Vi var på en liten ”konstrunda” idag, här på Södermalm. Vi gick fram och tillbaka till Katarina kyrkogård – till Benhuset, där Gunilla Poignant – som jag känt sen 90-talet, då hennes barn gick i vår skola – hade sin utställning,
”Se tiden an”.
En titel som även passar min blogg, tänker jag.😏
Och konsten passar också synnerligen väl in i ett hus som heter Benhuset. I detta hus förvarade man förr i världen bland annat gamla ben, och också kistor med människor som var ofrälse, som inte kunde begravas på kyrkogården. Huset står kvar, ganska orört, enligt Gunilla, vilket ju också bidrar till stämningen.
Konsten och skuggorna av den bidrog till den tidlösa atmosfär som råder i huset. Vackert!
På promenaden hem passerade vi flera kända personers gravplatser. Personer som Anna Lindh, Cornelis Vreeswijk, Sven-David Sandström, Stefan Nilsson och Gösta Ekman.
Det kändes verkligen som möten med många människor – levande och döda – och olika tidsepoker under mitt liv. Människor och deras konst och liv som har berört på olika plan i olika livsskeden.
Vi var bara hemifrån en timme under eftermiddagen, men så mycket tid som har gått inne i min hjärna! Fantastiskt…som liten resa.
Det var sista dagen för utställningen, men vi hann i tid, lyckligtvis. Det är så det är ibland. Man måste ha en ”dead-line” för att få något gjort. Kanske motsatsen till att bara ”se tiden an”?
Eller så behöver man ha båda tidsperspektiven levande inom sig? Både skynda och reflektera, samtidigt. Ta tid på sig för att förstå och se sammanhang i tiden, för att därpå agera efter det? Inte vänta för länge tills skuggorna blir för långa och till slut försvinner i mörkret.
Ibland har man tur. Efter en bra och givande heldagsrepetition med kören, känns det roligt att, med lite tur, ramla in på en restaurang på vägen hem, där de hade både en trivsam atmosfär, med trevlig personal och en jättegod ”vegan bowl”.
Stämningen var sådan att vi ”gamla” pensionärer kunde känna oss unga på nytt. Det där med att kunna äta något ganska billigt och gott -och dessutom på krogen – i glada vänners lag, var nästan som att förflyttas tillbaka till 70-talet igen.
Vi hade dessutom turen att bli bjudna på en flaska vin – för att vi kunde tänka oss att byta bord – av dem som sedan fick vårt bord. Verkligen oväntat och gentilt! Men något sådant råkade vi nog däremot inte ut för på ”den gamla goda tiden” vad jag kan påminna mig … 😏
Ändå skönt att känna sig ung på nytt!
Vad kan man göra annat än att ta vara på de glädjeämnen man har kvar? Kultur och mat i goda vänners lag!
Jag är tacksam för det jag har. Men jag kan inte heller låta bli att tänka på den där orkestern på Titanic, som fortsatte spela medan fartyget sjönk. Vi som har möjlighet passar på att roa oss så länge vi kan. Jag har nog alltid haft en gnagande samvete för dem som inte har haft samma möjligheter som jag. Inte för att jag inte skulle vara värd ett gott liv – det är väl alla – och inte för att jag lever ett liv i överflöd, men för att det har känts orättvist, helt enkelt. Känner alla så, kanske, eller är det bara jag? Visst ger jag pengar till diverse organisationer, som kan det här med hjälpverksamhet bättre än jag – typ, Rädda Barnen och Läkare utan gränser – men det känns aldrig som om det räcker, när nöden är så stor i världen. Det påminner mig också om den tiden jag var lärare. Hur mycket jag än planerade och förberedde mig, kände jag alltid att jag kunde ha gjort mera.
Men man är ju inte mer än människa, egentligen. Om man vrider ur sig själv och tömmer sig på resurser, blir det kanske bara en skurtrasa kvar. Inte till mycket glädje för någon annan, och allra minst för en själv.
Om man ska hålla länge som människa, måste nog energi fyllas på emellanåt. Kanske måste vi tillåta oss att glädjas i stunden? Vad är annars att vara människa?
Många frågor – intet svar… 😏
Och i morgon väntar nya glada äventyr, råkar jag veta! Fortsättning följer…. I livet, och även här på bloggen, om jag har sån tur även i morgon. Det bästa är nog att inte ta något för givet, men att ändå ha något att se fram emot.
Det går inte att bara rastlöst rusa på, utan eftertanke och reflektion. Det går heller inte att ständigt producera nytt, eller få nya häftiga upplevelser. Att stanna upp och lyssna på andras tankar är ju också ett sätt att ta vara på tiden. Eller att bara slappna av. Ta hand om sig själv. Att göra något man trivs med och låt veckans upplevelser sjunka in. Många tycker kanske att det är slöseri med tid – att bara vila och njuta av något enkelt nöje. Något tidsfördriv, till ingen nytta?
Å andra sidan kan man fråga sig vad denna effektivitetshets har varit till för nytta? Vem har gagnats av att människor stressar ihjäl sig i jakt på nya erövringar och upptäcker? Vore det inte bättre om vi tog oss tid att lära oss det som redan har blivit upptäckt, och njuta av den musik som redan finns och läsa alla böcker skrivna av människor med rika erfarenheter. Varje människa behöver väl inte upptäcka hjulet på nytt. Vi kan lära av andras misstag och lärdomar och bygga vidare på det. Det kan komma till användning en vacker dag, när man minst anar det. Att kunna ta hjälp av andra, är också en viktig egenskap. Att kunna lyssna på andra. Det är faktiskt bland det svåraste som finns. Det är något jag har lärt mig under mina år som lärare. Både att jag själv behöver lära mig det, men också barnen. Alla ivriga att få säga sitt, och räcker upp handen för att få ordet. Inte klarar man av att lyssna, samtidigt som man ska komma ihåg vad man själv har på hjärtat…😏
Därför är det ju bra om varje barn vet att de ska få sin tid att säga något, utan att behöva räcka upp handen och strida för sin rätt och sin tid i ”rampljuset”. Det skulle nog gynna oss alla, om vi visste att det fanns en tid och plats för oss, då vi vet att någon/några andra lyssnar på oss, utan att vi blir avbrutna efter en halv mening.
Det kanske är en nåd att stilla bedja om, men det är ändå något att sträva mot. Men det tar vi en annan dag.
Varje dag lägger Göran Greider upp en bild på Instagram, tillsammans med några tänkvärda ord. Idag skrev han till en vacker naturbild …” Fånga inte dagen, befria den!”.
Någon skrev i en kommentar att dennes 10-åriga son hade ställt sig frågan…”Varför ska man fånga dagen? Då blir det ju mörkt?”
För många år sedan skrev jag ett inlägg här i bloggen om att i österlandet säger man att ”tiden kommer”, medan vi i väst säger att ”tiden går”. I själva den korta meningen gömmer sig hela det västerländska sättet att leva och tänka. Vi verkar jaga tiden samtidigt som vi känner oss jagade av den. En slags pretentiöst individualistisk inställning att ”var och en är sin egen lyckas smed”, och att vi måste maxa livsupplevelserna så mycket vi bara kan innan vi faller döda ner. Och det handlar inte så ofta om att vi ska göra så mycket gott vi kan för eftervärlden utan snarare tvärtom, ska vi ta för oss och ta plats, för annars gör någon annan det…
Just detta sätt att leva gör ju också att vi förkortar den tid vi har på oss att leva gott. Att leva över våra tillgångar, och fånga in alla dagar och leva som om de vore de sista på jorden innebär ofta att vi stjäl tid och rum från någon annan på jorden.
I dagens DN läste jag också en intressant artikel om en undersökning där det visade sig att människor hellre väljer att ”lägga till” något, än att ”dra ifrån”, för att lösa ett problem. T.ex att bygga ett hus av Lego, där det fattades några bitar för att man skulle kunna lägga på ett tak. Trots att de visste att det kostade att lägga till bitar, gjorde man det ändå. I gruppen som uttryckligen fick höra att det var gratis att ta bort bitar, fanns det däremot några som löste problemet på det sättet. Och så fanns det grupper där barn och vuxna löste problemet tillsammans och där var det i första hand barnen som valde att ta bort bitar.
Jag tänker på pojken som tänkte att det skulle bli mörkt om man fångade dagen. Vi borde kanske tänka mer som barn och ”ta dagen som den kommer” och låta den komma och gå som den vill… 😏
Vi kan inte fånga tiden och ”tämja den” och låtsas som om vi har kontroll över den, så länge som vi inbillar oss att vi har äganderätt till den, som några slags tidsstudiemän. Vi kan inte köpa oss mer tid. Men om vi subtraherar våra upplevelser en smula, och smälter dem vi har, ger vi kanske lite mer tid och rum till till den tid vi har och kanske blir det ”tid över” till nästkommande generationer och annat liv på planeten. Om vi förvaltar vår tid och vårdar våra relationer och våra gemensamma angelägenheter – vår gemensamma planet – kanske dagarna känns mer betydelsefulla, inte bara för vår egen skull utan också för alla dem som ska se dagar komma och gå efter oss.
”Less is more”, eller som vi säger på svenska…”mindre är mer”. Lyssna på barnen!
Igår gratulerades du, min blogg, för att du har funnits i 15 år.
Jag har använt dig till allehanda upptåg och påhitt, men framförallt förstås för att få ägna mig åt att skriva. Jag har nog skrivit i hela mitt liv. Främst dagböcker, i olika perioder av livet, men också olika berättelser. En hel serie påbörjade men aldrig färdigskrivna hästböcker kan man man hitta i mina gömmor från barndomen. Allt jag visste om hästar hade jag lärt mig i Svarta Hingsten och andra hästböcker, och så hittade jag gamla nummer av ”Trav & Galopp” hemma, som min storasyster nog hade fått eller skaffat. Hon fick inte heller rida, och därför utvecklade både hon och jag en förmåga att rita hästar. Jag tror det var hon som tipsade mig om att lägga smörpapper ovanpå bilderna i tidningarna, och sen kalkera. Till slut lärde vi oss hur hästar såg ut när de sprang och travade och kunde sluta kalkera, och våra hästar blev lika bra ändå. Nästan bättre, för de blev liksom mer levande. Min pappa brukade alltid tycka att jag var så bra på att rita hästar (och även människor och andra djur) i rörelse, och det har jag nog ”Trav &Galopp” att tacka för. 😉 T.ex förstod jag innebörden av passgång, vilket ju var väldigt viktigt när man ritar hästar. Att inte höger framben och höger bakben rör sig samtidigt framåt på hästar, skulle jag vilja säga, är hela hemligheten med att fånga hästars rörelser.
Inte heller vi människor är passgångare. Det blir en bättre och mer balanserad flykt om man inte är passgångare.
Jag tänker att all rörelse handlar om att vara balanserad. Att ha balans i tillvaron är viktigt även om man står helt still. Att stå med båda fötterna på jorden när allt omkring en svajar, är också en skön konst.
När vi har levt ”corona-liv” runt om i världen har väldigt mycket stått still i vår omgivning, men stillheten är bedräglig. De tomma rum omkring oss som vanligtvis fylls av samtal, skratt, igenkänning, värme och kärlek, är nu vibrerande av oro, ensamhet och i vissa fall ångest. Oro och ångest känns sällan som balanserade fenomen. När vi då befinner oss i detta oroliga vakuum av osäker ovisshet kan det vara svårt att veta vilken fot man ska stå på.
”Sitt still i båten”, heter det ju. ”I stormens mitt” är ett annat begrepp för att någonstans i tumultet finna ett lugn. Det gäller bara att finna det i sig själv.
När jag har avslutat ett kapitel i mitt liv, och ska påbörja ett nytt, uppstår också ett tomrum inom mig och runt omkring. Känslan och vissheten om att det bara är jag som kan fylla detta tomrum kan ibland kännas förlamande. Men ovissheten kan också kännas hoppfull och utmanande. Det gäller bara att veta åt vilket håll man vill gå ….
Ska jag börja på ett nytt projekt?
Ska jag läsa en god bok och hämta ny inspiration, eller ska jag bara sitta still i båten och meditera? Ska jag kanske skriva en egen bok? Risken är väl att jag skriver om mig själv, för jag är inte lika dumdristig som när jag var barn då jag skrev om nåt som jag hade läst mig till i andras böcker. Men det jag har förstått är att det är inte fel att härma, bara man kan förvandla bilden så att den får ett eget liv och en egen rörelse. Även om alla hästar har samma rörelsemönster så har varje individ ett eget uttryck.
Nu när jag avslutar min första femtonåriga blogg-period och påbörjar en ny – lägger jag åter in en gammal dikt jag själv skrev för ungefär 30 år sedan och som sen blev en prolog till den kabaré vi gjorde med Kvinnohuskören, som jag då ledde.
Den passar alltid in i sådana här sammanhang, för ”mitt i mitt slut, tittar en ny början ut”!
Välkomna till nästa 15-års period med Tid!
Tid och plats för ett nytt rum…. 😉
PROLOG:
Vart går vi nu ?
Vad gör vi med våra liv tillsammans ?
Det finns ännu tid att va still
och när vi vill kan vi känna kraften i tystnaden i det täta rummet emellan oss
Det bor något symboliskt i uttrycket ”Med rum för…”
Har du rum för en flygel har du kanske också rum för något mer?
Bereder du rum för en människa, en vän, en släkting – borde det inte också omfatta alla deras vänner och släktingar, och alla andra som du inte känner, men som behöver ditt rum och din värme så mycket mer?
Både ja och nej. Finns det hjärtrum, finns det stjärtrum. Jag tror att man som den begränsade människa man är måste känna var ens egen förmåga stöter på patrull, utan att för den sakens skull säga att alla andra måste göra som man själv.
Apropå flygel?
Ja, jag tänker på vår kör- och orkesterledare här i Sofia, som efter att vi hade varit på turné i Tjeckien, själv tog emot några gäster från Brno, där vi hade sjungit, och lät dem övernatta i hans lägenhet på 3 rum och kök, på södermalm. Och själve borgmästaren från Brno hade sovit under hans flygel. Han hade visst aldrig sovit så gott.
Och ja…med en flygel i hemmet känns det luftigare även här hemma. Högre i tak och mer vidsynt, känns det. Klangen i själva instrumentet låter mer mer tillåtande vänligt och mjukt än i mitt gamla piano, som jag ändå alltid har gillat, också.
Jag tror att allt detta har mildrat och tonat ner min ilska och besvikelse över tingens ordning tidigare i veckan.
”Och det man förlorar på gungorna tar man igen i karusellen”, typ.Har jag lite ”otur” ibland i arbetslivet har jag ju tur i resten av livet, för det mesta…..
Nu har jag ju turen att ha ett hem där jag kan bereda plats för en flygel som jag hade turen att få.
Det är grunden i livet – det jag fick med mig från början. Resten är bara bonus…..jag jobbar på den så länge…..kanske når jag någon vart före pensionsådern. Annars ska jag väl ha något att göra sen också. 😉
Det finns alltid rum för nya tider….människor utan hem, utan hopp, utan ett värdigt liv….kan vi ge även dem hopp, luft, och högt i tak? Med hjälp av förmildrande klanger från ett piano, en kultur, fri från Arena-Rock och spektakel kan kanske allas våra hjärtan bevekas. Spel upp!
Time in Stockholm 
Tid 