Kategoriarkiv: Mänskligt

Samspelande och samvetsgrann…

Idag började jag fundera på det där med kultur, och vad det är man saknar allra mest nu under pandemin.

För mig är det nog det här med samspelet och samsjungandet. Att lyssna och musicera tillsammans. Musiken i sig är förstås en drivkraft, men det vi kan uppnå tillsammans är större… Att man kan kommunicera utan ord och uppnå en ”samsyn” i hur musiken ska framföras. Det är ju ganska magiskt….

Konstnärer och författare är ju inte beroende av medskapare, men inom teater och dans råder ju liknande förhållanden som i musiken. Man behöver samarbeta och samtala för att resultatet ska bli bra.

Sen började jag fundera på det lilla ordledet ”sam-” som i samkväm, samtycke, samhälle, och som ryms i ordet tillsammans, och finner att allt har ett samband…. ”Något vi kommer överens om”….

Då dyker också ordet ”samvete” upp. Om någon gör något som inte alla har kommit överens om, kan man fråga sig om denne någon har ”samvete” till det… Någon gör något som inte alla vet är till allas bästa…

Men hur är man när man är ”samvetsgrann”? Jag var tvungen att slå upp ordet:

”Samvetsgrannhet är ett begrepp relaterat till samvete och även emotionell intelligenskvot. Begreppet motsvarar förmågan att vara målinriktad, noggrann, och att agera utifrån ens samvetsliga övertygelser. Detta kallas även exekutiv förmåga.” Wikipedia

När man vet att man gör sitt allra bästa och som kanske inte bara gagnar en själv? Så tolkar jag det.

Och så är det väl med allt som har med ”sam”-orden att göra. När man samtalar är det inte bara en som talar och en som lyssnar. När man samspelar är det inte bara en som har solo och alla andra kompar. I ett samhälle är det inte bara en som bestämmer och alla andra lyder. Så bör det i alla fall inte vara i ett demokratiskt samhälle. Även om inte alla är överens, borde det ändå vara eftersträvansvärt att uppnå en viss samsyn. Man bör åtminstone inte skapa konflikter utan försöka lösa problem.

När det gäller problem där alla i samhället är ”drabbade” är samsyn och samarbete extra viktigt, men då krävs något som ”är svårast i världen” – som jag brukade säga till barnen i skolan –

Att lyssna!

Jag talar av egen erfarenhet… 😉… Nog kan jag lyssna, men det är svårt ibland att lyssna samtidigt komma ihåg vad man själv har på hjärtat. Och det är ju just det som är så svårt…att inte tro att det man själv har på hjärtat är dagens sanning, utan lita på att om det faktiskt är dagens sanning så kommer man ändå inte glömma det. Eller så uppstår en ny och ännu bättre sanning under samtalets gång, bara man ger sig till tåls.

Men det där med samtalandets konst kommer vi kanske att glömma bort i coronans och nät-kommunikationens tidevarv? Eller så blir det bara extra tydligt vilka som tar ordet och behåller det, och vilka som saknar den förmågan i ett Zoom-samtal. Eller så synliggörs det för alla och en var, så att de pratsamma inser att de måste lära sig lyssna, och de tysta måste lära sig att ta för sig. Alla kan lära av varandra, bara viljan till samtal finns.

Men har man samvete till att bre ut sig på andras bekostnad och ta över utan att vänta på samtycke är man ju inte särskilt samarbetsvillig….

Är du samvetsgrann, kan du däremot leda och fördela ordet rättvist, ta hänsyn till motparten, leda samtalet lyhört, och bjuda in de sällan hörda. Meningen ska vara att man gemensamt kommer fram till något bättre än det man tyckte från början.

Precis som i ett gott samspel, när alla lyssnar på varann och enas om gemensam ”takt och ton”, solon fördelas rättvist och alla lyssnar in och improviserar vidare på andras teman.

Det är musiken som kan visa vägen till ett bättre samtal….men när nu den samspelande musiken tystnar i det levande livet runt omkring oss, kan det kännas som en monolog utan mottagare, och en radio utan ljud.

Men kanske kan den ”samvetsgranne” lyssna in sin samtid på ett nytt sätt. Tala med de sällan hörda, se dem som varit osynliga och göra deras röster och närvaro värdefulla för andra, så att nya samtal kan uppstå på nya oväntade ställen och ny ljuv musik kan uppstå… 😉

Kanske kan vi starta om ett nytt samhälle där ingen har samvete att göra sig stor på andras bekostnad, eller utnyttja jordens resurser för egen vinning? För en bättre samtid…

Tänk om vi kunde lära oss att lyssna och ”jamma” lite mer tillsammans!

Hoppas du önskar ”sammalunda”!

Hörde jag ett samfällt ”JA”?

😉 💕 🎶 🎭 🌍

Från en repetition med ”Lilla Kören” och Hasse Alfredsson på Dramaten – kultur i samarbete med politik .. 😉 Det var en anti-kärnkraftsgala inför valet…

Lämna en kommentar

3 augusti, 2020 · 17:08

Tid för tid och rum….

Igår gratulerades du, min blogg, för att du har funnits i 15 år.

Jag har använt dig till allehanda upptåg och påhitt, men framförallt förstås för att få ägna mig åt att skriva. Jag har nog skrivit i hela mitt liv. Främst dagböcker, i olika perioder av livet, men också olika berättelser. En hel serie påbörjade men aldrig färdigskrivna hästböcker kan man man hitta i mina gömmor från barndomen. Allt jag visste om hästar hade jag lärt mig i Svarta Hingsten och andra hästböcker, och så hittade jag gamla nummer av ”Trav & Galopp” hemma, som min storasyster nog hade fått eller skaffat. Hon fick inte heller rida, och därför utvecklade både hon och jag en förmåga att rita hästar. Jag tror det var hon som tipsade mig om att lägga smörpapper ovanpå bilderna i tidningarna, och sen kalkera. Till slut lärde vi oss hur hästar såg ut när de sprang och travade och kunde sluta kalkera, och våra hästar blev lika bra ändå. Nästan bättre, för de blev liksom mer levande. Min pappa brukade alltid tycka att jag var så bra på att rita hästar (och även människor och andra djur) i rörelse, och det har jag nog ”Trav &Galopp” att tacka för. 😉 T.ex förstod jag innebörden av passgång, vilket ju var väldigt viktigt när man ritar hästar. Att inte höger framben och höger bakben rör sig samtidigt framåt på hästar, skulle jag vilja säga, är hela hemligheten med att fånga hästars rörelser.

Inte heller vi människor är passgångare. Det blir en bättre och mer balanserad flykt om man inte är passgångare.

Jag tänker att all rörelse handlar om att vara balanserad. Att ha balans i tillvaron är viktigt även om man står helt still. Att stå med båda fötterna på jorden när allt omkring en svajar, är också en skön konst.

När vi har levt ”corona-liv” runt om i världen har väldigt mycket stått still i vår omgivning, men stillheten är bedräglig. De tomma rum omkring oss som vanligtvis fylls av samtal, skratt, igenkänning, värme och kärlek, är nu vibrerande av oro, ensamhet och i vissa fall ångest. Oro och ångest känns sällan som balanserade fenomen. När vi då befinner oss i detta oroliga vakuum av osäker ovisshet kan det vara svårt att veta vilken fot man ska stå på.

”Sitt still i båten”, heter det ju. ”I stormens mitt” är ett annat begrepp för att någonstans i tumultet finna ett lugn. Det gäller bara att finna det i sig själv.

När jag har avslutat ett kapitel i mitt liv, och ska påbörja ett nytt, uppstår också ett tomrum inom mig och runt omkring. Känslan och vissheten om att det bara är jag som kan fylla detta tomrum kan ibland kännas förlamande. Men ovissheten kan också kännas hoppfull och utmanande. Det gäller bara att veta åt vilket håll man vill gå ….

Ska jag börja på ett nytt projekt?

Ska jag läsa en god bok och hämta ny inspiration, eller ska jag bara sitta still i båten och meditera? Ska jag kanske skriva en egen bok? Risken är väl att jag skriver om mig själv, för jag är inte lika dumdristig som när jag var barn då jag skrev om nåt som jag hade läst mig till i andras böcker. Men det jag har förstått är att det är inte fel att härma, bara man kan förvandla bilden så att den får ett eget liv och en egen rörelse. Även om alla hästar har samma rörelsemönster så har varje individ ett eget uttryck.

Nu när jag avslutar min första femtonåriga blogg-period och påbörjar en ny – lägger jag åter in en gammal dikt jag själv skrev för ungefär 30 år sedan och som sen blev en prolog till den kabaré vi gjorde med Kvinnohuskören, som jag då ledde.

Den passar alltid in i sådana här sammanhang, för ”mitt i mitt slut, tittar en ny början ut”!

Välkomna till nästa 15-års period med Tid!

Tid och plats för ett nytt rum…. 😉


PROLOG:

Vart går vi nu ?

Vad gör vi med våra liv tillsammans ?

Det finns ännu tid att va still

och när vi vill  kan vi känna kraften i tystnaden i det täta rummet emellan oss

som är kärleken.

Var är vi nu ?

Vad vill vi med våra liv tillsammans ?

Vi kan ännu höra sånger i våra bröst

och när vi vill kan vi höja vår röst

i tystnaden

i det varma rummet emellan oss

som är kärleken.

Vad har vi nu ?

Vad har vi gjort med våra liv tillsammans ?

Det finns tid att tänka om

Det finns kraft att göra nytt

Att ge liv åt tystnaden

i det tomma rummet emellan oss

som kan fyllas med kärlek

För kärleken är en evig kraft

i rörelse emellan dig och mig

i brusande stillhet 

Ett dånande hav i ständig rörelse

mot ett evigt mål  –  att aldrig va still…

Lämna en kommentar

18 juli, 2020 · 16:31

….inte mer än människa…

Det är mänskligt att fela. Det vet alla. Om någon har tagit fel beslut eller glömt något eller inte gjort det den ska vid visst tillfälle, kan den människan säga att ”man är ju inte mer än människa”, och i de allra flesta fall komma undan med det.

Vi kan väl alla känna igen oss i det att ”nobody’s perfect”. Och otäckt blir det när det inte finns någon som helst förlåtelse för minsta mänskliga felsteg.

Ett annat populärt uttryck är ”good enough”, eller ”jag duger som jag är”. Också detta är förlåtande, men i det här sammanhanget är det nog ett sätt för människan att rättfärdiga sig själv.

Det är användbart för alla ”duktiga människor” som har drivit sig själva så hårt att det är bara utbrändhet som kan stoppa dem. De har ändå svårt att förlika sig med sin nya icke kompletta självbild. Men de får öva sig genom att säga just detta: ”jag duger”. ”Jag är tillräckligt bra”. ”Jag behöver inte driva mig till bristningsgränsen för känna att jag är good enough för det här jobbet eller uppdraget jag har. Det är alltså ett uttryck som kan användas som självläkning för alla högpresterande.

Människan som säger om sig själv att den är ”inte mer än en människa”, kan vara en slarver eller en som tar höga risker för att klara en uppgift. Det kan sägas urskuldande med glimten i ögat, eller lite uppfordrande, som att, personen inte bara förväntar sig utan också kräver att bli förlåten. Oftast är vi människor förlåtande och inte dömande, men om personen i fråga kommer för sent för hundrade gången, eller glömmer att ringa upp eller har tappat nycklarna i tvättstugan och måste invänta låssmed och därför inte hinner till jobbet den dagen, kan det hända att förlåtelsen sitter långt inne…..

Nu skulle man kunna säga att en stor del av mänskligheten skulle behöva urskulda sig väldigt mycket, inför kommande dömande generation…

Alla är vi ju lite egoistiska, lite till kvinns och mans, och det är ju mänskligt….. 😉

Är man för empatisk och självuppoffrande kan man ju drunkna i mängden och får inget gjort. Är man för egoistisk tar man över och låter sina egna intressen styra. Det svåra är att hitta balansen. Hittills tycks det som om egot har tagit över i världen, på andras bekostnad. En obalanserad värld har vi skapat, vi människor och vi kan inte skylla på någon annan art…

I en inte alltför avlägsen framtid kan vi äldre få stå till svars i en dömande domstol….

Kan vi då komma undan med att ”jamen, vi är ju inte mer än människor”, när vi missade tåget att rädda klimatet. När vi förhalade beslut för att vi inte hunnit läsa in oss på all information? Kan vi säga att vi duger när vi har ”glömt” att stänga kolgruvorna, eller att vi inte visste bättre….att vi trodde mer på tillväxt än på hushållning? Att vi hellre trodde på 3% av forskarna än på resten, av ren bekvämlighet? Var det förlåtligt och mänskligt att vi lät människor i fattiga länder fly från sina förstörda och översvämmade bostäder bara för att vi skulle hinna göra bara EN jorden-runt-äventyrsresa till exotiska platser innan vi slutade flyga?

Var vi också ursäktade trots att vi hade sett till att de flyende inte hade en trygg plats att fly till?

Var vi verkligen ”good enough”, vi som behövde läka våra utbrända själar och kroppar? Kanske var vi tillräckligt bra för att rädda oss själva? Men räckte det, tyckte vi?

”….. Vi kan väl inte rädda hela världen”, försökte vi nog urskulda oss själva med. Men i detta fall kunde vi inte komma undan, för det krävs mer än en fattig syndare för att rädda det vi hade ställt till med.

Det krävs mer än en människa – det krävs att alla gör mer än tillräckligt för att vi ska vara ”good enough”!

Det krävs ”mermänsklighet” av alla!

”Ingen kan göra allt, men alla kan göra nåt!”

🙋 💕 🌍

Lämna en kommentar

14 juli, 2020 · 17:17

Den första dagen….

Om du lever varje dag som om det vore den sista…. Hur lever du då?

Många skulle nog spendera pengar, göra något de aldrig vågat tidigare, rumla om och festa natten lång, eller bara umgås med de käraste. Kanske ta det säkra före det osäkra och bara göra det man säkert trivs med. Men någon slags maximering av allt det bästa, skulle det nog bli?

Jag vet inte själv hur jag skulle göra om jag visste att jag bara hade ett dygn kvar att leva. Antagligen skulle jag bli så paralyserad av tanken att jag inte skulle förmå mig till någonting… När valmöjligheterna blir för många…

Men det slog mig, att jag kanske skulle vända upp och ner på det hela?

”Lev varje dag som om det vore din första!”

Genast öppnar sig möjligheter. Allt skulle jag uppleva och upptäcka som om det vore något jag gjorde för första gången. Kanske skulle jag inte ha några förutfattade meningar om något. Ny musik skulle jag lyssna intensivt intresserat på. Varje människa jag träffade skulle jag vara nyfiken på, och vilja veta allt om växterna och jag skulle vilja lära mig allt om fåglarna som sjöng i trädgården där jag råkade bo.

Tänk om man kunde switcha om hjärnan så att man blev nyfiken på allt, och evigt kunskapstörstande. Jag skulle nog lära mig mer på denna enda dag än på alla andra dagar tillsammans. Och jag skulle bli inkännande och lyssna uppmärksamt på alla i min närvaro, för att kunna förstå så mycket som möjligt och lära känna dem riktigt på djupet. Jag skulle inte förutsätta att någon ville lura mig eller reta mig eller utesluta mig ur gemenskapen, för något sådant hade jag aldrig haft någon erfarenhet av.

Men vad skulle man göra av all denna kunskap och nya upplevelser om denna första dag skulle visa sig vara den sista?

Jag tänker att man skulle lära sig att det viktiga är inte att maximera sina upplevelser, men att förstå det man upplever och får vara med om.

Till vilken nytta?

Tja…. Tänk att denna dag i ditt liv representerar ett människoliv. Detta liv kan ge upphov till att andra människor lär sig av dig och dina erfarenheter…. Tillsammans bildar dessa liv ett gemensamt kollektivt liv. Alla tar vara på varandras erfarenheter och drar lärdom eftersom tiden är så knapp. En kanon av liv som för visdomen vidare, som ringar på vattnet.

Om ”den första dagen” är den enda dagen i ditt liv, handlar det om att förstå och ta in och komma vidare.

Om ”den sista dagen” är den enda dagen handlar det om att bevara och befästa allt du vet och minns, och din enda önskan är att få vara kvar. Kanske vill du inte lära dig något nytt, utan grämer dig över allt du glömt, och glömmer allt du kunde medan du fortfarande drömde om att veta mer.

I mina tankar förvandlas jag från friskt förväntansfull till trött blasé, medan jag vrider perspektivet från första till sista dagen. Så enkel och lättlurad är min hjärna att den påverkas av mina egna tankar.

Kan hela mänskligheten luras på liknande sätt?

Tänk att det är vår första dag på vår planet! Hur ska vi hinna lära oss allt vi behöver och vad ska vi lära oss för jordens bästa? Hur ska vi ta vara på våra kunskaper, och av vilka ska vi lära? Hur ska vi föra kunskapen vidare och vilka kan bäst förvalta dessa lärdomar?

Tänk om vi kunde tänka så om vår planet – utan förutfattade meningar om varandra och varandras erfarenheter! Då skulle något kunna hända. Ingen vet…. Men det enda vi vet är att om alla levde som om detta vore den sista dagen, skulle ingen vilja veta mer. Ingen skulle tänka på en framtid och alla skulle se om sitt eget hus och hoppas på turen att just detta inte var byggt på lösa sand.

Vilken dag väljer du?

Ha en skön söndag!

😊 💕 🌍

Lämna en kommentar

21 juni, 2020 · 16:17

Fy sjutton för trasig ”fån”! #61

Att vara utan mobil är inte bara att vara utan mobil. Det är att inte ha tillgång till sina bilder, kamera, påminnelser, kontakter, Mobilbank, Bank-ID, swish, och i princip allt en modern människa har vant sig vid att inte vara utan.

dsc_1995.jpg

En gång för 11 år sen blev jag av med min kamera på ett flygplan på väg till Ukraina med kören. Då blev jag rent otröstligt ledsen, minns jag. Det var ganska nära  inpå att jag skulle bli utbränd, och jag hade inte så stora mariginaler, så det var nog inte så konstigt. Men ändå….jag blev verkligen ledsen, trots att jag jag visste och intalade mig att det bara var materiella ting. Men det gick liksom inte att stoppa den flod av tårar som vällde ut ur mig.

Idag gick jag till närmsta mobilhandlare för att kolla hur det var möjligt att dels laga glaset på mobilen, att fortsätta med mitt gamla abbonnemang med en ny telefonoch dels föra över filer tll min eventuella nya mobil, och vad kostnaden skulle bli. Eftersom jag hade köpt min fina telefon i Telenorbutiken i närmsta affärscentrum, gick jag dit igen. Men….nähä? Den brukar alltid vara öppen men nu var den stängd. Då gick jag till Phone house i samma centrum. Killen där var hjälpsam, men det visade sig att han inte kunde hjälpa mig så värst. Han trodde nog att det inte skulle löna sig att laga telefonen, men  andra sidan kunde inte heller han hjälpa mig att föra över filer från den gamla mobilen. Men det mest glädjande var att han såg att jag hade ett bindningsfritt abbonnemang plus en försäkring på mitt konto, fast det kunde han inte hjälpa mig med. Jag fick gå till närmsta Telenorhandlare som låg några kvarter bort, men den var förstås stängd, en dag som denna.

Tja….. att jag har en liten fin laptop att tillgå, är förstås inte illa, men ändå kan jag inte låta bli att gräma mig.

”Varför skulle jag tappa mobilen igår kväll? Varför tog jag upp den ur fickan precis när vi skulle gå på bussen hem? Jag hade letat i mina fickor för att känna att den var med, jag visste att den var med. Jag hade inte behövt ta upp den, men varför gjorde jag det? Tappade greppet om den för att den låg lite knöligt till, och sen….. pang i gatan!”

Tankarna mal, men jag jag måste ju släppa. Jag har Dropbox, och bilder och annat har lagts till där under årens lopp, men nu hittar jag inte bilder, från den senaste månaden.

Att bli så irriterad och frustrerad över sådana materiella ting stör mig egentligen mest av allt. Jag vill kunna njuta av ledighet och sol och andra trevligheter, så nu har jag bestämt mig för att ta ledigt från grämandet och gnyendet från och med ikväll och tills jag kan göra något åt det. Jag vill inte slösa mer Tid på sånt som gör mig bara ledsen och arg.

Önska mig Lycka till!

Hoppas vi alla får en fin kväll…. 🙂

DSC05475

Lämna en kommentar

Under Datorer och Internet, Klagomål., Mänskligt, Tid

Sockor, solförmörkelse, mat och musik + lite till, i nu nämnd oordning + lite till….#20

 

Naturell....

Naturell….

Idag är det den tjugonde dagen, och en femtedel av den blogg-cirkus vi ännu bara har sett en början av. Om vi tänker i arbetsvecka, är alltså måndagen avklarad….och nu är bara resten kvar. Men tiden fram till fredag brukar gå undan. Inte för att jag direkt vill det, men det är lätt att ge upp i förtid om man inte anar slutet någonstans.

Dagens innehåll är späckat med stort och smått,  gammalt och nytt och roligt och intressant.

För att ta det i nu nämnd oordning vill jag börja med de ”rockande sockorna”.

En flicka i 10-årsåldern har startat en folkrörelse med anledning av att hennes syster har Downs Syndrom. Hennes idé är att alla människor ska sätta på sig ett  par udda strumpor med olika färg och mönster på de olika  strumporna. Hon vill på det viset stödja sin syster och visa att alla är bra fast de är olika. Och idag är dagen D. Många runt om på de olika medierna – Facebook, Instagram, Twitter, etc – lägger upp sina strumpbilder. Hon kallar projektet ”Rocka Socka”, och det är underbart när sådana rörelser kommer underifrån, tycker jag. Riktigt roligt är det när så många ”olika” personer anammar projektet. Idrottsföreningar, poliser, operasångerskor (med hundar), mfl, går in för det med liv och lust. Den här initiativrika flickan har upplevt hur hennes syster har blivit retad för sitt handikapp, vilket flickan vill sätta stopp för genom att göra något positivt för henne och alla andra i liknande situation.
Så jag och mina katter ville ju inte vara sämre….;-)

Detta bildspel kräver JavaScript.

När väl sockorna var upplagda på rätt ställe och med olika kulör, var det dags att närma sig dagens andra stora händelse. Solförmörkelsen, som skulle ses – eller inte – idag på förmiddagen. Eftersom jag fortfarande går hemma och hostar kan jag lika gärna gå runt i lägenheten och spana efter en delvis förmörkad sol, men jag såg den inte någonstans. I Stockholm är vädret inget annat än grått idag, så det var ju inte så konstigt. Men när vänner i min närhet la upp bilder på solen dold av månen, på facebook, blev jag förvånad, och öppnade fönstret och se där…..snett ovan Globen såg jag en halvmånformad sol. Nu behöver jag inte vänta i 24 år till för att få se den. Försökte ta bild, men var rädd att jag och/eller mobilen skulle falla handlöst ner på förbifarande bil på Götgatan. Men några bilder blev det….och det är ju faktiskt lite spännande. En händelse som får ens vanliga vardaglighet att kännas ganska så liten och futtig. Men ändå….en del i alltet. Precis som med sockan. 🙂

wpid-dsc_0213.jpg

 

Ja, ni fattar vidden….. 😉

Att dela stort och smått på detta vis är ju lite speciellt. När jag var i England på språkresa, 15 år gammal, satt jag hemma i min värdfamilj och småpratade om ditt och datt. De var unga trevliga människor med en ganska svårförståelig brytning, eftersom deras hemland från början var Indien, eller åtminstone deras föräldrars. De var trebarnsföräldrar och hon fick sitt första barn när hon var 16 år och nu var hon 21.
Vi hade inte så mycket gemensamt, men just den kvällen jag tänker på gör att jag alltid tänker på dem när man pratar om ”the first man on the moon”, för vi delar alltså den gemensamma upplevelsen, de och jag, att sitta och se när den första människan klev iland på månen. Jag har aldrig haft kontakt med dem sen dess, utom att jag skrev ett tack-brev långt senare, för att fått bo hos dem . Det är ju ganska märkvärdigt att en sådan händelse mycket långt bort knyter ihop banden mellan några personer som också befinner sig på långt avstånd från varann i tid och rum.
De kanske inte ens lever längre?

Men vid liknande mycket specifika tillfällen lever de i min föreställningsvärld. Och deras lilla yngsta dotter – Tracy – måste ha mognat betydligt sen dess. Hon är väl i 55-årsåldern nu…. Hon hade viss betydelse för mig för hon var det första barnet jag vaktade. Deras grannee stack ut huvudet en gång och frågade om jag hade många småsyskon, för hon tyckte jag hade sådan fallenhet. Jag som var minst i familjen med många storasyskon, minns att jag kände mig stolt över att höra det.
Kanske sådde hon ett litet frö i mig, för innan dess hade tanken aldrig slagit mig, att jag skulle kunna jobba med barn.

wpid-dsc_0212.jpg

Precis som en händelse kan förflytta en långt bort över hav och land, kan också en berättelse förflytta en långt bak i tiden. Och vissa ord kan trigga igång minnet av berättelsen. Igår sa jag ju att jag skulle berätta om min mamma och om hennes ”lekkamrat” Greta Eriksson,pianisten, som hon lärde känna på somrarna när de var på ledighet. Mamma tyckte det var roligt med Greta för hon var så humoristisk och glad och trevlig. Dessutom var hon uppmuntrande mot mamma, och brukade säga till henne: -”Sjung Ingrid, du sjunger så vackert!” Och mamma sjöng för full hals medan de var ute och plockade blåbär i skogen.
Men rätt som det var sa Greta glatt: -”Nej, nu måste jag gå in öva….Hej då!” Och sen var hon borta i fem – sex timmar. Mamma var otroligt imponerad av att Greta, som var jämnårig med mamma, hade sån disciplin. Hon verkade inte ens tycka det var tråkigt att gå in, mitt i sommaren när solen sken som mest. När mamma härmade vad Greta sa, lät det som hon pratade släpig”eken”-dialekt – en riktig stockholmska. Och en gång när Greta hade varit på en liten konsertturné, berättade hon för mamma om hur det hade varit:

”Först kom vi till flygplatsen, och där fick vi biff. Sen fick vi biff på planet också. Och när vi kom fram fick vi biff. Sen vi fick biff när vi var på turnén, och så fick vi biff en gång till på hemresan…….Fem biffar! Gott!”

Allt med den där lite nasala dialekten…det var obetalbart!
Särskilt om man tänker att Greta var en fantastisk pianist…..som med stor konstnärlighet kunde studera in vilka svåra pianokonserter som helst, så var hennes prosaiska minnen av måltider med biff, de mest bestående.

Många år senare var jag och mitt fd ex på en konsert och hörde Greta spela en av de stora klassiska kioskvältarna – Tjajkovskys pianokonsert nr 1 i B moll. Det var naturligtvis en upplevelse för mig att höra henne live….jag som hade hört så mycket talas om ”biffarna”. Det hade även ”exet” hört. Han hade dessutom Greta som pianolärare då, på den tiden när han gick musiklärarlinjen på Musikhögskolan. Dagen efter konserten gick han till sin pianolektion, och tackade förstås för den fina konserten, varpå Greta svarar: – ”Ja, tack det var roligt att du kom, och sen förstår du när jag kom hem var jag så hungrig, så jag tog mig en macka. Gott!”

😉

Vill du höra och läsa mer om Greta Erikson kan du börja med att kolla på den här länken där du kan höra hennes fantastiska pianospel.

wpid-dsc_0210.jpg

Och nu tror jag det börjar bli dags för ”ett lillfinger med i spelet….”
Det är inget ont finger, även om det fortfarande gör ont. För över en månad stukade jag det kraftigt, och jag har fått ett litet sjukgymnastprogra, eftersom jag är ”pianist”, som de sa på sjukhuset. Jag hade ju bara sagt att jag var musiklärare och var rädd om mina fingrar…De tog fasta på det, sympatiskt nog.
Men fortfarande gör det ont och nu har kroknat lite för mycket, tycker jag. Jag kan ju spela hjälpligt på flygeln här hemma, men dessvärre tar det ju emot en aning.
Nummer 5 – precis som jag, är lillfingret nr 5 på handen, och en aningen stukat, men än har vi inte kroknat, annat än bokstavligen, möjligen….och vi hälsar er alla en riktigt god helg fyllt av mat och dryck och kultur av allehanda slag.

”Gott!”

Men jag då?

Men jag då?

 

 

Lämna en kommentar

Under #blog100, flygel, kultur, Mamma, Mat och dryck, Mänskligt, Minnen, Musik, Tid

Mobilbloggeri – fredagsmyseri……#13

1426261421882-1596104393

Jag hann knappt skriva rubriken på dagens inlägg innan det dök upp en avisering om en spårvagnsolycka i Göteborg. Önskar att det slutar på bästa möjliga vis för samtliga inblandade!

Under dessa första 13 dagarna av alla hundra, har jag enbart bloggat från min mobil. Mest för att jag tänker att jag då är mer flexibel och… ja, mer mobil helt enkelt. Många gånger har jag visserligen svurit över funktioner som inte har funkat i mobilen, men som jag vet att jag kan hantera i min laptop. Ändå har det känts enklare att bli vid min mobil. Jag har mina bilder och allt annat på nära håll.

Men också alla nyheter – goda och dåliga – trillar ner i knät när jag minst önskar det.

Att avskärma sig från omvärlden, om så bara för en liten stund, känns nästan omöjligt.

DSC_0116

Visst kan jag stänga av aviseringarna men då tar det tid och fokus från det jag egentligen håller på med. Vad det nu var?

Människor som håller på med många saker samtidigt, blir inte alls smartare, som många tror, utan snarare blir man ännu lite dummare i huvudet.

Och denna ”multi-tasking” ger vi oss alltså in i, lite till kvinns och mans, helt frivilligt. Verkar inte det korkat i sig?

Vad är det egentligen som driver människan in i dumhetens fördärv gång på gång?

Varför fortsätter vi stressa, röka, ta några järn för mycket till helgen, när vi vet hur dåligt vi kommer att må i framtiden?

Vi människor är helt enkelt inte tillräckligt smarta för den här världen.

Mänskligheten är överreklamerad, och ju längre tiden går, desto svårare blir för var och en att bevisa motsatsen.

I tidernas begynnelse var vi smarta nog att överleva som art. Nu är vi korkade nog att ta kål på såväl oss själva och varann, som på det enda klot vi har att leva på. Hur gick det till?

Vad hände på vägen?

Det enda jag vet säkert är att det är fredag, med allt vad det innebär av mys, mat, dryck och vila. Det är väl bara att ge sig hän…

Man är väl inte mer än människa, eller nåt…. 😉

 

http://bisonblog.se/blogg100/ 

 

 

 

1426261275774-347505040

Lämna en kommentar

Under #blog100, Katter, Mat och dryck, Mänskligt, Tid

Att samla kraft och mod!

 

IMG_0959

Att vara kreativ och hitta på skojiga och spännande projekt – det är en sak. Att göra musik och redigera filmer, hitta på danser och rörelser…allt det kan vara svårt också, men det kräver inte mod. Att visa för andra allt man har hittat på kan till och med vara lustfyllt, även om det kräver ett visst mått av mod, eller kanske dumdristighet?

Nu har mitt ”projekt” kommit till det stadiet att det kräver både mod och styrka…
Mod att kanske be om hjälp med det jag behöver hjälp med, samt att ta tag i själva försäljningsbiten. I det här fallet behöver jag ju inte låtsas att jag gillar varan jag tänkte sälja, men jag måste ju ändå stå upp och vara lagom kaxig och snärtig och välformulerad i alla sammanhang. Nog kan jag prata för varan, men kommer jag att komma ihåg det viktigaste…..?

Det viktigaste för mig är faktiskt inte att jag ska sälja utan att jag ska kunna ge barn och lärare (och mig själv) ett vettigt alternativ vid inlärning av matte och de grundläggande begreppen i förskoleklass, så att barn får en förförståelse för matematikens underbara värld via musikens och dansens ännu underbarare värld.

Att 6-åringar har svårt att sitta still längre stunder behöver inte vara något negativt, så länge vi som pedagoger jobbar med och inte mot flödet.

”If you can`t beat them – join them”!

Så kan jag ju också uttrycka det…fast vem har velat slå barnen – om man nu ska tolka det bostavligt? Nej, inte många i dagens Sverige….även om katederundervisningen som skolministern prompt har velat mota in oss i, ibland var skrämmande nära den sortens pli på barnen man ville ha på katederundervisningens storhetstid som kunde leda till linjal-slag på fingrarna och allt.  Det vill inte Jan Björklund ha tillbaka heller, men allt annat som liknar gammaldags disciplin. Och jag vet att om man försöker kontrollera barn alltför mycket med diverse mer eller mindre motiverade regler så kan man få en motreaktion som i sin tur leder till att ens egen kontroll brister. Regler är inte fel! Men bara om de är grundade och skola och elever har kommit överens och diskuterat reglerna i elevråd, etc.

Att 6-åringar ska lära sig regler och om rätt och fel, när de börjar skolan är ju förstås självklart. Att de ska lära sig matte, svenska, gympa, sånger, bild och allt annat som hör till är ju också självklart….men sen finns det ju så många sätt att lära sig på. Att en 6-åring ska sitta still och lyssna på andra lika bra som en som har gått i skolan flera år är ju inte självklart. Att gå i skolan och sitta still och lyssna behöver  inte vara samma sak som att gå i skolan och lära sig och förstå saker. För en del funkar det….för en del funkar det inte alls….men för alla sorter kan det vara stimulerande och utvecklande att röra sig och lära sig med hela kroppen innan man sätter sig ner och lyssnar på vad läraren har att säga. Alla behöver en förförståelse…en del behöver mer och andra behöver mindre, och de allra flesta 6-åringar behöver öva både på att röra sig och på att få kontroll på sina armar och ben. Övning ger färdighet, vilket gynnas av att ha ett ”mobilt läromedel”. Att lära sig att faktiskt ta ett ”steg i taget” istället för att rusa på och ta 6-7 steg i stället. Känner man det i kroppen går det lättare att räkna i huvudet sen.

Ja…att veta själv vad som är bra, är inte samma sak som att övertyga andra om att man har ett vinnande koncept, men det är bara att göra, visa och berätta – och du ska också gå med i ”rörelsen”… ! 😉
För man kan ju inte bara prata om något som bör ses, höras och göras….

”I hear – I forget
I  see  –  I remember
I do    –   I understand”

Kinesiskt ordspråk

 

Lämna en kommentar

Under idrott och dans, Mänskligt, Musik, Rytmik-Matte-projekt, smart av musik, Tid

Time out…

 

2014-01-27 14.04.34

Idag tar jag ”time out” – och undrar i samma ögonblick vad uttrycket står för egentligen…är min tid ute, eller är jag utanför tiden i någon slags kosmisk mening, typ tidsutanförskap? Nej, jag vet ju vad det betyder egentligen, men man kan ändå tillåta sig att spekulera. Jag tänker på Mona Sahlin, när hon for till Maldiverna, när hon var minst sagt trängd av Toblerone-askar och dylika viktiga ting. Jag tycker att hon gjorde rätt i att pysa. Om jag vore så påpassad av media som hon var, skulle jag också pysa. Nu sitter jag bara kvar i soffan och snorar lite lätt. Har nog fått en förkylning, men hade jag jobbat ”på riktigt” hade jag förmodligen inte varit hemma idag om jag inte hade hunnit bli förkyld i ett tidigare skede. Det vet man ju inte. Det jag vet är att jag de senaste åren har blivit förkyld efter en vecka varje gång jag har satt igång med mitt gympaprogram på morgonen.  Det är i alla fall det bästa med det här jobba-själv-jobbet, att jag inte behöver våndas på morgonen över om jag ska sjukskriva mig eller inte…och inte ha dåligt samvete för några arbetskamrater. Nej, nu är det bara måndagsmys som gäller. En kopp te med citron, honung och ingefära…Benet har jag lagt upp på en pall med kudde på för att inte anstränga det. Det känns mycket bättre, redan. Och när jag då och då går över golvet för att hämta snytpapper eller ett glas vatten, rycker det i mina dansben, och armar. Stannar upp på golvet och liksom provar en armrörelse eller ett stamp eller hopp med foten…nej, visst nej….lite, lite svullet  känns det nog,men inte alls som igår.

IMG_0505

Inte heller kan jag låta bli att formulera en stipendieansökan, när jag väl slagit mig ner i soffan igen, men det gör mig däremot nästan yr och lite och matt och trött. Då känner jag att febern stiger. Men, äh…helst vill jag bara resa mig upp och göra det där roliga igen. Hitta de rätta stegen och kombinationerna…men nej, jag har fått stränga order om att ta Time out idag. Jag höll ju dessutom på och sprattla med benen igår, fast det var söndag.

IMG_0507

Jag får  ägna mig åt läsning i stället. Och jag läser i gårdagens DN om mobilernas fördärv – Bengt Olsson skriver och är på sitt allra bästa skrivarhumör. Det här ständiga bevakandet och att alltid vara tillgänglig – ”var jag sitter och var jag går”- hur vi har tagit över vilddjurens ständiga vakthållning – för att de måste passa sig för olika faror och aldrig får slappna av. Vi har numera ett sånt beteende, men det farligaste vi har att göra är att kolla om vi har fått nåt sms eller kommentar på facebook. Ändå är vi aldrig helt fokuserade på nåt.
Jag har ju varit rätt mycket på facebook från början, men inte lika stadigt nu. Framförallt hänger jag inte på nätet särskilt mycket med mobilen, vilket förklaras av att jag har en sån liten nätt mobil så att den går ner i alla fickor, och dessutom är det en android 2.1, så någon större mängd appar kan jag inte hämta hem…inte instagram, t.ex. Först irriterade det mig, nu drar jag en suck av lättnad. Jag behöver inte ha koll på ytterligare ett socialt nätverk – jag behöver inte en kamerasida till, för…herregud, var la jag mina bilder nu, då?
Facebook, Flickr, Bloggen…eller rättare sagt, bloggarna? Tja, och så har jag ju några ställen där jag har lagt upp musik och videosnuttar….Soundcloud, Myspace och Youtube….förut var det också Fileden, men de bara tog bort hela rasket, alla mina filer, utan förvarning….så, jo, med tanke på det, kanske det är bra att sprida sina gracer. Bara jag visste var jag hade dem…;-)

IMG_0506
Sedan min slimmade, externa hårddisk gick och dog förra året, med filer och allt, ser jag absolut vitsen med att ha de flesta av mina filer och bilder som är bra upplagda i ett moln, någonstans. De flesta Gotlandsbilderna från sommaren 2011 har jag på flickr, men tyvärr inte de mest privata, förstås…jag brukar inte lägga upp dem. Nu talar jag inte nakenbilder, och sånt…;-) Det skulle jag hellre göra – lite bastubilder åt folket, kan aldrig skada…fast inblandade parter måste väl godkänna, gissar jag. Nej, jag tänker på de närmsta och käraste personerna och vad vi och de gör. Det har ingen annan med att göra, har jag tänkt..fast ibland kan det ju vara en rolig eller häftig situation. Alla andra sprider sina bilder vind för våg, kan jag tänka ibland. Vem bryr sig om vad jag gör, eller inte? Ja, den här offentligheten….även om jag inte är Mona Sahlin, har jag ju ändå en liten publik på alla sidor jag håller till på. Folk som i sin tur känner folk som…..
Nej, jag har inte gjort något brottsligt, eller så, men det kan komma perioder i livet när jag inte är lika bekväm med att alla ska veta allt jag har gjort och gör. Det var nog lättare förr. Man var inte tillgänglig överallt och alla kunde inte kolla var man hade varit och när. Egentligen står ju mobilen i sin förlängning för ett kontrollsamhälle utan dess like….”Jag vet var du bor”….”Jag vet vad du gjorde igår”. Människor som är vän på fb kan komma och säga att de såg att man hade varit på ett fik i förra veckan – och det hade de inte sett i verkligheten utan på facebook, men det var ju oskyldigt iofs. Det är inget farligt, men i alla fall. Förr hade man ingen aning om vad andra gjorde på sin fritid, och vilket fik de gick på i tid och otid. Man kom knappt ihåg vad man åt till frukost, själv. Men nu…jag minns inget av det jag gjort, nästan, om jag inte först har tagit en bild och sen skickat iväg den till facebook, och då minns jag inte hur det såg ut i verkligheten, utan bara hur bilden såg ut. Verkligheten är alltid så suddig….;-)

Så det där med time out…..den finns inte om jag inte avbildar den i ord och bild. För i samma ögonblick som jag publicerar den här posten blir min tid i utanförskapet istället en tid som är inne, och jag har blivit ”outad” efter att ha blivit inbjuden….så kan det också gå.
Nu sitter jag här i värmen. Jag trodde att jag hade satt på extraelementet, men den luft som forsade ut i rummet var kalluft. Inte konstigt att jag satt och huttrade. Nå – det fanns en knapp till som kunde släppa in mig i värmen.

IMG_0508

Men nu ska jag ägna mig åt nåt hemligt…..;-)

 

 

6 kommentarer

Under Bild, Datorer och Internet, Mänskligt, Rytmik-Matte-projekt, Tid

Gott slut, och Gott Nytt!?

Det nya året…

2013-12-31 18.38.44

Starkt eller svagt?

2013-12-27 13.10.44

När det nya året kommer känns det friskt och starkt.
Det gamla tar man farväl av – ja, rent av avfärdar som en gammal trasa som man helst inte vill lukta på mer. Någon som har gjort sitt i ”arbetslivet” och inte längre är livsduglig. Nu vankas nya tider och det gamla året har håglöst fått lämna scenen med svansen mellan benen. För vad kunde egentligen det gamla året som inte det nya kan göra bättre?

2013-12-31 12.54.29

I vissa kulturer kan man tycka att den äldres livsvisdom har ett värde i sig, men inte i nyårsfirandets egen lilla bubbla. Där talar man lyriskt om det som ska komma – man tror sig veta att ett nytt litet liv kan ge så mycket mer än de gamla uttråkade, trötta och tjatiga. ”Jag fick inget ut av dig, 2013, så jag börjar på ett nytt kapitel!”
Och visst kan det vara bra ibland att börja om på nytt. Att tänka i nya banor och inte fastna i gamla mönster, men till syvende och sist kanske vi får se till oss själva när de stora förändringarna ska ske.
Och om de inte gör det….?

2013-08-20 14.49.21

För min egen del hoppas jag mycket på det nya året som ska komma. Kanske är det nya starkt och uthålligt – tåligt och nyskapande samtidigt? Jag vet inte. Nog har jag en del i det själv, fast jag vet att ensam knappast är stark. Om det gamla året har prövat mig, kan det vara det som ger mig en spark ut i ovissheten i det nya, och på så sätt förbereder mig för att klara av det nya med det gamla uthålliga sinnelaget.

2013-12-23 22.39.06

Talar jag i gåtor, säger du? Ja, men tids nog….när åren har gått och farit fram olika väl med oss….kan du nog förstå vad jag talar om.
Och det som verkar vara slutet på allt, för någon… hen får tänka att: ”mitt i mitt slut, tittar en ny början ut!”

 


2014-01-01 00.00.02

 

 

 

Lämna en kommentar

Under Mänskligt, Tid