…. i rörelse ….

Det tar tid att komma i form. Att passa in och sätta fart på sina tankar och idéer. Men ibland kommer allt av sig själv, så lekande lätt. Något man plötsligt får en vision av som känns så självklart.

Idag läste jag ut den fina biografin om Selma Lagerlöf, av Anna-karin Palm. Så mycket jag har fått veta och lära mig om Selma som jag inte visste att jag ville veta… Men nu vet jag det… 😉

Det som för mig träder fram allra mest, är hur hon på ett tidigt stadium, under en promenad, får för sig att hon ska skriva Gösta Berlings saga. Det kom som en ingivelse, och utan att ha historien klar på många år, visste hon att den skulle bli något alldeles extra. Hennes berättande kom från hennes ”inner-själv”. Det kom inte av sig själv för hon arbetade hårt med sina texter, men det verkade komma ur henne själv utan att hon visste riktigt hur.

”Jag vill sätta världen i rörelse”, sa hon ju, och utan att på något annat sätt jämföra mig med denna storartade författare, fann jag en likhet här…

…. Min egen ingivelse, som jag fick under en promenad för 13 år sedan, var just den att jag ville sätta – om inte världen – så i alla fall alla 6-åringar i rörelse, med mitt just ”uppfunna” dansmatteprojekt. Lika segerviss var jag i många år om att det skulle bli av, men jag visste bara inte i vilken form.

Det märkvärdiga här är för mig att jag känner igen mig i hela processen. Att ingivelsen kommer först och själva arbetet kommer sen…. Ett tidskrävande arbete som kräver mycket, och som förmodligen aldrig hade blivit av om inte idén hade slagit ner först, nästan som en blixt från en klar himmel. Som elektrisk stöt vars energi kan utvinnas i evighet, tycks det. Men när inte dessa idéer kommer, orkar man inte utföra något vettigt alls, känns det som. Så var det för Selma, när hon inte hade något tema eller idé för ett nytt bokprojekt. Allt annat praktiskt arbete kom i vägen, och hon hade svårt att hitta rätt i skrivandet. Men så kom det plötsligt en ny ingivelse, som ett startskott… Och så var hon igång igen.

Men varifrån kommer dessa ingivelser?

Selma ville ju inte utesluta ”mirakel” i livet, även om hon var en mycket medveten och kunnig skribent. Hon lämnade liksom dörren öppen för det oförutsedda, och hon lät det också ta tid.

På den punkten är jag också med…allt måste få ta tid för mig, även om mina mirakel kommer mycket sällan i livet….😉

När jag kommer mot slutet av biografin börjar jag inse vilken gigantisk skillnad det ändå är… Selma har vid 65 års ålder gett ut många romaner och noveller, fått Nobelpriset, sitter i Svenska Akademin och har köpt tillbaka sin gård Mårbacka, är internationellt och nationellt känd….

Ändå är det, trots allt, så mycket igenkänning. Hennes mest verksamma tid var ju för 100 år sedan. Selma var pacifist, mot våld och engagerad i tiden även om hon officiellt inte alltid ville ta ställning. Det hon vill förmedla vill hon förmedla genom sitt författarskap. Hon var engagerad i rösträttsfrågan, och fick alltid representera ”kvinnor” i alla sammanhang. Hon tog på sig det, trots att hon egentligen inte var ute efter att skriva feministiska romaner, och var mer humanist än feminist. Men hon kunde inte säga nej till några uppdrag i kommittéer eller högtidligheter där hon ombads hålla tal, för i så fall skulle ingen kvinna bli representerad….

Så många människor som kämpade för mänskliga rättigheter, för jämlikhet och rättvisa för hundra år sedan…. Och, ibland känns det som om vi som lever nu inte har svarat upp mot det engagemang och jobb som de gjorde som gick före oss. Om Selma kom tillbaka nu – skulle hon inte bli besviken då?

…Och framförallt – skulle hon fortfarande tro på mirakel?

Kanske borde vi alla tro lite mer på mirakel – att ingivelsen att skapa något nytt ska gripa tag i oss. Att lyssna inåt och tala ut om det vi förnimmer och drömmer om. Att inte ge vika för hot och våld i världen, utan visa vägen till nya mirakel. De mirakel som uppstår när vi lyssnar till kärlekens röst. Kärleken var viktig för Selma.

För kärleken terroriserar ingen, utvisar inte barn till diktaturer, startar inte krig och våldför sig inte på naturen och djuren eller överutnyttjar jordens resurser….

Jag skulle vilja att alla utbrister i ett #jagärselma! 😉

Peace, love and understanding!

✌❤👁

Katt med ”Mårbacka-pelargon” 😉

#BloggaFörFramtiden

Lämna en kommentar

8 juli, 2020 · 16:07

Den första dagen….

Om du lever varje dag som om det vore den sista…. Hur lever du då?

Många skulle nog spendera pengar, göra något de aldrig vågat tidigare, rumla om och festa natten lång, eller bara umgås med de käraste. Kanske ta det säkra före det osäkra och bara göra det man säkert trivs med. Men någon slags maximering av allt det bästa, skulle det nog bli?

Jag vet inte själv hur jag skulle göra om jag visste att jag bara hade ett dygn kvar att leva. Antagligen skulle jag bli så paralyserad av tanken att jag inte skulle förmå mig till någonting… När valmöjligheterna blir för många…

Men det slog mig, att jag kanske skulle vända upp och ner på det hela?

”Lev varje dag som om det vore din första!”

Genast öppnar sig möjligheter. Allt skulle jag uppleva och upptäcka som om det vore något jag gjorde för första gången. Kanske skulle jag inte ha några förutfattade meningar om något. Ny musik skulle jag lyssna intensivt intresserat på. Varje människa jag träffade skulle jag vara nyfiken på, och vilja veta allt om växterna och jag skulle vilja lära mig allt om fåglarna som sjöng i trädgården där jag råkade bo.

Tänk om man kunde switcha om hjärnan så att man blev nyfiken på allt, och evigt kunskapstörstande. Jag skulle nog lära mig mer på denna enda dag än på alla andra dagar tillsammans. Och jag skulle bli inkännande och lyssna uppmärksamt på alla i min närvaro, för att kunna förstå så mycket som möjligt och lära känna dem riktigt på djupet. Jag skulle inte förutsätta att någon ville lura mig eller reta mig eller utesluta mig ur gemenskapen, för något sådant hade jag aldrig haft någon erfarenhet av.

Men vad skulle man göra av all denna kunskap och nya upplevelser om denna första dag skulle visa sig vara den sista?

Jag tänker att man skulle lära sig att det viktiga är inte att maximera sina upplevelser, men att förstå det man upplever och får vara med om.

Till vilken nytta?

Tja…. Tänk att denna dag i ditt liv representerar ett människoliv. Detta liv kan ge upphov till att andra människor lär sig av dig och dina erfarenheter…. Tillsammans bildar dessa liv ett gemensamt kollektivt liv. Alla tar vara på varandras erfarenheter och drar lärdom eftersom tiden är så knapp. En kanon av liv som för visdomen vidare, som ringar på vattnet.

Om ”den första dagen” är den enda dagen i ditt liv, handlar det om att förstå och ta in och komma vidare.

Om ”den sista dagen” är den enda dagen handlar det om att bevara och befästa allt du vet och minns, och din enda önskan är att få vara kvar. Kanske vill du inte lära dig något nytt, utan grämer dig över allt du glömt, och glömmer allt du kunde medan du fortfarande drömde om att veta mer.

I mina tankar förvandlas jag från friskt förväntansfull till trött blasé, medan jag vrider perspektivet från första till sista dagen. Så enkel och lättlurad är min hjärna att den påverkas av mina egna tankar.

Kan hela mänskligheten luras på liknande sätt?

Tänk att det är vår första dag på vår planet! Hur ska vi hinna lära oss allt vi behöver och vad ska vi lära oss för jordens bästa? Hur ska vi ta vara på våra kunskaper, och av vilka ska vi lära? Hur ska vi föra kunskapen vidare och vilka kan bäst förvalta dessa lärdomar?

Tänk om vi kunde tänka så om vår planet – utan förutfattade meningar om varandra och varandras erfarenheter! Då skulle något kunna hända. Ingen vet…. Men det enda vi vet är att om alla levde som om detta vore den sista dagen, skulle ingen vilja veta mer. Ingen skulle tänka på en framtid och alla skulle se om sitt eget hus och hoppas på turen att just detta inte var byggt på lösa sand.

Vilken dag väljer du?

Ha en skön söndag!

😊 💕 🌍

Lämna en kommentar

21 juni, 2020 · 16:17

Midsommartid…

Det var länge sedan jag firade midsommar i Stockholm. Men som med så mycket annat, blir allt så mycket bättre om man inte har enorma förväntningar.

Och så mycket bättre blev det.

Sen jag var ung har en cykeltur genom stan i sommarvärme känts som extra lyx. Lite exotiskt och euforiskt att bara glida fram i detta ljumma nu. Små vindpustar fläktar behagligt. Jag påminns om känslan jag hade när jag för 40 (!) år sedan cyklade 80 mil i Frankrike med några kompisar. Eller cyklade hem i den ljusa sommarnatten efter en fest. Att bara vara ett med atmosfären utan tankar på hur man ska klä sig, som när man cyklade till jobbet kalla mörka oktobermorgnar. Kall när man cyklade iväg och genomsvettig när man kom fram… Aldrig lagom. 😉

I mitt liv har varma somrar känts just exotiska. På 60-talet var det extremt ovanligt. Att sitta i linne ute en sommarkväll utan att frysa. Det är verkligen ljuvligt. Men att, som sommaren 2018, knappt kunna röra sig på hela dagen utan att känna sig yr eller få huvudvärk, är en annan sida av myntet. Jag har ju alltid hävdat att jag föredrar kyla framför hetta. ”Man kan ju alltid klä på sig, men man kan inte klä av sig mer än naken”.

Och när högtryck på högtryck förvandlas till hot mot ens existens… 2018 var bara en försmak på vad som kan komma….för oss i Sverige… Men i andra delar av världen lever många med ”klimatkatastrofer” ganska konstant. Detta att inte komma undan värmen eller fly från översvämningar eller bränder…. Kanske är det därför det finns så pass hög grad av ”klimatförnekare” i Sverige, relativt sett. Vi människor förstår inte sånt vi inte själva har varit med om. Och empati är ju en akut bristvara i hela världen och kanske speciellt i den rika delen av västvärlden, vad det verkar… 😢

Det är klart att jag föredrar värme på sommaren, och framförallt om jag kan bada. Det gjorde vi idag. Tjugo minuters cykeltur, så var vi på Långholmen mitt i staden. Vilken lyx. Många människor hade hittat dit och jag hoppas att alla höll corona-avstånd. Det var i alla fall en fin stämning. Familjer hade bullat upp sin midsommarmåltid på bord lite varstans utmed vägen och vid badet. En slags folkfest ”men med förnuft”. Man höll sig till sitt eget sällskap. Jag gläds med svenska folket som fick chansen att fira utomhus ”i denna signade sommartid”, och önskar bara att det gick bra.

Att få ta ett bad mitt i Stockholm på midsommarafton är helt underbart.

Och som jag skrev – allt har med förväntningar att göra. Vem hade trott det? Att en midsommar i Stockholm kunde vara ”alldeles, alldeles underbar”, mitt i corona-tid?

Och sen den godaste middagen hemma, den ljusaste av sommarkvällar…. 👌

Hoppas ni har det bra!

Njut – och håll avstånd! 😉

Glad midsommar!

😊 💕 🌍

Lämna en kommentar

19 juni, 2020 · 21:52

Till sist…

Det här med döden, döden, döden….

Den kommer ju till sist, vare sig man vill eller inte. Själv är jag mot. Alltså… Själva idén att inte finnas mer. Att inte se hur det går. Men just nu känns det ju som om det inte går alls.

Väldigt starka krafter motarbetar direkt och indirekt all form av liv på jorden. Det är något vi har levt med länge, men ändå invaggats i någon slags falsk trygghet om att ”det ska nog ordna sig, ska du se… Människan är klok och med teknikens hjälp kan vi ställa allt till rätta….”

Frågan är om vi inte hinner ställa till med oreda innan vi ställer allt till rätta med teknikens hjälp. Och hur kan just teknik hjälpa ekosystemen på jorden att överleva? Det känns som om människans förmåga att tänka i nya banor är väldigt begränsad. Har vi en gång spårat in på ett spår är det väldigt svårt att växla om. Om det till vissa delar är tekniken som har lett till ett överutnyttjande av jordens resurser, måste vi också kunna rädda jorden, med teknikens hjälp, kanske man tänker.

Jag är skeptisk. Man kan väcka liv i en död dator genom att starta om. Men en död fluga är en död fluga. Det finns visserligen fler flugor, men till slut kanske livet för flugorna blir omöjligt att leva. På grund av klimatförändringar eller gifter i naturen, eller något annat som stör en flugas livsrytm. Och som ni vet är flugor och andra insekter en del av ett ekosystem. Faller en, faller till sist alla.

Det finns mycket kunskap omkring det här, och fakta om livet på jorden. Men jag tänkte inte gå in på det. Jag hade inte tänkt ägna dagens blogginlägg åt flugor, förvånansvärt nog… 😉

Jag tänkte mer på hur jag vill leva mitt liv på jorden så att det inte stör andra liv, men också så att jag kan bidra till fortsatt liv på jorden. Inte mera död på jorden. Kanske inte mer liv, men bättre liv…

Vi lever mitt i en pandemi. Och det virus som har spritt sig tycks vara förödande för den som drabbas. Jag, som lever i ett relativt välmående land, och har gått i pension och som inte behöver trängas på tunnelbanor och bussar, kan välja att inte utsätta mig för smitta. Som jag skrev i början, är jag mot det här med döden, men framförallt är jag mot att dö en plötslig död, utan att kunna ta farväl av nära och kära. Därför har jag aldrig tagit onödiga risker. Jag har tänkt att det värsta sättet att dö på är att sitta i ett flygplan och veta att inom en viss tid kommer planet att störta och ingen kommer att överleva. Vilken skräck! Men det är ju i alla fall något jag kan välja bort. Jag behöver aldrig flyga mer, och jag kommer inte göra det heller. Inte bara på grund av klimatet, alltså… även om det är den viktigaste anledningen globalt sett, men inte för min personliga del.

#ClimateStrikeOnline

Nu har corona blivit ett nytt sätt som jag inte vill dö på. Det kan visserligen bli utdraget, men desto mer plågsamt, och dessutom utan chans att ta farväl…. Men jag har också chans att undvika att bli smittad om jag sköter mig. Jag behöver inte utsättas för smitta i min vardag. Jag är tacksam.

Det finns ännu ett sätt att dö på, vilket nog skulle vara det värsta – att bli mördad. Där är jag inte heller i någon ”riskgrupp”. Jag är inte kriminell eller umgås med några skummisar. Jag är ingen ung tjej som är ett hett byte för någon våldtäktsman, och jag bor i rätt del av stan. Och framför allt. Jag har inte fel hudfärg. Jag är född i Sverige, som är en demokrati. Jag är inte utsatt för åsiktsförtryck. Jag är inte flykting eller på andra sätt ifrågasatt av samhället. Inte än, kanske bör tilläggas ….

Alltså kan jag till viss del välja bort och välja till hur jag vill leva och dö. Och förmodligen kommer ingen polis välja att trycka sitt knä mot min nacke så att jag inte kan andas mer.

Till sist….

Jag är privilegierad!

Ha en så fin nationaldag som möjligt!

Lämna en kommentar

6 juni, 2020 · 18:57

Var händer?

Står nu vid mitt mål. Mitt livsprojekt är fullbordat. Jag har publicerat allt material, all musik, allt jag har gjort som hör till mitt pedagogiska projekt på min hemsida http://www.sifferdansa.se – allt paketerat och klart för användning.

Glad och lycklig över att vara i hamn, men vad händer nu?

Ett nytt kapitel? Ett nytt projekt som ska ta ytterligare 13 år att fullborda?Det känns inte helt aktuellt…. 😉

Men vem vet? Nuförtiden vet ingen vad som ska hända. Ingen spåkula kan berätta om framtiden.Nuförtiden finns bara kvalificerade gissningar. Och okvalificerade….

Jag befinner mig i konflikt med mig själv. Ska jag stänga av alla sociala media för hinna fatta vad jag själv tänker innan jag har hunnit läsa vad jag just trodde att jag själv hade kommit på? Men när människor befinner sig på armlängds avstånd från varann, och mer än så, kan det vara skönt att se att de fortfarande existerar, åtminstone på andra sidan en skärm.

Jag har tänkt att när allt med ”Sifferdansa” är klart, då ska jag………

ja, vad var det nu jag skulle göra?

Jo, läsa alla böcker jag inte har kunnat fokusera på. Men vilka böcker var det nu, jag längtade efter, och hur mycket?

Vi har också gått i väntans tider, vad gäller att få besked om att få en kolonilott här nedanför där vi bor. Då hade jag kunnat hänge mig åt gamla odlar-drömmmar. Att riktigt ”känna jorden” hade väl varit perfekt i detta läge? Men alldeles nyss fick vi besked om att det var de med 30 (!) års kö, som var de lyckliga ”lott-dragarna”… Vet inte exakt, men tror att vi har stått dryga 20 år. Vi hinner kanske komma på ”hemmet” innan det är dags…

Så vad finns nu att hoppas på och drömma om?

På det privata planet är det ovisst.På det globala planet ännu mer ovisst!

Hur ska vi klara av denna omställning till ett hållbart samhälle? Hur ska vår planet kunna repa sig innan tillväxt-hjulen börjar snurra på nytt, ”post corona”? Hur ska vi kunna ställa om till ett bättre samhälle?

Det finns fortfarande hopp om att medvetenheten växer om att det som en gång var, inte var ”normalt”. Att vi inte ska tillbaka till det som bidrog till klimatförändringar ”in absurdum”.

Vi måste sikta mot det nya normala.

I corona-tider har tyvärr min ”klimataktivistiska ådra” tappat både riktning och fart. Men det innebär inte att jag har gett upp. Det finns ett hopp, men på sparlåga.

Så vad händer? Vi som brukar klimatdemostrera på fredagar känner oss lite vilsna, men ses ändå i Zoom-samtal på fredagar. Ensamma men tillsammans på ”nätavstånd”. Det är också en tröst att veta att många aktiverar sig även IRL, om än på ett visst avstånd.

Lördag 30/5 kommer det vara en nationell ”Sko-strejk”, där man har chansen att ställa ut sina skor som ett symboliskt litet steg för framtiden – men ett stort för planeten – eftersom vi inte har möjlighet att gå ut och demonstrera och sätta press på politiker att ställa om – att efter corona satsa på det nya normala – ”det förnyelsebara och hållbara sättet att leva”!

Vart är vi på väg?

Det avgör bara du och jag, så länge vi lever. Det är just nu det enda jag är riktigt säker på. Att jag lever.

Det gäller att passa på….

Om vi vet att vi är många, kanske det går lättare? Många par skor på väg åt rätt håll. Men står skorna kvar i farstun och trampar är det svårt att känna pulsen från ett gemensamt ställningstagande och framåtskridande….

Samtidigt…. Att ta hänsyn och inte samlas i stora sällskap….

Att vara lyhörd och engagerad utan att känna vibrationerna av gemenskap i luften.

Vem är människa att klara av det?

Jag vet inte, men vi i vår tidsålder, i detta nu, är kanske de första människorna att bevisa vad mänskligheten går för, när det verkligen krävs något extra av oss?

Vi kan i alla fall inte vänta för länge på att se vad som händer. Då kan det vara för sent.

Lite lätt förlamande känsla, att det beror på mig. För en del människor fungerar det nog snarare som ett bränsle till att agera på riktigt.Men kanske kan jag åtminstone bidra till hålla elden vid liv? Inte starta en rörelse kanske, men hjälpa till att hålla farten, när den väl är igång?

Kunde jag hålla tanken på ett projekt levande i 12-13 år, så ….. 😉

Jag är fortfarande kvar i efterdyningarna av mitt eget projekt, och känner mig kanske lite tom av den anledningen, och när man har varit ”på topp” länge, är det nog dags att varva ner…. 😴

Jag hade ingen annan arbetsgivare än mig själv, men i det fallet kan jag vara nog så krävande. Mot mig själv.

Så nu måste jag andas ut en stund.Och en stund till….

Så jobbig var jag!😁

Sen ses vi allihopa……

på armlängds avstånd!

Trevlig helg!

😊 💕 🎶 👟 🌍

Lämna en kommentar

20 maj, 2020 · 16:21

Final-dags!

FINAL idag på mitt evighetsprojekt!

Äntligen i hamn!

Men så mycket roligt jag haft på vägen…😊…
….tack vare alla som har varit med och stöttat och gett goda råd på vägen. Alla gulliga och positiva barn och kollegor i Klastorpsskolan som lät mig testa danserna i deras klasser – Anna Brandberg, i första hand men
även Sara Borrwall och Ulrika Strömbom och Ewa Walstam, Carina Davidsson, och Anne Bergstedt som var med och dansade i flera klasser- och alla som gav mig nya idéer – min mamma Ingrid, inte minst, som gav mig idén med att klappa med höger hand på udda tal och vänster hand på jämna! Hon fick aldrig se danserna, vilket känns lite sorgligt, men hon kanske dansar med någonstans ändå? 💕

Lisa Linder min systerdotter, tyckte att jag skulle ge Entalen varsin karaktär! Mycket framgångsrikt och populärt bland barnen… Skapade stor nyfikenhet bland barnen i de klasser där jag provade ”cliff-hanger”- metoden.

Jag vill också tacka släkt och vänner som har deltagit och tittat och tyckt kloka saker under resans gång, samt varit moraliska stöd – Marie Gauffin, Ulrika Fricker, Eva Hansson och många, många fler!

Till sist – STORT TACK till Gun Zetterström för allt stöd och bistånd på alla plan och nivåer – praktiska, ekonomiska och medmänskliga plan! Hurraaaa! 🙌 💕 🌸

Nu till Final-filmen – Se finalen och sedan… Dansa, förstås!

http://www.sifferdansa.se
😊 💕 🎶 🔢 💃 🚂

Lämna en kommentar

15 maj, 2020 · 12:36

Dans 9 – Nio!

När jag gick på Musikhögsolan i Stockholm, skrev jag (liksom mina kurskamrater på Rytmiklärarutbildningen) en 5-poängsuppsats. Den ligger på min hemsida under fliken ”En bakgrundsbild” och handlade om Rytmik och Skolträning inom Daghem och Förskola. Min lärare och handledare tyckte uppsatsen var bra, men saknade då praktiska exempel.
Nu, så här 35 år senare, kan man säga att jag har tillfogat dessa praktiska exempel i och med ”Sifferdansa”! 😉
Igår skrev hon denna kommentar till mig:

”Hej, Camilla! Så roligt att du skickade alla danserna. Dansade själv med.
Stor kram!🤗😚”

Tack Lena Brodin för ditt stöd och engagemang! Jag känner mig ”välsignad”!

Nu,vidare till Nio!

Sista Entalsdansen!

Imorgon, Finaaaaal!

http://www.sifferdansa.se

Lämna en kommentar

14 maj, 2020 · 13:52

Sifferdans 8 – Åtta!

Idag fick jag en kommentar på min hemsida från en pedagog som har dansat alla sifferdanser med sin barngrupp under veckorna som gått:

”Tack, nu har vi dansat sexan och de andra danserna den här veckan 7 och 8 barnen tycker det är lika roligt fast det blir svårare men de hänger med. Dagens höjdpunkt är att få sifferdansa.

”Alltså….

”Dagens höjdpunkt är att få sifferdansa”…..

Den meningen är värd all möda och slit med detta projekt under årens lopp!

😊 💕 🎶 🔢 🚂

Men nu! Ingen rast, ingen ro! Vidare….Dags för dans 8 – Åtta!

http://www.sifferdansa.se

Lämna en kommentar

13 maj, 2020 · 13:57

Sifferdans 7 – Sju!

Inte långt kvar! På fredag är det final!

Se http://www.sifferdansa.se

Lämna en kommentar

12 maj, 2020 · 11:01

Om att Dansa med 6 – Sex – den sömniga katten, och om dumma Instagram…

Snusa och busa med Dans Sex på

http://www.sifferdansa.se

Det blev lite fel med uppladdningen av dansen förut men nu funkar det…. 😊

PS Däremot funkar INTE mitt Instagram-konto längre. Kan inte lägga upp några bilder, för en bild från i fredags ligger i vägen och buffrar och hindrar alla andra bilder att läggas upp. Den går heller inte att ta bort! ”Instagram-hjälpen” svarar med idiot-standard-floskel-svar om att ”vi kan inte hjälpa alla…bla, bla, bla….”
(Om jag får problem med min hemsida däremot, får jag direkt omtänksamma och hjälpsamma svar).
När jag försöker logga ut eller starta nytt konto, säger Instagram… ”Du kan inte logga ut medan uppladdning pågår”! Moment 22!

Har aldrig varit vän med Instagram. Nu är jag direkt ovän! 😡 😡 😡

Måste bara få gnälla lite… 😉

Tur att Facebook, hemsidan och bloggen funkar i dessa för mig digitalt kreativa tider!
😊 💕 💃 🎶 🚂 DS

Lämna en kommentar

11 maj, 2020 · 12:34