I ljus och mörker….

Igår var det ljusets högtid i Sverige. Runt om i landet går barn och vuxna för att hylla ett helgon från Sicilien som blev offer för sin tid. Hon var godhjärtad, sägs det, och kom med bröd till hemlösa och fattiga och eftersom hon var kristen och var godhjärtad mot tiggare, var hon också dömd till döden. Det finns fler myter omkring detta, och en annan är att hon inte fick gifta sig med den hon ville. Man stack ut ögonen på henne och dödade henne. Hon brändes på bål men dog ändå inte och hon stacks då ihjäl. Därav det röda bandet kring midjan.

Lucia kommer av ordet Lux, som betyder ljus. Och tanken med att fira  Lucia var att ljuset skulle ge hopp om framtiden. 

Igår dödades ung man på en skola i Stockholm av en annan elev. Man vet ännu inte säkert motivet. Men alla vittnen kan berätta att den mördade var en godhjärtad person som aldrig ville någon annan något ont. Han var också ensamkommande med uppehållstillstånd.  Om pojken som mördade honom vet man inte annat än att han hade varit bråkig och aggressiv tidigare och särskilt mot ensamkommande. 

Åter, åter igen…..

De unga godhjärtade är offer för sin tid. 

De som vill hjälpa andra straffas.

Våra folkvalda blundar och låtsas inte se att den goda viljan måste visas även hos dem. Vår demokrati bygger på att alla har samma rätt att leva och dömas på samma villkor. 

Den unge mannen som inte längre lever försökte hjälpa alla dem som inte fick uppehållstillstånd. 

När Regeringen gör ett halvhjärtat försök att ställa till rätta, går Alliansen emot. Varför då? För taktikens skull? Ja, inte är det för kärlekens skull. 

Men vi tänder ett ljus. Låt det brinna! 

Man frågar sig hur det kunde bli så här? 

Är ni förvånade? Nästan varenda Tv-serie, nästan alla Tv-spel, nästan alla rubriker i tidningar och på sociala medier vältrar sig i våld, mord och  kriminalare. Jag anses nästan suspekt om jag säger att jag inte läser deckare. Deckare och mord på TV anses av väldigt många vuxna ha högsta mysfaktor.  Inte konstigt då att godheten numera anses vara suspekt. Att vara ”godhetsapostel” är hycklande och falskt.

Men alla som påstår sig ha en kristen värdegrund, men inte tror på det goda, kan kanske förklara för mig hur de ställer sig till hur Lucia som var kristen och godhjärtad kunde brännas på bål. Var det rätt att hjälpa tiggare  200 år efter Jesu födelse men inte nu? 

Svaret är väl troligen att de som tjatar mest om kristna värderingar inte vet vad det innebär. De tror att det handlar om Kalle Anka på julafton och skinka och julklappar. 

Jag tänder ett ljus till. Ett upplysningens ljus.

Lämna en kommentar

Filed under Tid

Renovering time! 

Nej då….. Det är väl inget större fel på mig, men när förkylningssymptom kommer smygande på tå, som tomtarna i ”Midnatt råder”, blir jag kanske alltför försiktig. Kryper liksom in i mig själv och den trygga ”stugvärmen”. Vi är ju inte i en stuga just nu och nästan den enda värmen kommer från ett extra olje-element som står mitt i vardagsrummet sedan man bytte ut husets alla vanliga element tidigare i höstas. Vår katt har funnit en ny kompis i detta element och ligger och trycker sig mot det och tycks trivas med värmen därifrån. Själv skulle jag svettas ihjäl i hennes päls, men katter är ju inte som vanliga människor…  😉 

Att bli förkyld är ju inget större problem så länge man inte har feber eller huvudvärk, vilket jag inte har haft vid det här tillfället, men jag märker att för varje år som går har jag allt mindre tålamod och ork på mitt arbete, om jag så  bara är det minsta indisponerad. Det värsta är ju att det kan gå ut över barnennpå jobbet, på ett eller annat sätt. 

På andra arbetsplatser kan man kanske bli otrevlig mot kollegor eller utföra sitt jobb mindre bra, men det drabbar inte tredje part lika mycket. Fast just nu kommer jag inte på vilken arbetsplats som skulle vara bra att vara lite småkrasslig på. Definitivt inte på sjukhus eller förskola,  i butik eller i restaurangkök…. Kanske lite lättare på kontor?

Jag vet inte, men jag tror att man blir mer ljudkänslig med åren, i samband med infektioner. De som tycker att man ska jobba tills man blir 75, kan inte ha jobbat med barn. Inte heller på byggen eller i bullriga fabriksmiljöer. 

Hur det verkligen är att jobba finns det inga entydiga svar på. Det är ju olika från fall till fall och dessutom förändras vi ju alla med åren och med nya erfarenheter. Däremot kan man väl säga rent generellt att villkoren är olika beroende på vilka arbeten och förmågor man har och dessvärre kan dessa bedömas helt olika beroende på status och  förutsättningar och beroende på vem som dömer….  😉 

Orättvisor förekommer överallt men en del människor verkar överleva all världens elände, medan andra är känsliga och dukar under för minsta förkylning. 

Jobbar du med barn och människor blir du oftare smittad och behöver ibland bli sjukskriven och förlorar mer inkomst än andra. När jag var ung var det sällan ett problem för mig. Jag blev nästan aldrig sjuk. 

Men… säger en del…..  ”Du behöver inte ha det där jobbet. Du har valt själv.”

Det kanske jag har. Men jag har inte valt att bli förkyld en gång i månaden.

Och varför sitter jag och tänker på jobbet på lördagen? 

Bra fråga! 😊 

Nu ska jag bara njuta av att vila en hel kväll och en hel dag till. Vem vet? 

Kanske blir jag helt kry på kuppen?

Så, vad gnäller jag om?

God fortsättning på helgen……

 ”a – a – a – atjoo!?”

Lämna en kommentar

Filed under Tid

I sinom Tid….

Ute på nätet en söndagseftermiddag – mina vanligaste klick brukar handla om ”de ensamkommande”  och berättelser om dem som antingen gör mig djupt bedrövad eller stillsamt hoppfull. Länkar om miljö och klimateffekter och hur människor förhåller sig till dessa stora hot mot vår planet, muntrar inte heller upp mitt sinnelag direkt, även om jag även där kan se och lära och känna att det finns ljus i mörkret. Bara inte tillräckligt fort, händer det! Men genom att vara passiv och inte handla för mycket onödiga saker och inte flyga kors och tvärs över jorden, eller ta bilen vid första bästa tillfälle gör jag nytta i det lilla.  För mig är det enkelt, eftersom jag inte har körkort och är ganska flygrädd. Någon hade frågat Malena Ernmann vilka flygresor som inte var nödvändiga, och hon sa att hon inte kunde svara för någon annan, ”men för mig är inga flygresor nödvändiga”, sa hon. Det tycker jag är ett klokt förhållningssätt. Var och en tar ansvar för sina egna handlingar. 

När det gäller #metoo-rörelsen, som jag ju också följer med högre eller lägre grad av vämjelse och/eller  hopp, handlar det väl i princip om samma sak. Ett slags ödmjukt närmande till andra människor eller en hotfull approach som aldrig kan leda till en god relation. 

Jan Guillou frågar sig nu oroligt om han törs krama en kvinnlig vän utan att bli anklagad. Jag hävdar att nyckeln till framgång alltid måste vara lyhördhet. Det sägs att det behövs kurser i våran ”kultur” för nyanlända…. Vackert så, men efter den här #metoo-tiden, tycks det mig som om inte bara nyanlända skulle ha glädje av något dylikt.

Kanske hävdar några att man inte kan lära gamla hundar sitta…… Men kan man lära sig hantera en ny dator eller mobil eller många andra krångliga saker, så nog kan man lära sig några enkla umgängesformer till allas glädje. 

När man säger sig värna om ”våra svenska flickor” gentemot ”tafsande afghanska killgäng” tycks tafsande vara lika med dödssynd, men om en vanlig svensk gubbe lägger handen på en främmande tjejs lår och stryker det i all ”vänskaplighet”, skulle man förstås begå ett stort misstag om man kallar det för tafsande. Nej, för det kallas ju i så fall för flirt. En del män påstår nu att sexuella trakasserier är en helt annan sak, och vill påstå att det pågår en häxjakt mot män som bara vill…..känna lite……

Vad dessa män vill eller inte är helt ointressant så länge kvinnan ifråga inte vill. Det enda män och andra trakasserande människor behöver lära sig är lyhördhet! 

Eller hur svårt kan det vara?

Det enda vi människor behöver lära oss, vad gäller miljö och klimateffekten, är att lyssna och lära och inte våldföra oss på vår planet. Eller våldföra oss på varann!

Vår jord. Den enda planet vi har! 

Lyssna! 😊 

Lämna en kommentar

26 november, 2017 · 15:37

Vuxen….

Jag hör nog till den kategorin människor som mognar långsamt. Inte att jag beter mig speciellt barnsligt, men jag har alltid gått omkring och känt mig liten i förhållande till andra. Mycket beror nog på att jag har sett ungdomlig ut och jag har också som ung haft lite ansträngande fobier, såsom telefonfobi, t.ex. Det gör att jag har fegat ur i vissa sammanhang när andra har fått ta över.

Först när jag började jobba på ”dagis” i 25-årsåldern kunde jag känna en viss mognad. Jag ringde telefonsamtal till barnens föräldrar vid sjukdom, utan att darra på manschetten. Jag tog ansvar för en syskonavdelning på förskolan och verkade på ytan rätt vuxen. Min omgivning gick nog på det här mognadstestet även om jag många gånger fick höra att jag verkade mycket yngre än jag var….. Och jag kände mig aldrig riktigt vuxen.

Jag har nästan hela mitt liv längtat efter att bli lite äldre, så att människor skulle ta mig mer på allvar. När jag nu har blivit så pass mycket äldre så att barnen i skolan undrar om jag har egna barnbarn, istället som förr, om jag hade egna barn, kan jag fortfarande inte säga att jag verkar mer vuxen och pålitlig än förr. Det är nog snarare så att min mognad har varit ganska konstant hela tiden bara det att jag dolde den bättre förr, och de som lyssnade på mig förr gör det fortfarande.

Fortfarande undrar jag vad jag ska göra när jag blir stor, som om det jobb jag har nu inte är vuxet nog.

Mitt jobb innebär ju att jag ska vara och agera vuxet inför en stor klunga barn. Att inte säga dumma saker eller göra dumma saker mot barn och andra vuxna. Att hjälpa någon som är i nöd även om det inte är min elev. Att reda ut konflikter och att sist, men inte minst vara en god och inspirerande förebild som pedagog inför mina elever. Att vara inkluderande mot alla och inte uteslutande. Att bemöta alla, vuxna som barn, med respekt.

Det är väl så det är att vara vuxen?

Det  är i alla fall det som krävs av en när man jobbar som utbildande och förebildande pedagog.

Nu har det ju kommit fram i diverse yrkesgrupper att människor absolut inte klarar av alla dessa krav på arbetet. Jobbar man på teatern hävdar en del till och med att det hör till yrket att känslor ska svalla på kollegors bekostnad. Att bete sig vuxet står inte högt i kurs.

Kanske kan man på vissa jobb kosta på sig att vara lite grinig mot andra. Att leva som man lär, dvs efter en viss moral, kan verka för mycket ”politiskt korrekt”, men på dessa jobb har man inte tusen små stjärnögon riktade mot sig som när som helst kan släckas, vid fel signaler från de vuxna i sammanhanget.

När en av våra politiker börjar mynta begreppet ”vuxen”, undrar jag vad han lägger för betydelse i begreppet. Han pratar om att vara vuxen i diskussioner och det är vackert så. Det vore bra om särskilt politiker kunde vara föredömen i det fallet.

Jag undrar om hans vuxenhet inbegriper det där med att ta ansvar för egna och andras barn. Att hjälpa dem som är i nöd? Att reda ut konflikter och att visa alla lika mycket respekt. Att vara en god förebild för alla?

Att visa att alla har ett lika värde oavsett varifrån de kommer. Att alla är  lika inför lagen och att alla ska samma förutsättningar att klara sig.

Kanske är läraryrket och politikeryrket ganska lika ändå. Det krävs lite extra att vara vuxen, inte bara inför sig själv utan också inför dem som man ska leda och lära.

Lever du inte som du lär, slår det omedelbart tillbaka. Dina elever eller väljare litar inte på att du är vuxen ditt uppdrag….

Så, ju mer jag tänker på det – nog är jag vuxen alltid…. 😉  ……..  Inte utan att jag längtar efter att bli liten igen…..

Lämna en kommentar

Filed under Tid

Udda

I mitt liv har jag nog alltid känt mig lite udda. Inte på något negativt sätt men ofta har jag fått förklara varför jag är, eller gör, på ett lite annorlunda vis. Inte så att jag sticker ut som en Pippi Långstrump men ändå lite olik mot min jämnåriga kamrater. När jag i gick i grundskolor och på gymnasium på Östermalm, hörde jag aldrig till de där välklädda och snygga, smarta tjejerna, och därför kanske inte de mest populära. Det var nog inte en ekonomisk fråga utan handlade mest om totalt ointresse från min sida. Min mamma ville alltid att jag skulle klä mig modernt för att inte få nån töntstämpel, medan jag helst inte ville klä mig alls. Lyckligtvis har jag aldrig omgett mig  med mobbare utan mina kompisar var välklädda även invärtes. Inga var snobbiga men heller inte slarviga slashasar. På 70- talet passade min alternativa stil väl in. Praktiskt taget alla medvetna människor gick in för att se så alldagliga ut de kunde, fast med viss finess, de som hade talangen. På något sätt har jag alltid lyckats sätta på mig kläder under årens lopp. Men det har varit mer tur än skicklighet om jag har hittat något som har passat min stil och personlighet. Min lycka är väl att jag alltid har jobbat med barn och ofta på förskola, fritids eller förskoleklass. Inte många förväntar sig att personal klär upp sig när barnen springer omkring i galonisar. 

På så sätt har jag nog passat in i de där sammanhangen när det förväntas av läraren att hen ska delta i barnens lek. Men någonstans där kan jag också ibland känna mig udda. Att inte passa riktigt in i något läger. Inte i välkostymerades kapprum och inte ett evigt galonisväder med torkskåp och blöta vantar och leriga stövlar som kliver på min skor. För även om jag trivs i den gyttjiga samvaron med barnen och personalen, kan jag undra om det verkligen är det här som var meningen med mitt liv. Nu har jag ju fått en egen förskoleklass till slut, men under den perioden jag jobbade på fritids enbart, såg jag inget ljus i tunneln. Var skulle jag få min inspiration ifrån när nästan all tid gick ut på att forsla barn från ena aktiviteten till den andra – med eller utan överdragsbyxor och med eller utan tillhörande tjat. I de sammanhangen och tillsammans med de kollegorna kunde jag känna mig avslappnad och skrattade mycket åt gemensamma upplevelser. Vi jobbade som arbetslag och delade på sysslor. Ändå var jag lite udda i min förväntan på att mitt arbete skulle ge mig något mer. Alla mina utbildningar kändes förgäves annars.

När jag däremot har jobbat som lärare, både förr och nu, har jag känt mig lite som en främmande fågel bland de kollegorna. Jag har svårt sätta fingret på skillnaden. Vi har samma uppdrag, delvis, och har intresse för pedagogik och barn, naturligtvis, men dels är det nog det här med kläderna….. Jag blir aldrig en riktig ”fröken”  på gott och ont, vilket jag ju aldrig har strävat efter. Sedan tror jag att det här med lärarens absoluta auktoritet – att vilja vara den som bestämmer – har betydelse. Jag vill också bestämma,  men mest när det gäller mina pedagogiska hjärtefrågor. I övrigt är arbetslaget min ”fördel” som jag drar nytta av. Att ta hjälp av andra och att hjälpa andra att lösa problem, är viktiga byggstenar när man jobbar med barn. Om jag blir sjuk vet jag att andra kan rycka in. Jag behöver inte skicka sju sidors planering till en vikarie….

Men det där med att vara ensam lärare kan vara skönt så länge det fungerar. När jag var musiklärare senast njöt jag av att göra som jag ville. Jag hade min agenda och barnen var för det mesta nöjda. Allt var bra ända tills det uppstod problem i en klass och jag bad en klasslärare om hjälp. Då kände jag mig ganska ensam och hjälplös. Så länge allt fungerar är allt frid och fröjd, men om inte, känner man sig ganska ynklig och usel som lärare…. ”Va? Klarar du inte min lilla gulliga etta?”

Jo, det hade jag ju gjort halva terminen, men vad hjälpte det? 

Och som musiklärare skulle jag planera alla avslutningar, Luciatåg , sätta upp och klä granen, planera storsamlingar, kompa musikaler……

Sedan dess har jag känt att jag aldrig mer vill spela solo i arbetslivet . Precis som i musiken. Jag samspelar gärna och gör min del för det gemensamma och där min insats krävs, men att inte ha någon att diskutera barn eller pedagogik eller andra praktiska frågor med, passar inte mig. 

När jag kom tillbaka till min nuvarande skola efter utflykten som musiklärare fick jag ett helt annat bemötande av en klasslärare vars klass jag hade i musik, så även om jag även där jobbade ensam med klassen, så hade jag stöd av läraren. Mycket bättre.

Men att ingå i arbetslag och känna sig behövd eller delaktig behöver inte innebära att du inte är udda. 

Du kanske inte ens är så udda som du känner dig ibland. För egen del har jag ofta känt att jag har behövt förklara något hos mig som jag upplever som annorlunda jämfört med hur andra säger och tänker, men i själva verket är det bara jag som tycker att jag är udda. Då undrar jag – är det bara jag, eller går alla omkring och känner sig annorledes på något vis? Det vore ju roligt, för i så fall är vi alla lika i vår olikhet…. 😉 

En udda gemenskap…. 

Lämna en kommentar

Filed under Tid

Början på slutet….

Det närmar sig. Slutet på historien. Årets klimax – nyårsafton – är också i vibrerande närhet. Nu ska bara det där sista rättas till, stukas om och paketeras fint inför jul. Mitt sista läsår i skolan har jag tänkt mig. Min sista årskull ska lära sig det mesta av det bästa ur mitt skafferi, men de här barnen ska också ge mig något inför framtiden, har jag tänkt. Något som inga andra barn har fått möjlighet till…. 

Mer om det lite senare… 

Medan vi avslutar mitt dansprojekt inom de närmaste veckorna kommer vi samtidigt  fortsätta och fullfölja ett läsprojekt med Astrid Lindgren i fokus, som innefattar bokstavsinlärning och alfabetsprojekt som väl för barnens del kommer att bli en never-ending story. För egen del sätter jag nog punkt någon gång i juni nästa år. Delvis känns det fantastiskt befriande men också en aning stressigt.

Hinner jag verkligen – tillsammans med mina kollegor – lära ut och göra allt det vi och jag kan på ett ynka läsår? Tänker på allt jag redan nu har missat i samband med mina mattedanser. Alla begrepp och indelning av tal. Alla lekar och….. 

Tja….. Som vanligt måste mina tankar omprogrammeras. 

Tänk positivt. Tänk på det som är gjort och inte ogjort. Ibland störs tanken av sånt som kommer ivägen. Resursfördelning, ny personal, personal som slutar. Papper som försvinner och kommer fram igen. Konflikter som inte rör mig men som jag ändå blir berörd av. Så är det ibland att jobba i skolans värld. Sådana saker  som en gång stressade mig så att jag blev utbränd, påverkar mig fortfarande och särskilt alla de nätter som jag har haft mer eller mindre kraftiga sömnrubbningar. Då går jag på fälgarna. Rädd att skrapa i botten har jag varit några gånger, men mitt humör har varit bättre än förr. Jag har haft mycket bättre tid för planering, och trots att jag har jobbat över flera timmar i veckan ibland känns det ändå som om jag har kontroll över min tid på ett helt annat sätt, eftersom jag inte behöver jobba på fritids, dessutom. 

Men om jag ser det i stort. Nog kan det bli stressigt att försöka lära barnen allt jag kan och vill…. 😉 

Det där med naturen, klimatet, djuren och kulturen, och att sen knyta ihop säcken för att se och förstå sambanden i naturen, då hela naturens kretslopp står klart och tydligt för deras inre syn till våravslutningen…. Hur ska jag hinna med?

”Lugn i lilla stormen”, säger du nog. 

Jag måste tänka på att barnen bara är 6 år…..de ska gå i skolan hela livet. Tänk också på vilken tid det tog för mig att lära allt jag kan. Dessutom har jag säkert glömt mer än hälften på vägen…..

Jo, men jag har ju haft all tid i världen för egen del. Innan barnen ens har gått ut lågstadiet kommer vi att kunna se resultatet av klimateffekten….. 

Men…. Som vanligt får jag ta ett steg i taget.  Och ibland ett steg tillbaka. All vår början bliver svår. Jag ska inte bidra till att göra den ännu svårare för de små liven…. 😉 

Vår uppgift i skolan är ju att ge barnen verktygen att klara sig ute i vida världen….. 

Kan du ditt ABC och behärskar du dina nio entalsdanser, kan du komma långt…. 😉 

Skämt åsido. Om grunden är lagd, ordnar det sig. 

Lämna en kommentar

Filed under Tid

Farsarvet – kruska,morötter, musik och söndagspromenader….

Varje gång jag gör kruska tänker jag en liten stund på min pappa. Han kokade ju sin gröt varje dag i sitt vuxna liv och åt den till lunch. Med kärnrussin i och skummjölk till. Vi barn fick när vi var hemma lingonsylt eller äppelmos till, men det tyckte pappa var onödigt. Det var ju russin i gröten. Hursomhelst är pappas gröt av närmast episkt format i vår familj. Alla hans barn och barnbarn och möjligen också barnbarnsbarn har ätit hans kruska.

Pappa var nog en vanemänniska. Så länge han arbetade i praktiken som låg i våningen där han och mamma också bodde, gjorde han i princip alltid som han brukade. Till middagen rev han sina morötter till sallad, och åt potatis och någon annan grönsaksrätt som mamma kanske gjorde till oss alla. Han lät oss äta kött och fisk, men var mycket kategorisk när det gällde mat. Han var vegetarian och följde sin övertygelse ända till slutet. 

Hans passion var ju musiken och han älskade inte bara klassisk musik utan och jazz och Povel Ramel, Alice Babs och Swedanes, Hasse och Tage och mycket annat fint. När det kom till melodiradiolyssnande var han inte särskilt nådig.  Men när Beatles kom in i vårt hem blev han förälskad i deras musik och sen dess fick även populärmusiken en plats i barndomshemmet. 

Mamma älskade ju också musik men hade inte så bestämda åsikter som pappa. 

Han var omtänksam och kärleksfull person, och inte alls särskilt sträng, även om det kanske låter så, men han var uppvuxen med två storasystrar och så småningom en lillebror, och jag tror att farmor lät honom hållas ganska mycket. Han var ju den förste lille sonen. Kanske bortskämd? Jag vet inte, men Farmor var nog en föregångare när det gällde barnuppfostran. Barnet kom alltid i första hand och det var ingen kadaverdisciplin där inte. Bara kärlek. 

Det finns en berättelse om pappa som barn, då farmor bad honom… ”Hasse, om du ändå ska gå ut i hallen, kan du inte gå genom köket och hämta mina glasögon?”

Då gav min pappa det bevingade svaret:

”Jag hade inte tänkt gå alls…”

Om man nu betänker att det klagas på dagens ungdom att de är lata och ovilliga att arbeta, kan man samtidigt tänka att min pappa,  född 1912, som verkade både lat och oartig mot sin mor som barn, ändå jobbade mer och längre än både hans barn och barnbarn någonsin kommer att göra, eftersom han jobbade från 27 års ålder tills han la tandläkarborren på hyllan slutgiltigt vid 95. Så det finns hopp om de kommande generationer som verkar slösa bort sina liv på ingenting. Kanske de har vilat färdigt i början av livet istället för efter pension, som vi andra dödliga.

Det var tankar som kom när jag tillredde min gröt, eftersom det nu har blivit kruskasäsong och eftersom det var söndag och vi tog en söndagspromenad – den vi alltid tar – och eftersom jag nog brås på min far är jag ganska lat när jag inte arbetar och gör inte många knop i onödan. Så nu är det vilodag som gäller. För både mig och katten….. 😉 

 

Lämna en kommentar

Filed under Tid

#metoo 

Det var en gång….

 Jag funderade ett tag.

Jo, men visst. Nog har jag blivit sexuellt  trakasserad alltid. Fast det var väl inte så farligt?  Jag menar…. Jag överlevde ju i alla fall. Som om jag borde vara tacksam för det.

Jag tar det från början:

Sicilien 1972

Min pojkvän och jag hade interrailat i flera veckor tillsammans och hade kommit till en italiensk – tysk familj som vi skulle bo  hos nästan en vecka. Frun i huset hade kommit som tysk flykting till pojkvännens familj i Sverige och hade varit barnflicka hos dem. Sedan gifte hon sig med en italienare och bosatte sig på Sicilien. Mannen var lärare eller professor i staden. Han var nog i 50-årsåldern och var inte speciellt stilig men han tyckte väl att han hade en viss makt och pondus eftersom han var en högt uppsatt person. Frun i huset var betydligt mildare i sin framtoning och mycket rar. Hennes sätt att bjuda på maten blev sen ett talesätt i vår bekantskapskrets. Hon kom väl inte ihåg ordet ”varsågod” så hon sa istället ”Ta då, Hans-Olof …. Ta då, Camilla!” Jag gissar att det var en direktöversättning från tyskans ”nähmen sie”, men det lät så rart.

Nåväl. När vi skulle gå till sängs, visade det sig att pojkvännen och jag inte fick sova i samma rum – nej, inte ens på samma våning – eftersom vi var bara 18-19 år och ogifta. Att vi hade varit ute på egen hand i flera veckor var inget mannen i huset tog notis om. Hasse skulle bo i farmoderns våning högst upp i huset och mannen i huset tyckte att jag skulle följa med upp och säga godnatt och se hur han hade det. Det gjorde jag och det var Ok. Den andra kvällen likadant…. Men efter att mannen och jag klivit in i hissen, tryckte han på källarvåningens knapp. Jag blev skräckslagen!  Han böjde sig fram och smekte min kind och försökte kyssa mig, som jag minns det…. Jag ryggade bakåt så gott det gick i den trånga hissen, och sa ”Nein!” Han sa ”Warum?”

Varför? 

En tjock italiensk gift gubbe undrar varför inte en blond svensk tjej med pojkvän, som dessutom är hans gäst, inte vill att han ska kyssa henne eller tafsa på henne!! Sanslöst. På svenska hade jag kunnat svara bättre men tydligen lyckades jag svara hyfsat på tyska, så han tryckte ilsket på rätt våningsplansknapp i hissen och vi kunde gå in till hans fru. Jag skämdes för henne fast jag inte hade gjort något och skyndade in på mitt rum. Jag låste om mig men var ändå rädd att han skulle försöka ta sig in. Och jag våndades över att Hasse inget visste. En hemsk natt. Nästa dag bestämde vi att vi skulle åka tidigare från Sicilien. Hasse blev väldigt upprörd när jag berättade vad som hänt.

 Jag följde inte med upp i hissen på kvällen. Mannen verkade arg och den stackars frun såg undrande ut, men såhär i efterhand tänker jag att det inte kan ha varit första gången det hände. 

Det var en varm, het dag, som vi lämnade Sicilien och den goda hustrun skickade med oss ett gott hemlagat is-thé att ha med på färden. Det var så gott, och trots att det var kallt, tänker jag än idag på med vilken värme hon överlämnade den goda drycken till oss….. ”Ta då Hans-Olof…. Ta då, Camilla!” 

Vi vet inte hur det gick för henne senare, men jag önskar innerligt att hon slapp leva resten av sitt liv med denne svekfulle man som i mitt medvetande har gett Italiens dubbelmoral ett präktigt ansikte….

 Stockholm 1977 

Vi var några stycken som hade en liten fest hemma hos en av min kompisar. Det var idel körsjungande killar och tjejer. Såna människor som jag alltid brukade umgås med. Vi hade trevligt och sjöng och spelade och pratade. Nog drack vi vin men jag drack sällan för mycket på den tiden eftersom jag var rädd att få migrän av det. Men det blev sent och flera stycken av oss fick stanna kvar och sova över. Så gjorde man ju när man var ung..   Vi placerade oss på soffor och madrasser och som jag minns somnade jag in på en säng men utan någon bredvid mig. 

Jag vaknade och jag tror i en viss upphetsning… Jag har nog drömt något, tänkte jag innan jag upptäckte en hand innanför mina byxor OCH trosor…. Men handen försvann snabbt och jag vände mig om och upptäckte ett. ”ljushuvud” – en ljuslockig grabb som nog var en liten prins hemma som liten men nu såg han mest förvuxen ut som prins betraktad.

”Vad gör du?“

”Du ville ju”, sa han….

”Jag sov ju”, sa jag.

Han flinade hånfullt….. 

”Det verkade inte så”…..

Denne unge man, som varken förr eller senare har påverkat mitt liv, har ändå påverkat min självsyn. 

Att inte bli betrodd. Att känna sig misstänkliggjord. Jag hade inget att sätta emot, trots att det var han, denne gosse med prinskalufs, som hade sin hand under mina byxor när jag sov men det var jag som skulle skämmas eftersom ”det var jag som ville”….., fast jag sov?!?!

Men vem var det som ville först? Och vem hade frågat om lov?
Jag vet inte om de här exemplen duger. Kanske är de inte tillräckligt spektakulära. Jag har nog varit med om fler tillfällen då jag och min kropp har utsatts för övertramp, men dessa ovan nämnda lyser starkast. Inte något att skryta med men något att kanske belysa samtiden med, trots att det jag berättar om belyser historien. 

Lämna en kommentar

Filed under Tid

Nu snackar vi tid!

Det känns som en hel evighet sen jag sist  bloggade. Inte sedan jag började jobba efter sommaren har jag tryckt och tyckt ner några tankar här. Ganska precis en månad har gått sen terminsstart

Mitt liv förändrades i ett slag väl tillbaka på arbetsplatsen. Det jag trodde skulle bli ett relativt lugnt sista år på jobbet började i hög fart med en rivstart, för att öka hela tiden.

Först för någon vecka sedan kunde jag cykla hem från jobbet bara någon halvtimme efter att jag egentligen slutade för dagen, och kunde tycka att jag var färdig med dagens uppgifter. 

Jag som gick in i väggen för tio år sedan pga just tidsbrist när det gällde planering och utvecklingssamtal och reflektion och dokumentation, tyckte att jag nu hade fått ett hav av egen tid. Jo pyttsan! Men, jovisst kommer det att lugna ner sig. Det säger alla mina kollegor. Och kanske för att jag kunde uppleva viss nedtrappning i tempo för någon vecka sen, var det som jag hann känna efter att jag var förkyld. Typiskt! 

Nu sitter jag hemma och begrundar. Vad är det som tar sådan tid? 

Allt administrativt, allt letande efter papper, skriva veckobrev, göra maillistor…..jag vet inte allt! 

Men barnen då? De är det minsta problemet. Självklart finns det saker som uppstår i barngruppen, men det är ju därför man jobbar med barn. För att lösa konflikter och förebygga ett gott klimat måste du som lärare ligga lite före. Det är ju alltid det som är roliga med lärarjobb och särskilt med F-klasser. Man har ganska stora friheter. 

Men nu kan jag inte påstå att jag ligger lite före direkt…… 😉 

Snarare halkar jag med av bara farten, men snart är jag ikapp. Ska bara hosta färdigt först och snyta mig klart när febern släppt taget för gott. 

Var hemma från jobbet i tre dagar och idag på lördagen tänkte jag göra en provpromenad i närheten, där vi har blivit erbjudna att titta på två kolonistugor. Sen skulle jag handla lite grönsaker, och efter det lilla äventyret kom jag hem alldeles matt och svettig…. 

Men precis som allt annat – en förkylning behöver också tid på sig. Ingenting kan bli bättre av stress och press. Och nu är jag glad att det bara är lördag eftermiddag. Än finns det hopp om bättring till nästa vecka. 

Vila och kärlek är A och O. Det gäller bara att komma ihåg det medan tid är…

Och nu är jag på väg igen med blogg och jobb, och det jag har varit särskilt mån om att få göra i arbetet med denna klass  – att en sista omgång lära ut mina danser och att försöka få en helhet tillsammans med barnen kring danser, och begrepp kring entalen. 

Men kanske hjulen snurrar på lite för fort?  Kanske ska tåget stanna lite längre på  varje station?

Det ständiga dilemmat – att å ena sidan vilja framåt och å andra vilja ta det lugnt och låta kunskap och tankar sjunka in. Det finns fördelar med allt. 

Just nu ägnar jag mig åt det senare alternativet. 

Jag står still – alltså tänker jag… 😉 

Trevlig fortsättning på helgen! 

Lämna en kommentar

Filed under Tid

I Pelles sällskap…. 

När jag var barn och precis hade lärt mig läsa, hittade jag i vår bokhylla en hel rad med Pelle Svanslös-böcker. De var på precis rätt nivå för mig. Jag slukade dem tämligen raskt. De var snälla, men inte okomplicerade för det. Den elake Måns och hans enfaldiga medlöpare Bill och Bull, ställde hela tiden på till det för den stackars godtrogna katten utan svans. Måns var elak på flit. Han önskade hela tiden att Pelle skulle göra bort sig och dra det kortaste strået, och gjorde allt för att det skulle bli så utan att det skulle märkas att det var han som var boven i dramat. Men Bill och Bull lyckades oftast klanta till det så att han ändå blev avslöjad.

Alla jag kände på den tiden brukade härma de tre katternas idiot- konversation:

Nu ska vi se till att Pelle förlorar, sa elaka Måns.

Pelle måste förlora,  sa Bill.

Förlora var ordet, sa Bull.

Men naturligtvis vann alltid Pelle, vad tävlingen än handlade om och Måns blev alltid lika arg på sina medhjälpare för att hans planer hade gått i stöpet. Pelle vann varje gång för att han var av naturen god. 

Böckerna var skrivna som någon slags satir och katterna hade mänskliga förlagor, fick jag lära mig långt senare. Jag tror det handlade om maktstrukturen på Uppsala universitet, där författaren Gösta Knutsson höll hus. Kanske kändes de här katterna lite extra flerdimensionella, tack vare att det fanns en verklighetsbakgrund. 

Det rörde sig om ett Sverige på 40- eller 50-talet, men jag behöver inte tänka länge innan jag hittar nutida motsvarigheter..

Eller hur? 😉 

Men har man vuxit upp i Pelles sällskap som barn, tror jag att man är mer eller mindre vaccinerad mot medlöperi och elaka påhopp. 

Då tycker man inte att nån är löjlig för att den inte har en svans eller bor i familj, och hånar ingen för att den är snäll och godhjärtad. 

I den bästa av världar vill människor dra lärdom av andras erfarenheter och förstå meningen med att vara snäll och inte stygg.

Det är snäll man ska vara, säger Bill.

Snäll var ordet,  säger Bull.

Bill och Bull ska vars tysta, säger Måns, som ogillar att Bill och Bull har egna idéer ….. 

Kanske kan vi av dessa katter lära, 

att vara snälla mot nära och kära, 

Och mot dem som kommer från andra länder,

Det kanske händer….

Fast de har andra färger, former, svansar och ränder? 😉 

Lämna en kommentar

Filed under Tid