Category Archives: gammal

Och någonstans i min kropp….

Någonstans inne i mig finns det en förkylning som inte ger sig. Det är bara att stå ut.
Kämpade emot i förra veckan, när den kom tillbaka köksvägen. Försökte streta emot och hosta i smyg, äta ipren mot huvudvärken, snyta mig, som jag brukar till vardags,lite då och då. Det var bara det att det inte räckte. Näsdukarna hopade sig och huvudvärkstabletterna intogs som de vore chokladpraliner. Till slut blev det stopp för alla dumheter. ”Vila”, sa kroppen. ”Vila!”
Som om det skulle hjälpa. Det hjälpte ju inte förra veckan….

Men nu har jag gett mig. Sitter här i soffan med mina katter och vilar.
Om det hjälper?
Jag är skeptisk…. Men jag ger mig och min kropp en chans till. Vad ska jag annars göra? ”Ta ett par katter och köra…” 😉

DSC03921

Och medan tid är funderar jag på allt som passerar förbi i tidningar, TV och sociala medier. Förargas och gläds med olika företeelser, och känner mig riktigt gammal. Sådär som folk gjorde förr. Satt vid skvallerspegeln och muttrade innanför gardinen.
Men det finns också utmärkta artiklar och fina filmer att intressera sig för. Allehanda åsikter att att bli uppbragt över och glad åt.

Idag var det en artikel i DN om hur grannar våldtog och slog ihjäl sina grannar i en polsk by under andra världskriget, bara för att de var judar. Man hade hela tiden sagt att det var nazisterna som gjort det. Men det var lögn. Det  som beskrevs var fruktansvärt och hemskt, och samtidigt mycket intressant. Jag förfärades verkligen över hur mänskligheten är funtad, egentligen. Det värsta var att denna by var inte ensam om dessa hemskheter. Det försiggick på flera håll i närheten, och människor besökte varandras byar för att ”hjälpa till” med att begå dessa otäcka brott.
Mitt i denna läsning, märker jag hur jag plötsligt sitter och ler. Elisabeth Åsbrink, som har skrivit artikeln har skrivit en mening som rymmer frasen, ”…Mitt bland dem som inget vill säga, för att de eller deras pappor deltog….”, osv….
Varför log jag? Jo, det var så simpelt som att jag gladde mig åt att slippa sitta och reta mig på att människor i en av de största dagstidningarna inte kan skilja på de och dem.
Hon kan! Så tänkte jag triumferande! För att i nästa stund nästan skämmas….hur kan jag sitta och glädja mig åt något -i detta sammanhang – så futtigt?

Men är det så futtigt, försvarade jag mig med sen. Är inte ett rikt och väl fungerande språk det viktigaste för oss människor? Hur ska vi annars göra oss förstådda? Undvika all världens hemskheter…Språket är ju grunden! Ju rikare språk, desto färre missförstånd människor emellan.
Om inte ens journalister i en stor dagstidning, eller lärare i skolan, eller ens en författare, kan skilja på de och dem, före och innan, var och vart, sjuk sköterska och sjuksköterska – vem kan då begära att vi vanliga dödliga som uppdaterar oss på Facebook ska klara av det….eller att barnen i skolan ska lär sig de rätta stavningarna av känt och känna, dum och dumma och det faktum att, att bli bedömd eller att döma stavas plötsligt med bara ett m?

Kanske är det då inte så konstigt att jag sitter och småler åt en välformulerad text, rätt grammatiskt skriven och alla ord på rätt plats och med rätt innebörd. Det som är konstigt är att jag reagerar så på en välskriven text. Är det så ovanligt?
Skrämmande i sig, men naturligtvis inte lika skrämmande som som textens innehåll i sig.
Om jag nu ska sy ihop denna text som börjar i en förkylning och slutar i en fundering om språk, vars upprinnelse är välskriven artikel om en hemsk företeelse, så vill jag ändå påstå att allt handlar om kommunikation. En dialog mellan mig och en förkyld kropp, och om att ta till sig vad kroppen vill säga. Bristen på dialog mellan dem som utövade hemska mord och dem som utsattes för dem, och också hur även släktingarna till förövarna teg ihjäl att någonting hade hänt … men en av de anhöriga ångrade sig sen för att han hade förnekat vad som hänt:
”För att varje nytt historiskt faktum förhindrar förnekelse och lögn, hedrar offren och för att vi efterlevande är ansvariga – inte skyldiga men ansvariga – att se rasism, hat, och mord med klara ögon och varje gång kalla det vid sitt rätta namn. Då och nu….”

Att jag kunde ta till mig denna text berodde på hur den var skriven.
Att läsa en god text kan ge upphov till så mycket mer. Och mer vill ha mer.

Vill du att ditt barn ska lära sig läsa och därigenom förstå omvärlden bättre  – ge barnet ett bibliotek! Vi kan börja där…;)

2 kommentarer

Filed under Böcker, facebook, författare, gammal

Plötsligt ligger framtiden i bakhåll…

När tiden smyger kattlikt fram utan att märkas, då ligger livet och skvalpar liksom i en avkrok, och i ett nu finns inte framtiden där i färdens riktning utan har halkat på efterkälken.
Sedan min bloggs födelse har både bloggens liv och mitt liv präglats av tiden, eller den förlorade tiden. Tiden som försvann med farten framåt. Farten som försvann med mig i mitt sökande efter…vadå?
Jag blev stressad och hittade inte vägen ut igen. Nu har jag funnit en lugn medelväg – en tidsanpassad väg att gå, men står ändå vid en skiljeväg. Min egen väg, eller andras? Alltmedan tiden rinner förbi åt ena hållet, rinner min framtid åt det andra. Den rinner undan, och marken under mina fötter blir ostadigare. Hur ska jag hinna det jag har tänkt ut åt mig, innan min kropp hinner bli ännu olydigare, och krämporna värker ifatt?

Löv i stadsljus...

För första gången i mitt långa, för det mesta lyckliga liv – har åldern fått ett fotfäste i mitt medvetande. Jag känner mig gammal. Jag som alltid har känt mig evigt ung – alltid barnslig,  och verkat nästan fånigt glad, ganska ofta pigg på nya idéer och upptåg (nåja, det var några år sedan 😉 ) – har nu blivit en aning blasé. Jag är inte bitter, men jag känner att livet for iväg lite väl fort, utan att fråga om jag ville hänga med.
Att inte kunna svänga benet över cykelsadeln och dra iväg varthelst jag önskar, utan istället i sakta mak halta i väg till närmsta T-bana, smärtar inte bara mitt knä utan även mitt sinnelag.
Jag har helt enkelt inte funnit mig i min ”åldriga klädsel”. Även om jag verkligen älskar hösten, har jag inte förlikat mig med att mer och mer likna Gumman Höst.

Men så grips jag av mitt gamla vanliga ungdomliga jag:
”Jag ska nog visa dem jag!”
Som också min mamma skulle ha sagt i min ålder: ”Jag vill också kunna….varför kan inte jag spela gitarr, segla windsurfingbräda, ha sånt där modernt hår som du?…..”
Jag tyckte allt att det var bra snopet. Tyckte att jag kunde få vara lite stolt över mina nya egna erövringar utan att mamma skulle bli lika dan som jag, genast.
Men nog lärde hon sig windsurfa, min mamma, och då var hon nog ännu äldre än jag är nu. Så därför får jag väl vända på steken ett varv till, nu då….Om mamma kunde lära sig nya saker och förnya sig på det hela taget, i pensionsålder – varför skulle jag ge upp så lätt?

”Jag vill också….bli som min mamma var…”
Kanske är revanschlusten den enda sanna lusten….den som lever får  se….

I dagarna fyllda 60 – förutom mitt vänstra knä är jag frisk och ganska stark och pigg. Jag har med mammas mått mätt fortfarande framtiden för mig.
Mamma är 94. Hon lever än, på ett demensboende. Demensen hann ifatt hennes framtid. Hon vet inte så bra vad nutid och framtid innebär, men har fortfarande koll på dåtiden. Och känner igen sina barn och några barnbarn och svärdöttrar.

Ja, så länge jag minns att jag har en framtid, får jag lov att jobba på den.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Lämna en kommentar

Filed under gammal, Mamma, Tid