Kategoriarkiv: Minnen

1 maj, 2021 · 16:36

Nu!

Ordet ”nu” förpliktigar. Vem känner sig inte lätt trängd av den omedelbara tidpunkten ”nu”?

Jag skrev senast här i bloggen om ”att fånga dagen”.

”Att leva i nuet” är väl ännu mer svårt och omöjligt, för då blir ju såväl framtid som historisk tid onödig tid. Om vi bara lever nu, kan vi inte ha någon framförhållning och inget ansvar för det vi har gjort som har lett fram till detta ”nu”.

Det finns heller ingen rättvisa i detta nu. Väldigt många människor på jorden kan inte göra annat än att leva för att överleva. Att ta vara på den stund de har på jorden kan kännas som ett hån för den som inget har, och inte har något att leva för. Men visst kan alla finna glädje i en liten solglimt som lyser upp en grå dag. Men bara om du själv kan söka skugga. Om solen är obarmhärtigt het och inga svalkande stränder eller skuggande träd finns i närheten, blir det svårt att leva i nuet utan att ha en plan för hur du ska överleva hettan.

Jag, som är en icke stresstålig person, grips lätt av panik om jag vet att jag måste utföra något nu, eller på direkten. Om jag däremot är förberedd på att jag inom en halvtimme ska hinna klä på mig, borsta tänderna och gå på toaletten, innan jag ska gå på promenad, blir jag mentalt förberedd på att njuta av promenaden och naturen jag går i.

Alltså – att njuta av stunden är omöjligt utan förberedelse. Men däremot kan jag ju låta mig överraskas på vägen av ett möte eller att något oväntat dyker upp, men det ingår ju på något sätt i konceptet. Har man väl gett sig ut utanför dörren, har man gjort sig beredd för äventyr…stora eller små.

Vi människor är nog olika även i det fallet. En del människor tidsbestämmer sina promenader och utflykter och kan bli stressade om de blir hejdade av en god vän som de möter på vägen. Andra verkar helt oplanerade och kan nappa direkt på ett förslag om att gå och fika istället för att gå hem och äta sin sedvanliga fil och müsli. En del människor är oförutsägbara och andra är stelbenta. En del är bekväma och andra rastlösa, men alla kan känna sig obekväma med att bli överraskade mitt i steget. För jag tror att alla har en mer eller mindre tydlig plan där ett ”då”, ett ”nu”, och ett ”sen” ingår. Hur tydlig planen är för en själv, påverkar hur störd man blir av en överraskning.

Vad jag pysslar med när jag skriver denna blogg, är ett utforskande av mitt eget oplanerade inre, kontra andras. Och jag märker hur mina tankar styrs i olika riktningar beroende på vad som faller mig in att skriva. Jag har temat klart för mig från början, men så dyker en tanke upp som jag inte hade från början, och så spinner jag på den. Ungefär som när man går in i ett rum för att hämta en sak, och när man kommer dit har man glömt vad man skulle hämta. Då går man ett varv till, och kommer på vad man hade glömt, men inser dessutom att man behöver en annan grej som ligger i köket…till slut är man belamrad med prylar man inte vad de ska vara bra till, och framförallt inte just nu…. 😏

Jag hade ju en så bra idé från början, som jag liksom trollade bort med andra idéer. Men om jag nu sätter mig ner och tänker på vad jag har präntat ner här och utgår från det – hur hittar jag utgången? Ska jag ens bry mig om vad som händer sen? Jag borde ju leva i nuet….

Nej, för Nu existerar inte utan Före och Efter. Vad jag gör nu påverkar morgondagen. Vad jag gjorde igår påverkar vad jag gör nu. Och alla vi som lever i alla våra ”nu” påverkar allas ”sen”. Om vi gör andra glada nu, gör de ytterligare andra glada imorgon. Som ringar på vattnet…

Men hur jag påverkar morgondagen med den här bloggen… ? Det står kanske skrivet i stjärnorna…. ✨

Men för att börja om från början. Att det förpliktigar att leva nu. Att göra rätt nu. Att ta rätt beslut. Att kunna se framtiden an med tillförsikt genom att ha gjort det du ska nu, det förpliktigar. Det ställer krav på oss människor som vi inte riktigt verkar klara av. Vi har ständigt bortförklaringar till hands. Mycket vilja, men lite kunna. Eller kanske vi kan, men vi orkar inte, eller vill inte. Och det är där bortförklaringarna tar plats:

”Nej, jag har inte tid”.

”Nej, jag har sovit så dåligt”.

”Får man inte ha nåt roligt, nuförtiden?”

”Nej, jag gillar inte moralism och pekpinnar”.

”Nej, jag vill leva i nuet och ta dagen som den kommer… Går det åt fanders, så gör det… Det är inget jag kan påverka”.

”Nej, jag orkar inte tänka på allt elände”.

….

Själv skulle jag kunna instämma i alla de här bortförklaringarna, men jag skulle samtidigt urskulda mig med att jag på olika sätt har deltagit och engagerat mig i olika samhällsfrågor. Jag tar bara en paus…

Till slut hamnar jag i det här att ”man är inte mer än människa”. Vi kan inte göra mer än så gott vi kan. Frågan är hur gott vi kan göra? Finns det något tak? Ja, vår förmåga sätter hinder, men först och främst kan känslan av maktlöshet sätta hinder. Åtminstone för mig. Men vi är många utan makt som undrar vad vi kan göra?

”Vem lyssnar på mig?” ”Vem bryr sig?”

Nu kom jag på en bra sak att säga som svar till mig själv:

”Jag lyssnar på mina egna sorterade och osorterade tankar och jag bryr mig!”

Det är ju en bra start….

En (1) intresseanmälan.. 😏

”Och om jag bryr mig – varför inte du, och du, och du?”

Så det är lika bra att börja planera för att kunna leva i nuet även i morgon och om vi har tid över kan vi försöka minnas den tid som var för att kunna göra bättre i övermorgon.

PS Jag skriver inte här vad det är jag bryr mig om. På flit, för ingen ska känna att jag skriver någon på näsan vad som är viktigt här på jorden, även om ni som känner mig vet vad som är viktigast enligt mig. Det kan också öppna för andras tankar om angelägna frågor. Kanske kan vi låta oss överraskas av ett engagemang vi inte visste att vi hade förrän nu? 😏 DS

Ha en fortsatt god helg!

Lämna en kommentar

Under #BlogForFuture, #BloggaFörFramtiden, #climatecrisis, flygel, Mänskligt, Minnen, Tid

Video

Nödlögn, lögn och förbannad dikt….

Har ni tänkt på det här med ”sanningen”, senaste veckan? 😉

Vi är nog många som har det. ”The truth, and nothing but the truth”.

Ibland kan vi lite till mans och kvinns glida lite på sanningen för att kanske rädda vårt eget – eller någon annans – skinn. Jag kan inte riktigt påminna mig att jag har ljugit i vuxen ålder, men som barn kan det hända att jag undanhöll någon liten del av sanningen, när jag till exempel hade gått till ett ställe som jag inte fick gå till. Jag ljög inte direkt, men jag sa bara inte sanningen. Men…jag visste att jag hade gjort fel och skämdes för det. Men jag kunde ju inte ändra mig, när jag väl hade börjat att inte säga sanningen om var jag hade varit – nämligen i stallet, och dit fick jag inte gå för då måste jag gå över en mycket trafikerad gata – och då var det svårt att backa. Mina föräldrar var snälla och förstående, så jag förstår egentligen inte varför jag inte vågade säga som det var.

Däremot har jag förståelse för att några av de unga ensamkommande från Afghanistan, som kom hit 2015, ljög om att de inte hade fyllt 18 år. Lagen om uppehållstillstånd ändrades dessutom sedan de hade kommit hit. Då stod heller ingen snäll och förstående mamma eller pappa och tog emot dem, utan ett allt annat än förstående och inkännande Migrationsverk. Så om de ljög, ljög de för sina liv. Det är inte riktigt samma sak som att ljuga om sin ålder för att få köpa ut på systemet…

Ibland kan sanningen också verka för bra för att vara sann, så att vuxna inte tror på den av den anledningen. En gång på högstadiet, i åk 7 (vi var ganska stora, alltså), la klassens ”snällaste flickor” ett häftstift på lärarens stol. Han blev jättearg, och ingen fick gå hem förrän den skyldige hade erkänt. När till slut de snälla flickorna hade erkänt, trodde inte läraren på dem. Han trodde att de gjorde det för att klassen skulle få gå hem, men när ingen annan erkände var han ju ändå tvungen att släppa iväg oss. Det hör till saken att läraren var mycket uppskattad, och tjejerna visste egentligen inte varför de hade utfört detta ”pojkstreck” som visade sig vara ett ”flickstreck”. Men jag erinrar mig nu att det kan vara av den enkla anledningen att de visste att vår lärare inte kunde säga häftstift, utan sa ”Vem har lagt ett häftift på min stol”, ett antal gånger… De tyckte att det var något lite gulligt över det där med ”häftift”, har jag för mig. Men trots att de var ”snälla flickor”, var de ju ganska tanklösa och inte särskilt snälla heller… 😉

Det har ganska stor betydelse vem som ljuger eller talar sanning.

När en flicka på 15 år sätter sig utanför riksdagen för att skolstrejka för klimatet, är det många som inte tror henne när hon säger sanningen – att det är hon som har hittat på det. Att det är hon som skriver alla sina tal och att det är hon som har omvänt sina föräldrar, så att även de har slutat flyga och börjat äta vegansk mat. Det är en svårsmält sanning för många människor att en ung tjej kan vara så klok och väl påläst på egen hand. Dessutom är det obekväma sanningar för de människor som misstror henne. Och därför uppstår snabbt konspirationsteorier om vem som egentligen ligger bakom…..

När en president i det stora landet i väst, ljuger så fort han öppnar munnen blir han trodd av samma sorts människor som misstror den unga klimatstrejkande flickan,och och även samma människor som inte tror de unga ensamkommande när de berättar sin livs historier, och kallar det för ”snyfthistorier”.

Sanningen tycks alltså vara en tolkningsfråga. Om det är sant, beror på vem som uttalar sanningen, och vem som ifrågasätter om det är sant. Själva påståendet är för vissa ointressant. Det är vem som säger det, som räknas. Och hur det sägs och hur personen ser ut och vilka kläder hen har och var denna person kommer ifrån.

Nödlögn är en sak, och många andra lögner som kanske kan rädda människors liv, men så har vi ”den förbannade dikten”…. Den lögn som är en förljugen berättelse, uppdiktad för att lura människor och för att framställa sig själv i en bättre dager – den lögn som makthavare i diktaturer ägnar sig åt. Nu när det är väldigt svårt att skilja litteratur åt från biografiska skildringar, och när vem som helst – t.ex jag – kan skriva vad jag vill i min blogg, och eftersom jag inte skriver en roman, tror alla att min berättelse om min barndom är sann. Den kan vara sann. Och den är sann.

Men om någon skulle ifrågasätta skulle jag inte ha några bevis. Men ni tror mig antagligen eftersom det inte är något uppseendeväckande jag berättar.

Men hade jag inte en bild på vinterbadare från idag, skulle ni nog vara en aning skeptiska….åtminstone om det hade varit för några år sedan. Men eftersom det som då var osannolikt har blivit högst normalt nuförtiden är även bad från snöig brygga något ganska troligt. Detta år när det oförutsägbara har blivit dagligvara, och det vanliga känns närapå exotiskt….typ, som att gå och fika med några kompisar och sedan gå på bio i en fullsatt salong…

Det här året har vi nog lärt oss att verkligheten i de flesta fall överträffar dikten. Det behövs inga fantasifulla berättelser om en president som ljuger sina väljare fulla av lögner, så till den milda grad att de är beredda att starta ett inbördeskrig. Starta krig på grund av en lögn från en president som vägrar förlora? Det hade inte varit trovärdigt.

Inte heller hade någon trott att flickan utanför riksdagshuset skulle starta en gigantisk folkrörelse som utmynnar i att 7 miljoner människor på planeten på en och samma dag demonstrerar för ett bättre klimat. Fast jag var med själv, den där dagen när 60000 Pers demonstrerade i Stockholm, känns det overkligt. Verkligheten överträffade verkligen dikten, och inte ens en ljugande president kunde trolla bort en sådan händelse.

Så nog är det fördomar om andra som påverkar vårt omdöme om vem som ljuger och vem som talar sanning?

Så länge det finns fördomar, kan sanningssägare aldrig vara säkra på att bli trodda, för fördomar är grogrunden för alla lögner, och lögnerna spär på fördomarna om de som talar sanning, så att man misstror dem som talar sanning och tror att de ljuger. En ond spiral….

Den dagen lögnare inte längre blir trodda och sanningssägare blir tagna på allvar, kan vi nog säga att ”det är för bra för att vara sant”! 😊

Lämna en kommentar

17 januari, 2021 · 20:46

Video

God Jul 🎄

Lämna en kommentar

26 december, 2020 · 15:27

Video

Var dags kultur…

I mitt facebookflöde dyker gamla minnen upp från år tillbaka. Idag dök denna bild upp….

Och jag känner en liten saknad. Den tiden då ett stycke kultur dyker upp där du minst anar – i en sandlåda på en skolgård, t.ex. Detta lilla ”konstverk” hade en samling barn helt spontant skapat under en förmiddagsrast tillsammans, och ville sen visa mig vad de gjort. Barn som inte kände varann närmare hade tillsammans gjort detta som de ville förmedla till någon.

Kultur kan uppstå lite varstans och när som helst i vardagen när man jobbar med barn. När man dansar tillsammans och hittar på egna steg, eller när man bildar en liten orkester med spadar, hinkar och tunnor. När man gör om texter till kända låtar i matsalen, som handlar om att man ska äta upp maten. För barn är det inte konstigt eller ”onödigt” med kultur. Kultur är en del av leken, som befrämjar samarbete och lyhördhet och fantasi.

Av någon anledning finns inte kulturen kvar i våra vuxna liv i var dags sysslor eller ens nöjen. Det ses inte som något livsviktigt sätt att kommunicera och upplevelsen av kultur verkar vara underordnad alla andra upplevelser. Men om vi ser till hur barn leker och sjunger, dansar och leker rollekar tillsammans för att uppnå förståelse för sig själva, varann och världen, märker vi ju direkt hur viktig vår kultur är för all samhällelig gemenskap. Vi lär oss koderna för hur vi kan agera och göra världen lite roligare och bättre att leva i.

”Man kan inte ha roligt jämt”, försvarade KD-ledaren den så kallade ”servettbudgeten” med när M och KD som vanligt hade skurit ner på anslagen till Kulturskolan, för några år sedan.

Nu, mitt under en pandemi, finns det många som hävdar att ”man inte kan ha roligt jämt”, och försvarar på det sättet nerstängningen av kulturen, som innebär att stor del av kulturlivet helt enkelt dör ut efter hand. De marknadsliberala hävdar väl att det är den ”onödiga” kulturen som dör ut, men det stämmer inte, eftersom i princip all kultur har upphört helt eller delvis, och det är ju inte efterfrågan som har upphört. Tvärtom. Människor törstar mer än någonsin efter kultur. Inte bara att konsumera kultur, utan också att själva delta. I körer, konstkurser, danskurser, amatörorkestrar, filmklubbar och andra sociala sammanhang där man tillsammans kan skapa och uppleva kultur.

Nej, människor kan inte ha roligt jämt. Frågan är vad alternativet blir?

Ska vi ha tråkigt jämt?

En svensk ”folksjukdom” sägs vara att vara depressiv. Att ”gå in i väggen”, när man inte ser något ljus i tunneln, är också vanligt förekommande i ”arbetslinjens Sverige”, där du inte är någon om du inte har ett arbete att gå till. Även för Socialdemokraterna är ju jobben satta högst på dagordningen.

För SD tycks svaret på all världens frågor vara att konsumera sig ur såväl ekonomisk som mental depression, så därför delar de ut pengar till alla i sin vidlyftiga budget. Men pengar till kulturen – dom kan du glömma!

Vad nästan alla glömmer är hur roligt det är att ha roligt när man leker, skapar, sjunger, dansar och spelar teater, går på konserter och… bygger en koja i skogen eller gör ett konstverk i sandlådan. Och allt som är roligt nervärderas, hånas och förlöjligas….

”Sandlåde-politik”, pratar man föraktfullt om, när politiker inte kan komma överens. Jag skulle vilja påstå att väldigt få av nu levande politiker skulle kunna komma överens och skapa ett sådant konstverk i sandlådan på en förmiddagsrast, som barnen gjorde på bilden ovan. Jag tror helt enkelt inte de är mogna för den uppgiften….

De politiker som tillsammans kan skapa något tillsammans, skulle jag däremot vilja se som mina politiska företrädare i en regering. De har visat prov på såväl samarbete som förmåga att se varandras förmågor, fantasi, visioner och kunskap, och inte minst förmåga att ha roligt tillsammans! Kan man inte ha roligt tillsammans, kan man ännu mindre ha tråkigt tillsammans!

Så släpp kulturen loss (på ett sansat coronasäkrat sätt) i sandlådor och konserthus, så blir vi fria, lyckliga människor med lust att både leva och arbeta, och ha roligt samtidigt!

Att leva – inte i ett kulturskymningsland – vore önskvärt!

Men det kanske är för mycket begärt?

🙋 💕 🎶 💃 🎭 📚

Lämna en kommentar

20 oktober, 2020 · 16:36

Video

Tid för tid och rum….

Igår gratulerades du, min blogg, för att du har funnits i 15 år.

Jag har använt dig till allehanda upptåg och påhitt, men framförallt förstås för att få ägna mig åt att skriva. Jag har nog skrivit i hela mitt liv. Främst dagböcker, i olika perioder av livet, men också olika berättelser. En hel serie påbörjade men aldrig färdigskrivna hästböcker kan man man hitta i mina gömmor från barndomen. Allt jag visste om hästar hade jag lärt mig i Svarta Hingsten och andra hästböcker, och så hittade jag gamla nummer av ”Trav & Galopp” hemma, som min storasyster nog hade fått eller skaffat. Hon fick inte heller rida, och därför utvecklade både hon och jag en förmåga att rita hästar. Jag tror det var hon som tipsade mig om att lägga smörpapper ovanpå bilderna i tidningarna, och sen kalkera. Till slut lärde vi oss hur hästar såg ut när de sprang och travade och kunde sluta kalkera, och våra hästar blev lika bra ändå. Nästan bättre, för de blev liksom mer levande. Min pappa brukade alltid tycka att jag var så bra på att rita hästar (och även människor och andra djur) i rörelse, och det har jag nog ”Trav &Galopp” att tacka för. 😉 T.ex förstod jag innebörden av passgång, vilket ju var väldigt viktigt när man ritar hästar. Att inte höger framben och höger bakben rör sig samtidigt framåt på hästar, skulle jag vilja säga, är hela hemligheten med att fånga hästars rörelser.

Inte heller vi människor är passgångare. Det blir en bättre och mer balanserad flykt om man inte är passgångare.

Jag tänker att all rörelse handlar om att vara balanserad. Att ha balans i tillvaron är viktigt även om man står helt still. Att stå med båda fötterna på jorden när allt omkring en svajar, är också en skön konst.

När vi har levt ”corona-liv” runt om i världen har väldigt mycket stått still i vår omgivning, men stillheten är bedräglig. De tomma rum omkring oss som vanligtvis fylls av samtal, skratt, igenkänning, värme och kärlek, är nu vibrerande av oro, ensamhet och i vissa fall ångest. Oro och ångest känns sällan som balanserade fenomen. När vi då befinner oss i detta oroliga vakuum av osäker ovisshet kan det vara svårt att veta vilken fot man ska stå på.

”Sitt still i båten”, heter det ju. ”I stormens mitt” är ett annat begrepp för att någonstans i tumultet finna ett lugn. Det gäller bara att finna det i sig själv.

När jag har avslutat ett kapitel i mitt liv, och ska påbörja ett nytt, uppstår också ett tomrum inom mig och runt omkring. Känslan och vissheten om att det bara är jag som kan fylla detta tomrum kan ibland kännas förlamande. Men ovissheten kan också kännas hoppfull och utmanande. Det gäller bara att veta åt vilket håll man vill gå ….

Ska jag börja på ett nytt projekt?

Ska jag läsa en god bok och hämta ny inspiration, eller ska jag bara sitta still i båten och meditera? Ska jag kanske skriva en egen bok? Risken är väl att jag skriver om mig själv, för jag är inte lika dumdristig som när jag var barn då jag skrev om nåt som jag hade läst mig till i andras böcker. Men det jag har förstått är att det är inte fel att härma, bara man kan förvandla bilden så att den får ett eget liv och en egen rörelse. Även om alla hästar har samma rörelsemönster så har varje individ ett eget uttryck.

Nu när jag avslutar min första femtonåriga blogg-period och påbörjar en ny – lägger jag åter in en gammal dikt jag själv skrev för ungefär 30 år sedan och som sen blev en prolog till den kabaré vi gjorde med Kvinnohuskören, som jag då ledde.

Den passar alltid in i sådana här sammanhang, för ”mitt i mitt slut, tittar en ny början ut”!

Välkomna till nästa 15-års period med Tid!

Tid och plats för ett nytt rum…. 😉

PROLOG:

Vart går vi nu ?

Vad gör vi med våra liv tillsammans ?

Det finns ännu tid att va still

och när vi vill kan vi känna kraften i tystnaden i det täta rummet emellan oss

som är kärleken.

Var är vi nu ?

Vad vill vi med våra liv tillsammans ?

Vi kan ännu höra sånger i våra bröst

och när vi vill kan vi höja vår röst

i tystnaden

i det varma rummet emellan oss

som är kärleken.

Vad har vi nu ?

Vad har vi gjort med våra liv tillsammans ?

Det finns tid att tänka om

Det finns kraft att göra nytt

Att ge liv åt tystnaden

i det tomma rummet emellan oss

som kan fyllas med kärlek

För kärleken är en evig kraft

i rörelse emellan dig och mig

i brusande stillhet

Ett dånande hav i ständig rörelse

mot ett evigt mål – att aldrig va still…

Lämna en kommentar

18 juli, 2020 · 16:31

Video

Hurra!

Idag vill jag särskilt gratulera dig, min kära blogg!

För femton år sedan föddes du!

En lång tid i mitt liv, och en av de viktigaste!

En längre beskrivning följer imorgon eller en annan dag… Det är det bästa med dig, att du inte surar om jag glömmer dig några dagar… 😉

”I sinom” Tid” kommer du tillbaka, och då finns jag alltid här för dig”!

Visst är det fint? 😉💕 📖

Hip, Hip, Hurraaaaa!

Grattis!

Lämna en kommentar

17 juli, 2020 · 21:19

20 mars, 2015 · 17:18

Sockor, solförmörkelse, mat och musik + lite till, i nu nämnd oordning + lite till….#20

Naturell….

Idag är det den tjugonde dagen, och en femtedel av den blogg-cirkus vi ännu bara har sett en början av. Om vi tänker i arbetsvecka, är alltså måndagen avklarad….och nu är bara resten kvar. Men tiden fram till fredag brukar gå undan. Inte för att jag direkt vill det, men det är lätt att ge upp i förtid om man inte anar slutet någonstans.

Dagens innehåll är späckat med stort och smått, gammalt och nytt och roligt och intressant.

För att ta det i nu nämnd oordning vill jag börja med de ”rockande sockorna”.

En flicka i 10-årsåldern har startat en folkrörelse med anledning av att hennes syster har Downs Syndrom. Hennes idé är att alla människor ska sätta på sig ett par udda strumpor med olika färg och mönster på de olika strumporna. Hon vill på det viset stödja sin syster och visa att alla är bra fast de är olika. Och idag är dagen D. Många runt om på de olika medierna – Facebook, Instagram, Twitter, etc – lägger upp sina strumpbilder. Hon kallar projektet ”Rocka Socka”, och det är underbart när sådana rörelser kommer underifrån, tycker jag. Riktigt roligt är det när så många ”olika” personer anammar projektet. Idrottsföreningar, poliser, operasångerskor (med hundar), mfl, går in för det med liv och lust. Den här initiativrika flickan har upplevt hur hennes syster har blivit retad för sitt handikapp, vilket flickan vill sätta stopp för genom att göra något positivt för henne och alla andra i liknande situation.
Så jag och mina katter ville ju inte vara sämre….;-)

Detta bildspel kräver JavaScript.

När väl sockorna var upplagda på rätt ställe och med olika kulör, var det dags att närma sig dagens andra stora händelse. Solförmörkelsen, som skulle ses – eller inte – idag på förmiddagen. Eftersom jag fortfarande går hemma och hostar kan jag lika gärna gå runt i lägenheten och spana efter en delvis förmörkad sol, men jag såg den inte någonstans. I Stockholm är vädret inget annat än grått idag, så det var ju inte så konstigt. Men när vänner i min närhet la upp bilder på solen dold av månen, på facebook, blev jag förvånad, och öppnade fönstret och se där…..snett ovan Globen såg jag en halvmånformad sol. Nu behöver jag inte vänta i 24 år till för att få se den. Försökte ta bild, men var rädd att jag och/eller mobilen skulle falla handlöst ner på förbifarande bil på Götgatan. Men några bilder blev det….och det är ju faktiskt lite spännande. En händelse som får ens vanliga vardaglighet att kännas ganska så liten och futtig. Men ändå….en del i alltet. Precis som med sockan. 🙂

Ja, ni fattar vidden….. 😉

Att dela stort och smått på detta vis är ju lite speciellt. När jag var i England på språkresa, 15 år gammal, satt jag hemma i min värdfamilj och småpratade om ditt och datt. De var unga trevliga människor med en ganska svårförståelig brytning, eftersom deras hemland från början var Indien, eller åtminstone deras föräldrars. De var trebarnsföräldrar och hon fick sitt första barn när hon var 16 år och nu var hon 21.
Vi hade inte så mycket gemensamt, men just den kvällen jag tänker på gör att jag alltid tänker på dem när man pratar om ”the first man on the moon”, för vi delar alltså den gemensamma upplevelsen, de och jag, att sitta och se när den första människan klev iland på månen. Jag har aldrig haft kontakt med dem sen dess, utom att jag skrev ett tack-brev långt senare, för att fått bo hos dem . Det är ju ganska märkvärdigt att en sådan händelse mycket långt bort knyter ihop banden mellan några personer som också befinner sig på långt avstånd från varann i tid och rum.
De kanske inte ens lever längre?

Men vid liknande mycket specifika tillfällen lever de i min föreställningsvärld. Och deras lilla yngsta dotter – Tracy – måste ha mognat betydligt sen dess. Hon är väl i 55-årsåldern nu…. Hon hade viss betydelse för mig för hon var det första barnet jag vaktade. Deras grannee stack ut huvudet en gång och frågade om jag hade många småsyskon, för hon tyckte jag hade sådan fallenhet. Jag som var minst i familjen med många storasyskon, minns att jag kände mig stolt över att höra det.
Kanske sådde hon ett litet frö i mig, för innan dess hade tanken aldrig slagit mig, att jag skulle kunna jobba med barn.

Precis som en händelse kan förflytta en långt bort över hav och land, kan också en berättelse förflytta en långt bak i tiden. Och vissa ord kan trigga igång minnet av berättelsen. Igår sa jag ju att jag skulle berätta om min mamma och om hennes ”lekkamrat” Greta Eriksson,pianisten, som hon lärde känna på somrarna när de var på ledighet. Mamma tyckte det var roligt med Greta för hon var så humoristisk och glad och trevlig. Dessutom var hon uppmuntrande mot mamma, och brukade säga till henne: -”Sjung Ingrid, du sjunger så vackert!” Och mamma sjöng för full hals medan de var ute och plockade blåbär i skogen.
Men rätt som det var sa Greta glatt: -”Nej, nu måste jag gå in öva….Hej då!” Och sen var hon borta i fem – sex timmar. Mamma var otroligt imponerad av att Greta, som var jämnårig med mamma, hade sån disciplin. Hon verkade inte ens tycka det var tråkigt att gå in, mitt i sommaren när solen sken som mest. När mamma härmade vad Greta sa, lät det som hon pratade släpig”eken”-dialekt – en riktig stockholmska. Och en gång när Greta hade varit på en liten konsertturné, berättade hon för mamma om hur det hade varit:

”Först kom vi till flygplatsen, och där fick vi biff. Sen fick vi biff på planet också. Och när vi kom fram fick vi biff. Sen vi fick biff när vi var på turnén, och så fick vi biff en gång till på hemresan…….Fem biffar! Gott!”

Allt med den där lite nasala dialekten…det var obetalbart!
Särskilt om man tänker att Greta var en fantastisk pianist…..som med stor konstnärlighet kunde studera in vilka svåra pianokonserter som helst, så var hennes prosaiska minnen av måltider med biff, de mest bestående.

Många år senare var jag och mitt fd ex på en konsert och hörde Greta spela en av de stora klassiska kioskvältarna – Tjajkovskys pianokonsert nr 1 i B moll. Det var naturligtvis en upplevelse för mig att höra henne live….jag som hade hört så mycket talas om ”biffarna”. Det hade även ”exet” hört. Han hade dessutom Greta som pianolärare då, på den tiden när han gick musiklärarlinjen på Musikhögskolan. Dagen efter konserten gick han till sin pianolektion, och tackade förstås för den fina konserten, varpå Greta svarar: – ”Ja, tack det var roligt att du kom, och sen förstår du när jag kom hem var jag så hungrig, så jag tog mig en macka. Gott!”

😉

Vill du höra och läsa mer om Greta Erikson kan du börja med att kolla på den här länken där du kan höra hennes fantastiska pianospel.

Och nu tror jag det börjar bli dags för ”ett lillfinger med i spelet….”
Det är inget ont finger, även om det fortfarande gör ont. För över en månad stukade jag det kraftigt, och jag har fått ett litet sjukgymnastprogra, eftersom jag är ”pianist”, som de sa på sjukhuset. Jag hade ju bara sagt att jag var musiklärare och var rädd om mina fingrar…De tog fasta på det, sympatiskt nog.
Men fortfarande gör det ont och nu har kroknat lite för mycket, tycker jag. Jag kan ju spela hjälpligt på flygeln här hemma, men dessvärre tar det ju emot en aning.
Nummer 5 – precis som jag, är lillfingret nr 5 på handen, och en aningen stukat, men än har vi inte kroknat, annat än bokstavligen, möjligen….och vi hälsar er alla en riktigt god helg fyllt av mat och dryck och kultur av allehanda slag.

”Gott!”

Men jag då?

Lämna en kommentar

Under #blog100, flygel, kultur, Mamma, Mat och dryck, Mänskligt, Minnen, Musik, Tid

22 april, 2014 · 01:49

Inte hemma än – men snart!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sitter kvar i den mörka tysta natten medan min lilla familj har farit in till stan. När katter ska fångas in för resa in till stan är det fråga om tid och tålamod….det har vi lärt oss efter 13 år med katt. Den ena katten är lite osjälvständigt orolig och ”mattig” på landet, medan hon tar för sig och tar plats inne i stan medan den andra – vår första – är i sitt rätta element här på landet…skog och träd och stigar är hennes. Inne i stan tar hon det mycket lugnare. Men hon avskyr att gå in i buren vare sig hon ska ut till landet eller in till stan. Därför håller hon sig undan så länge hon kan när det börjar närma sig avfärd för att möjligtvis kunna undvika det förhatliga resandet. Väl framme är omställningen aldrig något problem. Eftersom vi idag röjde undan på loftet i huset och hällde ut alla gamla madrasser på altan förstod vi att katten inte skulle komma på evigheter – då hon inte är korkad utan vet att när det städas, vankas det hemgång – och därför bestämde vi att jag skulle stanna kvar för att göra den sista putsningen av huset och packandet av pinalerna och plötsligt kändes allt lite lättare.

Min bror och svägerska är också kvar på tomten vilket gjorde mig lite gladare. På sommaren kan jag sitta ensam här veckovis, men då är det ljust hela nätterna och det finns folk i stugorna runt om i nejden. Nu är det mörkt, förutom att det är stjärnklart. När jag på sommaren hör lite prassel i gräset tror jag att det är nån av katterna, men nu….
Skönt att veta att man inte är ensam. Människor behöver inte sitta i knät för att man ska känna sig trygg. Det är bara vetskapen om att det finns några på ropavstånd, som gör skillnaden.

Egentligen är det samma sak med Facebook. Vill jag uppnå någon slags kontakt med någon vänlig själ kan jag bara gå in på fb. Det är inte mer med det…men det är skönt att veta att möjligheten finns när jag som storstadsmänniska sitter ensam i en stuga på landet…om än i närheten av andra levande människor. Det är inte
i -landsproblem, det är i-landstillgångar. Men nog tär vi på jordens resurser när vi sitter och ”sociala-medier-har-oss”, men om man ska säga att det här webb-livet för med sig något positivt så är det väl just det sociala samverkandet. Att människor samtalar med andra – ibland vilt främmande människor – måste vara en positiv effekt av facebookeriet och kanske även Twitteriet, även om jag tycker att det är mer asocialt än Facebook, ”men för all del, jag kan ha fel…”
Hursomhelst är alla kontaktytor bra. Jag kan inte se det på något annat sätt. När bloggen funkar som den gjorde före Facebooks tid, var den suverän. Men visst har bloggen en nackdel också, och det är att man inte har samma överblick över vad andra håller på med. Detta kan i samma stund kan vara en fördel eftersom man inte behöver vara så uppkopplad och påkopplad och tillgänglig hela tiden, men det var ju ett sjå på den tiden ett 20-tal vänner uppdaterade sina bloggposter samtidigt och man var tvungen att köra runt till alla – kanske inte varje kväll, men ändå väldigt regelbundet. Det går väl an när det är 20 bloggare, men om man har över 300 ”vänner” som på Facebook, blir det ju förstås omöjligt….särskilt om alla skriver så långa blogginlägg som en del av oss gjorde då. Nu tycker jag ju att mycket tid går åt ändå till att hålla sig uppdaterad, men har man tid så är det ju roligt. Och … vad ska tiden annars vara till för om jag inte håller lite koll på mina vänner och släktingar och mitt sociala nätverk? Vad gjorde människan förr?
Gick ner på torget för att träffa grannen, kanske…åkte på släktkalas…gick på bröllop, dop och begravningar….sjöng i kyrkokören, spelade fotboll eller pingis med kompisar…vad vet jag? Men att spendera tid med vänner och bekanta har väl alltid ansetts vara nåt av livets väsentligheter….att det nu görs via sociala medier gör väl inte vänskapen eller släktskapet mindre värt? Nej, nu är det ju snarare lättare när man väl ses, att återuppta bekantskapen…eftersom de där praktiska dagliga angelägenheterna är allom bekant…man behöver inte undra, ”vad var det nu hennes barn hette?” Det är bara att kolla. Ja…det här sistnämnda är särskilt positivt när man har kommit upp i glömskans förlovade ålder…;-)

Jag har skrivit ett antal blogginlägg om Facebook och webbaktiviteter i allmänhet under årens lopp, men jag märker att jag har lite olika synvinklar och inställning från gång till gång, vilket i sig är intressant. Kanske kan mitt skrivande bli till ett underlag för framtida forskning…”Vad skrev folk om i början av 2000-talet?”

Ja…snart är det passé med ”början av 2000-talet”…..Tiderna förändras ständigt och jag håller inte koll på alla förkortningar och det har jag aldrig gjort och kommer aldrig att göra…min enda tröst är att de som är unga nu kommer att vara lika okunniga som jag är nu, om 30 år. LOL, säger jag då….fast då kommer de att tycka att jag är mossig, eftersom ingen använder den förkortningen då, utan….?

”Jaja”, säger jag då, ”skrattar bäst som skrattar sist….eller… ett gott skratt förlänger käften, som de skrev i Blandaren”, vilket får nutidens framtidens hopp att rynka sina små ögonbryn och undra om jag är vid mina sinnen. För vem har koll på gamla ordspråk och deras förvanskade varianter och hur skulle de kunna ha en aning om hur kul en gammal studentikos blaska från 60-talet kan vara? Jag vet inte om nån har det ens nu, så jag säger bara:
-”Har ni någon mjugg jag kan le i?”

Lämna en kommentar

Under Datorer och Internet, Djur & Natur, facebook, kultur, Minnen, Tid

4 oktober, 2013 · 12:59

Medan tiden står still snurrar allt annat….och vad blev det av mig?

Tankar snurrar obevekligt i mitt huvud. Rörande allt som händer och inte händer. Tänk så skönt alla har som inte behöver tänka på hur de ska leva sina liv. De som har en bana utstakad åt sig, de som vet att de ska ägna sig åt konst eller musik, skriva en bok, starta ett företag, få chansen att träffa sina barnbarn när de pensioneras. De som förväntar sig något av livet och ser till att det händer. De avundsvärda…. Finns de verkligen?

Det känns som om jag har vandrat runt i livet de senaste 50 decennierna och undrat vad jag ska bli när jag blir stor. Och nu – snart 60 – när jag äntligen har förlikat mig med det jag blev, börjar jag undra om det verkligen var ett bra val. På ett sätt var det ju det….annars hade det aldrig gått så här långt. Tror jag.

Jag trivs med barn och med att vara pedagog, men i längden…har jag verkligen så mycket mer att ge? Jag har ett visst antal strängar att spela på och visst kan det varieras ganska så länge. Vissa saker kan repeteras i det oändliga – ständigt lika populära, men samtidigt känns det som om tiden har stannat – och jag med – medan allt runtomkring snurrar runt, runt, omkring mig.

Ibland rör jag mig iväg själv, bort från barnen och de andra kollegorna, in i en egen bana….jag har liksom passerat ”gå” för länge sedan – ”bäst före”, står det stämplat i min panna, känns det som. Nej, jag vet…det är bra med erfarenhet, men erfarenhet kan också vara daterad ibland. Inte för att någon annan kanske tycker det, men för att jag känner det själv, innerst inne. Min erfarenhet har sitt bo i en annan skola, en annan verklighet. Inte det att jag inte hänger med i tiden – mina datorkunskaper och förmågor vad gäller internet och media, t.ex, är väl så god hos mig som hos mina yngre kollegor – min kunskap på pedagogikens område känns också uppdaterad. Ändå kan jag känna att det är dags snart att lämna över till yngre förmågor, som dessvärre verkar bli allt färre och färre. Det är ju ett annat skolpolitiskt kapitel.

Jag är inte bitter, bara realist. Jag har aldrig känt så här förut. Min utgångspunkt har alltid varit att vara i framkant vad gäller pedagogiken och metodiken. Se bara mitt eget gigantiska projekt….jag har ännu inte gett upp. 😉

Men jag tror inte att jag kan översätta mina erfarenheter från ett arbetsliv 30-40 år tillbaka i tiden, till nutid. Det var fler pedagoger och barnskötare per barn och det var färre barn per grupp. En 6-års grupp hade aldrig fler barn än 25 barn, men för det mesta omkring 20. Nu är 27 barn per grupp minimum i Stockholm.

Det är klart att vi kan jämka och organisera verksamheten ändå. Det gör även jag, förstås. Men det sker en utmattning, långsamt men säkert, för vi måste vara på vakt hela tiden, så att inget barn kommer i kläm i någon konflikt, eller skadar sig. Vi klarar det också, för det mesta. Jag jämför med det som var för 30 år sedan, och ännu längre tillbaka….de flesta av mina kollegor har inte varit med så länge. Jag vet inte om de har lättare för att anpassa sig, men de behöver åtminstone inte känna skillnaden så starkt. Sen är det bullernivån….den stiger för varje år, känns det som….eller så är det bara jag. 😉
Ju fler barn, desto fler behöver skrika för att höras.

Jag är stolt och glad över mitt jobb. Jag har inget annat men jag drömmer ändå om någonting som skulle vara som klippt och skuret för bara mig. Frågan är bara vad?
Vad ska jag bli….när jag redan har blivit stor?

När jag var liten var det enkelt…”Jag ska bli tandsköterska eller författare”, sa jag. Pappa var ju tandläkare och mamma tandsköterska. Ingen var författare, men själv var jag bokslukerska i tidig ålder. Vet inte när den vissheten avdunstade, att jag skulle bli författare. Lärarbanan kom jag in på tack vare några starka förebilder i grundskolan, men jag visste redan då att jag aldrig skulle bli någon ”vanlig fröken” som visste var skåpet skulle stå och som skulle hålla ordning på de busiga. ”Skulle jag bli lärare skulle det vara en annorlunda lärare, annars fick det vara…vem som helst är en vanlig lärare på ett bättre sätt än jag”, sa jag.
Så det fick vara….

Vad hände? Kanske hade jag något dimmiga föreställningar om vad jag verkligen ville med mitt liv..
Och tiden går, igen…Nu lever jag mer ett ”fribytar-liv” i förskoleklass, mellan skola och fritids – i glappet mellan styrd tid och fritid och märker fritidens betydelse. Barn behöver leken. Vad behöver vuxna?

Vad behöver jag, rättare sagt…?

Allting pekar uppåt, men knappast framåt. Mitt liv är i balans fastän utan handtag.
Det gäller att stå rätt, gå rakt, känna sig för, känna av sin omgivning, och sig själv….aldrig glömma sig själv – såsom i början, så ock i ett ständigt snurrande nu.
Och jag tror att jag tappade något i början….att känna av mig själv, mitt i mitt snurrande då. Jag skulle ju bli författare en gång.

Vem var det som sa att jag inte skulle duga? Någon fröken eller klasskamrat eller släkting? Nej, det kan jag inte påminna mig. Var det jag själv som backade? Vi hade en klasskamrat som skrev fantastiska uppsatser – det tyckte vi alla. Han fick alltid läsa upp sina nyskrivna. Jag tror att det var då jag förstod att jag aldrig skulle bli författare. Jag minns inte riktigt, men jag tror att jag var i 9-, 10-årsåldern.
En del säger att det är bra med konkurrens, men det passar nog inte mig.

Frågan är nu: När slutade jag vilja vara tandsköterska?

Lämna en kommentar

Under författare, Mänskligt, Minnen, skola, tandsköterska, Tid

9 augusti, 2013 · 12:16

Hellre sunt rund än fett smal….

År 1998 drabbades jag av en ”fet smäll”, kan man säga – inte bokstavligt, men bildligt. Var ute och seglade en dag med mina bröder med familjer. Bara en dagstur ut till en badstrand vid havet. När vi sedan skulle gå på båten igen märkte jag att jag inte kunde stiga upp på den som jag brukade i min ungdom, utan mina två bröder fick lyfta upp mig bakifrån. Nivåskillnaden var visserligen stor, men det hade aldrig varit problem förut. Det gav mig en tankeställare. Aldrig mer skulle jag utsätta mig för något liknande. I förhållande till min vikt var jag alldeles för svag. Vet inte hur det hade gått till. Tio år tidigare var jag ju väldigt smidig och vältränad efter min rytmikutbildning och allt. Jag vet bara att det kan gå så otroligt snabbt att gå upp i vikt medan motsatsen var desto tyngre väg mot ett lättare liv. Jag hade aldrig bantat eller fastat, men nu bestämde jag mig för ”min väg” till ett smalare jag. ”Hälften” stavades min metod som jag också delvis så småningom involverade i Oprah Winfreys tränares metod, som bla gick ut på att äta flera gånger om dagen, men inte så stora portioner att man blir proppmätt – förbränning av mat sätter igång så fort man börjar äta. ”Low fat” handlade det om både för henne och för mig. Hon rekommenderade träning på morgonen för att sätta igång förbränningen då, eftersom den annars är som lägst på morgonen. Minst 20 minuter. Men även där tänkte jag hälften. Ett tio minuters träningsprogram som ”du ska tänka dig att du kan göra varje dag, resten av ditt liv”….samma sak gällde vad man åt och hur man åt. Inte för mycket, inte för lite…och minimera fettintaget. En viktig sak till: Ät aldrig två timmar innan du går och lägger dig. Förbränningen när man sover är förstås rekordlåg. Allt det där är enkelt att följa och komma ihåg. Jag gick ner 15 kilo på 9 månader. Sen kanske jag gick upp några igen, men i princip höll jag min idealvikt i 7 år utan att anstränga mig. Körde samma policy…träningsprogram eller cykling på morgonen….lite mindre portioner och några mellanmål bestående av frukt, för det mesta. Och jag åt och drack bara det jag tyckte om. Grönsaker, fisk och potatis, ibland kött också, pasta och såser, men inte mycket fett. Men så kom en ”fet smäll” till. Jag gick in i den så kallade väggen, blev sjukskriven och hamnade hemma i soffan, gråtande och tröstande mig med cashewnötter, som råkade finnas hemma. Det blev nästan en drog, det där med nötterna och i kombination med med stillasittandet gick jag raskt upp 5-6 kg på ett par månader. Men då bestämde jag mig för att försöka ta en sak i taget. Att försöka må bra och komma igen psykiskt, ville jag ju prioritera. Hade jag varit riktigt frisk hade jag ju insett att psyke och fysik följs åt. Men jag tyckte att jag visste hur jag skulle bära mig åt när jag väl bestämde mig för att gå ner igen. Det var ju så lätt förra gången. Men hur det nu är….en kropp är en kropp. Den vill inte samma som jag längre, tycks det. De senaste åren har min kropp satt P för samma behandling som tidigare hade funkat. Jag har blivit förkyld efter att jag har börjat mitt träningsprogram….eller jag har haft ont någonstans, som i år i knät, så inte ens promenader har varit möjliga….eller så har jag inte behållit fokus på vad jag vill och måste göra…eller så har jag inte varit tillräckligt motiverad, helt enkelt.
Det är ju ”fett” inne med fett i dessa dagar. Många säger att det är så bra att gå ner i vikt med fett. Jag kan ju bara säga att det går lika bra utan mycket fett. Jag älskade och älskar min metod, för att jag tror på den, delvis, men mest för att jag fick äta den mat jag tyckte om, potatis och dricka både vin och kaffe, i måttliga mängder. Men skulle jag vara tvungen att äta fet mat för att bli smal…då skulle hela jag rygga. Mår lite illa av bara tanken. Är inte speciellt förtjust i varken feta såser eller grädde och ännu mindre fettet i fläsk (fast bacon kan vara gott, för sältans skull). Men framförallt älskar jag medelhavsmaten. Och potatis i alla former. Och pasta med goda tomatsåser. Så även om jag garanterades en slankare kropp med fett-dieten så betackar jag mig. Jag fyller ju jämnt nu i höst, och hade planerat att komma i samma kläder som jag hade förra gången jag fyllde jämnt, men jag får kanske vänta 10 år till.
Hellre lite ”sunt rund” än ”fett smal”, fast helst sunt smal, förstås…;-)

Lämna en kommentar

Under fett smal, Hälften, Hälsa, idrott och dans, Mat och dryck, Mänskligt, Minnen, motion, Oprah Winfrey, orka, Tid