Igår skulle jag ha firat 21 år med dig, men jag hann inte, även om jag hade tänkt hinna med det också.

Jag har varit ”otrogen” mot dig i många år nu – alltsedan jag började rapportera från klimatdemonstrationerna med Greta Thunberg och Fridaysforfuture för 8 år sedan.

Det känns verkligen som om jag sviker dig och mig själv när jag skriver på annan plats på nätet om det som just nu och sedan alla dessa år tillbaka, har varit mest angeläget för mig – livet på planeten och kommande generationers framtid. Alla barn som jag har jobbat med genom åren… Ska de inte få ett drägligt liv? Eller deras barn? Eller alla mina små släktingar?

Jag har ju inga egna barn och barnbarn, men kanske kan jag just därför höja blicken och tänka på allas våra barn? Och deras framtid…

Om detta – det viktigaste – har jag dryftat varje vecka på annan plats, där jag får fler följare och läsare än jag numera får på bloggen.

För ”sakens skull”, alltså. ”Härtill är jag nöjd och tvungen”.

Men mitt hjärta finns ändå alltid här, på ”fast mark” på bloggen, där jag alltid har skrivit vad jag vill praktiskt taget. Det känns lite konstigt nu att inte dela det allra viktigaste med dig.

Men jag kan alltid komma tillbaka. Du är trogen, även om jag inte har så många trogna läsare som jag hade en gång i världen. Men det tog ju också tid att arbeta upp en ”läsarskara” på den tiden. Tid också att springa in och läsa alla deras bloggar, som var roliga och intressanta, men också tidskrävande. Det var inga små korta Instagraminlägg, precis. 😏

När jag fick min första kommentar på bloggen var jag ju alldeles till mig.

(Kommentaren fick jag av Aniara som gjorde nedanstående bild åt mig något år senare, när jag introducerade ”Färgradion”. 😏)

”Jag har skrivit ett blogginlägg på nätet och en vilt främmande människa har svarat och kommenterat och gillat det jag har skrivit!” 😍

Det kändes som ett underverk, men sen har jag ju blivit mer van och kanske inte blasé, men lite bortskämd kanske rentav. Men den första gången glömmer jag aldrig!

Jag tänker också att mitt bloggliv blev min bästa ”skrivarskola”. Jag lärde mig av mottagandet, hur jag skulle skriva som bäst, och vad som ”gick hem”.

Så 21 år senare har jag dig, kära blogg, att tacka för eventuella framgångar med mitt ”klimatskrivande” varje vecka.

Men någon gång skulle det också vara roligt att bre ut sig och skriva om vad som helst, som faller en in, igen. Så som jag gjorde förr. Om våra  katter, eller musik, eller… Fast katterna finns inte annat än i våra minnen och på bild.

Innan jag verkligen förstod allvaret med klimatförändringarna. Sen dess är det som om min världsbild har förändrats. Jag kan inte släppa loss och vara sorgfri och utan skuld.

Jag har väl relativt sett ingen gigantisk skuld jämfört med många andra i den rikaste delen av världen, men det hjälper inte. Mina tankar kan ändå inte göra sig fria. Utom ibland när man bara sitter här på landet och tittar ut över fjärden, och någon ung släkting övar på att kapsejsa med jollen.

Det kanske är en nödvändig övning inför framtiden: Att lära sig kapsejsa, för att komma på rätt köl igen?

Övning ger färdighet!

Precis som med att skriva. Till slut kan jag komma tillbaka till anledningen till att jag skrev detta inlägg:

Hurra, Hurra, Hurra, Hurraaaaaa!

Ja, må du leva i alla mina år, och kanske några till?

Vi tar ett år i taget! Den som lever får se och läsa…

Tjingeling!

Gott Nytt År!

Till det nya året far vi med bävan och oro, men också en gnutta hopp. Det kan väl inte bli värre än det redan är?

Det kan det förstås. Det kan bli ett tredje världskrig. Någon kan släppa en atombomb. Ryssland kan vinna i Ukraina och USA kan ”tillskansa” sig Grönland. Israel kan fortsätta svälta ut palestinsk befolkning och vägra släppa in mat och sjukvård, vilket för övrigt är precis vad de håller på med, medan världen ser på, utan att agera. Det finns ju massa fler farhågor. Som att sittande regering i Sverige kan fortsätta sitta i regeringsställning 4 år till, och kanske ännu värre – att det nuvarande regeringsunderlaget kan sitta i regering och inte bara vara ”underlag”.

Och klimatkrisen är ju ständigt pågående utan att världen reagerar, annat än för sent och för lite.

Men vi ska inte måla fan på väggen. Att det är valår i Sverige i år, känns faktiskt som sista hoppet, och att motståndet mot regeringens politik blir allt större. Jag tror att det är först när allt är riktigt dåligt, som människor reagerar. Så kanske är den urusla politiken en förutsättning för maktskifte. Inte förrän vi drabbas personligen, kommer vi reagera.

Denna paradox…ska vi önska mer elände, för att folk ska reagera och agera, eller hur ska vi bära oss åt?

Igår hade jag en diskussion med en man på sociala medier, om de – som jag tyckte – rättslösa utvisningarna av människor som har drabbats av att ”spårbyteslagen” har tagits bort, även retroaktivt. Vi tyckte inte alls lika, men det mest anmärkningsvärda var att vi båda höll en ganska god ton. Ingen beskyllde den andra för att vara antingen fascist eller antisemit, och ingen sprutade hånflabbande emojis omkring sig. Vi försökte båda vara så sakliga som möjligt men kom bara inte överens. Till slut skrev jag att jag inte trodde vi skulle komma så mycket längre i debatten, men att jag berömde honom för att han höll en god ton i samtalet. Jag avslutade också innan jag själv skulle ”gå överstyr” och bli för arg. Det skrev jag däremot inte till honom… 😏

Jag hade också skrivit i samma kommentar att jag inte kunde begripa varför man inte kan göra undantag i reglerna, när UD avråder svenskar från att resa till Iran, medan däremot människor som flytt från Iran anses kunna utvisas dit.

Sen önskade jag honom ett gott nytt år.

Han gillade min kommentar, för första gången, men jag vet inte vad det var han gillade. Kanske var han tacksam att slippa kommentera det där med UDs avrådan, för det kunde kanske inte ens han tycka var varken moraliskt rätt eller rättssäkert, även om han försvarade regeringens politik med att man inte kan ha sådana lagar som spårbyteslagen, för de var osäkra och inte förutsägbara. Men att utvisa någon till ett land som UD avråder människor från åka till – hur förutsägbart är det?

Jag ångrar lite att jag avbröt diskussionen där, för lite nyfiken på hans svar blev jag ju.

Så är det av godo att hålla god ton till varje pris, istället för att driva sin egen linje till max?

Kanske är det ändå bra att lämna samtalet halvöppet, utan att konfrontera tills alla blir arga och säger oövertänkta saker? Kanske är det så diplomater jobbar, när det funkar som bäst? Att inte göra motståndaren rosenrasande eller ge den en känsla av att ha förlorat sitt ansikte. Man har fått säga sitt, och ingen har gett sig, men man har delvis hållit med den andra om beskrivningen av förhållandena. Kanske blir den andre mer villig att kompromissa om den inte har blivit knockad direkt i första ronden.

Ska det goda samtalet blir ”det nya svarta” 2026?

Det vore förstås önskvärt, men dessvärre stöter man väldigt sällan på människor med andra åsikter, som det går att kommunicera med över huvud taget. En på hundra kanske? Jag vet inte, men det känns så ibland. Men ska man kanske vara lite ödmjuk själv också och inte omedelbart fälla ut taggarna så fort någon andas någon skepsis mot klimatforskningen. Det är ju bara det att man/jag  blir så evinnerligt trött på människor som ”hånskrattar” åt alla översvämningar och människor som drabbas av dem. Ja, de hånskrattar åt allt som har med väder att göra. När vi demonstrerar för klimatet på gator och torg, kan det visserligen komma fram farbröder och tala om för oss att vi inte kan eller vet något, men de skrattar inte åt oss eller gömmer sig bakom något falskt konto, och en del lyssnar faktiskt på svar och kan till och med ge oss rätt. Det händer nästan aldrig på nätet, men kanske skulle man kunna utmana dem i en tävling – att vara den som lyckas hålla god ton längst i en debatt – vinner …. Hm….? En dag på slottet?

”Prinsessan och halva kungariket” vinner den som har vunnit flest ”matcher”? Nej, stackars Estelle! Tänk, i alla sagor blev ju prinsessan bortlovad till den som var bäst på att tillfredsställa kungens behov. Och på den vägen är det. Den som fjäskar bäst för högre makt, får fördelar gentemot andra. Om man är rik är det ännu bättre. Då kanske man kan tilldelas hela länder om man har tur. Egentligen är ju hela världen korrupt. Köpstarkast vinner.

Så…ja? Var går gränsen mellan att hålla god ton och att fjäska? Mellan att vara diplomatisk och att vara korrupt.

Det handlar väl om att göra det för egen vinning, kanske? Men om jag vill komma överens med någon för att kunna hjälpa någon annan? Ja, men då är det väl alltid någon som kommer att kalla mig ”godhetsknarkare”.

Hur man vänder sig, har man ändan bak… 😏

Det skulle ju räcka med att vi bara försöker vara så snälla vi kan. Utan bli utnyttjade, eller överkörda. Inte så enkelt.

Livets dilemma… 🤔

Naturen gör sig redo för en vinter som kanske ska komma snart, eller inte…?

Vi vandrar vår vanliga promenaden vid Årstaviken i Stockholm. Den vägen gör sig i alla väder och alla årstider. Till och med en gråmulen novemberdag kan vara vacker.

Så här dags på året är det inte ovanligt med häftiga snöfall och full vinter, men det kan också hända att hela november och december passerar utan minsta snöflinga. Men naturen gör sig ändå redo för vintern. Den är beredd på det mesta. Nuförtiden kan egentligen vad som helst hända när den globala temperaturen höjs. När haven värms upp mer än vanligt medför det tromber och översvämningar. Naturen kan anpassa sig om inte uppvärmningen går för hastigt. Då hinner inte djuren hitta nya sätt att klara av nya häftiga utmaningar.

Människor som kan något om biologi och hur olika växter och djur lever och anpassar sig efter olika årstider och väderförhållanden, kan säkert tolka och förstå varför djuren och naturen ”beter sig” på olika sätt, men vi ”vanliga dödliga” kan behöva ett lexikon, för att förstå naturens budskap till oss, när nu allting känns upp och ner och inte längre är förutsägbart. Det skulle kanske göra oss människor mer empatiska, och vi fick större förståelse för andra varelsers livsbetingelser?

Men det är kanske väl optimistiskt?

En del människor vill eller förmår ju inte ens förstå vad grannen säger, eller hur den mår. Än värre blir det om det är barn i en annan världsdel som far illa. Om man inte ens förstår vad ”folkmord” (genocide) betyder – hur ska man då förstå sig på ”naturmord” (ekocide)?

Hur ska man då kunna sätta sig in i en gråsuggas liv? Eller något annat litet kryp som vi trampar på utan att reflektera över hur det kan kännas?

Men, jag lever ändå på hoppet om att om naturen kunde göra det begripligt för oss människor hur den har det – hur den mår och hur den vill bli behandlad – kanske vi skulle ta mer hänsyn. I alla fler av oss. För inte kan det väl vara så att hela mänskligheten lider av total brist på empati?

När jag jobbade på förskolan, tidigt i mitt arbetsliv, gick jag på en kurs för att bli ”Mulle-ledare”, som skulle lära ut om naturen. Där fick vi tips om att ha en liten ”naturruta” i närheten av förskolan, som vi besökte regelbundet, för att se vad som fanns där och se hur naturen skiftade med de olika årstiderna. Det var roligt, och barnen tyckte det var spännande att upptäcka en naturplats och hur djur och växter kunde leva där.

Det var sådan pedagogik som gick att genomföra på 70-talet när inte barngrupperna var för stora för att lämna förskolegården, och pedagogerna hann läsa på och förbereda sig. Då blev naturen lättare att nå och förstå. Barnen fick träna på att gå och röra sig i terrängen och vi sjöng om olika djur. Allt hängde ihop. Och jag tror att barnen fick en upplevelse av att bara vara i en skog eller vid en sjö. Höra fågelkvitter och se ekorrar skutta ”från tallegren”. De fick en relation till allt som lever och växer i naturen, och lust att lära mer. Är det sådan pedagogik som Liberalerna kallar ”flummig”?

Men nu tycks varken barn eller vuxna i storstaden ha tid eller möjlighet att gå någonstans. Framförallt inte åka tunnelbana och buss ut till någon skogsglänta, och därför blir förståelsen och intresset så litet. Och behovet av att förstå en myras liv och leverne är inte särskilt stort. I den takt som människan intar allt större naturområden och bebygger den med hus och vägar, trängs vår förståelse för naturen undan allt mer.

Vi skjuter älgar som har förirrat sig in i något centrum, och hugger ner träd som ”står i vägen” för den ekonomiska välfärden. Man tror att kalhyggesbruk bidrar till Sveriges välfärd.

Vi tappar kontakten med den natur som skulle kunna skydda oss från klimatförändringarna – som ger svalka på sommaren och som utgör ”kolsänkor” och som suger upp vattnet vid översvämningar. Vi har inte förstått vad naturen har sagt till oss, och kan därmed inte hjälpa varken naturen eller oss själva, i förlängningen.

Nu uppför sig naturen ”helt hysteriskt” – i form av bla stormar och översvämningar och algblomning – eftersom vi inte har lyssnat på de tidiga tecknen på illamående.

Tänk om naturen hade kunnat tala till oss.

Eller… Tänk om vi hade kunnat lyssna och förstå.

Vad hade vi gjort då?

Det finns ju inga svar på det, men om människor utan kunskap hade lyssnat på dem med kunskap, lite tidigare, hade nog världen varit lite bättre och mer förståelig för fler.

Vi kan börja där. Än finns en glänta av tid!

🌳🌊🌩️🌦️🌞🌄

Och på stängslet till det som tidigare har varit en brygga, stod äntligen idag en skylt, som talade om att något kommer att hända.

Tänk om naturen kunde sätta upp en lika tydlig skylt.

”Här vilar naturen. Om du inte förstör den, kommer vi att växa och frodas, igen!…..

Lev väl, så ses vi igen…. ”

Efter över sex veckors ”semester” på landet, sitter jag nu där jag har satt mig… hemma i soffan. 

Jag har alltid varit/ är/ och kommer alltid att vara en ”home-sweet-homer”, även om jag också i yngre dagar har trivts med att vara på resande fot.

Ofta har jag rest i stor grupp tillsammans med kör och orkester, men har också tågluffat och, som barn rest med mina föräldrar och syskon – även då mest med tåg, eftersom mina föräldrar inte hade bil och körkort. 

Med mamma och pappa flög jag också i flera år till Alperna, när mina storasyskon hade flyttat hemifrån. Jag älskar att åka skidor – utför – men numera sätter mina knän stopp för den sport jag har älskat mest. Man kan ju också åka tåg till såväl Alperna som till svenska fjällen, så att jag har slutat flyga behöver inte vara ett hinder, men nu är det ju också snötillgången som kan sätta stopp för skidåkning i och med klimatförändringarna.

Men jag klagar inte. Jag har haft alla möjligheter under mitt liv, att resa och uppleva sådant man inte kan uppleva hemma.

Och den tid vi nu lever i, gör att alla tankar på egna nöjen och förströelser känns fullständigt absurda. Att fortsätta flyga och fara för mitt eget höga nöjes skull, ger dålig smak munnen.

Tvärtom, känns det som allra lyxigast att bara sitta hemma i soffan, med vetskapen om att jag har ett hem med tak över huvudet, och mat för dagen. Jag lever fortfarande i ett land som har en demokrati, trots nuvarande regerings försök att nedmontera den.

Och kanske är det så det är ”tänkt”?

Med ålderns rätt, kan man ha ”rätt” att tona ner. Att leva sparsamt, och inte vidlyftigt ta för sig av mer än man har förmåga att njuta av. Att se det stora i det lilla och njuta av stunden. Men det är ju inte så lätt att lämna över till de yngre generationerna, när man känner att det man ger dem är bara uppskjutna skulder, för dem att betala, fast det inte var deras beslut att ta dessa gigantiska lån. Jag önskar att jag kunde säga till dagens unga att det nu är deras tur att ge sig ut i världen för att upptäcka all fantastisk natur och andra spännande kulturupplevelser och få vidgade vyer. Jag har själv haft turen att få uppleva såväl Ryssland och Ukraina, som Israel – med kören – under den tid då det inte var krig där. Och New York.

Men vad möter dagens unga, om de reser till dessa ställen? Eller om de reser till Medelhavet på sommaren och hamnar i värsta värmeböljan, eller kanske hamnar i ett översvämningsdrabbat Spanien?

Jag önskar ju att våra ungdomar kunde få stipendier för att studera på universitet i USA, men kommer de ens in i landet? Kanske inte, om de har deltagit i demonstrationer för Palestina?

Världen är så stor, så stor, men vi har gjort den så trång, så trång, och svår att leva i, för nästkommande generationer. Vi är kanske inte ens medvetna om det, men vi har med vår livsstil – som vi bara har tagit för given – orsakat omöjligheten i att leva ett gott liv för framtidens barn. Och även om vi är medvetna om det, är vi ganska maktlösa när det gäller att ändra det system vi lever i. För hela världsekonomin bygger på att hjulen ska rulla och att vi ska maximera vinst och öka produktionen av varor ingen visste att den behövde.

Hur ska vi vända trenden?

Ja, ingen kan göra det på egen hand. Vi behöver varandra. Och kanske finns hoppet där. När allt är som svårast vaknar motståndet hos människan. Det går inte längre att vara likgiltig inför världens ondska. Det är först då vi tar oss samman och reser oss ur bekvämligheten, för att allt annat är otänkbart.

Men är det för sent?

Kanske för sent att rädda hela världen, men om man kan rädda bara ett enda liv, kan det vara värt det.

Hur var det då med den ”satta kvinnan”? 😏

Jo, tack! Jag sitter där jag sitter. Just nu. Men jag tänker inte ”tiga still” länge till. Det tar bara lite längre tid att hitta ”startknappen” ju äldre man blir. I alla fall om man har varit ”off” så många veckor i naturen, tillsammans med ett ganska begränsat antal människor omkring sig. Man blir inte folkskygg precis, men närapå… 🤔

Hur det än är… Vad jag än börjar skriva om, så nog hamnar jag i detta…. Ni vet… Klimatet, och livet på den här planeten och hur vi ska förhålla oss till det och varandra.

Även i min bloggs begynnelse hände det att jag började att skriva om ett ”ämne”, t.ex musik, men hamnade i ett annat på slutet. Ibland lyckades jag tråckla ihop det så att det ändå hängde ihop, men då var det ändå inte så förutsägbart, att jag skulle sluta på samma sätt varje gång. Men nu har jag svårt att hitta någon annan ”utgång”.

Kanske borde jag söka hjälp för det, men det bästa är nog trots allt om vi alla hjälptes åt med själva orsaken – att ”rädda klimatet” till syvende och sist – så slipper jag hamna i samma fålla, gång på gång.

Snart reser jag mig…. Vi ses! 😏

Idag fyller min blogg ”Tid” 20 år.

Hurra!

🎊 🍾🎂🍾🎊

Då föddes också mitt alias ”millroll” – alla hade egentligen alias på den tiden – som gjorde att man kunde skriva ganska fritt om allt man hade på hjärtat. Och det hade jag ganska ganska mycket av på den tiden.

Nuförtiden undrar jag förvånat: ”Var fick jag alltifrån?” 😏

När jag sitter och erinrar mig allt som har hänt sedan jag började ”ta plats” med mitt skrivande känns det lite högtidligt. Alla människor jag lärt känna genom mitt bloggande, men också min egen ”personlighetsutveckling”  – att inte bara lära mig formulera mig skriftligt så att det kan bli intressant inte bara för mig – men också lära mig, eller inspireras av mina ”medbloggare” hur man redigerar sin bloggsida, lägger upp bilder, bildspel och hur man länkar till videofilmer och musik i en mediaplayer, som jag också hade lärt mig hur man lägger in på datorn. Vi var också många som pysslade med att redigera utseendet på våra hemsidor så att det skulle vara spännande och roligt att gå in där. Men det är ju något som helt har gått förlorat när alla numer använder sina mobiler, där inte datorformatet passar in.

Jag var också debattlysten och skrev inlägg om Kärnkraft, feminism och om hur Alliansen underminerade välfärden och om TV- program som ”Bonde söker fru”,  t.ex, och fick både mothugg och medhåll, men aldrig fanns där tillstymmelse till hat eller hån i kommentarerna.

Det känns som en fridsam tid, jämförelsevis.

Det var också i min mest skapande period i livet, när jag gjorde musik som jag ville spela in med datorns hjälp och jag höll på timmavis med med att förstå alla gratis musikinspelningsprogram, jag hade laddat hem, så till slut hade jag nästan hunnit glömma bort vad det var för något jag ville spela in… 😏

Men bloggen bestod ända tills Facebook kom, kan man säga. De flesta bloggvännerna drog dit, och jag med, men jag har svårt lämna mitt första ”egna rum” på nätet. Och kanske mitt första i livet också. Jag bestämde allt själv där. Hur det skulle se ut och vad jag ville säga och förmedla.

Där gav jag mig tid att tänka klart!

Tack ska jag ha!

Om 20 år – vad har hänt då?

Har vi haft ”tid” att ställa om våra samhällen och vår livsföring så att vi har kunnat hejda klimatförändringarna – i bästa fall – och/eller har vi hunnit klimatanpassa våra samhällen för att kunna motstå all världens klimatkatastrofer? Eller har vi ”pysslat med annat”, som vi tycker är viktigare?

Den som lever får se? Om jag lever om 20 år är jag 92 år. Det finns en viss risk, eller chans – beroende på hur man ser det – att jag lever, eftersom båda mina föräldrar blev 99 år.

I den bästa av världar kunde det naturligtvis vara eftersträvansvärt att leva länge, om man har hälsan, och inte är ensam eller fattig, eller spolas bort i någon översvämning.

Men vad som än händer har jag ju ändå mitt  blogghem kvar, och jag lovar att rapportera om jag lever då och har syn, hörsel och minne i behåll!

Men vi får ta ett steg i taget och göra det bästa av varje dag, till att börja med!

Tack alla läsare och bloggvänner!

Än finns tid!

Ha det fint så länge på sommarens vackraste dag!

/millroll

Någonstans i världen lever vi människor våra liv, beroende av varandra och andra. Ingen kan leva helt isolerad från annat liv utan att så småningom tyna bort. Just nu känns det heller inte möjligt att leva ett hållbart liv tillsammans med andra i de samhällen vi har skapat tillsammans utan att överskrida de planetära gränserna, förr eller senare. Visst kan vi hejda de globala klimatförändringarna till viss del, privat och i organisationer och politiskt. Det finns vägar att gå, men det finns också så många hinder i vägen så att många kan tappa sugen under tidens gång.

Jag får ibland bara lust att svära och säga fula ord, när jag tänker på hur illa Sveriges regering sköter sina kort på i princip alla plan. Det är definitivt inte min regering och framförallt – jag är inte en person som den här regeringen bryr sig om. Inget av det jag står för, älskar och värnar om, står högt på deras agenda. Det finns över huvud taget inte med på agendan.

Men vad tjänar det till att svära och stå i? Då blir man bara ännu mer hånad och förlöjligad och ens hjärtefrågor blir än mer mariginaliserade. Om möjligt….

Jag har just inga svar på hur vi ska förmå omvärlden att ta hänsyn till det som gör att mänskligheten kan fortleva. Hur vi kan enas om att vilja leva ett hållbart liv i en hållbar tid för en hållbar framtid. För vår egen skull och därigenom också för allt annat levande liv på planeten. Hur tillräckligt många människor ska kunna enas omkring de mest elementära frågorna – och vilka de är – är ju nästan obegripligt. Ett gigantiskt uppdrag som borde sporra fler genier att lösa uppdraget, utan att lämna över ansvaret till någon anonym AI eller till oskyldiga framtida generationer.

Nej, det finns inga människor som kan lösa världens problem, om de inte samarbetar.

Det är sen gammalt… 🙄😏🙄

Så är vi tillbaka till ruta ett.

Hur ska vi enas?

Vi måste antagligen börja om från början. Utbilda oss och organisera oss. Och bjuda motstånd! I det lilla och i det stora. Jag tänker på kvinnor i USA som efter valet tänker vägra ha sex med sina män om de har röstat mot kvinnors rättigheter till abort. Jag tänker på befolkningarna i de Italienska regionerna som har röstat på vänsterpartier, till Melonis stora förtret. Jag tänker på dem som i sitt dagliga liv jobbar med andra människor för att utbilda dem eller vårda dem eller städa åt dem eller köra dem med bussar eller taxi, och som för detta arbete får alltför lite uppmärksamhet av samhället, och framförallt en för dålig lön. Men som kanske ändå finner uppgiften så viktig att de gläds ändå. Och får så mycket uppskattning av dem de hjälper Och möter. Och jag tänker på alla som arrangerar och deltar i möten och protestaktioner och ser till människor möts och kan organisera sig. Allt detta bidrar till ett medmänskligt och därmed hållbart samhälle. Vi måste enas om att det är det som är viktigt. Och enas om vad som ytterligare behöver göras.

Men har vi tid? Nej, kanske inte, men vad är alternativet?

Jag bara undrar….

Och under tiden tänker jag på mina egna förmågor och brist på demsamma….och på hur min tid i livet som är kvar – hur länge vet ingen – ska förvaltas på bästa möjliga hållbara sätt. För mig – och lite pretentiöst – för världen… 😏

Kan man kombinera detta?

Vi är många pensionärer som engagerar oss i klimat och miljö. Många av oss är fortfarande aktiva och handlingskraftiga. Jag hör väl inte till de mest handlingskraftiga, men jag gör det som jag tror att jag klarar av under en längre tid. Med tanke på att jag gick in i väggen under mitt arbetsliv, har jag sedan dess försökt hushålla med mina krafter. Jag är ju återställd och fysiskt frisk men känner mig inte stresstålig. Jag får lätt migrän och har svårt att sova i perioder. Det är lite konstigt ändå, med tanke på att jag slutade jobba för 6 år sedan. Jag har inga plikter utom dem jag själv har bestämt åt mig. Att demonstrera två dagar i veckan, och dokumentera detta efteråt på sociala medier, att sjunga i kör och att spela fiol i orkester (vilket också innebär övande på altfiolen). Inget av detta är, var sak för sig, betungande. Jag gör ju det jag vill göra, och brinner för, men sammantaget tycks det ibland bli för mycket. Jag lärde mig ju efter min sjukskrivning, att jag måste prioritera och säga nej, för att inte hamna i samma situation igen. Men jag känner mig lite tråkigt tillbakalutad på grund av det. Jag behöver inte ha så mycket äventyr precis, men kanske lite överraskningar och annorlunda upplevelser som bryter av mot de vanliga rutiner som jag trivs med. Eller kanske något nytt projekt à la mina Sifferdanser för förskoleklasser. Det kan fortfarande kännas lite tomt efter att det projektet har avslutats. Allt finns ju kvar på hemsidan, men mitt arbete med det är avslutat. Jag behöver nog göra något kreativt igen, men det kräver också lust och tid. Och ett visst stresspåslag. Att hävda att min kreativitet är viktig är väl också lite pretentiöst och stressande.

Stress kan ju vara bra till en viss gräns. Men utan viloperioder, blir det ju tvärtom ineffektivt och självskadande. Kroppens funktioner fungerar inte längre som de ska, vilket leder till underpresterande med dåligt resultat som följd. Och inga skyddsmekanismer träder in. Man glömmer det man har klarat nyligen. Tappar tråden och glädjen. Orkar inte kommunicera med människor. Själv grät jag i flera månader. Det fanns inget stopp. Men jag hade två tröstande katter och en älskad sambo. Utan dem vet jag inte hur det hade gått. Det var också så att jag drabbades innan Alliansen tillträdde som regering och det fanns fortfarande stor förståelse för att jag behövde tid att läka innan jag kunde komma tillbaka till mitt arbete, vilket sedan också skedde långsamt och under ordnade förhållanden. Jag hann alltså bli frisk innan det kom strängare regler från försäkringskassan om tidsgräns för sjukskrivning, etc.

Vad kan man dra för slutsatser av detta?

Jag jämför ju min kropp och mitt mående med jordens kropp. Hur den pressas till bristningsgränsen utan rast och vila, eller förståelse för dess mående, eller vilka faktorer som bidrar till att skyddsmekanismer kraschar. Hur det kan gå för långt innan någon vänlig människa ser och förstår hur illa det står till. Det var nästan ingen som riktigt förstod hur jag mådde förrän det var för sent. Jag uppehöll skenet av att vara glad och entusiastisk som vanligt, för annars skulle jag ha fallit samman. Men en kollega hörde och såg att inte allt stod rätt till. Hon sa: -”Du sa en gång att det kändes som om du höll på att brista – är det så?”  Jag kom inte ens ihåg att jag hade sagt det, men då insåg jag att det var precis så. Hon fick mig att inse att det var precis så som jag tidigare hade sagt på ett lite skämtsamt sätt.

Jag tror att det är i det stadiet planetens alla system befinner sig just nu.

På bristningsgränsen.

Och alla forskare och alla vi som bryr oss är de som ställer frågan och som lyssnar på svaren i form av översvämningar, hetta, torka, bränder, extrema väderhändelser, sura varma hav och utdöende arter. Kan det sägas mer tydligt?

Ja, hos dem som lyssnar på ekonominyheter om räntor och börsuppgångar får ”planetnyheter” inget gehör. De ingår inte i några ekonomiska kalkyler och har därför inget egenvärde.

Men låt oss bilda en motståndsrörelse och låt oss  uppöva sällsynta förmågor till lyhördhet för naturens och djurens egna röster som sjunger i tusenfaldiga stämmor som kanske med sin skönhet kan överrösta och övertyga om sin kraft och styrka. Vi måste bli många ”översättare” som kan förmedla detta budskap så att det blir förståeligt för alla och envar. Låt oss sätta ord på det vi hör och ser, så som min kollega hörde och såg mig.

En utopi? Ja, men som sagt… Vad är alternativet?