Plötsligt ligger framtiden i bakhåll…

När tiden smyger kattlikt fram utan att märkas, då ligger livet och skvalpar liksom i en avkrok, och i ett nu finns inte framtiden där i färdens riktning utan har halkat på efterkälken.
Sedan min bloggs födelse har både bloggens liv och mitt liv präglats av tiden, eller den förlorade tiden. Tiden som försvann med farten framåt. Farten som försvann med mig i mitt sökande efter…vadå?
Jag blev stressad och hittade inte vägen ut igen. Nu har jag funnit en lugn medelväg – en tidsanpassad väg att gå, men står ändå vid en skiljeväg. Min egen väg, eller andras? Alltmedan tiden rinner förbi åt ena hållet, rinner min framtid åt det andra. Den rinner undan, och marken under mina fötter blir ostadigare. Hur ska jag hinna det jag har tänkt ut åt mig, innan min kropp hinner bli ännu olydigare, och krämporna värker ifatt?

Löv i stadsljus...

För första gången i mitt långa, för det mesta lyckliga liv – har åldern fått ett fotfäste i mitt medvetande. Jag känner mig gammal. Jag som alltid har känt mig evigt ung – alltid barnslig,  och verkat nästan fånigt glad, ganska ofta pigg på nya idéer och upptåg (nåja, det var några år sedan 😉 ) – har nu blivit en aning blasé. Jag är inte bitter, men jag känner att livet for iväg lite väl fort, utan att fråga om jag ville hänga med.
Att inte kunna svänga benet över cykelsadeln och dra iväg varthelst jag önskar, utan istället i sakta mak halta i väg till närmsta T-bana, smärtar inte bara mitt knä utan även mitt sinnelag.
Jag har helt enkelt inte funnit mig i min ”åldriga klädsel”. Även om jag verkligen älskar hösten, har jag inte förlikat mig med att mer och mer likna Gumman Höst.

Men så grips jag av mitt gamla vanliga ungdomliga jag:
”Jag ska nog visa dem jag!”
Som också min mamma skulle ha sagt i min ålder: ”Jag vill också kunna….varför kan inte jag spela gitarr, segla windsurfingbräda, ha sånt där modernt hår som du?…..”
Jag tyckte allt att det var bra snopet. Tyckte att jag kunde få vara lite stolt över mina nya egna erövringar utan att mamma skulle bli lika dan som jag, genast.
Men nog lärde hon sig windsurfa, min mamma, och då var hon nog ännu äldre än jag är nu. Så därför får jag väl vända på steken ett varv till, nu då….Om mamma kunde lära sig nya saker och förnya sig på det hela taget, i pensionsålder – varför skulle jag ge upp så lätt?

”Jag vill också….bli som min mamma var…”
Kanske är revanschlusten den enda sanna lusten….den som lever får  se….

I dagarna fyllda 60 – förutom mitt vänstra knä är jag frisk och ganska stark och pigg. Jag har med mammas mått mätt fortfarande framtiden för mig.
Mamma är 94. Hon lever än, på ett demensboende. Demensen hann ifatt hennes framtid. Hon vet inte så bra vad nutid och framtid innebär, men har fortfarande koll på dåtiden. Och känner igen sina barn och några barnbarn och svärdöttrar.

Ja, så länge jag minns att jag har en framtid, får jag lov att jobba på den.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Lämna en kommentar

Filed under gammal, Mamma, Tid

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s