Kategoriarkiv: smart av musik

Video

Öva!

Och på den tredje dagen tog hon fram altfiolen…

Jag kan ju inte bara skryta om att jag har övat på fiol – jag måste göra det också… 😏

Övning ger ju färdighet, som bekant, men när man som jag börjar öva på ett nytt instrument efter pensionsåldern, är inte utvecklingen lika snabb som den är för yngre förmågor. Det är anledningen till att jag måste öva dubbelt så mycket som de som har spelat sen barnsben, för att över huvud taget kunna vara med i orkestern. Jag har aldrig varit bra på att öva på någonting. Har alltid levt i någon slags föreställning om att antingen är man begåvad och kan allt från födseln, eller så får det vara. Det är nog mina begåvade storasyskons fel. Jag hörde dem inte så ofta öva på sina instrument, och ändå kunde de spela så mycket bättre än jag. Av naturliga skäl, naturligtvis. De var ju så mycket äldre. Jag trodde nog att det berodde på åldern att de var så bra och inte på att de hade övat. Så jag knatade iväg till pianoskolan i alla år och hoppades på att det skulle komma av själv.

Nej, jag vet inte vad jag trodde … Jag var nog inte riktigt mogen, bara. Men det är ju skönt att jag äntligen har uppnått den mognaden till slut, så att jag har insett att man inte kan slarva sig till kunskaper. Man måste helt enkelt bjuda till lite själv också…

Det gäller ju egentligen allt här i världen. Man kan inte bara prata sig till framgångar, och sen hoppas på det bästa. Hoppas på att allting löser sig med tomma ord om mål och riktlinjer, utan konkret innehåll. Hoppas på att tillräckligt många låter sig luras och fångas av ens briljanta förmåga att smycka orden med glitter och glädjekalkyler. Hoppas kan man ju alltid.

Vad jag hoppas på är väl mest att någon annan, med större mognad, tar över uppgiften som vårt lands klimat- och miljöminister. Någon som inte börjar prata innan denne någon har gjort sin läxa, läst på och visat sig mogen att ta på sig den största av alla uppgifter.

Det duger inte att göra som jag, när jag som barn gick till pianolektionen utan att att ha övat. När jag såg sextondelar i noterna, svartnade det nästan för mig. Jag blundade och spelade så fort jag kunde, och hoppades att det skulle bli rätt. 🫣

Jag är rädd att det är så vår nuvarande klimatminister gör. Hon blundar och pratar så fort och mycket hon kan och hinner, och hoppas att ingen märker att hon inte är mogen sin uppgift.

Nu har jag ju lärt mig att det inte går att hoppa över några steg och utelämna vissa noter, för att kasta mig över sista åtta takterna i låten.

Då blir det ingen rim och reson i musiken – bara en osammanhängande, ologisk räcka av obegripliga tonföljder utan logisk uppbyggnad eller harmoniskt slut på ”kråksången”.

Men vad hjälper att kraxa olycksbådande? Den här regeringen gör ju som den vill ändå, utan hänsyn till dem som drabbas av deras beslut, och deras brist på bra beslut.

Jag kan inte göra annat än att öva vidare, så kan jag åtminstone förbättra vår egen ljudmiljö här hemma. Ett mycket litet steg för mänskligheten, men…. 😏

Och om jag övar en kvart om dagen, kan det kanske också bli något nästan njutbart på första repetitionen för året, sista januari.

Här är läxan över jul….

Inte blunda för uppgiften, Ta ett steg i taget. Hoppa inte över något. Spela långsamt först, innan du kan spela i rätt tempo sen…. Och då kan du eventuellt hoppas på det bästa! 😁

#EverydayForFuture #BloggaFörFramtiden

Lämna en kommentar

3 januari, 2024 · 16:36

Video

Så som i himmelen svävande bland molnen…

När jag följer Armand Duplantis stavhopp upp över ribban på en svindlande höjd över 6 meter upp i luften är det som om mitt hjärta tar ett glädjeskutt med honom. För ett ögonblick stannar vi svävande där uppe bland molnen, han och mitt hjärta i viktlös harmoni med den vibrerande glädjefyllda känslan av fulländning. Och vi faller, faller, faller lyckligt och mjukt på mattan under oss medan den berusande glädjen stiger mot taket. Vi har slagit världsrekord! Omgivningen sjunger i alla tonarter om denne ung mans talang och bedrifter i så unga år, och han belönas rikligt med stipendier, hyllningar från prinsessan Victoria och slutligen krönas han med en välfötjänt bragdmedalj av Svenska Dagbladet. Jag brukar inte uppleva idrott som skön konst, på det sättet. I alla fall inte sen Ingemar Stenmarks dagar. Men Duplantis kan verkligen få mig att förnimma ”sfärernas harmoni”. Att ha en talang är en sak, men att vårda, utveckla och förvalta den är en annan.

När jag för några år sedan satt i Oscarsteaterns salong för att höra och se musikalen ”Så som i himmelen” försattes jag i ungefär samma glädjefyllda berusande högtflygande stämning när jag hörde Philip Jalmelids gudabenådade röst, när hans stämma bar mitt hjärta upp bland molnen för att stanna där ett tag. Jag har ingen egen erfarenhet av stavhopp, men körsång har jag ägnat mig åt sedan barnsben. Är man körsångare kan det räcka att vara musikalisk och ha ett gott gehör och en någorlunda vackert klingande röst som kan smälta in i en körklang. Man vet också att det skulle krävas något extra av en om man skulle vilja bli solist. Som solist behöver man behärska sina stämband, öva och förfina sina uttrycksmedel och träna upp sin lungkapacitet och det så kallade stödet för att ens röst ska bära ända upp i himlen och dessutom förmedla så mycket att även ens lyssnare kan följa med på den turen. Men det är inte bara tekniken som ska övas för att lyfta oss alla. Det är också den mentala styrkan som behöver luft under vingarna. Att tro på att ens röst ska bära och klinga ut så att andra ska vilja lyssna kräver mod. Att satsa på något så känsligt som sin egen rösts förmåga att uttrycka något utöver det vanliga, kräver en särskild talang. Att förvalta, vårda och utveckla denna talang kräver ännu mer. Att stå på scen kväll efter kväll, och ge en ny publik samma svindlande upplevelse i varje ögonblick är något som borde belönas med bragdmedaljer varje kväll.

Efter tre säsongers fullsatta hus med ”Så som i himmelen” föll allting samman och himlen förvandlades till ett litet helvete för medverkande sångare och musiker, på grund av corona. För att förhindra smittspridning råder näringsförbud för en hel kulturbransch.

Men inga stipendier eller hyllningar från prinsessor, och ingen bragdmedalj väntar Philip Jalmelid efter fallet från skyarna – och inte heller någon av hans skönsjungande eller spelande musikerkollegor.

Hörde ni att någon bad Armand Duplantis ta ”ett vanligt jobb” när han landade på mattan efter världsrekordhoppet? Hördes någon säga att man inte bara kan göra det som är roligt jämt? Fanns det någon som uttryckte att han var egoistisk för att han utövade en elitidrott? Att han borde skämmas för att han ville tävla i något så oviktigt som höjdhopp, när människor riskerade sina liv på jobb inom vård och omsorg?

Nej, jag tror inte att Duplantis fick höra annat än lovsånger. Sveriges kulturarbetare däremot, fick höra betydligt gällare tongångar, och om de inte bemöttes med elakheter eller oförstånd så blev de ignorerade och i värsta fall helt bortglömda av såväl politiker som allmänhet. De högtflygande planer Philip och hans familj hade när han startade egen firma och köpte hus, på toppen av början av sin karriär, grusades på några månader och drömmarna om en fortsatt lysande karriär stannar på marken, liksom flygplansbranschens plan nu står still. Men den branschen sponsras däremot av staten för att kunna starta om när tillfälle gives, trots att det är en fossilbränslekrävande bransch som borde stoppas omgående.

Oscarsteaterns framträdande vid ”Öppna salongers” aktion vid Norrbro i Stockholm.

Hur ska man förklara denna orättvisa? Beror det på kulturförakt, eller helt enkelt bristande kunskaper om frilansande kulturarbetares förhållanden? Eller bara ovilja?

En sak vet jag… Ur ett hälsoperspektiv är det bra mycket mer hälsosamt för mig och alla andra, och vår planet, att flyga till himlen med sång – eller stav – för såväl själ som kropp, än med ett fossilbränsledrivet SAS-plan. Och det ger så mycket mer glädjefylld energi åt såväl hjärta som hjärna.

Så låt oss hylla och prisa alla som förmår att förvalta, vårda och utveckla sina talanger och som gör att vi kan fortsätta ta glädjeskutt i skyarna och såsom i himmelen, så och på jorden, ska vi liksom sväva i fantasin bland molnen och andlöst insupa sfärernas harmoni.

🙋 💕 🎶 ☁ 🌍

PS Detta inlägg skriver jag med anledning av Philip Jalmelids eget mycket ilskna och besvikna brev till politikerna, i veckan som gick, vilket berörde mig mycket. DS

2 kommentarer

5 december, 2020 · 15:46

Video

Var dags kultur…

I mitt facebookflöde dyker gamla minnen upp från år tillbaka. Idag dök denna bild upp….

Och jag känner en liten saknad. Den tiden då ett stycke kultur dyker upp där du minst anar – i en sandlåda på en skolgård, t.ex. Detta lilla ”konstverk” hade en samling barn helt spontant skapat under en förmiddagsrast tillsammans, och ville sen visa mig vad de gjort. Barn som inte kände varann närmare hade tillsammans gjort detta som de ville förmedla till någon.

Kultur kan uppstå lite varstans och när som helst i vardagen när man jobbar med barn. När man dansar tillsammans och hittar på egna steg, eller när man bildar en liten orkester med spadar, hinkar och tunnor. När man gör om texter till kända låtar i matsalen, som handlar om att man ska äta upp maten. För barn är det inte konstigt eller ”onödigt” med kultur. Kultur är en del av leken, som befrämjar samarbete och lyhördhet och fantasi.

Av någon anledning finns inte kulturen kvar i våra vuxna liv i var dags sysslor eller ens nöjen. Det ses inte som något livsviktigt sätt att kommunicera och upplevelsen av kultur verkar vara underordnad alla andra upplevelser. Men om vi ser till hur barn leker och sjunger, dansar och leker rollekar tillsammans för att uppnå förståelse för sig själva, varann och världen, märker vi ju direkt hur viktig vår kultur är för all samhällelig gemenskap. Vi lär oss koderna för hur vi kan agera och göra världen lite roligare och bättre att leva i.

”Man kan inte ha roligt jämt”, försvarade KD-ledaren den så kallade ”servettbudgeten” med när M och KD som vanligt hade skurit ner på anslagen till Kulturskolan, för några år sedan.

Nu, mitt under en pandemi, finns det många som hävdar att ”man inte kan ha roligt jämt”, och försvarar på det sättet nerstängningen av kulturen, som innebär att stor del av kulturlivet helt enkelt dör ut efter hand. De marknadsliberala hävdar väl att det är den ”onödiga” kulturen som dör ut, men det stämmer inte, eftersom i princip all kultur har upphört helt eller delvis, och det är ju inte efterfrågan som har upphört. Tvärtom. Människor törstar mer än någonsin efter kultur. Inte bara att konsumera kultur, utan också att själva delta. I körer, konstkurser, danskurser, amatörorkestrar, filmklubbar och andra sociala sammanhang där man tillsammans kan skapa och uppleva kultur.

Nej, människor kan inte ha roligt jämt. Frågan är vad alternativet blir?

Ska vi ha tråkigt jämt?

En svensk ”folksjukdom” sägs vara att vara depressiv. Att ”gå in i väggen”, när man inte ser något ljus i tunneln, är också vanligt förekommande i ”arbetslinjens Sverige”, där du inte är någon om du inte har ett arbete att gå till. Även för Socialdemokraterna är ju jobben satta högst på dagordningen.

För SD tycks svaret på all världens frågor vara att konsumera sig ur såväl ekonomisk som mental depression, så därför delar de ut pengar till alla i sin vidlyftiga budget. Men pengar till kulturen – dom kan du glömma!

Vad nästan alla glömmer är hur roligt det är att ha roligt när man leker, skapar, sjunger, dansar och spelar teater, går på konserter och… bygger en koja i skogen eller gör ett konstverk i sandlådan. Och allt som är roligt nervärderas, hånas och förlöjligas….

”Sandlåde-politik”, pratar man föraktfullt om, när politiker inte kan komma överens. Jag skulle vilja påstå att väldigt få av nu levande politiker skulle kunna komma överens och skapa ett sådant konstverk i sandlådan på en förmiddagsrast, som barnen gjorde på bilden ovan. Jag tror helt enkelt inte de är mogna för den uppgiften….

De politiker som tillsammans kan skapa något tillsammans, skulle jag däremot vilja se som mina politiska företrädare i en regering. De har visat prov på såväl samarbete som förmåga att se varandras förmågor, fantasi, visioner och kunskap, och inte minst förmåga att ha roligt tillsammans! Kan man inte ha roligt tillsammans, kan man ännu mindre ha tråkigt tillsammans!

Så släpp kulturen loss (på ett sansat coronasäkrat sätt) i sandlådor och konserthus, så blir vi fria, lyckliga människor med lust att både leva och arbeta, och ha roligt samtidigt!

Att leva – inte i ett kulturskymningsland – vore önskvärt!

Men det kanske är för mycket begärt?

🙋 💕 🎶 💃 🎭 📚

Lämna en kommentar

20 oktober, 2020 · 16:36

26 april, 2014 · 16:57

Att samla kraft och mod!

Att vara kreativ och hitta på skojiga och spännande projekt – det är en sak. Att göra musik och redigera filmer, hitta på danser och rörelser…allt det kan vara svårt också, men det kräver inte mod. Att visa för andra allt man har hittat på kan till och med vara lustfyllt, även om det kräver ett visst mått av mod, eller kanske dumdristighet?

Nu har mitt ”projekt” kommit till det stadiet att det kräver både mod och styrka…
Mod att kanske be om hjälp med det jag behöver hjälp med, samt att ta tag i själva försäljningsbiten. I det här fallet behöver jag ju inte låtsas att jag gillar varan jag tänkte sälja, men jag måste ju ändå stå upp och vara lagom kaxig och snärtig och välformulerad i alla sammanhang. Nog kan jag prata för varan, men kommer jag att komma ihåg det viktigaste…..?

Det viktigaste för mig är faktiskt inte att jag ska sälja utan att jag ska kunna ge barn och lärare (och mig själv) ett vettigt alternativ vid inlärning av matte och de grundläggande begreppen i förskoleklass, så att barn får en förförståelse för matematikens underbara värld via musikens och dansens ännu underbarare värld.

Att 6-åringar har svårt att sitta still längre stunder behöver inte vara något negativt, så länge vi som pedagoger jobbar med och inte mot flödet.

”If you can`t beat them – join them”!

Så kan jag ju också uttrycka det…fast vem har velat slå barnen – om man nu ska tolka det bostavligt? Nej, inte många i dagens Sverige….även om katederundervisningen som skolministern prompt har velat mota in oss i, ibland var skrämmande nära den sortens pli på barnen man ville ha på katederundervisningens storhetstid som kunde leda till linjal-slag på fingrarna och allt. Det vill inte Jan Björklund ha tillbaka heller, men allt annat som liknar gammaldags disciplin. Och jag vet att om man försöker kontrollera barn alltför mycket med diverse mer eller mindre motiverade regler så kan man få en motreaktion som i sin tur leder till att ens egen kontroll brister. Regler är inte fel! Men bara om de är grundade och skola och elever har kommit överens och diskuterat reglerna i elevråd, etc.

Att 6-åringar ska lära sig regler och om rätt och fel, när de börjar skolan är ju förstås självklart. Att de ska lära sig matte, svenska, gympa, sånger, bild och allt annat som hör till är ju också självklart….men sen finns det ju så många sätt att lära sig på. Att en 6-åring ska sitta still och lyssna på andra lika bra som en som har gått i skolan flera år är ju inte självklart. Att gå i skolan och sitta still och lyssna behöver inte vara samma sak som att gå i skolan och lära sig och förstå saker. För en del funkar det….för en del funkar det inte alls….men för alla sorter kan det vara stimulerande och utvecklande att röra sig och lära sig med hela kroppen innan man sätter sig ner och lyssnar på vad läraren har att säga. Alla behöver en förförståelse…en del behöver mer och andra behöver mindre, och de allra flesta 6-åringar behöver öva både på att röra sig och på att få kontroll på sina armar och ben. Övning ger färdighet, vilket gynnas av att ha ett ”mobilt läromedel”. Att lära sig att faktiskt ta ett ”steg i taget” istället för att rusa på och ta 6-7 steg i stället. Känner man det i kroppen går det lättare att räkna i huvudet sen.

Ja…att veta själv vad som är bra, är inte samma sak som att övertyga andra om att man har ett vinnande koncept, men det är bara att göra, visa och berätta – och du ska också gå med i ”rörelsen”… ! 😉
För man kan ju inte bara prata om något som bör ses, höras och göras….

”I hear – I forget
I see – I remember
I do – I understand”

Kinesiskt ordspråk

Lämna en kommentar

Under idrott och dans, Mänskligt, Musik, Rytmik-Matte-projekt, smart av musik, Tid

15 mars, 2014 · 15:18

Inspiration – att mötas

Till hälften färdig – eller mer än hälften, kanske – med mitt eget projekt, kunde jag igår inbjuda en mycket liten inre krets som bestod av två personer, på en vårsoaré, där mina första 6 ”rörelsekompositioner” skulle presenteras, samt de övriga låtarna skulle åhöras och avnjutas till lite vin och snacks.
Det blev mycket roligt och givande och min publik verkade också glad och inspirerad och tog t.o.m. själva initiativ till koreografi till en av de koreografilösa låtarna. Feedback och glada tillrop gör verket!
När man som jag, har jobbat i enrum med mig och mina ljud och mina katter, känns det mycket inspirerande med möten med andra människor med liknande intressen men med lite andra infallsvinklar. Det får man lägga till i skapandet, som en egen liten morot. Bara detta att veta att någon kommer hem till ens hem, förvandlat till ”dansstudio”, gör ju att lusten att städa växer från 0 till 100 %. 😉 Då hinner man mer än man annars hinner på en hel vecka. Jag hade dessutom en lunchtid tillsammans med tre andra kvinnor, som är i liknande situation som jag är i vår, och vi har bestämt oss för att sparra varandra och i största allmänhet vara lite ställföreträdande ”arbetskamrater” och lyssna och komma med synpunkter. Vi bestämde också igår att vi skulle sätta upp mål för oss själva inför nästa träff om en månad, vilket ledde till att jag bestämde att jag skulle försöka hinna med att bli klar med alla rörelser tills dess och visa upp dem hemma hos mig då. Eller i alla fall visa upp det jag är klar med. Det är också inspirerande. Alla människor behöver en morot – något att jobba mot. Jag har tidigare haft som delmål att visa upp allt – inklusive material, musik och rörelser – för alla närmast sörjande i en större lokal i början av juni, och …tja…ambitionsnivån på ganska mycket högre höjd, men jag ser nu att mitt stora delmål för våren inte kan bli bra utan dessa små delmål. Och det är inte någon som egentligen talar om det för mig, utan jag märker ju att mina möten med andra likasinnade visar på vikten av just dessa möten som ger mig tankar och infall och erfarenhet inför framtiden.

Möten som ger inspiration och tillförsikt inför framtiden….därför att jag har hört av tillräckligt många att jag är på rätt spår i det här projektet, så vet jag ju att det finns idé att fortsätta, jämfört med om bara en, nämligen jag själv, är nöjd mitt jobb. Ganska dödfött…

Därför är möten förutsättningen för all kreativ verksamhet. Men visst har jag behövt vara ensam på min kammare i själva musicerandet, skrivandet, inspelandet, dansandet, eftersom jag har haft en ganska klar idé från första stund om hur jag har velat ha det, men jag har ofta svårt i det läget att hävda min egen linje om någon annan tycker annorlunda. Däremot vill jag höra efteråt om det finns synpunkter som jag inte har tänkt på, och förstås, vill jag höra vad som var bra. Och det fick jag. =)

Nu var det här en första ”utspark”, så nu är det bara att låta sig bäras på inspirationens vindar ända in i mål!
Och om jag lyckas fullt ut, räknar jag med att inte bara jag utan även en mängd barn och lärare/förskollärare blir vinnare om de får ta del av det här materialet….Kanske redan nästa år?

Nu skiner solen och det blåser halv storm ute – det känns som ett gott omen.

Trots alla rapporter från omvärlden om alla oroshärdar och om hur mänskliga rättigheter kränks, tänker jag att, om inte varje människa försöker se sina egna möjligheter, sitt eget hopp och ljus i tunneln så finns ju där alls ingen mening med livet. Ingen annan kan ju skapa min mening med livet…inte ens en religiös människa kan våga hoppas på det. Drömmarna kan ju bara jag ha, och sen är det upp till mig att se till att få ett samhälle där alla har möjlighet att förverkliga drömmarna – och då menar jag alla, och inte bara dem med pengar och goda förutsättningar från födseln. Men har vi inga drömmar för egen del finns det antagligen heller inget gott samhälle att kämpa för. Läste i DN idag om ett samhälle i misär, i Rumänien, där bara romer bor. Men mitt i denna misär finns det en skola som lockar barnen med att de ska få lära sig streetdance av en berömd Streetdancegrupp, eller spela fotboll, bordtennis, eller annat roligt, men för att få göra det måste de först gå i skolan och lära sig läsa, skriva och räkna.En kille som var i 12-årsåldern kom dit som analfabet, läste in allt han behövde kunna på bara några år, vann alla danstävlingar i Rumänien, och skulle ha fått åka till Los Angeles för att tävla, men där sa ekonomin stopp. Trots att Rumänien har fått EU-bidrag för romerna, har inte romerna fått se nästan några av de pengarna. Ändå, tror jag att den här killen har fått en så mycket bättre start i livet än många andra av hans jämnåriga. Hans ljus har förhoppningsvis inte släckts….ännu.
Den pojken fick ju en morot, något att drömma och hoppas på, precis som hans skolkamrater, men lärarna på skolan är oroliga för att skolan måste läggas ner…

Vi som har fått det som många inte har fått tillgång till, nog borde vi ge oss själva möjlighet att inspirera och låta oss inspireras…?

Jag har i alla fall tänkt prova….Trevlig helg!

Och tack kära publik för gott deltagande, fin orkidé (se ovan!)och fotografering, samt jubel och bifall! 🙂

Lämna en kommentar

Under Rytmik-Matte-projekt, skola, smart av musik, Tid

7 november, 2013 · 13:40

På sätt och vis har jag tur….

När jag läser den ena undersökningen efter den andra om hur smarta människor blir av att ha studerat musik i den ena eller andra formen, tänker jag att, jovisst har jag levt med musik, studerat musik, spelat allehanda instrument och sjungit i kör under hela mitt liv, men så exceptionellt smart är jag väl ändå inte? Å andra sidan – hur dum hade jag inte varit om jag inte hade ägnat så stor del åt musiken? Rent av korkad, kanske…
Så på sätt och vis har jag tur….Jag är alltså nu en ganska lagom klok, lagom tjock, lagom snygg, har lagom lön (nåja), lagom bra jobb, bor lagom fint….ja, allt är egentligen rätt perfekt.

Tänk om jag vore…

världens rikaste – tänk så många som skulle vilja ta del av min rikedom och ingen skulle jag lita på, och tänk så många inbrott….
världens snyggaste – så måna stalkers jag skulle ha…
världens mest begåvade – jag skulle nog känna mig väldigt udda…
världens bäst meriterade och eftersökta på mitt jobb – kanske eftersträvansvärt, men tänk så stressad jag skulle bli, inte hinna med mitt privatliv och försumma mina vänner och mina katter….kanske skulle jag hamna i skilsmässa på kuppen….
världsberömd musiker, författare, kompositör, etc – antagligen många stalkers eller paparazzis i faggorna där också….
världens friskaste – jo, det vore bra, men jag är ändå glad så länge jag bara har en simpel förkylning….eller två…….Om jag tänker efter så är jag ju på sätt och vis världens mest lyckligt lottade.

Det jag mest av allt önskar mig har jag redan….det jag vore glad om jag hade, men som jag inte har, kan jag antingen uppnå om jag verkligen vill, eller så kan jag lika gärna leva utan.

Så vad gnäller jag om?

Nej, jag gnäller inte så farligt, tycker jag. Det värsta på sista tiden har varit mitt knä…men det är bättre nu, tycker jag (vågar nästan inte hoppas), och kanske lite beroende på en annan sak som jag har gnällt om lite i smyg att jag inte har klarat, de senaste 5 åren – att jag har gått ner i vikt några kilo. 5-6 kilo i höst. Det är bra för knäna, bl.a. Tänk er att slippa bära 6 liter mjölk varje dag, varje steg. Den där viktnedgången har tagit sin tid. Fem, sex år. Fast jag har gjort mina försök många gånger de senaste åren har det inte gått. Men nu ville jag alltså tillräckligt + att den nya vågen står på ett bra ställe, den pendlar inte upp och ner flera kilon från dag till dag, vilket var fallet med den gamla. Det gjorde ju att jag tappade både hopp och lust och tänkte att jag kan lika gärna äta choklad och strunta i alla andra hälsosamma tricks jag känner till. Det spelar ju ändå ingen roll vad jag gör…

Då tänker jag: Den borde finnas någon slags ”pedagogisk våg” vid inlärning i skolan. En plats dit alla barn kunde gå och ”väga” dagens införlivade kunskaper…ett neutrum som inte värderar, bara mäter och väger. Känner barnet att det behöver vägledning för att nå ett ännu bättre resultat får hen gå till sin lärare eller någon bänkkompis som har knäckt nöten. Men det gäller förstås att läraren är lika sträng men rättvis som vågen själv, och att kompisen är pålitlig och inte pendlar fram och tillbaka likt min gamla våg.

Det skulle funka på mig i alla fall. Jag är inte så intresserad av subjektivt satta betyg som att få uppmuntran och känna tillfredsställelse i att ha uppnått det jag har föresatt mig. Sen är det klart ännu roligare om någon i min omgivning – lärare, vän – faktiskt har noterat om jag har gjort framsteg.

Då skulle jag också känna mig som världens mest läraktiga – särskilt om jag också får tillfälle att tillämpa mina kunskaper på något vis – i så fall skulle jag dessutom få känna att jag är världens smartaste…