Var dags kultur…

I mitt facebookflöde dyker gamla minnen upp från år tillbaka. Idag dök denna bild upp….

Och jag känner en liten saknad. Den tiden då ett stycke kultur dyker upp där du minst anar – i en sandlåda på en skolgård, t.ex. Detta lilla ”konstverk” hade en samling barn helt spontant skapat under en förmiddagsrast tillsammans, och ville sen visa mig vad de gjort. Barn som inte kände varann närmare hade tillsammans gjort detta som de ville förmedla till någon.

Kultur kan uppstå lite varstans och när som helst i vardagen när man jobbar med barn. När man dansar tillsammans och hittar på egna steg, eller när man bildar en liten orkester med spadar, hinkar och tunnor. När man gör om texter till kända låtar i matsalen, som handlar om att man ska äta upp maten. För barn är det inte konstigt eller ”onödigt” med kultur. Kultur är en del av leken, som befrämjar samarbete och lyhördhet och fantasi.

Av någon anledning finns inte kulturen kvar i våra vuxna liv i var dags sysslor eller ens nöjen. Det ses inte som något livsviktigt sätt att kommunicera och upplevelsen av kultur verkar vara underordnad alla andra upplevelser. Men om vi ser till hur barn leker och sjunger, dansar och leker rollekar tillsammans för att uppnå förståelse för sig själva, varann och världen, märker vi ju direkt hur viktig vår kultur är för all samhällelig gemenskap. Vi lär oss koderna för hur vi kan agera och göra världen lite roligare och bättre att leva i.

”Man kan inte ha roligt jämt”, försvarade KD-ledaren den så kallade ”servettbudgeten” med när M och KD som vanligt hade skurit ner på anslagen till Kulturskolan, för några år sedan.

Nu, mitt under en pandemi, finns det många som hävdar att ”man inte kan ha roligt jämt”, och försvarar på det sättet nerstängningen av kulturen, som innebär att stor del av kulturlivet helt enkelt dör ut efter hand. De marknadsliberala hävdar väl att det är den ”onödiga” kulturen som dör ut, men det stämmer inte, eftersom i princip all kultur har upphört helt eller delvis, och det är ju inte efterfrågan som har upphört. Tvärtom. Människor törstar mer än någonsin efter kultur. Inte bara att konsumera kultur, utan också att själva delta. I körer, konstkurser, danskurser, amatörorkestrar, filmklubbar och andra sociala sammanhang där man tillsammans kan skapa och uppleva kultur.

Nej, människor kan inte ha roligt jämt. Frågan är vad alternativet blir?

Ska vi ha tråkigt jämt?

En svensk ”folksjukdom” sägs vara att vara depressiv. Att ”gå in i väggen”, när man inte ser något ljus i tunneln, är också vanligt förekommande i ”arbetslinjens Sverige”, där du inte är någon om du inte har ett arbete att gå till. Även för Socialdemokraterna är ju jobben satta högst på dagordningen.

För SD tycks svaret på all världens frågor vara att konsumera sig ur såväl ekonomisk som mental depression, så därför delar de ut pengar till alla i sin vidlyftiga budget. Men pengar till kulturen – dom kan du glömma!

Vad nästan alla glömmer är hur roligt det är att ha roligt när man leker, skapar, sjunger, dansar och spelar teater, går på konserter och… bygger en koja i skogen eller gör ett konstverk i sandlådan. Och allt som är roligt nervärderas, hånas och förlöjligas….

”Sandlåde-politik”, pratar man föraktfullt om, när politiker inte kan komma överens. Jag skulle vilja påstå att väldigt få av nu levande politiker skulle kunna komma överens och skapa ett sådant konstverk i sandlådan på en förmiddagsrast, som barnen gjorde på bilden ovan. Jag tror helt enkelt inte de är mogna för den uppgiften….

De politiker som tillsammans kan skapa något tillsammans, skulle jag däremot vilja se som mina politiska företrädare i en regering. De har visat prov på såväl samarbete som förmåga att se varandras förmågor, fantasi, visioner och kunskap, och inte minst förmåga att ha roligt tillsammans! Kan man inte ha roligt tillsammans, kan man ännu mindre ha tråkigt tillsammans!

Så släpp kulturen loss (på ett sansat coronasäkrat sätt) i sandlådor och konserthus, så blir vi fria, lyckliga människor med lust att både leva och arbeta, och ha roligt samtidigt!

Att leva – inte i ett kulturskymningsland – vore önskvärt!

Men det kanske är för mycket begärt?

🙋 💕 🎶 💃 🎭 📚

Lämna en kommentar

20 oktober, 2020 · 16:36

Tom tid….

Lite i tomme skriver jag nu. Litar på inspirationen. Men den vill inte riktigt komma. Något måste till för att jag ska tända till och få ur mig något. Någon liten twist i min hjärna – ungefär som när jag förr i världen gjorde musik och låtar till kören jag ledde, eller bara för nöjes skull. En strof eller ett rim kommer upp och sen kommer melodierna och rytmerna av sig själva på något mysko vis. Nu kan det ibland dyka upp något men jag känner inte riktigt att energin dyker upp. Ändå skulle jag önska att jag riktigt brann för något, så som när jag under 13 års tid sysselsatte mig med mitt pedagogiska projekt ”Sifferdansa”. (www.sifferdansa.se) När det nu är över, har jag svårt att hitta något, för mig, lika engagerande. Grejen är väl att det var inte bara för mig, utan jag såg framför mig hur det skulle spridas till ”massorna”, dvs till mängder av barn och pedagoger…. 😉 … för det är ju alltid roligast när man kan dela med sig av det man tycker är roligt och viktigt.

Nu blir inte allt som man tänkt sig. Corona och artrosknän och viss bekvämlighet har satt stopp för det. Jag gillar att vara kreativ och skapa roliga saker för mig själv och andra men jag ogillar att sälja mig och vara drivande projektledare. Jag hoppas liksom bara att något under ska ske, fast jag egentligen inser att inga under sker utan ett visst förarbete… 😉

Nu har jag ju visserligen ett annat engagemang – i klimat och miljö – som är ständigt pågående, men det räcker inte riktigt för att jag ska fyllas av lust att agera och aktivera mig. På något sätt behöver jag en morot för egen del för att kunna ge mig hän även för andras skull.

Jag skulle ju också vilja skriva mer. Inte bara bloggar eller #veckobrevforfuture, som jag skriver varje fredag på Instagram (@rollcamilla) för att uppdatera jordens ”vårdnadshavare” om situationen när det gäller klimatet på vår enda planet.

Jag skulle vilja skriva något mer beständigt, kanske. Inte bara för en varierande skara följare på nätet, även om det också är roligt och utvecklande på många sätt. Men vad?

Jag har idéer. Och sen?

Jag har förstått att riktiga författare är disciplinerade och skriver oavsett om de har idéer eller ej. Så där föll det. Jag kan inte skriva utan idéer. Eller utan lust… Men när jag ibland kollar gamla blogginlägg häpnar jag över hur mycket jag ändå har kläckt ur mig under årens lopp. Ibland har jag upprepat mig och ibland har jag skrivit bara utan plan, och oftast är de gångerna de bästa. Men jag har i alla fall skrivit. Under några år deltog jag i något som kallades #Blogg100. Man bloggade varje dag i hundra dagar. Det var ganska roligt men ansträngande att hinna med ibland. Det var då jag började blogga från min mobil. På tunnelbanan, i fikarummet på jobbet eller på något café. Det var ju ganska inspirerande att utgå från något man upplevde just för ögonblicket. Grejen nu är väl att jag inte upplever så mycket, eller träffar så många personer. I helgen hade vi dock arbetshelg på landet med släkten. Ett intensivt utomhusarbete och samarbete inklusive måltider på corona-säkert avstånd. Och plötsligt får man nya intryck för flera veckor fram över. Och jag inser att min hjärna inte har insett ännu att jag är pensionär. Att tankar på att bara ”softa” och njuta av dagen och ta det lugnt, fortfarande känns lite främmande. Medan jag fortfarande höll på med projektet – filmade danser och redigerade filmer och fixade min hemsida – kändes det som om jag fortfarande jobbade och ”presterade”.

Nu behöver jag inte prestera mera. Det känns så här efter sommaren som om jag går och väntar på att semestern ska ta slut. Så här bra kan man ju bara inte ha det! Inte för att jag vill, eller orkar jobba mer, men för att jag behöver ha ett uppdrag kanske? Så länge kör och orkester var igång behövde jag öva nästan varje dag på altfiolen. Även på de svåra passagerna i Bach som vi sjöng med kören. Men nu finns det inga sådana mål för min strävan.

Tänk att människan hela tiden behöver övervinna svårigheter för att finna en viss mening med sin tillvaro.

Nu får man liksom uppfinna både morot och piska alldeles själv och sen dessutom belöna sig själv efter förtjänst…. 😉

Men i den stora världen utanför mig själv finns det naturligtvis uppgifter som kan kännas övermäktiga, å andra sidan. Att försvara demokratin, rädda klimatet, kämpa för mänskliga rättigheter eller på andra sätt bidra till samhällets bästa, är ju inte bara ”småpotatis”. Jag antar att det är just därför jag letar efter personliga mål som är möjliga att uppnå, för att känna att jag har åstadkommit något. Om inte ett stort steg för mänskligheten, så i alla fall ett litet för mig själv.

Även om jag kan irritera mig på alla som inte tycks bry sig om klimathotet, eller andra samhällsproblem, känner jag också förståelse. Man behöver känna att man kan göra skillnad i någon mån. Om man inte hinner eller förmår göra något kan man överväldigas av hur maktlös man är. Och mest maktlös är man ju när man känner att man jobbar ensam för något. Så fort någon annan ansluter har man ju genast fått stöd för sin sak. Och det är väl just detta stöd som fattas i dessa tider, när vi människor inte längre får samlas och göra det vi är bäst på – att samarbeta!

Så jag måste säga till mig själv och andra. Förtvivla inte! Du är inte ensam om att vara ensam. Om du har en vän är ni dessutom två om det – att inte vara ensamma, alltså. Tids nog finner vi nya vägar att mötas, så länge vi inte ger upp hoppet. Och medan du hoppas och väntar på något bättre….?

Skriv en bok, vetja! 😁

2 kommentarer

8 oktober, 2020 · 17:05

När tiden går….

Det händer att man tappar tiden ibland, när man är uppfylld av något man håller på med. Och plötsligt har man glömt bort att man skulle på ett viktigt möte eller något annat inplanerat. Jag vet så väl hur det kan vara. Jag hade en period när jag kom för sent till jobbet alldeles för ofta. Men allt handlade mest om dålig planering och dåliga förberedelser. Dålig ”timing”, helt enkelt. Är du inte förberedd kan du inte börja vid rätt tidpunkt. Har du inte höjt stråken i innan musikstycket ska börja hinner du inte träffa rätt sträng. Har du inte hunnit knyta skosnörena snubblar du på dem när du springer till bussen. Har du inte informerat dig om vart du ska tar du bussen i fel riktning. Men har du en cykel med rätt utrustning kan din färd bli lyckosam…. Om du inte har glömt kartan hemma… 😉

Nu är vi i ett läge när hela världen ”har tappat det”. Vi håller på att missa vår sista chans att rädda situationen.

Om vi inte tar chansen nu att minska utsläppen av koldioxid och fossila bränslen lär vi förlora kampen. Ju längre vi väntar och ju längre vi fokuserar på annat, förhalar, fördröjer och hakar upp oss på detaljer, och inte informerar oss, desto svårare gör vi för oss själva och kommande generationer.

För ett år sedan var det en stor global klimatdemonstration, och i Stockholm var vi minst 50000 och det kändes som om vi var på gång. Vi hade en stor opinion med oss. Även senare på hösten samlades stora massor i Madrid, när Greta Thunberg hade seglat tillbaka till Europa från USA.. Det fanns en global medvetenhet trots en viss president i det stora landet i väster.

Sen kom Coronapandemin, och all världens media vände fokus mot detta dödliga virus. Vi gick alla på en ”klimatstrejk online” och det engagemang som fanns för ett år sedan, och fortfarande finns – drunknade i lock-downs, munskyddsdebatter och olika strategier.

Nu börjar vi simma upp till ytan igen. I fredags var det åter igen en global klimatdemonstration, men nu med lokal anknytning. Alla ombads att stå utanför sina egna kommunhus för att göra demonstrationen ”coronasäkrad”.

På över 150 platser i Sverige och över 3000 (?) i världen fanns det barn, ungdomar och vuxna, redo att ta upp kampen för vår jord igen.

Men nu har media tappat fokus. De visar lite halvhjärtat sist i Aktuellt några skolstrejker från olika håll och sen var det färdigt. Kanske två minuters inslag… högst! 😡

De har inte tid med klimatet. Media verkar ha bestämt sig för att klimatet ska komma sist på agendan – om ens alls. Media har bestämt vår framtid. Allas vår framtid.

Och tiden går….

Medan isarna smälter och skogarna i Amazonas, i USA, i Sibirien och Afrika brinner, och när Preemraff kommer öka koldioxidutsläppen fast de kallar det miljövänligt – diskuterar folk vilka kläder Greta har på sig, eller om hon har blivit för smal eller om hon inte borde gå i skolan i stället.

Och vi tappar tid.

Medan tiden går tappar vi tid och förlorar mark.

Media har bollen. Domaren måste blåsa straff till förmån för klimatet istället för frispark och öppet mål för fossila bränslen.

Lokal strejk i Nynäshamn

”Media är vårt sista hopp om vi ska få med oss opinionen”, sa Greta Thunberg häromdagen när hon riktade sig till DN och övriga media.

Det är nu det gäller.

Snart är tiden ute. Det finns ingen tredje halvlek i fotboll, och vi har bara en planet. Vi är på väg att göra världens värsta självmål. Då gäller det att vi har många bra målvakter som kan fokusera på rätt boll och vid rätt tillfälle. 🏃 ⚽ 🌍 🏃

Nu!

Men vad gör media? De tittar nog på en annan match… Och de kommer för sent till avspark… Bortalaget vann. Vi var inte förberedda och inte informerade om bortalagets styrkor och svagheter.

Förlorar vi nästa match – är spelet förbi. Så låt oss ta chansen! Var redo, informera dig och förbered dig på tidernas viktigaste match!

”The Climate Team is ready –

Are you?” 😊 💕 💪

PS Jag märker att jag snöar in på lite fotbollsmetaforer här på slutet av mitt inlägg men det händer så lätt när man spanar på en match mellan Rosengård och Umeå emellanåt. Hur det slutade? Inga insläppta mål. ”So far so good”. 😉 DS

Lämna en kommentar

27 september, 2020 · 17:20

Samspelande och samvetsgrann…

Idag började jag fundera på det där med kultur, och vad det är man saknar allra mest nu under pandemin.

För mig är det nog det här med samspelet och samsjungandet. Att lyssna och musicera tillsammans. Musiken i sig är förstås en drivkraft, men det vi kan uppnå tillsammans är större… Att man kan kommunicera utan ord och uppnå en ”samsyn” i hur musiken ska framföras. Det är ju ganska magiskt….

Konstnärer och författare är ju inte beroende av medskapare, men inom teater och dans råder ju liknande förhållanden som i musiken. Man behöver samarbeta och samtala för att resultatet ska bli bra.

Sen började jag fundera på det lilla ordledet ”sam-” som i samkväm, samtycke, samhälle, och som ryms i ordet tillsammans, och finner att allt har ett samband…. ”Något vi kommer överens om”….

Då dyker också ordet ”samvete” upp. Om någon gör något som inte alla har kommit överens om, kan man fråga sig om denne någon har ”samvete” till det… Någon gör något som inte alla vet är till allas bästa…

Men hur är man när man är ”samvetsgrann”? Jag var tvungen att slå upp ordet:

”Samvetsgrannhet är ett begrepp relaterat till samvete och även emotionell intelligenskvot. Begreppet motsvarar förmågan att vara målinriktad, noggrann, och att agera utifrån ens samvetsliga övertygelser. Detta kallas även exekutiv förmåga.” Wikipedia

När man vet att man gör sitt allra bästa och som kanske inte bara gagnar en själv? Så tolkar jag det.

Och så är det väl med allt som har med ”sam”-orden att göra. När man samtalar är det inte bara en som talar och en som lyssnar. När man samspelar är det inte bara en som har solo och alla andra kompar. I ett samhälle är det inte bara en som bestämmer och alla andra lyder. Så bör det i alla fall inte vara i ett demokratiskt samhälle. Även om inte alla är överens, borde det ändå vara eftersträvansvärt att uppnå en viss samsyn. Man bör åtminstone inte skapa konflikter utan försöka lösa problem.

När det gäller problem där alla i samhället är ”drabbade” är samsyn och samarbete extra viktigt, men då krävs något som ”är svårast i världen” – som jag brukade säga till barnen i skolan –

Att lyssna!

Jag talar av egen erfarenhet… 😉… Nog kan jag lyssna, men det är svårt ibland att lyssna samtidigt komma ihåg vad man själv har på hjärtat. Och det är ju just det som är så svårt…att inte tro att det man själv har på hjärtat är dagens sanning, utan lita på att om det faktiskt är dagens sanning så kommer man ändå inte glömma det. Eller så uppstår en ny och ännu bättre sanning under samtalets gång, bara man ger sig till tåls.

Men det där med samtalandets konst kommer vi kanske att glömma bort i coronans och nät-kommunikationens tidevarv? Eller så blir det bara extra tydligt vilka som tar ordet och behåller det, och vilka som saknar den förmågan i ett Zoom-samtal. Eller så synliggörs det för alla och en var, så att de pratsamma inser att de måste lära sig lyssna, och de tysta måste lära sig att ta för sig. Alla kan lära av varandra, bara viljan till samtal finns.

Men har man samvete till att bre ut sig på andras bekostnad och ta över utan att vänta på samtycke är man ju inte särskilt samarbetsvillig….

Är du samvetsgrann, kan du däremot leda och fördela ordet rättvist, ta hänsyn till motparten, leda samtalet lyhört, och bjuda in de sällan hörda. Meningen ska vara att man gemensamt kommer fram till något bättre än det man tyckte från början.

Precis som i ett gott samspel, när alla lyssnar på varann och enas om gemensam ”takt och ton”, solon fördelas rättvist och alla lyssnar in och improviserar vidare på andras teman.

Det är musiken som kan visa vägen till ett bättre samtal….men när nu den samspelande musiken tystnar i det levande livet runt omkring oss, kan det kännas som en monolog utan mottagare, och en radio utan ljud.

Men kanske kan den ”samvetsgranne” lyssna in sin samtid på ett nytt sätt. Tala med de sällan hörda, se dem som varit osynliga och göra deras röster och närvaro värdefulla för andra, så att nya samtal kan uppstå på nya oväntade ställen och ny ljuv musik kan uppstå… 😉

Kanske kan vi starta om ett nytt samhälle där ingen har samvete att göra sig stor på andras bekostnad, eller utnyttja jordens resurser för egen vinning? För en bättre samtid…

Tänk om vi kunde lära oss att lyssna och ”jamma” lite mer tillsammans!

Hoppas du önskar ”sammalunda”!

Hörde jag ett samfällt ”JA”?

😉 💕 🎶 🎭 🌍

Från en repetition med ”Lilla Kören” och Hasse Alfredsson på Dramaten – kultur i samarbete med politik .. 😉 Det var en anti-kärnkraftsgala inför valet…

Lämna en kommentar

3 augusti, 2020 · 17:08

Tid för tid och rum….

Igår gratulerades du, min blogg, för att du har funnits i 15 år.

Jag har använt dig till allehanda upptåg och påhitt, men framförallt förstås för att få ägna mig åt att skriva. Jag har nog skrivit i hela mitt liv. Främst dagböcker, i olika perioder av livet, men också olika berättelser. En hel serie påbörjade men aldrig färdigskrivna hästböcker kan man man hitta i mina gömmor från barndomen. Allt jag visste om hästar hade jag lärt mig i Svarta Hingsten och andra hästböcker, och så hittade jag gamla nummer av ”Trav & Galopp” hemma, som min storasyster nog hade fått eller skaffat. Hon fick inte heller rida, och därför utvecklade både hon och jag en förmåga att rita hästar. Jag tror det var hon som tipsade mig om att lägga smörpapper ovanpå bilderna i tidningarna, och sen kalkera. Till slut lärde vi oss hur hästar såg ut när de sprang och travade och kunde sluta kalkera, och våra hästar blev lika bra ändå. Nästan bättre, för de blev liksom mer levande. Min pappa brukade alltid tycka att jag var så bra på att rita hästar (och även människor och andra djur) i rörelse, och det har jag nog ”Trav &Galopp” att tacka för. 😉 T.ex förstod jag innebörden av passgång, vilket ju var väldigt viktigt när man ritar hästar. Att inte höger framben och höger bakben rör sig samtidigt framåt på hästar, skulle jag vilja säga, är hela hemligheten med att fånga hästars rörelser.

Inte heller vi människor är passgångare. Det blir en bättre och mer balanserad flykt om man inte är passgångare.

Jag tänker att all rörelse handlar om att vara balanserad. Att ha balans i tillvaron är viktigt även om man står helt still. Att stå med båda fötterna på jorden när allt omkring en svajar, är också en skön konst.

När vi har levt ”corona-liv” runt om i världen har väldigt mycket stått still i vår omgivning, men stillheten är bedräglig. De tomma rum omkring oss som vanligtvis fylls av samtal, skratt, igenkänning, värme och kärlek, är nu vibrerande av oro, ensamhet och i vissa fall ångest. Oro och ångest känns sällan som balanserade fenomen. När vi då befinner oss i detta oroliga vakuum av osäker ovisshet kan det vara svårt att veta vilken fot man ska stå på.

”Sitt still i båten”, heter det ju. ”I stormens mitt” är ett annat begrepp för att någonstans i tumultet finna ett lugn. Det gäller bara att finna det i sig själv.

När jag har avslutat ett kapitel i mitt liv, och ska påbörja ett nytt, uppstår också ett tomrum inom mig och runt omkring. Känslan och vissheten om att det bara är jag som kan fylla detta tomrum kan ibland kännas förlamande. Men ovissheten kan också kännas hoppfull och utmanande. Det gäller bara att veta åt vilket håll man vill gå ….

Ska jag börja på ett nytt projekt?

Ska jag läsa en god bok och hämta ny inspiration, eller ska jag bara sitta still i båten och meditera? Ska jag kanske skriva en egen bok? Risken är väl att jag skriver om mig själv, för jag är inte lika dumdristig som när jag var barn då jag skrev om nåt som jag hade läst mig till i andras böcker. Men det jag har förstått är att det är inte fel att härma, bara man kan förvandla bilden så att den får ett eget liv och en egen rörelse. Även om alla hästar har samma rörelsemönster så har varje individ ett eget uttryck.

Nu när jag avslutar min första femtonåriga blogg-period och påbörjar en ny – lägger jag åter in en gammal dikt jag själv skrev för ungefär 30 år sedan och som sen blev en prolog till den kabaré vi gjorde med Kvinnohuskören, som jag då ledde.

Den passar alltid in i sådana här sammanhang, för ”mitt i mitt slut, tittar en ny början ut”!

Välkomna till nästa 15-års period med Tid!

Tid och plats för ett nytt rum…. 😉


PROLOG:

Vart går vi nu ?

Vad gör vi med våra liv tillsammans ?

Det finns ännu tid att va still

och när vi vill  kan vi känna kraften i tystnaden i det täta rummet emellan oss

som är kärleken.

Var är vi nu ?

Vad vill vi med våra liv tillsammans ?

Vi kan ännu höra sånger i våra bröst

och när vi vill kan vi höja vår röst

i tystnaden

i det varma rummet emellan oss

som är kärleken.

Vad har vi nu ?

Vad har vi gjort med våra liv tillsammans ?

Det finns tid att tänka om

Det finns kraft att göra nytt

Att ge liv åt tystnaden

i det tomma rummet emellan oss

som kan fyllas med kärlek

För kärleken är en evig kraft

i rörelse emellan dig och mig

i brusande stillhet 

Ett dånande hav i ständig rörelse

mot ett evigt mål  –  att aldrig va still…

Lämna en kommentar

18 juli, 2020 · 16:31

Hurra!

Idag vill jag särskilt gratulera dig, min kära blogg!

För femton år sedan föddes du!

En lång tid i mitt liv, och en av de viktigaste!

En längre beskrivning följer imorgon eller en annan dag… Det är det bästa med dig, att du inte surar om jag glömmer dig några dagar… 😉

”I sinom” Tid” kommer du tillbaka, och då finns jag alltid här för dig”!

Visst är det fint? 😉💕 📖

Hip, Hip, Hurraaaaa!

Grattis!

Lämna en kommentar

17 juli, 2020 · 21:19

….inte mer än människa…

Det är mänskligt att fela. Det vet alla. Om någon har tagit fel beslut eller glömt något eller inte gjort det den ska vid visst tillfälle, kan den människan säga att ”man är ju inte mer än människa”, och i de allra flesta fall komma undan med det.

Vi kan väl alla känna igen oss i det att ”nobody’s perfect”. Och otäckt blir det när det inte finns någon som helst förlåtelse för minsta mänskliga felsteg.

Ett annat populärt uttryck är ”good enough”, eller ”jag duger som jag är”. Också detta är förlåtande, men i det här sammanhanget är det nog ett sätt för människan att rättfärdiga sig själv.

Det är användbart för alla ”duktiga människor” som har drivit sig själva så hårt att det är bara utbrändhet som kan stoppa dem. De har ändå svårt att förlika sig med sin nya icke kompletta självbild. Men de får öva sig genom att säga just detta: ”jag duger”. ”Jag är tillräckligt bra”. ”Jag behöver inte driva mig till bristningsgränsen för känna att jag är good enough för det här jobbet eller uppdraget jag har. Det är alltså ett uttryck som kan användas som självläkning för alla högpresterande.

Människan som säger om sig själv att den är ”inte mer än en människa”, kan vara en slarver eller en som tar höga risker för att klara en uppgift. Det kan sägas urskuldande med glimten i ögat, eller lite uppfordrande, som att, personen inte bara förväntar sig utan också kräver att bli förlåten. Oftast är vi människor förlåtande och inte dömande, men om personen i fråga kommer för sent för hundrade gången, eller glömmer att ringa upp eller har tappat nycklarna i tvättstugan och måste invänta låssmed och därför inte hinner till jobbet den dagen, kan det hända att förlåtelsen sitter långt inne…..

Nu skulle man kunna säga att en stor del av mänskligheten skulle behöva urskulda sig väldigt mycket, inför kommande dömande generation…

Alla är vi ju lite egoistiska, lite till kvinns och mans, och det är ju mänskligt….. 😉

Är man för empatisk och självuppoffrande kan man ju drunkna i mängden och får inget gjort. Är man för egoistisk tar man över och låter sina egna intressen styra. Det svåra är att hitta balansen. Hittills tycks det som om egot har tagit över i världen, på andras bekostnad. En obalanserad värld har vi skapat, vi människor och vi kan inte skylla på någon annan art…

I en inte alltför avlägsen framtid kan vi äldre få stå till svars i en dömande domstol….

Kan vi då komma undan med att ”jamen, vi är ju inte mer än människor”, när vi missade tåget att rädda klimatet. När vi förhalade beslut för att vi inte hunnit läsa in oss på all information? Kan vi säga att vi duger när vi har ”glömt” att stänga kolgruvorna, eller att vi inte visste bättre….att vi trodde mer på tillväxt än på hushållning? Att vi hellre trodde på 3% av forskarna än på resten, av ren bekvämlighet? Var det förlåtligt och mänskligt att vi lät människor i fattiga länder fly från sina förstörda och översvämmade bostäder bara för att vi skulle hinna göra bara EN jorden-runt-äventyrsresa till exotiska platser innan vi slutade flyga?

Var vi också ursäktade trots att vi hade sett till att de flyende inte hade en trygg plats att fly till?

Var vi verkligen ”good enough”, vi som behövde läka våra utbrända själar och kroppar? Kanske var vi tillräckligt bra för att rädda oss själva? Men räckte det, tyckte vi?

”….. Vi kan väl inte rädda hela världen”, försökte vi nog urskulda oss själva med. Men i detta fall kunde vi inte komma undan, för det krävs mer än en fattig syndare för att rädda det vi hade ställt till med.

Det krävs mer än en människa – det krävs att alla gör mer än tillräckligt för att vi ska vara ”good enough”!

Det krävs ”mermänsklighet” av alla!

”Ingen kan göra allt, men alla kan göra nåt!”

🙋 💕 🌍

Lämna en kommentar

14 juli, 2020 · 17:17

…. i rörelse ….

Det tar tid att komma i form. Att passa in och sätta fart på sina tankar och idéer. Men ibland kommer allt av sig själv, så lekande lätt. Något man plötsligt får en vision av som känns så självklart.

Idag läste jag ut den fina biografin om Selma Lagerlöf, av Anna-karin Palm. Så mycket jag har fått veta och lära mig om Selma som jag inte visste att jag ville veta… Men nu vet jag det… 😉

Det som för mig träder fram allra mest, är hur hon på ett tidigt stadium, under en promenad, får för sig att hon ska skriva Gösta Berlings saga. Det kom som en ingivelse, och utan att ha historien klar på många år, visste hon att den skulle bli något alldeles extra. Hennes berättande kom från hennes ”inner-själv”. Det kom inte av sig själv för hon arbetade hårt med sina texter, men det verkade komma ur henne själv utan att hon visste riktigt hur.

”Jag vill sätta världen i rörelse”, sa hon ju, och utan att på något annat sätt jämföra mig med denna storartade författare, fann jag en likhet här…

…. Min egen ingivelse, som jag fick under en promenad för 13 år sedan, var just den att jag ville sätta – om inte världen – så i alla fall alla 6-åringar i rörelse, med mitt just ”uppfunna” dansmatteprojekt. Lika segerviss var jag i många år om att det skulle bli av, men jag visste bara inte i vilken form.

Det märkvärdiga här är för mig att jag känner igen mig i hela processen. Att ingivelsen kommer först och själva arbetet kommer sen…. Ett tidskrävande arbete som kräver mycket, och som förmodligen aldrig hade blivit av om inte idén hade slagit ner först, nästan som en blixt från en klar himmel. Som elektrisk stöt vars energi kan utvinnas i evighet, tycks det. Men när inte dessa idéer kommer, orkar man inte utföra något vettigt alls, känns det som. Så var det för Selma, när hon inte hade något tema eller idé för ett nytt bokprojekt. Allt annat praktiskt arbete kom i vägen, och hon hade svårt att hitta rätt i skrivandet. Men så kom det plötsligt en ny ingivelse, som ett startskott… Och så var hon igång igen.

Men varifrån kommer dessa ingivelser?

Selma ville ju inte utesluta ”mirakel” i livet, även om hon var en mycket medveten och kunnig skribent. Hon lämnade liksom dörren öppen för det oförutsedda, och hon lät det också ta tid.

På den punkten är jag också med…allt måste få ta tid för mig, även om mina mirakel kommer mycket sällan i livet….😉

När jag kommer mot slutet av biografin börjar jag inse vilken gigantisk skillnad det ändå är…  Selma har vid 65 års ålder gett ut många romaner och noveller, fått Nobelpriset, sitter i Svenska Akademin och har köpt tillbaka sin gård Mårbacka, är internationellt och nationellt känd….

Ändå är det, trots allt, så mycket igenkänning. Hennes mest verksamma tid var ju för 100 år sedan. Selma var pacifist, mot våld och engagerad i tiden även om hon officiellt inte alltid ville ta ställning. Det hon vill förmedla vill hon förmedla genom sitt författarskap. Hon var engagerad i rösträttsfrågan, och fick alltid representera ”kvinnor” i alla sammanhang. Hon tog på sig det, trots att hon egentligen inte var ute efter att skriva feministiska romaner, och var mer humanist än feminist. Men hon kunde inte säga nej till några uppdrag i kommittéer eller högtidligheter där hon ombads hålla tal, för i så fall skulle ingen kvinna bli representerad….

Så många människor som kämpade för mänskliga rättigheter, för jämlikhet och rättvisa för hundra år sedan…. Och, ibland känns det som om vi som lever nu inte har svarat upp mot det engagemang och jobb som de gjorde som gick före oss. Om Selma kom tillbaka nu – skulle hon inte bli besviken då?

…Och framförallt – skulle hon fortfarande tro på mirakel?

Kanske borde vi alla tro lite mer på mirakel – att ingivelsen att skapa något nytt ska gripa tag i oss. Att lyssna inåt och tala ut om det vi förnimmer och drömmer om. Att inte ge vika för hot och våld i världen,  utan visa vägen till nya mirakel. De mirakel som uppstår när vi lyssnar till kärlekens röst. Kärleken var viktig för Selma.

För kärleken terroriserar ingen, utvisar inte barn till diktaturer, startar inte krig och våldför sig inte på naturen och djuren eller överutnyttjar jordens resurser….

Jag skulle vilja att alla utbrister i ett #jagärselma! 😉

Peace, love and understanding!

✌❤👁

Katt med ”Mårbacka-pelargon” 😉

#BloggaFörFramtiden

Lämna en kommentar

8 juli, 2020 · 16:07

Den första dagen….

Om du lever varje dag som om det vore den sista…. Hur lever du då?

Många skulle nog spendera pengar, göra något de aldrig vågat tidigare, rumla om och festa natten lång, eller bara umgås med de käraste. Kanske ta det säkra före det osäkra och bara göra det man säkert trivs med. Men någon slags maximering av allt det bästa, skulle det nog bli?

Jag vet inte själv hur jag skulle göra om jag visste att jag bara hade ett dygn kvar att leva. Antagligen skulle jag bli så paralyserad av tanken att jag inte skulle förmå mig till någonting… När valmöjligheterna blir för många…

Men det slog mig, att jag kanske skulle vända upp och ner på det hela?

”Lev varje dag som om det vore din första!”

Genast öppnar sig möjligheter. Allt skulle jag uppleva och upptäcka som om det vore något jag gjorde för första gången. Kanske skulle jag inte ha några förutfattade meningar om något. Ny musik skulle jag lyssna intensivt intresserat på. Varje människa jag träffade skulle jag vara nyfiken på, och vilja veta allt om växterna och jag skulle vilja lära mig allt om fåglarna som sjöng i trädgården där jag råkade bo.

Tänk om man kunde switcha om hjärnan så att man blev nyfiken på allt, och evigt kunskapstörstande. Jag skulle nog lära mig mer på denna enda dag än på alla andra dagar tillsammans. Och jag skulle bli inkännande och lyssna uppmärksamt på alla i min närvaro, för att kunna förstå så mycket som möjligt och lära känna dem riktigt på djupet. Jag skulle inte förutsätta att någon ville lura mig eller reta mig eller utesluta mig ur gemenskapen, för något sådant hade jag aldrig haft någon erfarenhet av.

Men vad skulle man göra av all denna kunskap och nya upplevelser om denna första dag skulle visa sig vara den sista?

Jag tänker att man skulle lära sig att det viktiga är inte att maximera sina upplevelser, men att förstå det man upplever och får vara med om.

Till vilken nytta?

Tja…. Tänk att denna dag i ditt liv representerar ett människoliv. Detta liv kan ge upphov till att andra människor lär sig av dig och dina erfarenheter…. Tillsammans bildar dessa liv ett gemensamt kollektivt liv. Alla tar vara på varandras erfarenheter och drar lärdom eftersom tiden är så knapp. En kanon av liv som för visdomen vidare, som ringar på vattnet.

Om ”den första dagen” är den enda dagen i ditt liv, handlar det om att förstå och ta in och komma vidare.

Om ”den sista dagen” är den enda dagen handlar det om att bevara och befästa allt du vet och minns, och din enda önskan är att få vara kvar. Kanske vill du inte lära dig något nytt, utan grämer dig över allt du glömt, och glömmer allt du kunde medan du fortfarande drömde om att veta mer.

I mina tankar förvandlas jag från friskt förväntansfull till trött blasé, medan jag vrider perspektivet från första till sista dagen. Så enkel och lättlurad är min hjärna att den påverkas av mina egna tankar.

Kan hela mänskligheten luras på liknande sätt?

Tänk att det är vår första dag på vår planet! Hur ska vi hinna lära oss allt vi behöver och vad ska vi lära oss för jordens bästa? Hur ska vi ta vara på våra kunskaper, och av vilka ska vi lära? Hur ska vi föra kunskapen vidare och vilka kan bäst förvalta dessa lärdomar?

Tänk om vi kunde tänka så om vår planet – utan förutfattade meningar om varandra och varandras erfarenheter! Då skulle något kunna hända. Ingen vet…. Men det enda vi vet är att om alla levde som om detta vore den sista dagen, skulle ingen vilja veta mer. Ingen skulle tänka på en framtid och alla skulle se om sitt eget hus och hoppas på turen att just detta inte var byggt på lösa sand.

Vilken dag väljer du?

Ha en skön söndag!

😊 💕 🌍

Lämna en kommentar

21 juni, 2020 · 16:17

Midsommartid…

Det var länge sedan jag firade midsommar i Stockholm. Men som med så mycket annat, blir allt så mycket bättre om man inte har enorma förväntningar.

Och så mycket bättre blev det.

Sen jag var ung har en cykeltur genom stan i sommarvärme känts som extra lyx. Lite exotiskt och euforiskt att bara glida fram i detta ljumma nu. Små vindpustar fläktar behagligt. Jag påminns om känslan jag hade när jag för 40 (!) år sedan cyklade 80 mil i Frankrike med några kompisar. Eller cyklade hem i den ljusa sommarnatten efter en fest. Att bara vara ett med atmosfären utan tankar på hur man ska klä sig, som när man cyklade till jobbet kalla mörka oktobermorgnar. Kall när man cyklade iväg och genomsvettig när man kom fram… Aldrig lagom. 😉

I mitt liv har varma somrar känts just exotiska. På 60-talet var det extremt ovanligt. Att sitta i linne ute en sommarkväll utan att frysa. Det är verkligen ljuvligt. Men att, som sommaren 2018, knappt kunna röra sig på hela dagen utan att känna sig yr eller få huvudvärk, är en annan sida av myntet. Jag har ju alltid hävdat att jag föredrar kyla framför hetta. ”Man kan ju alltid klä på sig, men man kan inte klä av sig mer än naken”.

Och när högtryck på högtryck förvandlas till hot mot ens existens… 2018 var bara en försmak på vad som kan komma….för oss i Sverige… Men i andra delar av världen lever många med ”klimatkatastrofer” ganska konstant. Detta att inte komma undan värmen eller fly från översvämningar eller bränder…. Kanske är det därför det finns så pass hög grad av ”klimatförnekare” i Sverige, relativt sett. Vi människor förstår inte sånt vi inte själva har varit med om. Och empati är ju en akut bristvara i hela världen och kanske speciellt i den rika delen av västvärlden, vad det verkar… 😢

Det är klart att jag föredrar värme på sommaren, och framförallt om jag kan bada. Det gjorde vi idag. Tjugo minuters cykeltur, så var vi på Långholmen mitt i staden. Vilken lyx. Många människor hade hittat dit och jag hoppas att alla höll corona-avstånd. Det var i alla fall en fin stämning. Familjer hade bullat upp sin midsommarmåltid på bord lite varstans utmed vägen och vid badet. En slags folkfest ”men med förnuft”. Man höll sig till sitt eget sällskap. Jag gläds med svenska folket som fick chansen att fira utomhus ”i denna signade sommartid”, och önskar bara att det gick bra.

Att få ta ett bad mitt i Stockholm på midsommarafton är helt underbart.

Och som jag skrev – allt har med förväntningar att göra. Vem hade trott det? Att en midsommar i Stockholm kunde vara ”alldeles, alldeles underbar”, mitt i corona-tid?

Och sen den godaste middagen hemma, den ljusaste av sommarkvällar…. 👌

Hoppas ni har det bra!

Njut – och håll avstånd! 😉

Glad midsommar!

😊 💕 🌍

Lämna en kommentar

19 juni, 2020 · 21:52