanske plåta en och annan katt….och så imorgon… Plums ner i jobbhavet!

Lämna en kommentar

Filed under Bild, Datorer och Internet, Hobbyer, Katter, Mänskligt, Minnen, skola, Tid

Mammaminne och annat bortglömt…

Står utanför porten till mitt barndomshem, där mamma fortfarande bor och tänker att jag ska bara gå upp och fika lite med henne. Men så tänker jag att hon vill säkert ta en promenad först. Det brukar hon ju vilja när det är så fint väder. Då sjunker mitt mod. Jag är egentligen inte riktigt kry….och jag känner hur hela kroppen blir blytung och känner en lätt yrsel. Är det verkligen sant eller är det psykiskt? Nej, det spelar ju ingen roll eftersom jag känner så ändå. Så har ju inte kroppen reagerat någon gång sedan i mars när pappa gick bort. Och jag bestämmer mig för att åka hem istället. Trots att min mamma aldrig fick veta att jag hade tänkt komma och trots att jag har tänkt det ända sedan i söndags då mitt halsonda började, kände jag mig som en smitare. Då, i söndags, ställde vi också in en liten utflykt med bil till Rosendahls trädgårdar tillsammans med mamma. Det visste hon inte heller om, men ändå…
Förut, medan pappa levde, kunde det gå bra lång tid mellan varven utan att jag hade dåligt samvete för dem, men nu går det bara någon vecka och det dåliga samvetet börjar krypa i mig. Jag har visserligen alltid tänkt att jag ska vara mer aktiv föräldrabeökare/föräldranärvarande när den stunden kommer…när det verkligen krävs. Och visst var jag det de första två månaderna efter pappas död utan större problem egentligen. Snarare tvärtom har jag på något sätt velat hålla mig lite nära min mamma så att jag för egen del känner och vet hur hon har det och hur hon känner.
Vad som nu händer – förutom en liten virus eller infektion hos mig själv – är att jag kanske inte orkar längre. Alltför mycket närhet. Vem vet? Kanske har den egna sorgen efter pappa och en mamma som inte riktigt är sig lik börjat göra sig påmind.
Eftersom mamma kan vara mycket klar och ”bright” ena stunden -”som förr”- och andra stunden mycket förvirrad, kan det ju vara svårt att parera sina egna känslor samtidigt som man parerar hennes känslor också. Hon har för det mesta överlevt sin egen sorg genom att helt enkelt glömma att pappa är död. Och bli ganska irriterad när vi påpekar för henne att så är fallet.
Men för det mesta säger hon; ”Usch, tänk att jag är så tokig”?!
”Nej, du är inte tokig, bara glömsk”, säger jag då, vilket ju är fallet…
Och ibland, men mera sällan, blir hon riktigt ledsen, när hon förstår att vi har rätt….han lever inte längre….

Och just detta år 2012 kan jag inte annat än hålla med den man som dog hundra år före min pappa – min pappas födelseår – som sa:
”Det är synd om människorna”.
De orden minns jag från min barndom, när det fortfarande fanns ”TV-teater”, liksom jag minns orden ”Jag, klistrar, jag klistrar”. Minns inte om det var samma pjäs, men det var samma författare i alla fall. ”August”…i ropet även här i min blogg.
Jag minns också att min mamma gillade Strindberg – ”Ett Drömspel” talade hon särskilt om. Hon tyckte att det var så tjusigt men konstigt och lite drömlikt.
Ibland tänker jag att hon lever i den världen nu. Hela hennes värld är nog lite upp och ner just nu och en enda stor sammanblandning av verkligt och overkligt, riktiga människor från Hemtjänst som lika gärna kunde vara skuggfigurer från hennes drömmar och fantasier. Och pappa kliver ut ur hennes drömmar mer verklig än någonsin. Att få ihop sina klara och helt förståndiga resonemang med hela denna drömvärld. Hur gör hon då?

”Jag klistrar, jag klistrar….”

Nej, jag vet inte…..

Vi är hos henne ofta, vi syskon och andra släktingar – en del människor är ju alltid ensamma när de blir gamla – men det hjälps ju inte. När minnet sviktar har man inget att hänga upp det på. Fast lite hjälper det ju när vi sen kommer tillbaka och påminner om vad vi gjorde förra veckan – då minns hon det.

Jag läste just i Lärartidningen att det är viktigt med upprepningar när man vill träna minnet. Barn som spelar ett instrument får till exempel ett bättre minne. Har lättare att ordna sina minnen i en följd och vet vad som kommer först och sist. Om man dansar övar man också upp minnet och improviserar man i dansen ger det större kreativitet. Och det där sista kan jag hålla med om….men jag undrar oroligt:
Hur skulle mitt minne ha varit om jag inte hade spelat piano så många år? Men samtidigt inser jag att det är en sak att spela piano och en annan att öva piano. Eftersom jag så sällan övade piano gick det som det gick…;-)

Men å andra sidan…Jag minns att jag hade väldigt lätt att lära mig saker utantill när jag var barn. Pianostycken och sångverser. Men allt det raserades i och med att jag lärde mig sjunga efter noter när jag började i kör…I och med det behövde jag ju aldrig mer lära mig något utantill. Jag tränade inte mitt minne i onödan.
Pappa däremot var tvungen att lära sig en massa verser, psalmer och rabbla en massa tyska verb hela sin skoltid och hans minne räckte ända in i slutet….

Kanske är det min värsta ångest: Jag ser hur lik jag är mamma – och naturligtvis är det positivt i de allra flesta fall – men just vad beträffar minnet….Mitt minne är sämre än hennes var i min ålder, såvitt jag kan påminna mig. 😉

Stress försämrar minnet, läste jag också i artikeln, och det tror jag inte mamma har känt av på det sättet, men det vore väl ändå idiotiskt av mig att ge upp mitt minne redan.
Så alltså…vad ska jag göra?
Börja plugga psalmverser? Tja..om jag ändå sitter och gäspar i kyrkan under högmässan så..
Öva piano? Ja, det har jag ju provat förut, för inte så länge sedan. Det ser jag ju i alla fall någon vits med.

Men nu kommer jag inte ihåg något mer som jag kan öva på, så Trevlig Helg på er alla minnesgoda som kom ihåg att läsa denna blogg. =)

Lämna en kommentar

Filed under Familj, Mamma, Mänskligt, Minnen, Pappa, Tid

Mammor kan…

Igår var det fredag. Ni vet…min heliga…när jag får sluta tidigt. Men i år, sedan min pappa har gått bort har jag mer än varannan fredag farit hem till min mamma för att fika eller promenera. Det är lyckat. Hon påpekade själv igår att det inte precis hörde till vanligheterna på papppas tid att gå på café. Han var motståndare både till kaffe och kaffebröd, så jag tänker att något gott kan hon väl få ut av det hela. Vi tog den vanliga rundan ner till Dramaten, men stannade inte där och solade eftersom det var ganska kallt, utan drog direkt till Sturekatten. Fiket med stort F.  Ett fint gammalt café med åldersstigen möbleringa och kristallkronor i taket. Mamma blev upplivad av att se människorna där, som hon njöt av att både lyssna till och titta på. Vid bordet bakom pratade de om opera och vid bordet bredvid oss var det några unga killar som pratade med en äldre man om sin utbildning på teknis. Min mamma kände sig nog som fisken i vattnet. Hon hade ju under många år umgåtts i liknande miljöer och med liknande människor med liknande intressen. Och plötsligt sa hon: Men vad ska vi prata om?
Då berättade jag för henne om mitt musikpedagogiska projekt – om att lära yngre barn matte, via musik och rörelse. Hon tände direkt och började tänka och känna in hur det skulle kunna gå till. Jag fick på rak arm ett antal idéer och konkreta förslag på hur jag skulle kunna gå vidare i detta ämne.
Det är inte det att jag har misstrott henne, men jag vet inte hur många människor jag har pratat med om detta projekt och alla har varit välvilligt inställda, men ingen har hittills kommit med egna så konstruktiva idéer som min snart 93-åriga mamma. Och faktiskt kände jag direkt att, det där kommer jag att få användning av.
Inte illa! Mammor kan….;-)


Och när jag sedan cyklade hem via Kungsträdgården för att få en glimt av körsbärsträden innan de har blommat ut, får jag som av en händelse hamna mitt i en Anatolisk festival. Är inte säker, men jag tror att det har med Turkiet att göra. Helt säkert är att det kändes väldigt orientaliskt och festligt. Många uppträdanden där Kungsan var klädd i orientalisk dräkt och även människorna var en del av det hela.


En sådan överraskningarnas dag. Allt som blir utöver det vanliga, känns som bonus. En mamma med mycket kort korttidsminne, kan ge sin 35 år yngre dotter något matnyttigt för framtida bruk och en vanlig svensk park  kan simsalabim förvandlas till ett orientaliskt Turkiet.
Det är sådant som jag kallar för oförutsägbart.
Jag hade övervägt att jobba med projektet istället för att göra mammavisiten, och fick något på vägen som förmodligen var så mycket bättre än det jag hade kläckt på egen hand hemma på kammaren.


Och det Anatoliska…det fyllde mig bara med ännu mer glädje. Och kanske just för att det var oväntat.
Det oväntade, oförutsägbara….det är det som ger krydda i livet.
Fast om det inte fanns något förutsägbart vore ju det oförutsägabara ganska så ointressant.
Så lite av allt – utan att tappa sugen på vägen – det får bli mitt recept.

Lämna en kommentar

Filed under Familj, Mamma, Mänskligt, Minnen, Pappa, Tid