Kategoriarkiv: Mänskligt

Fy sjutton för trasig ”fån”! #61

Att vara utan mobil är inte bara att vara utan mobil. Det är att inte ha tillgång till sina bilder, kamera, påminnelser, kontakter, Mobilbank, Bank-ID, swish, och i princip allt en modern människa har vant sig vid att inte vara utan.

dsc_1995.jpg

En gång för 11 år sen blev jag av med min kamera på ett flygplan på väg till Ukraina med kören. Då blev jag rent otröstligt ledsen, minns jag. Det var ganska nära  inpå att jag skulle bli utbränd, och jag hade inte så stora mariginaler, så det var nog inte så konstigt. Men ändå….jag blev verkligen ledsen, trots att jag jag visste och intalade mig att det bara var materiella ting. Men det gick liksom inte att stoppa den flod av tårar som vällde ut ur mig.

Idag gick jag till närmsta mobilhandlare för att kolla hur det var möjligt att dels laga glaset på mobilen, att fortsätta med mitt gamla abbonnemang med en ny telefonoch dels föra över filer tll min eventuella nya mobil, och vad kostnaden skulle bli. Eftersom jag hade köpt min fina telefon i Telenorbutiken i närmsta affärscentrum, gick jag dit igen. Men….nähä? Den brukar alltid vara öppen men nu var den stängd. Då gick jag till Phone house i samma centrum. Killen där var hjälpsam, men det visade sig att han inte kunde hjälpa mig så värst. Han trodde nog att det inte skulle löna sig att laga telefonen, men  andra sidan kunde inte heller han hjälpa mig att föra över filer från den gamla mobilen. Men det mest glädjande var att han såg att jag hade ett bindningsfritt abbonnemang plus en försäkring på mitt konto, fast det kunde han inte hjälpa mig med. Jag fick gå till närmsta Telenorhandlare som låg några kvarter bort, men den var förstås stängd, en dag som denna.

Tja….. att jag har en liten fin laptop att tillgå, är förstås inte illa, men ändå kan jag inte låta bli att gräma mig.

”Varför skulle jag tappa mobilen igår kväll? Varför tog jag upp den ur fickan precis när vi skulle gå på bussen hem? Jag hade letat i mina fickor för att känna att den var med, jag visste att den var med. Jag hade inte behövt ta upp den, men varför gjorde jag det? Tappade greppet om den för att den låg lite knöligt till, och sen….. pang i gatan!”

Tankarna mal, men jag jag måste ju släppa. Jag har Dropbox, och bilder och annat har lagts till där under årens lopp, men nu hittar jag inte bilder, från den senaste månaden.

Att bli så irriterad och frustrerad över sådana materiella ting stör mig egentligen mest av allt. Jag vill kunna njuta av ledighet och sol och andra trevligheter, så nu har jag bestämt mig för att ta ledigt från grämandet och gnyendet från och med ikväll och tills jag kan göra något åt det. Jag vill inte slösa mer Tid på sånt som gör mig bara ledsen och arg.

Önska mig Lycka till!

Hoppas vi alla får en fin kväll…. 🙂

DSC05475

Lämna en kommentar

Under Datorer och Internet, Klagomål., Mänskligt, Tid

Sockor, solförmörkelse, mat och musik + lite till, i nu nämnd oordning + lite till….#20

 

Naturell....

Naturell….

Idag är det den tjugonde dagen, och en femtedel av den blogg-cirkus vi ännu bara har sett en början av. Om vi tänker i arbetsvecka, är alltså måndagen avklarad….och nu är bara resten kvar. Men tiden fram till fredag brukar gå undan. Inte för att jag direkt vill det, men det är lätt att ge upp i förtid om man inte anar slutet någonstans.

Dagens innehåll är späckat med stort och smått,  gammalt och nytt och roligt och intressant.

För att ta det i nu nämnd oordning vill jag börja med de ”rockande sockorna”.

En flicka i 10-årsåldern har startat en folkrörelse med anledning av att hennes syster har Downs Syndrom. Hennes idé är att alla människor ska sätta på sig ett  par udda strumpor med olika färg och mönster på de olika  strumporna. Hon vill på det viset stödja sin syster och visa att alla är bra fast de är olika. Och idag är dagen D. Många runt om på de olika medierna – Facebook, Instagram, Twitter, etc – lägger upp sina strumpbilder. Hon kallar projektet ”Rocka Socka”, och det är underbart när sådana rörelser kommer underifrån, tycker jag. Riktigt roligt är det när så många ”olika” personer anammar projektet. Idrottsföreningar, poliser, operasångerskor (med hundar), mfl, går in för det med liv och lust. Den här initiativrika flickan har upplevt hur hennes syster har blivit retad för sitt handikapp, vilket flickan vill sätta stopp för genom att göra något positivt för henne och alla andra i liknande situation.
Så jag och mina katter ville ju inte vara sämre….;-)

Detta bildspel kräver JavaScript.

När väl sockorna var upplagda på rätt ställe och med olika kulör, var det dags att närma sig dagens andra stora händelse. Solförmörkelsen, som skulle ses – eller inte – idag på förmiddagen. Eftersom jag fortfarande går hemma och hostar kan jag lika gärna gå runt i lägenheten och spana efter en delvis förmörkad sol, men jag såg den inte någonstans. I Stockholm är vädret inget annat än grått idag, så det var ju inte så konstigt. Men när vänner i min närhet la upp bilder på solen dold av månen, på facebook, blev jag förvånad, och öppnade fönstret och se där…..snett ovan Globen såg jag en halvmånformad sol. Nu behöver jag inte vänta i 24 år till för att få se den. Försökte ta bild, men var rädd att jag och/eller mobilen skulle falla handlöst ner på förbifarande bil på Götgatan. Men några bilder blev det….och det är ju faktiskt lite spännande. En händelse som får ens vanliga vardaglighet att kännas ganska så liten och futtig. Men ändå….en del i alltet. Precis som med sockan. 🙂

wpid-dsc_0213.jpg

 

Ja, ni fattar vidden….. 😉

Att dela stort och smått på detta vis är ju lite speciellt. När jag var i England på språkresa, 15 år gammal, satt jag hemma i min värdfamilj och småpratade om ditt och datt. De var unga trevliga människor med en ganska svårförståelig brytning, eftersom deras hemland från början var Indien, eller åtminstone deras föräldrars. De var trebarnsföräldrar och hon fick sitt första barn när hon var 16 år och nu var hon 21.
Vi hade inte så mycket gemensamt, men just den kvällen jag tänker på gör att jag alltid tänker på dem när man pratar om ”the first man on the moon”, för vi delar alltså den gemensamma upplevelsen, de och jag, att sitta och se när den första människan klev iland på månen. Jag har aldrig haft kontakt med dem sen dess, utom att jag skrev ett tack-brev långt senare, för att fått bo hos dem . Det är ju ganska märkvärdigt att en sådan händelse mycket långt bort knyter ihop banden mellan några personer som också befinner sig på långt avstånd från varann i tid och rum.
De kanske inte ens lever längre?

Men vid liknande mycket specifika tillfällen lever de i min föreställningsvärld. Och deras lilla yngsta dotter – Tracy – måste ha mognat betydligt sen dess. Hon är väl i 55-årsåldern nu…. Hon hade viss betydelse för mig för hon var det första barnet jag vaktade. Deras grannee stack ut huvudet en gång och frågade om jag hade många småsyskon, för hon tyckte jag hade sådan fallenhet. Jag som var minst i familjen med många storasyskon, minns att jag kände mig stolt över att höra det.
Kanske sådde hon ett litet frö i mig, för innan dess hade tanken aldrig slagit mig, att jag skulle kunna jobba med barn.

wpid-dsc_0212.jpg

Precis som en händelse kan förflytta en långt bort över hav och land, kan också en berättelse förflytta en långt bak i tiden. Och vissa ord kan trigga igång minnet av berättelsen. Igår sa jag ju att jag skulle berätta om min mamma och om hennes ”lekkamrat” Greta Eriksson,pianisten, som hon lärde känna på somrarna när de var på ledighet. Mamma tyckte det var roligt med Greta för hon var så humoristisk och glad och trevlig. Dessutom var hon uppmuntrande mot mamma, och brukade säga till henne: -”Sjung Ingrid, du sjunger så vackert!” Och mamma sjöng för full hals medan de var ute och plockade blåbär i skogen.
Men rätt som det var sa Greta glatt: -”Nej, nu måste jag gå in öva….Hej då!” Och sen var hon borta i fem – sex timmar. Mamma var otroligt imponerad av att Greta, som var jämnårig med mamma, hade sån disciplin. Hon verkade inte ens tycka det var tråkigt att gå in, mitt i sommaren när solen sken som mest. När mamma härmade vad Greta sa, lät det som hon pratade släpig”eken”-dialekt – en riktig stockholmska. Och en gång när Greta hade varit på en liten konsertturné, berättade hon för mamma om hur det hade varit:

”Först kom vi till flygplatsen, och där fick vi biff. Sen fick vi biff på planet också. Och när vi kom fram fick vi biff. Sen vi fick biff när vi var på turnén, och så fick vi biff en gång till på hemresan…….Fem biffar! Gott!”

Allt med den där lite nasala dialekten…det var obetalbart!
Särskilt om man tänker att Greta var en fantastisk pianist…..som med stor konstnärlighet kunde studera in vilka svåra pianokonserter som helst, så var hennes prosaiska minnen av måltider med biff, de mest bestående.

Många år senare var jag och mitt fd ex på en konsert och hörde Greta spela en av de stora klassiska kioskvältarna – Tjajkovskys pianokonsert nr 1 i B moll. Det var naturligtvis en upplevelse för mig att höra henne live….jag som hade hört så mycket talas om ”biffarna”. Det hade även ”exet” hört. Han hade dessutom Greta som pianolärare då, på den tiden när han gick musiklärarlinjen på Musikhögskolan. Dagen efter konserten gick han till sin pianolektion, och tackade förstås för den fina konserten, varpå Greta svarar: – ”Ja, tack det var roligt att du kom, och sen förstår du när jag kom hem var jag så hungrig, så jag tog mig en macka. Gott!”

😉

Vill du höra och läsa mer om Greta Erikson kan du börja med att kolla på den här länken där du kan höra hennes fantastiska pianospel.

wpid-dsc_0210.jpg

Och nu tror jag det börjar bli dags för ”ett lillfinger med i spelet….”
Det är inget ont finger, även om det fortfarande gör ont. För över en månad stukade jag det kraftigt, och jag har fått ett litet sjukgymnastprogra, eftersom jag är ”pianist”, som de sa på sjukhuset. Jag hade ju bara sagt att jag var musiklärare och var rädd om mina fingrar…De tog fasta på det, sympatiskt nog.
Men fortfarande gör det ont och nu har kroknat lite för mycket, tycker jag. Jag kan ju spela hjälpligt på flygeln här hemma, men dessvärre tar det ju emot en aning.
Nummer 5 – precis som jag, är lillfingret nr 5 på handen, och en aningen stukat, men än har vi inte kroknat, annat än bokstavligen, möjligen….och vi hälsar er alla en riktigt god helg fyllt av mat och dryck och kultur av allehanda slag.

”Gott!”

Men jag då?

Men jag då?

 

 

Lämna en kommentar

Under #blog100, flygel, kultur, Mamma, Mat och dryck, Mänskligt, Minnen, Musik, Tid

Mobilbloggeri – fredagsmyseri……#13

1426261421882-1596104393

Jag hann knappt skriva rubriken på dagens inlägg innan det dök upp en avisering om en spårvagnsolycka i Göteborg. Önskar att det slutar på bästa möjliga vis för samtliga inblandade!

Under dessa första 13 dagarna av alla hundra, har jag enbart bloggat från min mobil. Mest för att jag tänker att jag då är mer flexibel och… ja, mer mobil helt enkelt. Många gånger har jag visserligen svurit över funktioner som inte har funkat i mobilen, men som jag vet att jag kan hantera i min laptop. Ändå har det känts enklare att bli vid min mobil. Jag har mina bilder och allt annat på nära håll.

Men också alla nyheter – goda och dåliga – trillar ner i knät när jag minst önskar det.

Att avskärma sig från omvärlden, om så bara för en liten stund, känns nästan omöjligt.

DSC_0116

Visst kan jag stänga av aviseringarna men då tar det tid och fokus från det jag egentligen håller på med. Vad det nu var?

Människor som håller på med många saker samtidigt, blir inte alls smartare, som många tror, utan snarare blir man ännu lite dummare i huvudet.

Och denna ”multi-tasking” ger vi oss alltså in i, lite till kvinns och mans, helt frivilligt. Verkar inte det korkat i sig?

Vad är det egentligen som driver människan in i dumhetens fördärv gång på gång?

Varför fortsätter vi stressa, röka, ta några järn för mycket till helgen, när vi vet hur dåligt vi kommer att må i framtiden?

Vi människor är helt enkelt inte tillräckligt smarta för den här världen.

Mänskligheten är överreklamerad, och ju längre tiden går, desto svårare blir för var och en att bevisa motsatsen.

I tidernas begynnelse var vi smarta nog att överleva som art. Nu är vi korkade nog att ta kål på såväl oss själva och varann, som på det enda klot vi har att leva på. Hur gick det till?

Vad hände på vägen?

Det enda jag vet säkert är att det är fredag, med allt vad det innebär av mys, mat, dryck och vila. Det är väl bara att ge sig hän…

Man är väl inte mer än människa, eller nåt…. 😉

 

http://bisonblog.se/blogg100/ 

 

 

 

1426261275774-347505040

Lämna en kommentar

Under #blog100, Katter, Mat och dryck, Mänskligt, Tid

Att samla kraft och mod!

 

IMG_0959

Att vara kreativ och hitta på skojiga och spännande projekt – det är en sak. Att göra musik och redigera filmer, hitta på danser och rörelser…allt det kan vara svårt också, men det kräver inte mod. Att visa för andra allt man har hittat på kan till och med vara lustfyllt, även om det kräver ett visst mått av mod, eller kanske dumdristighet?

Nu har mitt ”projekt” kommit till det stadiet att det kräver både mod och styrka…
Mod att kanske be om hjälp med det jag behöver hjälp med, samt att ta tag i själva försäljningsbiten. I det här fallet behöver jag ju inte låtsas att jag gillar varan jag tänkte sälja, men jag måste ju ändå stå upp och vara lagom kaxig och snärtig och välformulerad i alla sammanhang. Nog kan jag prata för varan, men kommer jag att komma ihåg det viktigaste…..?

Det viktigaste för mig är faktiskt inte att jag ska sälja utan att jag ska kunna ge barn och lärare (och mig själv) ett vettigt alternativ vid inlärning av matte och de grundläggande begreppen i förskoleklass, så att barn får en förförståelse för matematikens underbara värld via musikens och dansens ännu underbarare värld.

Att 6-åringar har svårt att sitta still längre stunder behöver inte vara något negativt, så länge vi som pedagoger jobbar med och inte mot flödet.

”If you can`t beat them – join them”!

Så kan jag ju också uttrycka det…fast vem har velat slå barnen – om man nu ska tolka det bostavligt? Nej, inte många i dagens Sverige….även om katederundervisningen som skolministern prompt har velat mota in oss i, ibland var skrämmande nära den sortens pli på barnen man ville ha på katederundervisningens storhetstid som kunde leda till linjal-slag på fingrarna och allt.  Det vill inte Jan Björklund ha tillbaka heller, men allt annat som liknar gammaldags disciplin. Och jag vet att om man försöker kontrollera barn alltför mycket med diverse mer eller mindre motiverade regler så kan man få en motreaktion som i sin tur leder till att ens egen kontroll brister. Regler är inte fel! Men bara om de är grundade och skola och elever har kommit överens och diskuterat reglerna i elevråd, etc.

Att 6-åringar ska lära sig regler och om rätt och fel, när de börjar skolan är ju förstås självklart. Att de ska lära sig matte, svenska, gympa, sånger, bild och allt annat som hör till är ju också självklart….men sen finns det ju så många sätt att lära sig på. Att en 6-åring ska sitta still och lyssna på andra lika bra som en som har gått i skolan flera år är ju inte självklart. Att gå i skolan och sitta still och lyssna behöver  inte vara samma sak som att gå i skolan och lära sig och förstå saker. För en del funkar det….för en del funkar det inte alls….men för alla sorter kan det vara stimulerande och utvecklande att röra sig och lära sig med hela kroppen innan man sätter sig ner och lyssnar på vad läraren har att säga. Alla behöver en förförståelse…en del behöver mer och andra behöver mindre, och de allra flesta 6-åringar behöver öva både på att röra sig och på att få kontroll på sina armar och ben. Övning ger färdighet, vilket gynnas av att ha ett ”mobilt läromedel”. Att lära sig att faktiskt ta ett ”steg i taget” istället för att rusa på och ta 6-7 steg i stället. Känner man det i kroppen går det lättare att räkna i huvudet sen.

Ja…att veta själv vad som är bra, är inte samma sak som att övertyga andra om att man har ett vinnande koncept, men det är bara att göra, visa och berätta – och du ska också gå med i ”rörelsen”… ! 😉
För man kan ju inte bara prata om något som bör ses, höras och göras….

”I hear – I forget
I  see  –  I remember
I do    –   I understand”

Kinesiskt ordspråk

 

Lämna en kommentar

Under idrott och dans, Mänskligt, Musik, Rytmik-Matte-projekt, smart av musik, Tid

Time out…

 

2014-01-27 14.04.34

Idag tar jag ”time out” – och undrar i samma ögonblick vad uttrycket står för egentligen…är min tid ute, eller är jag utanför tiden i någon slags kosmisk mening, typ tidsutanförskap? Nej, jag vet ju vad det betyder egentligen, men man kan ändå tillåta sig att spekulera. Jag tänker på Mona Sahlin, när hon for till Maldiverna, när hon var minst sagt trängd av Toblerone-askar och dylika viktiga ting. Jag tycker att hon gjorde rätt i att pysa. Om jag vore så påpassad av media som hon var, skulle jag också pysa. Nu sitter jag bara kvar i soffan och snorar lite lätt. Har nog fått en förkylning, men hade jag jobbat ”på riktigt” hade jag förmodligen inte varit hemma idag om jag inte hade hunnit bli förkyld i ett tidigare skede. Det vet man ju inte. Det jag vet är att jag de senaste åren har blivit förkyld efter en vecka varje gång jag har satt igång med mitt gympaprogram på morgonen.  Det är i alla fall det bästa med det här jobba-själv-jobbet, att jag inte behöver våndas på morgonen över om jag ska sjukskriva mig eller inte…och inte ha dåligt samvete för några arbetskamrater. Nej, nu är det bara måndagsmys som gäller. En kopp te med citron, honung och ingefära…Benet har jag lagt upp på en pall med kudde på för att inte anstränga det. Det känns mycket bättre, redan. Och när jag då och då går över golvet för att hämta snytpapper eller ett glas vatten, rycker det i mina dansben, och armar. Stannar upp på golvet och liksom provar en armrörelse eller ett stamp eller hopp med foten…nej, visst nej….lite, lite svullet  känns det nog,men inte alls som igår.

IMG_0505

Inte heller kan jag låta bli att formulera en stipendieansökan, när jag väl slagit mig ner i soffan igen, men det gör mig däremot nästan yr och lite och matt och trött. Då känner jag att febern stiger. Men, äh…helst vill jag bara resa mig upp och göra det där roliga igen. Hitta de rätta stegen och kombinationerna…men nej, jag har fått stränga order om att ta Time out idag. Jag höll ju dessutom på och sprattla med benen igår, fast det var söndag.

IMG_0507

Jag får  ägna mig åt läsning i stället. Och jag läser i gårdagens DN om mobilernas fördärv – Bengt Olsson skriver och är på sitt allra bästa skrivarhumör. Det här ständiga bevakandet och att alltid vara tillgänglig – ”var jag sitter och var jag går”- hur vi har tagit över vilddjurens ständiga vakthållning – för att de måste passa sig för olika faror och aldrig får slappna av. Vi har numera ett sånt beteende, men det farligaste vi har att göra är att kolla om vi har fått nåt sms eller kommentar på facebook. Ändå är vi aldrig helt fokuserade på nåt.
Jag har ju varit rätt mycket på facebook från början, men inte lika stadigt nu. Framförallt hänger jag inte på nätet särskilt mycket med mobilen, vilket förklaras av att jag har en sån liten nätt mobil så att den går ner i alla fickor, och dessutom är det en android 2.1, så någon större mängd appar kan jag inte hämta hem…inte instagram, t.ex. Först irriterade det mig, nu drar jag en suck av lättnad. Jag behöver inte ha koll på ytterligare ett socialt nätverk – jag behöver inte en kamerasida till, för…herregud, var la jag mina bilder nu, då?
Facebook, Flickr, Bloggen…eller rättare sagt, bloggarna? Tja, och så har jag ju några ställen där jag har lagt upp musik och videosnuttar….Soundcloud, Myspace och Youtube….förut var det också Fileden, men de bara tog bort hela rasket, alla mina filer, utan förvarning….så, jo, med tanke på det, kanske det är bra att sprida sina gracer. Bara jag visste var jag hade dem…;-)

IMG_0506
Sedan min slimmade, externa hårddisk gick och dog förra året, med filer och allt, ser jag absolut vitsen med att ha de flesta av mina filer och bilder som är bra upplagda i ett moln, någonstans. De flesta Gotlandsbilderna från sommaren 2011 har jag på flickr, men tyvärr inte de mest privata, förstås…jag brukar inte lägga upp dem. Nu talar jag inte nakenbilder, och sånt…;-) Det skulle jag hellre göra – lite bastubilder åt folket, kan aldrig skada…fast inblandade parter måste väl godkänna, gissar jag. Nej, jag tänker på de närmsta och käraste personerna och vad vi och de gör. Det har ingen annan med att göra, har jag tänkt..fast ibland kan det ju vara en rolig eller häftig situation. Alla andra sprider sina bilder vind för våg, kan jag tänka ibland. Vem bryr sig om vad jag gör, eller inte? Ja, den här offentligheten….även om jag inte är Mona Sahlin, har jag ju ändå en liten publik på alla sidor jag håller till på. Folk som i sin tur känner folk som…..
Nej, jag har inte gjort något brottsligt, eller så, men det kan komma perioder i livet när jag inte är lika bekväm med att alla ska veta allt jag har gjort och gör. Det var nog lättare förr. Man var inte tillgänglig överallt och alla kunde inte kolla var man hade varit och när. Egentligen står ju mobilen i sin förlängning för ett kontrollsamhälle utan dess like….”Jag vet var du bor”….”Jag vet vad du gjorde igår”. Människor som är vän på fb kan komma och säga att de såg att man hade varit på ett fik i förra veckan – och det hade de inte sett i verkligheten utan på facebook, men det var ju oskyldigt iofs. Det är inget farligt, men i alla fall. Förr hade man ingen aning om vad andra gjorde på sin fritid, och vilket fik de gick på i tid och otid. Man kom knappt ihåg vad man åt till frukost, själv. Men nu…jag minns inget av det jag gjort, nästan, om jag inte först har tagit en bild och sen skickat iväg den till facebook, och då minns jag inte hur det såg ut i verkligheten, utan bara hur bilden såg ut. Verkligheten är alltid så suddig….;-)

Så det där med time out…..den finns inte om jag inte avbildar den i ord och bild. För i samma ögonblick som jag publicerar den här posten blir min tid i utanförskapet istället en tid som är inne, och jag har blivit ”outad” efter att ha blivit inbjuden….så kan det också gå.
Nu sitter jag här i värmen. Jag trodde att jag hade satt på extraelementet, men den luft som forsade ut i rummet var kalluft. Inte konstigt att jag satt och huttrade. Nå – det fanns en knapp till som kunde släppa in mig i värmen.

IMG_0508

Men nu ska jag ägna mig åt nåt hemligt…..;-)

 

 

6 kommentarer

Under Bild, Datorer och Internet, Mänskligt, Rytmik-Matte-projekt, Tid

Gott slut, och Gott Nytt!?

Det nya året…

2013-12-31 18.38.44

Starkt eller svagt?

2013-12-27 13.10.44

När det nya året kommer känns det friskt och starkt.
Det gamla tar man farväl av – ja, rent av avfärdar som en gammal trasa som man helst inte vill lukta på mer. Någon som har gjort sitt i ”arbetslivet” och inte längre är livsduglig. Nu vankas nya tider och det gamla året har håglöst fått lämna scenen med svansen mellan benen. För vad kunde egentligen det gamla året som inte det nya kan göra bättre?

2013-12-31 12.54.29

I vissa kulturer kan man tycka att den äldres livsvisdom har ett värde i sig, men inte i nyårsfirandets egen lilla bubbla. Där talar man lyriskt om det som ska komma – man tror sig veta att ett nytt litet liv kan ge så mycket mer än de gamla uttråkade, trötta och tjatiga. ”Jag fick inget ut av dig, 2013, så jag börjar på ett nytt kapitel!”
Och visst kan det vara bra ibland att börja om på nytt. Att tänka i nya banor och inte fastna i gamla mönster, men till syvende och sist kanske vi får se till oss själva när de stora förändringarna ska ske.
Och om de inte gör det….?

2013-08-20 14.49.21

För min egen del hoppas jag mycket på det nya året som ska komma. Kanske är det nya starkt och uthålligt – tåligt och nyskapande samtidigt? Jag vet inte. Nog har jag en del i det själv, fast jag vet att ensam knappast är stark. Om det gamla året har prövat mig, kan det vara det som ger mig en spark ut i ovissheten i det nya, och på så sätt förbereder mig för att klara av det nya med det gamla uthålliga sinnelaget.

2013-12-23 22.39.06

Talar jag i gåtor, säger du? Ja, men tids nog….när åren har gått och farit fram olika väl med oss….kan du nog förstå vad jag talar om.
Och det som verkar vara slutet på allt, för någon… hen får tänka att: ”mitt i mitt slut, tittar en ny början ut!”

 


2014-01-01 00.00.02

 

 

 

Lämna en kommentar

Under Mänskligt, Tid

Är du skolmogen, lilla vän?

 

Lite mindre...

Lite mindre…

När jag var barn fanns förstås ingen 6-årsverksamhet, men man fick gå några dagar på våren innan man fyllde 7 för att läraren skulle kolla skolmognad och lite annat. Min bror, som var 6 år äldre än jag, och gick i skolan som jag skulle göra ”skolmognadsprov” i, visste ju att jag skulle komma så han hoppade upp i fönstret utanför mitt klassrum vilket naturligtvis gjorde mig glad, men det störde också min koncentration, för sen satt jag ju mest och tittade ut efter honom, och fröken tyckte inte att jag var mogen för skolan. Att jag sen kunde läsa sedan 5 års ålder var ju en annan femma. Jag kan hålla med om att jag hade svårt att ta muntliga instruktioner – det har jag fortfarande. Så än idag kan man säga att jag inte är riktigt skolmogen.
Men vad är då ”skolmognad”?
Är det att lyssna på ”fröken”, att kunna lära sig saker, att vara målinriktad, att göra som man blir tillsagd, eller att ta egna initiativ, som kanske visar på en större självständighet och därmed större mognad?
Än idag är jag inte riktigt säker, faktiskt.
Man kan också vända på steken och fråga sig om skolan är mogen för de elever som den tar emot? Det är ett enormt ansvar man tar på sig, att tillgodose alla elevers behov. Frågan är om det ens är målet. Alla vet ju att det är omöjligt och ändå står alla och lovar att de ska göra just det. En knepig ekvation. En friskola som både ska uppnå målen och samtidigt gå med vinst, måste ha en ännu knepigare situation. I den vanliga kommunala skolan blir det till att prioritera för att få allt att gå ihop. Man behöver inte gå med vinst, men de skattepengar man hushållar med räcker numera sällan till både personal, pedagogiska läromedel, skolans lokaler och fritidslokaler och extra stöd till bar med särskilda behov, mm.
Dessutom blir klasserna större och läraren har mindre tid för varje elev. Som tur är finns en större medvetenhet hos lärarna, nuförtiden.
Jag backar tillbaka bandet till min skoltid igen. Jag fick ju börja första klass trots min omognad vid mognadsprovet. När det visade sig att jag kunde läsa flytande redan när jag började, fick jag ingen bredvidläsningsbok, utan jag skulle sitta och vänta in mina klasskamrater när det var högläsningsdags. Jag minns att jag tyckte att det var plågsamt för den stackars pojken som stavade sig fram så långsamt så att man blev nervös….stackars honom som fick utstå detta inför sina klasskamrater vecka ut och vecka in. När det väl blev min tur att läsa högt hade jag hunnit läsa flera kapitel fram i boken tyst för mig själv och visste inte var jag var. Då fick jag förstås inte beröm för att jag var så duktig på att läsa utan istället en utskällning för att jag inte hängde med och visste var de andra var.
Jag var antagligen inte skolmogen…..

Lämna en kommentar

Under Mänskligt, skola, Tid

På sätt och vis har jag tur….

IMG_1095

När jag läser den ena undersökningen efter den andra om hur smarta människor blir av att ha studerat musik i den ena eller andra formen, tänker jag att, jovisst har jag levt med musik, studerat musik, spelat allehanda instrument och sjungit i kör under hela mitt liv, men så exceptionellt smart är jag väl ändå inte? Å andra sidan – hur dum hade jag inte varit om jag inte hade ägnat så stor del åt musiken? Rent av korkad, kanske…
Så på sätt och vis har jag tur….Jag är alltså nu en ganska lagom klok, lagom tjock, lagom snygg, har lagom lön (nåja), lagom bra jobb, bor lagom fint….ja, allt är egentligen rätt perfekt.

IMG_1106

Tänk om jag vore…

  • världens rikaste – tänk så många som skulle vilja ta del av min rikedom och ingen skulle jag lita på, och tänk så många inbrott….
  • världens snyggaste – så måna stalkers jag skulle ha…
  • världens mest begåvade – jag skulle nog känna mig väldigt udda…
  • världens bäst meriterade och eftersökta på mitt jobb – kanske eftersträvansvärt, men tänk så stressad jag skulle bli, inte hinna med mitt privatliv och försumma mina vänner och mina katter….kanske skulle jag hamna i skilsmässa på kuppen….
  • världsberömd musiker, författare, kompositör, etc – antagligen många stalkers eller paparazzis i faggorna där också….
  • världens friskaste – jo, det vore bra, men jag är ändå glad så länge jag bara har en simpel förkylning….eller två…….Om jag tänker efter så är jag ju på sätt och vis världens mest lyckligt lottade.

IMG_0971

Det jag mest av allt önskar mig har jag redan….det jag vore glad om jag hade, men som jag inte har, kan jag antingen uppnå om jag verkligen vill, eller så kan jag lika gärna leva utan.

IMG_1036

Så vad gnäller jag om?

IMG_1130

Nej, jag gnäller inte så farligt, tycker jag. Det värsta på sista tiden har varit mitt knä…men det är bättre nu, tycker jag (vågar nästan inte hoppas), och kanske lite beroende på en annan sak som jag har gnällt om lite i smyg att jag inte har klarat, de senaste 5 åren – att jag har gått ner i vikt några kilo. 5-6 kilo i höst. Det är bra för knäna, bl.a. Tänk er att slippa bära 6 liter mjölk varje dag, varje steg. Den där viktnedgången har tagit sin tid. Fem, sex år. Fast jag har gjort mina försök många gånger de senaste åren har det inte gått. Men nu ville jag alltså tillräckligt + att den nya vågen står på ett bra ställe, den pendlar inte upp och ner flera kilon från dag till dag, vilket var fallet med den gamla. Det gjorde ju att jag tappade både hopp och lust och tänkte att jag kan lika gärna äta choklad och strunta i alla andra hälsosamma tricks jag känner till. Det spelar ju ändå ingen roll vad jag gör…

DSC06420

Då tänker jag: Den borde finnas någon slags ”pedagogisk våg” vid inlärning i skolan. En plats dit alla barn kunde gå och ”väga” dagens införlivade kunskaper…ett neutrum som inte värderar, bara mäter och väger. Känner barnet att det behöver vägledning för att nå ett ännu bättre resultat får hen gå till sin lärare eller någon bänkkompis som har knäckt nöten. Men det gäller förstås att läraren är lika sträng men rättvis som vågen själv, och att kompisen är pålitlig och inte pendlar fram och tillbaka likt min gamla våg.

IMG_1108

Det skulle funka på mig i alla fall. Jag är inte så intresserad av subjektivt satta betyg som att få uppmuntran och känna tillfredsställelse i att ha uppnått det jag har föresatt mig. Sen är det klart ännu roligare om någon i min omgivning – lärare, vän  – faktiskt har noterat om jag har gjort framsteg.

IMG_1059

Då skulle jag också känna mig som världens mest läraktiga – särskilt om jag också får tillfälle att tillämpa mina kunskaper på något vis – i så fall skulle jag dessutom få känna att jag är världens smartaste…

IMG_1056

Och tänker man efter: Att våga är också ett ”vågspel”….
Smart va?

Back to basics….Mer musik åt folket!

DSC06417

PS En händelse som ser ut som en tanke – jag är född i vågens tecken 😉 DS

Lämna en kommentar

Under Hälsa, lagom tjock, Mänskligt, Musik, sjukdom, skola, smart av musik, Tid, världens bästa..., våg

Medan tiden står still snurrar allt annat….och vad blev det av mig?

 

Tankar snurrar obevekligt i mitt huvud. Rörande allt som händer och inte händer. Tänk så skönt alla har som inte behöver tänka på hur de ska leva sina liv. De som har en bana utstakad åt sig, de som vet att de ska ägna sig åt konst eller musik, skriva en bok, starta ett företag, få chansen att träffa sina barnbarn när de pensioneras. De som förväntar sig något av livet och ser till att det händer. De avundsvärda…. Finns de verkligen?

Det känns som om jag har vandrat runt i livet de senaste 50 decennierna och undrat vad jag ska bli när jag blir stor. Och nu – snart 60 – när jag äntligen har förlikat mig med det jag blev, börjar jag undra om det verkligen var ett bra val. På ett sätt var det ju det….annars hade det aldrig gått så här långt. Tror jag.

Jag trivs med barn och med att vara pedagog, men i längden…har jag verkligen så mycket mer att ge? Jag har ett visst antal strängar att spela på och visst kan det varieras ganska så länge. Vissa saker kan repeteras i det oändliga – ständigt lika populära, men samtidigt känns det som om tiden har stannat – och jag med – medan allt runtomkring snurrar runt, runt, omkring mig.

Ibland rör jag mig iväg själv, bort från barnen och de andra kollegorna, in i en egen bana….jag har liksom passerat ”gå” för länge sedan – ”bäst före”, står det stämplat i min panna, känns det som. Nej, jag vet…det är bra med erfarenhet, men erfarenhet kan också vara daterad ibland. Inte för att någon annan kanske tycker det, men för att jag känner det själv, innerst inne. Min erfarenhet har sitt bo i en annan skola, en annan verklighet. Inte det att jag inte hänger med i tiden – mina datorkunskaper och förmågor vad gäller internet och media, t.ex, är väl så god hos mig som hos mina yngre kollegor – min kunskap på pedagogikens område känns också uppdaterad. Ändå kan jag känna att det är dags snart att lämna över  till yngre förmågor, som dessvärre verkar bli allt färre och färre. Det är ju ett annat skolpolitiskt kapitel.

Jag är inte bitter, bara realist. Jag har aldrig känt så här förut. Min utgångspunkt har alltid varit att vara i framkant vad gäller pedagogiken och metodiken. Se bara mitt eget gigantiska projekt….jag har ännu inte gett upp. 😉

Men jag tror inte att jag kan översätta mina erfarenheter från ett arbetsliv 30-40 år tillbaka i tiden, till nutid. Det var fler pedagoger och barnskötare per barn och det var färre barn per grupp. En 6-års grupp hade aldrig fler barn än 25 barn, men för det mesta omkring 20. Nu är 27 barn per grupp minimum i Stockholm.

Det är klart att vi kan jämka och organisera verksamheten ändå. Det gör även jag, förstås. Men det sker en utmattning, långsamt men säkert, för vi måste vara på vakt hela tiden, så att inget barn kommer i kläm i någon konflikt, eller skadar sig. Vi klarar det också, för det mesta. Jag jämför med det som var för 30 år sedan, och ännu längre tillbaka….de flesta av mina kollegor har inte varit med så länge. Jag vet inte om de har lättare för att anpassa sig, men de behöver åtminstone inte känna skillnaden så starkt. Sen är det bullernivån….den stiger för varje år, känns det som….eller så är det bara jag. 😉
Ju fler barn, desto fler behöver skrika för att höras.

Jag är stolt och glad över mitt jobb. Jag har inget annat men jag drömmer ändå om någonting som skulle vara som klippt och skuret för bara mig. Frågan är bara vad?
Vad ska jag bli….när jag redan har blivit stor?

När jag var liten var det enkelt…”Jag ska bli tandsköterska eller författare”, sa jag. Pappa var ju tandläkare och mamma tandsköterska. Ingen var författare, men själv var jag bokslukerska i tidig ålder. Vet inte när den vissheten avdunstade, att jag skulle bli författare. Lärarbanan kom jag in på tack vare några starka förebilder i grundskolan, men jag visste redan då att jag aldrig skulle bli någon ”vanlig fröken” som visste var skåpet skulle stå och som skulle hålla ordning på de busiga. ”Skulle jag bli lärare skulle det vara en annorlunda lärare, annars fick det vara…vem som helst är en vanlig lärare på ett bättre sätt än jag”, sa jag.
Så det fick vara….


Vad hände? Kanske hade jag något dimmiga föreställningar om vad jag verkligen ville med mitt liv..
Och tiden går, igen…Nu lever jag mer ett ”fribytar-liv” i förskoleklass, mellan skola och fritids – i glappet mellan styrd tid och fritid och märker fritidens betydelse. Barn behöver leken. Vad behöver vuxna?

Vad behöver jag, rättare sagt…?

Allting pekar uppåt, men knappast framåt. Mitt liv är i balans fastän utan handtag.
Det gäller att stå rätt, gå rakt, känna sig för, känna av sin omgivning, och sig själv….aldrig glömma sig själv – såsom i början, så ock i ett ständigt snurrande nu.
Och jag tror att jag tappade något i början….att känna av mig själv, mitt i mitt snurrande då. Jag skulle ju bli författare en gång.


Vem var det som sa att jag inte skulle duga? Någon fröken eller klasskamrat eller släkting? Nej, det kan jag inte påminna mig. Var det jag själv som backade? Vi hade en klasskamrat som skrev fantastiska uppsatser – det tyckte vi alla. Han fick alltid läsa upp sina nyskrivna. Jag tror att det var då jag förstod att jag aldrig skulle bli författare. Jag minns inte riktigt, men jag tror att jag var i 9-, 10-årsåldern.
En del säger att det är bra med konkurrens, men det passar nog inte mig.

Frågan är nu: När slutade jag vilja vara tandsköterska?

Lämna en kommentar

Under författare, Mänskligt, Minnen, skola, tandsköterska, Tid

Registrerat partnerskap – en romantisk dröm i rosa?

 

 

Det har sagts mig att de homosexuella gjorde gemensam sak 1979 för att få bort sjukdomsstämpeln på homosexualitet genom att alla ringde sig sjuka en och samma dag pga sin homosexualitet (ansågs vara en mental rubbning och stämplad som sjukdom). Inte riktigt så det gick till, har jag nu förstått. Några ringde – men inte många tycks ha vågat berätta om orsaken, rädda att bli förföljda och trakasserade på arbetsplatsen – och någon fick också ut sin sjukpeng för den dagen. Med anledning av dagens diskussioner om registrering av romer och judar kan man ju misstänkta att även de homosexuella råkade illa ut om de nämnde något om sin läggning. Än mindre tryggt kanske det var att ”komma ut” för sjukkassan. Istället gick en grupp från RFSL upp till Socialstyrelesens trapp för att demonstrera mot sjukdomsstämpeln. Och när den nytillsatta chefen för Socialstyrelsen, själv gick ut på trappen för att delta i demonstrationen fick hon saker att börja hända. Hon hette Barbro Westerholm, och kom sen att verka för de homosexuellas sak även långt senare, som politiker, och bidrog starkt till att giftermål och adoption skulle kunna genomföras för de homosexuella. En modig och rakryggad politiker. Men för att det hela skulle kunna genomföras, fick man alltså passera den avtändande fasen ”registrerat partnerskap” som kom 1995. Jag minns att jag reagerade. ”Är det för att politikerna ska få mer koll?” undrade jag då, och kanske ännu mer nu. Det var någon KD-politiker som pratade om ”att det kan finnas två äldre systrar som bor ihop och kan tänkas vilja få lite bättre ekonomiska fördelar, men de vill ju inte gifta sig, för det…”


Frågan är om de ville ingå registrerat partnerskap? Jag är skeptisk, milt uttryck. Tänker nu att det var ett svepskäl. Egentligen var det hela en helt genialisk idé ur registreringssynpunkt. Om det någonsin var något syskonpar som registrerade sig, föll de nog bort i felmarginalen. Och nu kunde de homosexuella registrera sig helt frivilligt, praktiskt taget, till allas fromma….de homosexuella var väl så tacksamma över att äntligen få bli nästan ”normala”, och de registrerande var nöjda med sitt påfund. Fast det var ju det där med benämningen…”registrerat partnerskap”skorrade lite illa i allas öron. Inte så romantiskt precis, för dem som ingick partnerskapet, och för dem som ville ha registret verkade det lite för öppet, vad det skulle syfta till.

-”Vilka är de egentligen de där…inte sjuka….men heller inte riktigt friska?
Så praktiskt om de frivilligt går in i fällan!”

Först 2009 fick homosexuella ingå riktigt äktenskap. Det var för bara 4 år sedan, efter 14 års ”registrering”.

Du kanske tror att jag hittar på i det här fallet? Och det gör jag, delvis. 😉
….Men mest för att jag tror att vi alltid ska vara vaksamma. Om vi inte är romer, finns det säkert någon annan ”defekt” hos oss som ska nagelfaras. Och registreras.
Politisk inriktning, sjukdomstillstånd, utomäktenskapliga förbindelser, medlem i annorlunda facebookgrupper, fotbollslag. Inte vet jag…..

Jag vet bara att inget av det här är konstigare att registrera än att man registrerar romer, judar och homosexuella. Det är redan gjort, gång på gång, genom historien.

Kom med ett nytt, modernare tänkesätt, är ni snälla – alla myndighetsutövande personer – annars tappar
vi förtroendet totalt….om det inte redan är gjort.

 

 

Lite Fakta HÄR  och DÄR

Lämna en kommentar

Under Homosexuell, Kärlek och politik, Mänskligt, Registrerat partnerskap, sanningar och lögner, sjukdom, Tid