Kategoriarkiv: Bild

Time out…

 

2014-01-27 14.04.34

Idag tar jag ”time out” – och undrar i samma ögonblick vad uttrycket står för egentligen…är min tid ute, eller är jag utanför tiden i någon slags kosmisk mening, typ tidsutanförskap? Nej, jag vet ju vad det betyder egentligen, men man kan ändå tillåta sig att spekulera. Jag tänker på Mona Sahlin, när hon for till Maldiverna, när hon var minst sagt trängd av Toblerone-askar och dylika viktiga ting. Jag tycker att hon gjorde rätt i att pysa. Om jag vore så påpassad av media som hon var, skulle jag också pysa. Nu sitter jag bara kvar i soffan och snorar lite lätt. Har nog fått en förkylning, men hade jag jobbat ”på riktigt” hade jag förmodligen inte varit hemma idag om jag inte hade hunnit bli förkyld i ett tidigare skede. Det vet man ju inte. Det jag vet är att jag de senaste åren har blivit förkyld efter en vecka varje gång jag har satt igång med mitt gympaprogram på morgonen.  Det är i alla fall det bästa med det här jobba-själv-jobbet, att jag inte behöver våndas på morgonen över om jag ska sjukskriva mig eller inte…och inte ha dåligt samvete för några arbetskamrater. Nej, nu är det bara måndagsmys som gäller. En kopp te med citron, honung och ingefära…Benet har jag lagt upp på en pall med kudde på för att inte anstränga det. Det känns mycket bättre, redan. Och när jag då och då går över golvet för att hämta snytpapper eller ett glas vatten, rycker det i mina dansben, och armar. Stannar upp på golvet och liksom provar en armrörelse eller ett stamp eller hopp med foten…nej, visst nej….lite, lite svullet  känns det nog,men inte alls som igår.

IMG_0505

Inte heller kan jag låta bli att formulera en stipendieansökan, när jag väl slagit mig ner i soffan igen, men det gör mig däremot nästan yr och lite och matt och trött. Då känner jag att febern stiger. Men, äh…helst vill jag bara resa mig upp och göra det där roliga igen. Hitta de rätta stegen och kombinationerna…men nej, jag har fått stränga order om att ta Time out idag. Jag höll ju dessutom på och sprattla med benen igår, fast det var söndag.

IMG_0507

Jag får  ägna mig åt läsning i stället. Och jag läser i gårdagens DN om mobilernas fördärv – Bengt Olsson skriver och är på sitt allra bästa skrivarhumör. Det här ständiga bevakandet och att alltid vara tillgänglig – ”var jag sitter och var jag går”- hur vi har tagit över vilddjurens ständiga vakthållning – för att de måste passa sig för olika faror och aldrig får slappna av. Vi har numera ett sånt beteende, men det farligaste vi har att göra är att kolla om vi har fått nåt sms eller kommentar på facebook. Ändå är vi aldrig helt fokuserade på nåt.
Jag har ju varit rätt mycket på facebook från början, men inte lika stadigt nu. Framförallt hänger jag inte på nätet särskilt mycket med mobilen, vilket förklaras av att jag har en sån liten nätt mobil så att den går ner i alla fickor, och dessutom är det en android 2.1, så någon större mängd appar kan jag inte hämta hem…inte instagram, t.ex. Först irriterade det mig, nu drar jag en suck av lättnad. Jag behöver inte ha koll på ytterligare ett socialt nätverk – jag behöver inte en kamerasida till, för…herregud, var la jag mina bilder nu, då?
Facebook, Flickr, Bloggen…eller rättare sagt, bloggarna? Tja, och så har jag ju några ställen där jag har lagt upp musik och videosnuttar….Soundcloud, Myspace och Youtube….förut var det också Fileden, men de bara tog bort hela rasket, alla mina filer, utan förvarning….så, jo, med tanke på det, kanske det är bra att sprida sina gracer. Bara jag visste var jag hade dem…;-)

IMG_0506
Sedan min slimmade, externa hårddisk gick och dog förra året, med filer och allt, ser jag absolut vitsen med att ha de flesta av mina filer och bilder som är bra upplagda i ett moln, någonstans. De flesta Gotlandsbilderna från sommaren 2011 har jag på flickr, men tyvärr inte de mest privata, förstås…jag brukar inte lägga upp dem. Nu talar jag inte nakenbilder, och sånt…;-) Det skulle jag hellre göra – lite bastubilder åt folket, kan aldrig skada…fast inblandade parter måste väl godkänna, gissar jag. Nej, jag tänker på de närmsta och käraste personerna och vad vi och de gör. Det har ingen annan med att göra, har jag tänkt..fast ibland kan det ju vara en rolig eller häftig situation. Alla andra sprider sina bilder vind för våg, kan jag tänka ibland. Vem bryr sig om vad jag gör, eller inte? Ja, den här offentligheten….även om jag inte är Mona Sahlin, har jag ju ändå en liten publik på alla sidor jag håller till på. Folk som i sin tur känner folk som…..
Nej, jag har inte gjort något brottsligt, eller så, men det kan komma perioder i livet när jag inte är lika bekväm med att alla ska veta allt jag har gjort och gör. Det var nog lättare förr. Man var inte tillgänglig överallt och alla kunde inte kolla var man hade varit och när. Egentligen står ju mobilen i sin förlängning för ett kontrollsamhälle utan dess like….”Jag vet var du bor”….”Jag vet vad du gjorde igår”. Människor som är vän på fb kan komma och säga att de såg att man hade varit på ett fik i förra veckan – och det hade de inte sett i verkligheten utan på facebook, men det var ju oskyldigt iofs. Det är inget farligt, men i alla fall. Förr hade man ingen aning om vad andra gjorde på sin fritid, och vilket fik de gick på i tid och otid. Man kom knappt ihåg vad man åt till frukost, själv. Men nu…jag minns inget av det jag gjort, nästan, om jag inte först har tagit en bild och sen skickat iväg den till facebook, och då minns jag inte hur det såg ut i verkligheten, utan bara hur bilden såg ut. Verkligheten är alltid så suddig….;-)

Så det där med time out…..den finns inte om jag inte avbildar den i ord och bild. För i samma ögonblick som jag publicerar den här posten blir min tid i utanförskapet istället en tid som är inne, och jag har blivit ”outad” efter att ha blivit inbjuden….så kan det också gå.
Nu sitter jag här i värmen. Jag trodde att jag hade satt på extraelementet, men den luft som forsade ut i rummet var kalluft. Inte konstigt att jag satt och huttrade. Nå – det fanns en knapp till som kunde släppa in mig i värmen.

IMG_0508

Men nu ska jag ägna mig åt nåt hemligt…..;-)

 

 

6 kommentarer

Under Bild, Datorer och Internet, Mänskligt, Rytmik-Matte-projekt, Tid

Flummiga intressen och utdöda arter….

Efter att ha levt, förmodligen mer än halva mitt liv – om jag inte tänker bli uppåt 120, förstås – så börjar jag summera mina mer eller mindre tvivelaktiga förehavanden. Det slår mig att allt har varit flummigt från början till slut – musik, natur, djur, miljövård, litteratur, språk, teater, konst, humor och satir, dans och pedagogik….allt som har intresserat mig….

Dessutom har jag alltid varit intresserad av människor, suspekt nog. Jag tycker att det är intressantare att höra hur det går för människorna  än hur det går för ekonomin. Jajaja…det hör ihop, säger många av nutidens allvetare…har vi inga pengar kan vi inte vårda de sjuka. Det hjälper inte med pengar, säger de också…sjukvården ska effektiviseras. Med anledning av mitt förra inlägg om volymen på flyktingströmmen, kanske vi skulle räkna i volymenheter även på sjukhusen….men där kanske man tänker att man ska förkorta livslängden på vårdnadstagarna i stället för längden på dem. Frågan är väl vad som är mest lönsamt i längden. Det mest tidsbesparande för politiker skulle nog  ändå vara att avskaffa hela sjuksköterskekåren, så slapp man sitta och lyssna på deras gnäll hela dagarna. Varför inte kalla in några små smala unga pigga från ett bemanningsföretag istället – för de ska helst få plats på de nya mysiga ”compact living”- akuter som byggs – finns det något de måste lära sig kan de säkert gå någon käck kurs på internet om livräddning eller dylikt? Hur svårt kan det vara?
Hur ska det gå för de sjuka? Tja…de får väl hålla sig friska helt enkelt….Det finns så mycket bra kostråd nuförtiden…

Men som sagt: För min del håller jag mig till de flummiga värdena. Människor ska ha det bra. De ska få leva de liv som är bäst för dem – de ska ha drägliga arbetsförhållanden och en lön de kan överleva på, men inte snuskigt mycket mer, och de ska naturligtvis ha möjlighet att utbilda sig när de behöver det. Människor och natur ska få kosta mer än en pytteliten volymenhet pengar. De ska till och med få kosta mer än enorm volym jättearenor. Låter det inte som en utopi i våra dagar?

Människors yrken ska vara viktiga och välbehövda, inte bara något man måste göra för att inte kosta staten en massa obetald skatt. Är man välbetald anses man vara en bättre människa eftersom man anses ha förtjänat sin lön. Har man en låg lön har man inte gjort sig förtjänt av en högre. Sådana enkla principer tycks råda nuförtiden. Men inte i min lilla, lilla värld av blommor….för hos mig är inga sjuksköterskor, musiklärare, förskollärare, bibliotikarier, danspedagoger, skådespelare eller språkvetare, utrotningshotade arter. Ja, och även om det behövs mer folk i flera av de här yrkena, kommer inte många vara beredda att betala för dem som utför jobbet. Nej, det blir kortkurser på internet för bemanningsföretagen istället – så korta som möjligt, och helst gratis, förstås.

Kom nu ihåg var ni läste detta första gången, den dagen jag dessvärre blir sannspådd – jag vet ännu inte om jag redan är utdöd då…..men tja….så lätt knäcker man aldrig en gammal rödstrumpa från forntiden, även om jag aldrig var en riktig rödstrumpa så har jag ju alltid vurmat för liknande företeelser, och jo – Hellre ”Rödstrumpa” än ”Utdödstrumpa”!

Lämna en kommentar

Under Böcker, Bild, Djur & Natur, Hälsa, idrott och dans, Kärlek och politik, Klagomål., Mänskligt, Musik, Nyheter och politik, Tid

Bildat och obildat

Disken är död, leve…..?

Jag köpte en liten fantastisk extern hårddisk när jag inhandlade min senaste laptop. Den latopen, i sin tur, köpte jag eftersom min tidigare praktiskt taget hade brunnit upp på grund av obefintlig fläktfunktion . Överföring av alla filer på skrivbordet gjordes till nya datorn och till den nya hårddisken. Allt var frid och fröjd, men de varnade mig i affären för att hårddisken var känslig för stötar och att jag borde skaffa en till för säkerhetsskull. Eftersom jag redan hade en hårddisk modell blytung, brydde jag mig inte om att köpa ny utan tänkte väl att jag kunde ha den gamla som säkerhet. Men hur det är….jag hann aldrig dubbelöverföra mina filer till båda diskarna och så dog min lilla nya en vacker dag utan förvarning. Från den ena dagen till den andra. En minimal chans att gräva fram dem skulle kunna finnas om man skickade dem till ett lab men då skulle det kosta 10-15000. Det finns nog inte många bilder i världen som skulle vara värda så mycket. Andy Warhols kanske….;-)

Egentligen vet jag inte vilka bilder jag har förlorat, men det känns ändå lite obehagligt just att inte veta. En fallucka  i livet mellan sommaren 2010 och sommaren 2012 när jag är oviss om vad som hände. För där finns inga bildbevis…ev?  Eller så leker de kurragömma med mig och gömmer sig bakom andra mappar i den blytunga hårddisken. Jag hittade ett helt gäng bilder från 2009 och fram till juli 2010 bakom en mapp som det stod Göteborg på. Hur gick det till? Ibland reagerar inte datorer för något som helst mus-klickande och ibland reagerar de innan man ens har hunnit blinka och filer placerar sig utan att ens fråga om lov på en högst obehörig plats. Ibland ska man godkänna och medge minst tre gånger innan allt blir som man önskar.
Och utan bildbevis? Inget liv? Ett obildat liv kanske, utan referensramar. Numera kommer jag ihåg att jag har gjort vissa saker för att jag har fotat vid tillfället och sedan har jag lagt upp bilderna på facebook eller annat ställe. Men jag lägger ju aldrig eller sällan upp mer personliga bilder på släkt och vänner, och heller inte från mitt jobb. Så där står jag mig slätt numer. Det känns lite tomt och ”obildat”. Men människor har förlorat så mycket mer än jag har. Jag har en vän vars familj har förlorat i princip allt – utom det viktigaste, nämligen sina nära och kära –  i en husbrand, och som säger att det är världsliga ting, och man förstår att värdesätta det som verkligen betyder något. Även om det var sorgligt att alla familjens album gick upp i rök.

Men det är ändå lite märkligt att jag skrev i ett blogginlägg för bara några veckor sedan om vad jag skulle göra med alla mina bilder – innan jag visste om detta med hårddiskens död. Och nu tycks det mig som om jag var lite väl lättvindig sett ur dagens synvinkel. Verkade nästan vara lite i-lands-bild-bekymmer, om man jämför.
Nu står jag alltså här och saknar något som jag inte minns men som jag ändå vill komma åt. Kanske är det så att vara dement?
I så fall kommer jag väl att förnimma att ”jag tycker att jag har varit med om det här förut”, som min gamla mamma brukar säga nuförtiden, fast hon förmodligen inte alls har det.
Men nu blir det knepigt. Förut har jag förlitat mig på de elektroniska minnena, men när de nu inte håller mer än ett halvår ser man ju att den mänskliga hjärnan är bra mycket mer anpassad för ålderdom, hårda törnar och ett långt rikt liv än en liten disk utan känslor eller mål och mening med sitt liv. Kanske skulle jag satsa på att träna mitt eget minne i stället så att det kan ta del av och dela med sig av ett minnesrikt liv i många år till, så att jag till och med en vacker dag på ålderns höst med gott samvete  kan säga, att ”det här tycker jag att jag känner igen. Det har jag varit med om förut.” – OCH att det faktiskt stämmer . Det HAR hänt och jag har varit med om det. Kanske ska jag inte längre förlita mig mer på andras förstånd utan på mitt eget. Kanske blir jag mer bildad av en inre bildrikedom än av de bilder jag fångat utanför mig själv?

Vem vet ?

Här några funna bilder……

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lämna en kommentar

Under Bild, Datorer och Internet, Mänskligt, Minnen, Tid

Vad ska jag göra med alla mina bilder?

Några minnen vi glömt att vi haft…Hanna 4 månader, Misse 2,5 år – en barndom….

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det fanns en tid när nästan alla mina nytagna bilder hamnade på nätet någonstans. Här på bloggen, till att börja med, och sedan på flickr….dit kom nog de flesta ett tag och sen när det blev mer och mer vanligt att lägga upp bilder på facebook via mobil, blev det nog min vanligaste fotoadress. Men nuförtiden sållar jag åtminstone lite innan jag lägger upp en bild på exempelvis facebook….;-) Sållar överhuvudtaget mer…redan innan jag tar fram kameran….för allas bästa, men framförallt för mitt eget. Och nu hinner jag för det mesta vända bilderna rätt, ta bort de sämsta eller de som är alltför lika några andra, bara lite mindre intressanta. Kanske fixa lite med bilderna, fast för det mesta brukar jag tycka att de som är bra är bäst som de är.

Det är roligt att visa upp bilder, och särskilt i sitt sammanhang, som här på bloggen…men allteftersom jag får färre och färre läsare och tittare här känns det inte särskilt inspirerande att lägga upp bilder. Skriva – däremot – kan jag göra oavsett läsarantalet, konstigt nog. Det är väl för att skrivandet handlar mer om mig (även om jag ju bevisligen tvivlar där också, ibland)…medan bilderna är mitt lilla skyltfönster utåt, på gott och ont.
Men nu till frågan: Vad ska jag göra med alla mina bilder? Och då tänker jag främst på dem som inte har hamnat på nätet och alla andras näthinna, utan alla osedda, bortglömda, ostimulerade…?

De kan kännas lika bortglömda som de barn i dagens skola som ingen hann lyssna eller se…som inte hann bli bedömda alls utan bara kvarglömda någonstans, på grund av….tid eller pengar, eller både och…?

Jag känner att jag måste gå till botten med den där bortglömda bildhögen….så fort jag hinner…..
Men först ska jag ju föra över lite VHS-filmer och kanske plåta en och annan katt….och så imorgon… Plums ner i jobbhavet!

Lämna en kommentar

Under Bild, Datorer och Internet, Hobbyer, Katter, Mänskligt, Minnen, skola, Tid