Category Archives: Böcker

Och någonstans i min kropp….

Någonstans inne i mig finns det en förkylning som inte ger sig. Det är bara att stå ut.
Kämpade emot i förra veckan, när den kom tillbaka köksvägen. Försökte streta emot och hosta i smyg, äta ipren mot huvudvärken, snyta mig, som jag brukar till vardags,lite då och då. Det var bara det att det inte räckte. Näsdukarna hopade sig och huvudvärkstabletterna intogs som de vore chokladpraliner. Till slut blev det stopp för alla dumheter. ”Vila”, sa kroppen. ”Vila!”
Som om det skulle hjälpa. Det hjälpte ju inte förra veckan….

Men nu har jag gett mig. Sitter här i soffan med mina katter och vilar.
Om det hjälper?
Jag är skeptisk…. Men jag ger mig och min kropp en chans till. Vad ska jag annars göra? ”Ta ett par katter och köra…” 😉

DSC03921

Och medan tid är funderar jag på allt som passerar förbi i tidningar, TV och sociala medier. Förargas och gläds med olika företeelser, och känner mig riktigt gammal. Sådär som folk gjorde förr. Satt vid skvallerspegeln och muttrade innanför gardinen.
Men det finns också utmärkta artiklar och fina filmer att intressera sig för. Allehanda åsikter att att bli uppbragt över och glad åt.

Idag var det en artikel i DN om hur grannar våldtog och slog ihjäl sina grannar i en polsk by under andra världskriget, bara för att de var judar. Man hade hela tiden sagt att det var nazisterna som gjort det. Men det var lögn. Det  som beskrevs var fruktansvärt och hemskt, och samtidigt mycket intressant. Jag förfärades verkligen över hur mänskligheten är funtad, egentligen. Det värsta var att denna by var inte ensam om dessa hemskheter. Det försiggick på flera håll i närheten, och människor besökte varandras byar för att ”hjälpa till” med att begå dessa otäcka brott.
Mitt i denna läsning, märker jag hur jag plötsligt sitter och ler. Elisabeth Åsbrink, som har skrivit artikeln har skrivit en mening som rymmer frasen, ”…Mitt bland dem som inget vill säga, för att de eller deras pappor deltog….”, osv….
Varför log jag? Jo, det var så simpelt som att jag gladde mig åt att slippa sitta och reta mig på att människor i en av de största dagstidningarna inte kan skilja på de och dem.
Hon kan! Så tänkte jag triumferande! För att i nästa stund nästan skämmas….hur kan jag sitta och glädja mig åt något -i detta sammanhang – så futtigt?

Men är det så futtigt, försvarade jag mig med sen. Är inte ett rikt och väl fungerande språk det viktigaste för oss människor? Hur ska vi annars göra oss förstådda? Undvika all världens hemskheter…Språket är ju grunden! Ju rikare språk, desto färre missförstånd människor emellan.
Om inte ens journalister i en stor dagstidning, eller lärare i skolan, eller ens en författare, kan skilja på de och dem, före och innan, var och vart, sjuk sköterska och sjuksköterska – vem kan då begära att vi vanliga dödliga som uppdaterar oss på Facebook ska klara av det….eller att barnen i skolan ska lär sig de rätta stavningarna av känt och känna, dum och dumma och det faktum att, att bli bedömd eller att döma stavas plötsligt med bara ett m?

Kanske är det då inte så konstigt att jag sitter och småler åt en välformulerad text, rätt grammatiskt skriven och alla ord på rätt plats och med rätt innebörd. Det som är konstigt är att jag reagerar så på en välskriven text. Är det så ovanligt?
Skrämmande i sig, men naturligtvis inte lika skrämmande som som textens innehåll i sig.
Om jag nu ska sy ihop denna text som börjar i en förkylning och slutar i en fundering om språk, vars upprinnelse är välskriven artikel om en hemsk företeelse, så vill jag ändå påstå att allt handlar om kommunikation. En dialog mellan mig och en förkyld kropp, och om att ta till sig vad kroppen vill säga. Bristen på dialog mellan dem som utövade hemska mord och dem som utsattes för dem, och också hur även släktingarna till förövarna teg ihjäl att någonting hade hänt … men en av de anhöriga ångrade sig sen för att han hade förnekat vad som hänt:
”För att varje nytt historiskt faktum förhindrar förnekelse och lögn, hedrar offren och för att vi efterlevande är ansvariga – inte skyldiga men ansvariga – att se rasism, hat, och mord med klara ögon och varje gång kalla det vid sitt rätta namn. Då och nu….”

Att jag kunde ta till mig denna text berodde på hur den var skriven.
Att läsa en god text kan ge upphov till så mycket mer. Och mer vill ha mer.

Vill du att ditt barn ska lära sig läsa och därigenom förstå omvärlden bättre  – ge barnet ett bibliotek! Vi kan börja där…;)

2 kommentarer

Filed under Böcker, facebook, författare, gammal

Bokslukare – att sluka eller att uppslukas

2014-06-20 15.34.42

När jag var barn trodde jag att en bokslukare liksom åt böcker, att det var någon slags läshunger. En bokslukare fick aldrig nog – den ville bita av den ena boken efter den andra. Nästan som en slags tävling – hur många sidor har du läst…hur många böcker?

Jag var själv mycket glupsk på det området. Hade jag väl satt tänderna i en bok, gav jag mig inte förrän den var uppäten…förlåt…utläst.

Så såg jag på fenomenet, och ser än idag på läsande. Kan jag inte läsa en bok i ett streck från pärm till pärm, får det vara.

Men plötsligt idag gick det upp för mig – man kan inte sluka en bok utan att låta sig uppslukas av den. Att leva sig in i en boks stämning, personer och handling är själva förutsättningen för att kunna sluka samma bok. Att ge sig hän…en skön konst, som jag behärskade hela min barndom från fem års ålder till 15, ungefär. Jag kunde inte sluta. På somrarna satt jag inne när solen sken för det stack så i ögonen när jag skulle läsa. ”Men du kan ligga på magen och läsa och sola samtidigt”….mamma försökte få ut mig i sommarvärmen – nåja, det var 60-tal och lika kalla somrar som i år, men om solen eventuellt kikade fram var det närmast straffbart att sitta inomhus. Läsandet var det ingen som klagade på.

2014-06-25 12.22.46
OK, då. Jag läste liggande på mage, men till slut sa pappa…”Du måste vända på dig, så att du inte bränner dig”…Då satte jag mig i skuggan eller gick in igen. Den sommaren pappa fyllde 50 – och jag var 9 år – hyrde vi en stor segelbåt som alla vi sju i familjen fick plats i. Och jag läste ”Pip-Larsons seglar” längst fram i förpiken. På så sätt deltog jag ju ändå i seglandet. Men för att de skulle få upp mig i ljuset ropade de ibland…”Titta en häst, Camilla”. Ja, hästar var inte vanliga på sjön på den tiden heller, men vi befann oss nog i någon innerskärgård. De visste att mitt intresse för djur överglänste mitt intresse för litteratur, t.o.m. Så jag dök upp i förpiksluckan för en liten stund, och sen dök jag ner igen när jag hade sett skymten av hästen.

häst-kopiera-3
Jag fick inte rida som barn, men ingen kunde hindra mig från att läsa om hästar. Svarta Hingsten var favorit bland hästar och författaren Walter Farley skrev minst tio böcker om den vilda hingsten som lät sig tämjas av pojken som hade räddat honom från det sjunkande skeppet någonstans i söderhavet.
Jag minns den där första boken bäst. När Alec Ramsey  närmade sig hästen, med sin röst och hittade tång på den öde ön, som gick att äta, både för honom och hästen lyckaes han få kontakt med hästen. Så småningom kom den svarta hästen frivilligt närmare, pojken pratade; -”Såja pojken, såja Svarten…fin häst” och till slut fick han både klappa och rida på den svarta hästen. Att lyssna och läsa in den andre. Och förstå.

Det fanns ett stall på andra sidan Valhallavägen i Stockholm. Det som låg närmast till – men eftersom det låg på andra sidan den trafikerade gatan hade vi inte lov att gå dit, jag och min kompis. En gång gjorde vi det ändå. Av en slump blev vi åskådare till ett litet drama på stallbacken. En liten flicka satt på en ponny som skulle ledas runt av några tjejer som jobbade i stallet. Men hästen blånekade. Stod envist kvar medan tjejerna drog i betslet och försökte liksom knuffa och dra fram hästen. Till slut gav de upp, såg sig omkring och fick syn på oss, två helt oprövade kort, och suckade…”Det här är hopplöst, men..ni kanske kan?”
Vet inte vad som for i dem, men vi klev fram, lite styrkta av detta oväntade förtroende. Jag har alltid trott att det var jag ensam som gick fram, medan min kompis är lika övertygad om att det var hon, men det spelar ingen roll…det är ju upplevelsen som räknas. Vi stegade alltså fram och jag tog ett litet grepp i betslet, klappade hästen och kliade den lite under pannluggen och sa: – ”Såja pojken, fin häst, såja, såja…kom nu så går vi…”
Och – hästen gick! Vi travade runt några varv med den allt gladare flickan på hästryggen. Inte vet jag vad hon gjorde på den där hästryggen och varför ekipaget skulle ledas runt, men det kändes som en saga, oavsett orsaken. Stallflickorna gapade. Minns inte om de frågade hur vi hade gjort, men jag tror att de undrade.
Vilken triumf!
Den situationen blev på något sätt avgörande för min självbild. Allt detta läsande, denna glupande läshunger som hade gett mig så många fiktiva upplevelser hade nu fyllt mig med en slags magi – en känsla av att det är bara jag (och så kompisen, då…;) ) som kan utföra uppdraget. Jag lyssnade och läste hästen, och förstod hur den kände.  Och liksom uppfylldes av den.

2014-06-24 19.17.07

När vår äldsta katt nu har blivit skadad i slagsmål hamnade hon hos en veterinär som böjde sig fram och tittade på Misse inne i buren. Pratade med henne sträckte fram sin hand till Misse som vägrade komma ut. Då tvingade hon inte ut Misse – en gång träffade vi en veterinär som hällde och skakade ut katten på undersökningsbordet – utan lyfte bara av taket på buren …fortsatte prata och kelade lite med henne. Misse var så tillgiven som aldrig förr. Denna katt som alltid springer och gömmer sig för främmande människor, och låter sig inte klappas på förrän efter många besök.
En del vågar hon aldrig möta. Nu satt hon praktiskt i knä på veterinären efter två minuter. Oss visade hon inte det minsta intresse.

2014-06-23 13.34.04
Och nu, efter ett 61-årigt liv tror jag äntligen att jag har förstått meningen med mitt bokslukarliv. På tiden?
Jo, men på min blogg har vi all tid i världen. 😉

Att låta sig uppslukas av ett djur – att läsa, lyssna och ta in – det är som att läsa en bok. Att läsa är att ge sig själv möjligheten att förstå och känna in, att uppfyllas av något större, så att när verkligheten plötsligt knackar på och stiger in i ens liv, kan man förvalta sin kunskap och omsätta den i handling.

Och efter att ha ägnat en lång period av mitt liv åt annan verksamhet som inte har gett mig ro att läsa, inte tid att uppfyllas av något annat än dagstidningar, facebook, musik, arbete och föralldel – bloggande – har jag hittat tillbaka till pudelns kärna.

Att sluka en bok förutsätter ett uppslukande av en bok, och klarar man det så blir man magisk, likt trollkarlen i visan, som drack upp sig själv vilket han ångrade i 700 år. Men så illa ska det ju inte gå.

Det är ju bara att hämta nästa bok att uppslukas av….

2014-06-22 12.47.37

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Böcker, Bokslukare, Katter, kultur, Tid

Flummiga intressen och utdöda arter….

Efter att ha levt, förmodligen mer än halva mitt liv – om jag inte tänker bli uppåt 120, förstås – så börjar jag summera mina mer eller mindre tvivelaktiga förehavanden. Det slår mig att allt har varit flummigt från början till slut – musik, natur, djur, miljövård, litteratur, språk, teater, konst, humor och satir, dans och pedagogik….allt som har intresserat mig….

Dessutom har jag alltid varit intresserad av människor, suspekt nog. Jag tycker att det är intressantare att höra hur det går för människorna  än hur det går för ekonomin. Jajaja…det hör ihop, säger många av nutidens allvetare…har vi inga pengar kan vi inte vårda de sjuka. Det hjälper inte med pengar, säger de också…sjukvården ska effektiviseras. Med anledning av mitt förra inlägg om volymen på flyktingströmmen, kanske vi skulle räkna i volymenheter även på sjukhusen….men där kanske man tänker att man ska förkorta livslängden på vårdnadstagarna i stället för längden på dem. Frågan är väl vad som är mest lönsamt i längden. Det mest tidsbesparande för politiker skulle nog  ändå vara att avskaffa hela sjuksköterskekåren, så slapp man sitta och lyssna på deras gnäll hela dagarna. Varför inte kalla in några små smala unga pigga från ett bemanningsföretag istället – för de ska helst få plats på de nya mysiga ”compact living”- akuter som byggs – finns det något de måste lära sig kan de säkert gå någon käck kurs på internet om livräddning eller dylikt? Hur svårt kan det vara?
Hur ska det gå för de sjuka? Tja…de får väl hålla sig friska helt enkelt….Det finns så mycket bra kostråd nuförtiden…

Men som sagt: För min del håller jag mig till de flummiga värdena. Människor ska ha det bra. De ska få leva de liv som är bäst för dem – de ska ha drägliga arbetsförhållanden och en lön de kan överleva på, men inte snuskigt mycket mer, och de ska naturligtvis ha möjlighet att utbilda sig när de behöver det. Människor och natur ska få kosta mer än en pytteliten volymenhet pengar. De ska till och med få kosta mer än enorm volym jättearenor. Låter det inte som en utopi i våra dagar?

Människors yrken ska vara viktiga och välbehövda, inte bara något man måste göra för att inte kosta staten en massa obetald skatt. Är man välbetald anses man vara en bättre människa eftersom man anses ha förtjänat sin lön. Har man en låg lön har man inte gjort sig förtjänt av en högre. Sådana enkla principer tycks råda nuförtiden. Men inte i min lilla, lilla värld av blommor….för hos mig är inga sjuksköterskor, musiklärare, förskollärare, bibliotikarier, danspedagoger, skådespelare eller språkvetare, utrotningshotade arter. Ja, och även om det behövs mer folk i flera av de här yrkena, kommer inte många vara beredda att betala för dem som utför jobbet. Nej, det blir kortkurser på internet för bemanningsföretagen istället – så korta som möjligt, och helst gratis, förstås.

Kom nu ihåg var ni läste detta första gången, den dagen jag dessvärre blir sannspådd – jag vet ännu inte om jag redan är utdöd då…..men tja….så lätt knäcker man aldrig en gammal rödstrumpa från forntiden, även om jag aldrig var en riktig rödstrumpa så har jag ju alltid vurmat för liknande företeelser, och jo – Hellre ”Rödstrumpa” än ”Utdödstrumpa”!

Lämna en kommentar

Filed under Böcker, Bild, Djur & Natur, Hälsa, idrott och dans, Kärlek och politik, Klagomål., Mänskligt, Musik, Nyheter och politik, Tid

Bok nummer 2

   
Nu har jag läst vårens andra bok. Mycket bra, mycket rörande, mycket sorglig och gripande. Men jag hade ett sjå med att börja läsa den överhuvudtaget. Varje gång jag slog upp den somnade jag. Oavsett om det var morgon, middag eller kväll. Vet faktiskt inte varför, för den var egentligen inte tråkig nån gång, men som tur var hann jag till slut komma igenom några sidor så  att jag kunde komma ihåg vad den handlade om till nästa gång jag skulle somna…nej förlåt, läsa. Och till slut lyckades jag smälla i mig nästan halva boken…alldeles vaken! Och sen gick det som en dans. Fast då var det ju det att den blev så sorglig, så då grät jag istället. Sen kunde jag efter ytterligare några kapitel bli helt förvånad över att just denna författare som fick mig att somna i början, var den författare som skulle uttrycka mina tankar som jag hade förra veckan när jag tappade orden. Han skrev just det där om varför och för vem man skriver, så precist som jag tänkte, så att jag nästan blev mörkrädd. Hur kunde han veta att det skulle bli så….? Hmmm. Jag kanske tog till mig något underliggande budskap i början när jag sov, tänkte jag. Oavsett detta var det en bra och intressant bok, som jag skrev ovan. Men jag skulle önska att någon annan hade läst den så jag kunde diskutera den innan jag har hunnit glömma bort den…..
 
 
 
 
Boken heter "En handfull regn" av Niklas Rådström.
 
Läs den gärna, för min skull 😉
Och ge inte upp om du somnar….du kommer att vakna till slut! =) 
 

12 kommentarer

Filed under Böcker

Triggad

 
Triggad av mina framgångar som paparazzi (ett eller två "P"?) drog jag ner på stan igår för att göra ännu ett fotografiskt klipp. Nja, det där är väl inte riktigt sant förstås, men kameran hade jag med mig, dagen till ära. Och nog stod hon där livs levande och läste ur sin senaste bok. Humor har aldrig fattats henne, och således tackade hon idag på sin blogg alla snälla som var där och fick sina böcker singerade. Så roligt var det att hon nästan ville be oss att komma tillbaka imorgon. Om man vet att senaste boken heter "Kom och hälsa på mig om tusen år", blir det ju förstås desto roligare.
 
 
Senast jag fick en bok signerad var det Tage Danielsson (inget dåligt sällskap, heller) som stod på NK och svettades med millioner andra. Dessvärre gav jag nog bort boken med hans autograf i julklapp till någon. Min pappa tror jag, och jag har ingen aning om var den nu kan befinna sig. Ibland är det rätt roligt med en personlig hälsning om så bara en rad, från den person som har skrivit boken man ämnar läsa. Själv fick jag min namnteckning i den fina dagbok man kunde köpa med ett litet Finistère-emblem på. Kändes lite extra att få raden "Skriv mera!" inplitad där med hennes namnteckning under, fast det är ju inte autograf från författaren förstås.
 
 
Författaren skulle ju bli jag då. Eller "anteckningsboksinnehavare", för att uttrycka sig mer ödmjukt. Sedan datorn har intagit så stor del i mitt liv har jag nästan glömt hur mycket jag tyckte om att ha en ny fin dagbok med tomma sidor till mitt förfogande, förr i världen. Hur mycket böcker hade inverkan på mitt liv över huvudtaget. Och också hur jag tyckte om att teckna och måla innan min kamera tog överhanden. Framförallt teckna. Så sitter jag nu här med all världens hjälpmedel i mitt knä med möjligheter att framställa vadhelst jag vill. Filmer, fotoalbum, kalendrar, T-shirts, egen musik, ja allt som jag kan önska mig. Ibland är det som om möjligheternas mångfald förblindar och förlamar. Istället för att inspirera. Fast jag är orättvis. Jag har ju faktiskt gjort en hel del som jag har velat sen datorns intrång i mitt liv. Fast å andra sidan…vem vet vad jag hade gjort annars? Nej det vill jag nog inte veta.
Man kan väl bli deprimerad för mindre.
Och dessutom. Ingen idé att gråta över spilld mjölk. Och framförallt….jag ska nog vara glad, för hade inte datorn funnits hade mitt hem svämmat över av böcker som jag inte hade kunnat förmå mig till att slänga. Anteckningsblock och gamla kvitton, allt sånt som det redan finns ett överflöd av.
Framförallt inte om alla hade varit signerade av författare som jag gillar. Nu har jag bara Bodils bok och bara för att den är så speciell så kommer jag väl inte kunna plita ner en rad i den eftersom jag vet att jag aldrig kommer att kunna slänga den och så kommer den att gå till historien, inte på grund av sitt innehåll utan för att den är omtalad innan den har börjat användas. Få böcker förunnat, skulle jag tro.
 
 
 
Kanske var det just det hon kände på sig när hon skrev in sin uppmaning i början? Ja, ingen vet väl så väl som en författare vad en bunt med oskrivna blad kan ha för inverkan på en.
Så, jo…skrivkramp eller inte…man ska nog passa sig för att skylla på mediet, istället för sin egen förmåga, eller brist på, trist nog.
 
 
Jo, och väldigt många tacksamma var vi förstås, som alla fick en personlig kommentar och och trevligt bemötande och minst två autografer med kommentar därtill. En del av oss befarade skrivkramp, men så var inte fallet. Det känns faktiskt roligt att veta att en författare är sympatisk och dessutom verkar genuint intresserade av andra människor, också utanför boksidorna, även om man ju aldrig kan begära det av författare, där uttrycksmedlet i första hand är det skrivna ordet. Nuförtiden tycks ju författare mer eller mindre tvingade att agera som underhållningsdetaljer i diverse TV-program och i andra sammanhang för att deras alster ska bli omtalade och få ta plats i några medier överhuvudtaget. Fast det beror ju på vad man menar med underhållning. Jag är nöjd med det som bjöds och kommer gärna tillbaka om tusen år.
Om det vore möjligt.
=) 
 
 
Som det ser ut nu kan det vara lite svårt att komma loss….

2 kommentarer

Filed under Böcker

Den läsande människan

Nu är jag äntligen en läsande människa igen. Jag fick 5 böcker och en skiva i julklapp. Och att vara läsande är egentligen det naturligaste tillstånd i världen, för mig. Sedan jag lärde mig läsa i Kalle Anka vid ung. 5 års ålder har läsning varit min vanligaste sysselsättning. Och då menar jag läsa…inte förstrött titta i en tidning för att sedan gå till bloggen för att läsa några intressanta människors intressanta inlägg. När jag var barn och ung läste jag allt jag kom över. Hungrig och ständigt lysten på andras berättelser och upplevelser. Jag fanns inte utan en bok i näven under stora delar av min uppväxt. Dessutom läste jag om vissa böcker då och då…Hur hann jag ? Tja…Jag gjorde väl just inte så mycket annat. Gick i skolan, visserligen, och gjorde väl mina läxor pliktskyldigast och lekte kanske ibland några timmar efter skolan med kompisar. Men fritids fanns knappt. Inte så många andra aktiviteter heller. Jo, jag gick nog på "blåvingarna" (scouterna) ett tag på lågstadiet…men annars ? Spelade piano och övade en kvart varje vecka innan jag gick på lektion. Sen var det bara böckerna…Pelle Svanslös, alla Astrid Lindgren (flera gånger), alla Svarta Hingsten, alla  Pella-böcker , mm, av Claque, Anne Franks dagbok (omtumlande för en 12-åring), Stadböckerna, Utvandrarna, Invandrarna och de andra i serien. Jag läste "Krig och Fred" och "Brott och Straff", "Doktor Zjivago" samt "Flickan i frack" av Hjalmar Bergman (Min pappas idé och jag fann den vara god) och "Jorden runt på 80 dagar" och alla andra av Jules Verne. Och en och annan fem-bok fick jag nog fatt i (fast mina föräldrar tyckte inte att de var något vidare)! Förstod jag allt det där ? Nej, kanske inte men vilket barn förstår allt hon får vara med om på riktigt eller på bio ? Jag levde mig med så att jag trodde att jag var där.

 
Men varför berättar jag det här ? (…Hon kanske bara vill skryta, tänker väl ni ?)
Jo, för att en vacker dag tog det plötsligt slut. I första ring på gymnasiet skulle vi läsa "En dag i Ivan Denisovitjs liv", vilket jag också gjorde, liksom alla andra i klassen. Men det var den sista bok jag läste på det där totalt sorglösa sättet, dvs, jag började läsa boken och släppte den inte förrän jag hade läst ut den.
Sedan dess har det bara blivit läsande med avbrott. Och då är ju förtrollningen bruten ! Man kan inte äta fiskpinnar mitt i ryska revolutionen, om ni förstår vad jag menar..
Hursomhelst…I förrgår läste jag Doktor Glas av Hjalmar Söderberg(som jag faktiskt hade missat då före 15 års ålder, som tur var) nästan utan uppehåll och kände mig ung på nytt.
En och annan deckare eller annan lättläst litteratur inkl. DaVincikoden har jag väl läst så där oupphörligt under årens lopp men de läsande perioderna har varit så korta så jag hinner glömma dem. Dessutom gör sällan böcker så stort intryck på en i vuxen ålder som när man var barn. Det gäller i alla fall för mig. Men ändå…Känslan att sitta där med en bok som man vet att man hinner läsa ut innan man somnar (som tyvärr händer oftare och oftare nuförtiden) eller måste göra något annat…den känslan är obetalbar.
Och hur många vuxna människor kan och vill unna sig den lyxen ? Är det ens en lyx ? Det kanske bara är latmaskar och flegmatiska personer som ägnar så mycket tid åt läsning. Det kan verka vara en aning suspekt det där att inte leva ett eget liv utan bara leva genom andra, fast jag vet att läsning (liksom musiklyssning) ädla känslor föder….
 
 
Nej nu har jag babblat färdigt. Nu har jag inte tid med det här längre.Nu måste jag kasta mig över "Gregorius" (Bengt Olssons "fortsättning" på Doktor Glas) så att jag hinner klart innan jag somnar…
Och vad var det för skiva ?
Richard Bonas senaste. Köp den !
Och nej ! Misse fick ingen bok..bara en råtta. Hon ser lite snopen ut. 
 
 
 

7 kommentarer

Filed under Böcker