Kategoriarkiv: sanningar och lögner

Nödlögn, lögn och förbannad dikt….

Har ni tänkt på det här med ”sanningen”, senaste veckan? 😉

Vi är nog många som har det. ”The truth, and nothing but the truth”.

Ibland kan vi lite till mans och kvinns glida lite på sanningen för att kanske rädda vårt eget – eller någon annans – skinn. Jag kan inte riktigt påminna mig att jag har ljugit i vuxen ålder, men som barn kan det hända att jag undanhöll någon liten del av sanningen, när jag till exempel hade gått till ett ställe som jag inte fick gå till. Jag ljög inte direkt, men jag sa bara inte sanningen. Men…jag visste att jag hade gjort fel och skämdes för det. Men jag kunde ju inte ändra mig, när jag väl hade börjat att inte säga sanningen om var jag hade varit – nämligen i stallet, och dit fick jag inte gå för då måste jag gå över en mycket trafikerad gata – och då var det svårt att backa. Mina föräldrar var snälla och förstående, så jag förstår egentligen inte varför jag inte vågade säga som det var.

Däremot har jag förståelse för att några av de unga ensamkommande från Afghanistan, som kom hit 2015, ljög om att de inte hade fyllt 18 år. Lagen om uppehållstillstånd ändrades dessutom sedan de hade kommit hit. Då stod heller ingen snäll och förstående mamma eller pappa och tog emot dem, utan ett allt annat än förstående och inkännande Migrationsverk. Så om de ljög, ljög de för sina liv. Det är inte riktigt samma sak som att ljuga om sin ålder för att få köpa ut på systemet…

Ibland kan sanningen också verka för bra för att vara sann, så att vuxna inte tror på den av den anledningen. En gång på högstadiet, i åk 7 (vi var ganska stora, alltså), la klassens ”snällaste flickor” ett häftstift på lärarens stol. Han blev jättearg, och ingen fick gå hem förrän den skyldige hade erkänt. När till slut de snälla flickorna hade erkänt, trodde inte läraren på dem. Han trodde att de gjorde det för att klassen skulle få gå hem, men när ingen annan erkände var han ju ändå tvungen att släppa iväg oss. Det hör till saken att läraren var mycket uppskattad, och tjejerna visste egentligen inte varför de hade utfört detta ”pojkstreck” som visade sig vara ett ”flickstreck”. Men jag erinrar mig nu att det kan vara av den enkla anledningen att de visste att vår lärare inte kunde säga häftstift, utan sa ”Vem har lagt ett häftift på min stol”, ett antal gånger… De tyckte att det var något lite gulligt över det där med ”häftift”, har jag för mig. Men trots att de var ”snälla flickor”, var de ju ganska tanklösa och inte särskilt snälla heller… 😉

Det har ganska stor betydelse vem som ljuger eller talar sanning.

När en flicka på 15 år sätter sig utanför riksdagen för att skolstrejka för klimatet, är det många som inte tror henne när hon säger sanningen – att det är hon som har hittat på det. Att det är hon som skriver alla sina tal och att det är hon som har omvänt sina föräldrar, så att även de har slutat flyga och börjat äta vegansk mat. Det är en svårsmält sanning för många människor att en ung tjej kan vara så klok och väl påläst på egen hand. Dessutom är det obekväma sanningar för de människor som misstror henne. Och därför uppstår snabbt konspirationsteorier om vem som egentligen ligger bakom…..

När en president i det stora landet i väst, ljuger så fort han öppnar munnen blir han trodd av samma sorts människor som misstror den unga klimatstrejkande flickan,och och även samma människor som inte tror de unga ensamkommande när de berättar sin livs historier, och kallar det för ”snyfthistorier”.

Sanningen tycks alltså vara en tolkningsfråga. Om det är sant, beror på vem som uttalar sanningen, och vem som ifrågasätter om det är sant. Själva påståendet är för vissa ointressant. Det är vem som säger det, som räknas. Och hur det sägs och hur personen ser ut och vilka kläder hen har och var denna person kommer ifrån.

Nödlögn är en sak, och många andra lögner som kanske kan rädda människors liv, men så har vi ”den förbannade dikten”…. Den lögn som är en förljugen berättelse, uppdiktad för att lura människor och för att framställa sig själv i en bättre dager – den lögn som makthavare i diktaturer ägnar sig åt. Nu när det är väldigt svårt att skilja litteratur åt från biografiska skildringar, och när vem som helst – t.ex jag – kan skriva vad jag vill i min blogg, och eftersom jag inte skriver en roman, tror alla att min berättelse om min barndom är sann. Den kan vara sann. Och den är sann.

Men om någon skulle ifrågasätta skulle jag inte ha några bevis. Men ni tror mig antagligen eftersom det inte är något uppseendeväckande jag berättar.

Men hade jag inte en bild på vinterbadare från idag, skulle ni nog vara en aning skeptiska….åtminstone om det hade varit för några år sedan. Men eftersom det som då var osannolikt har blivit högst normalt nuförtiden är även bad från snöig brygga något ganska troligt. Detta år när det oförutsägbara har blivit dagligvara, och det vanliga känns närapå exotiskt….typ, som att gå och fika med några kompisar och sedan gå på bio i en fullsatt salong…

Det här året har vi nog lärt oss att verkligheten i de flesta fall överträffar dikten. Det behövs inga fantasifulla berättelser om en president som ljuger sina väljare fulla av lögner, så till den milda grad att de är beredda att starta ett inbördeskrig. Starta krig på grund av en lögn från en president som vägrar förlora? Det hade inte varit trovärdigt.

Inte heller hade någon trott att flickan utanför riksdagshuset skulle starta en gigantisk folkrörelse som utmynnar i att 7 miljoner människor på planeten på en och samma dag demonstrerar för ett bättre klimat. Fast jag var med själv, den där dagen när 60000 Pers demonstrerade i Stockholm, känns det overkligt. Verkligheten överträffade verkligen dikten, och inte ens en ljugande president kunde trolla bort en sådan händelse.

Så nog är det fördomar om andra som påverkar vårt omdöme om vem som ljuger och vem som talar sanning?

Så länge det finns fördomar, kan sanningssägare aldrig vara säkra på att bli trodda, för fördomar är grogrunden för alla lögner, och lögnerna spär på fördomarna om de som talar sanning, så att man misstror dem som talar sanning och tror att de ljuger. En ond spiral….

Den dagen lögnare inte längre blir trodda och sanningssägare blir tagna på allvar, kan vi nog säga att ”det är för bra för att vara sant”! 😊

Lämna en kommentar

17 januari, 2021 · 20:46

Tiden går….

Nästan varje dag tänker jag att jag borde passa på att läsa en god bok eller kanske se en film på någon av de strömningstjänster vi har ”råkat” ansluta oss till. Jag säger ”råka” eftersom det först var ett prova-på-abbonnemang, som sen liksom omärkligt övergick i ett fast. Nåja…det största problemet är inte det utan, det värsta är väl att världen som den ser ut, är tillräckligt spännande och thriller-liknande som den är.

Verkligheten överträffar verkligen dikten… nästan varje dag. Om man öppnar en tidning eller sin mobil översköljs man av nyheter – det ena värre än det andra. Demokratin sätts på prov i världens alla hörn. Den globala uppvärmningen låter sig inte hejdas av tillfälliga lock-downs och flygstopp. Norge tänker borra olja i Arktis samtidigt som de pekar finger åt svenskar utan munskydd.

Men….i vissa fall får vi ändå glädjas… USA tycks få en ny president som inte ljuger sig fram genom livet, och kanske, kanske blir det lättare att leva och umgås med ett nytt vaccin?

Och trots att demokratin hotas i Polen och Ungern, tycks motståndsrörelser växa sig starka nu, trots att ett oljebolag köper upp all media i Polen, och trots att Orban stänger ner universitet. Även i Brasilien vinner oppositionen lokala val.

När USA återinträder i Paris-avtalet kan det hända att världens nationer kan ta sig samman för ett bättre klimat, i sista stund.

Men tiden går fortare och fortare, känns det som. Samtidigt som vi står och stampar i farstun och har svårt att komma vidare rusar tiden vidare och dead-line kommer allt närmare.

Det är i det läget man vill stoppa världen och backa. Inte mot något luddigt ”bättre förr” men tillbaka till den tiden då vi hade tid att tänka efter innan vi gör något förhastat. Problemet var väl att vi inte förstod att vi hade möjlighet att välja en annan väg då.

Egentligen är väl det största problemet att man inte kan komma överens om HUR man ska gå tillväga, när man väl har kommit överens om ATT en klimatkris är på väg.

Nej, jag behöver ingen nagelbitare -varken litteratur eller film. Jag behöver en rejäl omställning av hela samhället mot en hållbar värld!

Är det verkligen för mycket begärt? 😉 😊 😁

Faktum är att det finns saker som gör mig lugn också och det är t.ex musik. Världens bästa nervlugnande medel! Goda rutiner som sköna promenader, god mat och dryck och god sömn underlättar också.

Och så här till jul kommer ju faktiskt lite härlig nostalgi med Tv-program där man vet hur det slutar, där människor är snälla och kärleken råder. Jag kan sitta och gråta åt ”Så mycket bättre” och njuta av ”Vår tid är nu”, just för att jag inte behöver oroa mig över utgången. Förr i världen hade jag nog fnyst åt mig själv som jag är nu. Jag som alltid har hyllat det oväntade, oförutsägbara inom konst och kultur…. Men nu har verkligheten ätit upp min frimodighet och nyfikenhet.

Nu njuter jag mest av att ”vår tid var då” och det mest nytänkande jag står ut med är att se ”Karl-Bertil Jonssons jul” som musikal istället för som tecknad. Och att Henrik Dorsin är nästan lika lysande som förebilderna Hasse & Tage och Povel Ramel.

Men det är ju inte bara bakåtsträvande. Att återanvända och pånyttgöra gamla mästare är ju ett tecken i tiden.

Så jag njuter av min ”hållbara” kulturkonsumtion när jag hör Monica Zetterlund sjunga Povels ”…så håll musiken igång, så länge den pågår…” och fäller några lyckliga tårar över tanken på att konsten är evig så länge du förmåga att njuta av den…. Och sen är det bara att börja om….. Eller att njuta av minnet av det sköna.

Julen är ju också något vi ”recyclar” varje år, även om detta år inte liknar något annat, men minnet av alla lyckliga jularna består, och de olyckliga kan man kanske lämna på komposten för omvandling till något bättre…? Jag tror jag gör samma sak med ”all världens elände”. Det kanske behövs en jättestor reparationsverkstad till allt elände och ondska. Eller så räcker det med lite hållbar musik? Vi provar!

God fortsättning på det nya och förvalta det gamla väl! Man vet aldrig när det kan komma till användning..

2 kommentarer

26 december, 2020 · 17:06

”Vuxnas hemliga liv…”

Efter att ha sett första avsnittet av ”Barns hemliga liv” på SVT, blev jag ganska beklämd. Hur vuxna människor utsätter barn för experiment för att sedan sitta och utvärdera och recensera barnens beteenden på bästa sändningstid, känns för mig obehagligt och kränkande. Vill man förstå och lära känna barn måste man göra det med respekt. En producent för programmet försvarade det med att föräldrar till barnen har sett programmen och givit sin tillåtelse och allehanda experter har också tillfrågats om huruvida det är etiskt lämpligt, eller ens lagligt, och alla verkar vara nöjda med programmen, och därmed är allt frid och fröjd…

Eller?

Jag läste artikeln flera gånger men såg ingenstans att barnen hade blivit tillfrågade, varken före eller efter inspelningen av programmen.

Nåväl….nu har jag fått en jättebra idé till nästa programserie….

”Vuxnas hemliga liv”, ska den heta.

Vi samlar in all världens politiska ledare i en jättestor inhägnad. Vi ger dem ett uppdrag och ingen kommer att släppas ut förrän de har klarat av sin uppgift.

Uppgiften är: De ska tillsammans lösa problemen med klimatkrisen, och de måste samarbeta med varann. De får ingen hjälp av några partistrateger. Däremot kan de få ta hjälp av tolkar och forskare inom området, närhelst de önskar.

De måste tillsammans se till att alla länder får de resurser de behöver för att kunna minska utsläpp och fossila bränslen i respektive länder.

Allting kommer att filmas, och filmen kommer att kommenteras och recenseras av barn från alla länder som ger poäng efter hur ledarna uppför sig – om de delar med sig eller om de kan samtala med alla eller bara med sina närmast allierade. De som samtalar och kommer överens med flest personer gynnas också.

De kommer att få tillgång till mat och husrum men beroende på hur de har agerat och samarbetat kommer det vara olika standard. En del får tälta och koka sin potatis själva medan de med högst poäng från barnens jury får eget rum på ett hotell inom området. En del kanske blir utan mat. Men detta poängsystem får inte de vuxna kännedom om förrän efteråt.

Barnen får också betygsätta hur de reagerar på ”orättvisan” i att en del belönas med lyx och andra får svälta.

Det enda de vuxna får veta är att de måste lösa uppgiften så snabbt som möjligt och att ingen får lämnas utanför. Är det någon som vägrar dela med sig eller komma överens, kommer tyvärr alla att få stanna kvar i inhägnaden. Det blir ”klass-straff”.

De kommer att få ta hjälp av barnen om de har svårighet att lösa konflikter. De som väljer att be barnen om hjälp får också poäng och belönas senare med barnens kärlek och stöttning i det fortsatta arbetet i sina respektive länder. De får också poäng om de tar hjälp av tolkar och forskare för att uppnå samförstånd och ett gemensamt politiskt program för framtiden.

Och när väl uppgiften är löst på ett rättvist och klimatsmart vis, som de hinner genomföra inom överskådlig framtid, vinner alla ett pris – en bättre värld!

Visst låter det som ett fantastiskt experiment, som kan komma alla till godo?

Fast…. Hmmmm…. När jag tänker efter kanske vi just nu lever i detta experiment allihopa. Alla inlåsta på samma planet och hänvisade till ledare som i olika hög grad delat med sig, lyssnar på varann och vetenskapen och på barnen. Den stora skillnaden är att poängsystemet är omvänt. De som inte bryr sig om sin omvärld och som inte lyssnar på vetenskapen eller på barnens budskap om en ohållbar framtid, belönas rikligt, och tvärtom.

Vi är nu alla utsatta för ett extremt livsfarligt experiment med oviss utgång för alla, men som gynnar ett fåtal och missgynnar en majoritet alltmedan experimentet håller på, och de som gynnas gör allt för att hålla sin verksamhet hemlig för att orättvisan ska bestå.

Precis som i ”mitt” experiment kommer alla att straffas om några misslyckas….

Men om vi ropar med gemensamma krafter så att alla hör, kanske att de vaknar ur sin själviska bekvämlighetsbubbla?

”Internationell solidaritet –

Vi har bara en planet”

…och vem vet?

Finns det liv, finns det hopp!

🙋 💕 🌍

Lämna en kommentar

9 november, 2020 · 14:58

….inte mer än människa…

Det är mänskligt att fela. Det vet alla. Om någon har tagit fel beslut eller glömt något eller inte gjort det den ska vid visst tillfälle, kan den människan säga att ”man är ju inte mer än människa”, och i de allra flesta fall komma undan med det.

Vi kan väl alla känna igen oss i det att ”nobody’s perfect”. Och otäckt blir det när det inte finns någon som helst förlåtelse för minsta mänskliga felsteg.

Ett annat populärt uttryck är ”good enough”, eller ”jag duger som jag är”. Också detta är förlåtande, men i det här sammanhanget är det nog ett sätt för människan att rättfärdiga sig själv.

Det är användbart för alla ”duktiga människor” som har drivit sig själva så hårt att det är bara utbrändhet som kan stoppa dem. De har ändå svårt att förlika sig med sin nya icke kompletta självbild. Men de får öva sig genom att säga just detta: ”jag duger”. ”Jag är tillräckligt bra”. ”Jag behöver inte driva mig till bristningsgränsen för känna att jag är good enough för det här jobbet eller uppdraget jag har. Det är alltså ett uttryck som kan användas som självläkning för alla högpresterande.

Människan som säger om sig själv att den är ”inte mer än en människa”, kan vara en slarver eller en som tar höga risker för att klara en uppgift. Det kan sägas urskuldande med glimten i ögat, eller lite uppfordrande, som att, personen inte bara förväntar sig utan också kräver att bli förlåten. Oftast är vi människor förlåtande och inte dömande, men om personen i fråga kommer för sent för hundrade gången, eller glömmer att ringa upp eller har tappat nycklarna i tvättstugan och måste invänta låssmed och därför inte hinner till jobbet den dagen, kan det hända att förlåtelsen sitter långt inne…..

Nu skulle man kunna säga att en stor del av mänskligheten skulle behöva urskulda sig väldigt mycket, inför kommande dömande generation…

Alla är vi ju lite egoistiska, lite till kvinns och mans, och det är ju mänskligt….. 😉

Är man för empatisk och självuppoffrande kan man ju drunkna i mängden och får inget gjort. Är man för egoistisk tar man över och låter sina egna intressen styra. Det svåra är att hitta balansen. Hittills tycks det som om egot har tagit över i världen, på andras bekostnad. En obalanserad värld har vi skapat, vi människor och vi kan inte skylla på någon annan art…

I en inte alltför avlägsen framtid kan vi äldre få stå till svars i en dömande domstol….

Kan vi då komma undan med att ”jamen, vi är ju inte mer än människor”, när vi missade tåget att rädda klimatet. När vi förhalade beslut för att vi inte hunnit läsa in oss på all information? Kan vi säga att vi duger när vi har ”glömt” att stänga kolgruvorna, eller att vi inte visste bättre….att vi trodde mer på tillväxt än på hushållning? Att vi hellre trodde på 3% av forskarna än på resten, av ren bekvämlighet? Var det förlåtligt och mänskligt att vi lät människor i fattiga länder fly från sina förstörda och översvämmade bostäder bara för att vi skulle hinna göra bara EN jorden-runt-äventyrsresa till exotiska platser innan vi slutade flyga?

Var vi också ursäktade trots att vi hade sett till att de flyende inte hade en trygg plats att fly till?

Var vi verkligen ”good enough”, vi som behövde läka våra utbrända själar och kroppar? Kanske var vi tillräckligt bra för att rädda oss själva? Men räckte det, tyckte vi?

”….. Vi kan väl inte rädda hela världen”, försökte vi nog urskulda oss själva med. Men i detta fall kunde vi inte komma undan, för det krävs mer än en fattig syndare för att rädda det vi hade ställt till med.

Det krävs mer än en människa – det krävs att alla gör mer än tillräckligt för att vi ska vara ”good enough”!

Det krävs ”mermänsklighet” av alla!

”Ingen kan göra allt, men alla kan göra nåt!”

🙋 💕 🌍

Lämna en kommentar

14 juli, 2020 · 17:17

Registrerat partnerskap – en romantisk dröm i rosa?

 

 

Det har sagts mig att de homosexuella gjorde gemensam sak 1979 för att få bort sjukdomsstämpeln på homosexualitet genom att alla ringde sig sjuka en och samma dag pga sin homosexualitet (ansågs vara en mental rubbning och stämplad som sjukdom). Inte riktigt så det gick till, har jag nu förstått. Några ringde – men inte många tycks ha vågat berätta om orsaken, rädda att bli förföljda och trakasserade på arbetsplatsen – och någon fick också ut sin sjukpeng för den dagen. Med anledning av dagens diskussioner om registrering av romer och judar kan man ju misstänkta att även de homosexuella råkade illa ut om de nämnde något om sin läggning. Än mindre tryggt kanske det var att ”komma ut” för sjukkassan. Istället gick en grupp från RFSL upp till Socialstyrelesens trapp för att demonstrera mot sjukdomsstämpeln. Och när den nytillsatta chefen för Socialstyrelsen, själv gick ut på trappen för att delta i demonstrationen fick hon saker att börja hända. Hon hette Barbro Westerholm, och kom sen att verka för de homosexuellas sak även långt senare, som politiker, och bidrog starkt till att giftermål och adoption skulle kunna genomföras för de homosexuella. En modig och rakryggad politiker. Men för att det hela skulle kunna genomföras, fick man alltså passera den avtändande fasen ”registrerat partnerskap” som kom 1995. Jag minns att jag reagerade. ”Är det för att politikerna ska få mer koll?” undrade jag då, och kanske ännu mer nu. Det var någon KD-politiker som pratade om ”att det kan finnas två äldre systrar som bor ihop och kan tänkas vilja få lite bättre ekonomiska fördelar, men de vill ju inte gifta sig, för det…”


Frågan är om de ville ingå registrerat partnerskap? Jag är skeptisk, milt uttryck. Tänker nu att det var ett svepskäl. Egentligen var det hela en helt genialisk idé ur registreringssynpunkt. Om det någonsin var något syskonpar som registrerade sig, föll de nog bort i felmarginalen. Och nu kunde de homosexuella registrera sig helt frivilligt, praktiskt taget, till allas fromma….de homosexuella var väl så tacksamma över att äntligen få bli nästan ”normala”, och de registrerande var nöjda med sitt påfund. Fast det var ju det där med benämningen…”registrerat partnerskap”skorrade lite illa i allas öron. Inte så romantiskt precis, för dem som ingick partnerskapet, och för dem som ville ha registret verkade det lite för öppet, vad det skulle syfta till.

-”Vilka är de egentligen de där…inte sjuka….men heller inte riktigt friska?
Så praktiskt om de frivilligt går in i fällan!”

Först 2009 fick homosexuella ingå riktigt äktenskap. Det var för bara 4 år sedan, efter 14 års ”registrering”.

Du kanske tror att jag hittar på i det här fallet? Och det gör jag, delvis. 😉
….Men mest för att jag tror att vi alltid ska vara vaksamma. Om vi inte är romer, finns det säkert någon annan ”defekt” hos oss som ska nagelfaras. Och registreras.
Politisk inriktning, sjukdomstillstånd, utomäktenskapliga förbindelser, medlem i annorlunda facebookgrupper, fotbollslag. Inte vet jag…..

Jag vet bara att inget av det här är konstigare att registrera än att man registrerar romer, judar och homosexuella. Det är redan gjort, gång på gång, genom historien.

Kom med ett nytt, modernare tänkesätt, är ni snälla – alla myndighetsutövande personer – annars tappar
vi förtroendet totalt….om det inte redan är gjort.

 

 

Lite Fakta HÄR  och DÄR

Lämna en kommentar

Under Homosexuell, Kärlek och politik, Mänskligt, Registrerat partnerskap, sanningar och lögner, sjukdom, Tid

Back in business!

Så kom jag då in till slut. In bakom skranket…in till det allra heligaste….Min bloggs adminpanel. Men jag blir allt orolig för att allt plötsligt ska försvinna….hade ju sparat så mycket – som jag aldrig hade kommit åt. Men det mest skräckinjagande var väl att jag inte var betrodd som den jag var. Vid svar på kontrollfrågor för att komma åt kontot fick jag inga rätt. Gatan där jag växte upp var visst inte den gata jag växte upp på….enligt wordpress, alltså, och jag kände mig som om jag var med i någon krypande skräckfilm där man försöker ta ifrån huvudpersonen (i det här fallet mig) min identitet.
Men andas man bara djupt och tar det lugnt och läser igenom alltsammans ett par gånger fixar sig allt….peppar, peppar. 😉

Och jag – visst är jag fortfarande densamma Millroll som alltid, om än lite mindre kaxig, och mer ödmjuk inför teknikens lynniga skiftningar.  ”Vem var det jag sa att jag var, sa jag?”
Nej, det var ingen de kände igen. Vare sig ”millroll” eller ”moivoila”. Både Google och WordPress var kallsinniga till min blotta existens.

Men nu efter ett dygn kan jag pusta ut.

Fråga mig inte hur det gick till men bloggen är min, och tiden… och hela härligheten!

Lite ”Halleluja” på det….ha en trevlig måndagkväll! 😉

Lämna en kommentar

Under behörighet, Datorer och Internet, Djur & Natur, Mänskligt, Musik, sanningar och lögner, Tid, Underhållning

Hur stor volym medkänsla kan utvinnas ur en befolkning?

Om man räknar per capita – hur mycket medkänsla får vi? Kanske vi kan börja räkna rent matematiskt på hur vår mänsklighet ska bli en bättre mänsklighet. Om nu moderater vill ha en mindre volymenhet när det gäller invandring och flyktingar, tänker de då i termen mängd eller storlek på invandrarna. Om man tänker i densitet kanske…?
Om man tar in lika många fast inte lika långa flyktingar kan de nog sova skaföttes på de redan fullbelagda flyktingförläggningarna…då kan de ju hjälpas åt med de dagliga rutinerna, jaga iväg möss och löss, medan sängkamraten går på svenskkurs och arbetsförmedlngen. Det gäller att effektivisera. Och när de nu inte tar så mycket plats längre kanske man kan utvinna lite mer medkänsla ur övriga medborgare. Vi skulle minska risken för att illvilliga och avundsjuka svenska medborgare utan jobb eller ett drägligt liv skulle bränna ner de få flyktingbaracker som finns kvar. Kanske tätheten av medmänsklighet skulle öka hos befolkningen om man såg att flyktingarna hade det sämre än sämst – om de ens fick komma in….fast å andra sidan skulle ju fler komma in och också få stanna i Sverige eftersom de skulle få plats och dessutom känna andra människors stöd och medkännande. Kanske någon svensk storväxt moderat skulle känna för att inhysa någon lite mindre storvuxen familj att hyra ett mindre rum i sin villa eller våning, mot ringa betalning och någon arbetsinsats…..
För handen på hjärtat – vilken svenskfödd person skulle motta ett sådant erbjudande med stor tacksamhet och förhoppning om ett gott liv i Sverige?
Utan invandring skulle Sverige bli ett mycket smutsigt land, såväl på insidan som på utsidan. Vilka skulle städa Sverige ”rent” då?  Ytan skulle krackelera och ge upphov till stora smitthärdar, bokstavligt talat, och i människors inre skulle en liten elak fästing bita sig fast, som påminner dem om deras egen missunnsamhet och girighet som drev dem in i denna situation där huvudet biter svansen av sig själv.

Nu tror inte jag längre att moderaterna pratar längd och vikt på den tilltänkte flyktingen – och det har jag aldrig gjort – men ibland måste jag bara dra allt till sin spets för att själv förstå det befängda i vissa ord och uttryck. Och kan man verkligen räkna medmänsklighet i volymenheter?
Nej, men kan man överhuvudtaget räkna människor i volymenheter?
Ja, eftrsom flyktingar också är människor, hur konstigt det än kan låta.
Men när moderater försöker låta faktiska och inte flummiga, försöker de dra in något begrepp som låter torrt och tråkigt, men samtidigt vetenskapligt riktigt. Kanske vill man i förlängningen sätta betyg på hela befolkningen och sen utvisa alla med lägsta betyg till Norge. Vem som ska sätta betygen? Ja, det får väl nåt bemanningsföretag göra…..Skavlan kan kanske hjälpa till…och Janne Josefsson?

Och förresten har visst Rheinfeldt ångrat sig redan…..inte vill han stå och skämmas i samma bås som Jimmie Åkeson. Åtminstone inte före nästa val….men sen vet vi inte hur stor volymenheten blir vad gäller medmänsklighet  och om det blir någon volymenhet alls i fallet flyktingar. Den som lever får se….

2 kommentarer

Under Kärlek och politik, Mänskligt, Nyheter och politik, sanningar och lögner, Tid

Varför ställer ingen den rätta frågan?

Journalister kan vara hur fräcka som helst – skjutjärnsjounalistik har vi väl alla hört talas om, som var så på modet på 70-talet och som nu lever vidare genom Janne Josefsson, närapå…Ja, inte riktigt då. Den sistnämnde skjuter vitt och brett åt alla håll och kanter och går över lik ganska urskillningslöst. Så skulle man inte ha gjort på 70-talet. Då var alla skjutjärn riktade åt ett håll – mot makthavarna. Kanske väl enkelriktat kan man tycka. Nu känns det å andra sidan inte
riktat  alls – åtminstone inte mot maktens boningar.
Kanske är även journalister livrädda för att bli kallade flummiga 70-talister, eller varför är det aldrig någonsin någon som på allvar har frågat vår utbildningsminister om vilken forskning han grundar sina politiska utspel på. Vilka forskare har kommit fram till att katederundervisning är den bästa, eller vilken forskning kan stödja betyg i låga åldrar. Vem säger att barn automatiskt blir bättre för att en lärare står bakom sin kateder och pekar med hela handen i stället för att öppna upp för dialog med eleverna? – kanske genom att använda sig av de estetiska ämnena? – hur kan man  uppfylla målen om allas lika värde, samtidigt som en lärare rent fysiskt placerar sig bakom en kateder på behörigt avstånd från dem han eller hon ska undervisa eller föra diskussioner med om mänskliga rättigheter?
Jag bara undrar….

Om någon journalist mot förmodan skulle ställa någon av dessa frågor till Jan Björklund och dessutom får adekvata svar (namn på minst en forskare), är jag beredd att äta upp min hatt….om jag hade nån.

 

..;-)

Lämna en kommentar

Under Mänskligt, Nyheter och politik, sanningar och lögner, skola, Tid

Självuppdateringar

DSC07825

Som omväxling funderar jag lite på mig själv….;-)

DSC07136

”Skämta bara”…….

DSC02319

Men vem gör inte det? Funderar på mig gör förstås ingen. I alla fall inte så till den milda grad. ”Alla bara tänker på sig – det är bara jag som tänker på mig”, brukade min farmor säga. Och så är det ju.

IMG_4159

Nästa år lär bli mitt år. Jag fyller jämnt – och ibland tycker jag att jag fyller jämt, också. Nyss hade jag ett stort kalas på skolan där jag jobbar – i skolmatsalen.

DSC08130

Det känns inte riktigt som om jag och/eller vännerna har hunnit smälta det, så är det igång igen. Nej, det kommer inte bli samma ståhej den här gången, men nånting, förmodligen.

DSC00017_thumb.jpg

Och om jag tänker efter….vad vill jag då göra för mig så att jag ska bli riktigt glad i framtiden? Inte bara när jag fyller år eller firar något annat minst lika viktigt…

DSC08081

Hur ska jag liksom uppfylla mig själv och min framtid med överraskningar, idéer och väl genomförda projekt så att jag ska tro på mig själv och göra mig själv rättvisa?

saved

Det mesta faller förmodligen platt – eller diagonalt snett platt till marken, men några små önskemål om att få visa min egen förträfflighet ska väl lyckas gå i uppfyllelse. Jag borde ha tiden på min sida om jag betänker hur länge min föräldrar ändå har levt.

IMG_0287
Min första 30-årsperiod levde jag fortfarande i mitt trygga familjevacuum, kan man säga…även om det minsann fanns anledning att tveka på mig själv och fundera under den perioden. Men vid 30 började livet, brukade jag säga. En livskris var överstånden och jag hade träffat mitt livs kärlek. Nästa år börjar alltså nästa 30-årsfas. Vad kan hända?

DSC02294

Inga barn eller barnbarn gjorda. Barnbarn brukar annars roa vännerna som har kommit upp i pensionsåldern. Å andra sidan har jag ju nästan inte gjort annat än att ägna hela mitt yrkesverksamma liv åt barnen.

Fönsterkatter

Det är alltså inte det som kommer att prioriteras de nästkommande 30….utom möjligen alla små syskonbarnbarn, förstås…men det kan aldrig bli pliktskyldigt på samma sätt.

6C53585F546C20F6_6950_11
Men eftersom jag egentligen aldrig har gjort en karriär i arbetslivet, är det kanske nåt sånt jag ska ägna mig åt…..”se upp där nere alla små 30-,40-åringar, här kommer jag och sopar banan….”

DSC07833

Nej, usch vad jobbigt….karriärer är då inget för mig. Hur skulle det nånsin kunna bliva? Visserligen är jag en ”slow starter”, men ändå…

DSC03161

Jag tror att jag ska göra det som jag är allra bäst på: Att njuta! Njuta av stunden, av att inta långa frukostar, träffa vänner, få tid med att pula med alla mina projekt och få dem att fortsätta att rulla och att inte sluta tro på dem. Att vara med nära och kära.

DSC07543

Varför skulle jag vilja göra något storskaligt, när jag inte velat det hittills? Men det är klart att man vill göra något bra. Något som känns viktigt för en själv och förhoppningsvis för någon annan….eller för flera.

IMG_1204

Och det här med 30-årsfaser har blivit en grej. Det blir ju också så stort….Varför inte dela upp det i något år i taget…eller några månader?

Fini- Finistère

På en månad ska jag exempelvis spela in en låt. På två månader blir det 2, på ett år blir det 12. Ja, och sen är projektet praktiskt taget klart…bara resten kvar….

IMG_1608

Så får man förstås göra. En sak i taget. En färdighet i taget. Ett stycke konstart åt gången. Till slut blir det en hel cirkus, färdig att dra igång.
Sådär håller det på…

DSC08089

Vi ses vid 90! 😉

IMG_1866

Lämna en kommentar

Under Hälsa, Kärlek och politik, Mänskligt, Musik, sanningar och lögner, Tid, Väder & Vind

Lärarlegitimation – kosmetika för okunniga politiker

Här sitter jag och snyter mig och hostar lite försynt i mitt soffhörn, när en tidningsnotis plötsligt anfaller, som från ingenstans. Inte mycket gör mig arg, men ibland känner jag hur ”rosenraseriet” stiger mig åt huvudet. Och i det här fallet är det något huvudlöst som gör mig så bottenlöst ilsk.

Vad, vad?

Jo, det handlar om den omskrutna Lärarlegitimati0nen  som på något mysko vis ska göra lärare bättre än de redan är. Som ska vara en viktigare än ett betyg från en 4-årig högskoleutbildning.
OK, säger jag, men vilka avgör vilka som ska få bli legitimerade, och på vilka grunder?

Dagens notis berättar nu att Musiklärare som har undervisat i Kommunala Musikskolan/Kulturskolan före 2007 ska få legitimation, men inte nyutexaminerade lärare som inte har gjort en ettårig praktik inom grundskolan först.

Detta, mina damer och herrar, kan få håret på min skalle att resa sig. Detta kallar jag ren och skär idioti!!!

En musikpedagog har i allmänhet utbildat sig på sitt instrument från barnsben, har gått förberedande folkhögskola innan han eller hon har kommit in på Musikhögskolan efter svåra prov och stor konkurrens, för att där bli en god musikpedagog. 4 års hårt arbete och övande för att få jobb, i första hand på Kuturskolan. Där utbildar man, inspirerar och entusiasmerar, övar samspel och disciplin, utvecklar barns lyhördhet och känsla för de konstnärliga värdena. Man lär sig även räkna, läsa och förstå de stora sammanhangen genom musiken.
Vad finns i grundskolan som kan vara bättre för ett barn?
Visst kan det vara bra att ha erfarenhet av musikundervisningen i grundskolan, men eftersom förutsättningarna för bra musikundervisning överlag är så usla där, är det inte många musiklärare som stannar länge i grundskolan – om de ens stannar alls? Risken är nog snarare att studenterna lämnar musikläraryrket efter ett praktikår, och så fick vi inga äkta musikpedagoger kvar…knappt. Och legitimerade eller ej, det är inte stämpeln i passet som avgör, det är din identitet som betyder något.

Sen är det också något som inte heller politiker verka känna till – att det finns olika slags musikpedagoger – de som är instrumentpedagoger, som är särskilt skickliga och närapå musiker på ett instrument och så finns det klasslärare, som kanske passar bättre att undervisa stora klasser – de är bra på många instrument, men har inte samma djupa kunskaper inom ett område.
Men vad har då Instrumentpedagogerna i grundskolan att göra?
Jag är rytmiklärare och har enligt mitt BETYG (vilket borde räcka, enligt mig) befogenhet att undervisa i grundskolan, men skulle inte drömma om att ta jobb som trombonlärare i Kulturskolan, om ni fattar vidden?

När vår utbildningsminister talar om skola i världsklass och om att eliten ska premieras – varför struntar han blankt i dem som ägnar hela sitt liv åt att bli förstklassiga musiker? Varför vill han inte ge musikaliska barn en chans i livet?
Det här paragraf-rytteriet kan leda till att de lärare som verkligen kan något inte får vara lärare, medan de som har gått någon kortkurs i musik på en lärarhögskola och gjort sin grundskolepraktik kan bli legitimerad.

Kafka, eller nåt ditåt?

Jag blir i alla fall mörkrädd, ryser och fryser, febern stiger….

Dags för lite varmt honungsvatten. Det kan man bli både frisk och snäll av…;-)

Lämna en kommentar

Under Mänskligt, Musik, Nyheter och politik, sanningar och lögner, skola, Tid