Vi var på en liten ”konstrunda” idag, här på Södermalm. Vi gick fram och tillbaka till Katarina kyrkogård – till Benhuset, där Gunilla Poignant – som jag känt sen 90-talet, då hennes barn gick i vår skola – hade sin utställning,
”Se tiden an”.
En titel som även passar min blogg, tänker jag.😏
Och konsten passar också synnerligen väl in i ett hus som heter Benhuset. I detta hus förvarade man förr i världen bland annat gamla ben, och också kistor med människor som var ofrälse, som inte kunde begravas på kyrkogården. Huset står kvar, ganska orört, enligt Gunilla, vilket ju också bidrar till stämningen.
Konsten och skuggorna av den bidrog till den tidlösa atmosfär som råder i huset. Vackert!
På promenaden hem passerade vi flera kända personers gravplatser. Personer som Anna Lindh, Cornelis Vreeswijk, Sven-David Sandström, Stefan Nilsson och Gösta Ekman.
Det kändes verkligen som möten med många människor – levande och döda – och olika tidsepoker under mitt liv. Människor och deras konst och liv som har berört på olika plan i olika livsskeden.
Vi var bara hemifrån en timme under eftermiddagen, men så mycket tid som har gått inne i min hjärna! Fantastiskt…som liten resa.
Det var sista dagen för utställningen, men vi hann i tid, lyckligtvis. Det är så det är ibland. Man måste ha en ”dead-line” för att få något gjort. Kanske motsatsen till att bara ”se tiden an”?
Eller så behöver man ha båda tidsperspektiven levande inom sig? Både skynda och reflektera, samtidigt. Ta tid på sig för att förstå och se sammanhang i tiden, för att därpå agera efter det? Inte vänta för länge tills skuggorna blir för långa och till slut försvinner i mörkret.
Det här med att blogga lite varje dag kan bli lite krystat. Ibland tänker jag att jag ska återvinna min egen blogg. Många gånger skriver jag om samma saker som jag skrev om för 10 – 15 år sedan, men kanske ur en lite annan synvinkel eller med ett annat fokus.
Men allt jag har skrivit om har handlat om kultur, natur, klimat, skola, samhälle, barn, blandat med mig själv. En slags ”häxbrygd” där jag (och mina tankar och livserfarenheter) kokas ner och kokas om gång på gång.
Blir det något kvar att avhandla, kan man fråga sig?
Tydligen… 😏
Det är tur att mina eventuella läsare, antingen har dåligt minne, eller är nytillkomna.
Det här med att ”återvinna mig själv” har jag t.ex skrivit om en gång för ganska länge sen, men jag minns inte riktigt när. Men det är ju som sagt inte som att uppfinna hjulet på nytt, eftersom texten inte blir exakt densamma. Nya händelser kan ha tillkommit.
Nu är det ju väldigt på modet med återvinning. Att spara på det du har och inte överkonsumera. Det kanske också gäller överproduktion. Att fylla nätet med texter som nästan ingen läser, när det redan finns så mycket oläst? Vore det inte att göra alla olästa författare en tjänst om man uppmärksammar deras texter (om de är bra) istället för att ständigt fylla på med nya?
Jag har inget svar på det. För min del gäller nog att, ”skriver jag så tänker jag”, och om jag inte skriver, vet jag inte riktigt vad jag tänker, eller vem jag är. ”Jag gör mig bäst i skrift”, brukar jag ju också hävda, men allt är ju relativt. Bara för att jag uttrycker mig bättre i skrift än muntligt, behöver det ju inte betyda att det är bra. Men jag har i alla fall något att hålla mig till. Det jag har skrivit själv kommer jag bättre ihåg.
Ändå har jag tänkt den sen senaste tiden, att jag ska återpublicera några av mina tidigare blogginlägg. Många är faktiskt bättre än de texter jag publicerar i all hast på kvällen innan jag ska gå och lägga mig, bara för sakens skull. Men varje gång jag tänker att jag ska göra så, kommer jag genast på något nytt skriva om. Och sen är det kört… 😏
Men kanske en vacker dag?
Inte imorgon för då blir det ”rapport” från en fredagsdemonstration för klimatet. Man får hålla på traditionerna.
Medan världen är upp och ner, gäller det att stå stadigt kvar.
Medan vi sparar på el och energi-effektiviserar, tycker näringslivsministern att det är en dålig idé, eftersom det då kan visa sig att alla hennes kärnkraftverk inte kommer att behövas. Däremot vill hela regeringen att vi sparar på skola vård och omsorg, så att de har råd att sponsra alla dessa kärnkraftverk, som de tycker är så bra att det får kosta vad det kosta vill. Jag läste häromdagen att en statssekreterare (tror det var klimatministerns, men ska låta det vara osagt..) hade väldigt mycket aktier placerade i kärnkraftsbolag ….
Det känns nästan som ett samband, men det är kanske bara ”ett lustigt sammanträffande”?
Hur som helst ….
Vi står kvar. Vi sparar och gnetar. Vi biter ihop och härdar ut, tills det visar sig för var och en, att det är det enda rätta, för det kommer att visa sig att ”den som gapar efter mycket, mister ofta hela stycket” – en gammalt svenskt ordspråk, som de så kallade ”Sverigevännerna”, aldrig verkar ha hört talas om.
Vi äter ekologiskt, planterar blommor i torvfri jord och äter så mycket veganskt och vegetariskt som möjligt. Vi säljer våra bilar och slutar flyga, och slutar leva över våra tillgångar.
Ja, för vilka ska kompensera för de rikas överkonsumtion om inte vi? Några måste ju offra sig för att några andra lyxlirare ska få slösa på jordens tillgångar utan tänka på eftervärlden. Utan att vara det minsta avundsjuk, faktiskt.
”Vad är väl en bal på slottet…?”
Inte ett dugg underbar, egentligen. Du behöver bara läsa några rader om engelska kungahuset, förstår du att det kan vara ett rent helvete. Liksom det påstådda lyxliv som de gängkriminella säger sig leva. Men det är ju också fake och förbannad lögn. Och ett ännu värre helvete. Ständigt jagade. Och polisen kan rapportera om dubbelt så många avhoppare förra året, som förrförra. De har insett att lyxliv inte är mycket värt när man är död.
Jag tycker det börjar bli dags att avglorifiera det lyxiga rikemanslivet, och istället hylla de tappra, stretande och kämpande vardagshjältar som mot alla odds lyckas försörja sig själva och sina familjer på en usel lön, men ändå lyckas skapa en trivsam atmosfär omkring sig, som gör deras omvärld en gnutta lyckligare. De som försöker ge mening åt sina barns vardag och sin egen fritid. De som kan trolla med knäna och koka soppa på en spik. De som blir ständigt misstänkliggjorda av regeringen, bara för att de inte är födda i Sverige, men ändå reser sig för gamla tanter på tunnelbanan och bjuder på goda bakverk på jobbfikat.
Vi står kvar för dem som härdar ut i detta kalla samhällsklimat, för ett bättre klimat i alla bemärkelser!
Se där, vad mycket text det kom, bara för att jag tänkte att jag skulle återvinna mig själv….
Men jag kunde i alla fall återfinna någon slags skrivglädje. Återvinn dig själv, och du ska återfinna något annat! 😏
Igår gratulerades du, min blogg, för att du har funnits i 15 år.
Jag har använt dig till allehanda upptåg och påhitt, men framförallt förstås för att få ägna mig åt att skriva. Jag har nog skrivit i hela mitt liv. Främst dagböcker, i olika perioder av livet, men också olika berättelser. En hel serie påbörjade men aldrig färdigskrivna hästböcker kan man man hitta i mina gömmor från barndomen. Allt jag visste om hästar hade jag lärt mig i Svarta Hingsten och andra hästböcker, och så hittade jag gamla nummer av ”Trav & Galopp” hemma, som min storasyster nog hade fått eller skaffat. Hon fick inte heller rida, och därför utvecklade både hon och jag en förmåga att rita hästar. Jag tror det var hon som tipsade mig om att lägga smörpapper ovanpå bilderna i tidningarna, och sen kalkera. Till slut lärde vi oss hur hästar såg ut när de sprang och travade och kunde sluta kalkera, och våra hästar blev lika bra ändå. Nästan bättre, för de blev liksom mer levande. Min pappa brukade alltid tycka att jag var så bra på att rita hästar (och även människor och andra djur) i rörelse, och det har jag nog ”Trav &Galopp” att tacka för. 😉 T.ex förstod jag innebörden av passgång, vilket ju var väldigt viktigt när man ritar hästar. Att inte höger framben och höger bakben rör sig samtidigt framåt på hästar, skulle jag vilja säga, är hela hemligheten med att fånga hästars rörelser.
Inte heller vi människor är passgångare. Det blir en bättre och mer balanserad flykt om man inte är passgångare.
Jag tänker att all rörelse handlar om att vara balanserad. Att ha balans i tillvaron är viktigt även om man står helt still. Att stå med båda fötterna på jorden när allt omkring en svajar, är också en skön konst.
När vi har levt ”corona-liv” runt om i världen har väldigt mycket stått still i vår omgivning, men stillheten är bedräglig. De tomma rum omkring oss som vanligtvis fylls av samtal, skratt, igenkänning, värme och kärlek, är nu vibrerande av oro, ensamhet och i vissa fall ångest. Oro och ångest känns sällan som balanserade fenomen. När vi då befinner oss i detta oroliga vakuum av osäker ovisshet kan det vara svårt att veta vilken fot man ska stå på.
”Sitt still i båten”, heter det ju. ”I stormens mitt” är ett annat begrepp för att någonstans i tumultet finna ett lugn. Det gäller bara att finna det i sig själv.
När jag har avslutat ett kapitel i mitt liv, och ska påbörja ett nytt, uppstår också ett tomrum inom mig och runt omkring. Känslan och vissheten om att det bara är jag som kan fylla detta tomrum kan ibland kännas förlamande. Men ovissheten kan också kännas hoppfull och utmanande. Det gäller bara att veta åt vilket håll man vill gå ….
Ska jag börja på ett nytt projekt?
Ska jag läsa en god bok och hämta ny inspiration, eller ska jag bara sitta still i båten och meditera? Ska jag kanske skriva en egen bok? Risken är väl att jag skriver om mig själv, för jag är inte lika dumdristig som när jag var barn då jag skrev om nåt som jag hade läst mig till i andras böcker. Men det jag har förstått är att det är inte fel att härma, bara man kan förvandla bilden så att den får ett eget liv och en egen rörelse. Även om alla hästar har samma rörelsemönster så har varje individ ett eget uttryck.
Nu när jag avslutar min första femtonåriga blogg-period och påbörjar en ny – lägger jag åter in en gammal dikt jag själv skrev för ungefär 30 år sedan och som sen blev en prolog till den kabaré vi gjorde med Kvinnohuskören, som jag då ledde.
Den passar alltid in i sådana här sammanhang, för ”mitt i mitt slut, tittar en ny början ut”!
Välkomna till nästa 15-års period med Tid!
Tid och plats för ett nytt rum…. 😉
PROLOG:
Vart går vi nu ?
Vad gör vi med våra liv tillsammans ?
Det finns ännu tid att va still
och när vi vill kan vi känna kraften i tystnaden i det täta rummet emellan oss
Idag tar jag ”time out” – och undrar i samma ögonblick vad uttrycket står för egentligen…är min tid ute, eller är jag utanför tiden i någon slags kosmisk mening, typ tidsutanförskap? Nej, jag vet ju vad det betyder egentligen, men man kan ändå tillåta sig att spekulera. Jag tänker på Mona Sahlin, när hon for till Maldiverna, när hon var minst sagt trängd av Toblerone-askar och dylika viktiga ting. Jag tycker att hon gjorde rätt i att pysa. Om jag vore så påpassad av media som hon var, skulle jag också pysa. Nu sitter jag bara kvar i soffan och snorar lite lätt. Har nog fått en förkylning, men hade jag jobbat ”på riktigt” hade jag förmodligen inte varit hemma idag om jag inte hade hunnit bli förkyld i ett tidigare skede. Det vet man ju inte. Det jag vet är att jag de senaste åren har blivit förkyld efter en vecka varje gång jag har satt igång med mitt gympaprogram på morgonen. Det är i alla fall det bästa med det här jobba-själv-jobbet, att jag inte behöver våndas på morgonen över om jag ska sjukskriva mig eller inte…och inte ha dåligt samvete för några arbetskamrater. Nej, nu är det bara måndagsmys som gäller. En kopp te med citron, honung och ingefära…Benet har jag lagt upp på en pall med kudde på för att inte anstränga det. Det känns mycket bättre, redan. Och när jag då och då går över golvet för att hämta snytpapper eller ett glas vatten, rycker det i mina dansben, och armar. Stannar upp på golvet och liksom provar en armrörelse eller ett stamp eller hopp med foten…nej, visst nej….lite, lite svullet känns det nog,men inte alls som igår.
Inte heller kan jag låta bli att formulera en stipendieansökan, när jag väl slagit mig ner i soffan igen, men det gör mig däremot nästan yr och lite och matt och trött. Då känner jag att febern stiger. Men, äh…helst vill jag bara resa mig upp och göra det där roliga igen. Hitta de rätta stegen och kombinationerna…men nej, jag har fått stränga order om att ta Time out idag. Jag höll ju dessutom på och sprattla med benen igår, fast det var söndag.
Jag får ägna mig åt läsning i stället. Och jag läser i gårdagens DN om mobilernas fördärv – Bengt Olsson skriver och är på sitt allra bästa skrivarhumör. Det här ständiga bevakandet och att alltid vara tillgänglig – ”var jag sitter och var jag går”- hur vi har tagit över vilddjurens ständiga vakthållning – för att de måste passa sig för olika faror och aldrig får slappna av. Vi har numera ett sånt beteende, men det farligaste vi har att göra är att kolla om vi har fått nåt sms eller kommentar på facebook. Ändå är vi aldrig helt fokuserade på nåt.
Jag har ju varit rätt mycket på facebook från början, men inte lika stadigt nu. Framförallt hänger jag inte på nätet särskilt mycket med mobilen, vilket förklaras av att jag har en sån liten nätt mobil så att den går ner i alla fickor, och dessutom är det en android 2.1, så någon större mängd appar kan jag inte hämta hem…inte instagram, t.ex. Först irriterade det mig, nu drar jag en suck av lättnad. Jag behöver inte ha koll på ytterligare ett socialt nätverk – jag behöver inte en kamerasida till, för…herregud, var la jag mina bilder nu, då?
Facebook, Flickr, Bloggen…eller rättare sagt, bloggarna? Tja, och så har jag ju några ställen där jag har lagt upp musik och videosnuttar….Soundcloud, Myspace och Youtube….förut var det också Fileden, men de bara tog bort hela rasket, alla mina filer, utan förvarning….så, jo, med tanke på det, kanske det är bra att sprida sina gracer. Bara jag visste var jag hade dem…;-)
Sedan min slimmade, externa hårddisk gick och dog förra året, med filer och allt, ser jag absolut vitsen med att ha de flesta av mina filer och bilder som är bra upplagda i ett moln, någonstans. De flesta Gotlandsbilderna från sommaren 2011 har jag på flickr, men tyvärr inte de mest privata, förstås…jag brukar inte lägga upp dem. Nu talar jag inte nakenbilder, och sånt…;-) Det skulle jag hellre göra – lite bastubilder åt folket, kan aldrig skada…fast inblandade parter måste väl godkänna, gissar jag. Nej, jag tänker på de närmsta och käraste personerna och vad vi och de gör. Det har ingen annan med att göra, har jag tänkt..fast ibland kan det ju vara en rolig eller häftig situation. Alla andra sprider sina bilder vind för våg, kan jag tänka ibland. Vem bryr sig om vad jag gör, eller inte? Ja, den här offentligheten….även om jag inte är Mona Sahlin, har jag ju ändå en liten publik på alla sidor jag håller till på. Folk som i sin tur känner folk som…..
Nej, jag har inte gjort något brottsligt, eller så, men det kan komma perioder i livet när jag inte är lika bekväm med att alla ska veta allt jag har gjort och gör. Det var nog lättare förr. Man var inte tillgänglig överallt och alla kunde inte kolla var man hade varit och när. Egentligen står ju mobilen i sin förlängning för ett kontrollsamhälle utan dess like….”Jag vet var du bor”….”Jag vet vad du gjorde igår”. Människor som är vän på fb kan komma och säga att de såg att man hade varit på ett fik i förra veckan – och det hade de inte sett i verkligheten utan på facebook, men det var ju oskyldigt iofs. Det är inget farligt, men i alla fall. Förr hade man ingen aning om vad andra gjorde på sin fritid, och vilket fik de gick på i tid och otid. Man kom knappt ihåg vad man åt till frukost, själv. Men nu…jag minns inget av det jag gjort, nästan, om jag inte först har tagit en bild och sen skickat iväg den till facebook, och då minns jag inte hur det såg ut i verkligheten, utan bara hur bilden såg ut. Verkligheten är alltid så suddig….;-)
Så det där med time out…..den finns inte om jag inte avbildar den i ord och bild. För i samma ögonblick som jag publicerar den här posten blir min tid i utanförskapet istället en tid som är inne, och jag har blivit ”outad” efter att ha blivit inbjuden….så kan det också gå.
Nu sitter jag här i värmen. Jag trodde att jag hade satt på extraelementet, men den luft som forsade ut i rummet var kalluft. Inte konstigt att jag satt och huttrade. Nå – det fanns en knapp till som kunde släppa in mig i värmen.
Efter att ha levt, förmodligen mer än halva mitt liv – om jag inte tänker bli uppåt 120, förstås – så börjar jag summera mina mer eller mindre tvivelaktiga förehavanden. Det slår mig att allt har varit flummigt från början till slut – musik, natur, djur, miljövård, litteratur, språk, teater, konst, humor och satir, dans och pedagogik….allt som har intresserat mig….
Dessutom har jag alltid varit intresserad av människor, suspekt nog. Jag tycker att det är intressantare att höra hur det går för människorna än hur det går för ekonomin. Jajaja…det hör ihop, säger många av nutidens allvetare…har vi inga pengar kan vi inte vårda de sjuka. Det hjälper inte med pengar, säger de också…sjukvården ska effektiviseras. Med anledning av mitt förra inlägg om volymen på flyktingströmmen, kanske vi skulle räkna i volymenheter även på sjukhusen….men där kanske man tänker att man ska förkorta livslängden på vårdnadstagarna i stället för längden på dem. Frågan är väl vad som är mest lönsamt i längden. Det mest tidsbesparande för politiker skulle nog ändå vara att avskaffa hela sjuksköterskekåren, så slapp man sitta och lyssna på deras gnäll hela dagarna. Varför inte kalla in några små smala unga pigga från ett bemanningsföretag istället – för de ska helst få plats på de nya mysiga ”compact living”- akuter som byggs – finns det något de måste lära sig kan de säkert gå någon käck kurs på internet om livräddning eller dylikt? Hur svårt kan det vara?
Hur ska det gå för de sjuka? Tja…de får väl hålla sig friska helt enkelt….Det finns så mycket bra kostråd nuförtiden…
Men som sagt: För min del håller jag mig till de flummiga värdena. Människor ska ha det bra. De ska få leva de liv som är bäst för dem – de ska ha drägliga arbetsförhållanden och en lön de kan överleva på, men inte snuskigt mycket mer, och de ska naturligtvis ha möjlighet att utbilda sig när de behöver det. Människor och natur ska få kosta mer än en pytteliten volymenhet pengar. De ska till och med få kosta mer än enorm volym jättearenor. Låter det inte som en utopi i våra dagar?
Människors yrken ska vara viktiga och välbehövda, inte bara något man måste göra för att inte kosta staten en massa obetald skatt. Är man välbetald anses man vara en bättre människa eftersom man anses ha förtjänat sin lön. Har man en låg lön har man inte gjort sig förtjänt av en högre. Sådana enkla principer tycks råda nuförtiden. Men inte i min lilla, lilla värld av blommor….för hos mig är inga sjuksköterskor, musiklärare, förskollärare, bibliotikarier, danspedagoger, skådespelare eller språkvetare, utrotningshotade arter. Ja, och även om det behövs mer folk i flera av de här yrkena, kommer inte många vara beredda att betala för dem som utför jobbet. Nej, det blir kortkurser på internet för bemanningsföretagen istället – så korta som möjligt, och helst gratis, förstås.
Kom nu ihåg var ni läste detta första gången, den dagen jag dessvärre blir sannspådd – jag vet ännu inte om jag redan är utdöd då…..men tja….så lätt knäcker man aldrig en gammal rödstrumpa från forntiden, även om jag aldrig var en riktig rödstrumpa så har jag ju alltid vurmat för liknande företeelser, och jo – Hellre ”Rödstrumpa” än ”Utdödstrumpa”!
Jag köpte en liten fantastisk extern hårddisk när jag inhandlade min senaste laptop. Den latopen, i sin tur, köpte jag eftersom min tidigare praktiskt taget hade brunnit upp på grund av obefintlig fläktfunktion . Överföring av alla filer på skrivbordet gjordes till nya datorn och till den nya hårddisken. Allt var frid och fröjd, men de varnade mig i affären för att hårddisken var känslig för stötar och att jag borde skaffa en till för säkerhetsskull. Eftersom jag redan hade en hårddisk modell blytung, brydde jag mig inte om att köpa ny utan tänkte väl att jag kunde ha den gamla som säkerhet. Men hur det är….jag hann aldrig dubbelöverföra mina filer till båda diskarna och så dog min lilla nya en vacker dag utan förvarning. Från den ena dagen till den andra. En minimal chans att gräva fram dem skulle kunna finnas om man skickade dem till ett lab men då skulle det kosta 10-15000. Det finns nog inte många bilder i världen som skulle vara värda så mycket. Andy Warhols kanske….;-)
Egentligen vet jag inte vilka bilder jag har förlorat, men det känns ändå lite obehagligt just att inte veta. En fallucka i livet mellan sommaren 2010 och sommaren 2012 när jag är oviss om vad som hände. För där finns inga bildbevis…ev? Eller så leker de kurragömma med mig och gömmer sig bakom andra mappar i den blytunga hårddisken. Jag hittade ett helt gäng bilder från 2009 och fram till juli 2010 bakom en mapp som det stod Göteborg på. Hur gick det till? Ibland reagerar inte datorer för något som helst mus-klickande och ibland reagerar de innan man ens har hunnit blinka och filer placerar sig utan att ens fråga om lov på en högst obehörig plats. Ibland ska man godkänna och medge minst tre gånger innan allt blir som man önskar.
Och utan bildbevis? Inget liv? Ett obildat liv kanske, utan referensramar. Numera kommer jag ihåg att jag har gjort vissa saker för att jag har fotat vid tillfället och sedan har jag lagt upp bilderna på facebook eller annat ställe. Men jag lägger ju aldrig eller sällan upp mer personliga bilder på släkt och vänner, och heller inte från mitt jobb. Så där står jag mig slätt numer. Det känns lite tomt och ”obildat”. Men människor har förlorat så mycket mer än jag har. Jag har en vän vars familj har förlorat i princip allt – utom det viktigaste, nämligen sina nära och kära – i en husbrand, och som säger att det är världsliga ting, och man förstår att värdesätta det som verkligen betyder något. Även om det var sorgligt att alla familjens album gick upp i rök.
Men det är ändå lite märkligt att jag skrev i ett blogginlägg för bara några veckor sedan om vad jag skulle göra med alla mina bilder – innan jag visste om detta med hårddiskens död. Och nu tycks det mig som om jag var lite väl lättvindig sett ur dagens synvinkel. Verkade nästan vara lite i-lands-bild-bekymmer, om man jämför.
Nu står jag alltså här och saknar något som jag inte minns men som jag ändå vill komma åt. Kanske är det så att vara dement?
I så fall kommer jag väl att förnimma att ”jag tycker att jag har varit med om det här förut”, som min gamla mamma brukar säga nuförtiden, fast hon förmodligen inte alls har det.
Men nu blir det knepigt. Förut har jag förlitat mig på de elektroniska minnena, men när de nu inte håller mer än ett halvår ser man ju att den mänskliga hjärnan är bra mycket mer anpassad för ålderdom, hårda törnar och ett långt rikt liv än en liten disk utan känslor eller mål och mening med sitt liv. Kanske skulle jag satsa på att träna mitt eget minne i stället så att det kan ta del av och dela med sig av ett minnesrikt liv i många år till, så att jag till och med en vacker dag på ålderns höst med gott samvete kan säga, att ”det här tycker jag att jag känner igen. Det har jag varit med om förut.” – OCH att det faktiskt stämmer . Det HAR hänt och jag har varit med om det. Kanske ska jag inte längre förlita mig mer på andras förstånd utan på mitt eget. Kanske blir jag mer bildad av en inre bildrikedom än av de bilder jag fångat utanför mig själv?
Några minnen vi glömt att vi haft…Hanna 4 månader, Misse 2,5 år – en barndom….
Detta bildspel kräver JavaScript.
Det fanns en tid när nästan alla mina nytagna bilder hamnade på nätet någonstans. Här på bloggen, till att börja med, och sedan på flickr….dit kom nog de flesta ett tag och sen när det blev mer och mer vanligt att lägga upp bilder på facebook via mobil, blev det nog min vanligaste fotoadress. Men nuförtiden sållar jag åtminstone lite innan jag lägger upp en bild på exempelvis facebook….;-) Sållar överhuvudtaget mer…redan innan jag tar fram kameran….för allas bästa, men framförallt för mitt eget. Och nu hinner jag för det mesta vända bilderna rätt, ta bort de sämsta eller de som är alltför lika några andra, bara lite mindre intressanta. Kanske fixa lite med bilderna, fast för det mesta brukar jag tycka att de som är bra är bäst som de är.
Det är roligt att visa upp bilder, och särskilt i sitt sammanhang, som här på bloggen…men allteftersom jag får färre och färre läsare och tittare här känns det inte särskilt inspirerande att lägga upp bilder. Skriva – däremot – kan jag göra oavsett läsarantalet, konstigt nog. Det är väl för att skrivandet handlar mer om mig (även om jag ju bevisligen tvivlar där också, ibland)…medan bilderna är mitt lilla skyltfönster utåt, på gott och ont.
Men nu till frågan: Vad ska jag göra med alla mina bilder? Och då tänker jag främst på dem som inte har hamnat på nätet och alla andras näthinna, utan alla osedda, bortglömda, ostimulerade…?
De kan kännas lika bortglömda som de barn i dagens skola som ingen hann lyssna eller se…som inte hann bli bedömda alls utan bara kvarglömda någonstans, på grund av….tid eller pengar, eller både och…?
Jag känner att jag måste gå till botten med den där bortglömda bildhögen….så fort jag hinner…..
Men först ska jag ju föra över lite VHS-filmer och kanske plåta en och annan katt….och så imorgon… Plums ner i jobbhavet!
Time in Stockholm 
Tid 