Vatten…. #84

Sitter och småsneglar på Trädgådsdags på Tv. Det slår mig hur många olika perspektiv det finns på tillvaron. Det finns alltid flera olika val vi kan göra. 

Oberoende av all världens hemska olyckor – inklusive den terrorattack som drabbade Manchester igår – finns det ett element som binder alla världsdelar samman, och det är vatten. Brist på vatten eller överflöd av vatten påverkar våra liv. Vi i Sverige och i Norden har för det mesta haft god tillgång på vatten. Vi har kunnat duscha och vattna gräsmattor och låta kranen stå och rinna tills det blir lagom temperatur.  

När jag var barn var det viktigt att snåla på vattnet. Den gamla brunnen på landet hade inte tillräcklig kapacitet. Men de senaste 20 -30 åren har tillgången varit god. Och vi börjar genast slösa. Så onödigt egentligen. Lite bortskämda är vi nog i det här landet. Och otacksamma. Förmår inte förstå att vara tacksamma förrän det är försent. 

Nu säger man i dagens nyheter att årets regnbrist innebär att det kommer att råda vattenbrist i sommar vilket påverkar grundvattennivån så att alla med egen borrade brunn kan få problem… 

Och jag skulle nog påstå att det fortfarande är lyxproblem, om man jämför. I stora delar av världen får man fortfarande gå flera kilometer för att hämta vatten. Vi får bara lära oss att snåla lite så kommer ändå vatten ur kran. Dessutom har vi ju gott om rinnande varmt och kallt kommunalt vatten inne i stan. Vi behöver inte snåla, men frågan är om vi borde, av solidariska skäl? 

Kanske har det ingen betydelse i vår del av världen, men när jag var på körresa i Israel för 17 år sedan och reste genom det torra landskapet, kunde vi konstatera att man konstbevattnade trädgårdar och blommor – och även annan växtlighet. 

Bra för odlingarna, naturligtvis ……

Men varifrån kom vattnet?

Vilka var det som gick miste om vatten i det varma, torra klimatet på grund av dessa bevattningsanordningar?

Undrar om det finns någon miljörganisation som jobbar med att solidariskt dela och omfördela jordens vattentillgångar. Eller är det ens möjligt? 

Det finns ju alltid något gott i allt ont. Nöden är uppfinningarna moder, sägs det. Kanske någon snilleblixt i framtiden kommer att lösa jordens vattenproblem. Kanske får vi ta emot all världens klimatflyktingar i fortsättningen. Då gäller det att vi redan är tränade att både snåla på vårt  vatten men är påhittiga i sättet att återanvända och bruka det på bästa sätt. 

Även om det nu kan kännas som en droppe i havet att försöka spara på bästa sätt kan det visa sig vara guld värt när nöden är som störst. 

För ni vet… ”vatten, vatten, bara vanligt vatten”, kan snart vara ovanligt vatten… 

…….”dripp, dropp, dripp, dropp”…..

Kom ihåg att, om du ska vattna, ska du göra det i gryningen eller i skymningen. 

Annars dunstar vattnet i solvärmen.

Men nu dunstar jag….. 😉    Tjingeling!

Lämna en kommentar

Filed under Tid

Världen och vi…. #83

Tänk vad fokus kan pendla mellan långt borta och nära, stort och smått, du och jag, eller vi och världen. 

Så många intryck jag får på jobbet under en dag. Så många små och stora händelser som lagrar sig innanför pannbenet. Så mycket småsaker man minns och så många viktiga saker jag ständigt glömmer. Nästan aldrig glömmer jag de oviktiga sakerna. Men jag tröstar mig med att de kan komma till användning i ett senare skede. Det som för mig verkar viktigt, men som jag glömmer fort, tänker jag att de var nog inte så viktiga, eftersom jag redan har glömt. 

Men ibland står man inför ett beslut. Vad ska jag välja? Ska jag välja världen eller mig?

Ska jag välja miljövänliga transporter eller det snabba och billiga, miljöovänliga sättet att ta mig fram?

Ska jag jobba för något som gynnar oss alla eller ska ta mer plats själv? Ska min egen kreativitet få blomma för att bli glad och positiv så att jag orkar bidra med något till alla andra?

Tja… 😉 Det var några enkla frågor. 

Kanske någon kan hjälpa mig med svaren imorgon? 

Hej då! 

Lämna en kommentar

Filed under Tid

Snopet! #82

Om man tänker sig att ta tåget ut i Europa numera får man vara beredd på att byta 6-9 gånger innan man är framme och ska man till Spanien är man där på två, tre dygn. 

Det känns ju väldigt snopet för några gamla interrail-farare som har upplevt några av ungdomens och även medelålderns lyckligare stunder under tågresors gång. 

Vi måste sova på saken. Men att politiken i hela Europa och i världen främjar flygtrafiken så och negligerar tågtrafikanterna med så urbota usla tågtabeller så att till och med jag avstår från att åka tåg, gör mig vansinnig. Jag vill aldrig mer flyga och gynna de där idioterna som gnäller över en flygskatt på några spänn, tänker jag då.

Fy Fabian, vad besviken jag blir! 

I fredags var vi överlyckliga när vi kläckte idén att ta tåget till Alicante tillsammans med en god vän. Ikväll var vi inte lika muntra efter att ha kollat alla möjliga och omöjliga varianter. 

Visst… Problem är till för att lösas, och det är ju delikata problem,  men mest är jag besviken och arg på det omöjliga i att ta tåget på semestern. 
Jag vill verkligen inte flyga! 

Varje gång som jag ska flyga tänker jag flera veckor i förväg att jag kommer aldrig att komma hem mer. Mina katter får aldrig mer se mig. 

Jag vet att det inte är rationellt.  Det finns tusen andra farliga sätt att dö på, men det spelar ingen roll för mig. Jag vet ändå att det blir min sista flygresa. Bara ett antal glas öl på Arlanda kan få mig på andra tankar. Och själva flygresan brukar gå bra. Det är bara den där oron i förväg.

Och sen är det ju det där med miljön och klimatet. Det gör ju inte det hela mer försvarbart, precis…  😡 

Men mest sörjer jag den där härliga känslan när tåget rullar ut från perrongen och alla äventyr väntar bak nästa krök.

Då går det som på räls! 😊 

Tomorrow is anothee Day! 🚂 😎 

Lämna en kommentar

Filed under Tid

Min lott här i livet? #81

Dags igen för lott-dragning… 😉 

Två lotter med olika fördelar. På tisdag är den officiella visningen då vi får skriva upp oss på intresselista. Vi får väl se. I förmiddags gjorde vi en egen informell förhandsvisning. Då träffade vi av en slump en av ägarna som var på språng till Arlanda för att flyga vidare till Portugal och var på lotten för att hämta det sista. Tunga grejer på en pirra som vi hjälpte honom med, en bit uppför backen. Sen kom en kolonigranne och hjälpte honom den sista biten. Han var tacksam, samtidigt som han ropade förtvivlat…. ”Jävlar! Flyget går om två timmar!” 

Undrar just om han hann. 

Vi spanade in båda lotterna och fann att den närmast vattnet verkade mest välordnad och trivsam medan den övre låg lugnare till och kanske inte var lika utsatt för kreti och pleti som passerar förbi. Men å andra sidan var den inte lika mysig.

Det blir nog ingen av dem….. Men det är kul att kolla och fantisera. Efter att på eftermiddagen ha deltagit i ett namngivningskalas i en bostadsrättsförenings trädgård, känns ju behovet av en liten uteplats i närheten onekligen lite större. Särskilt när solen skiner och livet leker, känns också brist på egen balkong stor. 

Men varför klaga när man kan dela med sig av sina trädgårdar och bli bortbjuden att delta i  trädgårdsfester helt hjärtligt och generöst?

Godkväll! 😊 

 

Lämna en kommentar

Filed under Tid

”Jag har en cykel…” #80

En sång jag brukar sjunga med barnen börjar just som i rubriken.  Och den fortsätter… ”en cykel som är blank….”

”….kanske du också har, en cykel som är blank?”

”…. om alla hade en cykel som jag, skulle det bli renare i luften….. ”

”….. vardå, nånstans? I luften…. ”

”…Jaha….. i luften…”

Texten är både lite skojig och lite klurig och samtidigt lite ”smyg-PK” om ni förstår vad jag menar. Att få in att luften blir renare om man cyklar med en blank cykel, är ganska genialt i all sin enkelhet. 

Oavsett detta blev denna dag en succé redan från början. En klar och stilla morgon och en klockren cykeltur till jobbet. Jag kom i tid och allt flöt på helt enligt planerna. Värmen steg och barnen ville nästan hellre vara inne än ute. Vi med, men man måste ju njuta av värmen, sägs det. 

Men när jag cyklade hem igen var det ändå skönare än att gå, eftersom det fläktar alltid lite i fartvinden. Men det blev några vattenpauser när fågelsången blev nästan öronbedövande skön.

Och vid sista anhalten före hemfärd, kunde jag inte motstå….. 

Å, Lejonet & Björnen vid Medborgarplatsen är  bästa glassen, och såvitt jag vet finns den bara där. Bäst att passa på att njuta! Bra för humöret, men mindre bra för figuren. 

”Men det är en världslig sak”, som Karlsson på Taket sa. 

Huvudsaken att luften är ren och humöret är på topp!

Trevlig helg! 

PS Och jag har en katt som är skön också… DS

….Om alla hade en katt som jag,  skulle det bli skönare i världen.. 😉 

1 kommentar

Filed under Tid

Då kom värmen… #79

Som vi har väntat på värmen. Ända fram till igår har jag hasat omkring i vinterjacka och halsduk och muddar. 

Idag gjorde jag slag i saken och tog vårjackan. Men jag litar inte riktigt på värmen. Inte på vädret över huvud taget. 

Jag tog med en halsduk och muddar och en extratröja, för säkerhets skull. När jag for hem på eftermiddagen var min ryggsäck proppad men alla extrakläder, men en sak hade jag packat rätt på morgonen. Ett linne kom till pass! Jag välsignade mig själv till detta, eftersom jag höll på att smälta bort i solen. 

Jag är nog onödigt förutseende. Packar för alla eventualiteter, om jag så bara ska ta en kortare promenad. 

”Tänk om det är blåsigt. Det blir kanske kallt. Om det blir svettigt behöver jag en ryggsäck att lägga varna kläder i. Och då kan jag ta med lite vatten ifall jag blir törstig….” 

Sådär kan jag hålla på. Och eftersom jag ofta får huvudvärk innan jag kommer iväg, springer jag in och hämtar en ipren. Ifall….

Det kan vara bra att vara väl förberedd…. Jovisst! Men det finns måtta på allt.

Man kan inte skydda sig mot allt. Om olyckan väl är framme så händer alltid nåt som man inte har tänkt på att skydda sig mot. Idag var det en petitess. Välutrustad och klar sprang jag iväg ner till tunnelbanan och upptäckte att jag hade glömt plånboken hemma. Det var jag som skulle laga mat idag och skulle handla. Men då inträffar något lustigt. Att laga mat är lustfyllt för mig. Allrahelst om jag får laga enligt principen ”Här har du ditt kylskåp!”

Plötsligt är det roligt med det oförutsägbara. Finns inte tillräckligt med kikärter får jag fylla på med sojabönor. Lite alternativa kryddor som inte fanns i kikärtsbiffreceptet, som jag hittade på nätet. 

Simsalabim!  Maten är klar!

Jag klarade dagens match med väl godkänt. Bara en och annan detalj som felade. Jag tror jag ska börja slarva med packningen. Vem vet hur dagen då skulle se ut. Kanske skulle jag få en helt annan hållning och resning utan min tunga ryggsäck…? 

Att släppa förnuftet och bara ge sig hän åt det tyngdlösa livet. Ska prova…..snart….. 

Jag ska bara…..  😉 

Lämna en kommentar

Filed under Tid

170517…. #78

För att vara lite hednisk tänkte jag spela upp den gamla Norgelåten från Mosebacke Monarki, men upptäckte att den inte var så kul längre. Äh… Då får jag väl ta den lika gamla ”…bunta ihop dem och slå ihjäl dem….” fast den var inte tillgänglig längre på Youtube. Dessutom tänkte jag att den gav kanske en unken smak i munnen redan på 60-tale? Fast det var ju just det att man skulle sätta skrattet i halsen halsen som var meningen. Det ”förbjudna skrattet” har alltid varit lite extra kittlande. Hasse & Tage satte oss ju alltid på prov, och eftersom det då var så nytt att skämta så, lockade det till skratt extra mycket. Det var ju före Stand-up-tiden. Sen dess bygger ju nästan all humor på provokationer och elakheter. 
Men jag tror att nutida komiker inte skulle kunna vara så provocerande och vågade som i sketchen om att ”bunta ihop dem och slå ihjäl dem”. Då skulle de nog bli stämda för förtal. Vilka man skulle bunta ihop med vilka kommer jag inte ihåg…. Men det där med att dra alla över en kam, kan ju lätt missförstås av personer utan förståelse för humor. Och misstolkas och vantolkas!

Om det nu är humor vet jag inte, men när sketchen kom blev det ju ett talesätt som alla gick och sa ett tag. Till slut kom man inte ihåg sketchens innehåll, bara uttrycket… Men vi flinade när vi hörde det varje gång.

Det finns många såna uttryck som lever vidare fastän kanske inte humorn håller sådär 30-40 år senare. Men minnet av när vi skrattade åt det första gången lever vidare. 

Många gånger är nog minnet av humor-ögonblicket större än själva humorn. 

Minnet och sammanhanget och tidsandan avgör. För det gick an att skratta åt en så osannolikt fördomsfull människa på den tiden eftersom det egentligen inte existerade såna ”på riktigt” då…. 

Nu är de tyvärr inte så sällsynta längre…

Och dessutom lär inte dessa figurer ens fatta att det är dem som Hasse & Tage driver med egentligen. Tyvärr är självinsikten alltför låg…. 

Och säga vad man vill om norrmän, men trevliga är de, trots att landet lär vara lite ruttet. 😉 

Kan ändå inte hålla mig från det gamla klippet….. även om det är tråkigt. 

PS Bilderna är från Tromsö DS

Lämna en kommentar

17 maj, 2017 · 17:19

I otid! #77

Dagen började bra, tyckte jag. Sol inne och sol i sinne. Jag hann med tunnelbanan som skulle föra mig fram i tid. Trodde jag… Den startade, men snart märkte jag att den bara kröp fram i snigelfart. Efter en lång stund informerades vi om att det tyvärr hade skett en olycka vid T-centralen. Vårt tåg skulle vända vid Slussen. Suck! 

Det blev en annorlunda resa via röda linjen och en knökfull buss 4 över Västerbron. Framme efter 50 minuter istället för efter 30. Inte så illa ändå. Tur att jag inte jobbar i Hässelby. Då hade jag väl inte varit framme än…. 😉 

Vid sådana här tillfällen får man ändå lite perspektiv på tillvaron. Så mycket som tas för givet. Så självklart att just jag ska komma dit jag ska på den tiden det ska ta. Blir det något fel börjar det krypa i kroppen av olust. Jag kommer försent, och fast jag inte kan rå för det känner jag skuldkänslor och nästan ett lätt illamående, ända tills jag får kontakt med min kollega på jobbet som säger att det är lugnt. Då släpper känslan och det får bli som det blir. Nästan som ett miniäventyr mitt i vardagen, bara att ta en annorlunda väg. Det kanske jag borde bjuda mig själv på lite oftare. En ny väg som piggar upp en aning, så att jag inte bara går till jobbet som en zombie varje morgon. Eller som isbjörnarna på Skansen…. 

Men mitt i mina tankar om omväxling erinrar jag mig att det fanns någon eller några som hade mest ”otur” just denna morgon. De som råkade ut för olyckan som var upphov till alltsammans. Man får sällan veta vad som har hänt, som trafikant, bara att det har hänt, och alla andra som inte åkte tunnelbana just den tiden vet ingenting alls. Tänk så många parallella liv som levs där så många passerar varann och ser varann utan att ha en aning om varandras liv.

Men nu var det ju så, att jag hade planerat att cykla till jobbet den här månaden, men det var ju bara det att polarkyla, hagel och drivis kom emellan. 

Och om jag hade cyklat imorse, hade jag förmodligen kommit försent också, utan att ha något annat att skylla på än min dåliga kondis…. lyckligt ovetande om den olycka som annars hade hindrat min framfart.

Jag måste starta i tid för att inte komma i otid, med den kondis jag nu har. 

Fast kanske ingen cykling imorgon. Då ska det regna… Och jag ska öppna på fritids vilket innebär att jag MÅSTE komma i tid! Om jag nu ska skylla på nåt…. 😉 

”Har du bloggat klart nu, matte? Jag tycker du ska gå och lägga dig nu så att du kan gå upp tidigt imorgon bitti. Ska du öppna fritids, sa du? Då måste du cykla hemifrån innan du har vaknat, för att hinna i tid. Så som du pustar och flåsar bara du kastar lite bollar till mig,  behöver du all tid i världen…  😉” 

Lämna en kommentar

Filed under Tid

Musiken i språket… #76

En av mina gamla ”hållhakar” är att musiken kommer till mig först när jag lyssnar, och om musiken är hygglig kan jag även lyssna till texten, till nöds. 

Musiken kan inta hela mig direkt och utan genvägar via några intellektuella funderingar. En text, även om den är hur bra som helst, kan aldrig ta mig med  storm, som ett stycke musik kan.

Det finns musik och text som jobbar bra ihop däremot. Om den framförs av rätt sångare kan rentav såväl musik som text vinna på det. En del musik kan däremot sällan räddas av bra text, medan bra musik kan ha vilken text som helst utan att det stör. 

Med anledning av den portugisiska sången som vann Eurovision i lördags, finns en drös människor som stör sig på dels att låten är så långsam och tråkig och dels att de inte förstår texten. Det är som om man inte kan förstå musik om man inte förstår texten. Nu har Alexander Rybak spelat in en engelsk version av låten, och plötsligt tycker så många fler att låten är så mycket bättre för att de förstår texten…..? 

http://www.newsner.com/alexander-rybak-hyllas-for-sin-magiska-tolkning-av-arets-eurovision-vinnare/om/musik-2

Jag kan förstå om man inte hör skillnad på en trumpet och en oboe, men text och musik är väl ändå inte samma sak? 

Plötsligt blev musiken mycket bättre, tycker många. Jag kan förstå om man tycker att låten var tråkig, men jag kan däremot inte förstå att så många verkar nästan personligen kränkta av att den sjungs på ett för dem obegripligt språk. 

Nu har jag ju bara läst ett trettiotal kommentarer om detta, i ett kommentarsfält, men jag kan inte låta bli att dra snabba växlar i onödan…. 😉 

Det fanns också många som gillade originalet bäst, och tyckte Salvador Sobral förmedlade så mycket mer känsla i sitt framförande. Här håller jag med, och dessutom tror jag att det är tack vare att han sjöng på portugisiska, som är hans modersmål. Oavsett om vi förstod så förstod han själv vad han sjöng om, och kunde förmedla känslan rätt. Norrmannen Alexander Rykov må vara begåvad på allehanda vis, men engelska är inte hans modersmål. 

Och handen på hjärtat…..  Hur många texter av högre kvalitet har du hört i Eurovision? Mest bara hjärta och smärta. Ganska sällan något fyndigt eller klokt. 

Nej, då lyssnar jag hellre till musiken i det vackra portugisiska språket, utan att begripa,  än något slarvigt rim på svenska eller engelska…. Och jag ser hellre några gester som kommer från en mans eget uttryckssätt än några slimmade koreografier utan mål eller mening. 

”Vi gillar olika”! 

Det kan vi säga om människor av olika slag, men när vi kommer till musik och olika genrer, tycks ramarna vara betydligt snävare. Men det roliga är att en större del av Europa ser vidden av en förenad musikalisk kontinent som kan se skönhet i olikheterna, i olika språk och rytmer, melodier och uttryckssätt. Nu hoppas vi att Portugal kan gå före och visa oss andra vägen i denna utveckling, där musik och språk blir mer autentiskt och människor vågar visa sig själva mitt i musiken. 

Länge leve musiken! 😊 

Lämna en kommentar

15 maj, 2017 · 17:12

.. Och de som komma farande….. #75

”Här är jag!” Det utbrast min mamma ibland när hon stegade in i vårt synnerligen rymliga skafferi,  i mitt barndomshem. För ett barn var väl det ett ganska underligt utrop. Det kunde ju alla se, var hon var. Men med åren kommer förståelsen. Det där med att man ska gå in i ett rum för att hämta något, men glömmer vad det var man behövde i en ny miljö, kräver att man samlar ihop sig såväl i själ som i kropp för att hitta tillbaka till ursprungstanken. 

Är man lite disträ,  som nog flera av oss är, behöver man nog några knep på vägen för att hitta rätt. 

Igår handlade mitt inlägg om att ”vara där” för någon annan som behöver hjälp och stöd. Idag vänder jag på steken. ”Jag är här” har blivit ”Här är jag”. 

För att hitta ut till andra behöver jag hitta mig själv. I alla fall ha en aning om var jag befinner mig, var jag kommer ifrån och vart jag vill komma. Först då kan jag kanske bemöda mig om andra och önska dem välkomna – alla de som kommer farande….. 

Men om mina egna brister skymmer sikten och jag inte hittar i mitt eget själs skafferi, hittar jag förmodligen inte ut heller. Då står jag där och trampar rådvill, utan kompass och karta. 

Kanske finns det bara en bot…. Att lyssna till musik som ger en kraft och energi att gå vidare. Om musiken är positiv kan vi hitta tillbaka till det vi egentligen ville vara och ville göra med våra liv. 


Igår röstade Europa fram en kille från Portugal, med svårt hjärtfel, som ändå lyckades fånga hela Europa, inte med fyrverkerier, rök eller rullband, utan med sin mjuka fina röst och en vacker melodi, sjungen på hans eget språk. Några sura svenskar dissade låten som gammaldags, och tyckte därför inte alls att den var en seger för musiken. Jag skulle vilja säga tvärtom. Portugal har hittat sitt ursprung i denna lilla melodi. Vacker melodiös, sjungen på Portugisiska med en mycket mjuk röst, utan hjälpmedel. Det är ju ändå ett av kontinentens mindre länder till ytan. Varför göra sig stor då?

”Här är jag”, säger musiken till oss. 

Så fint att så många av oss nappar på det ödmjuka  budskapet. Dessutom ville sångaren Salvador Sobral under veckan som gick, försöka göra en kupp och ha en tröja på sig som det stod ”S.O.S Refugees” på. Trots att han hade den för att han ville uppmana till medmänsklighet, förbjöds han av politiska skäl. Man får varken sprida politiska eller kommersiella budskap i Eurovision. Så konstigt då att ingen anmärkte på Adidaströjan han sen hade på sig, påpekade han. 

Nu kan vi ändå glädjas åt att det lilla landet har vunnit mot alla de stora för första gången. Att optimismen går segrande i ett splittrat Europa.  Det har vi lärt oss att de som väljer att se det positiva i tillvaron – att David vinner över Goliat, och att musiken övervinner allt. 

Själv har jag haft en bordsvisa i skallen medan jag skrev dagens text, som kanske kan beskriva min inställning till var jag är och vart jag vill komma!  😊 

Lämna en kommentar

14 maj, 2017 · 12:10