Kategoriarkiv: utseende

I fredags gick jag till en ”riktig” frisör för andra gången i mitt liv….

Det gick bra, men lite pirrigt var det. Första gången jag gick till en frisör – ungefär 45 år sedan – sa min dåvarande pojkvän: ”Gör aldrig om det där!” Det hör väl till saken, att jag hade klippt av en ganska rejäl bit av mitt hår. Från midjelångt till en slags page. Jag hittade ingen bra ”efterbild” till bilden nedan, men det har väl aldrig varit så populärt hos pojkvänner över lag, när flickvänner klipper av sitt långa hår, men han behövde kanske inte ha uttryckt sig fullt så kategoriskt. 😏 Men jag gjorde aldrig om det. I alla fall inte under tiden vi var tillsammans. Och som sagt… Till frisören gick jag inte igen förrän i fredags.

Jag lät mitt hår växa igen, fast den här gången med lugg. Inte förrän det tog slut på förhållandet fick en av mina vänner klippa mig igen.

Jag tror det handlar om en slags frigörelse att klippa sig kort. Det är väl sen gammalt…

Jag har väl aldrig varit speciellt intresserad av att fixa mitt utseende, men håret har alltid varit betydelsefullt.

När jag var liten, var det min pappa som klippte mig och mina tre äldre bröder. Ungefär lika kort, även om han inte tog fram rakapparaten när klippte mig.

Min storasyster tror jag aldrig han klippte. Och när jag började bli 10 år ungefär, sa mamma att hon skulle klippa mig, för hon tyckte jag skulle få se ut som flicka.

Kanske var det för sent, för jag hade redan blivit en ”pojkflicka” och trivdes bra med det. Men mamma hoppades väl ändå lite på att det bara var en fråga om mognad… 😏

Hela lågstadiet lekte jag och min kompis, som också var en pojkflicka, bara indianer och cowboys med de andra pojkarna i klassen. Jag avskydde att ha kjol och att leka med dockor. Dockskåp, var däremot roligt. Det var ju mer som teater, och rollspel. Jag fortsatte att ha ganska kort hår. Det var ju också Beatles-tider, och för mig var nog Beatles-frisyren den ultimata frisyren på såväl pojkar som flickor.

Mamma gav inte upp. När jag var i 13-, 14-årsåldern, tyckte hon att jag skulle måla ögonfransarna och bli lite söt för pojkarna.

”Jag tänker inte måla mig”, sa jag. ”Vill de ha mig, får de ta mig som jag är”.

Men mamma gav inte upp. När jag skulle åka på språkresa till England, fick hon mig att gå till NK för att permanenta ögonfransarna, och det gick jag med på. Jag slapp ju hålla på med det där kladdet själv, som jag bara tyckte var onödigt och dumt. Det innebar ju däremot inte att någon kille i England tittade mer på mig, för att jag hade lite mörkare ögon fransar… Det hänger nog inte på det… 😏

Till min fd pojkväns försvar – som jag träffade några år efter Englands resan – kan jag säga att han var helt på min linje i det fallet. Han tyckte bäst om när tjejer var naturliga. Det var ju dessutom 70-tal. Då skulle man slänga BHn och strunta i sånt där yttre kommersiellt bjäfs… 😏

Nåväl. Efter att ha klippt av mig mitt långa hår för andra gången blev det några mer eller mindre passande frisyrer.

Tidens mode har förstås påverkat mina frisyrer de senaste 45 åren. Och sen 40 år tillbaka har jag ju haft samma – min egen kära hemmafrisör – som jag till slut ”lät” gå i klipp-pension. 😏

Man ska sluta när man är som bäst, tror jag hon tänker. Men man ska aldrig säga aldrig…rätt vad det är kanske det rycker i klippfingrarna igen?

Gärna för mig! 😍

Men nu har jag i alla fall ingen ”frisörfobi”, längre.

Ett litet steg för mänskligheten – ett stort för mig!

#EverydayForFuture

Och så lite fler ”hårbilder” från förr, som bonus.

Tjingeling!

PS Det här inlägget hade för en gångs skull ingenting med klimatet att göra, men ingen regel utan undantag… Kanske möjligen litegrann om man tänker på det där med kommersialism? 😏 DS