Någonstans i världen lever vi människor våra liv, beroende av varandra och andra. Ingen kan leva helt isolerad från annat liv utan att så småningom tyna bort. Just nu känns det heller inte möjligt att leva ett hållbart liv tillsammans med andra i de samhällen vi har skapat tillsammans utan att överskrida de planetära gränserna, förr eller senare. Visst kan vi hejda de globala klimatförändringarna till viss del, privat och i organisationer och politiskt. Det finns vägar att gå, men det finns också så många hinder i vägen så att många kan tappa sugen under tidens gång.

Jag får ibland bara lust att svära och säga fula ord, när jag tänker på hur illa Sveriges regering sköter sina kort på i princip alla plan. Det är definitivt inte min regering och framförallt – jag är inte en person som den här regeringen bryr sig om. Inget av det jag står för, älskar och värnar om, står högt på deras agenda. Det finns över huvud taget inte med på agendan.

Men vad tjänar det till att svära och stå i? Då blir man bara ännu mer hånad och förlöjligad och ens hjärtefrågor blir än mer mariginaliserade. Om möjligt….

Jag har just inga svar på hur vi ska förmå omvärlden att ta hänsyn till det som gör att mänskligheten kan fortleva. Hur vi kan enas om att vilja leva ett hållbart liv i en hållbar tid för en hållbar framtid. För vår egen skull och därigenom också för allt annat levande liv på planeten. Hur tillräckligt många människor ska kunna enas omkring de mest elementära frågorna – och vilka de är – är ju nästan obegripligt. Ett gigantiskt uppdrag som borde sporra fler genier att lösa uppdraget, utan att lämna över ansvaret till någon anonym AI eller till oskyldiga framtida generationer.

Nej, det finns inga människor som kan lösa världens problem, om de inte samarbetar.

Det är sen gammalt… 🙄😏🙄

Så är vi tillbaka till ruta ett.

Hur ska vi enas?

Vi måste antagligen börja om från början. Utbilda oss och organisera oss. Och bjuda motstånd! I det lilla och i det stora. Jag tänker på kvinnor i USA som efter valet tänker vägra ha sex med sina män om de har röstat mot kvinnors rättigheter till abort. Jag tänker på befolkningarna i de Italienska regionerna som har röstat på vänsterpartier, till Melonis stora förtret. Jag tänker på dem som i sitt dagliga liv jobbar med andra människor för att utbilda dem eller vårda dem eller städa åt dem eller köra dem med bussar eller taxi, och som för detta arbete får alltför lite uppmärksamhet av samhället, och framförallt en för dålig lön. Men som kanske ändå finner uppgiften så viktig att de gläds ändå. Och får så mycket uppskattning av dem de hjälper Och möter. Och jag tänker på alla som arrangerar och deltar i möten och protestaktioner och ser till människor möts och kan organisera sig. Allt detta bidrar till ett medmänskligt och därmed hållbart samhälle. Vi måste enas om att det är det som är viktigt. Och enas om vad som ytterligare behöver göras.

Men har vi tid? Nej, kanske inte, men vad är alternativet?

Jag bara undrar….

Och under tiden tänker jag på mina egna förmågor och brist på demsamma….och på hur min tid i livet som är kvar – hur länge vet ingen – ska förvaltas på bästa möjliga hållbara sätt. För mig – och lite pretentiöst – för världen… 😏

Kan man kombinera detta?

Vi är många pensionärer som engagerar oss i klimat och miljö. Många av oss är fortfarande aktiva och handlingskraftiga. Jag hör väl inte till de mest handlingskraftiga, men jag gör det som jag tror att jag klarar av under en längre tid. Med tanke på att jag gick in i väggen under mitt arbetsliv, har jag sedan dess försökt hushålla med mina krafter. Jag är ju återställd och fysiskt frisk men känner mig inte stresstålig. Jag får lätt migrän och har svårt att sova i perioder. Det är lite konstigt ändå, med tanke på att jag slutade jobba för 6 år sedan. Jag har inga plikter utom dem jag själv har bestämt åt mig. Att demonstrera två dagar i veckan, och dokumentera detta efteråt på sociala medier, att sjunga i kör och att spela fiol i orkester (vilket också innebär övande på altfiolen). Inget av detta är, var sak för sig, betungande. Jag gör ju det jag vill göra, och brinner för, men sammantaget tycks det ibland bli för mycket. Jag lärde mig ju efter min sjukskrivning, att jag måste prioritera och säga nej, för att inte hamna i samma situation igen. Men jag känner mig lite tråkigt tillbakalutad på grund av det. Jag behöver inte ha så mycket äventyr precis, men kanske lite överraskningar och annorlunda upplevelser som bryter av mot de vanliga rutiner som jag trivs med. Eller kanske något nytt projekt à la mina Sifferdanser för förskoleklasser. Det kan fortfarande kännas lite tomt efter att det projektet har avslutats. Allt finns ju kvar på hemsidan, men mitt arbete med det är avslutat. Jag behöver nog göra något kreativt igen, men det kräver också lust och tid. Och ett visst stresspåslag. Att hävda att min kreativitet är viktig är väl också lite pretentiöst och stressande.

Stress kan ju vara bra till en viss gräns. Men utan viloperioder, blir det ju tvärtom ineffektivt och självskadande. Kroppens funktioner fungerar inte längre som de ska, vilket leder till underpresterande med dåligt resultat som följd. Och inga skyddsmekanismer träder in. Man glömmer det man har klarat nyligen. Tappar tråden och glädjen. Orkar inte kommunicera med människor. Själv grät jag i flera månader. Det fanns inget stopp. Men jag hade två tröstande katter och en älskad sambo. Utan dem vet jag inte hur det hade gått. Det var också så att jag drabbades innan Alliansen tillträdde som regering och det fanns fortfarande stor förståelse för att jag behövde tid att läka innan jag kunde komma tillbaka till mitt arbete, vilket sedan också skedde långsamt och under ordnade förhållanden. Jag hann alltså bli frisk innan det kom strängare regler från försäkringskassan om tidsgräns för sjukskrivning, etc.

Vad kan man dra för slutsatser av detta?

Jag jämför ju min kropp och mitt mående med jordens kropp. Hur den pressas till bristningsgränsen utan rast och vila, eller förståelse för dess mående, eller vilka faktorer som bidrar till att skyddsmekanismer kraschar. Hur det kan gå för långt innan någon vänlig människa ser och förstår hur illa det står till. Det var nästan ingen som riktigt förstod hur jag mådde förrän det var för sent. Jag uppehöll skenet av att vara glad och entusiastisk som vanligt, för annars skulle jag ha fallit samman. Men en kollega hörde och såg att inte allt stod rätt till. Hon sa: -”Du sa en gång att det kändes som om du höll på att brista – är det så?”  Jag kom inte ens ihåg att jag hade sagt det, men då insåg jag att det var precis så. Hon fick mig att inse att det var precis så som jag tidigare hade sagt på ett lite skämtsamt sätt.

Jag tror att det är i det stadiet planetens alla system befinner sig just nu.

På bristningsgränsen.

Och alla forskare och alla vi som bryr oss är de som ställer frågan och som lyssnar på svaren i form av översvämningar, hetta, torka, bränder, extrema väderhändelser, sura varma hav och utdöende arter. Kan det sägas mer tydligt?

Ja, hos dem som lyssnar på ekonominyheter om räntor och börsuppgångar får ”planetnyheter” inget gehör. De ingår inte i några ekonomiska kalkyler och har därför inget egenvärde.

Men låt oss bilda en motståndsrörelse och låt oss  uppöva sällsynta förmågor till lyhördhet för naturens och djurens egna röster som sjunger i tusenfaldiga stämmor som kanske med sin skönhet kan överrösta och övertyga om sin kraft och styrka. Vi måste bli många ”översättare” som kan förmedla detta budskap så att det blir förståeligt för alla och envar. Låt oss sätta ord på det vi hör och ser, så som min kollega hörde och såg mig.

En utopi? Ja, men som sagt… Vad är alternativet?