Äras de som äras bör!

Om min mamma har jag berättat många gånger här på bloggen och ett av inläggen ser ni här!

När mammas hjärta slutade slå efter 100 år – ja, hon blev 99, men hjärtat började ju slå redan före födseln – onsdagen 10/10 2018, hade hon levt 6 år av dem på ett äldreboende i Stockholm. Mamma kom dit efter att ha levt några månader ensam för första gången i sitt liv. Hon hade hemtjänst, men eftersom hon hade blivit alltmer dement hade hon svårt att klara sig ensam och vi barn fick in henne på äldreboendet 5 månader efter pappas död.

Hon var ju förstås arg på oss – hennes egna barn – till en början…”hur kunde vi göra så mot henne?”

Är man dement har man ju ingen direkt sjukdomsinsikt så det var svårt att förklara för henne i början varför hon behövde flytta.

Men redan efter ett år fann hon sig väl tillrätta. Hon hade ett fint rum och fantastisk personal runtomkring sig dagarna i ända. Att hon slapp vara ensam tror jag var det allra viktigaste för henne. Hon var en mycket social varelse även om hon kände sig blyg. När vi berättade för henne att hon skulle flytta till ett äldreboende där hon skulle få sällskap av andra, blev hon mycket orolig….. ”Vad ska jag prata om? Jag har inget intressant att säga…”

Men det skulle visa sig att hon snart blev en av de mest populära och omtyckta på sin avdelning – både bland personal och andra boende… Något hon själv hade svårt att förstå, när vi och personalen berättade det för henne, eftersom hennes minne var mycket mycket kort men gott. Det som hände i ”nuet” fick man påminna henne om ständigt, medan hon samtidigt kunde namnge personer i familjens fotoalbum som var 60-70 – 80 år gamla. Fotoalbumen, alltså… Hon kände också igen oss barn och anhöriga när vi hälsade på. De sista åren var hon inte lika självklart igenkännande på en gång, men efter en liten stunds samtal verkade hon veta vilka vi var. Efter varje besök hos mamma brukade jag vara helt psykiskt utmattad – inte för att det hade varit jobbigt, för det var oftast väldigt trevligt – men för att man fick hela tiden påminna, och påminna henne igen om vad vi nyss pratat om, och också påminna sig själv om att inte bli trött eller visa irritation över att mamma inte längre var riktigt lik den mamma som hon var när man växte upp, och heller inte den man kunde föra långa intressanta diskussioner med som vuxen. Ändå var hon sig lik. Glad och positiv och fortfarande med sinne för humor.

För varje gång jag hade besökt mamma, beundrade jag hennes fina och omvårdande personal alltmer. Om jag blir helt slut efter en timmes samvaro, hur orkar de med detta jobb hela tiden? En förklaring är naturligtvis att de inte har samma känslomässiga relation till mamma plus att de inte kände henne ”som hon egentligen var”.

När mamma nu i veckan var så nära döden och vi turades om att vaka över henne, blev jag bara än mer imponerad av dessa vänliga, varma personer som har haft mamma i sin vård. Vi hittade i veckan ett litet ”fotoalbum” från mammas första år på boendet, som jag tror hennes och vår kontaktperson hade satt ihop, och blev både rörd och glad över vilken respekt och kärlek de visade sina äldre vårdpatienter. Mamma sågs bowla, baka, läsa tidningen och få julklapp av tomten och det var bilder från utflykter och måltider av olika slag.

Och vår kära kontaktperson satt på huk bredvid mamma den sista morgonen vi kom in till mamma. Hon hade hört att mammas andning hade blivit så konstig och hade kallat på boendets sjuksköterska. Hon sa… ”Jag var helt chockad – jag var ledig en dag och när jag kom tillbaka var Ingrid så här dålig….” och jag sa att jag var så glad att se henne, för jag undrade om hon hade fått veta…. ”Nej, det är ju ingen som ringer till mig när jag är ledig…”

Men just då tror jag att hon kände sig mer som en anhörig än som den professionella personal hon också var. Hon hade nog velat vara förberedd på att hennes speciella ”skyddsling” var döende när hon kom tillbaka.

Det tog inte mer än 10 minuter efter att vi kom dit den sista morgonen… och så hade mamma tagit sitt sista andetag.

Och vi som fanns i rummet hann alla ta farväl och säga de sista orden. Att ha denna kunniga personal – inklusive sjuksköterskan – med sig i rummet kändes som guld värt. Men det var inte bara för att de var proffs utan för att de också var så medmänskligt känslosamma i denna stund. I denna unika stund, som det var för mig, att ta farväl av min egen mamma.

Jag kan inte nog uttrycka min tacksamhet över att min mamma har fått vara en del av deras liv och de en del av hennes. Finns det några människor jag beundrar och högaktar så är det just denna kärleksfullt omvårdande personal som i vått och torrt såg min mamma och hennes person och behov ända till slutet.

De berättade för oss hur snäll och glad mamma alltid hade varit mot alla. Hur positiv hon var, nästan alltid, och de berättade att på morgnarna när de skulle väcka de boende, brukade de börja med mamma, för hon var nästan alltid glad och hon gav dem lite extra energi tillbaka.

Den sista veckan klarade inte mamma av att äta längre och därför gick det fort till slut. Men den näst sista morgonen jag var där slogs jag av hur jämn hennes andning var, trots att hon inte kunde ha långt kvar. Och jag kom ihåg vilken vinnarinstinkt hon alltid hade haft. När mamma och pappa var i 80-årsåldern brukade jag tänka att de kommer att överleva alla sina barn, så pigga som de var, i jämförelse med deras trötta 40, 50-åriga barn som var i mitt i karriären med flera barnkullar i olika äktenskap och själv hade jag ”gått in i väggen…”

Det kändes som om min föräldrageneration var en sån kraftfull generation. De hade så mycket kunskap och erfarenhet, samtidigt som de fick ta del av välfärden under 1900-talet. Mamma och pappa som båda blev 99 år. Med pappas goda minne och vurm för det hälsosamma livet och mamma som gjorde sådana erövringar, när hon tog körkort i 50-årsåldern (som inte pappa gjorde) och som studerade på universitetet, också på äldre dar, samtidigt som hon tog hand om sin gamla mamma och vaktade barnbarn, och började spela fiol i orkester och bjöd på stora, fantastiska middagar för sina släktingar och vänner. Varifrån hämtade hon energin till det?

Det är väl där vår syn på mamma möter vårdpersonalens – hennes energi och glada sinnelag. Och trots att de inte kände henne lärde de känna själva grunden i hennes personlighet. De hade förmåga att förstå och uppskatta min mammas glada och roliga sinnelag, och jag älskar dem för det.

Det talas nuförtiden om hur dåligt skött äldrevården är, och jag är så tacksam att jag verkligen inte kan instämma i detta. Det verkar inte ha någon betydelse om det är privat eller kommunalt boende, för det finns minsann dåliga exempel på bägge håll, men jag vill understryka att detta ställe har varit det allra bästa som kunde ha hänt, för oss alla inblandade. Men allra mest för mamma, förstås.

Jag hann tacka mamma i hennes sista stund för att hon räddade mig när jag var nyfödd. Hon såg att jag inte uppförde mig som mina äldre syskon hade gjort, och efter en lång kamp med läkarvetenskapen, då alla läkare sa att det är inget fel på Camilla – ”hon skrattar ju och är så glad” – hittade hon till slut en läkare som forskade på ”underfunktion av thyroedea”, ett tillväxthormon, och som till slut kunde ge mig rätt medicin. Den medicin som sen blev ”syntetisk” och kallas Levaxin.

Mamma räddade mig och nu var hon själv räddad av dessa änglar på hennes boende, och vilket som är ”störst” av dessa storheter, är svårt för mig att säga, men att en stor portion kärlek och optimism är inblandad i bägge fall går inte att komma ifrån. Att inte ge upp hoppet om någon, oavsett… Naivt kanske, men det kan löna sig.

Medmänsklighet och kärlek skall aldrig underskattas i mänsklig samvaro….Och en stor dos med skratt och glädje.

Allt detta fick mamma och kunde dela med sig av livet ut!

Äras de som äras bör!

Tack all personal för att ni gjorde mammas sista år så innehållsrika och fina!

Om jag nån gång vill komma till ett äldreboende som vårdtagare, vill jag komma dit. Kan rekommenderas….

Men först…. ”ska jag bara”… 😉

….Jag sa till chefen för boendet sista dagen – ”vi ses kanske om 30 år”…

Men då är då och nu är nu….

Lev väl, så länge! 💕

2 kommentarer

Under Tid

Under åren 1990 – 1994 ledde jag en lesbisk kvinnokör i Stockholm. Det var en omvälvande upplevelse för mig. Dels för att kören inte var notkunnig på det sättet som jag var och alltid hade varit i de körer jag hade deltagit i och dels för att – och framförallt – det var en mycket demokratisk kör där alla fick vara delaktiga i repertoaren och i texter som skulle kännas bra och sant för kören att sjunga.

Detta var inte jag van vid precis. Visst har det funnits repertoar-råd i de flesta körer jag hade varit med i, men i ”vanliga” körer finns det ganska mycket repertoar att välja mellan. Visst finns det damkörsarr också, men det var varken den typ av musik eller texter som passade min kör. Det gällde alltså att ”uppfinna hjulet” lite på nytt. Det innebar att jag fick skriva om texter på låtar som fanns och skriva nya arr eller helt enkelt skriva helt nya låtar och texter, och sen, efter jag hade presenterat det nya materialet fick kören säga sitt. Det var ju inte alltid till min fördel….. 😉

Men övning ger färdighet! Så småningom hittade jag ”min grej”, och genombrottet för min del kom i och med den låt jag har lagt upp här.

Den blev som en slags bön om att vårda vår ”Moder jord”. Att inte skövla och trampa på jorden, utan vi måste ”fräsa ifrån”. Att vårda det kvinnliga. Jag är fortfarande glad och stolt över låten och att den ”passerade det demokratiska nålsögat”, men när jag lyssnar på den såhär 26-27 år senare får ju texten en ytterligare dimension i ljuset av ”metoo-rörelsen” och klimateffekten.

Det känns som den sammanfattar det allt har handlat om det senaste året i synnerhet, men också i hela kvinnohistorien i allmänhet.

Det du gör mot min kropp, gör du också mot hela min planet jorden – Moder Jord.

Hur kunde jag veta att detta ”högriskläge” för såväl kvinnokroppen som för ”jordkroppen” skulle uppstå några decennier senare?

Tja… Inget nytt under solen, eller hur? Denna kamp för den egna existensen och välmåendet har alltid varit högaktuellt för varje kvinna i världshistorien, och att bli respekterad för just den man är har ingen kvinna någonsin kunnat ta för givet. Denna kamp för vår överlevnad och rätt till vår egen kropp och själ, ligger inkapslad i var kvinnas dna, medvetet eller omedvetet. Och när tiden är mogen för det plockar vi fram den ur vårt kollektiva minne. Så blev det nog för mig tror jag, för när jag väl fick idén om att skriva en låt på temat ”bön till Moder Vår”, så blev det *poff* en låt. Inte för att häda en gud, men för att skydda en jord – en kropp som är vår.

Inspelningen är gjord med en enkel kassettbandspelare vid ett framträdande på Alla Kvinnors Hus i Stockholm någon gång i början av 90-talet. Och applåderna efteråt vittnar om en viss succé. 😉 Det var i alla fall roligt, och på kvinnohuset ville de ha texten, men eftersom jag inte hade ”stimmat” den, sa jag Nej. Kanske hade jag sagt ja, idag? Jag vet inte. Men här är den i alla fall. Mitt bidrag till Metoo och Klimatet, i ett enda paket. Varsågoda!

Och Tack Kvinnohuskören / Sapphonia för vad ni lärde mig, och för framförandet av denna låt och alla andra låtar – alltid med värme och engagemang och utan noter, tog ni publiken med storm! 😊 💕 🎶

”Moder Vår”

Moder Vår, är jorden,

Vår jord. Helga var ju ditt namn,

vill komma i ditt rike – skilja din vilja från honom, i himmelen.

Så dock – i jorden, vårt dagliga bröd,

Ge oss idag!

Styrka, att att förlossa –

Såsom ock vi förlösas, av dem oss styrka ger…

Inled ingen – att trampa på jorden

Utan fräs ifrån –

I moderns, dotterns, och den heliga ammans famn – amen (ej män)….

 

Text och musik, Camilla Roll

Listen to Moder Vår by millroll #np on #SoundCloud

2 kommentarer

8 oktober, 2018 · 11:08

Tid att utforska…

Idag läste jag om några tidigare nobelpristagare som fick pris för att de hade hittat celler i hjärnan som fungerade som hjärnans GPS, typ. Nu har de utvecklat forskandet till att också gälla tid. Det finns tydligen inga speciella tids-celler men vissa celler i kombination med rumsceller kan göra att hjärnan uppfattar tid, och dessa ligger nära minnes-centrum i hjärnan. För en musiker eller dansare tror jag det känns ganska naturligt att detta hänger ihop. Jag tror också att det man gör med kroppen – dansar eller spelar eller går – hänger ihop med tids-minnet. Man känner ju ungefär hur lång tid man har gått eller spelat. Övar du samma stycke flera gånger, vet du till slut ganska exakt hur lång tid det tog. Att du kunde spela vissa passager lite snabbare både hördes och kändes i fingrarna. Jag tror en dirigent kan få ett slags absolut tids-gehör, genom att helt enkelt känna med kroppen hur fort ett musikstycke ska gå. Det måste ju vara väldigt svårt att vara helt still samtidigt som man ska bedöma hur lång tid det har gått… Det har ju förekommit tävlingar där deltagarna ska gå i en labyrint och när det har gått i en halvtimme ska de befinna sig i labyrinten mitt. Den som kommer närmast 30 minuter har vunnit. Naturligtvis har maratonlöpare också fallenhet och erfarenhet av hur lång tid en halvtimme är och hur långt de hinner springa på en halvtimme.

Människor som har drabbats av Alzheimers har förlorat kontakten med sitt minne och därigenom kontakten mellan tids-celler och rums-celler. Men jag tänker att om man hela livet tränar och övar något med sin kropp, så att minnet sitter i rörelsen, kanske rörelsemönster man har använt kan påminna hjärnan om något man har varit med om. En slags ”trigger” för minnescellerna? Jag tror att kropp och knopp hänger ihop, och om människan utnyttjar hela sin kapacitet under hela sitt friska liv borde det vara till hjälp om man sent i livet drabbas av en sjukdom som påverkar hjärnans olika funktioner….

Ja, vad vet jag? Jag är ju bara en vanlig enkel människa med en ordinär förmåga att tänka och förstå komplexa sammanhang i världen.

Men jag förstår ju att om man ska förstå saker man inte visste förut, måste man först lära sig saker man inte visste förut. Och när man lärt sig det, måste man också praktisera sina kunskaper såpass ofta att man också kommer ihåg dem. Så fort man slutar praktisera, glömmer man ganska fort rätt enkla grepp eller trixande man har lärt sig och gjort nästan automatiskt. T.ex om man har lärt sig något nytt program på datorn. Hittar man sen ett ännu nyare och bättre, lär man sig det ganska fort, eftersom det är ganska snarlikt det förra, eftersom man har lärt sig grundprincipen för bägge programmen. Men efter ett tag har man ju glömt hur man gjorde i det första programmet och det är ju inte för att man har blivit dummare, utan för att man inte längre behöver den kunskapen även om den var användbar för kunna lära sig det andra programmet. Jag talar av egen erfarenhet. Sådär har jag hållit på när jag har lärt mig olika program med syfte att spela in musik på datorn.

Det finns också människor som kan spela en väldig massa olika instrument, som säger att de första 8-10 instrumenten var lite svåra att lära sig, men sen blir det lättare. När man har lärt sig grunden för olika blås, stråk och slagverk, kan man sen applicera kunskaperna ganska lätt på ytterligare ett slags blåsinstrument. Men ett gott minne kommer sällan gratis. Övning ger färdighet. Det gäller även för minneskunskaper. Att träla multiplikationstabeller är inte bara bra för minnet, vill jag påstå. Det kan också gynna förståelse för matematiken eftersom man redan har vissa talserier inpräntade i minnet, som man kan använda sig av när man behöver förstå hur de hänger ihop. Jag tror på att mekaniskt inlärande och intellektuella inlärningsmetoder gynnar varann.

Nu har jag suttit och bloggat snart en timme. Ungefär så lång tid tar det för mig att knattra ihop ett ganska långt blogginlägg. Det kan ta kanske en till två minuter att läsa. Längre tid får det inte ta för en nutidsmänniska med ambitioner att hinna med mer än en uppdatering på en kvart. För många räcker det med en tweet på några rader, eller en bild på Instagram. Andra är ute i skogen och plockar svamp en hel söndag eller går på muséum, eller träffar släkten. När det gäller tid, handlar det ju nästan alltid om prioriteringar.

Huvudsaken är väl egentligen att man passar på att njuta under tiden och att man sen har några goda minnen kvar av helgen när arbetsveckan sen börjar. Minns man ingenting av helgen, har man antingen gjort ingenting, eller så har man stressat ihjäl sig eller så festade man för kraftigt på fredags-aw-n. Ingetdera är att förorda….

Lagom är bäst! Kom ihåg det! 😉

Själv har jag bakat, bloggat och promenerat. Och för att komma ihåg det får jag nog lägga upp en och annan bild… 😁

PS Jag har inte övat fiol idag men inte för att jag har glömt att öva utan för att tiden inte räckte till när jag valde att blogga istället. Men en bild är bättre än inget. .. 😉 DS

Lämna en kommentar

Under Tid

Lösenordet är …..

Är det inte lite som om alla har glömt sina lösenord till sanningen om meningen med livet? Ett väldigt massa letande efter meningsfullheter i tid och otid pågår ständigt. Vi söker viktiga och riktiga lösningar på våra livs problem. Vi söker dem här och vi söker dem där…. Hela tiden vill vi delge varann vad vi tror är de allra mest ”sanna” sanningarna om oss själva och vår samtid. Som om vi inte litar på vår egen förmåga att dra slutsatser från det vi ser och hör och har lärt oss, och måste därför söka bekräftelse på våra tankar hos alla som vill lyssna och ta del, för att våga tro på våra egna ställningstaganden. Så har människan alltid gjort. Vi är ju i grunden sociala varelser som behöver varandra för att överleva i ett kargt klimat, och med knappa resurser behöver vi ju komma överens om hur vi ska bruka vår mark och vår tid för att få mest ut av det som har tilldelats oss. Förr frågade man väl någon klok och god äldre person om råd. Någon pålitlig person. Numera kan vem som helst slänga ur sig en fråga som handlar om vad som helst på sociala medier och alltid räkna med att få svar av vem som helst. Det är fascinerande, men också lite skrämmande att man lägger sitt liv i andras händer. Trots att vi numera möter så mycket hat och hot, illvilja och missunnsamhet på nätet, kan vi ändå godmodigt och tillitsfullt ställa nästan vilka intima frågor som helst – det kan visserligen vara i slutna grupper, men ändå bestående av okända människor – och räkna med att få svar som kan vara oss till hjälp. Man skulle kunna kalla beteendet gränslöst, men jag vill hellre se ordet ”tillit”, som lösenordet. Lösenordet för att komma vidare till nästa ”nivå” i livets eget data- eller Tv-spel. För att vi ska kunna nå samförstånd i livets svåra frågor kan vi omöjligt gå och titta snett på varann, och misstänkliggöra varandras uppsåt och dolda agendor.

Ni kanske tror att jag pratar om dagens parlamentariska läge i riksdagen, men det gör jag nog faktiskt inte, för det politiska spelet är ett eget spel som bygger på så mycket grupptillhörighet och ideologier så att det går nästan inte att urskilja den rena och ursprungliga medmänsklighet som försiggår dagligdags i det vardagliga samspelet människor emellan. I politiken kan alla dina yttranden vändas emot dig av en illvillig motståndare, liksom det inte spelar roll vad du säger och gör om du har tillräckligt hängivna anhängare.

Till vardags gör man inte allt till en kamp om vem som har tolkningsföreträde eller om man alltid har källa på sitt uttalande. Vi säger sällan…

” Du sa att du skulle köpa två liter mjölk, och så köper du tre. Dig kan man ju aldrig lita på!”

”Men det var ju du som sa att jag skulle köpa tre liter…”

”Det har jag aldrig sagt! Källa på det?”

Nej, människor i gemen är inte särskilt misstänksamma mot vare sig folk de känner eller mot främlingar. Kanhända är det naivt, men jag tror att det i grunden bottnar i en överlevnadsstrategi för hela mänskligheten som art. Hade vi inte gett oss ut på okända marker, och inte vågat fråga någon främling om vägen till ”lands ände”, hade vi ju aldrig upptäckt något nytt, och hade vi inte gjort det hade vi stått och stampat på samma fläck år ut och år in. Ingen hade ju behövt upptäcka hjulet ens en gång. Jag är tillitsfull nog att tro gott om människan, för hade människor mött opålitliga och elaka människor varje gång de bad om hjälp hade ju mänskligheten gått under. Men majoriteten har ju fått rätt hjälp och stött på goda rådgivare och vägvisare. Därför finns det hopp om en framtid, trots allt.

För att kunna känna tillit som individ, måste du ha goda erfarenheter av det. Du måste också besitta en del egna kunskaper för att kunna tillgodogöra dig goda råd från andra. För att själv kunna avgöra vem som är mest insatt i frågan du ställer. Om du ska kunna det måste du vara lite av en människokännare, och för att vara det bör du vara lyhörd, med förmåga att lyssna och förstå innebörden av det du hör. Att till och med kunna sätta dig in i en annan människas tankar och känslor. För att kunna det, måste du ha en viss kunskap i ämnet eller frågeställningen….. Och så där går det runt, runt…. När du känner tillit till en annan människa och hennes kunskap har du också möjlighet att dra lärdom för att sen ta nästa steg i utvecklingen… Att handla efter det du har lärt dig så att det kan komma både dig själv och andra till del. Som ringar på vattnet sprider sig ”lösenordet” vidare till nästa person, till nästa generation, till nästa nation. Till alla som känner tillit till sin ”nästa”.

Därför ska vi hålla tilliten högt! Inte underminera förtroendet för varandra, eller misstänkliggöra människors goda uppsåt och kalla det ont. Inte likställa godhet med självgodhet. Inte misskreditera människor som vill göra andra glada eller som vill hjälpa människor i nöd. Det finns ändå tillräckligt mycket misstro, förutfattade meningar och ondska i världen. Vi behöver inte hitta på elakhet som inte finns. Ondskan får klara sig bäst den kan utan vår hjälp.

Att känna tillit är att tro på andra människors goda vilja ända tills de själva bevisar motsatsen. Det har jag alltid gjort och jag kan räkna på ena handens tumme när jag blev motbevisad. En gång fick jag inse att faktiskt inte alla människor vill mig gott, här i världen. Det är ändå ett ganska gott facit. Visst har jag blivit besviken på några fler, och känt mig övergiven eller tillplattad, men jag har ändå inte betvivlat dessa människors egentligen goda uppsåt. De har bara inte haft förmågan att förmedla sin goda vilja till mig, vid några tillfällen. Jag dömer inte ut dem för det. De är som min katt kan vara ibland. Reagerar instinktivt och impulsstyrt på något de inte förstår eller känner till. Och så hugger de till på omotiverat och aggressivt sätt. Men strax kommer ångern och de urskuldar sig, ty de förstår att de har gjort eller sagt fel, och försöker inte skylla ifrån sig eller rättfärdiga sin egen handling.

Men om du stöter på en människa som aldrig känner skuld eller skam för någonting utan snarare skuldbelägger andra och/eller manipulerar med sanningen – då är det bättre att fly än illa fäkta. Då är det inte läge att känna tillit, för din tillit utnyttjas till max utan att återgäldas.

Och i detta fall tror jag vi kan dra paralleller till politikens värld. Även där kan du bli dragen vid näsan av en politiker eller kanske ett helt parti som du har satt din tilltro till. De har utnyttjat din godtrogenhet för att få fler röster. De har använt stora ord för att verka pålitliga. En del har en direkt dold agenda, som ”ulven i fårakläder”. Andra klär sig fint men har ett mörkt uppsåt. Hur skulle vi kunna veta vilka vi ska kunna lita på?

Jag har ett enkelt knep. Den eller de partiledare jag skulle kunna tänka mig att se hemma i mitt vardagsrum, skulle jag också kunna rösta på. De som jag kan lita på att de inte går och snokar bland mina böcker och skivor – som inte lägger ut bilder på mig och min käresta på Instagram, eller fotar dammråttorna bakom dörren för vidare befordran – som inte kommer att ifrågasätta mig och det jag värderar högst i livet. Ja, dem jag kan känna tillit till och som inte är ute efter mina besparingar eller eventuella värdesaker. Som inte snackar skit bakom ryggen. För mig är det så enkelt. Och för att vara ärlig….Jag tror inte någon av dem skulle göra några dumheter, men jag tror att på det personliga planet skulle jag ändå inte kunna känna mig bekväm eller kunna vara mig själv med fler än kanske 4-5 stycken av de politiska företrädarna. Sen kan man välja – vem av dessa skulle få förtroendet att sköta min personliga ekonomi? Till den personen skulle jag nog ha den största tilliten av alla….

Fast det är klart….människor som vistas i mitt vardagsrum OCH som sköter min ekonomi…. Det får nog bara den jag är gift med göra….och det finns ingen partiledare jag känner så mycket tilltro till att jag skulle gifta mig med hen. Dessutom måste jag ju behöva skilja mig först. Och vilken äkta hälft skulle känna tillit till mig om jag sa att… ”Du, jag är ledsen men nu känner jag att Jonas…. Eller Jimmie… eller Annie, borde ta hand om mig och min ekonomi och mitt samhälle…” 😉

Men även om man aldrig kan eller vill vara så personlig med någon partiledare, måste ni ändå hålla med om att vi lägger bra mycket av vår framtidstro och förhoppningar i dessa, för oss okända (fastän de är kända) människors händer utan att på något sätt vara säkra på att det går vår väg eller att de gör det som är rätt för oss. Det om något vittnar om en väldigt stor tillit. Och i det fallet är jag inte säker på att det är av godo, detta med tillit…

Men den som lever får se…. 😉

Lämna en kommentar

Under Tid

En visionär pensionär?

Det tar tid att komma till insikt. Att bli vis och klok som en bok. Somliga lär sig aldrig…. En del utvecklas mycket snabbt och likt några slags underbarn visar de oss vuxna hur vi ska leva våra liv på ett klokare sätt.

En flicka vid namn Greta har visat hela världen hur galet kortsiktigt vi i vuxenvärlden handlar och lever i förhållande till den tid vi har på oss att rädda klimatet. Frågan är om vi har så mycket tid över huvud taget? Alltmedan de ”vuxna” politikerna träter om vilka som ska leda landet mot nya ”ohållbara mål” – för det är just det de gör genom att helt enkelt tiga om klimatpolitiken när de ska komma överens om allt utom hur de ska tackla klimatet – sitter en flicka numera på Mynttorget i Stockholm varje fredag mellan 8.00 och 15.00 och skolstrejkar för att få politikerna och alla andra vuxna att ta klimateffekten på allvar. Hon har fått så många följare såväl internationellt som nationellt, IRL och på nätet som backar hennes strejk på gator och torg och utanför parlament och rådhus över hela världen.

Men politiker och media, med få undantag, tiger still…

Man undrar vad de har för tidsramar. Enligt forskarna har vi bara ett par år på oss att ändra oss och vända trenden innan det inte går längre….

Den berömda tidsoptimismen har antagligen drabbat dem. Som den som varje morgon kommer försent till sitt arbete för hen inte har tagit med i beräkningen att allt går mycket långsammare än när hen var ung och rask och inte letade efter sina nycklar och glasögon varje morgon tills det var för sent att komma i tid. Jag har själv varit en sån. Med en dåres envishet sa jag till mig själv att jag aldrig kom för sent när jag var ung och cyklade till jobbet på 25 minuter, och det är precis samma sträcka nu som för 25 år sen. Trots att jag var samma människa tog jag inte med i beräkningen att även jag förändrades med tiden. Mer glömsk, långsammare, och med lite fler bestyr på morgnarna – som att utspisa två katter och värma mjölk till min morgon-latte, som ingick i de nya vanorna – krympte nästan omärkligt tidsmånen jag hade haft tidigare, till ett tids-minuskonto. Men till slut lärde jag mig att anpassa mig efter mina nya vanor och skaffade nya tidsramar. Följdaktligen ringde klockan två och en halv timme innan jag skulle vara på jobbet, mina senaste arbetsår, och då hann jag….Men allrasist på slutet av mitt arbetsliv var det också ibland knappt att jag hann ens då…

Nu står hela världen vid ett vägskäl. Ska vi hinna förändra våra vanor innan det är för sent eller ska vi envist fortsätta på den tidsoptimistiska linjen? Vi kan ju knappast backa tiden, som jag gjorde, för att hinna med det vi vill och ska innan det är försent. Nu är det bara en ny tidsplan som gäller. Ett nytt sätt att tänka. Jag, som har ändrat livsföring i och med att jag har gått i pension, har också insett att jag behöver anpassa mig efter den snålare ekonomin, vilket i sin tur gynnar ett hållbarare samhälle. Inga långresor med flyg eller onödiga köp av nya elektriska prylar eller kläder. Numera ser jag det nästan som en sport att få pengarna att räcka till utan att för den skull leva ett påvert liv till kropp och själ. Ungefär som när jag för tjugo år sedan bantade och gick ner 15 kilo utan att egentligen försaka något av det jag älskade att äta eller dricka. Jag tänkte bara ”hälften av det goda”. Jag blev inte olycklig för det utan tvärtom. Dessutom blev jag ju smalare…. Win-win-situation, alltså!

Om vi nu låtsas att vi alla är fattigpensionärer och så startar vi en tävling i vem som klarar sig på minst pengar – när hyra och sådana ”måste-utgifter” är betalade – under två år, så får vinnaren kanske en summa pengar eller en elbil eller något som lön för mödan att leva hållbart och sparsamt. Är man dessutom inte pensionär har man kanske också möjlighet att själv spara ihop en rejäl slant på banken. Vem vet?

Är man en ”visionär pensionär” har man kanske dessutom tid och möjlighet att hjälpa andra att leva hållbart och meningsfullt. Har man inga egna barnbarn kan man hjälpa andra grannar i tidsnöd att hämta på förskola eller skola, eller köpa två liter mjölk åt någon som är sjuk, eller gå ut med någons hund. Då kan man få hållbarhetspoäng i tävlingen. Allt för att det ska vara så enkelt som möjligt att åka kommunalt för dem som jobbar och slippa tidspressen på väg hem från jobbet. Men det måste vara frivilligt från allas sida. Ingen ska tvinga en pensionär att jobba för andra om den inte vill. Men kanske är det dumt att inte ta till vara den visdom och engagemang som ju ändå finns bland äldre människor som kanske fortfarande vill känna sig nyttiga, men i ett lugnare tempo. Pengar är ju inte allt, men däremot kan samvaro med andra vara guld värt för en som har lämnat arbetslivet och känner sig ensam eller överflödig.

Tänk så mycket idéer man kan kläcka bara man har lite tid på sig…. Och lust. Det är ju viktigt att alla människor ska känna lust att delta aktivt i samhällslivet men efter sin egen förmåga.

Själv har jag inte riktigt hunnit vara pensionär så länge att jag känner ett akut behov av att vara behövd… än. Jag lever ju heller inte ensam, och jag har ägnat hela mitt liv åt att ta hand om andras barn, så det behovet är ju inte heller så starkt. Men några liter mjölk kan jag alltid gå och handla åt en krasslig granne… 😉

Nu är det i alla fall hög tid att fokusera på rätt saker. På det som faktiskt kan göra skillnad och inte på det som gör oss nedstämda och handlingsförlamade…..

Häromdagen fick jag en aha-upplevelse när jag såg den här bilden på Facebook, och då tänkte jag att jag ska göra allt för att allas fokus ska rikta sig åt rakt motsatt håll mot vad det har gjort de senaste 4-8 åren.

Gör det du också!

Mer ”Love, peace and understanding” åt allt liv på jorden!

Ha det gott så länge! 😊 💕 🎶 🌍

Lämna en kommentar

Under Tid

Drömmar…

Dagen D…

Gårdagen hade två anknytningar till min pappa. Dels gjorde jag ett tandläkarbesök och dels ”debuterade” jag i ”Drömorkestern”.

Vi for in till stan och ut till landet igen över dagen och kvällen, men vad gör man inte för de sköna konsterna…?

Min pappa var ju som många vet inte bara en entusiastisk amatör på altfiol och cello, och musikälskare, han var tandläkare också… 😉 Dessutom var han i slutet av 80-talet Sveriges äldsta praktiserande tandläkare. Han var t.o.m. med i Guinness rekordbok ett år. Väldigt många år spelade han också i olika amatörorkestrar, och den senaste han spelade i var också mamma med i. De hade nog väldigt många roliga år tillsammans i S:t Eriks Orkesterförening. Det där med att musicera ihop med andra ger så mycket mer än att bara sitta och spela och öva själv på sin kammare. Att dessutom dela detta med sin äkta hälft ger ju en extra dimension. Många människor har ju en egen drivkraft och det är förstås beundransvärt, men jag har alltid undrat vad som driver dem att starta företag, bestiga berg eller rädda världen. Det kan inte bara vara pengar eller berömmelse eller andra fördelar i livet.

Jag kan ha drömmar om att göra något storartat för eftervärlden, eller att kunna genomföra sånt jag har föresatt mig – att göra klart mitt pedagogiska projekt, skriva en bok och ge ut musiken, och kanske starta eget, och…

Fast jag tror ibland att det kommer att stupa på det där med drivkraften…. Att göra allt det roliga – skriva texter och spela in musiken, göra koreografier, hitta på en berättelse och jobba på en lärarhandledning – kräver visserligen mycket tid och kraft men det är ändå tillfredsställande och roligt när det färdigt och uppskattas av dem jag har gjort det för. Men sen då….? Tydligen är inte ära och berömmelse, eller pengar och framgång tillräckligt lockande för mig för att jag ska känna att det är värt att driva mig och projektet vidare…?

Men att få musicera ihop med andra igen, kan få till och med mig att börja öva på ett instrument …. 😉

Drömorkestern är en orkester som har bildats av folk som har spelat något ensemble-instrument som barn och som sen som vuxna har börjat drömma om att kunna spela i en orkester igen. De har fått tag på en entusiastisk dirigent som arrangerar musiken för de instrument som råkar ingå i orkestern på ett förtjänstfullt sätt. (Denne dirigent har som av en händelse också börjat dirigera S:t Eriks Orkester där pappa och mamma spelade.. ) Att spela i en orkester och ingå i ett musikaliskt kollektiv är inte längre på modet. Inte efter alla TV-program med fokus på individen, som Idol, eller Talang. Inget ont om deltagarna, men idén om att musik och upplevelser av musik bara är viktiga i samband med tävlingar är tråkig och gör själva musiken en otjänst, tror jag.

Mina största musikupplevelser har jag haft när jag har deltagit själv i olika körsammanhang. Då är det nog, ärligt talat, inte bara själva musiken jag upplever som starkast, utan just detta att jag delar denna upplevelse med mina med-korister och musiker som gör att upplevelsen blir extra stark. Att göra något tillsammans med andra ger en extra dimension när man musicerar. Jag har aldrig njutit av mig själv när jag sjunger i badrummet eller övar på en fuga av Bach på pianot, även om jag lyckas spela felfritt eller om min röst är i god form. Om jag däremot spelar och sjunger tillsammans med några andra som har samma upplevelse som jag, kan jag faktiskt även njuta av att jag själv prickar den där höga tonen på ett fint sätt, eller lyckas med något tekniskt svår passage på mitt instrument, lustigt nog. Men då känns det som om jag förhöjer inte bara mitt eget välmående utan jag bidrar också till de andras upplevelse.

”Delad glädje är dubbel glädje..” Ett talesätt som verkligen stämmer in när det gäller musik. Men kanske är det för att jag ändå bara är amatör som jag känner så? Så fort det kommer in pengar och tävlingar i bilden blir de sköna konsterna inte så sköna längre. Då uppstår konkurrens och de som inte klarar av konkurrensen röstas ut eller tappar självförtroendet eller tappar intresset. Det som var det huvudsakliga intresset hamnar i skymundan för att det är så mycket annat som spelar in. Utseende, stil, ålder och kön får ta en orimligt stor plats vid bedömningen av framtida eventuella stjärnskott. Det är ju inte bara inom populärmusiken som det finns tävlingar. Stenhård konkurrens råder även inom den klassiska musiken. Och ändå ska dessa unga förmågor lyckas visa sina mjuka och konstnärliga sidor, samtidigt som det kräver stenhård disciplin och övning intill det onaturliga. Finns det plats för en konstnärssjäl inom ramen för denna typ av konkurrens? Det finns det säkert, men jag avundas inte dessa unga människor som säkert har försakat så mycket för att nå toppen, särskilt om de inte kommer mer än på femte plats till exempel. Kanske känns som ett stort misslyckande för en ung människa? Vem minns en femteplacerad i en tävling, även om hen är på toppnivå?

Men om jag inte vore jag skulle jag nog avundas mig själv och de stora upplevelser jag har haft i alla år, tack vare musiken och alla människor jag har gjort musik tillsammans med. Alltifrån dirigenter och kompisar bredvid mig i sopramstämman som fraserar och musicerar ihop med mig, till barnen i skolan som aldrig vill sluta sjunga när vi har samling. Alla som har såna upplevelser ihop har det av en enkel anledning. De har roligt!

Och om det är något jag skulle önska alla människor på jorden är det just det. Att ha förmågan att ha roligt tillsammans samtidigt som man gör något tillsammans som sprider glädje och ger en upplevelse till andra och en själv. Om bara alla hade upplevt det skulle världen se annorlunda ut, tror jag. Då skulle nämligen allas mål vara att uppleva det igen….Och igen…

Det är ju bara drömmar, men har man debuterat i en ”Drömorkester” så har man.

Och nu frågar sig en vän av ordning….

”Nå, hur gick det hos tandläkaren då?”

Jo, det var också som en dröm. Inga hål, och jag fick beröm för min tandborstning. Dessutom var det det billigaste tandläkarbesöket sen jag gick till min gamle far….. 😉

Nu är det bara att drömma vidare..

Men först måste jag öva lite. Det måste även en drömmande pensionär göra. Annars stannar musiken och inte bara tunnelbanan, som den gjorde igår när vi skulle åka till repetitionen …. 😉

Och världen blir ännu lite fattigare på drömmar…..

Men redan nästa vecka är det repetition igen…. 😊

Lämna en kommentar

Under Tid

Du kanske äger marken där du står, men luften är fri….

Luften är fri. Att andas är gratis, än så länge… Men jag ger mig sjutton på att om det gick att köpa luft skulle det inte finnas mycket syre kvar för kreti och pleti.

Precis som en del marknadsinriktade liberaler hävdar, att det är kommunistiskt att sätta upp vattenfontäner som människor kan dricka fritt ur, men det skulle förstås inte gynna den fria marknaden, som vill sälja vattenflaskor i plastflaskor, och därmed stämplas fontänförslaget som kommunistiskt. Tänk så bra det vore även miljömässigt! Men människor med pengar har alltid lite mer makt än andra och får de tillfälle vill de också utnyttja naturtillgångar genom att köpa dem för att sen kunna sälja dem dyrt. Vi lever ju i ett fritt land och kan vara i naturen hur mycket vi vill, tack vare Allemansrätten.

Att ha tillgång till friskt vatten varje dag är ju oslagbart. Vi har också tillgång till mycket frisk luft att andas och leva i länge. Om vi bor i en storstad i Sverige är luften visserligen sämre men jämfört med stora städer i Kina och Indien, t.ex, har vi ett försprång. Men att luften är fri innebär ju också att vi har ett ansvar. Vi kanske inte bara ska ta för givet att vi kan bruka den och slösa med den hur som helst och förgifta den på olika sätt. Dessutom är den ju fri att lämna oss när som helst. En liten vindpust, så…. *poff*….. borta! Och där står vi kanske med en nypa luft från ett kolbälte i Polen… Och den koldioxid vi släpper ut på andra sidan jordklotet när vi flyger är fortfarande vår fastän vi inte kan fånga in den och plocka hem den.

”Luften är fri”, säger man när man menar att det är högt i tak, men om vi överutnyttjar luften så att vi slår huvudet i taket, känns det ju orättvist om det är på andra sidan jorden man får ”andnöd” och inte här hemma på vår egen bakgård.

”Var fick du luft ifrån”, brukar man ju säga lite skämtsamt till nån som plötsligt uttalar sig lite väl kaxigt och tar alltför stor plats. Kanske kommer framtida forskare fråga oss det när de ser hur vi har ”spenderat” alltför mycket luftutrymme i relation till våra medmänniskor. Kanske kan de ifrågasätta att vi använder luften helt fritt, som om vi ägde den, bara för att den är gratis. Men allt som är gratis är också till för alla. Inte bara de snygga eller rika eller smartaste. Ingen äger och alla äger. Det är vårt gemensamma kapital.

Om någon ser till att förstöra detta gemensamma kapital borde den få böta. Eller kanske göra en gentjänst. På något sätt borde det finnas ett straff eller en åtgärd som förhindrar fortsatt förstörelse. För det som är gratis är ju egentligen det dyrbaraste vi har. Fritt att använda, men också med skyldigheter att återställa….

…. för återanvändning, i evighet, amen… 😉

Nu är det helg och det är fritt fram att andas ut efter en arbetsvecka. Att tanka ny luft inför kommande vecka och att njuta av den frihet du fortfarande har att yttra dig fritt och ge luft åt nya tankar och idéer…

Vädra ny morgonluft och känna luft under vingarna när du ger luft åt dina drömmar och visioner!

Själv andas jag lantluft alltjämt och lånar lite frisk luft av det gemensamma luftutrymmet, för att sen försöka lämna den efter mig på bästa sätt.

Men först!

Andas lugnt… Det är dags för fredagsmys!

Trevlig helg! 😉

Lämna en kommentar

Under Tid

Hög tid!

Hur var det han sa, centerpartisten..

”Jag har velat, har alltid velat och kommer alltid att vela”?

Ja, nåt ditåt var det och igenkänningsfaktorn är stor hos mig….

Rösta rätt, rösta rött?

Var skön, var grön?

Rättvisa åt alla – ropen skalla…?

Jo. jag vet sannerligen vad som är bäst för mig, men för världen och klimatet….?

Ett enda parti har sagt att klimatet är högst upp på agendan.

Ärlighet varar längst, sägs det.

Miljöpartiet har inte lovat guld och gröna skogar i morgon, men de har lovat att göra allt de kan för ett bättre klimat i framtiden. Då måste vi alla hjälpas åt att strama åt vår tillväxt och hitta lösningar för alla i Sverige och världen. Ett hållbart anti-fossilt samhälle.

Vänsterpartiet vill ha ett jämlikt samhälle. Det innebär också att några inte ska få tära på jordens resurser på andras bekostnad.

Fi ser patriarkatet som en huvudfiende som till sin struktur också är medverkande till att vi överutnyttjar jordens bekostnad.

Men…

Den stora huvudfienden är den ekonomiska struktur vi alla är delaktiga i som gynnar dålig miljöpolitik och gör skillnad på kvinnor och män, på inrikes och utrikes födda, och som gör fattiga ännu fattigare, och rika ännu rikare, bara för en kortsiktig snöd vinnings skull.

Isabella Lövin skrev en ärlig text mitt under värsta hettan i somras att hon hade underdrivit klimateffekterna och skadorna de kan åsamka, för att inte skrämma folk och vara alltför alarmistisk. Hon hade bestämt sig för att hädanefter säga som det är. Vi måste ställa om genast!

Detta recept faller inte i god och jord hos många. Men någon måste säga det. Sen är det inte lätt att säga hur det ska göras på bästa sätt, men miljöpartiet gör i alla fall ett ambitiöst försök, till skillnad från alla andra partier. Jag hade velat att betydligt fler partier hade nappat, men i princip alla allianspartier sopar problemet under mattan och säger att vi dammsuger där när vi har uppfunnit en effektiv dammsugare som gör att vi kan ha hur mycket skräp som helst utan att någon behöver sopa efter sig och vi kan fortsätta precis som vanligt. SD tror inte att det finns något skräp överhuvudtaget och alltså finns det inte… S och V tror på att problemet måste åtgärdas, men först ”ska de bara….”

Men det är ju det som är grejen.

Tiden räcker inte!

Den räcker inte till för förnekelse, bjäbbanden, populism, visioner om ett fossilfritt samhälle om hundra år, eftersom vi måste ställa om nu, och de enda som verkar inställda på det är Miljöpartiet.

Jag hade hoppats på fler modiga ställningstaganden från fler partier, men….. Om det blir fler demokratiska val i Sverige, kanske de har vaknat då? Visserligen lite för sent, men…

Tyvärr! Jag har inte tid att vänta!

Jag måste ta ställning nu!

För min, för din och för kommande generationers skull……

Lämna en kommentar

Under Tid

”Klimat åt alla” eller ”Klimatet anfaller”?

Glöm mig inte, glöm mig inte!

Klimatet anropar jorden…

Det var en lång, het sommar. Vi sökte skugga som aldrig förr. Vi noterade alla tecken på klimateffekten inom Sverige och på jorden. Vi läste, lärde och förskräcktes. Det är nära nu. Inget regn, i evighet, amen. Och opinionens vindar vände. Miljön hamnade i fokus. Alla pratade om det.

Inne i vår djupa vik av Östersjön skulle också en grön hinna av giftalger (?) lägga sig vid bryggor och stränder. Detta har aldrig tidigare hänt. Men framåt eftermiddagen kom sjöbrisen och den gröna hinnan var som bortblåst. Precis som i den gamla tandkrämsreklamen… 😉

Med ett siktdjup på en meter kan man bada, läste vi oss till. Och jodå. Skådade i djupet och såg stegen ända ner till botten. Då var det bara att hålla för näsa och mun och blunda för att undvika skadan i mesta möjliga mån….

Även en som inte är klimatförnekare kan glömma ibland. När äntligen regnet och svalkan kom var det ännu lättare att glömma att vår planet hade varit uppvärmd till bristningsgränsen sedan länge. I vårt land sedan i början av maj. Men på ett par veckor hann vi pusta ut och tänka om igen. Kanske var det bara alarmism? Behöver vi egentligen ställa om vårt samhälle? Måste vi tänka på kommande generationer redan. Klimatintresset bleknar i höstdiset. Kan man kalla det klimatdemens?

Men ändå… Trots ett svalare klimat och kyligare vatten, så ligger den gröna hinnan där varje stilla morgon. ”Världens blåsigaste tomt”, sade vår mamma alltid om vår. Och det stämde. Men i sommar har det varit stiltje. Mycket stiltje. Och när blåsten har kommit lättar allt. Humöret och den gröna hinnan rörs om blandas ut….hoppas vi. Men nästa morgon…

Det sitter en ung tjej vid Mynttorget som skolstrejkar varje dag i tre veckor, fram till valet. Hon lider inte av klimatdemens. Hennes minne är bättre än de flestas och hon vill påminna oss om att vi inte kan skita i hennes framtid, för då gör hon det också, genom att skolka från skolan. Under dessa veckor har hon inte haft hjälp av vädret och många snusförnuftiga klimatförnekare och kunskapsdito är plötsligt väldigt överens om hur förkastlig hennes strejk är. ”Det är skolplikt”!

Det är sant. Men hon påminner oss om att det också borde vara klimatplikt. Annars är hennes skolkunskaper inte mycket värda.

Ute i stora världen utanför Sverige hyllas hennes engagemang och hennes exempel följs lite varstans. Kanske kan det bli en global rörelse ledd av en kommande generation och för allt kommande liv på jorden.

Trots ett klimatdement maktfullkomligt etablissemang som hellre glömmer fortare än kvickt än att sätta namn på problemet och därefter försöker åtgärda dem, finns det fortfarande hopp om livet, tack vare en ung tjejs goda minne och en omvärlds lyhördhet…. Kanske?

Fast det sägs att ingen blir profet i sitt eget land…..

Men i ett sista ryck veckan före valet, kan klimatet själv bidra…? Värmen har kommit tillbaka!

Klimatet anropar – ”Glöm mig inte!

”Glöm mig inte! Annars anfaller jag!”

Lämna en kommentar

Under Tid

Politik för högkänsliga?

Idag är det nio dagar till valet. Idag hade jag tänkt åka in till stan från min lantliga idyll där jag lever mitt liv i harmoni med mig själv och mina närmaste, för att åka in till staden och delta i en manifestation mot nazism på Raoul Wallenbergs torg. Men inte alltid vill kroppen det som intellektet vill. Vaknade ovanligt sent med en migränliknande huvudvärk. Att gå med eller mot det kroppen vill säga dig, är frågan….

Nå. Nuförtiden är jag ju självbestämmande. Jag kan bestämma själv och ingen annan behöver drabbas om jag drar mig ur något jag har föresatt mig att göra.

Vi stannade på landet. Och en tröst är ju att vi inte gav oss ut på vägarna i vår bil – visserligen hybrid – och kunde på det sättet lämna ett lite mindre fossilt fotavtryck efter oss… 😉

Under sommaren som har gått har jag ju våndats rejält och mer än någonsin över hur vi sköter om vår planet. Att det bara finns ett parti i riksdagen som har satt klimatet högst på agendan. Därför har jag också tänkt utmana alla de andra anständiga partierna att också sätta klimatet högst på dagordningen. Det som gör de största och bästa satsningarna för vår planets välmående skulle få min röst i höst, resonerade jag. Utan en beboelig värld, ingen välfärd, ingen demokrati, inget liv att leva på ett vettigt sätt…

Men kanske är det inte så enkelt?

Kanske bör jag vända på steken?

Utan demokrati – inget hållbart samhälle och inga människor som orkar hålla ut och hålla ihop samhället. I en diktatur finns inte plats för det sköra och känsliga livet. En högkänslig person som överreagerar såväl fysiskt som psykiskt på en disharmonisk omvärld har ingen plats i ett samhälle där förakt för svaghet och olikhet är rådande. Ett sådant samhälle kan heller inte byggas starkt utan att man exkluderar allt svagt och samhällsonyttigt. I ett sådant samhälle kan inte ett bygge av olika sorters byggklossar bilda ett hållfast samhälle eftersom man i detta samhälle inte efterfrågar vad som ska till utan vad som ska från.

I en demokrati finns det en sammanhållande idé om att alla ska med efter vars och ens förutsättningar och förmågor. Alla behövs och kan bidra och får bidra utan att censureras eller sållas bort. Det enda som inte är tillåtet är att man gör något som är bra för en själv på någon annans bekostnad. Man får inte kränka någon annan människa pga hudfärg, sexuell tillhörighet eller kön.

Ska vi kunna bygga ett hållbart samhälle måste vi alltså ge utrymme och plats för varann att utvecklas och ta del av samhällets resurser på ett så rättvist sätt som möjligt så att ingen halkar efter eller stöts ut men också så att människor med en vilja att bidra och utveckla samhället och sig själv inte ska behöva hämma sig själv eller känna sig utnyttjad. Typ… ”Det är bara jag som jobbar och sliter medan andra latar sig och går på bidrag….”

Jag har länge trott att jag är en relativt stabil och positiv person med ett stort socialt nätverk och jag var nästan aldrig sjuk som barn eller retad eller mobbad. Jag har alltid haft ett jobb att gå till.

Nu sitter jag här och undrar över hur ett demokratiskt samhälle som vårt, som har värnat om de svaga och mindre bemedlade, som har solidariserat sig med människor i andra länder som har levt under krig, terror och förtryck – hur detta samhälle har kunnat föda så många hätska känslor och polariserade tankar och åsikter.

Jag läste härom dagen en kommentar i sociala medier, där en person uttalade sig om ”alla fega män som har kommit till Sverige för att få bidrag, istället för att stanna i sina hemländer och kämpa för sina familjer och strida för sitt land”. Hon beskrev alltså unga flyktingar som har sökt asyl i Sverige som ynkryggar och inga människor värda vår humanitet och hjälpsamhet. De var inte värda nånting alls, egentligen…

Jag känner hur jag fryser invärtes och blir liksom stel av skräck. Det är inte bara det att människor kan uttrycka sådana fördomar utan minsta empati, utan det är också det att personen ifråga inte ens lämnar minsta skymt av tvivel huruvida hen har rätt eller fel. Det är inte ens ett antagande. Det uttalas som om det vore dagens sanning. Och ingen annan säger emot!

Inte ens jag, som vanligtvis känner att jag måste försvara alla som inte själv kan försvara sig. Jag tappade luft och fick andnöd.

När jag för 12 år sedan blev utbränd pga hög arbetsbelastning och liten erkänsla från mina chefer, kom det som en chock för såväl mig själv som min omgivning.

Jag uppfattades ju alltid som så glad, som skrattade och sjöng med barnen och höll mina arbetskamrater på gott humör. Vem kunde tro att jag kunde falla ihop i en liten hög? Att jag kunde brista i alla sömmar? Vem trodde att jag kunde sitta hemma i soffan och gråta med en katt på varje sida som tröst och äta mig tjock igen på cashewnötter? Inte jag! Jag trodde jag var harmonin förkroppsligad och att inget kunde rubba mitt goda humör. Trots att jag hade haft migrän i hela mitt vuxna liv och hade fallit ihop i en våt pöl efter varje stressperiod i jobbet med min ensidiga huvudvärk och illamående, kunde jag inte tro att jag var särskilt överkänslig för stress eller press. Blind och döv för mitt handikapp glömde jag bort att fråga mig själv hur jag egentligen mådde. Ja, min migrän var ärftlig och hormonellt påverkad, men jag var väl inte mindre känslig för stress för det?

Tänkte inte på det… 😉

Trots att jag sen kom ut på andra sidan och jobbade 10 år till efter sjukskrivningen, mycket mer medveten om min stress-otålighet, sitter jag alltså än idag och undrar huruvida jag är mer högkänslig eller överkänslig än andra människor…

Kanske är jag det, eller så är det så att de flesta människor är känsliga, bara det att de inte förstår att sätta ord på det. De har lyckligtvis inte kommit till en sån där ”tipping-point” då känslorna väller över såpass att de måste tas på allvar. När det väl händer kan det komma så hastigt att de inte går att negligera. När vi blir utbrända fungerar varken fysiken eller psyket som de ska. Då håller vi som individer inte ihop och vår omgivning blir lidande. Om tillräckligt många av oss inte håller ihop kan hela samhällsbygget brista. Och vårt enda försvar är att gråta, bita ihop och gå vidare, som om inget hade hänt. För vi vet inget annat sätt. Om vi människor vore mer tillåtande mot det svaga och sköra inom oss och runt omkring, skulle vi kanske våga erkänna våra svaga punkter innan allt rasar. Inte bara köra in i kaklet gång på gång utan att ifrågasätta tillvägagångssättet.

Den dag känslorna får tala utan att vi människor ska behöva skämmas för att de finns, kanske vi kan börja tala samma språk igen. Kan vi sätta ord på våra egna känslor och tillkortakommanden kan vi kanske sätta ord på vårt samhälles brister och tillkortakommanden. Har vi då ett gott samtalsklimat, finns chansen att flera av oss kan komma överens om hur de ska åtgärdas. Lever vi en demokrati kommer flera röster att höras och tas på allvar. Utan polarisering uppstår inte samma ”polar-isande” stämning mellan människor och kanske kan inte heller människor med tvärsäkerhet förneka klimatets påverkan på polarisarna….

Alltså måste vi rösta medmänskligt på dem som aldrig vill ge upp demokratin som ger röst åt all världens känslighet och uttryck för den.

Kan vi enas om demokratins värde har vi alla möjligheter att enas om hur vi räddar vår planet.

Efter att ha läst Malena Ernmanns gripande bok känner jag hur bråttom det är för oss alla att sätta ord på det som är svårt och känsligt för att sedan kunna gå vidare med lite mer kunskap om oss själva och omvärlden. Jag är fortfarande tagen av boken och önskar att alla politiker hann läsa den före valet, men om åtminstone du och jag läser den kan vi kanske göra ett lite klokare och mer medmänskligt val på söndag än vi annars hade gjort…

Hoppas! 😊 💕 🎶

Lämna en kommentar

Under Tid