Är du skolmogen, lilla vän?

Lite mindre…

När jag var barn fanns förstås ingen 6-årsverksamhet, men man fick gå några dagar på våren innan man fyllde 7 för att läraren skulle kolla skolmognad och lite annat. Min bror, som var 6 år äldre än jag, och gick i skolan som jag skulle göra ”skolmognadsprov” i, visste ju att jag skulle komma så han hoppade upp i fönstret utanför mitt klassrum vilket naturligtvis gjorde mig glad, men det störde också min koncentration, för sen satt jag ju mest och tittade ut efter honom, och fröken tyckte inte att jag var mogen för skolan. Att jag sen kunde läsa sedan 5 års ålder var ju en annan femma. Jag kan hålla med om att jag hade svårt att ta muntliga instruktioner – det har jag fortfarande. Så än idag kan man säga att jag inte är riktigt skolmogen.
Men vad är då ”skolmognad”?
Är det att lyssna på ”fröken”, att kunna lära sig saker, att vara målinriktad, att göra som man blir tillsagd, eller att ta egna initiativ, som kanske visar på en större självständighet och därmed större mognad?
Än idag är jag inte riktigt säker, faktiskt.
Man kan också vända på steken och fråga sig om skolan är mogen för de elever som den tar emot? Det är ett enormt ansvar man tar på sig, att tillgodose alla elevers behov. Frågan är om det ens är målet. Alla vet ju att det är omöjligt och ändå står alla och lovar att de ska göra just det. En knepig ekvation. En friskola som både ska uppnå målen och samtidigt gå med vinst, måste ha en ännu knepigare situation. I den vanliga kommunala skolan blir det till att prioritera för att få allt att gå ihop. Man behöver inte gå med vinst, men de skattepengar man hushållar med räcker numera sällan till både personal, pedagogiska läromedel, skolans lokaler och fritidslokaler och extra stöd till bar med särskilda behov, mm.
Dessutom blir klasserna större och läraren har mindre tid för varje elev. Som tur är finns en större medvetenhet hos lärarna, nuförtiden.
Jag backar tillbaka bandet till min skoltid igen. Jag fick ju börja första klass trots min omognad vid mognadsprovet. När det visade sig att jag kunde läsa flytande redan när jag började, fick jag ingen bredvidläsningsbok, utan jag skulle sitta och vänta in mina klasskamrater när det var högläsningsdags. Jag minns att jag tyckte att det var plågsamt för den stackars pojken som stavade sig fram så långsamt så att man blev nervös….stackars honom som fick utstå detta inför sina klasskamrater vecka ut och vecka in. När det väl blev min tur att läsa högt hade jag hunnit läsa flera kapitel fram i boken tyst för mig själv och visste inte var jag var. Då fick jag förstås inte beröm för att jag var så duktig på att läsa utan istället en utskällning för att jag inte hängde med och visste var de andra var.
Jag var antagligen inte skolmogen…..