Category Archives: Mamma

Sockor, solförmörkelse, mat och musik + lite till, i nu nämnd oordning + lite till….#20

 

Naturell....

Naturell….

Idag är det den tjugonde dagen, och en femtedel av den blogg-cirkus vi ännu bara har sett en början av. Om vi tänker i arbetsvecka, är alltså måndagen avklarad….och nu är bara resten kvar. Men tiden fram till fredag brukar gå undan. Inte för att jag direkt vill det, men det är lätt att ge upp i förtid om man inte anar slutet någonstans.

Dagens innehåll är späckat med stort och smått,  gammalt och nytt och roligt och intressant.

För att ta det i nu nämnd oordning vill jag börja med de ”rockande sockorna”.

En flicka i 10-årsåldern har startat en folkrörelse med anledning av att hennes syster har Downs Syndrom. Hennes idé är att alla människor ska sätta på sig ett  par udda strumpor med olika färg och mönster på de olika  strumporna. Hon vill på det viset stödja sin syster och visa att alla är bra fast de är olika. Och idag är dagen D. Många runt om på de olika medierna – Facebook, Instagram, Twitter, etc – lägger upp sina strumpbilder. Hon kallar projektet ”Rocka Socka”, och det är underbart när sådana rörelser kommer underifrån, tycker jag. Riktigt roligt är det när så många ”olika” personer anammar projektet. Idrottsföreningar, poliser, operasångerskor (med hundar), mfl, går in för det med liv och lust. Den här initiativrika flickan har upplevt hur hennes syster har blivit retad för sitt handikapp, vilket flickan vill sätta stopp för genom att göra något positivt för henne och alla andra i liknande situation.
Så jag och mina katter ville ju inte vara sämre….;-)

Detta bildspel kräver JavaScript.

När väl sockorna var upplagda på rätt ställe och med olika kulör, var det dags att närma sig dagens andra stora händelse. Solförmörkelsen, som skulle ses – eller inte – idag på förmiddagen. Eftersom jag fortfarande går hemma och hostar kan jag lika gärna gå runt i lägenheten och spana efter en delvis förmörkad sol, men jag såg den inte någonstans. I Stockholm är vädret inget annat än grått idag, så det var ju inte så konstigt. Men när vänner i min närhet la upp bilder på solen dold av månen, på facebook, blev jag förvånad, och öppnade fönstret och se där…..snett ovan Globen såg jag en halvmånformad sol. Nu behöver jag inte vänta i 24 år till för att få se den. Försökte ta bild, men var rädd att jag och/eller mobilen skulle falla handlöst ner på förbifarande bil på Götgatan. Men några bilder blev det….och det är ju faktiskt lite spännande. En händelse som får ens vanliga vardaglighet att kännas ganska så liten och futtig. Men ändå….en del i alltet. Precis som med sockan. 🙂

wpid-dsc_0213.jpg

 

Ja, ni fattar vidden….. 😉

Att dela stort och smått på detta vis är ju lite speciellt. När jag var i England på språkresa, 15 år gammal, satt jag hemma i min värdfamilj och småpratade om ditt och datt. De var unga trevliga människor med en ganska svårförståelig brytning, eftersom deras hemland från början var Indien, eller åtminstone deras föräldrars. De var trebarnsföräldrar och hon fick sitt första barn när hon var 16 år och nu var hon 21.
Vi hade inte så mycket gemensamt, men just den kvällen jag tänker på gör att jag alltid tänker på dem när man pratar om ”the first man on the moon”, för vi delar alltså den gemensamma upplevelsen, de och jag, att sitta och se när den första människan klev iland på månen. Jag har aldrig haft kontakt med dem sen dess, utom att jag skrev ett tack-brev långt senare, för att fått bo hos dem . Det är ju ganska märkvärdigt att en sådan händelse mycket långt bort knyter ihop banden mellan några personer som också befinner sig på långt avstånd från varann i tid och rum.
De kanske inte ens lever längre?

Men vid liknande mycket specifika tillfällen lever de i min föreställningsvärld. Och deras lilla yngsta dotter – Tracy – måste ha mognat betydligt sen dess. Hon är väl i 55-årsåldern nu…. Hon hade viss betydelse för mig för hon var det första barnet jag vaktade. Deras grannee stack ut huvudet en gång och frågade om jag hade många småsyskon, för hon tyckte jag hade sådan fallenhet. Jag som var minst i familjen med många storasyskon, minns att jag kände mig stolt över att höra det.
Kanske sådde hon ett litet frö i mig, för innan dess hade tanken aldrig slagit mig, att jag skulle kunna jobba med barn.

wpid-dsc_0212.jpg

Precis som en händelse kan förflytta en långt bort över hav och land, kan också en berättelse förflytta en långt bak i tiden. Och vissa ord kan trigga igång minnet av berättelsen. Igår sa jag ju att jag skulle berätta om min mamma och om hennes ”lekkamrat” Greta Eriksson,pianisten, som hon lärde känna på somrarna när de var på ledighet. Mamma tyckte det var roligt med Greta för hon var så humoristisk och glad och trevlig. Dessutom var hon uppmuntrande mot mamma, och brukade säga till henne: -”Sjung Ingrid, du sjunger så vackert!” Och mamma sjöng för full hals medan de var ute och plockade blåbär i skogen.
Men rätt som det var sa Greta glatt: -”Nej, nu måste jag gå in öva….Hej då!” Och sen var hon borta i fem – sex timmar. Mamma var otroligt imponerad av att Greta, som var jämnårig med mamma, hade sån disciplin. Hon verkade inte ens tycka det var tråkigt att gå in, mitt i sommaren när solen sken som mest. När mamma härmade vad Greta sa, lät det som hon pratade släpig”eken”-dialekt – en riktig stockholmska. Och en gång när Greta hade varit på en liten konsertturné, berättade hon för mamma om hur det hade varit:

”Först kom vi till flygplatsen, och där fick vi biff. Sen fick vi biff på planet också. Och när vi kom fram fick vi biff. Sen vi fick biff när vi var på turnén, och så fick vi biff en gång till på hemresan…….Fem biffar! Gott!”

Allt med den där lite nasala dialekten…det var obetalbart!
Särskilt om man tänker att Greta var en fantastisk pianist…..som med stor konstnärlighet kunde studera in vilka svåra pianokonserter som helst, så var hennes prosaiska minnen av måltider med biff, de mest bestående.

Många år senare var jag och mitt fd ex på en konsert och hörde Greta spela en av de stora klassiska kioskvältarna – Tjajkovskys pianokonsert nr 1 i B moll. Det var naturligtvis en upplevelse för mig att höra henne live….jag som hade hört så mycket talas om ”biffarna”. Det hade även ”exet” hört. Han hade dessutom Greta som pianolärare då, på den tiden när han gick musiklärarlinjen på Musikhögskolan. Dagen efter konserten gick han till sin pianolektion, och tackade förstås för den fina konserten, varpå Greta svarar: – ”Ja, tack det var roligt att du kom, och sen förstår du när jag kom hem var jag så hungrig, så jag tog mig en macka. Gott!”

😉

Vill du höra och läsa mer om Greta Erikson kan du börja med att kolla på den här länken där du kan höra hennes fantastiska pianospel.

wpid-dsc_0210.jpg

Och nu tror jag det börjar bli dags för ”ett lillfinger med i spelet….”
Det är inget ont finger, även om det fortfarande gör ont. För över en månad stukade jag det kraftigt, och jag har fått ett litet sjukgymnastprogra, eftersom jag är ”pianist”, som de sa på sjukhuset. Jag hade ju bara sagt att jag var musiklärare och var rädd om mina fingrar…De tog fasta på det, sympatiskt nog.
Men fortfarande gör det ont och nu har kroknat lite för mycket, tycker jag. Jag kan ju spela hjälpligt på flygeln här hemma, men dessvärre tar det ju emot en aning.
Nummer 5 – precis som jag, är lillfingret nr 5 på handen, och en aningen stukat, men än har vi inte kroknat, annat än bokstavligen, möjligen….och vi hälsar er alla en riktigt god helg fyllt av mat och dryck och kultur av allehanda slag.

”Gott!”

Men jag då?

Men jag då?

 

 

Lämna en kommentar

Filed under #blog100, flygel, kultur, Mamma, Mat och dryck, Mänskligt, Minnen, Musik, Tid

Plötsligt ligger framtiden i bakhåll…

När tiden smyger kattlikt fram utan att märkas, då ligger livet och skvalpar liksom i en avkrok, och i ett nu finns inte framtiden där i färdens riktning utan har halkat på efterkälken.
Sedan min bloggs födelse har både bloggens liv och mitt liv präglats av tiden, eller den förlorade tiden. Tiden som försvann med farten framåt. Farten som försvann med mig i mitt sökande efter…vadå?
Jag blev stressad och hittade inte vägen ut igen. Nu har jag funnit en lugn medelväg – en tidsanpassad väg att gå, men står ändå vid en skiljeväg. Min egen väg, eller andras? Alltmedan tiden rinner förbi åt ena hållet, rinner min framtid åt det andra. Den rinner undan, och marken under mina fötter blir ostadigare. Hur ska jag hinna det jag har tänkt ut åt mig, innan min kropp hinner bli ännu olydigare, och krämporna värker ifatt?

Löv i stadsljus...

För första gången i mitt långa, för det mesta lyckliga liv – har åldern fått ett fotfäste i mitt medvetande. Jag känner mig gammal. Jag som alltid har känt mig evigt ung – alltid barnslig,  och verkat nästan fånigt glad, ganska ofta pigg på nya idéer och upptåg (nåja, det var några år sedan 😉 ) – har nu blivit en aning blasé. Jag är inte bitter, men jag känner att livet for iväg lite väl fort, utan att fråga om jag ville hänga med.
Att inte kunna svänga benet över cykelsadeln och dra iväg varthelst jag önskar, utan istället i sakta mak halta i väg till närmsta T-bana, smärtar inte bara mitt knä utan även mitt sinnelag.
Jag har helt enkelt inte funnit mig i min ”åldriga klädsel”. Även om jag verkligen älskar hösten, har jag inte förlikat mig med att mer och mer likna Gumman Höst.

Men så grips jag av mitt gamla vanliga ungdomliga jag:
”Jag ska nog visa dem jag!”
Som också min mamma skulle ha sagt i min ålder: ”Jag vill också kunna….varför kan inte jag spela gitarr, segla windsurfingbräda, ha sånt där modernt hår som du?…..”
Jag tyckte allt att det var bra snopet. Tyckte att jag kunde få vara lite stolt över mina nya egna erövringar utan att mamma skulle bli lika dan som jag, genast.
Men nog lärde hon sig windsurfa, min mamma, och då var hon nog ännu äldre än jag är nu. Så därför får jag väl vända på steken ett varv till, nu då….Om mamma kunde lära sig nya saker och förnya sig på det hela taget, i pensionsålder – varför skulle jag ge upp så lätt?

”Jag vill också….bli som min mamma var…”
Kanske är revanschlusten den enda sanna lusten….den som lever får  se….

I dagarna fyllda 60 – förutom mitt vänstra knä är jag frisk och ganska stark och pigg. Jag har med mammas mått mätt fortfarande framtiden för mig.
Mamma är 94. Hon lever än, på ett demensboende. Demensen hann ifatt hennes framtid. Hon vet inte så bra vad nutid och framtid innebär, men har fortfarande koll på dåtiden. Och känner igen sina barn och några barnbarn och svärdöttrar.

Ja, så länge jag minns att jag har en framtid, får jag lov att jobba på den.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Lämna en kommentar

Filed under gammal, Mamma, Tid

Lite på måfå…

Som förr i världen när jag fick för mig att jag skulle blogga och inte visste riktigt vad jag ville säga. Nu vill jag prova samma metod igen. Att skriva på måfå. Satt igår och slöläste gamla inlägg, skrivna av mig. Fann att mycket var passé, men att det mesta var sig likt. I princip samma jobb, samma kör, samma funderingar och drömmar. I princip har alltså ingenting hänt, men ändå tycker jag att jag är en annan människa än jag var för 5-6 år sedan.
Berättade i förra veckan för en av lärarna på skolan om min sjukskrivning när jag hade varit på väg in i väggen för 6 år sedan. Hon lyssnade noga och intresserat. När jag berättade att jag hade haft alltför svårt för att häva upp min stämma i mitt arbetslag på den tiden, och hävda min rätt, sa hon bestämt att där tycke hon att jag hade förändrats. Jag hade haft hennes klass i musik förra läsåret och hon hade tänkt på att jag minsann hade sagt ifrån hur jag ville ha det och också fått igenom mina önskemål. Jag blev glatt överraskad. Det är bra på det viset att jag har varit på samma arbetsplats länge, med folk som minns hur det var och som också kan se en utveckling. Den utvecklingen är ju lättare att se utifrån. Roligt också att få den återkopplingen för mig.

Jag vet ju hur jag har känt mig undfallande och inväntande i förhållande till mina överordnande, men också i förhållande till syskon och i kören.

Men nu är det som om jag har tagit sats. Jag ska inte längre vänta på bättre tider utan att ställa några som helst krav eller förhoppningar på omvärlden. Om jag inte säger något finns det ju ingen som vet vad jag vill.

Men nu har jag  vågat önska ”familjeflygeln” hem till mig, och jag har talat om hur jag vill ha det i höst på jobbet. Med flygeln gick det ju bra, men med jobbet vet man ännu inte. Jag känner ändå inte att jag kan bli lika besviken som tidigare år, för nu har jag varit mycket tydlig själv. Då är det också lättare att acceptera ett nej…inbillar jag mig.

Jag brukar säga att jag mognar sent, och det stämmer fortfarande. Jag kommer förmodligen aldrig att bli tillräckligt mogen för de arbetsuppgifter jag ställs inför, men jag känner åtminstone att jag har erfarenheter nog att tackla det mesta förr eller senare. Och kan jag inte lösa problemet på studs, har jag lärt mig att man alltid kan be att få tänka på saken. Det kräver en viss mognad, vill jag påstå, att våga låta bli att ge svar på tal direkt, trots att man vet att man inte har en aning om vad man ska svara.

Min mamma klagade alltid på att jag aldrig hade några födelsedagsönskningar när jag var barn. Ett ganska veligt barn på det viset. Det enda jag önskade mig visste jag att jag inte kunde få, så jag sa inget, och mamma blev ganska förtvivlad.
Nu när jag är ”mogen” nog att ha önskemål, saknar mamma förmågan att minnas så särskilt mycket. Det känns lite sorgligt. Men mamma är glad ändå, vilket är huvudsaken. Fast för min del – och nu är det ju jag som är huvudpersonen – hade jag ju önskat att jag hade mognat lite tidigare. Men då hade förmodligen inte jag varit jag.  Och mamma räddade livet på mig – i alla fall så att jag fick ett anständigt liv – genom att hon såg till att jag fick rätt medicin i rätt tid – efter ett halvår – och inte en dag för tidigt. Men det har hon också glömt. Hon var bara 21 år när hon fick sitt första barn och när hon fick mig var hon 34. Men hon kämpade för att hitta en läkare som lyssnade och trodde på hennes iakttagelser och inte bara viftade bort dem och till slut, som av en slump, fick hon tag på läkaren som kunde ställa rätt diagnos – en underproduktion av ett sköldkörtelhormon. Nyligen hade den franska läkaren forskat på detta och hade medicin till mig. Mamma visade här prov på mognad – att stå upp för det hon visste – att jag inte reagerade som hennes andra barn hade gjort i vissa skeden – jag vände mig inte själv när jag borde ha gjort det, exempelvis.
Ibland tänker jag att det där första halvåret utan det där tillväxthormonet har försenat hela resten av min mognadsprocess…fast det är klart, att efter ett drygt halvsekel borde det ju har jämnat ut sig. Kan man tycka…;-)

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sådärja….lite på måfå…. blev lite mer än så.

2 kommentarer

Filed under Familj, flygel, Hälsa, Mamma, Mänskligt, Minnen, mognad, Tid

Huvudvärk i solsken och en flygel på tapeten

En lördag efter en veckas arbete kunde förr betyda migrän i uppåt två dygn, eller mer. Ingen medicin som hjälpte eftersom jag fick upp den på en gång. Illamående hörde till min typ av migrän, liksom flera av mina släktingars. Min pappa hade migrän varje söndag (på den tiden man jobbade även lördagar) och ibland även när han jobbade. Han kunde ju gå direkt från vilobädden hemma och in i praktiken direkt, eftersom den var i samma våning. För mig var det svårare att bara ta sig i väg till jobbet. Sedan 5-6 år tillbaka har jag nästan inte migrän alls utan snarare spänningshuvudvärk, och den kan också medföra illamående, men nuförtiden finns en receptfri medicin som intas som nässpray och den hjälper även mot spänningshuvudvärk, trots att det står på paketet att det bara hjälper mot migrän. Denna medicin hade kunnat göra under för mig på den tiden huvudvärken var som värst. Jag hade sluppit så många sjukdagar och så mycket smärta….i stället för 2 dygns återhämtning hade det gått på en halvtimme.

Men jag vill inte vara otacksam, för jag har i alla fall fått en ny syn på huvdvärk – att den kan gå över! Men idag dröjde det lite längre än vanligt….dvs, jag trodde att jag hade hävt den på egen hand, men den kom tillbaka 0ch då var det bara att spraya!

Hade nog tänkt mig en promenad på morgonen, men när värken försvunnit gick solen i moln, om än inte i mitt sinne. Huvudvärk är min värsta huvudvärk, och går den över känner jag mig som förklarad – och förr i världen, när jag inte hade fått i mig en bit på flera dagar, kände jag mig renad, rent av. Som efter en fasta, inbillar jag mig.

I dagarna är det ett år sedan min pappa gick bort. Har tänkt mer på honom nu än på länge. Vi hade ju också migränen gemensamt. Med anledning av att föräldrarnas våning ska utrymmas så småningom, har jag nu fått äran att överta deras flygel. Jag är mycket glad och tacksam. I ungefär 35 års tid har pappa sagt att jag ska få flygeln sen – min äldsta bror fick mormors flygel och de andra syskonen spelade andra instrument.
Minns tillfällen när jag var hemma på besök hos föräldrarna på dagtid. Pappa jobbade och jag passade på att spela några av de gamla klassikerna jag fortfarande kom ihåg. Rätt vad det var kom Pappa glädjestrålande in från praktiken. ”Jag hörde väl att det var du som spelade!”
Han var alltid så glad över att man kom hem, och framförallt om man spelade något för honom. Och när jag nu kände på tangenterna för en vecka sedan, kändes det som om de skulle kunna spela allt det där åt mig som jag spelade förr i världen – det som jag nu har glömt, men som Pappa alltid blev så glad av. Mamma tyckte jämt att jag spelade musikaliskt, men jag tror faktiskt att det var just den flygeln som framkallade musikaliteten hos mig, när den var som bäst, för jag har aldrig känt något liknande med andra instrument. (Och det är också den flygeln jag spelar på här uppe på sidhuvudet, som av en händelse.)

Så jag ska spela för pappa, oavsett om han hör eller inte, men jag kommer att höra hans röst….”Aaahhh, jag visste väl att det var du som hade kommit”…..

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nej, jag kommer sen, men det dröjer ett tag, hoppas jag. Ska bara spela lite för dig så länge….

Lämna en kommentar

Filed under Familj, flygel, Mamma, Mänskligt, migrän, Minnen, Musik, Pappa

Mammaminne och annat bortglömt…

Står utanför porten till mitt barndomshem, där mamma fortfarande bor och tänker att jag ska bara gå upp och fika lite med henne. Men så tänker jag att hon vill säkert ta en promenad först. Det brukar hon ju vilja när det är så fint väder. Då sjunker mitt mod. Jag är egentligen inte riktigt kry….och jag känner hur hela kroppen blir blytung och känner en lätt yrsel. Är det verkligen sant eller är det psykiskt? Nej, det spelar ju ingen roll eftersom jag känner så ändå. Så har ju inte kroppen reagerat någon gång sedan i mars när pappa gick bort. Och jag bestämmer mig för att åka hem istället. Trots att min mamma aldrig fick veta att jag hade tänkt komma och trots att jag har tänkt det ända sedan i söndags då mitt halsonda började, kände jag mig som en smitare. Då, i söndags, ställde vi också in en liten utflykt med bil till Rosendahls trädgårdar tillsammans med mamma. Det visste hon inte heller om, men ändå…
Förut, medan pappa levde, kunde det gå bra lång tid mellan varven utan att jag hade dåligt samvete för dem, men nu går det bara någon vecka och det dåliga samvetet börjar krypa i mig. Jag har visserligen alltid tänkt att jag ska vara mer aktiv föräldrabeökare/föräldranärvarande när den stunden kommer…när det verkligen krävs. Och visst var jag det de första två månaderna efter pappas död utan större problem egentligen. Snarare tvärtom har jag på något sätt velat hålla mig lite nära min mamma så att jag för egen del känner och vet hur hon har det och hur hon känner.
Vad som nu händer – förutom en liten virus eller infektion hos mig själv – är att jag kanske inte orkar längre. Alltför mycket närhet. Vem vet? Kanske har den egna sorgen efter pappa och en mamma som inte riktigt är sig lik börjat göra sig påmind.
Eftersom mamma kan vara mycket klar och ”bright” ena stunden -”som förr”- och andra stunden mycket förvirrad, kan det ju vara svårt att parera sina egna känslor samtidigt som man parerar hennes känslor också. Hon har för det mesta överlevt sin egen sorg genom att helt enkelt glömma att pappa är död. Och bli ganska irriterad när vi påpekar för henne att så är fallet.
Men för det mesta säger hon; ”Usch, tänk att jag är så tokig”?!
”Nej, du är inte tokig, bara glömsk”, säger jag då, vilket ju är fallet…
Och ibland, men mera sällan, blir hon riktigt ledsen, när hon förstår att vi har rätt….han lever inte längre….

Och just detta år 2012 kan jag inte annat än hålla med den man som dog hundra år före min pappa – min pappas födelseår – som sa:
”Det är synd om människorna”.
De orden minns jag från min barndom, när det fortfarande fanns ”TV-teater”, liksom jag minns orden ”Jag, klistrar, jag klistrar”. Minns inte om det var samma pjäs, men det var samma författare i alla fall. ”August”…i ropet även här i min blogg.
Jag minns också att min mamma gillade Strindberg – ”Ett Drömspel” talade hon särskilt om. Hon tyckte att det var så tjusigt men konstigt och lite drömlikt.
Ibland tänker jag att hon lever i den världen nu. Hela hennes värld är nog lite upp och ner just nu och en enda stor sammanblandning av verkligt och overkligt, riktiga människor från Hemtjänst som lika gärna kunde vara skuggfigurer från hennes drömmar och fantasier. Och pappa kliver ut ur hennes drömmar mer verklig än någonsin. Att få ihop sina klara och helt förståndiga resonemang med hela denna drömvärld. Hur gör hon då?

”Jag klistrar, jag klistrar….”

Nej, jag vet inte…..

Vi är hos henne ofta, vi syskon och andra släktingar – en del människor är ju alltid ensamma när de blir gamla – men det hjälps ju inte. När minnet sviktar har man inget att hänga upp det på. Fast lite hjälper det ju när vi sen kommer tillbaka och påminner om vad vi gjorde förra veckan – då minns hon det.

Jag läste just i Lärartidningen att det är viktigt med upprepningar när man vill träna minnet. Barn som spelar ett instrument får till exempel ett bättre minne. Har lättare att ordna sina minnen i en följd och vet vad som kommer först och sist. Om man dansar övar man också upp minnet och improviserar man i dansen ger det större kreativitet. Och det där sista kan jag hålla med om….men jag undrar oroligt:
Hur skulle mitt minne ha varit om jag inte hade spelat piano så många år? Men samtidigt inser jag att det är en sak att spela piano och en annan att öva piano. Eftersom jag så sällan övade piano gick det som det gick…;-)

Men å andra sidan…Jag minns att jag hade väldigt lätt att lära mig saker utantill när jag var barn. Pianostycken och sångverser. Men allt det raserades i och med att jag lärde mig sjunga efter noter när jag började i kör…I och med det behövde jag ju aldrig mer lära mig något utantill. Jag tränade inte mitt minne i onödan.
Pappa däremot var tvungen att lära sig en massa verser, psalmer och rabbla en massa tyska verb hela sin skoltid och hans minne räckte ända in i slutet….

Kanske är det min värsta ångest: Jag ser hur lik jag är mamma – och naturligtvis är det positivt i de allra flesta fall – men just vad beträffar minnet….Mitt minne är sämre än hennes var i min ålder, såvitt jag kan påminna mig. 😉

Stress försämrar minnet, läste jag också i artikeln, och det tror jag inte mamma har känt av på det sättet, men det vore väl ändå idiotiskt av mig att ge upp mitt minne redan.
Så alltså…vad ska jag göra?
Börja plugga psalmverser? Tja..om jag ändå sitter och gäspar i kyrkan under högmässan så..
Öva piano? Ja, det har jag ju provat förut, för inte så länge sedan. Det ser jag ju i alla fall någon vits med.

Men nu kommer jag inte ihåg något mer som jag kan öva på, så Trevlig Helg på er alla minnesgoda som kom ihåg att läsa denna blogg. =)

Lämna en kommentar

Filed under Familj, Mamma, Mänskligt, Minnen, Pappa, Tid

Mammor kan…

Igår var det fredag. Ni vet…min heliga…när jag får sluta tidigt. Men i år, sedan min pappa har gått bort har jag mer än varannan fredag farit hem till min mamma för att fika eller promenera. Det är lyckat. Hon påpekade själv igår att det inte precis hörde till vanligheterna på papppas tid att gå på café. Han var motståndare både till kaffe och kaffebröd, så jag tänker att något gott kan hon väl få ut av det hela. Vi tog den vanliga rundan ner till Dramaten, men stannade inte där och solade eftersom det var ganska kallt, utan drog direkt till Sturekatten. Fiket med stort F.  Ett fint gammalt café med åldersstigen möbleringa och kristallkronor i taket. Mamma blev upplivad av att se människorna där, som hon njöt av att både lyssna till och titta på. Vid bordet bakom pratade de om opera och vid bordet bredvid oss var det några unga killar som pratade med en äldre man om sin utbildning på teknis. Min mamma kände sig nog som fisken i vattnet. Hon hade ju under många år umgåtts i liknande miljöer och med liknande människor med liknande intressen. Och plötsligt sa hon: Men vad ska vi prata om?
Då berättade jag för henne om mitt musikpedagogiska projekt – om att lära yngre barn matte, via musik och rörelse. Hon tände direkt och började tänka och känna in hur det skulle kunna gå till. Jag fick på rak arm ett antal idéer och konkreta förslag på hur jag skulle kunna gå vidare i detta ämne.
Det är inte det att jag har misstrott henne, men jag vet inte hur många människor jag har pratat med om detta projekt och alla har varit välvilligt inställda, men ingen har hittills kommit med egna så konstruktiva idéer som min snart 93-åriga mamma. Och faktiskt kände jag direkt att, det där kommer jag att få användning av.
Inte illa! Mammor kan….;-)


Och när jag sedan cyklade hem via Kungsträdgården för att få en glimt av körsbärsträden innan de har blommat ut, får jag som av en händelse hamna mitt i en Anatolisk festival. Är inte säker, men jag tror att det har med Turkiet att göra. Helt säkert är att det kändes väldigt orientaliskt och festligt. Många uppträdanden där Kungsan var klädd i orientalisk dräkt och även människorna var en del av det hela.


En sådan överraskningarnas dag. Allt som blir utöver det vanliga, känns som bonus. En mamma med mycket kort korttidsminne, kan ge sin 35 år yngre dotter något matnyttigt för framtida bruk och en vanlig svensk park  kan simsalabim förvandlas till ett orientaliskt Turkiet.
Det är sådant som jag kallar för oförutsägbart.
Jag hade övervägt att jobba med projektet istället för att göra mammavisiten, och fick något på vägen som förmodligen var så mycket bättre än det jag hade kläckt på egen hand hemma på kammaren.


Och det Anatoliska…det fyllde mig bara med ännu mer glädje. Och kanske just för att det var oväntat.
Det oväntade, oförutsägbara….det är det som ger krydda i livet.
Fast om det inte fanns något förutsägbart vore ju det oförutsägabara ganska så ointressant.
Så lite av allt – utan att tappa sugen på vägen – det får bli mitt recept.

Lämna en kommentar

Filed under Familj, Mamma, Mänskligt, Minnen, Pappa, Tid

Innerlig tid = Musik

I vintertid flyr ljuset tidigt och går liksom upp i rök. Startar sent och kommer i mål tidigt. Mina föräldrar föddes på 10-talet förra seklet. Nu 90, snart 100 år senare slocknar ljuset för deras ögon sakta men relativt säkert. Och även om de inte har gått i mål än så får man säga att lågan blir svagare.
Något som har gjort livet ljusare för dem än för andra är säkert att de har varandra….förstås! Så många gamla människor som lever ensamma har inte samma möjlighet till utbyte med andra. Dessutom har de rent fysiskt och praktiskt blivit beroende av varandra. Pappas koll och relativt goda minne som har gjort att han kan gå och handla med sin vagn och sin stav, medan han har varit beroende av mamma när han ska göra sånt som är mer okänt för honom, för hon ser att läsa text på TV etc och han minns vad han hör och i viss mån ser. Tack vare att släktsammankomster har blivit filmade har han i efterhand kunnat se på den stora platt-TV-skärmen vilka som faktiskt var där.
De är beroende av varann på olika sätt genom ett antal decennier, men inte så mycket som när de har blivit gamla. Och genom hela livet har musiken varit källan till deras gemensamma glädje. I många år kunde de spela stråkkvartetter med sina barn eller andra släktingar, eller helt enkelt bara sitta och spela duetter med varann.
Men så kom sista årets synförändring för pappa. Han kunde inte längre läsa noterna…inte ens gissa sig till den musik som han kunde ganska bra. En stor sorg för bådas del. Musik är samspel. Pappa har lärt alla oss barn att hålla i en fiol eller annat instrument och spela mer eller mindre bra, för att vi ska kunna spela  i någon enseble tillsammans med honom. Lite egoistiskt kan man tycka….fast det ledde ju ändå till mycket samspel, just. Som andra familjer spelar kort eller har andra aktiviteter ihop….slår mig just…Hur gör andra ? Jovisst har vi också spelat sällskapsspel och lekt lekar, men visst har musiken kanske i bland blivit för tongivande.
Särskilt när andra, nya ingifta kommer in i familjen som faktiskt…hör och häpna…inte kan spela fiol eller sjunga rent, kan det bli tufft för dem att finna sig en bekväm  plats i gemenskapen. Då kan ju musiken bli uteslutande också och inte innerligt omslutande.
Men nu har alltså musiken varit den sista strimman av ljus de senaste åren, och när pappa alltså sedan sommaren inte kan spela själv längre, kan han ändå  njuta av  att lyssna på musik och man ser på honom hur musiken = innerlig tid.
Därför var hans enda önskemål på sjukhuset att få en radio…och det skulle gå fort! Kanske är det musiken som har hållt honom så spänstig i 97 år och kanske är det också den gemensamma kärleken till musiken som de har haft, han och mamma. Kanske är livet ingenting värt utan de innerliga värdena ? Kanske är det också det som skulle kunna lyfta honom ur även denna sjuksäng ?
Frågorna är många, men egentligen är det bara att glädja sig åt det som ändå är och har varit och alltid kommer att finnas: Musiken!

4 kommentarer

Filed under Familj, Hälsa, kultur, Mamma, Mänskligt, Minnen, Musik, Pappa, Tid

living next door….

Det tar tid att leva. En del tar en hel livstid på sig att utnyttja sitt livsrum. Mitt barndomshem var delvis en tandläkarpraktik där min pappa och mamma arbetade som tandläkare och tandsköterska. Det var en mycket stor våning, som det ju heter på ”östermalmska”, och vi var ju visserligen 5 barn med många glada kompisar som vistades där, men sett med dagens ögon hade det inte varit möjligt att leva så stort på i stort sett bara en lön. När mina föräldrar var i sin krafts dagar spelade de i orkester (vilket de fortfarande gör), åkte skidor, tog timslånga dagliga promenader ut på Djurgården, och körde ut till landet med egen bil gjorde de först sen mamma skaffade körkort, innan dess var det tåg som gällde, och i övrigt levde de ett sparsamt liv. Käkade kruska till lunch, och potatis och rivna morötter och sallad till middag, och ibland något utöver det vanliga, när barn, barnbarn eller andra kom på besök. ”I sin krafts dagar” säger jag, och menar egentligen fram till för några år sedan. Min pappa brukar säga att det är värst efter 90. ..

Se där…något att se fram emot.

Jag brukade säga att mina föräldrar förmodligen överlever oss allihopa, och det sa jag så länge som de tycktes piggare än alla oss andra medelålders barn tillsammans, och min svägerska tyckte att det var lite pinsamt när det var tal om att min bror skulle pensionera sig före sin gamla pappa

…nå, det blev faktiskt så i alla fall. Vem kan stå emot ett unikum ? Men i år är första gången jag har hört honom säga att han inte har någon lust att jobba längre!

Nästan chockartat för en dotter över 50 att höra…;-)…men samtidigt faktiskt lite skönt också att ”kungaparet” äntligen har abdikerat. Och så får de gå där i sina stora, stora salar som grannar till en insomnande praktik. Jag minns själv med viss vånda hur jag satt och lyssnade efter min fars fotsteg, där jag satt längst in, längst bort från praktiken, i mitt rum, när han kom inklivande och sa så käckt att det har uppstått ett ”hål”, en patient hade sagt återbud, och jag fick utan minsta förberedelse dyka in under den stora lampan och bli undersökt.

Hade jag tur, var det inte så länge sen som jag hade varit på besök i tandläkarstolen och då kunde jag sitta lugnt och höra fotstegen komma närmare och närmare för att avvika åt ett annat håll, toalettbeök eller dylikt, men var det länge sen så kände jag hur jag bleknade efterhand och när han väl var inne i mitt rum var jag praktiskt taget ett levande lik, blek av fasa. Många har frågat mig nuförtiden om jag vågar gå till min ålderstigne far för att laga tänderna, men jag måste intyga att jag går tusen gånger hellre och lagar tänderna hos honom nu än när jag var barn.

Då var jag rädd…inte för honom men för allt som hade med den där praktiken att göra, och allra värst var ljudet av den gamla tandläkarborren. Nuförtiden känns det som rena barnleken…

Märkligt att en människa som min pappa som har varit älskare av de sköna tonerna från klassisk musik och softa gitarrackord i en bossanovatakt, stod ut med den råhet som uppstod ur tandläkarborren….Men snart måste denna relik, denna tandläkarpraktik läggas ner för gott, och plötsligt känns det en aning nostalgiskt och till och med behagligt med de obehagligaste minnena. Och den gamla borren tycks surra på ett nästan hemtrevligt vis….som en spinnrock, typ 😉

(Att smyga in under flygeln och lyssna på de storas samtal när alla trodde att jag sov…en spännande tillvaro och att göra det som vuxen….nåja, lite ont i ryggen får man ;-))

8 kommentarer

Filed under Familj, Mamma, Mat och dryck, Mänskligt, Minnen, Musik, Pappa, Tid