Igår kände jag mig lite skamsen efter att ha grottat ner mig i ”mina hår som gått”. Det kändes ju väldigt självupptaget och egoistiskt att prata om ”mina” frisörer – eller brist på – och mina frisyrer – eller brist på – genom alla decennier jag levt. Och till på köpet lägga ut en massa bilder från alla decennier jag har levt. 🙄😏🙄
Men idag hämtar jag mod och styrka från sonen till en god vän. När sonen tillfrågades om han skämdes över sin fars tal på ett stort kalas, sa sonen helt vänligt, att ”var och en skäms för sig”. Och jag inser, att jag inte har så värst mycket att skämmas över, trots allt. Visst borde jag skriva om klimatförändringarna och det katastrofala världsläget varje dag i veckan, men å andra sidan skriver jag ju om det betydligt fler gånger i veckan än många andra. Jag borde göra betydligt mer än jag gör, överhuvudtaget. Men vem borde inte det?
På sätt och vis är jag trots allt lite nöjd med att jag fortfarande orkar bry mig alls. Att jag inte har låtit mig avtrubbas helt, efter ständigt nya rapporter från regeringen om nya naturvidriga beslut varje dag, eller förslag på nya människofientliga lagar som ständigt riktar sig mot samhällets mest utsatta. Eller besked om indragna bidrag till kulturinstititioner och folkbildning. För det är det de vill – regeringen med dess underlag – att vi ska avtrubbas. Inte bry oss. Inte vara aktiva samhällsmedborgare som inhämtar kunskap om världsläget. De vill ha avtrubbade och okunniga samhällsmedborgare som inte orkar bry sig eller hinner ta ställning till det ena befängda förslaget efter det andra, så att de ska kunna lura i oss att de gör allt detta för vår skull.
Det känns faktiskt lite revolutionärt att fortfarande hävda att man vill ha fred på jorden, och vill ha klimaträttvisa, och att man vill känna solidaritet med dem som har det sämre. Man får snart akta sig för att inte bli kallad kommunist….eller ännu värre…terrorist, om man vågar framföra sådana åsikter.
”Love, peace and understanding” är inte precis mainstream, nuförtiden. Eller ”politiskt korrekt”.
Men det är faktiskt det enda som kan rädda världen. Förståelse för andra människor, kulturer, och förståelse för naturen, växterna och djuren.
Jag läste i dagens DN, ett reportage om en israelisk jude och en palestinier, som hade öppnat en restaurang tillsammans i Berlin. Där har man haft matlagningskurser i såväl israelisk som palestinsk matlagning. Där får man förståelse för varandra, helt enkelt genom att träffas och samtala. Det finns ingen annan väg. Men det är en svår väg. Och det blir inte lättare av att samhällen agerar precis tvärtom. Sätter upp stängsel, bygger murar och misstänkliggör varandras sätt att vara och tänka.
I den bästa av världar, borde det ju förhålla sig så, att de som förhindrar fred och medmänsklighet, borde skämmas ihjäl. De har aldrig hört uttrycket ”var och en skäms för sig”. De vet bara att skuldbelägga andra, som inget ont gjort. De har helt enkelt ingen skam i kroppen. Men kanske beror det på att de inte vet bättre? De har inte haft några goda förebilder som har lärt dem goda vanor och lite hyfs. Nej, jag tar dem inte i försvar. Men det kan finnas förklaringar till nästan allt. Om alla människor hade blivit sedda och förstådda från barnsben, hade nog världen sett mycket bättre ut.
Så vi börjar helt enkelt om från början. Med barnen och med deras rättigheter till trygghet, skolgång och en framtid att hoppas på. Om vi bygger samhällen utifrån barnens perspektiv, kanske vi har lättare att få och ge förståelse.
Många människor är nog egentligen bara missförstådda och oälskade barn, som inte har fått rätt förutsättningar här i livet. Kanske reagerar de med aggressioner, depressioner eller med att bli sjuka. De blir symptom på ett samhälle som har visat för lite förståelse för sina medmänniskor.
Några av oss som har levt ett gott liv, och som nu vill ge något gott vidare till nästa generation, behöver väl inte skämmas nämnvärt. Vi har gjort så gott vi har kunnat. Felet är att vi inte har kunnat tillräckligt om vad som är rätt. Ännu mer fel är, om vi har kunnat, men ändå inte velat göra vårt bästa för barnen, deras framtid och för framtida samhällen. Men alla borde få en chans att bättra sig. Om de inte tar den chansen – det är då de får skämmas.
Men i grunden tror jag att människor som har förmågan att skämmas över något dumt de har gjort, också har förmågan att bättra sig. Vet man om att man har varit dum mot en medmänniska, och skäms för det, har man alla chanser att bli en bättre människa!
Så skäms inte för att du skäms, utan be om ursäkt, och lova bättring! Då kan vi gå vidare tillsammans …
Tjingeling
#EverydayForFuture
Time in Stockholm 
Tid 