Kategoriarkiv: gammal

Framtid – Nutid – Baktid

Finns det en framtid?

Vi gör upp planer för oss själva och för våra anhöriga. Ibland även för hela samhällen, eller olika företag. Vi har visioner för våra barns framtid. En del sätter in pengar på ett bankkonto åt sina barn. En del är glada om de lyckas ge mat för dagen åt sina barn. En del rustar sina barn för framtiden genom att ge dem en god skolgång och bekostar deras utbildning. Andra skulle vilja ge sina barn allt det där de själva drömde om när de var barn.

Och så kan man ge barn det som inte kan köpas för pengar. Kärlek och närvaro. Att vara med barn och lyssna på dem och samtala med dem. Och ha roligt tillsammans.

Man kan ju inte alltid skratta och vara glad, förstås, men man måste ta vara på tillfällena när det är möjligt. Om man inte lär sig att ha roligt med andra människor, blir nog livet väldigt dystert och meningslöst.

Jag såg en bild på en man i tidningen. Jag tror han hade förlorat nästan allt i kriget i Ukraina. Men ändå log han nästan hela tiden, berättade reportern. Man måste kunna skratta, sa han. Annars fanns det ingen mening med livet.

Det kändes ändå som en tröst. Det var ingen vanlig stå-upp-komiker som hävdade att man måste kunna skämta om allt. Det var en människa som hade levt och överlevt fasor och förskräckelser, och lärt sig att även i nöden är ett skratt livsviktigt.

För mig går det inte att föreställa sig ens, hur det är att vara utsatt för ett anfallskrig, och att ändå kunna skratta åt något komiskt i tillvaron. Då är man nog ingen lättkränkt varelse som ser varje motgång som en personlig förolämpning.

Kan man ha planer för framtiden när världen ser ut som den gör?

För mig, och oss i den äldre generationen, tänker man nog mest bakåt, och försöker leva i nuet, och de planer man har gäller nog inte på så lång sikt. Men är det då inte meningslöst att leva om man inte har några drömmar och visioner om framtiden?

Jag brukar baka matbröd en gång i månaden. Fyra limpor som räcker ungefär fyra veckor. Det är en bra plan, och ganska handfast. Kräver inga stora och omvälvande förändringar i mitt liv, men det ingår ändå i de rutiner som gör livet lite roligare och lättare att leva. Man behöver bara planera att köpa rätt ingredienser i rätt tid. Man behöver ha en vision om det färdigbakta brödet och vad som krävs för att det ska bli gjort. Det går inte att hasta fram eller att slarva med för mycket. Då kan det bli pannkaka. Precis som livet självt, kanske. Inte så roligt att man storskrattar åt det precis, men man blir glad av att känna doften av nybakat bröd.

Men det är ju inte så kreativt och nyskapande egentligen, att baka bröd…och nästan samma bröd, varje gång. Men så tänker jag att den människan – eller de som hittade på hur man gjorde när man bakade bröd första gången – måste ha varit genier. Jag har aldrig hört något namn på denna ”uppfinnare”. Men det var nog en kvinna som knäckte nöten. Kvinnor brukar sällan få cred för vad de har gjort bra.

Kanske hade hon humor också. Det var nog ganska komiskt att se degen jäsa…. 😏

Ja, inte vet jag hur det gick till. Det är bara fria fantasier för brödbakets historia har jag aldrig läst. Bara en massa krigshistoria och om kungars liv och död. Om männen som red omkring, eller seglade eller åkte skidor ute i världen, medan kvinnorna stod hemma och bakade bröd och födde upp och uppfostrade nästa generations krigsherrar och brödbakerskor.

Vilken syssla som var mest livgivande, kan vi ju alla räkna ut. Men det är liksom inte den som räknas. Däremot är det är den som alla räknar med att den bara är på plats. Maten ska stå bordet när männen har kommit hem efter sina strapatser, efter 3 eller 7 år. Eller när som helst.

Kvinnan likaså. Ska finnas där. Ständigt väntande med nybakt.

Vad har vi lärt oss av historien?

Jag har lärt mig att baka. Kunskap som jag har fått av andra och jag behövde inte uppfinna jästen på nytt. Det är praktiskt och klokt att dra lärdom av den man lär sig. Tidsbesparande.

Men vad har vi lärt oss av krigshistoria och kungalängder?

Vi har lärt oss att vi inte har lärt oss någonting.

Det borde bli bakläxa.

Erfarenheter och berättelser om krig och allt som det för med sig – våldtäkter, terror, massmord – tycks ha blåst bort med vinden. Och så går det på ”repeat”, från generation till generation, i alla länder i alla århundraden. Det enda är att vapnen och och metoderna att förgöra varann på blir alltmer bestialiska och förgörande för allt fler människor.

Så finns det någon framtid för barnen som leker i skogen? Finns det en framtid för kvinnorna i Iran som kastar sina slöjor och sitt hår? Finns det en framtid för alla dem vars hem har sköljts bort av översvämningar?

Ja, tänk om vi kunde sprida lite kunskap och erfarenhet vidare till dem som ska ta över efter oss. Inte bara kunskapsförakt och faktaresistens, död och förintelse, klimatkris och miljögifter, krig och terrorism, utan livgivande kunskap och verktyg som ger mer. Som en deg som jäser. Som ett barn som växer under rätta förhållanden och får en chans att drömma nya drömmar om en bättre framtid.

Och *poff* blir det en limpa. Och ett skratt. Och kanske ett skämt om ”jäst hos verkligheten”.

Näää, det var ett dåligt skämt, men man kan ändå skratta lite. I alla fall om man har lärt sig konsten att stava till ”jäst” och ”gäst”, och kan skilja dem åt. Och om man kan sin kulturkanon.

Annars kan det bli surdeg. 😏

Lämna en kommentar

29 september, 2022 · 20:35

Nyfiken på….

Igår den 17/7 fyllde min kära blogg 17 år.

Det var som sjutton! 😏

Det känns fortfarande som igår, när jag började skriva, och det var kanske slumpen att jag fortsatte. Jag ville testa något nytt, och egentligen hade jag ju tänkt ha en sida om mitt och mina syskons gemensamma sommarställe. Men det här var år 2005 och internet var ”nyfött”. Ingen människa hade bredband – inte ens mobilt – på landet. Eller nånstans. Allra minst mina syskon. Så jag började skriva på skoj. Jag har alltid tyckt att ”jag har gjort mig bäst i skrift”, och nu kunde jag testa lite friare. Alla hade pseudonym på den tiden och få visste vem jag var. Första kommentaren jag fick från någon som kallade sig Aniara, gjorde mig sensationellt upprymd. ”Wow! En vilt främmande människa har läst mitt meddelande som jag har skickat ut i rymden!” Som att någon hade hittat en flaskpost från mig tre år senare. Nu handlade det här bara om några dagar mellan att jag skickade och fick ”svar”. Ganska hisnande känsla än idag, borde det vara, att främmande människor med lätthet kan kommunicera med varann, men nu tar vi ju det för givet. Och människor behandlar inte längre varann med nyfikenhet och intresse när vi stöter på nya människor på nätet. Snarare tvärtom. Då blev jag förstås nyfiken på alla nya kontakter som kom in på min sida, och jag upplevde det som ömsesidigt.

Jag sörjde ju länge den där första tiden på bloggen för att vi blev ett gäng som skrev och läste och tyckte och debatterade, ibland om varandras texter – men mest var det utbyte av tankar och musik med utgångspunkt från någons text, och det i sig var ju utvecklande. Den första ”euforiska” tiden för mig, varade nog bara några år, och efter fem år var det definitivt slut. Jag är nog den enda som har fortsatt skriva, med en dåres envishet. Och visst kan jag sakna den samvaro vi hade, men nu slår det mig, att det kanske är just den där känslan av sensation jag hade i början – att kunna bli nyfiken på nya  människor på nätet och ta del av deras tankar och intressen, och att det för det mesta var ömsesidigt. Att vem som helst kunde nå vem som helst. Och utan särskilt mycket fördomar om varann – vi var ju alla anonyma – kunde vi diskutera än det ena, än det andra.

Nu, när jag går in på Facebook eller Instagram och scrollar genom olika händelser och artiklar, finner jag visserligen mycket intressant och roligt, men jag känner sällan att jag orkar bli sådär nyfiken och engagerad i någon eller något annat. Det är först när jag snubblar över någon riktigt personlig berättelse, som det kan tända till. Och antagligen är det fullt förklarligt. Vi människor kan inte ta emot hur mycket input som helst. Hjärnan kan inte belastas med allt och inget på en och samma gång.

Så, jag tänker att jag borde – liksom vi alla – begränsa oss och avstå från den kopiösa mängd intryck vi överhopas med. Att avstå mängder av kontakter och omedelbar behovstillfredsställelse kanske kan innebära att vi kan bli nyfikna på varann igen? Inte som många gör på Facebook – gå in på någons profilsida först, för att kolla personens status, innan de bemödar sig om att ta reda på vad människan i kommentarsfältet egentligen hade att säga. För vem blir nyfiken av sånt?

”…Aha…du är gift, har katt, är musikpedagog och är en sån där miljömupp… Dig kan inte jag prata med…” Trist konsekvens av den där möjligheten till identitetskoll av varann.

Så kunde vi inte hålla på för sjutton år sedan, då ingen ”var sig själv”, på Bloggen, men ändå framstod vi nog mer som oss själva, och mer speciella än i verkliga livet, många gånger. I alla fall jag. 😏

Så kanske är det dags för ett hållbarhetstänk även ur den synvinkeln. Slösa inte bort din tid med för mycket kontakter, utan fokusera på medmänskliga samtal med dem du är nyfiken på och som är nyfikna på dig. Jag säger till mig själv nu, förstås, men gör det gärna till en allmängiltig sanning… 😀

Och vem jag blir nyfiken på? Kanske inte så mycket på dem som lägger ut hela sina liv och mer därtill, men man ska aldrig säga aldrig… Det finns ju alltid något de inte lägger upp…och det blir man ju nyfiken på. 😏

Grattis Kära Blogg, och tack för nu! Vi ses och hörs!

Lämna en kommentar

18 juli, 2022 · 16:32

Hurra!

Idag vill jag särskilt gratulera dig, min kära blogg!

För femton år sedan föddes du!

En lång tid i mitt liv, och en av de viktigaste!

En längre beskrivning följer imorgon eller en annan dag… Det är det bästa med dig, att du inte surar om jag glömmer dig några dagar… 😉

”I sinom” Tid” kommer du tillbaka, och då finns jag alltid här för dig”!

Visst är det fint? 😉💕 📖

Hip, Hip, Hurraaaaa!

Grattis!

Lämna en kommentar

17 juli, 2020 · 21:19

Och någonstans i min kropp….

Någonstans inne i mig finns det en förkylning som inte ger sig. Det är bara att stå ut.
Kämpade emot i förra veckan, när den kom tillbaka köksvägen. Försökte streta emot och hosta i smyg, äta ipren mot huvudvärken, snyta mig, som jag brukar till vardags,lite då och då. Det var bara det att det inte räckte. Näsdukarna hopade sig och huvudvärkstabletterna intogs som de vore chokladpraliner. Till slut blev det stopp för alla dumheter. ”Vila”, sa kroppen. ”Vila!”
Som om det skulle hjälpa. Det hjälpte ju inte förra veckan….

Men nu har jag gett mig. Sitter här i soffan med mina katter och vilar.
Om det hjälper?
Jag är skeptisk…. Men jag ger mig och min kropp en chans till. Vad ska jag annars göra? ”Ta ett par katter och köra…” 😉

DSC03921

Och medan tid är funderar jag på allt som passerar förbi i tidningar, TV och sociala medier. Förargas och gläds med olika företeelser, och känner mig riktigt gammal. Sådär som folk gjorde förr. Satt vid skvallerspegeln och muttrade innanför gardinen.
Men det finns också utmärkta artiklar och fina filmer att intressera sig för. Allehanda åsikter att att bli uppbragt över och glad åt.

Idag var det en artikel i DN om hur grannar våldtog och slog ihjäl sina grannar i en polsk by under andra världskriget, bara för att de var judar. Man hade hela tiden sagt att det var nazisterna som gjort det. Men det var lögn. Det  som beskrevs var fruktansvärt och hemskt, och samtidigt mycket intressant. Jag förfärades verkligen över hur mänskligheten är funtad, egentligen. Det värsta var att denna by var inte ensam om dessa hemskheter. Det försiggick på flera håll i närheten, och människor besökte varandras byar för att ”hjälpa till” med att begå dessa otäcka brott.
Mitt i denna läsning, märker jag hur jag plötsligt sitter och ler. Elisabeth Åsbrink, som har skrivit artikeln har skrivit en mening som rymmer frasen, ”…Mitt bland dem som inget vill säga, för att de eller deras pappor deltog….”, osv….
Varför log jag? Jo, det var så simpelt som att jag gladde mig åt att slippa sitta och reta mig på att människor i en av de största dagstidningarna inte kan skilja på de och dem.
Hon kan! Så tänkte jag triumferande! För att i nästa stund nästan skämmas….hur kan jag sitta och glädja mig åt något -i detta sammanhang – så futtigt?

Men är det så futtigt, försvarade jag mig med sen. Är inte ett rikt och väl fungerande språk det viktigaste för oss människor? Hur ska vi annars göra oss förstådda? Undvika all världens hemskheter…Språket är ju grunden! Ju rikare språk, desto färre missförstånd människor emellan.
Om inte ens journalister i en stor dagstidning, eller lärare i skolan, eller ens en författare, kan skilja på de och dem, före och innan, var och vart, sjuk sköterska och sjuksköterska – vem kan då begära att vi vanliga dödliga som uppdaterar oss på Facebook ska klara av det….eller att barnen i skolan ska lär sig de rätta stavningarna av känt och känna, dum och dumma och det faktum att, att bli bedömd eller att döma stavas plötsligt med bara ett m?

Kanske är det då inte så konstigt att jag sitter och småler åt en välformulerad text, rätt grammatiskt skriven och alla ord på rätt plats och med rätt innebörd. Det som är konstigt är att jag reagerar så på en välskriven text. Är det så ovanligt?
Skrämmande i sig, men naturligtvis inte lika skrämmande som som textens innehåll i sig.
Om jag nu ska sy ihop denna text som börjar i en förkylning och slutar i en fundering om språk, vars upprinnelse är välskriven artikel om en hemsk företeelse, så vill jag ändå påstå att allt handlar om kommunikation. En dialog mellan mig och en förkyld kropp, och om att ta till sig vad kroppen vill säga. Bristen på dialog mellan dem som utövade hemska mord och dem som utsattes för dem, och också hur även släktingarna till förövarna teg ihjäl att någonting hade hänt … men en av de anhöriga ångrade sig sen för att han hade förnekat vad som hänt:
”För att varje nytt historiskt faktum förhindrar förnekelse och lögn, hedrar offren och för att vi efterlevande är ansvariga – inte skyldiga men ansvariga – att se rasism, hat, och mord med klara ögon och varje gång kalla det vid sitt rätta namn. Då och nu….”

Att jag kunde ta till mig denna text berodde på hur den var skriven.
Att läsa en god text kan ge upphov till så mycket mer. Och mer vill ha mer.

Vill du att ditt barn ska lära sig läsa och därigenom förstå omvärlden bättre  – ge barnet ett bibliotek! Vi kan börja där…;)

2 kommentarer

Under Böcker, facebook, författare, gammal

Plötsligt ligger framtiden i bakhåll…

När tiden smyger kattlikt fram utan att märkas, då ligger livet och skvalpar liksom i en avkrok, och i ett nu finns inte framtiden där i färdens riktning utan har halkat på efterkälken.
Sedan min bloggs födelse har både bloggens liv och mitt liv präglats av tiden, eller den förlorade tiden. Tiden som försvann med farten framåt. Farten som försvann med mig i mitt sökande efter…vadå?
Jag blev stressad och hittade inte vägen ut igen. Nu har jag funnit en lugn medelväg – en tidsanpassad väg att gå, men står ändå vid en skiljeväg. Min egen väg, eller andras? Alltmedan tiden rinner förbi åt ena hållet, rinner min framtid åt det andra. Den rinner undan, och marken under mina fötter blir ostadigare. Hur ska jag hinna det jag har tänkt ut åt mig, innan min kropp hinner bli ännu olydigare, och krämporna värker ifatt?

Löv i stadsljus...

För första gången i mitt långa, för det mesta lyckliga liv – har åldern fått ett fotfäste i mitt medvetande. Jag känner mig gammal. Jag som alltid har känt mig evigt ung – alltid barnslig,  och verkat nästan fånigt glad, ganska ofta pigg på nya idéer och upptåg (nåja, det var några år sedan 😉 ) – har nu blivit en aning blasé. Jag är inte bitter, men jag känner att livet for iväg lite väl fort, utan att fråga om jag ville hänga med.
Att inte kunna svänga benet över cykelsadeln och dra iväg varthelst jag önskar, utan istället i sakta mak halta i väg till närmsta T-bana, smärtar inte bara mitt knä utan även mitt sinnelag.
Jag har helt enkelt inte funnit mig i min ”åldriga klädsel”. Även om jag verkligen älskar hösten, har jag inte förlikat mig med att mer och mer likna Gumman Höst.

Men så grips jag av mitt gamla vanliga ungdomliga jag:
”Jag ska nog visa dem jag!”
Som också min mamma skulle ha sagt i min ålder: ”Jag vill också kunna….varför kan inte jag spela gitarr, segla windsurfingbräda, ha sånt där modernt hår som du?…..”
Jag tyckte allt att det var bra snopet. Tyckte att jag kunde få vara lite stolt över mina nya egna erövringar utan att mamma skulle bli lika dan som jag, genast.
Men nog lärde hon sig windsurfa, min mamma, och då var hon nog ännu äldre än jag är nu. Så därför får jag väl vända på steken ett varv till, nu då….Om mamma kunde lära sig nya saker och förnya sig på det hela taget, i pensionsålder – varför skulle jag ge upp så lätt?

”Jag vill också….bli som min mamma var…”
Kanske är revanschlusten den enda sanna lusten….den som lever får  se….

I dagarna fyllda 60 – förutom mitt vänstra knä är jag frisk och ganska stark och pigg. Jag har med mammas mått mätt fortfarande framtiden för mig.
Mamma är 94. Hon lever än, på ett demensboende. Demensen hann ifatt hennes framtid. Hon vet inte så bra vad nutid och framtid innebär, men har fortfarande koll på dåtiden. Och känner igen sina barn och några barnbarn och svärdöttrar.

Ja, så länge jag minns att jag har en framtid, får jag lov att jobba på den.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Lämna en kommentar

Under gammal, Mamma, Tid