Nu är den förgrymmade våren här!

Alla älskar våren. Jag vet. Och nu är den här. Men vad ska vi göra med våren när vi inte hinner uppleva den?

Mitt grundrecept på ”Vårblandning i stressad sky” – en gryta på alla vårens tecken från ditt eget skafferi:

1. Tag fram din almanacka. Blanda ner alla dina uppdrag på jobbet, allt du bör göra, du borde ha gjort, och allt du har glömt att göra igår som du måste hinna i morgon, och fräs lätt bakom din panna. Sjud sen med en lätt huvudvärk och en ipren. Låt puttra en stund medan du hackar i dig några starka upplevelser från världens nyheter. Ett krig, en nazistdemonstration, en global uppvärmning, en omänsklig behandling av ensamkommande asylsökande, samt en akademi i upplösningstillstånd. Fyll sedan på med den Golfström som har tappat farten, så den knappt täcker grytans läckra innehåll. Du kan krydda med allt du hade velat göra men inte hann… gå på bio, träffa vännerna och läsa god bok. Lyssna på musik eller planera ett genomtänkt tema till nästa vecka… Lägg locket på! Låt stå och grubbla!

2. Koka upp på högsta värme utan lock och låt grytan reducera under en veckas tid. Till helgen kan läckerheterna avsmakas med halsbränna, muskelvärk och sömnstörningar.

3. Till efterrätt serveras en huvudvärk med doft av längtan till landet och ett stänk av gamla oförrätter i syrlig sås.

4. Serveras med ett glatt humör med hopp om livet.

Köket rekommenderar: En lämplig soffa att sova bort resten av helgen i efter väl förrättat värv, samt en nypa luft om orken tillåter inför nästa veckas vårgryta – med en ännu mer upptrappad smaksensation. Det gäller att vara på tå för att hinna uppleva vårens ljusa kvällar och glada picnic-stunder. Glöm därför inte att andas, slappna av, skratta och lär känna dina egna tillgångar och möt våren med tillförsikt. Öppna upp ett fönster och låt solen värma din kropp. Gå upp en timme tidigare för att hinna med din friskvård, ditt yogapass, och din heliga frukoststund. Klappa din katt och känn hur avstressande det är innan du i lugn och ro ilar till ditt arbete med ett leende på läpparna.

Och framför allt! Passa på att njuta….

Våren är här!

Snart är det jul igen…..

Har jag missat nåt? Jo….

…..Salta efter behag med egna fritidsaktiviteter och andra evenemang som du ser varje dag på Facebook att du har missat att glädjas åt …..

Smaklig måltid! 😋

Lämna en kommentar

Filed under Tid

Roboten och jag.

I mitt framtida liv ser jag hur robotar tar över i våra liv. På arbetsplatser, i hemmen, på sjukhus, i skolor, på vägarna, i musikstudios över världen räknar robotar ivrigt ut med sina välkalkylerade hjärnor vad som ska bli bästa vården, bästa pedagogiken, bästa körsträckan, bästa musiken, bästa arbete till minsta möjliga lön, och sen utför de alltihopa på bästa möjliga vis för mänskligheten.

Det är nog i grevens tid som människor utvecklar program för dessa mänskliga robotar som ska leva våra liv och utföra allt på optimalt vis. Jag hoppas och tror att människor som jobbar med sådant fortfarande har en gnutta medmänsklighet inräknad i sina kalkyler. Att de har ett intellekt som inte bara ser till vinning för egen del, och att de fortfarande har självbevarelsedrift nog att inte göra robot smartare än de själva är.

Men kanske är man redan fast i tekniknördträsket när man programmerar robotar som ska ta över mänskliga sysslor och kalkyleranden?

Redan nu finns väl system som kan räkna ut hur vi på bästa och billigaste vis kan utföra olika typer av arbete. Visserligen kan det kosta ett och annat, i form av sjukdomskostnader och dödsfall, men kanske är det värt det?

Varför ger vi hellre en smart robot ett liv med jobb i omsorgen än att ge en flykting ett arbete och ett meningsfullt liv? Jag tror mänskligheten är rädd för sig själv. I alla fall den typ av mänsklighet som inte går att programmera.

Det är nog ändå tur att människan fortfarande är smart nog att inse att det inte går att ersätta ”mig” med min ”ställföreträdande robot”. Så länge vi inser att både vi själva och våra robotar inte är omänskliga, kan verksamheten fortfarande pågå.

Tekniken utvecklas och i takt med allt smartare robot-hjärnor, tacklar våra egna av, sakta men säkert. Frågan är när vår mänskliga hjärna inte längre kan tänka självständigt, utan att först fråga vår robot-hjärna om synpunkter. Robotens status är konstant, välprogrammerad och klar, men är vår status i samma skick om tio år?

Av bekvämlighetsskäl har vi slutat använda vår egen hjärna. Varför tänka när vi kan fråga vår robot om lov? Vilka skor passar bäst för dagens väder? Vem fyller år idag? Vilket parti ska jag rösta på om jag har mina åsikter?

Tänk om min robot svarar ”fel”… Inte uppdaterad på 10 år. Eller tänk om någon annan smartare robot har hackat sig in i min robot för att styra mig.

Tänk om jag då ”har glömt alla mina sånger, men jag trallar ändå….”

Ja, vad trallar jag? Om alla har en PA i form av en robot, som läser alla tidningar och väljer ut rätt artiklar åt mig. Rätt recensioner. Rätt vänner. Rätt musik. Själv har mitt minne slutat fungera pga av stressen över att inte ha uppdaterat alla min robots nya program och finesser. Jag hinner inte lyssna på alla radioprogram och poddradio och filmer eller musik som hen har rekommenderat. Jag kan inte längre sköta min robot.

Att människan är en tänkande varelse vet vi, men är hon så himla smart för det? Att hitta på apparater som gör oss själva dummare. Osjälvständiga och opraktiska med ett mycket dåligt minne eftersom vi sällan behöver använda det. Alla muskler behöver tränas. Även min hjärna. Men jag märker att jag har allt svårare att uttrycka mig muntligt. Jag tappar ord och glömmer bort vad jag skulle säga och vad jag har sagt. För mig är det därför tryggt att skriva det jag tänker och tycker. Tappar jag ord kan jag googla, tappar jag mening med mitt skrivande, kan jag pausa och komma igen lite senare…Och ingen märker något!

Det är lite lyxigt att på det sättet kunna ”ljuga” lite om sin kapacitet och framstå i en något bättre dager. Men ändå är det ju bra att jag engagerar min hjärnkapacitet på något sätt och inte bara överlåter allt åt min spökskrivare….min robot. Träning ger färdighet.

Min pappa hade ett bättre minne vid 99 års ålder än jag har nu. Jag ligger alltså minst 35 år efter honom och värre lär det bli. Förr i världen kunde jag lära mig både sångtexter och telefonnummer och andra saker som jag skulle behöva skriva in i min kalender, utantill. Jag mindes folks födelsedagar och jag kunde uttala två vettiga meningar i rad utan att staka mig eller verka osäker. Gudskelov har jag ju jobbat i många år så det gör att jag fortfarande behärskar en hel del som jag har lärt mig av erfarenhet. Men alla mina studieår…. Allt jag har pluggat mig till….?

Hade jag använt mig av mina kunskaper i vardagen hade även sådana kunskaper etsat sig fast, kanske. Hade jag övat piano varje dag i mitt liv hade jag säkert kunnat riva av en och annan sonat…. Men nu har jag inte det. Jag har spelat in egen musik och lärt mig använda diverse inspelningsprogram som gör mig lite mer hemma på det. Men när behöver jag det? När jag vill spela och kommunicera med andra?

En användarvänlig människa vore bra att vara. En som kan ta fram rätta kunskaper vid rätt tillfälle. Inte för att briljera, men för att känna sig nödvändig och…. användbar…..

Tryck på rätt knapp så kommer rätt kunskap eller rätt förmåga fram! Som om vore jag en robot.

När jag har dansat mina ”entalsdanser” med barnen i skolan, har nästan alla barn älskat fyrtaktslåten, som handlar om roboten. Den som dansar i kvadrater och i räta vinklar och som bara kan räkna till 4 på engelska.

Vad är det som gör min dans-robot så populär?

Jag tror att just det förutsägbara i både text, dans och musik, känns befriande enkelt och lättfattligt i en människas hjärna. Vi vill ha kontroll samtidigt som vår brist på kontroll över tekniken som kan gå på egna ben – kan kännas kittlande.

Nu kanske jag är något smartare än min robot och har fortfarande lite koll på programmeringen. Om några år har jag kanske blivit lika dum.

Frågan är när min robot överglänser mig i nyskapande tankar och musik. Har jag förlorat då och inser min begränsning, eller siktar jag mot nya djärva mål som leder till att min robot tar över hela världen med ännu simplare tankar och refränger, medan jag förtvinar i min egen klena tankeverksamhet?

Eller är vi redan där?

Lämna en kommentar

Filed under Tid

Om den ”barmhärtiga samariten” och allt som hör till…

Det hände sig på den tiden….

Det var ganska länge sedan, eller var det igår….?

När jag gick i småskolan förmedlade min fröken diverse kunskaper i ”kristen anda”. Bland annat denna berättelseom den barmhärtige samariten som inte såg till annat än att den nödställde var nödställd, oavsett allt annat.

Jag minns den än idag. Fast jag var tvungen att googla lite på innehållet…. 😉

Jag tror att jag tack vare den känner mig mer kristen än många som kallar sig kristna. Diverse medlemmar i ett visst politiskt parti t.ex. Att jag med min ateistiska grundsyn på livet ändå vill slå ett slag för denna berättelse ur bibeln, så här drygt 2000 år senare, beror i första hand på att den kunde ha varit förmedlad igår.

Häromdagen väcktes tanken på denne samarit, då en vän på Facebook frågade sig själv, och oss andra, om hon verkligen inte var rasist, då hon ena stunden hade gett en stackars ”svensk” tidningsföräljare i dåligt skick, sina sista slantar ur sin börs, medan en lika stackars rom, visserligen påstridig, nekades hjälp bara sekunder senare. Vi – många av hennes vänner – bedyrade att hon visst inte är/var rasist. Till slut skrev ytterligare en, att ”jo, vi är alla rasister med vår våra reptilhjärnor”. Vi flyr det främmande medan vi känner in det igenkännliga.

Med min egen reptilhjärna tänkte jag att jag är förmodligen en ”omvänd rasist”. Ingenting stör mig så som när en ung man eller kvinna kliver på tunnelbanan och med ett världsvant sätt, på välartikulerad ”Djursholms-svenska” berättar att hen är hemlös och därför ber om några slantar till natthärbärge eller en macka. I dessa lägen reagerar min reptilhjärna blixtsnabbt. Jag bli provocerad av att en ung människa som hade allt, missade chansen att leva ett bra liv, för att istället leva på gatan.

När jag möter romer eller andra icke svensk-födda tänker jag lika snabbt: Denna människa hade ingenting från början, men griper ändå den sista chansen att skapa sig ett bättre liv.

Visst kan jag bli provocerad av alla sorters påstridiga tiggare eller tidningsföräljare oavsett härkomst, men i fallet med den unga svenska människan utan eget hem, känner jag ofta ingen skuld eller skam. Hen kan skylla sig själv, typ… Ändå fylls jag av obehag eftersom jag nästan aldrig har tillgängliga kontanter – att jag som sann humanist inte kan unna en stackars olycklig människa några slantar?! Trots att jag har rättfärdigat mina tankar om brist på skuld, alldeles nyss. Trots att jag inte har några lösa pengar.

Min skuld i relation till dem som står lägre på samhällsstegen – i mitt tycke – är dock stor. De icke svenskfödda. De som har flytt för livet eller tillhör ett utstött folk, likt mannen i bibelns berättelse. Där skyndar jag hastigt förbi, med blicken ner i backen, fortarande utan cash, men med ett mycket dåligt samvete….

Varför stannar jag inte och hjälper till, bara lite? Varför så bråttom?

Jag kan ju inte hjälpa dem alla!

Nej, men några stycken, i alla fall.

Nu måste jag hejda mig. Vad vet jag om dessa människor? Ingenting!

En rom kanske slår sin fru? Han kanske idkar människohandel?

En flicka från Djursholm har kanske blivit slagen av sin pojkvän? Hennes pappa var pedofil? Hennes familj har förskjutit henne på grund av felaktig sexuell läggning? Hon har nyss lämnat en sekt?

Den barmhärtiga samariten…. Kollade han den nödställldes CV innan han hjälpte honom?

Nej, det som kännetecknar en god humanist är att denne hjälper en annan människa i nöd, utan att först fråga om bakgrund eller status i samhället. Hur svårt kan det vara?

Åter rannsakar jag mig själv. Alla dessa gissningar om andras liv och leverne – är de inte bara dåliga bortförklaringar för att vi ska slippa se sanningen? Vi är inte på något sätt bättre än någon annan. Vi gör inte skillnad i någon annans liv, genom att urskulda oss och hasta vidare. Ingen är felfri! Kan vi åtminstone erkänna det har vi kommit en bit på vägen.

Även min lågstadiefröken hade ett och annat att lära. Hon som förmedlade budskapet så levande om den barmhärtige samariten borde själv ha visat prov på barmhärtighet i sitt yrke. Under en hel lektion (som det kändes för en skolklass som höll andan i förskräckelse) plågade hon en klasskamrat med att fråga vad talet 2 + 3 kunde bli. Flickan ruskade på huvudet, medan läraren ihärdigt framhärdade med kulram och allehanda hjälpmedel. Flickans kinder blev blossande röda, men hon förmådde fortfarande inte svara. Hennes ögon blev blanka, men fröken blev alltmer påstridig och obarmhärtig. ”Kan du inte ens detta”, sa hon kanske inte, men hela hon utstrålade missnöje och förakt.

Flickan räddades av skolklockan och vi andra sprang fram till henne på rasten och bedyrade hur vi tyckte att fröken var dum. Ingen av oss hade vågat säga ifrån på lektionstid, men vi visade ändå solidaritet.

Många år senare mötte jag flickan – som då hade blivit medelålders – i tunnelbanan – och hon gav mig sitt visitkort när vi skildes åt. Hon jobbade på riksförbundet för hörselskadade…..

Vi kan aldrig döma en människa på förhand. Så mycket vi tror oss veta, och ändå…. Vi vet ingenting! Ingenting, faktiskt. Inte förrän vi frågar. Inte förrän vi vill veta på riktigt.

Försök visa lite barmhärtighet, bara. Om du har tid och möjlighet. Det kan räcka en bit på vägen ….

Glad Påsk! 🐣 🐔 🐓 😊

Och apropå förutfattade meningar.

En pöbel kan hetsa till de mest obarmhärtiga handlingar.

Ur Matteuspassionen: ” Låt honom bli korsfäst!”

Lämna en kommentar

30 mars, 2018 · 16:13

Min huvudvärk….

Omväxling förnöjer….

Sitter i fåtöljen Med en febrig panna. Somnar till litegrann och vaknar med huvudvärk. Emellanåt läser jag förstrött aviseringar och nyheter på Fb, men somnar igen och vaknar med nackspärr….och utan huvudvärk. Alltid nåt.

Min morgon ägnade jag åt sms-konversation med mina kollegor eftersom jag skulle vara hemma några dagar. Sen steg temperaturen i kroppen. Tänk så lätt man kan tappa stinget av lite feberfrossa. Jag sitter ju ändå bara still. Fylls av tacksamhet trots allt. En vanlig virus och jag kan sjukskriva mig lätt som en plätt. Blir inte jagad av arbetsgivare och får förmodligen ingen prick i himlen.

Vårt välfärdssystem haltar en aning men i grunden finns en viss trygghet. Jag vet att jag skulle mötas av en hatstorm om jag yttrade detta på mer tvivelaktiga medier, så då gör jag inte det.

Människor som överhuvudtaget inte delar mina åsikter skulle få krupp.

Vadan denna ilska? Hur kan man gå i taket så fort en miljöpartist har uttryckt sin åsikt? Hur kan man gå all-in så fort en pensionär inte har fått tårta till lunch, fast det är hens födelsedag (tårtan kom senare visade det sig) ?

När jag läser den ena absurda kommentaren efter den andra, tänker jag: Det där är inte min huvudvärk. Och jag kan inte påverka någon eller några med att öppna samma eld tillbaka. Hela USA har marscherat mot våld och vapen, i tankarna eller i verkligheten. De manar till återhållsamhet.

Det är bara att luta huvudet tillbaka och slumra in ett slag.

Det borde höra till alla människors bästa egenskaper – att hushålla med energin, att spara på krafterna. Tids nog kommer vår tid. De eftertänksammas tid. Då vi ger svar på tal….

Måtte den bara inte komma för sent….

Lämna en kommentar

Filed under Tid

Soliga utsikter….

#82darkvartillavslutning

Inte vet man vad som ska hända i livet. Det kan hända saker utan förvarning över en natt. Trafikolyckor, väderomslag på sjön, man kan vinna på lotto. Ett oväntat besök. Någon dyker upp som du inte har sett på länge.

Det enda du vet är att du inte kan vara förberedd på allt. Men det du kan vara förberedd på är ändå det du har viss kunskap om.

Du kan förbereda dina lektioner om du är lärare. Du kan se dig för när du går över gatan. Du behöver inte stå som ett levande frågetecken om du inte har pengar på ditt SL-kort. Många frågetecken kan du räta ut själv om du känner minsta oro inför nutid och framtid.

Den oro en människa kan känna kan naturligtvis vara befogad om hon lever nära våld eller hot om våld. Men gör du inte det, vore det allra bäst om du tog reda på hur du skulle undvika hotfulla situationer istället för att sprida ännu mer oro i din omgivning.

Det är ett ansvar vi alla har att förbereda oss för att kunna sprida lugn och harmoni.

En del av våra politiska företrädare borde ta ett extra ansvar precis som en lärare eller förälder, eller en läkare eller polis, ska visa modet att vara lugn i trängda situationer, men även i mer vardagliga situationer. Påvisa soliga utsikter och inte svarta hål i samhället i första hand. Inte falla för frestelsen att sprida den oro som bara förgör.

Om alla är oroliga för allt, hamnar den reella oron i bakvatten. Den som handlar om vår överlevnad. Oron för klimatet på vår jord. Den oron är det däremot tyst om överlag. Där har politikerna en jättechans att ta ett övergripande ansvar.

De måste visa vägen ut!

Kan vi begära det av våra politiker?

Ja. Men frågan är om de klarar det. Vad är störst? Att vinna makten till varje pris, eller att vinna väljarnas förtroende?

Jag känner en viss oro för att flertalet politiker redan har valt det förstnämnda. Men det är ingen oro jag tänker sprida…. 😉

Ha en fortsatt skön söndag!

Lämna en kommentar

Filed under Tid

…fri från beräkning….

#90kvartillsommarlov

Lördagar är skönast. Vilodag efter en ganska ansträngande vecka och ändå en dag kvar på helgen.

För mig är ”ingenting” ett skönt tillstånd. Det rymmer så mycket, trots att det inte innehåller något.

”Vad gjorde du i helgen då?”

”Inget” kan ett barn säga, fast alla vet att det inte är sant. Men för nästan alla människor betyder alla de där vardagliga sakerna ingenting om man ska berätta om dem, även om de är livsviktiga för en själv. Först när det vardagliga försvinner inser man att det är som om marken under fötterna rycks undan. Som när en nära anhörig går bort eller som när man har blivit sjuk eller blivit allvarligt skadad.

(saknad Misse)

När människor har utsatts för krig, övergrepp, våldtagits, trakasserats för sina åsikter eller sexuella tillhörighet, när ens hem är bombat och skövlat, finns det inte mycket kvar av livets vardagliga trivialiteter. Och inget annat heller. En del flyr, medan andra inte har kraft eller möjlighet. Men de som ändå lyckas och får stanna i det nya landet eller väntar på sitt asylärende får fortsätta kämpa för livet för att en dag få chans till ett vanligt ”ingenting-liv”. Att bara få vara….

De har flytt utan beräkning. Ingen har flytt till Sverige för att få bidrag från svenska staten. Alla vill göra rätt för sig för att – som jag – kunna göra ”ingenting” på helgen.

Om det skulle finnas någon som kommer hit för att sko sig på andra kan jag lova att det finns minst ett tjog infödda svenskar på varje flykting som gör samma sak.

Men min inställning är att hellre fria än fälla.

Alla som misstänkliggör och kallar flyktingar för ”lyxflyktingar”, tycker att alla vi andra är naiva.

Men de har fel! Alla som tror att Sverige skulle klara sig utan invandrare och nyanlända är naiva!

Vi skulle inte klara oss. En dag utan alla dessa i vården – alla städare och taxichaufförer, i skolor och fritids och förskolor. Vi skulle in klara oss varken nu eller i framtiden. Inte tillräckligt många av ”våra egna” ungdomar är nämligen intresserade av vårdyrken eller andra lägre betalda yrken.

Att vi inte vill hjälpa andra människor vars högsta önskan är att hjälpa andra och göra rätt för sig, är vårt lands största misslyckande.

Att vi har blivit så misstänksamma att vi lägger krokben för oss själva, är ett kollektivt misslyckande.

Genom sig själv, känner man andra, sägs det. Men jag har svårt att tro att vårt land består av så många griniga och missunnsamma gubbar och gummor som hellre fäller än friar, utan jag väljer att tro att de bara är vilseförda och dragna vid näsan.

Att skylla på andra är alltid lättare än att stå för egna handlingar. Man tror kanske att man är snäppet bättre om man kan trycka ner någon annan.

Men det är ju inte särskilt konstruktivt.

Även människor som i sak borde kunna samarbeta tussas ihop i en Tv-studio för att diskutera något de egentligen borde kunna enas om på en kafferast. Många gånger vill medier skapa konflikter istället för tvärtom. Varför skulle annars Fi och V diskutera mot varandra på internationella kvinnodagen? Som om man verkligen ville så split i kvinnorörelsen. Sen kan alla hånfullt raljera om att kvinnor inte ens kan komma överens med varann. Man vågar nämligen inte låta Gudrun Schyman diskutera med Kristersson eller Björklund eftersom de vet att Schyman kan prata omkull vilken gubbe som helst.

Men ursäkta…. Nu var det visst jag som misstänkliggjorde SVT…?

Jag vet. I dessa tider är det lätt att smittas av alla konspirationsteorier. Men jag lovar att jobba på det, om du lovar att göra detsamma! 😊

Lämna en kommentar

Filed under Tid

100 dagar till mål!

I två år har jag bloggat – en blogg om dagen i hundra dagar. Från första mars till åttonde juni.

Bloggaren Fredrik Wass drog igång det här för ett antal år sedan, och många hakade på. Man fick lite nya blogg-kontakter och det blev fler som läste ens egen blogg. Dessutom fick man en anledning att blogga. Det är inte alltid så lätt nuförtiden, att sig tid att få iväg något roligt eller välfunnet – men med kniven på strupen, så…. att ha en dead-line kan underlätta.

Men i år hade jag bestämt mig för att jag inte skulle hinna med att både vara lärare och bloggare i hundra dagar. Ändå blev jag lite snopen när jag upptäckte att det inte verkar bli någon #Blogg100 -utmaning i år alls.

Just i år råkar det vara på den hundrade dagen från första mars räknat, som vi har skolavslutning – den sista i mitt yrkesverksamma liv.

Det känns ”mäktigt”, ”magiskt”, eller ”sjukt overkligt”, som idrottskvinnorna och männen brukar beskriva upplevelsen efter en vinst.

Tänk om det stod en journalist utanför kyrkan efter min sista avslutning och frågade mig hur jag kände det efter ett långt arbetsliv?

– ”Det känns helt magiskt. Jag kan inte ta in det. Det känns sjukt overkligt….”

Finns det nån du vill tacka?

– ”Ja, jag vill tacka min familj och alla underbara medhjälpare och alla elever som har gjort det här möjligt”.

Och hur ska du fira det här nu?

– ”Ja, det blir nog en tårta med alla kompisar”.

Grattis! Har du slagit rekord nu eller finns det någon annan i familjen som har jobbat lika länge som du?

– ”Ja, min pappa jobbade till 95.”

Va? Där ligger du i lä, kan man säga.

– ”Ja, jag vet. Det är helt sjukt galet. Och mamma var tandsköterska lika länge fast hon var sju år yngre. Men på slutet jobbade de nog bara några timmar i månaden.”

Vilka förebilder!

– ”Hehe. Ja, men det smittade inte av sig på mig. I så fall skulle jag jobba 30 år till. Kanske att jag då skulle överleva på min pension, i alla fall. Men jag kanske inte lever så länge, ens. Helt sjukt galet! Jag vill inte jobba så länge att jag hinner tappa tänder och syn och hörsel, eller förståndet. Nej nu ska jag fira att jag blir pensionär medan jag fortfarande lever och minns vad jag heter. Måste jag välja mellan pengarna och förståndet, så väljer jag det sistnämnda….”

Då får vi önska dig ett fantastiskt sista AW då!

– ”Tack! Ja det ska bli helt sjukt magiskt!”

…….

Tänk om vi alla skulle bli intervjuade så där efter att ha gått i mål. Kanske skulle ett avslutat arbetsliv kännas riktigt festligt. Många kan nog känna en tomhet efter sista dagen. Att lämna allt bakom sig. Om arbetet har varit det viktigaste och ingen sambo väntar därhemma.

Även om man har en rik fritid kanske den inte kan fylla det tomrummet.

Och är man kvinna, offentligt anställd, är möjligheten inte jättestor att ha en rik fritid, med betoning på rik, utan man får glädja sig åt en rik fantasi och en överväldigande livslust istället för ett överdådigt lyxliv … 😉

Som tur är har jag och min generation växt upp med att ”rätta mun efter matsäcken”, att inte ta lån utan att kunna betala tillbaka. Att vi dessutom fortfarande hade en någorlunda fungerande bostadskö med hyresrätter att förmedla, gjorde ju att vi slapp ta ”helt galet sjukt” (och nu menar jag det) höga lån, för att köpa en lägenhet redan i 25-årsåldern. En etta i Stockholms innerstad för flera miljoner. Det finns herrgårdar på landsbygden för samma pris.

Vi 50-talister, den klämda generationen mellan 40-talisterna som tog all plats de fick, och deras barn som är 60-talister, som tar föräldrarnas fördelar för givet, har fått ta del av mycket som den tidigare generationen kämpade för, och även vi har åtnjutit många goda reformer…Men sen kom pensionen. Det drabbar många men inte minst oss som nu går i pension, en efter en.

Den räcker inte! Kanske om du rättar mun efter matsäcken, men inte ens då.

Alla partier utom vänsterpartiet gjorde upp om pensionssystemet förra gången, och nu har de gjort upp igen.

Till det bättre?

Ja, om du vill bita ihop och hugga i och bidra på bästa sätt till samhällets försörjning, så….

Sätt in tandställningen, på med glasögon, pannlampa och hörapparat – nu åker vi! Mot en ny tid! Mot bättre vetande! Pengarna eller livet!

PS – min pappa och mamma jobbade verkligen så länge, men i egen tandläkarpraktik, och bara när de själva ville. Inget tvång där… DS

Lämna en kommentar

Filed under Tid

Nedräkning…. 19 veckor

Denna dag ett liv, heter det ju. Att leva i nuet. Faktum är att när tiden nu närmar sig slutet på mitt arbetsliv, kan jag inte annat än att leva i framtiden. … Och för all del – i dåtid. Det finns så många tankar som dyker upp.

Hur var det egentligen när jag jobbade som musiklärare i Tyresö?

Jag levde nog i en föreställning om att det var hyfsat, även om jag hade problem med vissa klasser. Men när jag väl sagt upp mig, efter 3 år, kändes det som om att komma ut ur en lång mörk tunnel. Kan det verkligen ha varit så bra? Naturligtvis fanns det många ljuspunkter, eftersom jag ändå stannade flera år. Arbete sägs vara det viktigaste för människors vällevnad. Det är väl sant till viss del. Man tjänar sina pengar och kan betala räkningar.

Jag har haft kollegor som säger att de älskar att arbeta. Det skulle jag också vilja säga och jag lyckönskar dem till den inställningen eftersom hela vårt samhälle bygger på att alla arbetar.

Jag kan också älska att arbeta. När allt flyter på och fungerar som det ska. När vi som jobbar i ett arbetslag har så roligt att vi skrattar varje dag på jobbet. Ibland skrattar vi så vi gråter. När vi har ett gemensamt arbetssätt och fungerar ihop och med barnen så att alla trivs.

Jag trivs när alla trivs och det råder harmoni på arbetsplatsen. När mina chefer lyssnar på oss och tar intryck. Inte alltid får vi rätt men det finns en kommunikation.

Det har en gång i mitt liv funnits en sådan tid då i princip allting stämde. Då kunde jag nog säga att jag älskade att arbeta. Då hade vi stor frihet, fast med vissa ramar förstås, att skapa vår egen 6-årsverksamhet och se till att barnen fick lära sig allt de behövde för att klara kommande skolgång.

Det viktiga var det sociala samspelet och att ha roligt. Barnen lärde sig bäst på det viset.

För mig är det fortfarande viktigast att ge barnen tillgång till glädjen de har inom sig. Att se vad som är roligt i livet.

Jag var med när 6-årsverksamheten startade i Sverige och nu jobbar jag sista året innan det blir obligatoriskt.

En hel epok. Det har varit på den posten jag har jobbat längst, och det är därför jag känner lite extra för den verksamheten och för barnen som befinner sig en slags sluss mellan förskola och skola. Jag har aldrig tyckt att det är optimalt att börja skolan som 6-åring. De är i en slags första pubertal tid i livet. De är mycket känsliga och kan vara ganska o-harmoniska, men lyckligtvis inte alla samtidigt….. 😉

Samtidigt så fria i tanken. De har så mycket roliga idéer som ännu inte slipats bort. Det är det roliga med jobbet. Barnen.

Det var också därför jag gjorde mitt mattedansprojekt för sexåringar som sällan kan sitta stilla. Jag hade ju sett vad de behövde – rörelse i kombination med inlärning.

Sen kommer alla måsten, möten, papper och annat som man ska komma ihåg men oftast glömmer. Sedan jag sprang in i väggen för tio år sedan är det missade papper och möten det som stressar mig mest, fastän – vad jag vet – jag inte har missat eller glömt särskilt mycket.

Den stressen gör emellertid att jag inte känner mig lika fri längre som jag gjorde på det glada 90-talet. Men allt har sin tid och jag vill verkligen ha en rolig sista termin tillsammans med de fantastiska barnen jag har nu och med mina nuvarande kollegor som också kan skratta åt det mesta i livet, minsann.

De två senaste åren har jag ju bloggat hundra dagar i rad med början från första mars, på initiativ av en bloggare – har tyvärr glömt hans namn – som utmanar oss andra. Det har varit roligt men också lite stressande att hinna med, så i år ska jag inte nappa på det. Däremot kör jag nog en egen liten nedräkningsblogg till sommaravslutningen.

Hur många veckor har vi kvar……..?

19, typ…. 😉

En blogg i veckan, alltså.

”Always look on the bright side of life….” ☀ 😎 🎶

Lämna en kommentar

Filed under Tid

Livet blir inte alltid som man tänkt sig….

Gång på gång slås jag av hur förväntningar påverkar mig. När jag gick in i det här läsåret hade jag ganska höga förväntningar, trots att jag inte skulle få den tjänst jag hade hoppats på och inte heller den lön jag aldrig har vågat hoppas på….. 😉

Jag skulle ändå få några av de bästa medarbetarna på skolan, som jag visste att jag skulle trivas med. Och det är och har ju alltid varit det viktigaste för mig. Det är liksom A och O när man jobbar med barn.

Men nu står jag här inför vårterminen och den enda som är kvar sen läsårsstarten är jag. Efterhand har bemanningen förändrats – några har slutat och några har behövts inom organisationen men i en annan verksamhet – och kvar står jag med mina positiva förväntningar på mitt sista läsår i arbetslivet.

Vad bidde det då da?  Det bidde en tumme….

I alla fall om jag jämför med vad jag hade förväntat mig. Men egentligen, om jag inte hade hoppats på något alls, eller om jag hade tvingats jobba på fritids det här året, hade jag ju haft ett guldläge nu. Och mina nuvarande arbetskamrater trivs jag ju jättebra med. Allting går, bara man inte kör fast i vissa tankebanor. Vilket ju är lätt hänt om man känner sig förfördelad eller lurad på något sätt. De flesta svikna människor har oftast haft drömmar om.ett bättre liv eller en roligare framtid. Och om man har blivit lovad prinsessan och halva kungariket och sen bara får en liten bod i ena hörnet, utan prinsessa.

Antingen snöar jag in på det och drar något gammalt över mig, eller så får jag anpassa mig till förhållandena och kanske gräva upp en rabatt och odla grönsaker och blommor där. Kanske måla om boden i en gladare färg och börja baka bullar och starta musikcafé. Barnen kan sjunga dansa medan jag bjuder på kaffe.

”Dagny, kom hit och spill…..”…. Typ… 😉

Det finns nog ett liv efter detta. För trots att jag har haft otur med förhandlingar om löner och tjänster  och medarbetare som flyttas hit och dit, och som slutar, och lite annat smått och gott, så har jag i alla fall en ”gåva” kvar…. Jag har ett ganska gott humör i grunden. Med dess hjälp kan jag förvandla vatten till vin och stenar till bröd….. I alla fall i fantasin. Och den räcker ju långt. Hoppas den räcker till och med avslutningen. Och lite till….

Med tanke på min usla pension kan fantasin räcka livet ut, också.  Det är väl det politikerna räknar med…. Att de som är lågavlönade oftast är kvinnor och att de därför inte behöver några vidare löner eller pensioner, eftersom de ändå kan trolla med knäna. Så tänker säkert alla högavlönade chefer också. Då kvinnorna är så duktiga på att rätta munnen efter matsäcken,  behöver de nog inte mer.

Om inte lönesättarna eller politikerna tänker så – hur tänker de då? Eller tänker de alls? Förmodligen inte. Det verkar inte så, i alla fall.

Det här med jämlikhet och likabehandlingsplaner verkar vara överspelat i såväl arbetsliv som i politiken. Men vänta bara till Fi eller något annat parti dyker upp med ”orimliga” jämlikhetskrav i debatten! Då dröjer det nog inte länge innan alla börjar bekänna att de minsann är feminister och jämlikhetssträvanden vet ingen hejd fram till 9/9. Sen blir det som vanligt igen. Då är det bara V och Mp och en och annan Sosse som vågar framhärda i kvinnors värde.

Ve den som sen vågar nämna Fi, V och Mp utan att nämna Stalin och Lenin i samma andetag!

Men den som vill vinna ”Pk-väljarnas” röster får naturligtvis vänta med att sina innersta tankar om den saken före valet, förstås….  Och försöka leka feminist ett tag till….


Med det sagt. Det finns inte många politiker som man vågar lita på. Inte som utsatt kvinna, eller lågavlönade kvinna, inte som asylsökande eller ensamkommande, inte som sjukskriven eller funktionshindrad, inte som miljömedveten om klimateffekten, inte som bostadssökande eller fattig eller tiggare.

Inte många politiker att våga ställa höga förväntningar på, som sagt….

Lämna en kommentar

Filed under Tid

Hej! 

Lämna en kommentar

Filed under Tid