”Tiden är ingenting – vägen är all-la-la-la-la-la-(l)allt”…. #27

Ibland kommer sådana där små lyckliga melodisnuttar upp i min skalle. När text och musik liksom har gift sig med varann. Det finns några få som har lyckats snickra ihop några såna där klassiska låtar och en av dem är Robban  -Robert Karl Oskar Broberg. En annan är förstås Povel Ramel. Men det finns ett helt gäng till. Just när det lekfulla låter så. enkelt och självklart finns det liksom inga hinder för lyckokänslorna. Mozarts musik är också lyckobringande. 


För mig är musiken alltid det viktigaste och hör jag en för mig ny musik stängs min textknapp av så att jag lyssnar fokuserat på bara musiken. 

När jag lyssnar på Robban finns både musik och text med från början. 

Musik och text ”sjunger ihop” som små sångfåglar. 

Eftersom jag har ägnat större delen av mitt liv åt musik och jag har sjungit den västerländska konstmusiken i kör, och jag har spelat piano och trummor och lite andra instrument och lyssnat till musik från all världens hörn, är det lustigt att upptäcka vad som kommer ut ur min egen inre bandspelare helt oförhappandes. Hjärnan liksom silar och rensar och slipar diamanterna bland hjärnvindlingarna och rätt vad det är släpper den ut det mest självklara utan att be mig om lov. Inga stora verk av Brahms eller Bach. Utan något trallvänligt glatt.


Läste förresten en artikel om att lärarhögskolan inte baserar pedagogik på kunskap om hjärnan och hur den fungerar. Ingen riktig forskning ligger till grund för hur lärare ska lära ut, menade artikelförfattaren. Det är ju ganska intressant att just pedagoger ska använda sig av metoder att lära ut med en pedagogik vars beståndsdelar är byggda på lösan sand. 

Jag har själv gått två lärarutbildningar där den ena har tagit sitt namn efter den metodik som används, nämligen Rytmikmetoden, som en musiprofressor vid en musikhögskola i Schweiz uppfann – Emil Jaques-dalcroze hette han. Att med rörelse visa att man har hört och förstått vad musiken uttrycker i form av rytm, melodik och klang. Han tyckte att de blivande musikerna på hans skola spelade så stelt så han ville ”musikalisera människan”,som han sa, med hjälp av rörelse. Metoden som sedan främst har använts med barn var alltså ursprungligen uttänkt för vuxna högskolestudenter som hjälp till att fördjupa deras förståelse och känsla för musiken. 

Det har för mig varit en ledstjärna även i andra ämnen, att använda hela kroppen och även andra hjälpmedel för att fördjupa kunskaper. Att konkretisera men också uppleva. 

Min första lärarutbildning var aldrig lika konkret metodisk, men vi hade ett rättesnöre och det var MAKIS, som stod för Motivation, Aktivitet, Konkretion, Individualisering, och Samarbete. Varje lektion skulle innehålla dessa olika delar var det tänkt. Men ibland kunde man fokusera på t.ex. Samarbete. 


Det var också ganska bra, men grejen var att vi fick alltför lite kött på benen. Det förblev mest ett skelett, till skillnad från Rytmiken där vi från start fick tänka ut egna lektioner och pröva dem på varann. Vi fick tips och råd och också ibland kritik eller frågor. Dessutom gav läraren själv lektioner med en förskolegrupp som kom en gång i veckan. Vi hade också praktik på förskolor redan första terminen på utbildningen, en gång i veckan. Då förstod vi att det var lärare vi skulle bli. 

När jag gick på Lärarhögskolan förstod jag knappt att jag skulle bli lärare förrän sista terminen och det var för sent. Så om man tror att Rytmiklärarutbildningen var flummig tror man fel. Det var den som var strukturerad och målinriktad. Möjligen plockade man in lite för många ämnen och olika kurser på de fyra åren, men jag ser det som att lära för livet och inte bara att lära för att lära ut.


Och så sitter jag här,  30 år senare, som om ingenting hade hänt,  men ”tiden är ingenting och vägen är all-la-la-la-la-la -allt….” 😉 

Det har jag lärt mig…. 

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

I rörelse med djur…. #26

När jag var barn önskade jag mig en hund och en häst. Det var det enda som stod på önskelistan i flera år trots att mamma och pappa förklarade att det inte gick att ha en hund eller häst mitt inne storstan där vi bodde. På Stureplan, praktiskt taget. Jag fick heller inte rida eftersom min stora kusin som var ridlärare, en gång hade blivit sparkad av en häst. Alldeles för farligt,  tyckte de.

Nå. Får man inte rida, får man åtminstone rita hästar! Något jag gjorde med viss framgång under många år. Och det min pappa många gånger berättade för andra om var hur jag kunde rita hästar ur alla vinklar och i alla möjliga rörelser. Var jag än började på hästen – vid huvudet, vid manken eller svansen – så nog blev det en häst i rörelse alltid. 

Mitt lilla knep var att jag hade hästtidningar hemma som hette ”Trav & Galopp” som jag hade ärvt av min storasyster som inte heller fick rida. Jag tror det var hon som tipsade mig om att lägga smörpapper på hästbilderna och kalkera och imitera tills jag en dag blev så säker att jag kunde rita utan förlaga. I de där tidningarna var ju hästarna nästan alltid i rörelse och därför blev det så att jag blev bäst på hästar i rörelse. När man väl vet hur en häst rör sig är det inte så svårt att överföra rörelsen till andra varelser – djur eller människor. 

Tyvärr ritar jag inte mycket längre, så resultatet numer blir inte lika bra som förr. Övning ger färdighet, som bekant.

Numera får jag nöja mig med att fånga ett och annat djurs rörelse med mobilkameran. Eller inte… Men en och annan bild blir det ändå – rörelse eller ej.

Vackert så! 😊 

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

”Var jag än går, följer mig en hund kallad Ego”… #25

På besök hos svåger och svägerska som nyligen blivit med hund. En fin kungspudel kallad Felix, och alls inte Ego, som antyds i rubriken. 

Den text jag citerar i ingressen kommer från en klassiker i körsammanhang. Mycket underfundig text, men den stämmer som sagt inte på hunden Felix.

Han verkar vara unikt rar och sällskaplig. Lugn och kärvänlig. När vi är ute på promenad ser han hela tiden till att hela flocken är med. Alla hans fyra människor. Så långt ifrån Ego man kan komma… 😉 


Sen vi fick katt har jag inte sett mig som hundmänniska, även om jag tycker mig förstå andra djur bättre, men när jag tänker efter…Som barn VAR jag hund, konstant, eftersom jag inte fick en hund var jag tvungen att vara en själv. Jag gick på alla fyra, jag krafsade, viftade på svansen. Jag låg på en filt vid öppna spisen när vi var på landet. Men till slut sa min farmor ifrån till min mamma att det var nästan lite obehagligt. Då slutade jag vara hund. Och inte minns jag att jag önskade få en hund heller, någonsin mer. 

När jag ser hunden Felix kan jag åter identifiera mig med ett hundkynne. 


Jag tror att jag var hund i ett tidigare liv. Det är därför jag har blivit mer nyfiken på katter. De är lite mer spännande eftersom jag inte riktigt förstår hur de fungerar. Den självständiga kaxighet många katter kännetecknas av gör dem till självklara Egon men utan sluga baktankar…. Den där kaxighet gör mig lite avundsjuk. Man vet att katten gör som den vill. Hundar är gladast om alla är glada. 


Jag ska nog lära mig av både hunden inom mig och katten utom mig… 

Alla är olika men lika mycket värda! 😊 

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Hopp om livet … #24

Med ett barns lätta skutt rakt in i ditt hjärta föds ett hopp om framtiden! 😊 

”Titta här, Camilla, vad jag har ritat!” På rasten delades färgglada kritor ut att rita med på skolgården. Många fina figurer ritades upp och sen hoppades det, och hoppade de och visade glatt sina solande glada fröknar vad de kunde göra. En sann fröjd att jobba med barn en sådan dag. 


I personalrummet serverade två vänliga kollegor våfflor. Sånt ger också hopp om framtiden, fast kanske inte hopp om figuren… den egna. 😉 


Men då är det ju bara att gå ut och ta några glädjeskutt till tillsammans med barnen i deras självritade hagar. 


Och när solen dessutom skiner finns det hopp om livet också.

Var inte rädd för mörkret – Hoppa in i ljuset i stället! 😊 

Trevlig helg! 😻 

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Ganska ambivalent vad gäller vårkänslor och opålitliga väderomslag, kan jag ändå inte låta bli att tralla hem med den gamla slagdängan på läpparna. 

”Det är så härligt att gå i solen, solen, solen…”

Gullan Bornemarks musik har jag väl heller aldrig varit någon fan av. Fast såhär långt efteråt inser jag att den har en klassikerstatus. Den sitter som en smäck, precis som alla ”riktiga” schlagers brukar göra rätt omedelbart. Andra glömmer man direkt, medan ytterligare några vinner i längden. 

Så är det med all kultur och konst att allt attraherar inte alla, men när det gäller musik kan det faktiskt vara så att en del låtar fastnar i huvudet hos alla oavsett om vi gillar den eller inte. Som örhänge som aldrig släpper taget. En del musik tar vi till oss för att den är så genialt enkel, men ändå med någon liten extra knorr som inga andra låtar har. 

Kanske gäller det inom alla områden. Politik, t.ex. En politiker som säger det många andra säger, men gör budskapet till sitt eget, har lättare att fånga väljarna än den som verkar trött på idén redan innan hen har börjat.

Många politiker vet vad de själva tycker men har svårt att förmedla budskapet. Om de inte riktigt vet hur partipiskan kommer att vina är de onödigt passiva och blir osäkra på sig själva. 

Men en del kan verka säkra tack vare att de vågar visa sin egen osäkerhet. De blir liksom mänskliga och transparanta. 

Människor som däremot gör allt för att dölja sin osäkerhet, kan framstå som nästan lite löjliga. De kanske skyller ifrån sig och byter ämne hela tiden så att vi ska fördelas att tänka på annat och glömma deras svagheter. 

När man gör musik eller målar en tavla eller är stå-uppare är det inte lika lätt att lura och förleda. De som gör det, gör det ofta med finess, så att vi ska förledas att tro något annat än det vi ser, för att slutligen invaggas i tron att det är vi som har löst dramats eller musikens gåta till slut.

Jag såg igår ett mycket bra program med Soran Ismael på Tv, som lyckades  få mig att förstå en liten del av världen lite bättre, med hjälp av hans frågor och osäkerhet kring sin egen roll. Samtidigt kunde han sen ställa det hela på sin spets ytterligare genom sin underfundiga humor. Ett fint sätt att få oss att tänka själva i stället för att klistra fast en massa åsikter på sig själv och andra.

Och min egen fråga i gårdagens blogg belystes ytterligare…. Tänk så allt hänger ihop! 😊 

http://www.svtplay.se/sorans-krig

Lämna en kommentar

23 mars, 2017 · 17:02

Katastrofer i kubik…. #22

Var ska jag börja?


Det  tänker jag både nu och då när hela världen står i brand. När mänskligheten förgör och förstör inte bara sig själv utan platsen där den huserar, nämligen vår moder jord, och människor dödar inte bara sina illvilliga grannar utan också sina egna familjemedlemmar på grund av några avskyvärda klanstrider. När människor skickar barn till krigshärjade platser. När människor inte bryr sig när de ser hur andra beter sig. När människor förföljer oliktänkande och när demokratiska spelregler inte längre tycks gälla. När allt elände tycks pågå på en och samma gång och överallt… 

Var ska jag börja? Vilken katastrof är den värsta? 


Om jag får lista eländet. ..

1. All form av miljöförstöring inklusive klimateffekterna som förmodligen drabbar de områden på jorden som redan har värme och torka. När de inte längre kan försörja sig eller ens leva där ”på plats”utan vatten och andra livsförnödenheter, kommer nästa våg av flykingar. Klimatflyktingar.Till oss, och till andra mindre drabbade områden. Vad gör vi då? Rycker på axlarna och säger att det har väl inte vi med att göra? Vi har redan tagit emot så många…? 

2. Kränkning av mänskliga rättigheter. När vi inte ens i Sverige följer barnkonventionen. När vi skriver godtyckligt upp åldrar på ensamkommande barn och skickar dem till ytterst osäkra områden där det är krig på vissa platser och läget är högst osäkert överallt. Att vi svenskar med vår höga moral kan gå med på det? Att vår socialdemokratiska regering ens tänker tanken? Jag skäms!

3. Kränkning av yttrandefriheten. Hat och hot mot människor som anser att det fria ordet är värt att skydda. Än så länge får vi säga vad vi tycker utan risk men om ett visst parti skulle komma till makten har de själva sagt att vissa media ska censureras…. Måtte detta aldrig ske!

Men var ska just jag börja? 


Att känna sig maktlös är nog en av de värsta delarna. Att inte kunna påverka. Det är nog det även många av mina meningsmotståndare också lider av. 

Frågan är då vilken strategi som är smartast? Att lägga ner alla kampvilja och engagemang och istället trösta sig med diverse droger? Kanske strida och kämpa tills all kraft är urvriden. Hitta några gelikar och bilda en förening? Skriva arga insändare i tidningar och få en massa fiender?

Jag vet inte vad som passar mig bäst, och medan jag funderar på det går tiden och inget blir gjort och jag blir alltmer frustrerad. 

Men en sak vet jag i alla fall. Det positiva som ändå händer och det lilla som jag ibland bidrar med ska inte ringaktas. Det är bara det som inte blir gjort som man kan ångra. 


Ett steg i taget och en katastrof åt gången. Ingen katastrof är överblickbar. Än mindre 3 åt gången. 

Man är ju inte mer än människa! 😉 

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Rocka Socka och andra olikheter… #21

Idag firar vi allas olikheter med anledning av att en flicka i USA en dag ville uppmärksamma sin syster som hade downs syndrom. Hon älskade sin syster men tyckte det var orättvist att systern av många inte ansågs vara lika mycket värd som andra. Så startade rörelsen ”Rocka Socka” som innebär att alla sätter på sig olika sockor på fötterna som en liten påminnelse om att olikheter inte betyder olika värde. Båda fötterna behövs lika mycket. 

Alla barnen i klassen utom ett hade kommit ihåg att ta två olika strumpor på sig. Vi kom fram till att det barn som hade glömt att rocka sina socker, var ju olik de andra barnen genom att ha just två lika strumpor. Roligt att ”mainstream”innebär olikhet, för en gångs skull. 

Bra med tankeväckande teman. 

Efter jobbet åkte jag till nya musikhögskolan för att gå på en konsert med elektroaukustisk musik i den mycket moderna studio-konsterlokalen lämpad just för just sådan musik. Först var det en ganska oväntat lång föreläsning om lokalen och alla de olika konsertsalalarna i den nybyggda högskolan. Där vi satt var det 29 små och några större högtalare utplacerade i cirkel i rummet. Föreläsaren förklarade att det är som med en bild som förstoras mycket och beroende på antal pixlar blir bilden olika grovkornig eller suddig. Ljud som förstärks blir alltså mer skarpt och tydligt beroende på mängden olika högtalare som förmedlar ljudet. 

Det var roligt och intressant, men sen höll det på att bli en flopp när vi skulle lyssna till några ljudillustrationer. 

Fel på tekniken! 😊 

Nästan komiskt att få en låååång föreläsning om ny modern ljudteknik och så fallerar själva tekniken. 

Men det gjorde inget. Medan de trixade med apparaterna fick jag chansen att prata med en en studiekamrat från min utbildning. Hon är numera kompositör och ett nyskrivet verk av henne ska spelas upp i kväll 21.30 i just denna tekniskt avancerade lokal…

Som tur var för oss och för henne, fixades ljudet till slut och vi fick åtnjuta två ganska korta elektroniska stycken. De var inte som vanlig musik men kallas ändå musik då det är organiserade ljud. Inte olikt filmmusik. 

Suggestivt och illustrativt! 

Roligt med annorlunda upplevelser en vanlig tisdagseftermiddag, rätt olik alla andra tisdagseftermiddagar. 

Nu är det bara att hoppas att ljudtekniken inte spelar min vän kompositören Kim ett spratt.  Jag hade gärna stannat på den konserten men jag är inte tillräckligt oliktänkande när det gäller sena kvällskonsertee en vanlig vardagskväll… 😉 

Tjingeling! 

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Dagens nyheter… #20

Obama har inte avlyssnat Trump, men eventuellt har Trump-administration en koppling till det ryska spionage som pågick i samband med det amerikanska valet. Kaj Linna ska sitta kvar i fängelse trots allt. Det blir ny rättegång så småningom. Idag har det snöat och blåst i parken men barnen leker glatt vidare. Min e-mail fungerar inte för tillfället. Anslutningsfel, sägs det. Konstigt, eftersom resten av mobilen är ansluten… Men vad gör det om hundra år? Macchiarinis senast opererade patient har nu avlidit. Det finns nyheter och det finns skandaler och det finns mindre problem. Du får välja och klassificera själv. 

Tja…så är det med nyheter….stort och smått blandas… 

Det som är stort för mig är ingenting för andra, och tvärtom. Men det gäller ju mest privata problem. När det gäller de globala problemen kommer nog ingen undan. De kommer alla att drabba oss förr eller senare. Frågan är vad vi vill och kan och vad vi förmår att göra något åt. Det gäller att vi väljer våra strider. Om vi väljer samma strider kanske något stort kan hända?

Hoppas! 

Just idag kan allting vända när det är vårdagjämning? 

Om ljuset bara kommer tillbaka så… 😉 

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Iväg  med spis och säng . #19

En ny spis skulle ut till landet. För att den skulle kunna fraktas över stock och sten, och i guppiga vildsvinsutgrävningar på tomten, krävdes en pirra. Den lånade vi av syskonbarn familj som händelsevis ville bli av med en gammal våningssäng, som vi därför surrade på biltaket för att ta med ut. 

Den soligaste dan på länge for vi ut till landet med bror och svägerska i deras rymliga volvo. Det var tur det för ensamma hade vi inte lyckats dra spisen över tomten med alla vådliga hinder.

Men spisen var fin. Den finaste som har sett dagens ljus på detta ställe…. 😊 

Sen gällde det om sängen skulle gå in i det lilla rummet i huset på längden och bredden. Jorå, vi mätte…  Men på höjden? Det är ju snedtak. Efter ytterligare mätande visade det sig att den skulle kunna smita in perfekt, med lite tur.  In med sängen i olika sängdelar. Nu är det bara resten kvar. Sedan det blev en smärre översvämning under diskbänken, på sportlovet har ju köksdelarna i huset plockats ur för att vi skulle kunna kolla att inga fuktskador hade uppstått, vilket inte hade skett, som tur var. Det är lugnt nu. Bara ihopmonteringen  kvar. Som ett gigantiskt Lego, kan man säga. Det där med köks-ö, som har blivit så modernt, har fått en ny innebörd … 

Nu dessutom med splitter ny ”spiskloss”. 

En intensiv dag i skön miljö kan man säga, sammanfattningsvis. 😉 

Sov gott! 😊 

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Livet börjar vid 30! #18

Det skriver jag med anledning av att min brorson fyller 30 just idag, men egentligen handlar det om mig. För egen del började ett nytt liv vid 30. Så många förändringar och så mycket bättre allt blev för mig. Ett nytt förhållande framförallt, och en påbörjad ny utbildning, och båda var omvälvande och viktiga för mig på olika sätt.

Men idag vill jag egentligen bara berätta om en god tradition vi har haft sedan vi träffades. Vi ger varann en massage i samband med våra födelsedagar. Inom en ganska överskådlig tid efter födelsedagen ska det ske men om det dröjer gör det inget. Förutsättningarna ska nämligen vara optimala, helst.

En obokad helgeftermiddag och kväll. Ingen ska vara sjuk eller indisponerad på något sätt så det kan ibland dröja ganska länge. Idag har det gått en och halv månad sen senaste bemärkelsedagen och det är min tur att ge. Äntligen!  Fridfullt och till skön musik från en gammal blandskiva från 00-talet som väcker minnen och inspirerar till än bättre massagestund. Jag hade en lätt huvudvärk innan jag började behandlingen men den försvann fort och lätt.

”Att ge är att få”!

Jag är inte alls professionell massör på nåt sätt, men har man gått den ”flummiga” utbildningen som jag gick för dryga 30 år sedan så har man lärt sig lite av varje, dvs det mesta av det bästa! 😊

Och efter det en god middag….

Till dagens födelsedagsbarn,

Emanuel,

vill jag säga…

Grattis!  Lev väl! Och njut! 😊 🎂 🎉 🎶

PS  Det är han som står till vänster i filmklippet DS

Lämna en kommentar

18 mars, 2017 · 18:13