Kategoriarkiv: #BloggaFörFramtiden

Fredag med veckobrev…

veckobrevforfuture #vecka372021

Hej kära Planetskötare!

Skaran med klimat-engagerade människor växer sedan pandemin och vi kan åter mötas. Många ”uppvaktar” statsministern utanför Sagerska palatset, och flera av oss ”strömmar” mellan Sagerska och Mynttorget, där ungdomarna står och en och annan turist från Island. På vägen möter vi ”psykologer for future” och körsångare och musiker för framtiden… Också en man med skylten #coachingforclimate, som säger att han tror mest på samtal med alla som är osäkra och vill ha lite vägledning i hur man ska kämpa för klimatet. Alla sätt är bra, utom de dåliga…😏


I år får vi fira demokratin – 100 år – och det blir vi påminda om när vi vandrar vidare mot Mynttorget. Demokrati innebär ju att vi har rätt att demonstrera och att vi har rätt att rösta i allmänna val, och att det också finns olika alternativ att rösta på. Det har vi i Sverige, och den rätten ska vi värna om. Så länge vi använder oss av den rätten har vi fortfarande möjlighet att påverka politiker och andra makthavare. Redan på söndag kan du påverka kyrkans ”skogspolitik”.

Kyrkan äger en stor del av Sveriges skogar. Det finns nomineringsgrupper som strävar efter att skydda skogen, som man ser som ”Guds skapelse”, utan att kalhugga den och överutnyttja dess resurser. Rösta på dem! (Kolla Fältbiologernas digitala utfrågning – https://www.facebook.com/faltbiologerna/videos/805841530086630/ )
I övrigt kan vi fortsätta att demonstrera, sjunga, spela och agera för vår gemensamma framtid, och för alla dem i alla diktaturer, som inte kan.
Gör det!

Trevlig helg!
🙂♥️💒⛰️🎻🎤🎵🪧

#FridaysForFuture #FightClimateInjustice #FightFor1Point5 #catsforfuture #dogsforfuture #peopleforfuture

Lämna en kommentar

17 september, 2021 · 16:00

Veckobrev!

#veckobrevforfuture #vecka362021

Kära Planetskötare!

”Mindful Steps for future, now” – Man kan behöva vara eftertänksam för att kunna vara förtänksam. Några demonstranter tar meditativt långsamma steg fram och tillbaka för att både mana på och för att mana till eftertanke. På ryggsäcken på den sista av tre vandrare, hänger skylten ”Join us”.


Jag tror verkligen att det krävs av oss alla att vara eftertänksamma för att vi ska kunna agera och vara före vår tid. Det behövs också olika infallsvinklar och olika sätt att angripa problemen med den globala uppvärmningen. Det svåra kan vara att komma överens om vad som är bäst och mest effektivt, men det finns trots allt bara ett sätt att rädda klimatet. Alla måste bidra och alla måste göra det nu! Ju förr dess bättre. Vi har inte lång tid på oss att säga…”Jag ska bara…” likt Alfons Åberg, även om det har sin charm.


Det lustiga är att en del människor som alltid har så bråttom att komma fram, så att de måste flyga och fara kors och tvärs över jorden, tänker precis tvärtom när det gäller att rädda klimatet. Då vill de helst komma sist med omställning av samhället till förmån för framtida generationer.
Idag var det en större uppslutning än på länge utanför Sagerska. Det var körer, psykologer, och artists for future, mfl.

Vi träffade också en rysk student, en italienska och ett tyskt par, som var engagerade men missmodiga över förhållandena i sina hemländer. Och samtidigt som man kan känna hopplöshet, kan man också känna ett visst hopp om framtiden när man inser att man inte är ensam om missmodigheten. Inte i Sverige och inte i resten av världen. ”Ingen kan göra allt, men alla kan göra nåt”.


Kanske redan i morgon 12 -13 på Medborgarplatsen i Stockholm.
Join us!

Trevlig helg!
🙂♥️🎶🎨🚴‍♂️🚶‍♀️🏃‍♀️🌍

FridaysForFuture #FightClimateInjustice #FightFor1Point5 #catsforfuture

SaturdaysForFuture

Lämna en kommentar

10 september, 2021 · 15:23

Fredag = #veckobrevforfuture

veckobrevforfuture #vecka282021

Kära Planetskötare!

Ärlighet varar längst, sägs det. Sverige lever inte upp till Paris-avtalet med våra klimatmål, enligt forskarna. I DNs granskning av klimatmålen kommer vi inte klara 1,5 grads uppvärmning. Snarare kommer vi hamna på 2,5 till 3 graders uppvärmning och eftersom vi inte har tagit hänsyn till klimaträttvisa i våra beräkningar så kommer vi inte uppnå ”noll-utsläppsmålet” 2045. Klimatforskaren Kevin Andersson är kritisk till hur man inte har följt Paris-avtalet ur rättvisesynpunkt. Där sägs det att rikare länder måste göra mycket mer än de fattiga länderna. Den allra rikaste procenten – en procent – av jordens befolkning är orsak till mer fossila utsläpp än hälften av jordens fattiga länder. Det är ju inte rättvist! Kevin Andersson säger att våra politiker måste tala klarspråk. (Se text i bilderna!)

Och översvämningar i Kina, Tyskland, Belgien och Nederländerna, och bränderna i USA avtar inte utan sprider sig vidare.
Att solnedgångarna och fullmånarna i år tycks så ovanligt röda sägs bero på stoftet från bränderna som har spritt sig i atmosfären.
Men vackert är det!

Vi i Sverige lånar glatt vidare på vår framtida koldioxidbudget och håller tummarna för att vi ska kunna betala igen….eller så skiter vi i det?
Det är upp till dig och mig att påverka vår framtid.

Trevlig helg!
🙂♥️🌍

ClimateStrikeOnline #FightClimateInjustice #peopleforfuture #FridaysForFuture #FightFor1Point5 #catsforfuture

Lämna en kommentar

23 juli, 2021 · 14:04

Tiden går – veckobrev består…

veckobrevforfuture #vecka262021

Kära Planetskötare!

Naturen har många fiender och det största hotet är vi människor. I synnerhet vi människor som tar oss rätten att missbruka och våldföra oss på vår Moder Jord. Personligen känner jag mig inte så skyldig men jag är en del av det samhälle som överutnyttjar jordens resurser. Det gör vi ju alla, men några gör det mer än andra.
Nationalism, tiilväxtoptimism, vinstmaximering, och äganderätt går mycket sällan naturens ärenden.

Nationalismen främjar inte samarbete över gränserna för att rädda klimatet och den biologiska mångfalden. Det ser vi tydligt när vi betraktar världens hantering av vaccin mot covid 19. De rika länderna roffar åt sig på andras bekostnad. Det kommer att slå tillbaka mot alla. Det ser vi när Bolsonaro hävdar Brasiliens rätt att bränna ner regnskogen som blir till betesmarker, och för att kunna odla soja som föda till deras biffkor. Allt för att höja landets BNP.


I Sverige har vi ett parti som kallar sig grönt, men som prioriterar äganderätt framför naturens rätt. Det svenskaste vi har – Allemansrätten – ska inskränkas, liksom strandskyddet. I den ekonomiska tillväxtens namn vill man hejda och hugga ner våra urskogar. Naturens tillväxt är aldrig prioriterad i förhållande till ekonomins tillväxt. Men i takt med att vi våldför oss på vildmarken öppnar vi upp för nya virus, ökad global uppvärmning och utrotande av ekologiska system som är livsviktiga för allt liv på jorden.
Vårt levnadssätt är, och kommer att bli en större ”belastning” på vårt samhälle, än något annat. Vår riksdag har nyligen satt stopp för en högernationalistisk regering, men kan vi hejda den globala uppvärmningen och värna den biologiska mångfalden?
Fortsättning följer….

ClimateStrikeOnline #FightClimateInjustice @fridaysforfuture.swe

Trevlig helg!
🙂♥️🌍

Lämna en kommentar

9 juli, 2021 · 14:43

Veckobrev for future – nu på bloggen!

#veckobrevforfuture #vecka252021

Hej alla Planetskötare!

”Our house is on fire” bildligt och bokstavligt talat, och det händer nu!
Moderaternas partiledare säger att det största hotet nu är kriminaliteten. Det känns naturligtvis angeläget nu i dagarna, när en ung polis har blivit skjuten. Det känns samtidigt oerhört provocerande när Moderaterna nyligen har gått ut och sagt att de är det enda miljöpartiet i Sverige. På samma sätt som man i partiet stal socialdemokraternas programförklaring har man nu tänkt stjäla Miljöpartiets. Har det gått en gång, så går det nog en gång till att lura väljarna, tänker man kanske. ”Snacka går ju, men snacka så det går, det går inte”! Sverige blir inte fossilfritt bara för att M säger ordet ”kärnkraft” tusen gånger, och sen fortsätter med andra för dem ”viktigare frågor”. Och det gäller för övrigt i princip alla politiska partier. Även de som säger att de har höga ambitioner, räcker inte till. Även Miljöpartiet vill bredda sin politik. Och Vänsterpartiet står upp mot marknadshyror, men vem står upp för klimatet?

Politikerna i Sverige pratar ganska ofta om klimatet, men det är som om de tror att den globala uppvärmningen försiggår på en annan planet, och att de som drabbas inte är som en av oss utan snarare några utomjordingar. Inte ens när det drabbar kanadensare och amerikaner – som tycks stå oss närmare än exempelvis människor i Bangladesh – verkar man ta till sig att klimatkrisen redan är här. För den är här, om än inte i ditt och mitt lilla sommarparadis.

Det är ändå provocerande att våra folkvalda politiker inte kan ta sitt ansvar och ta klimatkrisen till den prioriteringsnivå den alltid borde ligga på. Den högsta! Men de pratar vidare som om inget har hänt och ”klimatorättvisan” består. Rikare människor bor i villaområden med mycket växtlighet, där temperaturen är lägre, medan de fattiga lever trångt i städer och inte ett träd så långt ögat kan nå.

”Tomma ord och mera prat, räddar inte vårt klimat” skanderade vi på klimatdemonstrationerna före pandemin. De orden är fortfarande pinsamt aktuella.

Trevlig helg!
🙂❤️🌍

ClimateStrikeOnline #FightClimateInjustice #FightFor1Point5 @fridaysforfuture.swe

Lämna en kommentar

3 juli, 2021 · 12:41

Nu!

Ordet ”nu” förpliktigar. Vem känner sig inte lätt trängd av den omedelbara tidpunkten ”nu”?

Jag skrev senast här i bloggen om ”att fånga dagen”.

”Att leva i nuet” är väl ännu mer svårt och omöjligt, för då blir ju såväl framtid som historisk tid onödig tid. Om vi bara lever nu, kan vi inte ha någon framförhållning och inget ansvar för det vi har gjort som har lett fram till detta ”nu”.

Det finns heller ingen rättvisa i detta nu. Väldigt många människor på jorden kan inte göra annat än att leva för att överleva. Att ta vara på den stund de har på jorden kan kännas som ett hån för den som inget har, och inte har något att leva för. Men visst kan alla finna glädje i en liten solglimt som lyser upp en grå dag. Men bara om du själv kan söka skugga. Om solen är obarmhärtigt het och inga svalkande stränder eller skuggande träd finns i närheten, blir det svårt att leva i nuet utan att ha en plan för hur du ska överleva hettan.

Jag, som är en icke stresstålig person, grips lätt av panik om jag vet att jag måste utföra något nu, eller på direkten. Om jag däremot är förberedd på att jag inom en halvtimme ska hinna klä på mig, borsta tänderna och gå på toaletten, innan jag ska gå på promenad, blir jag mentalt förberedd på att njuta av promenaden och naturen jag går i.

Alltså – att njuta av stunden är omöjligt utan förberedelse. Men däremot kan jag ju låta mig överraskas på vägen av ett möte eller att något oväntat dyker upp, men det ingår ju på något sätt i konceptet. Har man väl gett sig ut utanför dörren, har man gjort sig beredd för äventyr…stora eller små.

Vi människor är nog olika även i det fallet. En del människor tidsbestämmer sina promenader och utflykter och kan bli stressade om de blir hejdade av en god vän som de möter på vägen. Andra verkar helt oplanerade och kan nappa direkt på ett förslag om att gå och fika istället för att gå hem och äta sin sedvanliga fil och müsli. En del människor är oförutsägbara och andra är stelbenta. En del är bekväma och andra rastlösa, men alla kan känna sig obekväma med att bli överraskade mitt i steget. För jag tror att alla har en mer eller mindre tydlig plan där ett ”då”, ett ”nu”, och ett ”sen” ingår. Hur tydlig planen är för en själv, påverkar hur störd man blir av en överraskning.

Vad jag pysslar med när jag skriver denna blogg, är ett utforskande av mitt eget oplanerade inre, kontra andras. Och jag märker hur mina tankar styrs i olika riktningar beroende på vad som faller mig in att skriva. Jag har temat klart för mig från början, men så dyker en tanke upp som jag inte hade från början, och så spinner jag på den. Ungefär som när man går in i ett rum för att hämta en sak, och när man kommer dit har man glömt vad man skulle hämta. Då går man ett varv till, och kommer på vad man hade glömt, men inser dessutom att man behöver en annan grej som ligger i köket…till slut är man belamrad med prylar man inte vad de ska vara bra till, och framförallt inte just nu…. 😏

Jag hade ju en så bra idé från början, som jag liksom trollade bort med andra idéer. Men om jag nu sätter mig ner och tänker på vad jag har präntat ner här och utgår från det – hur hittar jag utgången? Ska jag ens bry mig om vad som händer sen? Jag borde ju leva i nuet….

Nej, för Nu existerar inte utan Före och Efter. Vad jag gör nu påverkar morgondagen. Vad jag gjorde igår påverkar vad jag gör nu. Och alla vi som lever i alla våra ”nu” påverkar allas ”sen”. Om vi gör andra glada nu, gör de ytterligare andra glada imorgon. Som ringar på vattnet…

Men hur jag påverkar morgondagen med den här bloggen… ? Det står kanske skrivet i stjärnorna…. ✨

Men för att börja om från början. Att det förpliktigar att leva nu. Att göra rätt nu. Att ta rätt beslut. Att kunna se framtiden an med tillförsikt genom att ha gjort det du ska nu, det förpliktigar. Det ställer krav på oss människor som vi inte riktigt verkar klara av. Vi har ständigt bortförklaringar till hands. Mycket vilja, men lite kunna. Eller kanske vi kan, men vi orkar inte, eller vill inte. Och det är där bortförklaringarna tar plats:

”Nej, jag har inte tid”.

”Nej, jag har sovit så dåligt”.

”Får man inte ha nåt roligt, nuförtiden?”

”Nej, jag gillar inte moralism och pekpinnar”.

”Nej, jag vill leva i nuet och ta dagen som den kommer… Går det åt fanders, så gör det… Det är inget jag kan påverka”.

”Nej, jag orkar inte tänka på allt elände”.

….

Själv skulle jag kunna instämma i alla de här bortförklaringarna, men jag skulle samtidigt urskulda mig med att jag på olika sätt har deltagit och engagerat mig i olika samhällsfrågor. Jag tar bara en paus…

Till slut hamnar jag i det här att ”man är inte mer än människa”. Vi kan inte göra mer än så gott vi kan. Frågan är hur gott vi kan göra? Finns det något tak? Ja, vår förmåga sätter hinder, men först och främst kan känslan av maktlöshet sätta hinder. Åtminstone för mig. Men vi är många utan makt som undrar vad vi kan göra?

”Vem lyssnar på mig?” ”Vem bryr sig?”

Nu kom jag på en bra sak att säga som svar till mig själv:

”Jag lyssnar på mina egna sorterade och osorterade tankar och jag bryr mig!”

Det är ju en bra start….

En (1) intresseanmälan.. 😏

”Och om jag bryr mig – varför inte du, och du, och du?”

Så det är lika bra att börja planera för att kunna leva i nuet även i morgon och om vi har tid över kan vi försöka minnas den tid som var för att kunna göra bättre i övermorgon.

PS Jag skriver inte här vad det är jag bryr mig om. På flit, för ingen ska känna att jag skriver någon på näsan vad som är viktigt här på jorden, även om ni som känner mig vet vad som är viktigast enligt mig. Det kan också öppna för andras tankar om angelägna frågor. Kanske kan vi låta oss överraskas av ett engagemang vi inte visste att vi hade förrän nu? 😏 DS

Ha en fortsatt god helg!

Lämna en kommentar

Under #BlogForFuture, #BloggaFörFramtiden, #climatecrisis, flygel, Mänskligt, Minnen, Tid

Apropå tid….

Varje dag lägger Göran Greider upp en bild på Instagram, tillsammans med några tänkvärda ord. Idag skrev han till en vacker naturbild …” Fånga inte dagen, befria den!”.

Någon skrev i en kommentar att dennes 10-åriga son hade ställt sig frågan…”Varför ska man fånga dagen? Då blir det ju mörkt?”

För många år sedan skrev jag ett inlägg här i bloggen om att i österlandet säger man att ”tiden kommer”, medan vi i väst säger att ”tiden går”. I själva den korta meningen gömmer sig hela det västerländska sättet att leva och tänka. Vi verkar jaga tiden samtidigt som vi känner oss jagade av den. En slags pretentiöst individualistisk inställning att ”var och en är sin egen lyckas smed”, och att vi måste maxa livsupplevelserna så mycket vi bara kan innan vi faller döda ner. Och det handlar inte så ofta om att vi ska göra så mycket gott vi kan för eftervärlden utan snarare tvärtom, ska vi ta för oss och ta plats, för annars gör någon annan det…

Just detta sätt att leva gör ju också att vi förkortar den tid vi har på oss att leva gott. Att leva över våra tillgångar, och fånga in alla dagar och leva som om de vore de sista på jorden innebär ofta att vi stjäl tid och rum från någon annan på jorden.

I dagens DN läste jag också en intressant artikel om en undersökning där det visade sig att människor hellre väljer att ”lägga till” något, än att ”dra ifrån”, för att lösa ett problem. T.ex att bygga ett hus av Lego, där det fattades några bitar för att man skulle kunna lägga på ett tak. Trots att de visste att det kostade att lägga till bitar, gjorde man det ändå. I gruppen som uttryckligen fick höra att det var gratis att ta bort bitar, fanns det däremot några som löste problemet på det sättet. Och så fanns det grupper där barn och vuxna löste problemet tillsammans och där var det i första hand barnen som valde att ta bort bitar.

Jag tänker på pojken som tänkte att det skulle bli mörkt om man fångade dagen. Vi borde kanske tänka mer som barn och ”ta dagen som den kommer” och låta den komma och gå som den vill… 😏

Vi kan inte fånga tiden och ”tämja den” och låtsas som om vi har kontroll över den, så länge som vi inbillar oss att vi har äganderätt till den, som några slags tidsstudiemän. Vi kan inte köpa oss mer tid. Men om vi subtraherar våra upplevelser en smula, och smälter dem vi har, ger vi kanske lite mer tid och rum till till den tid vi har och kanske blir det ”tid över” till nästkommande generationer och annat liv på planeten. Om vi förvaltar vår tid och vårdar våra relationer och våra gemensamma angelägenheter – vår gemensamma planet – kanske dagarna känns mer betydelsefulla, inte bara för vår egen skull utan också för alla dem som ska se dagar komma och gå efter oss.

”Less is more”, eller som vi säger på svenska…”mindre är mer”. Lyssna på barnen!

Om du fångar dagen blir det ju mörkt…

Lämna en kommentar

11 april, 2021 · 17:48

Nödlögn, lögn och förbannad dikt….

Har ni tänkt på det här med ”sanningen”, senaste veckan? 😉

Vi är nog många som har det. ”The truth, and nothing but the truth”.

Ibland kan vi lite till mans och kvinns glida lite på sanningen för att kanske rädda vårt eget – eller någon annans – skinn. Jag kan inte riktigt påminna mig att jag har ljugit i vuxen ålder, men som barn kan det hända att jag undanhöll någon liten del av sanningen, när jag till exempel hade gått till ett ställe som jag inte fick gå till. Jag ljög inte direkt, men jag sa bara inte sanningen. Men…jag visste att jag hade gjort fel och skämdes för det. Men jag kunde ju inte ändra mig, när jag väl hade börjat att inte säga sanningen om var jag hade varit – nämligen i stallet, och dit fick jag inte gå för då måste jag gå över en mycket trafikerad gata – och då var det svårt att backa. Mina föräldrar var snälla och förstående, så jag förstår egentligen inte varför jag inte vågade säga som det var.

Däremot har jag förståelse för att några av de unga ensamkommande från Afghanistan, som kom hit 2015, ljög om att de inte hade fyllt 18 år. Lagen om uppehållstillstånd ändrades dessutom sedan de hade kommit hit. Då stod heller ingen snäll och förstående mamma eller pappa och tog emot dem, utan ett allt annat än förstående och inkännande Migrationsverk. Så om de ljög, ljög de för sina liv. Det är inte riktigt samma sak som att ljuga om sin ålder för att få köpa ut på systemet…

Ibland kan sanningen också verka för bra för att vara sann, så att vuxna inte tror på den av den anledningen. En gång på högstadiet, i åk 7 (vi var ganska stora, alltså), la klassens ”snällaste flickor” ett häftstift på lärarens stol. Han blev jättearg, och ingen fick gå hem förrän den skyldige hade erkänt. När till slut de snälla flickorna hade erkänt, trodde inte läraren på dem. Han trodde att de gjorde det för att klassen skulle få gå hem, men när ingen annan erkände var han ju ändå tvungen att släppa iväg oss. Det hör till saken att läraren var mycket uppskattad, och tjejerna visste egentligen inte varför de hade utfört detta ”pojkstreck” som visade sig vara ett ”flickstreck”. Men jag erinrar mig nu att det kan vara av den enkla anledningen att de visste att vår lärare inte kunde säga häftstift, utan sa ”Vem har lagt ett häftift på min stol”, ett antal gånger… De tyckte att det var något lite gulligt över det där med ”häftift”, har jag för mig. Men trots att de var ”snälla flickor”, var de ju ganska tanklösa och inte särskilt snälla heller… 😉

Det har ganska stor betydelse vem som ljuger eller talar sanning.

När en flicka på 15 år sätter sig utanför riksdagen för att skolstrejka för klimatet, är det många som inte tror henne när hon säger sanningen – att det är hon som har hittat på det. Att det är hon som skriver alla sina tal och att det är hon som har omvänt sina föräldrar, så att även de har slutat flyga och börjat äta vegansk mat. Det är en svårsmält sanning för många människor att en ung tjej kan vara så klok och väl påläst på egen hand. Dessutom är det obekväma sanningar för de människor som misstror henne. Och därför uppstår snabbt konspirationsteorier om vem som egentligen ligger bakom…..

När en president i det stora landet i väst, ljuger så fort han öppnar munnen blir han trodd av samma sorts människor som misstror den unga klimatstrejkande flickan,och och även samma människor som inte tror de unga ensamkommande när de berättar sin livs historier, och kallar det för ”snyfthistorier”.

Sanningen tycks alltså vara en tolkningsfråga. Om det är sant, beror på vem som uttalar sanningen, och vem som ifrågasätter om det är sant. Själva påståendet är för vissa ointressant. Det är vem som säger det, som räknas. Och hur det sägs och hur personen ser ut och vilka kläder hen har och var denna person kommer ifrån.

Nödlögn är en sak, och många andra lögner som kanske kan rädda människors liv, men så har vi ”den förbannade dikten”…. Den lögn som är en förljugen berättelse, uppdiktad för att lura människor och för att framställa sig själv i en bättre dager – den lögn som makthavare i diktaturer ägnar sig åt. Nu när det är väldigt svårt att skilja litteratur åt från biografiska skildringar, och när vem som helst – t.ex jag – kan skriva vad jag vill i min blogg, och eftersom jag inte skriver en roman, tror alla att min berättelse om min barndom är sann. Den kan vara sann. Och den är sann.

Men om någon skulle ifrågasätta skulle jag inte ha några bevis. Men ni tror mig antagligen eftersom det inte är något uppseendeväckande jag berättar.

Men hade jag inte en bild på vinterbadare från idag, skulle ni nog vara en aning skeptiska….åtminstone om det hade varit för några år sedan. Men eftersom det som då var osannolikt har blivit högst normalt nuförtiden är även bad från snöig brygga något ganska troligt. Detta år när det oförutsägbara har blivit dagligvara, och det vanliga känns närapå exotiskt….typ, som att gå och fika med några kompisar och sedan gå på bio i en fullsatt salong…

Det här året har vi nog lärt oss att verkligheten i de flesta fall överträffar dikten. Det behövs inga fantasifulla berättelser om en president som ljuger sina väljare fulla av lögner, så till den milda grad att de är beredda att starta ett inbördeskrig. Starta krig på grund av en lögn från en president som vägrar förlora? Det hade inte varit trovärdigt.

Inte heller hade någon trott att flickan utanför riksdagshuset skulle starta en gigantisk folkrörelse som utmynnar i att 7 miljoner människor på planeten på en och samma dag demonstrerar för ett bättre klimat. Fast jag var med själv, den där dagen när 60000 Pers demonstrerade i Stockholm, känns det overkligt. Verkligheten överträffade verkligen dikten, och inte ens en ljugande president kunde trolla bort en sådan händelse.

Så nog är det fördomar om andra som påverkar vårt omdöme om vem som ljuger och vem som talar sanning?

Så länge det finns fördomar, kan sanningssägare aldrig vara säkra på att bli trodda, för fördomar är grogrunden för alla lögner, och lögnerna spär på fördomarna om de som talar sanning, så att man misstror dem som talar sanning och tror att de ljuger. En ond spiral….

Den dagen lögnare inte längre blir trodda och sanningssägare blir tagna på allvar, kan vi nog säga att ”det är för bra för att vara sant”! 😊

Lämna en kommentar

17 januari, 2021 · 20:46

Veckobrev för framtiden…

I femton år har jag bloggat mer eller mindre regelbundet. De sista åren mer sporadiskt. Men jag är ändå glad att min blogg fortfarande lever och att jag då och då får nya läsare. Många år har gått åt till att sörja att mina första livaktiga bloggår aldrig tycks komma tillbaka. Det har sina naturliga förklaringar… År 2005 fanns det nästan bara ett sätt att publicera sina texter, men nu kan jag inte räkna alla varianter. Men själv har jag konton på Facebook, Instagram, Twitter och Youtube och så kan jag lägga upp min musik på Spotify och Soundcloud. Om jag skulle vilja skulle jag också kunna starta en poddradio, och…. 😉

Men det var tur att jag inte hade så många ställen att ”producera” mina alster på på 00-talet, när jag fortfarande jobbade. Det räckte så bra med bara bloggen då. Det tog ändå tid att skriva själv och dessutom läsa andras bloggar och att dessutom kommentera och debattera hos andra och hos mig själv. Man satt hela kvällar faktiskt, inne i lilla rummet vid den stationära datorn på en ganska hård skrivbordsstol med två katter som gärna trampade omkring på tangentbordet och ville ha sitt ord med i laget…. Men om jag var fokuserad på en blogg var jag desto mer splittrad i levande livet. På min deltidsanställning i skolan hade jag uppdrag både som förskollärare, fritidspedagog och dessutom musiklärare i tre årskurser, men med minimal planeringstid.

Nu sitter jag här 15 år senare alldeles still i min fåtölj och bloggar eller instagrammar, eller vad jag gör, från min lilla mobil utan minsta ansträngning. Mina åtaganden är ringa men mina ställen att verka på i olika sociala media är däremot splittrande många. Men alla fyller olika funktioner. På Facebook har jag deltagit i olika grupper och debatter som rör klimat, ensamkommande nyanlända, och allt som engagerar mig. Samt att jag har kontakt med de flesta av mina vänner och släktingar, utom dem som vägrar vara där och istället hänger på Instagram. Så då måste jag ju hänga där också…. Därifrån har jag å andra sidan kunnat förmedla mina texter – #veckobrevforfuture som jag började skriva för ett år sedan, som ett veckobrev man brukar skriva till barnens vårdnadshavare, men som i det här fallet riktar sig till planetens alla vårdnadshavare, och som handlar om hur vi har vårdat, eller inte har vårdat vår planet under veckan som gått. På Instagram finns många klimataktivister, och där har jag fått ganska många följare, vilket är roligt, men jag trivs inte riktigt där för övrigt. Man kan inte lägga upp bilder i vilket format man vill och det går inte att länka till artiklar som är intressanta. Jag kan heller inte skriva hur långa texter som helst (vilket är nyttigt för mig som gärna blommar ut), men ändå är det ju klart bättre än Twitter som jag inte gillar alls, fast jag ibland kan få nys om senaste nytt om dagsaktuella händelser och intressanta debatter där.

Ja, ni fattar. En totalsplittrad hjärna i en samlad kropp, råder för tillfället.

Nå…det som jag vill komma med i detta inlägg är att det kan vara bra för en själv med rutiner. Jag skriver veckobrev varje fredag på Instagram, och tvingar därmed mig själv att hålla mig uppdaterad vad gäller klimatfrågor. På Facebook har jag en daglig koll på vad som händer, men skriver inte så mycket mer än hälsningar till vänner och släktingar, och även om mina veckobrev automatiskt går över till Facebook också, så får jag mest reaktioner på dem på Instagram.

Men vad jag egentligen skulle vilja göra för att hitta ett sätt att regelbundet komma hit till bloggen en gång i veckan, vet jag inte. Bloggen är mitt allt-i-allo, mitt digitala hem på jorden, där jag lärde mig allt jag behövde veta om att länka till andra sidor eller lägga upp bilder eller musik. Kanske skulle det vara som att flytta hem till mamma och pappa igen, om jag bara inskränkte mig till att skriva här? Lite tryggt, vänligt, varmt, men tomt… Alla mina storasyskon hade flyttat hemifrån och de som kommer på besök ”har ju sina föräldrar att tänka på”…. Fast nej – bloggen är mitt första egna digitala rum där jag kunde möblera och fantisera precis efter eget tycke och smak och mina första bloggvänner skaffade jag helt själv utan koppling eller påverkan från familj eller andra vänner. Vi hade alla alias-namn och ingen visste egentligen vad någon annan hade för social status eller familjeliv om vi inte själva berättade det. Det var min ungdomstid på nätet och vännerna finns kvar fast på andra digitala platser, så…. Hur ska jag återuppliva lusten till att blogga mer? Jag har bestämt mig för att sluta sörja det som var och istället gå vidare och glädjas åt de nya läsare jag har fått, samt att skapa en rutiner för när, och vad jag ska blogga om. Men hur?

Hade det varit lika aktuellt med klimatet 2005 som nu, hade jag förstås skrivit mina veckobrev här på bloggen, och fått kanske minst lika många reaktioner och dessutom kommentarer som hade lett till intressanta diskussioner. Men tiderna är annorlunda nu och det är inte bara jag som är splittrad. Jag tror hela världen är splittrad och uppdelad i olika fragment och bubblor och förtvivlat försöker människor nå varann, men fastän det finns oändligt många digitala mötesplatser, tycks chansen att nå varann och få kontakt allt mindre.

Men man kan inte annat än att försöka, och eftersom jag är en sån person som ”gör mig bäst i skrift” så är alltså dessa veckobrev ett sätt för mig att foga samman mina olika fragmenterade tankar, lärdomar och intryck till en helhet…. Som ett litet exempel bifogar jag nedan min text från idag och om någon är intresserad, går det att hitta mig på Instagram där jag heter @rollcamilla.

Gott Nytt År!

veckobrevforfuture #vecka532021 #dag12021

Gott Nytt Klimatår!

Vi kan väl alla känna oss lite dagen efter denna första dag på året, dagen efter dagen före. ”Eftertankens kranka blekhet” kan drabba oss efter att vi har tagit ut svängarna lite i överkant och roat oss kungligt en kväll. Ofta mår vi därefter dagen efter, också. Kroppen kan ta lite stryk, men efter lite återhämtning brukar vi repa oss och ta nya tag och lova oss själva att ”nästa gång ska jag ta det lite lugnare…” 😉
Ja, det är ju mänskligt att fela eller slarva lite med sig själv ibland, men om du bara gör det en gång om året må det vara hänt. Men om vi skulle fortsätta att varje dag rumla om och fresta på våra krafter, förgifta våra kroppar och till och med öka mängden ”gift” för varje dag som går, kan det gå som det kan gå för vår planet till slut. Då slutar systemen i kroppen fungera som de ska…någon funktion kanske slås ut helt, som hjärta, lever, eller tarmar. Om vi äter för mycket, dricker för mycket, jobbar för mycket och samtidigt sover för lite, tar våra kroppar slut!
Mitt löfte till mig och vår planet får därför bli – denna återhämtningens dag – att leva väl, ransonera på allt som tär och tar på din kropps och din omgivnings krafter. Unna dig nöjen, men också vila. Unna dig att vara glad, men var också snäll och generös mot andra. Ta i och gör så gott du kan, men ta inte i så du spricker. Du måste hålla länge än!
När du känner dig bekväm med denna ”ransoneringstanke” kan du även applicera den på hur vi alla måste behandla vår planet – och se jorden som vår gemensamma kropp.
Förgifta inte jorden och överutnyttja inte dess resurser! Fråga snällt om lov om du vill bruka jorden, och förvalta den väl. Låt jorden vila utan att försöka öka tillväxten ständigt. Ha en balanserad ”budget”. Ta inte mer än du ger tillbaka! Hushåll med resurserna!

Sådärja. Nu pustar vi ut i soffan med katten och hämtar nya krafter inför nya utmaningar som väntar….

God fortsättning på det nya året!

🙋 💕 💃🎶 😻 🌍

ClimateStrikeOnline

CatsForFuture

FightFor1Point5

FridaysForFuture @fridaysforfuture.swe @fridaysforfuture.stockholm

Lämna en kommentar

1 januari, 2021 · 17:20

Tiden går….

Nästan varje dag tänker jag att jag borde passa på att läsa en god bok eller kanske se en film på någon av de strömningstjänster vi har ”råkat” ansluta oss till. Jag säger ”råka” eftersom det först var ett prova-på-abbonnemang, som sen liksom omärkligt övergick i ett fast. Nåja…det största problemet är inte det utan, det värsta är väl att världen som den ser ut, är tillräckligt spännande och thriller-liknande som den är.

Verkligheten överträffar verkligen dikten… nästan varje dag. Om man öppnar en tidning eller sin mobil översköljs man av nyheter – det ena värre än det andra. Demokratin sätts på prov i världens alla hörn. Den globala uppvärmningen låter sig inte hejdas av tillfälliga lock-downs och flygstopp. Norge tänker borra olja i Arktis samtidigt som de pekar finger åt svenskar utan munskydd.

Men….i vissa fall får vi ändå glädjas… USA tycks få en ny president som inte ljuger sig fram genom livet, och kanske, kanske blir det lättare att leva och umgås med ett nytt vaccin?

Och trots att demokratin hotas i Polen och Ungern, tycks motståndsrörelser växa sig starka nu, trots att ett oljebolag köper upp all media i Polen, och trots att Orban stänger ner universitet. Även i Brasilien vinner oppositionen lokala val.

När USA återinträder i Paris-avtalet kan det hända att världens nationer kan ta sig samman för ett bättre klimat, i sista stund.

Men tiden går fortare och fortare, känns det som. Samtidigt som vi står och stampar i farstun och har svårt att komma vidare rusar tiden vidare och dead-line kommer allt närmare.

Det är i det läget man vill stoppa världen och backa. Inte mot något luddigt ”bättre förr” men tillbaka till den tiden då vi hade tid att tänka efter innan vi gör något förhastat. Problemet var väl att vi inte förstod att vi hade möjlighet att välja en annan väg då.

Egentligen är väl det största problemet att man inte kan komma överens om HUR man ska gå tillväga, när man väl har kommit överens om ATT en klimatkris är på väg.

Nej, jag behöver ingen nagelbitare -varken litteratur eller film. Jag behöver en rejäl omställning av hela samhället mot en hållbar värld!

Är det verkligen för mycket begärt? 😉 😊 😁

Faktum är att det finns saker som gör mig lugn också och det är t.ex musik. Världens bästa nervlugnande medel! Goda rutiner som sköna promenader, god mat och dryck och god sömn underlättar också.

Och så här till jul kommer ju faktiskt lite härlig nostalgi med Tv-program där man vet hur det slutar, där människor är snälla och kärleken råder. Jag kan sitta och gråta åt ”Så mycket bättre” och njuta av ”Vår tid är nu”, just för att jag inte behöver oroa mig över utgången. Förr i världen hade jag nog fnyst åt mig själv som jag är nu. Jag som alltid har hyllat det oväntade, oförutsägbara inom konst och kultur…. Men nu har verkligheten ätit upp min frimodighet och nyfikenhet.

Nu njuter jag mest av att ”vår tid var då” och det mest nytänkande jag står ut med är att se ”Karl-Bertil Jonssons jul” som musikal istället för som tecknad. Och att Henrik Dorsin är nästan lika lysande som förebilderna Hasse & Tage och Povel Ramel.

Men det är ju inte bara bakåtsträvande. Att återanvända och pånyttgöra gamla mästare är ju ett tecken i tiden.

Så jag njuter av min ”hållbara” kulturkonsumtion när jag hör Monica Zetterlund sjunga Povels ”…så håll musiken igång, så länge den pågår…” och fäller några lyckliga tårar över tanken på att konsten är evig så länge du förmåga att njuta av den…. Och sen är det bara att börja om….. Eller att njuta av minnet av det sköna.

Julen är ju också något vi ”recyclar” varje år, även om detta år inte liknar något annat, men minnet av alla lyckliga jularna består, och de olyckliga kan man kanske lämna på komposten för omvandling till något bättre…? Jag tror jag gör samma sak med ”all världens elände”. Det kanske behövs en jättestor reparationsverkstad till allt elände och ondska. Eller så räcker det med lite hållbar musik? Vi provar!

God fortsättning på det nya och förvalta det gamla väl! Man vet aldrig när det kan komma till användning..

2 kommentarer

26 december, 2020 · 17:06