Möten….

”Jag gör mig bäst i skrift”, brukar jag ju skämtsamt hävda. Och det stämmer ju delvis. Om jag vill vara säker på att jag formulerar mig korrekt, och utan tvekan framför min åsikt eller berättar om något jag hört eller läst, är det naturligtvis det säkraste sättet för mig att kommunicera. Dessutom kan jag gå tillbaka och kolla vad jag har skrivit, och rätta mig själv om så skulle behövas. På sätt och vis en ganska riskfri typ av kommunikation, alltså. Men handlar det egentligen om kommunikation? Jo, om det jag skriver bemöts och om det blir en diskussion eller samtal omkring det jag har skrivit, så är det ju bra. Men blir det egentligen ett riktigt möte?

Jag frågar mig detta efter att två dagar i rad ha deltagit i demonstrationer om och för klimatet, och för regnskogen i Amazonas. När jag står på Mynttorget på fredagarna med Fridaysforfuture-rörelsen, hamnar jag ju hela tiden i olika möten med andra människor, som på olika sätt har tänkt och informerat sig om klimathotet och hur vi ska angripa olika problem. Ingen har ju färdiga lösningar, men alla som deltar i dessa diskussioner har ju en ambition att bidra med tankar och lösningar i det stora och det lilla. Man kan också hamna i samspråk med förbipasserande som oftast visar tummen upp eller vill fotografera mig och min skylt, eller diskutera vad som bör åtgärdas först och vilka man ska utmana, och pressa till att få till ett bättre samhälle. Politiker eller oljebolag eller flygindustrin eller konsumtionssamhället i stort?

För det mesta enas vi om att vi måste göra allt på en gång. I stort och smått. Och över hela världen…

Igår på demonstrationen för Amazonas hölls många tal med representanter från olika miljöorganisationer och människorättsorganisationer i Sverige och i Latinamerika och representanter från olika urfolk.

Det fanns ett genomgående tema – så länge ekonomi får bestämma över miljön drar alltid miljön det kortaste strået. De som inbillar sig att det finns ekonomiska intressen bakom miljöhänsyn, har missat vad det handlar om. Det går nämligen inte att tjäna stora pengar på hållbarhet, mindre konsumtion eller värnandet om naturskyddade områden. Det går inte att rädda regnskogar och andra känsliga naturtyper genom att öka den ekonomiska tillväxten. För om det vore lönsamt att rädda regnskogen, kan ni lita på att presidenter som Bolsonaro och Trump skulle stå först i kö för att göra det. Pengar är nämligen det enda de bryr sig om.

Det är den krassa verkligheten. Vad naturen har att kämpa mot är alltså inte ”bara” förnekare av att människan har påverkat klimatet. Naturens största motståndare är alla de enorma ekonomiska intressen över hela världen som kämpar för att utvinna och exploatera och överutnyttja så mycket som möjligt av jordens resurser. Dessa ekonomiska intressen vill inte veta av några ”trädkramare”, så vad gör man med dem? Man misskrediterar dem, hånar dem och ljuger om deras syften med att rädda klimatet.

När jag alltså möter alla dessa människor som på olika sätt vittnar om hur miljöaktivister kämpar med fara för sina egna liv – inte minst i Amazonas – inser jag hur skyddad jag är när jag sitter hemma på min kammare och formulerar mina tankar i en blogg i landet Sverige, där ingen människa blir fängslad eller torterad för sina åsikter eller för hur man lever, eller med vem, eller för vilken hudfärg eller religiös tro man har.

Men kanske måste vi börja där?

Vi som kan och har resurser måste kanske börja, för deras skull. Ta de nödvändiga stegen… För dem som inte kan eller tillåts höja sin röst på möten eller i bloggar och på sociala media. Vi ska nog inte tycka att det inte gör någon skillnad om ”lilla jag” i ”lilla Sverige” tycker eller kämpar för något, för vem ska annars göra det?

Och om vi inte möter varann i diskussioner på nätet eller på möten – vilka ska då göra det? Och om vi inte gör det nu kanske vi rätt som det är har missat tillfället att protestera. När de mänskliga rättigheterna plötsligt inte tillhör våra rättigheter längre bara för att vi inte hann protestera innan det var för sent…. Vi får skynda oss innan Sverige hamnar i samma situation som Ungern, Polen eller… Brasilien….?

Vår bästa tid är nu…

Ha en fortsatt skön söndag, så länge!

😉 😊 😁

Lämna en kommentar

8 september, 2019 · 16:43

En snäll ”svans” till Svanslös …

När jag var barn läste jag tio Pelle Svanslösböcker på en dag. Jag kanske överdriver, men många böcker läste jag när jag väl hade lärt mig läsa före skolåldern. Jag var som ett ensambarn eftersom alla mina storasyskon var så mycket äldre och gick i skolan eller hade flyttat hemifrån.

Böckerna var mina vänner. Och i Pelle Svanslös värld kunde man lära sig bättre än i många andra barnböcker, om hur vänskap kunde vara, och inte vara ..

Man kunde lära sig om hur mobbare fungerade, och hur deras ”svans” fungerade. I just dessa böcker kan det ju vara lite extra komiskt att prata om svans, när man pratar om följeslagare… Den ”mobbande svansen” som hängde efter klassens elaking i en liten klunga och som ständigt förstärkte den elaka mobbarens uttryck och upprepade vad denne sa, för att liksom betona att de var lojala med den dumma och elaka. Frågan är vad den elaka Måns hade varit utan Bill och Bull. De var visserligen ganska korkade, men hans dumheter hade ju ekat ganska tomt utan Bill och Bull i släptåg.

Det sägs att alla katter Gösta Knutsson skrev om i Pelle Svanslösböckerna hade riktiga förebilder inom den akademiska världen i Uppsala. Det är ju inte förvånande men ändå ganska alarmerande tydligt hur elakhet och mobbing inte bara förekommer bland barn eller unga ligister i ” no-go-zoner” i Stockholms mest utsatta förorter. Kan elakhet och mobbing rent av vara universellt? Kan det till och med finnas inom alla människor?

Jo, men lika tydligt är det ju att det även finns väldigt snälla människor – och katter – i alla delar av världen. Och kanske inom alla människor också?

Det gäller bara att plocka fram den där snällheten när den behövs. Det gäller att stärka de snälla och att ta ansvar för att även deras skämt och goda samtal hörs och förstärks. Det gäller att bilda stora klungor och långa fina svansar efter alla ”Pelle Svanslösa” i hela världen.

För vad händer annars?

Jo, i bruset från alla världens media, alla skolgårdar, arbetsplatser och Kungliga Akademier, skulle ju bara alla Bill och Bull höras, dragande sina meningslösa och fördummande och upprepande fraser, utan något annat syfte än att förstärka sina ledares elakheter.

”Fraser, var ordet”, sa Bill.

”Det var dumma de var”, sa Bull.

”Bill och Bull ska vara tysta”, sa Måns.

Och det hade han ju rätt i, för en gångs skull…. 😉

Lämna en kommentar

5 september, 2019 · 16:39

Vart går vi nu?

PROLOG:

Vart går vi nu ?

Vad gör vi med våra liv tillsammans ?

Det finns ännu tid att va still

och när vi vill kan vi känna kraften i tystnaden i det täta rummet emellan oss

som är kärleken.

Var är vi nu ?

Vad vill vi med våra liv tillsammans ?

Vi kan ännu höra sånger i våra bröst

och när vi vill kan vi höja vår röst

i tystnaden

i det varma rummet emellan oss

som är kärleken.

Vad har vi nu ?

Vad har vi gjort med våra liv tillsammans ?

Det finns tid att tänka om

Det finns kraft att göra nytt

Att ge liv åt tystnaden

i det tomma rummet emellan oss

som kan fyllas med kärleken

För kärleken är en evig kraft

i rörelse emellan dig och mig

i brusande stillhet

Ett dånande hav i ständig rörelse

mot ett evigt mål – att aldrig va still…

(av millroll)

Lämna en kommentar

3 september, 2019 · 14:49

Befriad!

Nu har jag varit pensionär i ett drygt år. Och jag har alltmer insett och känt med hela mitt innersta vad det har betytt för mig.

Jag är befriad! 😊

Aldrig har jag väl sett mitt arbetsliv som någon slags fångenskap, men ändå har mitt pensionärsliv inneburit just det – en befrielse från en slags fångenskap.

Det sägs att många unga vuxna ser sitt arbete som meningslöst, men ändå något man måste göra för att kunna leva ett självständigt och ett relativt lyckligt liv.

Nej, mitt arbete har aldrig känts meningslöst, även om jag har känt mig som ”rätt kvinna på fel plats”, periodvis, men själva jobbet med barn har alltid känts betydelsefullt. Så vad har känts så befriande när jag väl har sluppit ut ur ”fängelset”?

Förut har jag hävdat att det har att göra med att ”det är bara jag som bestämmer över mitt liv”, vilket delvis är sant. Men nu börjar jag undra om det inte också är det att tanken släpps fri? Jag kan tänka fritt, uttrycka mig fritt och behöver inte tänka på att jag representerar min arbetsplats eller min yrkeskår eller mitt arbetslag. Jag behöver inte tänka på vad föräldrar till barnen ska tycka om vad jag gör eller säger eller vad kollegor eller rektorer ska tänka eller tycka.

Om jag nu gör något av mitt mattedans-projekt för 6-åringar är det jag som har gjort det och bestämt hur det ska utföras och jag behöver inte fråga någon annan. Det är mitt projekt och det är bara jag som drabbas om något går fel.

Det är naturligtvis lite läskigt för en velig person som jag, som inte är van att vara ensam om att fatta beslut, men det är också… just det…

…. Befriande!

Jag som är snart 66 år har äntligen tagit ansvar för mig själv och mina egna handlingar. Utan att snegla åt olika håll. Jag behöver dessutom inte stå till svars för om jag lever ett pensionärsliv som alla andra. Sover om morgnarna och tar kafferast när jag vill … 😉

Det är bara bonus om jag gör något extra…

Jag tänker på Greta Thunberg som tar ansvar för en hel värld och som, hur hon än bär sig åt, får skäll för vad som eventuellt är mindre ”genomtänkt” eller ”klimatsmart”, från människor som aldrig i sitt liv har gjort något gott för klimatet själva. Om Greta klarar av dessa självpåtagna utmaningar och allt detta klander – varför skulle då jag tveka om minsta småsak? Jag som inte har något att förlora. Min framtid ligger till största delen bakom mig, liksom studier, arbetsliv och övriga livsprojekt.

Men kanske är det så jag ska tänka, för att finna modet mitt i befrielsen – att jag har inget att förlora?!

Jag tror att kanske alla människor som gör något världsförbättrande tänker så. ”Det kan inte bli värre än det redan är, om jag gör något…. Det kan helt enkelt bara bli bättre!”

För min del handlar det inte om något världsförbättrande…. bara om att våga sticka ut hakan och se till att en dröm går i uppfyllelse.

Det låter enkelt, men tro mig….

Så befriad är jag ännu inte… 😁

Men den som lever får se… Under kan ännu ske!

Befrielsen är nära!

Lämna en kommentar

25 augusti, 2019 · 16:34

När ett projekt inte längre är ett projekt utan förvandlas till en livsstil.

Jag såg programmet om Thomas Olsson i förra veckan och fascinerades av hans tålamod och entusiasm. Han fick en idé om att spela in en film om Snapphanarna för över 20 år sedan. Sedan dess har han spelat in scener med i stort sett hela Sveriges skådespelarkår. Han själv hade varit statist i några filmer tidigare, men här hade han huvudrollen i sin film, med manus av honom själv. Han har också en filmare som är lika entusiastisk som han men som också jobbar ideellt vid sidan av sitt ordinarie arbete. Men ingen utom han själv har, såvitt jag förstår, någon överblick eller känner till hur det hela ska sluta….

Mycket roligt och intressant program som jag har länkat till här nedan.

Tillbaka till storstaden, efter två månader i sträck på landet, börjar jag åter fundera över hur jag ska fortsätta och landsätta mitt eget livs projekt. Och efter att ha tagit del av programmet om Thomas Olssons projekt börjar jag ana, och till viss del fasa för, att mitt kan gå samma öde till mötes – att aldrig bli riktigt klart. Mycket är redan gjort. Ungefär 75 % är klart, men det där sista lilla…. Det visar sig vara det mest oöverskridliga. Eller?

Jag har nog varit lika målmedvetet inriktad från början om vad jag ville uppnå, men ju mer tiden går flyger mina ambitioner iväg. Inte bara ambitioner utan även slutstationen tycks flytta på sig. Jag hade en idé om slutet på berättelsen, men ju närmare jag kommer, desto svårare blir det att bestämma sig. Det handlar ju inte inte bara om dans, musik, konst och berättande utan också om naturlagar och matematiska ”formler”.

När ett pedagogiskt projekt ska innehålla såväl konstnärliga upplevelser som faktabaserade kunskaper, känns det som om något av det får stryka på foten.

I min berättelse reser de nio entalen med ”Taktfartståget X10” mot Decimaplatån – där de når 10-talsnivån – för de vill ju alla bli tio gånger mer värda. Tåget går med ”rörelseenergi”. Varje ental representeras av sin siffras karaktär, dans och musik och för att komma vidare måste alla lära sig varandras danser. Så långt är allt lugnt. Väl framme vid slutstationen får entalen para ihop sig två och två för att kunna gå de tio trappstegen upp till Decimaplatån, där de uppgår i ett gemensamt 10-tal. Det är här funderingarna kommer… Finns där inga ental längre? Eller finns det 10 gånger mer av alla tal? Eller ska jag lämna berättelsen vid porten till 10-talsnivån, för att i ett senare skede starta ett nytt projekt om tiotal? Kanske finner vi då ett nytt högtflygande sätt att färdas på?

”På sångens vingar flyger vi tio gånger så högt”….?

I min fantasi skulle jag kunna hitta på vad för roligheter som helst, men kanske underlättar jag inte precis att barnen uppnår en större matematisk förståelse, såsom syftet var med projektet från början… 😉

Nu har jag insett att jag måste börja ”killa mina darlings”, och stanna tåget i tid. Men hur? Ja, det är ju också en skön konst.

Mitt projekt startade för ”bara” 12 år sedan, så än så länge är det inte lika ”evigt” som Thomas Olssons. Och till skillnad från hans, har ju mitt projekt presenterats för och använts av 8 skolklasser och ett antal pedagoger redan….dvs, alla danser har dansats och början på berättelsen har berättats. Även ett slut har presenterats, där barnen själva har fått ge förslag på hur det sista udda entalet Fem ska komma vidare upp till Decimaplatån, när det fattas fem…. Ja, detta projekt kan ju, som ni förstår, också utvecklas till ett socialt projekt där det handlar om samarbete och samspel. Det kan också handla om ”klimatsmarta” svar på hur vi kan lösa transporter utan att tära på jordens resurser… Med fantasins hjälp och/eller kreativa lösningar med jordnära räkneexempel och handfasta råd….

Och på detta sätt kan ett projekt leva vidare i sitt ofullständiga skick utan att man vet varken ut eller in.

Många har följt min projektresa från start här på bloggen – från en svindlande idé till ett uppgående i ett evigt kretslopp av idéer, och jag har visserligen visat upp mina danser och spelat musiken många gånger, men här på nätet har jag aldrig spelat upp något av det. Snart kan det emellertid bli möjligt. Nu har jag anmält musiken till STIM och om jag anlitar en ”aggregatör” (som kan förmedla min musik till Spotify, etc) kan musiken snart finnas i en ”högtalare nära dig”.

Men… ”Jag ska bara….” Och vips har det gått 20 år! Men jag kan ju trösta mig med att jag inte är ensam om denna erfarenhet… 😉

Och jag har lärt mig av Ett, att

”Ett tar ett steg i taget…” 😉

https://www.svtplay.se/video/23208330/i-huvudet-pa-en-filmskapare?start=auto

Lämna en kommentar

12 augusti, 2019 · 15:47

Pippi – del 2

I januari i år skrev jag ett blogginlägg om hur profetisk Astrid Lindgren var när hon på 40-talet skrev om världens starkaste flicka. Pippi – en flicka i flätor, med en pappa som var kung i Söderhavet och en mamma i himlen.

Hur kunde Astrid veta att denna flicka skulle återuppstå på riktigt IRL många decennier senare? Det kunde hon förstås inte, men hon hade säkert ryst av välbehag om hon hade fått följa denna flicka, som kanske inte var lika fysiskt stark, men väl så rapp i repliken, och med en enastående stark vilja att ställa saker och ting till rätta på vår jord.

Nu gör hon det igen… Astrid! En profetia… Greta Thunberg går till sjöss. Hon seglar över den stora oceanen för att möjligen kunna rädda vår planet genom att medverka vid klimatmöten i USA och Chile.

När Pippi seglar iväg gör hon det för att rädda hennes pappas ö i Söderhavet från pirater. Greta seglar iväg för att rädda planeten från desto farligare pirater bland makthavare över hela vår jord. De som plundrar vår planet på dess resurser och lämnar endast skräpet kvar, att ta hand om för dem som blir utsatta för plundringen.

Fortfarande står hela vuxenvärlden och gapar – en del av beundran och en del av fasa och förskräckelse över hennes tilltag. Precis som Pippi, får Greta utstå mycket elakheter och ren mobbing från vuxenvärlden, och precis som Pippi kan Greta ge igen med sina kvicka och träffande formuleringar, men frågan är – nu som då – var är alla vuxna?

Vid sin sida hade Pippi Tommy och Annika, och även deras föräldrar var kloka och vänliga mot Pippi. De såg att Pippi hade mycket gott i sig, trots hennes annorlundaskap, och lät sina barn följa med på de sju haven mot alla odds och trots alla ”välvilliga” råd från vänner omkring dem. Även Greta har kloka och snälla vuxna omkring sig – inte minst hennes föräldrar och i rörelsen FridaysForFuture – men ute i den hårda verkligheten får hon stå ensam och mycket stark mot alla som tävlar i att förminska henne och hennes budskap.

Och Greta tar chansen trots all världens motstånd. Hon seglar med sin pappa och några havskappseglare som har lovat att ta henne säkert till New York i september.

Vi andra kan bara stå på kajen och hålla tummarna och be till eventuella vädergudar om hjälp och nåd, för vår värld behöver Greta. Och jag kan försäkra er, att om det finns några vädergudar, så är de med största säkerhet på Gretas sida.

Greta, däremot, förlitar sig nog inte på några gudar. Hon litar på vetenskapen, vetenskapskvinnor och män, och deras kunskap om klimatet.

Det borde vi också göra!

Till och med påven gör ju det… 😉

Men om Greta någon gång skulle känna av sjögången och må illa för en stund, kan hon ju alltid tänka på Sjörövar-Fabbe. Det kanske skulle pigga upp..? 😉

Men nu är det bara att invänta Pippi – del 3! Och kanske finner vi vägen till framtiden om vi går tillbaka till källan direkt – Astrids rika litteratur kan ge ett profetiskt svar utan att vi anar hur, när, var, och på vilket sätt ….

Kanske i en roddbåt till Kina?

Nej, visst nej …

Det var en annan historia… 😉

😊 💕 🚂🚣 ⛵ 🌍

Lämna en kommentar

5 augusti, 2019 · 16:44

Kulturprat…

Jag läste idag att Näringslivet tycker att man ska få mindre studiebidrag om man pluggar estetiska eller humanistiska ämnen. Helst ska man nog inte plugga alls utan bara vara en lönsam lågavlönad kugge i maskineriet.

Ordet kultur betyder ju odling. Jag menar att om man odlar mänskligheten med kultur, odlar man fram en medmänsklighet och människans sanna natur träder fram. Om jag jämför mig med min katt, är det egentligen inte så mycket som skiljer oss åt. Hon har behov, är kärleksfull, empatisk, listig, klok och en smula trött av värmen, precis som jag. Hon kan också uttrycka sina egna känslor och visa med både kropp och själ och med olika ljud hur hon mår eller vad hon vill.

Men en sak hon inte kan är att avbilda mig, eller berätta en historia, eller sjunga eller spela en melodi hon har komponerat. Hon kan däremot visa tydligt att hon inte gillar när jag sjunger med min ”operaröst”. Då kommer hon farande och klagar och tittar oroligt på mig. Det verkar som om hon tror att jag är i fara. Helt klart är att vi inte uppskattar eller uppfattar ”kultur” på samma sätt.

Det som skiljer oss från djur, som ändå har en relativt god uppfattning om omvärlden, är alltså vår förmåga att förstå och uttrycka oss kulturellt. När vi odlar vår talang och våra intressen höjer vi oss en smula över den rent djuriska delen av oss. Att vi dessutom upplever en stor glädje i att uttrycka oss i grupp, t.ex i kör eller i orkester, är nog något ännu mer väsensskilt från katter. De är visserligen sällskapsdjur och vill gärna vara där vi är, men de är inte så intresserade av att delta i våra aktiviteter, utom möjligen när vi äter fisk eller räkor. Men det kan hon göra på helt egen hand.

Vi människor söker oss till varann för att göra saker tillsammans som kan glädja andra. Vi spelar teater och sjunger och ordnar konstutställningar. Sedan diskuterar vi vad vi har sett och har varit med om. Inte alltid är vi överens, men vi kan för det mesta uttrycka det på ett nyanserat och hövligt sätt. Är vi riktigt ”kultiverade”, kan vi skriva artiklar och bloggar om varför vi tycker olika.

Näringslivet tycker det är onödigt med ett odlat kulturliv. Kanske är de själva körsångare, men det behöver inte betyda att alla måste vara det. Kultur kan inte bidra till tillväxten i samhället, menar de. Men de har nog missuppfattat det där med tillväxt. För dem är bara tillväxt intressant om det handlar om pengar. De har inte tänkt på att om man odlar något behöver man sol, ljus, värme och näring. Och då kan vad som helst hända. Om mänskligheten odlas kan det ge grogrund för människor med mycket goda förutsättningar att skapa en mänsklig ”tillväxt” som gynnar inte bara ekonomin utan även mänsklighetens framtid. En tänkande människa som kan uttrycka sig och förstå omvärlden och som också kan kommunicera ”kultiverat”, kan kanske till och med skapa ett bättre samhälle på lång sikt? Då kan kanske livet mellan polerna få blomma i alla regnbågens färger och vi behöver inte se allt i svartvitt.

Näringslivet har förmodligen förlorat såväl färgseende som gehör för annat än money-talk. Annars hade de redan förstått om man ger bort en krona till ett barn, ser man den nog aldrig mer. Sjunger du en visa för ett barn, får du tusen sånger tillbaka.

😊 💕 🎶 📖 🎭

Lämna en kommentar

27 juli, 2019 · 16:55

Valfri musik?

Se där!

Nu fick jag nåt att surna till över igen… Härligt! 😉

I dagens DN kunde vi läsa om hur AI är den nya musikskaparen. AI:s ägare säger åt hen att skapa nåt i stil med Beatles, som – hör och häpna – visar sig bli en hit! Tror jag det, om hen har Beatles som förebild…

Men det är alls inte så att ”medskaparen” – nämligen människan som gav AI uppdraget – inte har nåt att säga till om. Nej människan i fråga får ett antal olika melodier presenterade av AI:n att välja mellan. Att skapa musik är numera synonymt med ”att välja”. Det låter ju bekvämt.. Och billigt! Inte bara för musikproducenten utan också för samhället.

För nu talar man också om ”demokratiskt musikskapande” för alla dem som vill göra musik men inte har råd med musikutbildning…

Det är ju naturligtvis både enkelt och roligt att kunna göra musik utan ansträngning – man behöver bara välja musik, så kan man kalla sig musiker.

Och samhället behöver inte kosta på sig några dyra kulturskolor, för barn behöver väl inte anstränga sig och lära sig ett instrument när hela orkestrar ryms i AI-roboten?

Tro nu inte att jag är helt emot hela grejen med AI. Musiker och pedagoger kan säkert ha stor nytta av det, men när man ser det som ersättning för mänskligt musikskapande är vi illa ute.

De menar att människan kan få nya oväntade idéer från AI…

Så praktiskt! Då behöver kanske musiker inte träffas och spela ihop längre. Det där med samspel känns ju ganska överflödigt när var och en har sin egen AI…

Och man behöver nog inga musiklärare heller. AI kan visa alla musikgenrer och ackordsanalyser som kan tänkas behövas.

Kanske kan AI sjunga vaggvisor för det nyfödda barnet också?

Billigt och bra…. Och praktiskt!

Ingen behöver lära sig en enda textrad eller ackord. Allt är inprogrammerat.

Allt du behöver göra är att lyssna, välja…Och trycka på rätt knapp.

Du blir din egen ”skapelsens krona”.

”Vyssan lull baklänges”, kanske?

Godnatt! 😊 😴 🌃 🎶

Lämna en kommentar

23 juli, 2019 · 15:58

Hjärtliga Gratulationer!

Idag fyller min kära blogg 14 år. Jag började 2005 av en händelse att blogga, och fortsatte av ren lust att skriva. När jag sedan fick några ”följare” och vänner som läste vad jag skrev och som jag också följde, var det klippt. Min ambition var från början att skriva och att utveckla det, men efter hand har det där skrivandet blivit mer terapeutiskt eller självläkande eller…. Bara för skojs skull helt enkelt. 😉

Först var jag engagerad i mycket och ville förmedla det, likt en krönikör i en dagstidning. Sen startade jag en ”Färgradio”, på uppmaning av en annan bloggkompis, och gjorde ”program” (egna små filmer)om kvinnors musik, till kvinnodagen åttonde mars 2006. Sen ville jag skapa lite nya grejer, och fick med flera av bloggkompisarna på en liten intern programserie à la ”Sommar i P1”. Men det var ju långt före poddarnas tid, så det var inte så lätt att genomföra. Dock misstänker jag att SR har knyckt min idé om ”var och en sin egen sommarpratare”, när de några år senare lanserade ”Lyssnarnas sommarpratare”. I alla fall såg jag att misstänkt många länkade in på min ”Sommar-sida” här på bloggen, under en period, och därpå började SR med denna ”lysande idé”.

Vad jag själv insåg då var att det är inte alls enkelt att ha ett eget sommarprogram. Särskilt inte om man måste vara sin egen producent, men det var inte det största hindret. Att hålla låda själv är inte särskilt kul. Man tröttnar på sin röst, och man stakar sig och läser fel. Nej. Tacka vet jag skrivandets sköna konst. Och man behöver inte följa manus om man inte vill. Och man kan sluta när man vill. Och inte är det särskilt pretentiöst heller. Ingen behöver veta att man håller på och bloggar. Det är bara att skriva om man har lust. Annars får det vara.

Så tack kära blogg, för detta egna rum i luftrummet! Och tack för att jag får bestämma själv. Faktiskt det bästa jag har gjort, förutom att gå i pension, förstås, men med det gemensamma att det är jag som bestämmer!

Och de senaste 7 – 10 åren har jag bestämt att det går bra att bara skriva, utan en massa extrabesvär, oavsett om några läser. Jag har helt enkelt blivit mig själv nog. Fast jag gillar ju förstås att bli läst, men det är inte därför jag skriver. Det är för att jag vill ha Tid för mig själv, typ… 😉

See you!

Lämna en kommentar

17 juli, 2019 · 21:36

Tid för blogg…

Fastän jag är en ”semestrande pensionär”, har jag knappt haft tid över för ett vanligt vardagligt blogginlägg om allt och intet.

Sista månaden har jag varit på landet. Det ställe på jorden som jag känner mest och bäst. Mina föräldrar köpte det 1946 och sedan 80-talet har mina syskon och jag ägt det tillsammans, fast mina föräldrar levde ju mycket längre än så. De ”abdikerade inte från tronen” förrän långt in på 2000-talet, och först i år – eftersom vår mamma dog i höstas vid 99 års ålder – känns det som om det är vårt på riktigt. Även om föräldrarna inte har varit här sedan 2010, svävar fortfarande deras andar ändå över detta lilla paradis de skaffade åt sig och oss.

Men ”vi är stora nu, och kan själva”, i 60, 70-årsåldern!

En del mognar sent…åtminstone jag. 😉

Detta leder förstås till en del åtaganden och beslutsfattandet om vad som ska åtgärdas på tomten, vilket är en hel del, men det gäller att prioritera. Den som spar, ”hen” har….

I år har vi emellertid prioriterat att röja kring staketet som omgärdar tomten och som väl har stått där sedan långt innan mamma och pappa kom hit. En del av staketet finns inte längre och en del är inte synligt på grund av riklig växtlighet i och omkring det….En grindstolpe är helt nedprejad av någon lastbil med sand som för några decennier sen försökte ta sig in genom grinden, då sandstrand skulle anläggas på tomten. Problemet, sedan några år tillbaka är att vi har fått besök av vildsvin, som bökar upp stora hål i gräsmattan och äter upp potatisarna i grönsakslandet precis innan de är mogna för skörd. Därför har vi nu tänkt byta ut staketet mot ett nytt, vilket är lättare sagt än gjort, då växtlighet och staket på flera ställen har ”vuxit sig samman till en..”

De senaste veckorna har vi alltså ägnat några timmar om dagen åt att klippa fram staketet ur sina gömmor. Det är långt ifrån klart, men en bra början är ju alltid en god start. Däremellan har vi ägnat oss åt kvartettspel med bror och svägerska, bastubad, festande med seglande gäster och andra släktingar som har kommit på besök. Några lediga kvällar har vi sett på Tv-serien om Tjernobyl. Ruskigt bra, med betoning på ruskigt. Den har bara övertygat mig ännu mer om människans tillkortakommanden i förhållande till den teknik hon själv har varit med om att skapa. Hur säker kärnkraften än skulle kunna bli, kan den ändå åsamka förödande skador på allt liv för många hundratusen år framåt i tiden, om den kommer i orätta händer – vilket den alltså redan har gjort.

Att gå här och rota i sin barndoms buskar och snår känns däremot rätt rogivande, om än fysiskt ansträngande. Man kan upptäcka nya muskelgrupper i sin kropp som man inte hade en aning om innan man fick träningsvärk i dem…

Det är också tillfredsställande att arbeta med sin kropp och känna att man gör något vettigt och inte bara för det egna höga nöjet att bli fysiskt stark, som när man går på gym, exempelvis.

Men igår ”helgade vi vilodagen”, och eftersom ena halvan av vår ”Sommarkvartett” for hem igår kväll, och eftersom det började åska och regna efter lunch idag öppnade sig ett hav av bloggtid…. Bara sådär… 😉

Alltså – till verket! 😊

Jag har märkt att nästan vartenda blogginlägg sedan förra sommaren har på ett eller annat vis handlat om klimatet och effekterna av utsläpp av koldioxid på livet på vår planet. Vad jag än har börjat skriva om, har jag alltid hamnat där. Men årets väder i Sverige har lyckligtvis inte hittills verkat lika olycksbådande. Vi har orkat jobba på staketröjningen utan att svimma av värme. Förra året orkade vi knappt gå några steg på tomten utan att dåna. Jag tillbringade större delen av sommaren i skuggan av vår närmaste tall, och i vår vik blommade algerna som aldrig förr, när vi som mest behövde svalka oss. I år är sommaren välbehövligt sval, omväxlande och föredömligt ”svensk”.

Vad som i övrigt är ”svenskt” har i sommar varit på dagordningen, med mycket varierande svar. Jag tänker inte skriva så mycket om det, annat än att de som ordar mest om ”svenskhet” är de som visar minst prov på det som jag förknippar med ordet ”svensk”:

Att vara lite eftertänksam, klok, vänlig och kanske lite torrt faktisk och teoretisk. Att hålla på schyssta värderingar som ”människors lika värde”, ”mänskliga rättigheter”, ”asylrätten”, ”barnkonventionen” och ”internationell solidaritet”. Att vara stolt över framstående svenskar och samtidigt ha lite dåligt samvete för att vi inte gör mer. Att älska Tage Danielsson, Astrid Lindgren och att beundra sådana som Olof Palme och Greta Thunberg, som gör avtryck och intryck ute i världen.

Det är det Sverige och de svenskarna jag känner mig stolt över och som gör att jag vill leva i detta land tills jag dör. Det är de hjälpsamma och uppoffrande svenskar som vill hjälpa dem som har det svårt och som vill göra vårt land ännu lite vackrare genom att bidra med kunskap och klokskap och hängivenhet så att vi tillsammans kan påverka politiker och makthavare att agera i rätt riktning när det gäller miljöpolitik, kultur, skola, pedagogik, omsorg, meningsfulla liv och en kärleksfull och inte minst, en rolig och utvecklande tid på jorden. De människor som tror andra om gott och vill andra gott, kan bidra och göra världen bättre. De som kommer hit och försöker, och också lyckas, leva sina liv som goda samhällsmedborgare och vill bidra med sina erfarenheter och kunskaper efter sin förmåga. De är lika goda föredömen som ”en ann”, som knappast har fått kämpa lika hårt för sin överlevnad. Vi är alla svenskar med olika ursprung och förutsättningar. Om några av oss har fördomar, är det vårt eget fel, eftersom fördomar är just fördomar, och bygger aldrig på sanna fakta. I så fall är det inte fördomar. Om du har fördomar om några, har du valt att inte ta reda på sanningen.

Är du en god svensk – i min mening – möter du varje ny människa förutsättningslöst innan du bildar en egen uppfattning. Frågar och lyssnar på svar. Svårare än så borde det inte vara. Men det är svårt nog…. 😉

Och egentligen….? Vad spelar det för roll om du är svensk, turk eller kines?

Vi borde kunna säga att vi är stolta över att vara en människa. Att representera mänskligheten. Men det är ungefär lika svårt att vara stolt över att vara människa som att vara svensk, i dessa tider. Så det bästa är väl att vara stolt över sig själv, till att börja med. Om det går bra kan man gå vidare till sin ”nästa”, sin familj, sin släkt och sitt grannskap. Och om man inte lyckas med det finns det ju alltid möjlighet att påverka sig själv och sina närmaste i rätt riktning.

Gräv där du står, och du ska finna… vadå? Ja, det är det som är spännande med livet – att inte veta riktigt vad man söker… 😉…. Men vi har t.ex pratat med fler grannar den här sommaren än på alla tidigare år, bara för att vi har stått utanför vår tomtgräns och bökat och klippt i buskarna och varit tillgängliga. Och vi har fått en del råd och dåd om vildsvin och annat. Det gäller bara att kliva över sin ”comfort zone”… Men det tog tid! 😁

Lämna en kommentar

15 juli, 2019 · 16:06