Category Archives: skola

Inspiration – att mötas

2014-03-15 13.38.52

Till hälften färdig – eller mer än hälften, kanske – med mitt eget projekt, kunde jag igår inbjuda en mycket liten inre krets som bestod av två personer, på en vårsoaré, där mina första 6 ”rörelsekompositioner” skulle presenteras, samt de övriga låtarna skulle åhöras och avnjutas till lite vin och snacks.
Det blev mycket roligt och givande och min publik verkade också glad och inspirerad och tog t.o.m. själva initiativ till koreografi till en av de koreografilösa låtarna. Feedback och glada tillrop gör verket!
När man som jag, har jobbat i enrum med mig och mina ljud och mina katter, känns det mycket inspirerande med möten med andra människor med liknande intressen men med lite andra infallsvinklar. Det får man lägga till i skapandet, som en egen liten morot. Bara detta att veta att någon kommer hem till ens hem, förvandlat till ”dansstudio”, gör ju att lusten att städa växer från 0 till 100 %.  😉 Då hinner man mer än man annars hinner på en hel vecka. Jag hade dessutom en lunchtid tillsammans med  tre andra kvinnor, som är i liknande situation som jag är i vår, och vi har bestämt oss för att sparra varandra och i största allmänhet vara lite ställföreträdande ”arbetskamrater” och lyssna och komma med synpunkter. Vi bestämde också igår att vi skulle sätta upp mål för oss själva inför nästa träff om en månad, vilket ledde till att jag bestämde att jag skulle försöka hinna med att bli klar med alla rörelser tills dess och visa upp dem hemma hos mig då. Eller i alla fall visa upp det jag är klar med. Det är också inspirerande. Alla människor behöver en morot – något att jobba mot. Jag har tidigare haft som delmål att visa upp allt – inklusive material, musik och rörelser – för alla närmast sörjande i en större lokal i början av juni, och …tja…ambitionsnivån på ganska mycket högre höjd, men jag ser nu att mitt stora delmål för våren inte kan bli bra utan dessa små delmål. Och det är inte någon som egentligen talar om det för mig, utan jag märker ju att mina möten med andra likasinnade visar på vikten av just dessa möten som ger mig tankar och infall och erfarenhet inför framtiden.

2014-03-14 15.35.30

Möten som ger inspiration och tillförsikt inför framtiden….därför att jag har hört av tillräckligt många att jag är på rätt spår i det här projektet, så vet jag ju att det finns idé att fortsätta, jämfört med om bara en, nämligen jag själv, är nöjd mitt jobb. Ganska dödfött…

2014-03-14 15.53.50

Därför är möten förutsättningen för all kreativ verksamhet. Men visst har jag behövt vara ensam på min kammare i själva musicerandet, skrivandet, inspelandet, dansandet, eftersom jag har haft en ganska klar idé från första stund om hur jag har velat ha det, men jag har ofta svårt i det läget att hävda min egen linje om någon annan tycker annorlunda. Däremot vill jag höra efteråt om det finns synpunkter som jag inte har tänkt på, och förstås, vill jag höra vad som var bra. Och det fick jag. =)

2014-03-14 16.45.51

Nu var det här en första ”utspark”, så nu är det bara att låta sig bäras på inspirationens vindar ända in i mål!
Och om jag lyckas fullt ut, räknar jag med att inte bara jag utan även en mängd barn och lärare/förskollärare blir vinnare om de får ta del av det här materialet….Kanske redan nästa år?

Nu skiner solen och det blåser halv storm ute – det känns som ett gott omen.

2014-03-14 15.55.42
Trots alla rapporter från omvärlden om alla oroshärdar och om hur mänskliga rättigheter kränks, tänker jag att, om inte varje människa försöker se sina egna möjligheter, sitt eget hopp och ljus i tunneln så finns ju där alls ingen mening med livet. Ingen annan kan ju skapa min mening med livet…inte ens en religiös människa kan våga hoppas på det. Drömmarna kan ju bara jag ha, och sen är det upp till mig att se till att få ett samhälle där alla har möjlighet att förverkliga drömmarna – och då menar jag alla, och inte bara dem med pengar och goda förutsättningar från födseln. Men har vi inga drömmar för egen del finns det antagligen heller inget gott samhälle att kämpa för. Läste i DN idag om ett samhälle i misär, i Rumänien, där bara romer bor. Men mitt i denna misär finns det en skola som lockar barnen med att de ska få lära sig streetdance av en berömd Streetdancegrupp, eller spela fotboll, bordtennis, eller annat roligt, men för att få göra det måste de först gå i skolan och lära sig läsa, skriva och räkna.En kille som var i 12-årsåldern kom dit som analfabet, läste in allt han behövde kunna på bara några år, vann alla danstävlingar i Rumänien, och skulle ha fått åka till Los Angeles för att tävla, men där sa ekonomin stopp. Trots att Rumänien har fått EU-bidrag för romerna, har inte romerna fått se nästan några av de pengarna. Ändå, tror jag att den här killen har fått en så mycket bättre start i livet än många andra av hans jämnåriga. Hans ljus har förhoppningsvis inte släckts….ännu.
Den pojken fick ju en morot, något att drömma och hoppas på, precis som hans skolkamrater, men lärarna på skolan är oroliga för att skolan måste läggas ner…

2014-03-15 13.38.19

Vi som har fått det som många inte har fått tillgång till, nog borde vi ge oss själva möjlighet att inspirera och låta oss inspireras…?

Jag har i alla fall tänkt prova….Trevlig helg!

Och tack kära publik för gott deltagande, fin orkidé (se ovan!)och fotografering, samt  jubel och bifall!  🙂

Lämna en kommentar

Filed under Rytmik-Matte-projekt, skola, smart av musik, Tid

Är du skolmogen, lilla vän?

 

Lite mindre...

Lite mindre…

När jag var barn fanns förstås ingen 6-årsverksamhet, men man fick gå några dagar på våren innan man fyllde 7 för att läraren skulle kolla skolmognad och lite annat. Min bror, som var 6 år äldre än jag, och gick i skolan som jag skulle göra ”skolmognadsprov” i, visste ju att jag skulle komma så han hoppade upp i fönstret utanför mitt klassrum vilket naturligtvis gjorde mig glad, men det störde också min koncentration, för sen satt jag ju mest och tittade ut efter honom, och fröken tyckte inte att jag var mogen för skolan. Att jag sen kunde läsa sedan 5 års ålder var ju en annan femma. Jag kan hålla med om att jag hade svårt att ta muntliga instruktioner – det har jag fortfarande. Så än idag kan man säga att jag inte är riktigt skolmogen.
Men vad är då ”skolmognad”?
Är det att lyssna på ”fröken”, att kunna lära sig saker, att vara målinriktad, att göra som man blir tillsagd, eller att ta egna initiativ, som kanske visar på en större självständighet och därmed större mognad?
Än idag är jag inte riktigt säker, faktiskt.
Man kan också vända på steken och fråga sig om skolan är mogen för de elever som den tar emot? Det är ett enormt ansvar man tar på sig, att tillgodose alla elevers behov. Frågan är om det ens är målet. Alla vet ju att det är omöjligt och ändå står alla och lovar att de ska göra just det. En knepig ekvation. En friskola som både ska uppnå målen och samtidigt gå med vinst, måste ha en ännu knepigare situation. I den vanliga kommunala skolan blir det till att prioritera för att få allt att gå ihop. Man behöver inte gå med vinst, men de skattepengar man hushållar med räcker numera sällan till både personal, pedagogiska läromedel, skolans lokaler och fritidslokaler och extra stöd till bar med särskilda behov, mm.
Dessutom blir klasserna större och läraren har mindre tid för varje elev. Som tur är finns en större medvetenhet hos lärarna, nuförtiden.
Jag backar tillbaka bandet till min skoltid igen. Jag fick ju börja första klass trots min omognad vid mognadsprovet. När det visade sig att jag kunde läsa flytande redan när jag började, fick jag ingen bredvidläsningsbok, utan jag skulle sitta och vänta in mina klasskamrater när det var högläsningsdags. Jag minns att jag tyckte att det var plågsamt för den stackars pojken som stavade sig fram så långsamt så att man blev nervös….stackars honom som fick utstå detta inför sina klasskamrater vecka ut och vecka in. När det väl blev min tur att läsa högt hade jag hunnit läsa flera kapitel fram i boken tyst för mig själv och visste inte var jag var. Då fick jag förstås inte beröm för att jag var så duktig på att läsa utan istället en utskällning för att jag inte hängde med och visste var de andra var.
Jag var antagligen inte skolmogen…..

Lämna en kommentar

Filed under Mänskligt, skola, Tid

På sätt och vis har jag tur….

IMG_1095

När jag läser den ena undersökningen efter den andra om hur smarta människor blir av att ha studerat musik i den ena eller andra formen, tänker jag att, jovisst har jag levt med musik, studerat musik, spelat allehanda instrument och sjungit i kör under hela mitt liv, men så exceptionellt smart är jag väl ändå inte? Å andra sidan – hur dum hade jag inte varit om jag inte hade ägnat så stor del åt musiken? Rent av korkad, kanske…
Så på sätt och vis har jag tur….Jag är alltså nu en ganska lagom klok, lagom tjock, lagom snygg, har lagom lön (nåja), lagom bra jobb, bor lagom fint….ja, allt är egentligen rätt perfekt.

IMG_1106

Tänk om jag vore…

  • världens rikaste – tänk så många som skulle vilja ta del av min rikedom och ingen skulle jag lita på, och tänk så många inbrott….
  • världens snyggaste – så måna stalkers jag skulle ha…
  • världens mest begåvade – jag skulle nog känna mig väldigt udda…
  • världens bäst meriterade och eftersökta på mitt jobb – kanske eftersträvansvärt, men tänk så stressad jag skulle bli, inte hinna med mitt privatliv och försumma mina vänner och mina katter….kanske skulle jag hamna i skilsmässa på kuppen….
  • världsberömd musiker, författare, kompositör, etc – antagligen många stalkers eller paparazzis i faggorna där också….
  • världens friskaste – jo, det vore bra, men jag är ändå glad så länge jag bara har en simpel förkylning….eller två…….Om jag tänker efter så är jag ju på sätt och vis världens mest lyckligt lottade.

IMG_0971

Det jag mest av allt önskar mig har jag redan….det jag vore glad om jag hade, men som jag inte har, kan jag antingen uppnå om jag verkligen vill, eller så kan jag lika gärna leva utan.

IMG_1036

Så vad gnäller jag om?

IMG_1130

Nej, jag gnäller inte så farligt, tycker jag. Det värsta på sista tiden har varit mitt knä…men det är bättre nu, tycker jag (vågar nästan inte hoppas), och kanske lite beroende på en annan sak som jag har gnällt om lite i smyg att jag inte har klarat, de senaste 5 åren – att jag har gått ner i vikt några kilo. 5-6 kilo i höst. Det är bra för knäna, bl.a. Tänk er att slippa bära 6 liter mjölk varje dag, varje steg. Den där viktnedgången har tagit sin tid. Fem, sex år. Fast jag har gjort mina försök många gånger de senaste åren har det inte gått. Men nu ville jag alltså tillräckligt + att den nya vågen står på ett bra ställe, den pendlar inte upp och ner flera kilon från dag till dag, vilket var fallet med den gamla. Det gjorde ju att jag tappade både hopp och lust och tänkte att jag kan lika gärna äta choklad och strunta i alla andra hälsosamma tricks jag känner till. Det spelar ju ändå ingen roll vad jag gör…

DSC06420

Då tänker jag: Den borde finnas någon slags ”pedagogisk våg” vid inlärning i skolan. En plats dit alla barn kunde gå och ”väga” dagens införlivade kunskaper…ett neutrum som inte värderar, bara mäter och väger. Känner barnet att det behöver vägledning för att nå ett ännu bättre resultat får hen gå till sin lärare eller någon bänkkompis som har knäckt nöten. Men det gäller förstås att läraren är lika sträng men rättvis som vågen själv, och att kompisen är pålitlig och inte pendlar fram och tillbaka likt min gamla våg.

IMG_1108

Det skulle funka på mig i alla fall. Jag är inte så intresserad av subjektivt satta betyg som att få uppmuntran och känna tillfredsställelse i att ha uppnått det jag har föresatt mig. Sen är det klart ännu roligare om någon i min omgivning – lärare, vän  – faktiskt har noterat om jag har gjort framsteg.

IMG_1059

Då skulle jag också känna mig som världens mest läraktiga – särskilt om jag också får tillfälle att tillämpa mina kunskaper på något vis – i så fall skulle jag dessutom få känna att jag är världens smartaste…

IMG_1056

Och tänker man efter: Att våga är också ett ”vågspel”….
Smart va?

Back to basics….Mer musik åt folket!

DSC06417

PS En händelse som ser ut som en tanke – jag är född i vågens tecken 😉 DS

Lämna en kommentar

Filed under Hälsa, lagom tjock, Mänskligt, Musik, sjukdom, skola, smart av musik, Tid, världens bästa..., våg

Medan tiden står still snurrar allt annat….och vad blev det av mig?

 

Tankar snurrar obevekligt i mitt huvud. Rörande allt som händer och inte händer. Tänk så skönt alla har som inte behöver tänka på hur de ska leva sina liv. De som har en bana utstakad åt sig, de som vet att de ska ägna sig åt konst eller musik, skriva en bok, starta ett företag, få chansen att träffa sina barnbarn när de pensioneras. De som förväntar sig något av livet och ser till att det händer. De avundsvärda…. Finns de verkligen?

Det känns som om jag har vandrat runt i livet de senaste 50 decennierna och undrat vad jag ska bli när jag blir stor. Och nu – snart 60 – när jag äntligen har förlikat mig med det jag blev, börjar jag undra om det verkligen var ett bra val. På ett sätt var det ju det….annars hade det aldrig gått så här långt. Tror jag.

Jag trivs med barn och med att vara pedagog, men i längden…har jag verkligen så mycket mer att ge? Jag har ett visst antal strängar att spela på och visst kan det varieras ganska så länge. Vissa saker kan repeteras i det oändliga – ständigt lika populära, men samtidigt känns det som om tiden har stannat – och jag med – medan allt runtomkring snurrar runt, runt, omkring mig.

Ibland rör jag mig iväg själv, bort från barnen och de andra kollegorna, in i en egen bana….jag har liksom passerat ”gå” för länge sedan – ”bäst före”, står det stämplat i min panna, känns det som. Nej, jag vet…det är bra med erfarenhet, men erfarenhet kan också vara daterad ibland. Inte för att någon annan kanske tycker det, men för att jag känner det själv, innerst inne. Min erfarenhet har sitt bo i en annan skola, en annan verklighet. Inte det att jag inte hänger med i tiden – mina datorkunskaper och förmågor vad gäller internet och media, t.ex, är väl så god hos mig som hos mina yngre kollegor – min kunskap på pedagogikens område känns också uppdaterad. Ändå kan jag känna att det är dags snart att lämna över  till yngre förmågor, som dessvärre verkar bli allt färre och färre. Det är ju ett annat skolpolitiskt kapitel.

Jag är inte bitter, bara realist. Jag har aldrig känt så här förut. Min utgångspunkt har alltid varit att vara i framkant vad gäller pedagogiken och metodiken. Se bara mitt eget gigantiska projekt….jag har ännu inte gett upp. 😉

Men jag tror inte att jag kan översätta mina erfarenheter från ett arbetsliv 30-40 år tillbaka i tiden, till nutid. Det var fler pedagoger och barnskötare per barn och det var färre barn per grupp. En 6-års grupp hade aldrig fler barn än 25 barn, men för det mesta omkring 20. Nu är 27 barn per grupp minimum i Stockholm.

Det är klart att vi kan jämka och organisera verksamheten ändå. Det gör även jag, förstås. Men det sker en utmattning, långsamt men säkert, för vi måste vara på vakt hela tiden, så att inget barn kommer i kläm i någon konflikt, eller skadar sig. Vi klarar det också, för det mesta. Jag jämför med det som var för 30 år sedan, och ännu längre tillbaka….de flesta av mina kollegor har inte varit med så länge. Jag vet inte om de har lättare för att anpassa sig, men de behöver åtminstone inte känna skillnaden så starkt. Sen är det bullernivån….den stiger för varje år, känns det som….eller så är det bara jag. 😉
Ju fler barn, desto fler behöver skrika för att höras.

Jag är stolt och glad över mitt jobb. Jag har inget annat men jag drömmer ändå om någonting som skulle vara som klippt och skuret för bara mig. Frågan är bara vad?
Vad ska jag bli….när jag redan har blivit stor?

När jag var liten var det enkelt…”Jag ska bli tandsköterska eller författare”, sa jag. Pappa var ju tandläkare och mamma tandsköterska. Ingen var författare, men själv var jag bokslukerska i tidig ålder. Vet inte när den vissheten avdunstade, att jag skulle bli författare. Lärarbanan kom jag in på tack vare några starka förebilder i grundskolan, men jag visste redan då att jag aldrig skulle bli någon ”vanlig fröken” som visste var skåpet skulle stå och som skulle hålla ordning på de busiga. ”Skulle jag bli lärare skulle det vara en annorlunda lärare, annars fick det vara…vem som helst är en vanlig lärare på ett bättre sätt än jag”, sa jag.
Så det fick vara….


Vad hände? Kanske hade jag något dimmiga föreställningar om vad jag verkligen ville med mitt liv..
Och tiden går, igen…Nu lever jag mer ett ”fribytar-liv” i förskoleklass, mellan skola och fritids – i glappet mellan styrd tid och fritid och märker fritidens betydelse. Barn behöver leken. Vad behöver vuxna?

Vad behöver jag, rättare sagt…?

Allting pekar uppåt, men knappast framåt. Mitt liv är i balans fastän utan handtag.
Det gäller att stå rätt, gå rakt, känna sig för, känna av sin omgivning, och sig själv….aldrig glömma sig själv – såsom i början, så ock i ett ständigt snurrande nu.
Och jag tror att jag tappade något i början….att känna av mig själv, mitt i mitt snurrande då. Jag skulle ju bli författare en gång.


Vem var det som sa att jag inte skulle duga? Någon fröken eller klasskamrat eller släkting? Nej, det kan jag inte påminna mig. Var det jag själv som backade? Vi hade en klasskamrat som skrev fantastiska uppsatser – det tyckte vi alla. Han fick alltid läsa upp sina nyskrivna. Jag tror att det var då jag förstod att jag aldrig skulle bli författare. Jag minns inte riktigt, men jag tror att jag var i 9-, 10-årsåldern.
En del säger att det är bra med konkurrens, men det passar nog inte mig.

Frågan är nu: När slutade jag vilja vara tandsköterska?

Lämna en kommentar

Filed under författare, Mänskligt, Minnen, skola, tandsköterska, Tid

…en spjutspets in i framtiden…

Det handlar om skolan. Eller rättare sagt, handlade. På den tiden Olof Palme levde och uttalade orden. Jag tror inte att jag var jättegammal då, men blev ändå tagen av ordens innebörd. För precis så tyckte jag att det var. Skolan, och de barn som gick där, skulle räcka längre än deras samtid. Kunskaperna och insikterna man får i skolan ska leda en själv och samtidigt hela samhället vidare….
”Politik är att vilja”….var det inte också samme man som sa det?

DSC04713

I Almedalen sägs säkert många kloka ord, men tyvärr når nog inte de klokaste fram längre än näsan pekar, eftersom den totala massan av klokskap slår ut sig själv. Dessutom finns just nu ingen politiker som kan formulera om samtiden så att den räcker in i framtiden, så att det stora flertalet lyssnar och känner igen sig. Det finns många ”småpåvar” dock som får gehör hos de sina.
Vi kanske ska vara tacksamma ändå, att det inte finns en sådan människa som talar till massorna och kan dupera dem till att göra vad som helst.
Risken kan vara att om vi inte kan se någon att stödja oss på helt och fullt, kan någon dårfink återigen ta över. I 30-talets Tyskland skrattade man åt Hitler och ingen trodde på fullt allvar att han skulle kunna ta över makten. Men det kunde han. Ekonomin var dålig, fattiga människor hade inte jobb, ingen i regeringsställning kunde ändra på förhållandena. Känns situationen igen?

DSC04715
Vi får dra lärdom, tror jag. Inte bara skratta åt dem som kanske kan dra nytta av en liknande situation. Inte bara skaka på huvudena och säga att detta kan aldrig hända här och nu, i Sverige! De är ju ena riktiga stollar de där… med järnrör i högsta hugg.

Jo!

Om vi inte har en egen vilja som vill något bättre, som räcker längre bort än till nästa krök, om vi inte vill ge våra barn och barnbarn en skjuts in i framtiden utan bara en knuff bakåt i tiden, till raka led med militärisk lydnad. Om vi inte har ett mänskligare alternativ, får vi en grogrund, som lär bli den enda livskraftiga kulturen i vårt land – så som kultur läggs i träda – för ett samhälle av ”modell urlakad jordmån”.

Kort sagt: Vi får det samhälle vi förtjänar, eller…som man bäddar får man ligga….

Så länge som vi lever i ett demokratiskt samhälle borde vi ha ett allvarligt snack med våra valda politiker. Detta är av nöden: Ge människor den lust, hopp och framtidstro som de behöver. Ge dem inte huvudskakningar och djupa suckar som de redan har fått för mycket av. Får de tro att det de gör, vad de studerar, brinner för och vill göra, har betydelse, är mycket vunnet. Då har vi kommit halvvägs in i framtiden. Sen är det bara resten kvar…..

Och en sak till: Gör inte om skolan igen. Ändra bara inställning och attityd till dem som går där och till dem som jobbar där. Börja med att lyssna! Då lär ni  folkvalda få höra mer klokskap än ni har hört på alla ”Almedalen” i hela era liv…sammanlagt.

5990743860_f7f9dd3acb_z

Och det vill inte säga lite det…;-)

Lämna en kommentar

Filed under Almedalen, Kärlek och politik, kultur, Mänskligt, Nyheter och politik, skola, Tid

Musikundervisning på tapeten…

Läser under veckans gång två positiva artiklar om betydelsen av god musikundervisning i skolan. Inte bara för att mänskligheten ska bli bättre på att spela och sjunga, utan för att mänskligheten ska bli bättre överhuvudtaget, eftersom denna goda musikaliska skolning för med sig så mycket annat gott också, kan vi läsa.

DSC06103

I mitt undermedvetna går mina tankar till detta – min berättelse – vi måste sammanlänka våra förmågor, vår vishet, vår begåvning, till en enda lång länk som binder samman alla människor på jorden.

DSC06100

Den allomfattande kraften stavas ”Musik” i min hjärna. Hela tiden söker sig mina tankar och mina rörelser till något som sammanfogar mina egna alster med varann, som bildar en helhet, utan att vara sökt…trots att den är eftersökt…;-)

DSC06098

Att hitta en tråd först, och att fylla den med innehåll, eller att finna ett rikt innehåll för att sedan hitta tråden. Kanske möts vi på mitten. Min strategi har blivit att ligga lågt och låta helheten omsluta mig när jag minst anar det.

DSC06097

Jag talar förstås om mitt uppdrag som jag har givit mig –  mitt projekt – Tack så mycket, ska jag ha! ;-/

DSC06078
Ju närmare jag kommer slutresultatet ju svårare har jag att finna utgången, eftersom vägarna blir fler och mer intrikata. Från början tycktes vägen bred och ljus. Klar och genomskinlig.

DSC06076

Nu går jag vilse i musik och rörelsemönster. Men ändå – jag vet att jag har fått upp spåret. Och när två låtar till är gjorda kan jag sy ihop alltihopa. Hur det nu ska gå?
Jag med mina usla slöjdkunskaper…

DSC06073

Men i övrigt tänker jag på något gott att äta och dricka… 😉

Lämna en kommentar

Filed under körsång, kultur, Lärarutbildning, Mänskligt, Musik, Rytmik-Matte-projekt, skola, Tid

Vi som vet minst – en lärarkår i världsklass!

Aldrig upphör vi att förundras. Idag får vi läsa att inkomstpoängen är lägsta möjliga till lärarutbildningarna. Ingen vill bli lärare. När jag gick ut gymnasiet 1972, med halvbra betyg – men klart över genomsnittet – slängde jag väl in ansökningar till diverse utbildningar. Mitt i sommaren fick jag besked om att jag stod på 541:a plats till mellanstadielärarutbildningen. De ville att jag skulle anmäla om jag ville stå kvar i kön. Det ville jag, så jag skickade in en anmälan om det och tänkte sen inte mer på saken. Vet inte vad alternativet var, men antagligen någon språkkurs på universitetet, eller litteraturvetenskap, som jag läste långt senare. Ytterligare några veckor senare hade jag åkt upp några hundra placeringar – 330, nånting – och stod kvar då med. Så en vacker dag fick jag ett förfrågan om jag ville börja. Det hade redan gått en vecka på terminen när jag fick plats på utbildningen. Jag var överlycklig. Jag ville verkligen bli lärare då. En ”ny slags lärare” som ville att barnen skulle lära sig på ett nytt sätt, och inte för att en lärare stod i katedern med en pekpinne och talade om vad de skulle lära sig. Jag tyckte att det var konstigt att hela samhället i övrigt hade förändrats så mycket, medan skolan var kvar på 1800-talet. Om jag skulle bli lärare skulle jag inte vilja bli just 1800-tals läraren, sa jag mig, utan just en modern lärare som följde med eleverna och stimulerade dem i deras lärande. Om jag inte skulle klara av det, kunde det lika gärna vara, tänkte jag. Det fanns – och det finns tusen andra lärare som gör det där ”vanliga” lärarjobbet så mycket bättre. Jag hade själv haft några lärare av den nya sorten som var min förebilder, så jag visste att de fanns…
Och jag började min utbildning, full av entusiasm och med många goda intentioner, men tyvärr utan erfarenhet av såväl undervisning som minsta sommarjobb. Nog hade jag goda grunder i både matte och svenska – och läste dagstidning varje dag – var hyfsat allmänbildad och kultiverad. Politiskt medveten – som många på den tiden – men jag saknade modet att ta befälet när jag kom ut på praktik. Jag var bara 7-8 år äldre än mina elever och hade inte sett mycket av världen och visste inte mycket förutom det jag lärt av min ”goda, borgerliga uppfostran” och hög dos läsning av allehanda litteratur. Nog kunde jag hantera kniv och gaffel men hade svårare att säga ifrån när elever klev över mina gränser. Jag var ”för liten” då, för ett uppdrag som jag uppfattade som oöverstigligt. Men som alltid, kan man komma igen. Jag började vikariera på dagis och fick lite skinn på näsan och gjorde sedan klar min avslutande praktiktermin i en annan klass och fick en mycket bra metodiklektor från Lärarhögskolan och en mycket bra handledare, som jag hade begärt. På det sättet tog jag kommandot över min utbildning och mig själv. Då gick det bra.
När jag hade jobbat på dagis såg jag fördelarna med att jobba som ett team kring en grupp barn och föräldrar. Man kan stötta varann och komma med goda idéer. Den filosofin har jag letat efter i skolans värld sen dess. Mina erfarenheter av lärarjobb har tyvärr varit alltför mycket ensamjobb. I synnerhet under de perioder när jag har varit musiklärare, men även annars.
Det krävs så mycket av en lärare. Redan på 70-talet, men ännu mer nu, när hela samhället med föräldrar i spetsen, är inne i ditt klassrum och nagelfar dina planeringar och omdömen. ”Är det konstigt att man längtar bort, nån gång…”
Varför man en gång blev lärare – det här med att undervisa och att umgås med nya generationer hela tiden, som får en att tänka och reflektera nytt, och där man också får chansen att se en utveckling – allt det kan kännas försvinnande litet jämfört med allt annat.

Att jag var överlycklig när jag kom in på utbildningen var ju bl.a. för att det var svårt att komma in. Hade jag kommit in idag hade jag kanske varit stjärna i klassen, åtminstone med tanke på mina kunskaper, även om jag inte är säker på att jag hade blivit bästa läraren nu heller, med samma erfarenheter som då. På den tiden lärde jag mig ju också mycket av mina äldre klokare kurskamrater.

Nu när jag äntligen tycker att jag har tillräckliga kunskaper, tillräckligt med erfarenheter och skinn på näsan, efter att ha jobbat inom nästan alla områden i skolan – nu får jag veta att jag aldrig kan bli behörig lärare. Tjo, mors! Snart kommer de ungdomar ut från Lärarhögskolan som hade nästan inga rätt alls på högskoleprovet och nästan lika lite erfarenhet som jag hade, med lärarlegitimation och får jobb i varenda skola (eftersom det saknas lärare) med en ingångslön som jag aldrig ens har nosat på.

Om någon tror att jag vill skälla på mina egna chefer i detta fall, är det fel. Jag blev såklart besviken för några veckor sen, när jag skrev om det här senast, men nu riktar jag spjutspetsen högre upp, mot de ”styrande och ställande”.

Undrar hur man i regeringen tänker bära sig åt nu, när även elever på lärarutbildningar är i behov av särskilt stöd. Och hur ska man locka till sig dem med bättre kunskaper, som eventuellt skulle kunna lära ut något som inte eleverna redan vet?
Vår statsminister har ju tänkt sig att göra terminerna längre, och att de ska bli tre – att sommarloven ska bli kortare och att lärarna ska få vanlig semestertjänst. Ja, ni hör! ”Den ljusnande framtid är vår”. Fast det tar han nog tillbaka om det visar sig att någon mätning säger det förslaget inte var populärt. Han kanske redan har backat? Jag hänger inte riktigt med i svängarna. Betyg vill de i alla fall ha i åk  3. Det verkar ju nyskapande….

Som jag sa från början. Jag lämnar mer än gärna skolscenen åt dem som behärskar ”den gamla goda kateder-andan” bättre än jag, men jag vill helst bestämma själv när det är dags och jag vill inte höra på ålderns höst att jag inte är behörig i det enda yrke jag någonsin haft.
Eftersom det är påsk skulle jag vilja sjunga för Sveriges lärarkår – ”Ju mer vi är tillsammans, ju gladare vi blir…”
Fast det är nog inte många som har hört den sången, slår det mig….;-)

2 kommentarer

Filed under behörighet, Lärarutbildning, Nyheter och politik, skola

Och språket, är ditt – och tankarna – i evighet….och vad kommer sen?

Nej, nu sitter jag här och surnar till igen. Över rådande omständigheter. Däremot inte över min egen ringa betydelse. Har bestämt mig för att den har ni inte med att göra. I morse citerade jag min farmor, som brukade säga: ”Alla bara tänker på sig – det är bara jag som tänker på mig.” Mer sant än så kan det väl inte bli. Fast ibland tänker man ju också på sina nära och kära, för att de också inbegriper en själv.
Och lite senare läser jag om en uppgiven statsminister, som efter att ha tagit del av framtidskomissionens rapport om hur uselt det kommer att gå för alla sjuka och pensionärer och hur illa ställt det kommer att vara för miljön, fäller en trött kommentar: ”Vad fan kan man göra egentligen?”
Kanske hade han hoppats på en något annat. Att inget skulle krävas av honom eller hans regering, förutom det som redan var gjort. Att allt skulle lösa sig genom regeringens trollformler – arbeta, mät och jämför, och handla därefter! Som att ett hjärta inte kan slå utan att någon har tagit pulsen först. Som att en mätbar kunskap är en kunskap först när någon har bedömt den. Som att en miljö inte finns förrän någon har bebyggt den, tagit betalt för marken och sedan smutsat ner den lite lagom, men inte för mycket för då blir den återigen för dyrbar. Ett barn är betydelselöst innan en lärare har slagit i skallen på det stackars lilla livet att det inte kan varken läsa eller skriva. Som att ett stycke musik är betydelselöst innan det har nått hitlistorna, och en teaterföreställning kan sjunka till havets botten om inte DN har varit där och gett den strålande recensioner först – men om den ändå inte får publik är den naturligtvis värdelös eftersom en inte har dragit in pengar.
När nu alliansen fick ett relativt dåligt betyg på sin gärning – reagerar inte vår statsminister som han vill att alla Sveriges barn ska göra när de får ett dåligt betyg, eller alla sjuka och arbetslösa som inte får jobb eftersom de är för sjuka eller inte har möjlighet, eller får vidareutbilda sig, eftersom de har hamnat för långt ner bland Fasorna/Faserna – nej, nu reagerar Fredrik Rheinfeldt högst mäskligt, precis som man kan förstå att alla andra uppgivna människor skulle vilja göra i samma situation.
Ja, vad f-n ska man göra? Skillnaden är väl att inte alla kan kosta på sig den uppgivenheten…..särskilt inte den lilla kycklingen i min lilla kycklingfilm, som jag tänkte spela för er, avslutningsvis….

Som en hälsning och önskan om en Glad Påsk från alla små Gullefjun – som aldrig ger upp och som ser det ljusa i tillvaron mot alla odds – till alla oss surkart som ligger däckade för det allra minsta, typ ett klimathot i världsklass eller en ynka förkylning…;-)

Lämna en kommentar

Filed under Kärlek och politik, Klagomål., kultur, Mänskligt, Musik, Nyheter och politik, skola, Tid

Varför ställer ingen den rätta frågan?

Journalister kan vara hur fräcka som helst – skjutjärnsjounalistik har vi väl alla hört talas om, som var så på modet på 70-talet och som nu lever vidare genom Janne Josefsson, närapå…Ja, inte riktigt då. Den sistnämnde skjuter vitt och brett åt alla håll och kanter och går över lik ganska urskillningslöst. Så skulle man inte ha gjort på 70-talet. Då var alla skjutjärn riktade åt ett håll – mot makthavarna. Kanske väl enkelriktat kan man tycka. Nu känns det å andra sidan inte
riktat  alls – åtminstone inte mot maktens boningar.
Kanske är även journalister livrädda för att bli kallade flummiga 70-talister, eller varför är det aldrig någonsin någon som på allvar har frågat vår utbildningsminister om vilken forskning han grundar sina politiska utspel på. Vilka forskare har kommit fram till att katederundervisning är den bästa, eller vilken forskning kan stödja betyg i låga åldrar. Vem säger att barn automatiskt blir bättre för att en lärare står bakom sin kateder och pekar med hela handen i stället för att öppna upp för dialog med eleverna? – kanske genom att använda sig av de estetiska ämnena? – hur kan man  uppfylla målen om allas lika värde, samtidigt som en lärare rent fysiskt placerar sig bakom en kateder på behörigt avstånd från dem han eller hon ska undervisa eller föra diskussioner med om mänskliga rättigheter?
Jag bara undrar….

Om någon journalist mot förmodan skulle ställa någon av dessa frågor till Jan Björklund och dessutom får adekvata svar (namn på minst en forskare), är jag beredd att äta upp min hatt….om jag hade nån.

 

..;-)

Lämna en kommentar

Filed under Mänskligt, Nyheter och politik, sanningar och lögner, skola, Tid

Fokus

Om att tappa eller inte tappa fokus…

Hade tänkt gå hem och fila på en inledning – en start – på mitt ”stora äventyr”. Det filas inne i min hjärna för fullt och jag behöver i stort sett bara skriva ner det. Köper tidningen ”Skriva” på vägen hem och fastnar lite i konsten att skriva. Så lyfter jag min laptop för att börja dagens jobb. Men …. tiden rinner iväg. Kollar mail och andra nyheter och bestämmer mig för att jag inte hinner börja någon storslagen inledning och start på hela tjidevitten, utan börjar nu istället blogga lite planlöst. Men känner ändå inspiration efter tidningsläsandet. Något vill jag ju skriva.

Detta bloggande känns beständigt. Mina ord stannar kvar därute i cyberspace och försvinner inte bara utan vidare. Min nya externa hårddisk har däremot inte haft lust att ta kontakt med sin ”huvuddisk” på datorn och kanske är vissa filer förlorade – kanske inte? Men varför fokusera på det jag inte kan nå – varför inte på det som är möjligt?
Min musik och de flesta av min bilder finns kvar på olika datorer och nätverkssidor. Jag kan leva utan dem men jag kan inte leva utan att fortsätta drömma om att förverkliga mina planer. Att bara stänga igen butiken och tänka: That`s it!
Nej men varför då så ofukuserad?
Klart är att jag har ett jobb att fokusera på ”vid sidan av” mitt eget huvudspår…hur konstigt den än kan verka….;-)
Jag har tankar på jobb, familj, en kör, en gammal  mamma,  vänner – och på väder och vind i största allmänhet.

Att fokusera är inte så lätt alla gånger. Ändå har jag inte längre något att skylla på direkt. Ett perfekt schema och allting.
Ändå sitter jag här och ”bloggklagar”….
Nu är det dags att fixa maten före kören….sen blir det just ingen mer tid före helgen med projekteriet. Men vem har sagt att Rom byggdes på en gång?
En tröst är att läsa i tidningen ”Skriva” att Bodil Malmsten minsann tar tid på sig och dessutom har en helvetesperiod någonstans mitt i. Och hon är ändå etablerad. Jag är inte etablerad någonstans utom i stjärnorna…eller i trädtopparna. Där någonstans sitter min idé att vilja något och viftar som en gammal osynlig flagga…

2 kommentarer

Filed under Datorer och Internet, idrott och dans, Klagomål., Mänskligt, Musik, Rytmik-Matte-projekt, skola, Tid, Väder & Vind