Category Archives: Musik

Sockor, solförmörkelse, mat och musik + lite till, i nu nämnd oordning + lite till….#20

 

Naturell....

Naturell….

Idag är det den tjugonde dagen, och en femtedel av den blogg-cirkus vi ännu bara har sett en början av. Om vi tänker i arbetsvecka, är alltså måndagen avklarad….och nu är bara resten kvar. Men tiden fram till fredag brukar gå undan. Inte för att jag direkt vill det, men det är lätt att ge upp i förtid om man inte anar slutet någonstans.

Dagens innehåll är späckat med stort och smått,  gammalt och nytt och roligt och intressant.

För att ta det i nu nämnd oordning vill jag börja med de ”rockande sockorna”.

En flicka i 10-årsåldern har startat en folkrörelse med anledning av att hennes syster har Downs Syndrom. Hennes idé är att alla människor ska sätta på sig ett  par udda strumpor med olika färg och mönster på de olika  strumporna. Hon vill på det viset stödja sin syster och visa att alla är bra fast de är olika. Och idag är dagen D. Många runt om på de olika medierna – Facebook, Instagram, Twitter, etc – lägger upp sina strumpbilder. Hon kallar projektet ”Rocka Socka”, och det är underbart när sådana rörelser kommer underifrån, tycker jag. Riktigt roligt är det när så många ”olika” personer anammar projektet. Idrottsföreningar, poliser, operasångerskor (med hundar), mfl, går in för det med liv och lust. Den här initiativrika flickan har upplevt hur hennes syster har blivit retad för sitt handikapp, vilket flickan vill sätta stopp för genom att göra något positivt för henne och alla andra i liknande situation.
Så jag och mina katter ville ju inte vara sämre….;-)

Detta bildspel kräver JavaScript.

När väl sockorna var upplagda på rätt ställe och med olika kulör, var det dags att närma sig dagens andra stora händelse. Solförmörkelsen, som skulle ses – eller inte – idag på förmiddagen. Eftersom jag fortfarande går hemma och hostar kan jag lika gärna gå runt i lägenheten och spana efter en delvis förmörkad sol, men jag såg den inte någonstans. I Stockholm är vädret inget annat än grått idag, så det var ju inte så konstigt. Men när vänner i min närhet la upp bilder på solen dold av månen, på facebook, blev jag förvånad, och öppnade fönstret och se där…..snett ovan Globen såg jag en halvmånformad sol. Nu behöver jag inte vänta i 24 år till för att få se den. Försökte ta bild, men var rädd att jag och/eller mobilen skulle falla handlöst ner på förbifarande bil på Götgatan. Men några bilder blev det….och det är ju faktiskt lite spännande. En händelse som får ens vanliga vardaglighet att kännas ganska så liten och futtig. Men ändå….en del i alltet. Precis som med sockan. 🙂

wpid-dsc_0213.jpg

 

Ja, ni fattar vidden….. 😉

Att dela stort och smått på detta vis är ju lite speciellt. När jag var i England på språkresa, 15 år gammal, satt jag hemma i min värdfamilj och småpratade om ditt och datt. De var unga trevliga människor med en ganska svårförståelig brytning, eftersom deras hemland från början var Indien, eller åtminstone deras föräldrars. De var trebarnsföräldrar och hon fick sitt första barn när hon var 16 år och nu var hon 21.
Vi hade inte så mycket gemensamt, men just den kvällen jag tänker på gör att jag alltid tänker på dem när man pratar om ”the first man on the moon”, för vi delar alltså den gemensamma upplevelsen, de och jag, att sitta och se när den första människan klev iland på månen. Jag har aldrig haft kontakt med dem sen dess, utom att jag skrev ett tack-brev långt senare, för att fått bo hos dem . Det är ju ganska märkvärdigt att en sådan händelse mycket långt bort knyter ihop banden mellan några personer som också befinner sig på långt avstånd från varann i tid och rum.
De kanske inte ens lever längre?

Men vid liknande mycket specifika tillfällen lever de i min föreställningsvärld. Och deras lilla yngsta dotter – Tracy – måste ha mognat betydligt sen dess. Hon är väl i 55-årsåldern nu…. Hon hade viss betydelse för mig för hon var det första barnet jag vaktade. Deras grannee stack ut huvudet en gång och frågade om jag hade många småsyskon, för hon tyckte jag hade sådan fallenhet. Jag som var minst i familjen med många storasyskon, minns att jag kände mig stolt över att höra det.
Kanske sådde hon ett litet frö i mig, för innan dess hade tanken aldrig slagit mig, att jag skulle kunna jobba med barn.

wpid-dsc_0212.jpg

Precis som en händelse kan förflytta en långt bort över hav och land, kan också en berättelse förflytta en långt bak i tiden. Och vissa ord kan trigga igång minnet av berättelsen. Igår sa jag ju att jag skulle berätta om min mamma och om hennes ”lekkamrat” Greta Eriksson,pianisten, som hon lärde känna på somrarna när de var på ledighet. Mamma tyckte det var roligt med Greta för hon var så humoristisk och glad och trevlig. Dessutom var hon uppmuntrande mot mamma, och brukade säga till henne: -”Sjung Ingrid, du sjunger så vackert!” Och mamma sjöng för full hals medan de var ute och plockade blåbär i skogen.
Men rätt som det var sa Greta glatt: -”Nej, nu måste jag gå in öva….Hej då!” Och sen var hon borta i fem – sex timmar. Mamma var otroligt imponerad av att Greta, som var jämnårig med mamma, hade sån disciplin. Hon verkade inte ens tycka det var tråkigt att gå in, mitt i sommaren när solen sken som mest. När mamma härmade vad Greta sa, lät det som hon pratade släpig”eken”-dialekt – en riktig stockholmska. Och en gång när Greta hade varit på en liten konsertturné, berättade hon för mamma om hur det hade varit:

”Först kom vi till flygplatsen, och där fick vi biff. Sen fick vi biff på planet också. Och när vi kom fram fick vi biff. Sen vi fick biff när vi var på turnén, och så fick vi biff en gång till på hemresan…….Fem biffar! Gott!”

Allt med den där lite nasala dialekten…det var obetalbart!
Särskilt om man tänker att Greta var en fantastisk pianist…..som med stor konstnärlighet kunde studera in vilka svåra pianokonserter som helst, så var hennes prosaiska minnen av måltider med biff, de mest bestående.

Många år senare var jag och mitt fd ex på en konsert och hörde Greta spela en av de stora klassiska kioskvältarna – Tjajkovskys pianokonsert nr 1 i B moll. Det var naturligtvis en upplevelse för mig att höra henne live….jag som hade hört så mycket talas om ”biffarna”. Det hade även ”exet” hört. Han hade dessutom Greta som pianolärare då, på den tiden när han gick musiklärarlinjen på Musikhögskolan. Dagen efter konserten gick han till sin pianolektion, och tackade förstås för den fina konserten, varpå Greta svarar: – ”Ja, tack det var roligt att du kom, och sen förstår du när jag kom hem var jag så hungrig, så jag tog mig en macka. Gott!”

😉

Vill du höra och läsa mer om Greta Erikson kan du börja med att kolla på den här länken där du kan höra hennes fantastiska pianospel.

wpid-dsc_0210.jpg

Och nu tror jag det börjar bli dags för ”ett lillfinger med i spelet….”
Det är inget ont finger, även om det fortfarande gör ont. För över en månad stukade jag det kraftigt, och jag har fått ett litet sjukgymnastprogra, eftersom jag är ”pianist”, som de sa på sjukhuset. Jag hade ju bara sagt att jag var musiklärare och var rädd om mina fingrar…De tog fasta på det, sympatiskt nog.
Men fortfarande gör det ont och nu har kroknat lite för mycket, tycker jag. Jag kan ju spela hjälpligt på flygeln här hemma, men dessvärre tar det ju emot en aning.
Nummer 5 – precis som jag, är lillfingret nr 5 på handen, och en aningen stukat, men än har vi inte kroknat, annat än bokstavligen, möjligen….och vi hälsar er alla en riktigt god helg fyllt av mat och dryck och kultur av allehanda slag.

”Gott!”

Men jag då?

Men jag då?

 

 

Lämna en kommentar

Filed under #blog100, flygel, kultur, Mamma, Mat och dryck, Mänskligt, Minnen, Musik, Tid

Om det vore någon ordning på mig skulle jag #blogga100 dagar om musik….#19

image

Efter att ha skrivit ett mycket låååångt och innehållsrikt inlägg på temat musik på min mobil, hände någonting – jag skulle bara sätta i laddaren – och all text försvann!

Jag borde låta mig nöja, därvidlag. ”Där orden tar slut, tar musiken vid..” som någon så vist har sagt, fast jag minns inte vem.

Men nu?

Jag ska försöka ta det från början….. 😉

Jag har svårt att nischa mig själv. Att ruta in mitt liv i fack och säga att jag ska blogga om musik eller om språk, om pedagogik eller foto, om katter, om natur, om segling och om kärlek av alla de slag, och om mänskliga rättigheter, om politik och om kulturarv, om mitt eget liv eller…. Jag känner mig infångad om jag måste bestämma en sådan sak.
”Men det vore ju klokt om jag höll mig till ett ämne där jag är ovanligt kunnig, för att vara jag”….invänder mitt bättre jag.
Mitt sämre jag invänder att ”det vore ganska tråkigt att läsa en massa pekpinneaktiga essäer av någon förnumstig förståsigpåare.”

….Hmmmmm…..Hela jag fortsätter som vanligt. Det blir ändå aldrig någon ordning på mig, om det inte har blivit det hittills, så….

Allt flyter ihop och hänger samman för mig. Jag kan inte särskilja. Det är som att särskriva: Kär lek istället för kärlek. Men helst både och. Vi kan ju inte leka kära lekar utan att känna kärlek.

Så är det med musiken. Jag skulle inte vara den jag är utan att ha levt ett liv i musiken. Att vara där musiken finns. Den har varit som luften jag andas, nästintill. Inget som någon ifrågasätter. Den är som trampolinen jag hoppar ifrån och får kraft av, men det är inte samma sak som att jag lever av musik. Kanske inte riktigt som att jämföra med en prostituerad som lever av påtvingad kärlek, men ändå är det något tvångsmässigt över en musikers vardag, om man jämför med min vardag. Jag kan lyssna på musik utan att behöva fundera på hur det framförs och jag kan spela själv utan att få ont i magen på grund stress och oro inför nästa framträdande eller funderingar på om jag hinner få mitt gage innan nästa hyresavi ska betalas.

Mina föräldrar som badade oss i klassisk musik av allehanda slag, och som sjöng med oss och spelade med oss från vi var små till vi flyttade hemifrån, och längre än så, om de kom åt, var aldrig annat än glada amatörer – mer musikaliska än det stora flertalet, men ändå inte överdrivet. De hade, tack vare att de sjöng konserthuskören i Stockholm och pappa spelade i amatörorkestrar, lite känningar i dåtida musikliv. Min äldste bror hade den tidens konserthuschefs bror, Gunnar Norrby, som cellolärare.
Min bror var mycket musikaliskt begåvad, och med ett absolut gehör dessutom, så mina föräldrar frågade läraren om han tyckte att min bror skulle söka till musikhögskolan – eller hette det akademin, på den tiden? – varpå Gunnar Norrby fällde den för oss syskon ganska ödesdigra kommentaren: – ”Vill ni honom något ont?”
Han menade att musikerlivet var så eländigt svårt och stressande och dessutom osäkert, rent ekonomiskt, så om man har någon som helst annan talang så ska man undvika musikeryrket. Det svaret blev avgörande för mamma och pappa…
Min bror hade andra talanger, så han blev inte musiker, men han har haft så mycket glädje av musik i sitt liv trots detta, eller tack vare….?
Vem vet hur det hade blivit annars?

Jag var den första i familjen som gick på musikhögskolan, men jag gick ju en pedagogutbildning, och jag kan nog intyga att det inte heller är särskilt lukrativt, och att när man ibland har musikundervisning i helklass i en åk 5, kan man faktiskt undra om det inte finns någon som vill en något ont…… 😉
Men å andra sidan var nog min rytmiklärarutbildning den bästa jag har gått – och jag har en del utbildningar att välja på …  – det är bara själva arbetssituationen jag vill klaga på. Men för mig står ju rytmik-metodiken för den där eftersträvansvärda helhetssynen, som jag har svårt för att släppa. Den som gör att jag inte kan hålla mig till ämnet.
Det gamla radioprogrammet ”På minuten”, skulle inte vara något för mig.

Att skriva hundra bloggar om musik låter sig därför inte göras, utan kraftiga avvikelser från ämnet, redan från start, som synes.

Apropå att hålla sig till ämnet: Imorgon ska jag nog berätta om min mamma, och om Greta Eriksson, som ju blev en mycket känd pianist på sin tid.

Hoppas ni kan hålla er! 😉

http://bisonblog.se/blogg100

wpid-dsc_0153_1.jpg

2 kommentarer

Filed under #blog100, Familj, flygel, Musik, Tid

I ett systemskifte eller ett omslag i vädret…

Det har funnits tankar hos mig i flera år, som handlar om människosyn, om hur vi bemöter varandra och hur det känns att bli illa behandlad, eller inte behandlad alls.

2014-05-07 14.28.04

Det kanske är det värsta – att inte bli sedd överhuvudtaget.
Det jag och många med mig inom skola och barnomsorg har lärt oss är att barn som inte inte får någon uppmärksamhet, tar hellre en negativ uppmärksamhet än ingen alls. Inte planerat förstås, men ändå..det är så det funkar.

I denna tid mitt i vimlat av feminister, miljöpartister och SD-anhängare, kom deras framgångar som två käftsmällar från två håll, åtminstone om man tillhör Moderaterna. De har verkligen gett ”världsrekord i självgoda förlorare” ett ansikte. De låtsas överraskade men ändå inte tagna på sängen. De markerar inte längre mot SD utan fokuserar på hur hemskt det ska bli med alla partier ”till vänster om socialdemokraterna”. Som om de vore det värsta hotet, när hela Europa pyr av den bruna lågan. Snart slår fascisterna kanske till, men vad bryr sig en moderat om det?

Det värsta är att de vänsterextrema grupperna sticker upp.

Varning, varning!

Alla andra förfasar sig över fascism, nazism och främlingsfientlighet, men inte M inte. Det värsta för dem är självklart det inrikespolitiska läget.

Visst har vår statsminister sagt ifrån till Åkesson, och till och med fått beröm av Jonas Sjöstedt för det, men vad händer nu?

Nej, allt ligger inte i politikers händer, även om de sätter agendan och visar upp en slags ”hit- men – inte – längre – gräns” för SD med anhang. De är inte mina vänner heller, men för att kunna nå människor kan vi inte placera dem i ”utanförskap”. Det har varit Alliansens politik från start – att stänga folk ute, fast de påstår motsatsen – och de fortsätter så, även om de nu har ändrat taktik lite grann. Men skadan är redan skedd. Arbetslösa, sjukskrivna, utfasade ur alla system och placerade i en meningslös Fas 3-tillvaro, fattiga och utslagna – alla är osedda, omöjliga, ointressanta i etablissemangets ögon. Långt ifrån alla röstar på SD, men en hel del av dem som gör det är arbetslösa, boende i glesbygd, utan framtidsutsikter.

Att inte få gehör för sina åsikter, sina livsvillkor…. att inte bli lyssnad på. Till slut försvinner alternativen, eftersom de som borde vara alternativ…Socialdemokrater, Centern, Miljöpartiet – helt enkelt vänder dem ryggen, mer eller mindre bokstavligt.

Jag vet att det ibland kan kännas lätt att känna hat. Hat till nazism, omänskligt beteende på det hela taget. Jag har personligen aldrig känt hat till någon människa, även om jag kanske hade haft anledning, men däremot har jag känt hat till sådana där lite fåniga företeelser som att ”pyssla på fritids” och ”att sy eftersom ett garnnystan trasslar ihop sig bara jag tittar på det”.
Så, varför hatar  jag nåt sånt?
Därför att jag helt enkelt inte klarar av det. Jag är oförmögen att pyssla och sy. Vem gillar nåt som man inte behärskar. Vem vill känna sig misslyckad?

Nu har jag bestämt mig för att sluta hata. Jag ska se det positiva i allt.
– Jag kunde i alla fall sy i en knapp i mina byxor.
– Jag kan vara rätt bra på att hitta på egna pyssel, utanför mallen, så att säga…

Alltså: Jag är ingen pysselidiot….;-)

Hat är som kvicksand. Ju mer du hatar, desto djupare sjunker du.

Nu ska jag sluta med allt det där…..och gå från det lilla till det stora.
En människa är en människa. Jag kan tycka illa om vissa åsikter, men människan som har dem behöver inte vara ond för det.
Jag – och många med mig – måste kanske se det som en utmaning att diskutera och prata med andra människor med andra åsikter – på facebook, men också utanför internet-världen. Vi måste inte hata tillbaka i alla fall. Då faller vi alla djupt däri…dvs gropen.
Jag vet…jag är inte en bättre människa än alla andra, och det är kanske därför jag skriver detta, men just därför önskar jag att vi  mobiliserar en respekt för varann och lyssnar på varann.

”Vad säger hen egentligen?”
Först då kan vi kommunicera. Precis som improvisationsmusiker.
De är lyhörda, talar inte i mun på varann, stänger inte någon ute,
och alla får varsitt solo.
Skönt! Cirkeln är sluten i detta nu, när jag kom tillbaka till musiken igen.

Peace, brothers and sisters…;-)

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Hat, Kärlek och politik, Musik, Nyheter och politik, Tid

Att samla kraft och mod!

 

IMG_0959

Att vara kreativ och hitta på skojiga och spännande projekt – det är en sak. Att göra musik och redigera filmer, hitta på danser och rörelser…allt det kan vara svårt också, men det kräver inte mod. Att visa för andra allt man har hittat på kan till och med vara lustfyllt, även om det kräver ett visst mått av mod, eller kanske dumdristighet?

Nu har mitt ”projekt” kommit till det stadiet att det kräver både mod och styrka…
Mod att kanske be om hjälp med det jag behöver hjälp med, samt att ta tag i själva försäljningsbiten. I det här fallet behöver jag ju inte låtsas att jag gillar varan jag tänkte sälja, men jag måste ju ändå stå upp och vara lagom kaxig och snärtig och välformulerad i alla sammanhang. Nog kan jag prata för varan, men kommer jag att komma ihåg det viktigaste…..?

Det viktigaste för mig är faktiskt inte att jag ska sälja utan att jag ska kunna ge barn och lärare (och mig själv) ett vettigt alternativ vid inlärning av matte och de grundläggande begreppen i förskoleklass, så att barn får en förförståelse för matematikens underbara värld via musikens och dansens ännu underbarare värld.

Att 6-åringar har svårt att sitta still längre stunder behöver inte vara något negativt, så länge vi som pedagoger jobbar med och inte mot flödet.

”If you can`t beat them – join them”!

Så kan jag ju också uttrycka det…fast vem har velat slå barnen – om man nu ska tolka det bostavligt? Nej, inte många i dagens Sverige….även om katederundervisningen som skolministern prompt har velat mota in oss i, ibland var skrämmande nära den sortens pli på barnen man ville ha på katederundervisningens storhetstid som kunde leda till linjal-slag på fingrarna och allt.  Det vill inte Jan Björklund ha tillbaka heller, men allt annat som liknar gammaldags disciplin. Och jag vet att om man försöker kontrollera barn alltför mycket med diverse mer eller mindre motiverade regler så kan man få en motreaktion som i sin tur leder till att ens egen kontroll brister. Regler är inte fel! Men bara om de är grundade och skola och elever har kommit överens och diskuterat reglerna i elevråd, etc.

Att 6-åringar ska lära sig regler och om rätt och fel, när de börjar skolan är ju förstås självklart. Att de ska lära sig matte, svenska, gympa, sånger, bild och allt annat som hör till är ju också självklart….men sen finns det ju så många sätt att lära sig på. Att en 6-åring ska sitta still och lyssna på andra lika bra som en som har gått i skolan flera år är ju inte självklart. Att gå i skolan och sitta still och lyssna behöver  inte vara samma sak som att gå i skolan och lära sig och förstå saker. För en del funkar det….för en del funkar det inte alls….men för alla sorter kan det vara stimulerande och utvecklande att röra sig och lära sig med hela kroppen innan man sätter sig ner och lyssnar på vad läraren har att säga. Alla behöver en förförståelse…en del behöver mer och andra behöver mindre, och de allra flesta 6-åringar behöver öva både på att röra sig och på att få kontroll på sina armar och ben. Övning ger färdighet, vilket gynnas av att ha ett ”mobilt läromedel”. Att lära sig att faktiskt ta ett ”steg i taget” istället för att rusa på och ta 6-7 steg i stället. Känner man det i kroppen går det lättare att räkna i huvudet sen.

Ja…att veta själv vad som är bra, är inte samma sak som att övertyga andra om att man har ett vinnande koncept, men det är bara att göra, visa och berätta – och du ska också gå med i ”rörelsen”… ! 😉
För man kan ju inte bara prata om något som bör ses, höras och göras….

”I hear – I forget
I  see  –  I remember
I do    –   I understand”

Kinesiskt ordspråk

 

Lämna en kommentar

Filed under idrott och dans, Mänskligt, Musik, Rytmik-Matte-projekt, smart av musik, Tid

På sätt och vis har jag tur….

IMG_1095

När jag läser den ena undersökningen efter den andra om hur smarta människor blir av att ha studerat musik i den ena eller andra formen, tänker jag att, jovisst har jag levt med musik, studerat musik, spelat allehanda instrument och sjungit i kör under hela mitt liv, men så exceptionellt smart är jag väl ändå inte? Å andra sidan – hur dum hade jag inte varit om jag inte hade ägnat så stor del åt musiken? Rent av korkad, kanske…
Så på sätt och vis har jag tur….Jag är alltså nu en ganska lagom klok, lagom tjock, lagom snygg, har lagom lön (nåja), lagom bra jobb, bor lagom fint….ja, allt är egentligen rätt perfekt.

IMG_1106

Tänk om jag vore…

  • världens rikaste – tänk så många som skulle vilja ta del av min rikedom och ingen skulle jag lita på, och tänk så många inbrott….
  • världens snyggaste – så måna stalkers jag skulle ha…
  • världens mest begåvade – jag skulle nog känna mig väldigt udda…
  • världens bäst meriterade och eftersökta på mitt jobb – kanske eftersträvansvärt, men tänk så stressad jag skulle bli, inte hinna med mitt privatliv och försumma mina vänner och mina katter….kanske skulle jag hamna i skilsmässa på kuppen….
  • världsberömd musiker, författare, kompositör, etc – antagligen många stalkers eller paparazzis i faggorna där också….
  • världens friskaste – jo, det vore bra, men jag är ändå glad så länge jag bara har en simpel förkylning….eller två…….Om jag tänker efter så är jag ju på sätt och vis världens mest lyckligt lottade.

IMG_0971

Det jag mest av allt önskar mig har jag redan….det jag vore glad om jag hade, men som jag inte har, kan jag antingen uppnå om jag verkligen vill, eller så kan jag lika gärna leva utan.

IMG_1036

Så vad gnäller jag om?

IMG_1130

Nej, jag gnäller inte så farligt, tycker jag. Det värsta på sista tiden har varit mitt knä…men det är bättre nu, tycker jag (vågar nästan inte hoppas), och kanske lite beroende på en annan sak som jag har gnällt om lite i smyg att jag inte har klarat, de senaste 5 åren – att jag har gått ner i vikt några kilo. 5-6 kilo i höst. Det är bra för knäna, bl.a. Tänk er att slippa bära 6 liter mjölk varje dag, varje steg. Den där viktnedgången har tagit sin tid. Fem, sex år. Fast jag har gjort mina försök många gånger de senaste åren har det inte gått. Men nu ville jag alltså tillräckligt + att den nya vågen står på ett bra ställe, den pendlar inte upp och ner flera kilon från dag till dag, vilket var fallet med den gamla. Det gjorde ju att jag tappade både hopp och lust och tänkte att jag kan lika gärna äta choklad och strunta i alla andra hälsosamma tricks jag känner till. Det spelar ju ändå ingen roll vad jag gör…

DSC06420

Då tänker jag: Den borde finnas någon slags ”pedagogisk våg” vid inlärning i skolan. En plats dit alla barn kunde gå och ”väga” dagens införlivade kunskaper…ett neutrum som inte värderar, bara mäter och väger. Känner barnet att det behöver vägledning för att nå ett ännu bättre resultat får hen gå till sin lärare eller någon bänkkompis som har knäckt nöten. Men det gäller förstås att läraren är lika sträng men rättvis som vågen själv, och att kompisen är pålitlig och inte pendlar fram och tillbaka likt min gamla våg.

IMG_1108

Det skulle funka på mig i alla fall. Jag är inte så intresserad av subjektivt satta betyg som att få uppmuntran och känna tillfredsställelse i att ha uppnått det jag har föresatt mig. Sen är det klart ännu roligare om någon i min omgivning – lärare, vän  – faktiskt har noterat om jag har gjort framsteg.

IMG_1059

Då skulle jag också känna mig som världens mest läraktiga – särskilt om jag också får tillfälle att tillämpa mina kunskaper på något vis – i så fall skulle jag dessutom få känna att jag är världens smartaste…

IMG_1056

Och tänker man efter: Att våga är också ett ”vågspel”….
Smart va?

Back to basics….Mer musik åt folket!

DSC06417

PS En händelse som ser ut som en tanke – jag är född i vågens tecken 😉 DS

Lämna en kommentar

Filed under Hälsa, lagom tjock, Mänskligt, Musik, sjukdom, skola, smart av musik, Tid, världens bästa..., våg

Det är musiken som räknas…

Efter sommarprogrammen i radio, brukade pappa komma ner till oss i Danahuset och fråga om vi skulle spela. Med spela, menade han stråkkvartett tillsammans med honom och mamma. Inte alltid var man på humör, men för det mesta var vi med på noterna. Alltid ett trevligt sätt att umgås med ”de gamla”. Så värst gamla verkade de ju inte heller, utom de sista 3-4 åren så det var ofta trivsamt att prat och resonera med dem. De var ju moderna i sitt sätt att tänka och vara. Men på en punkt var de inte så resonabla, i alla fall inte pappa, och det var när det handlade om musiksmak. Om det hade varit något rörande livsöde i dagens sommarprogram som gjorde att vi satt med tårar när pappa kom ner för att ”hämta” oss, hände det inte alltför sällan att pappa utbrast i ett ”vilket hopplöst sommarprogram!”. Vi bara tittade tårfyllt på honom. Hur kunde han säga så? Det handlade förstås om musiken som personen i fråga hade spelat. Kanske inte vår favoritmusik heller, men så hopplöst dåligt var det ju inte. Det visade sig att han inte hade orkat lyssna klart bara för den dåliga musikens skull. Där hade jag min överman, måste jag säga. Jag orkar ju inte lyssna på all musik till slut pga att musiken är så trälig, men i det här fallet kan man ju stänga ner ljudet på musiken och lyssna bara på pratet. Men för pappa blev den dåliga musiken så intimt förbunden med personen som spelade den att han såg inget förmildrande i somarprataren heller. Men tvärtom hände förstås också – att någon som spelade i hans tycke underbar musik, var alltid underbar själv. 

Tja…så enkelt kan man dela in världen….;-)
Idag kändes de där (uteblivna) kommentarerna så tydligt, när Lasse Kronér pratade. 
”Åh, jag hörde direkt att det var Helen Sjöholm! Hon är underbar…och Tage….Men en del av de där låtarna var ju så dåååliga, med bara några ackord. Men Simon and Garfunkel, dom är tjusiga….”
Han hade nog varit lite osäker beträffande Kronérs ”karaktär” med hänsyn till musiken, men eftersom programmet började så starkt, hade han nog översett med ett och annat…för han är ju ändå musikant i grunden…
”en tjusig kille”, helt enkelt. 

Faktum är att de där sommarprogrammen är nästan det enda jag har grälat med min pappa om. Jag tror att jag blev så arg på honom någon gång när han var extra mycket fördömande om någon person, att han blev lite ledsen. Pappa hade nog ett extra gott öga till mig och min syster, men eftersom jag var yngst, fanns jag kvar här under längst tid. Efter den gången – och jag tror att även mamma grälade på honom lite – sa han ingenting om sommarprogrammet om han inte blev direkt tillfrågad. Och då frågade inte vi, utan kvittrade glatt vidare och pratade om huruvida vi skulle spela Bachs air eller fortsätta med några av de lättare kvartetterna som fanns i ”Pouchon-häftet”. Det brukade bli både ock. Och där och då fanns inga fördömanden. Bara uppmuntrande tillrop, trots att vi var tämligen urdåliga på våra instrument, men vi gav av vår tid och entusiasm i alla fall, och minsta framgång noterades och belönades och vi var alla rörande överens om vilken musik som var vackrast….och roligast att spela.

Och nu kan jag sitta här och sakna både det ena och det andra. Både de okänsliga kommentarerna om sommarprogrammen och de långa kvartetteftermiddagarna med föräldrarna, som visserligen var mycket roliga i stunden, men som ibland hindrade oss från att göra andra saker med varann och på tomten. Och att vila efter ett långt arbetsår. 

Och nu i eftermiddags kunde jag inte annat än sakna kommentaren efter ”Sommar”, och undra vilken den skulle ha blivit…
”Vilken tjusig kille!”, eller ”Vilken hopplös musik…jag stängde av….”

Jag tror trots allt att han hade valt den första, för säga vad man vill, men dum var han inte, min pappa…fast man kan ju aldrig veta …vad han hade tyckt alltså – inte om han var dum. 
Det är det som retar mig. Att man inte kan fråga längre. 

Lämna en kommentar

Filed under Mänskligt, Musik, Pappa, Tid

Musikundervisning på tapeten…

Läser under veckans gång två positiva artiklar om betydelsen av god musikundervisning i skolan. Inte bara för att mänskligheten ska bli bättre på att spela och sjunga, utan för att mänskligheten ska bli bättre överhuvudtaget, eftersom denna goda musikaliska skolning för med sig så mycket annat gott också, kan vi läsa.

DSC06103

I mitt undermedvetna går mina tankar till detta – min berättelse – vi måste sammanlänka våra förmågor, vår vishet, vår begåvning, till en enda lång länk som binder samman alla människor på jorden.

DSC06100

Den allomfattande kraften stavas ”Musik” i min hjärna. Hela tiden söker sig mina tankar och mina rörelser till något som sammanfogar mina egna alster med varann, som bildar en helhet, utan att vara sökt…trots att den är eftersökt…;-)

DSC06098

Att hitta en tråd först, och att fylla den med innehåll, eller att finna ett rikt innehåll för att sedan hitta tråden. Kanske möts vi på mitten. Min strategi har blivit att ligga lågt och låta helheten omsluta mig när jag minst anar det.

DSC06097

Jag talar förstås om mitt uppdrag som jag har givit mig –  mitt projekt – Tack så mycket, ska jag ha! ;-/

DSC06078
Ju närmare jag kommer slutresultatet ju svårare har jag att finna utgången, eftersom vägarna blir fler och mer intrikata. Från början tycktes vägen bred och ljus. Klar och genomskinlig.

DSC06076

Nu går jag vilse i musik och rörelsemönster. Men ändå – jag vet att jag har fått upp spåret. Och när två låtar till är gjorda kan jag sy ihop alltihopa. Hur det nu ska gå?
Jag med mina usla slöjdkunskaper…

DSC06073

Men i övrigt tänker jag på något gott att äta och dricka… 😉

Lämna en kommentar

Filed under körsång, kultur, Lärarutbildning, Mänskligt, Musik, Rytmik-Matte-projekt, skola, Tid

Back in business!

Så kom jag då in till slut. In bakom skranket…in till det allra heligaste….Min bloggs adminpanel. Men jag blir allt orolig för att allt plötsligt ska försvinna….hade ju sparat så mycket – som jag aldrig hade kommit åt. Men det mest skräckinjagande var väl att jag inte var betrodd som den jag var. Vid svar på kontrollfrågor för att komma åt kontot fick jag inga rätt. Gatan där jag växte upp var visst inte den gata jag växte upp på….enligt wordpress, alltså, och jag kände mig som om jag var med i någon krypande skräckfilm där man försöker ta ifrån huvudpersonen (i det här fallet mig) min identitet.
Men andas man bara djupt och tar det lugnt och läser igenom alltsammans ett par gånger fixar sig allt….peppar, peppar. 😉

Och jag – visst är jag fortfarande densamma Millroll som alltid, om än lite mindre kaxig, och mer ödmjuk inför teknikens lynniga skiftningar.  ”Vem var det jag sa att jag var, sa jag?”
Nej, det var ingen de kände igen. Vare sig ”millroll” eller ”moivoila”. Både Google och WordPress var kallsinniga till min blotta existens.

Men nu efter ett dygn kan jag pusta ut.

Fråga mig inte hur det gick till men bloggen är min, och tiden… och hela härligheten!

Lite ”Halleluja” på det….ha en trevlig måndagkväll! 😉

Lämna en kommentar

Filed under behörighet, Datorer och Internet, Djur & Natur, Mänskligt, Musik, sanningar och lögner, Tid, Underhållning

Och språket, är ditt – och tankarna – i evighet….och vad kommer sen?

Nej, nu sitter jag här och surnar till igen. Över rådande omständigheter. Däremot inte över min egen ringa betydelse. Har bestämt mig för att den har ni inte med att göra. I morse citerade jag min farmor, som brukade säga: ”Alla bara tänker på sig – det är bara jag som tänker på mig.” Mer sant än så kan det väl inte bli. Fast ibland tänker man ju också på sina nära och kära, för att de också inbegriper en själv.
Och lite senare läser jag om en uppgiven statsminister, som efter att ha tagit del av framtidskomissionens rapport om hur uselt det kommer att gå för alla sjuka och pensionärer och hur illa ställt det kommer att vara för miljön, fäller en trött kommentar: ”Vad fan kan man göra egentligen?”
Kanske hade han hoppats på en något annat. Att inget skulle krävas av honom eller hans regering, förutom det som redan var gjort. Att allt skulle lösa sig genom regeringens trollformler – arbeta, mät och jämför, och handla därefter! Som att ett hjärta inte kan slå utan att någon har tagit pulsen först. Som att en mätbar kunskap är en kunskap först när någon har bedömt den. Som att en miljö inte finns förrän någon har bebyggt den, tagit betalt för marken och sedan smutsat ner den lite lagom, men inte för mycket för då blir den återigen för dyrbar. Ett barn är betydelselöst innan en lärare har slagit i skallen på det stackars lilla livet att det inte kan varken läsa eller skriva. Som att ett stycke musik är betydelselöst innan det har nått hitlistorna, och en teaterföreställning kan sjunka till havets botten om inte DN har varit där och gett den strålande recensioner först – men om den ändå inte får publik är den naturligtvis värdelös eftersom en inte har dragit in pengar.
När nu alliansen fick ett relativt dåligt betyg på sin gärning – reagerar inte vår statsminister som han vill att alla Sveriges barn ska göra när de får ett dåligt betyg, eller alla sjuka och arbetslösa som inte får jobb eftersom de är för sjuka eller inte har möjlighet, eller får vidareutbilda sig, eftersom de har hamnat för långt ner bland Fasorna/Faserna – nej, nu reagerar Fredrik Rheinfeldt högst mäskligt, precis som man kan förstå att alla andra uppgivna människor skulle vilja göra i samma situation.
Ja, vad f-n ska man göra? Skillnaden är väl att inte alla kan kosta på sig den uppgivenheten…..särskilt inte den lilla kycklingen i min lilla kycklingfilm, som jag tänkte spela för er, avslutningsvis….

Som en hälsning och önskan om en Glad Påsk från alla små Gullefjun – som aldrig ger upp och som ser det ljusa i tillvaron mot alla odds – till alla oss surkart som ligger däckade för det allra minsta, typ ett klimathot i världsklass eller en ynka förkylning…;-)

Lämna en kommentar

Filed under Kärlek och politik, Klagomål., kultur, Mänskligt, Musik, Nyheter och politik, skola, Tid

Nyttig idiot, eller inte….

Du och jag, Misse...

…det är frågan. Läste idag om Bengt Göransson – den gamle kulturministern – som hade varit och föreläst någonstans om kultur. Han gick lite på tvärs mot vad alla pratar om, dvs att det är så nyttigt med kultur….man blir friskare och till och med smartare, sägs det. Men det är just det han vänder sig mot. Varför kan inte kultur bara få stå för sig själv?
Men däremot är och ska kultur vara tankeväckande….

 
”Kultur är inte stundens upplevelse, ingen kassako, inte trösten som ska hjälpa oss att uthärda världen. Om vi blir friskare och gladare av kultur så är det bra. Men det är inte syftet. I stället är kulturen källan till djupa, subjektiva insikter som skapar ett engagemang, som är lika med samhällsdeltagande och demokrati.”, säger han.  Läs själva HÄR!

Har nu sedan många år fixat och donat med mitt evighetsprojekt, och jag tänker lite skamset nästan, att jag har velat saluföra hela idén som ”nyttig”. Att barn lär sig på olika sätt och att man via musik och rörelse kan sätta grunderna i kroppen – att språk, matematik och rytm och rörelse också hänger ihop. Att det ena ger det andra…

Men lite snopen sitter jag nu och tänker på min ”korthusidé” som liksom kan falla vilken dag som helst bara någon blåser på den…och samtidigt inte. Jag har mer och mer material och musik som är färdigt för användning och jag börjar också ana hur allt ska användas. Nog tror jag att barn – och vuxna – kan få en rolig och njutbar resa på väg till lärande. Inte av nyttighetsskäl knåpar jag ihop detta mitt eviga livsverk. Men jag önskar ju ändå att lärare och barn ska känna helheten i sång, dans, språk och takt, medan de gör rörelser och sjunger sångerna, och samtidigt som det ska vara ett litet äventyr i sig. Det blir som en musikalisk resa, i ett sifferlandskap med många utsikter till utveckling för var och en. Är det tänkt….men återigen blir jag rädd att göra allting för pedagogiskt tillrättalagt. Samtidigt – jag har testat en hel del med barnen som jag har jobbat med under några år – och de bästa lektionerna är förstås de där det är klara och enkla direktiv om hur och vad de ska göra till musiken.
Men som sagt…en nyttig idiot vill jag minst av allt framstå som
fast jag är medveten om att det hela låter som en dåres försvarstal.

Till sist måste jag bara sörja den kultur- och utbidningsminister vi en gång hade. Är det någon som skulle kunna tänka sig att de nuvarande ministrarna inom dessa ämbeten, skulle kunna komma med så mycket visdom och eftertänksamhet? Bengt Göransson ville ju inte prata pengar överhuvudtaget i dessa frågor. Det skulle väl närmast anses vara straffbart i dagsläget.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Så hur ska vi vrida tiden bakåt, eller snarare framåt, samtidigt som vi bromsar det kortsiktiga nyttotänkandet?

Jag har inga svar, men gissar att det bara är att njuta av stunden och sluta tänka på nyttan av att njuta…..

Lycka till! =)

Lämna en kommentar

Filed under Gratulationer, idrott och dans, kultur, Mänskligt, Musik, Rytmik-Matte-projekt, Tid