Kategoriarkiv: #BloggaFörFramtiden

Nödlögn, lögn och förbannad dikt….

Har ni tänkt på det här med ”sanningen”, senaste veckan? 😉

Vi är nog många som har det. ”The truth, and nothing but the truth”.

Ibland kan vi lite till mans och kvinns glida lite på sanningen för att kanske rädda vårt eget – eller någon annans – skinn. Jag kan inte riktigt påminna mig att jag har ljugit i vuxen ålder, men som barn kan det hända att jag undanhöll någon liten del av sanningen, när jag till exempel hade gått till ett ställe som jag inte fick gå till. Jag ljög inte direkt, men jag sa bara inte sanningen. Men…jag visste att jag hade gjort fel och skämdes för det. Men jag kunde ju inte ändra mig, när jag väl hade börjat att inte säga sanningen om var jag hade varit – nämligen i stallet, och dit fick jag inte gå för då måste jag gå över en mycket trafikerad gata – och då var det svårt att backa. Mina föräldrar var snälla och förstående, så jag förstår egentligen inte varför jag inte vågade säga som det var.

Däremot har jag förståelse för att några av de unga ensamkommande från Afghanistan, som kom hit 2015, ljög om att de inte hade fyllt 18 år. Lagen om uppehållstillstånd ändrades dessutom sedan de hade kommit hit. Då stod heller ingen snäll och förstående mamma eller pappa och tog emot dem, utan ett allt annat än förstående och inkännande Migrationsverk. Så om de ljög, ljög de för sina liv. Det är inte riktigt samma sak som att ljuga om sin ålder för att få köpa ut på systemet…

Ibland kan sanningen också verka för bra för att vara sann, så att vuxna inte tror på den av den anledningen. En gång på högstadiet, i åk 7 (vi var ganska stora, alltså), la klassens ”snällaste flickor” ett häftstift på lärarens stol. Han blev jättearg, och ingen fick gå hem förrän den skyldige hade erkänt. När till slut de snälla flickorna hade erkänt, trodde inte läraren på dem. Han trodde att de gjorde det för att klassen skulle få gå hem, men när ingen annan erkände var han ju ändå tvungen att släppa iväg oss. Det hör till saken att läraren var mycket uppskattad, och tjejerna visste egentligen inte varför de hade utfört detta ”pojkstreck” som visade sig vara ett ”flickstreck”. Men jag erinrar mig nu att det kan vara av den enkla anledningen att de visste att vår lärare inte kunde säga häftstift, utan sa ”Vem har lagt ett häftift på min stol”, ett antal gånger… De tyckte att det var något lite gulligt över det där med ”häftift”, har jag för mig. Men trots att de var ”snälla flickor”, var de ju ganska tanklösa och inte särskilt snälla heller… 😉

Det har ganska stor betydelse vem som ljuger eller talar sanning.

När en flicka på 15 år sätter sig utanför riksdagen för att skolstrejka för klimatet, är det många som inte tror henne när hon säger sanningen – att det är hon som har hittat på det. Att det är hon som skriver alla sina tal och att det är hon som har omvänt sina föräldrar, så att även de har slutat flyga och börjat äta vegansk mat. Det är en svårsmält sanning för många människor att en ung tjej kan vara så klok och väl påläst på egen hand. Dessutom är det obekväma sanningar för de människor som misstror henne. Och därför uppstår snabbt konspirationsteorier om vem som egentligen ligger bakom…..

När en president i det stora landet i väst, ljuger så fort han öppnar munnen blir han trodd av samma sorts människor som misstror den unga klimatstrejkande flickan,och och även samma människor som inte tror de unga ensamkommande när de berättar sin livs historier, och kallar det för ”snyfthistorier”.

Sanningen tycks alltså vara en tolkningsfråga. Om det är sant, beror på vem som uttalar sanningen, och vem som ifrågasätter om det är sant. Själva påståendet är för vissa ointressant. Det är vem som säger det, som räknas. Och hur det sägs och hur personen ser ut och vilka kläder hen har och var denna person kommer ifrån.

Nödlögn är en sak, och många andra lögner som kanske kan rädda människors liv, men så har vi ”den förbannade dikten”…. Den lögn som är en förljugen berättelse, uppdiktad för att lura människor och för att framställa sig själv i en bättre dager – den lögn som makthavare i diktaturer ägnar sig åt. Nu när det är väldigt svårt att skilja litteratur åt från biografiska skildringar, och när vem som helst – t.ex jag – kan skriva vad jag vill i min blogg, och eftersom jag inte skriver en roman, tror alla att min berättelse om min barndom är sann. Den kan vara sann. Och den är sann.

Men om någon skulle ifrågasätta skulle jag inte ha några bevis. Men ni tror mig antagligen eftersom det inte är något uppseendeväckande jag berättar.

Men hade jag inte en bild på vinterbadare från idag, skulle ni nog vara en aning skeptiska….åtminstone om det hade varit för några år sedan. Men eftersom det som då var osannolikt har blivit högst normalt nuförtiden är även bad från snöig brygga något ganska troligt. Detta år när det oförutsägbara har blivit dagligvara, och det vanliga känns närapå exotiskt….typ, som att gå och fika med några kompisar och sedan gå på bio i en fullsatt salong…

Det här året har vi nog lärt oss att verkligheten i de flesta fall överträffar dikten. Det behövs inga fantasifulla berättelser om en president som ljuger sina väljare fulla av lögner, så till den milda grad att de är beredda att starta ett inbördeskrig. Starta krig på grund av en lögn från en president som vägrar förlora? Det hade inte varit trovärdigt.

Inte heller hade någon trott att flickan utanför riksdagshuset skulle starta en gigantisk folkrörelse som utmynnar i att 7 miljoner människor på planeten på en och samma dag demonstrerar för ett bättre klimat. Fast jag var med själv, den där dagen när 60000 Pers demonstrerade i Stockholm, känns det overkligt. Verkligheten överträffade verkligen dikten, och inte ens en ljugande president kunde trolla bort en sådan händelse.

Så nog är det fördomar om andra som påverkar vårt omdöme om vem som ljuger och vem som talar sanning?

Så länge det finns fördomar, kan sanningssägare aldrig vara säkra på att bli trodda, för fördomar är grogrunden för alla lögner, och lögnerna spär på fördomarna om de som talar sanning, så att man misstror dem som talar sanning och tror att de ljuger. En ond spiral….

Den dagen lögnare inte längre blir trodda och sanningssägare blir tagna på allvar, kan vi nog säga att ”det är för bra för att vara sant”! 😊

Lämna en kommentar

17 januari, 2021 · 20:46

Veckobrev för framtiden…

I femton år har jag bloggat mer eller mindre regelbundet. De sista åren mer sporadiskt. Men jag är ändå glad att min blogg fortfarande lever och att jag då och då får nya läsare. Många år har gått åt till att sörja att mina första livaktiga bloggår aldrig tycks komma tillbaka. Det har sina naturliga förklaringar… År 2005 fanns det nästan bara ett sätt att publicera sina texter, men nu kan jag inte räkna alla varianter. Men själv har jag konton på Facebook, Instagram, Twitter och Youtube och så kan jag lägga upp min musik på Spotify och Soundcloud. Om jag skulle vilja skulle jag också kunna starta en poddradio, och…. 😉

Men det var tur att jag inte hade så många ställen att ”producera” mina alster på på 00-talet, när jag fortfarande jobbade. Det räckte så bra med bara bloggen då. Det tog ändå tid att skriva själv och dessutom läsa andras bloggar och att dessutom kommentera och debattera hos andra och hos mig själv. Man satt hela kvällar faktiskt, inne i lilla rummet vid den stationära datorn på en ganska hård skrivbordsstol med två katter som gärna trampade omkring på tangentbordet och ville ha sitt ord med i laget…. Men om jag var fokuserad på en blogg var jag desto mer splittrad i levande livet. På min deltidsanställning i skolan hade jag uppdrag både som förskollärare, fritidspedagog och dessutom musiklärare i tre årskurser, men med minimal planeringstid.

Nu sitter jag här 15 år senare alldeles still i min fåtölj och bloggar eller instagrammar, eller vad jag gör, från min lilla mobil utan minsta ansträngning. Mina åtaganden är ringa men mina ställen att verka på i olika sociala media är däremot splittrande många. Men alla fyller olika funktioner. På Facebook har jag deltagit i olika grupper och debatter som rör klimat, ensamkommande nyanlända, och allt som engagerar mig. Samt att jag har kontakt med de flesta av mina vänner och släktingar, utom dem som vägrar vara där och istället hänger på Instagram. Så då måste jag ju hänga där också…. Därifrån har jag å andra sidan kunnat förmedla mina texter – #veckobrevforfuture som jag började skriva för ett år sedan, som ett veckobrev man brukar skriva till barnens vårdnadshavare, men som i det här fallet riktar sig till planetens alla vårdnadshavare, och som handlar om hur vi har vårdat, eller inte har vårdat vår planet under veckan som gått. På Instagram finns många klimataktivister, och där har jag fått ganska många följare, vilket är roligt, men jag trivs inte riktigt där för övrigt. Man kan inte lägga upp bilder i vilket format man vill och det går inte att länka till artiklar som är intressanta. Jag kan heller inte skriva hur långa texter som helst (vilket är nyttigt för mig som gärna blommar ut), men ändå är det ju klart bättre än Twitter som jag inte gillar alls, fast jag ibland kan få nys om senaste nytt om dagsaktuella händelser och intressanta debatter där.

Ja, ni fattar. En totalsplittrad hjärna i en samlad kropp, råder för tillfället.

Nå…det som jag vill komma med i detta inlägg är att det kan vara bra för en själv med rutiner. Jag skriver veckobrev varje fredag på Instagram, och tvingar därmed mig själv att hålla mig uppdaterad vad gäller klimatfrågor. På Facebook har jag en daglig koll på vad som händer, men skriver inte så mycket mer än hälsningar till vänner och släktingar, och även om mina veckobrev automatiskt går över till Facebook också, så får jag mest reaktioner på dem på Instagram.

Men vad jag egentligen skulle vilja göra för att hitta ett sätt att regelbundet komma hit till bloggen en gång i veckan, vet jag inte. Bloggen är mitt allt-i-allo, mitt digitala hem på jorden, där jag lärde mig allt jag behövde veta om att länka till andra sidor eller lägga upp bilder eller musik. Kanske skulle det vara som att flytta hem till mamma och pappa igen, om jag bara inskränkte mig till att skriva här? Lite tryggt, vänligt, varmt, men tomt… Alla mina storasyskon hade flyttat hemifrån och de som kommer på besök ”har ju sina föräldrar att tänka på”…. Fast nej – bloggen är mitt första egna digitala rum där jag kunde möblera och fantisera precis efter eget tycke och smak och mina första bloggvänner skaffade jag helt själv utan koppling eller påverkan från familj eller andra vänner. Vi hade alla alias-namn och ingen visste egentligen vad någon annan hade för social status eller familjeliv om vi inte själva berättade det. Det var min ungdomstid på nätet och vännerna finns kvar fast på andra digitala platser, så…. Hur ska jag återuppliva lusten till att blogga mer? Jag har bestämt mig för att sluta sörja det som var och istället gå vidare och glädjas åt de nya läsare jag har fått, samt att skapa en rutiner för när, och vad jag ska blogga om. Men hur?

Hade det varit lika aktuellt med klimatet 2005 som nu, hade jag förstås skrivit mina veckobrev här på bloggen, och fått kanske minst lika många reaktioner och dessutom kommentarer som hade lett till intressanta diskussioner. Men tiderna är annorlunda nu och det är inte bara jag som är splittrad. Jag tror hela världen är splittrad och uppdelad i olika fragment och bubblor och förtvivlat försöker människor nå varann, men fastän det finns oändligt många digitala mötesplatser, tycks chansen att nå varann och få kontakt allt mindre.

Men man kan inte annat än att försöka, och eftersom jag är en sån person som ”gör mig bäst i skrift” så är alltså dessa veckobrev ett sätt för mig att foga samman mina olika fragmenterade tankar, lärdomar och intryck till en helhet…. Som ett litet exempel bifogar jag nedan min text från idag och om någon är intresserad, går det att hitta mig på Instagram där jag heter @rollcamilla.

Gott Nytt År!

veckobrevforfuture #vecka532021 #dag12021

Gott Nytt Klimatår!

Vi kan väl alla känna oss lite dagen efter denna första dag på året, dagen efter dagen före. ”Eftertankens kranka blekhet” kan drabba oss efter att vi har tagit ut svängarna lite i överkant och roat oss kungligt en kväll. Ofta mår vi därefter dagen efter, också. Kroppen kan ta lite stryk, men efter lite återhämtning brukar vi repa oss och ta nya tag och lova oss själva att ”nästa gång ska jag ta det lite lugnare…” 😉
Ja, det är ju mänskligt att fela eller slarva lite med sig själv ibland, men om du bara gör det en gång om året må det vara hänt. Men om vi skulle fortsätta att varje dag rumla om och fresta på våra krafter, förgifta våra kroppar och till och med öka mängden ”gift” för varje dag som går, kan det gå som det kan gå för vår planet till slut. Då slutar systemen i kroppen fungera som de ska…någon funktion kanske slås ut helt, som hjärta, lever, eller tarmar. Om vi äter för mycket, dricker för mycket, jobbar för mycket och samtidigt sover för lite, tar våra kroppar slut!
Mitt löfte till mig och vår planet får därför bli – denna återhämtningens dag – att leva väl, ransonera på allt som tär och tar på din kropps och din omgivnings krafter. Unna dig nöjen, men också vila. Unna dig att vara glad, men var också snäll och generös mot andra. Ta i och gör så gott du kan, men ta inte i så du spricker. Du måste hålla länge än!
När du känner dig bekväm med denna ”ransoneringstanke” kan du även applicera den på hur vi alla måste behandla vår planet – och se jorden som vår gemensamma kropp.
Förgifta inte jorden och överutnyttja inte dess resurser! Fråga snällt om lov om du vill bruka jorden, och förvalta den väl. Låt jorden vila utan att försöka öka tillväxten ständigt. Ha en balanserad ”budget”. Ta inte mer än du ger tillbaka! Hushåll med resurserna!

Sådärja. Nu pustar vi ut i soffan med katten och hämtar nya krafter inför nya utmaningar som väntar….

God fortsättning på det nya året!

🙋 💕 💃🎶 😻 🌍

ClimateStrikeOnline

CatsForFuture

FightFor1Point5

FridaysForFuture @fridaysforfuture.swe @fridaysforfuture.stockholm

Lämna en kommentar

1 januari, 2021 · 17:20

Tiden går….

Nästan varje dag tänker jag att jag borde passa på att läsa en god bok eller kanske se en film på någon av de strömningstjänster vi har ”råkat” ansluta oss till. Jag säger ”råka” eftersom det först var ett prova-på-abbonnemang, som sen liksom omärkligt övergick i ett fast. Nåja…det största problemet är inte det utan, det värsta är väl att världen som den ser ut, är tillräckligt spännande och thriller-liknande som den är.

Verkligheten överträffar verkligen dikten… nästan varje dag. Om man öppnar en tidning eller sin mobil översköljs man av nyheter – det ena värre än det andra. Demokratin sätts på prov i världens alla hörn. Den globala uppvärmningen låter sig inte hejdas av tillfälliga lock-downs och flygstopp. Norge tänker borra olja i Arktis samtidigt som de pekar finger åt svenskar utan munskydd.

Men….i vissa fall får vi ändå glädjas… USA tycks få en ny president som inte ljuger sig fram genom livet, och kanske, kanske blir det lättare att leva och umgås med ett nytt vaccin?

Och trots att demokratin hotas i Polen och Ungern, tycks motståndsrörelser växa sig starka nu, trots att ett oljebolag köper upp all media i Polen, och trots att Orban stänger ner universitet. Även i Brasilien vinner oppositionen lokala val.

När USA återinträder i Paris-avtalet kan det hända att världens nationer kan ta sig samman för ett bättre klimat, i sista stund.

Men tiden går fortare och fortare, känns det som. Samtidigt som vi står och stampar i farstun och har svårt att komma vidare rusar tiden vidare och dead-line kommer allt närmare.

Det är i det läget man vill stoppa världen och backa. Inte mot något luddigt ”bättre förr” men tillbaka till den tiden då vi hade tid att tänka efter innan vi gör något förhastat. Problemet var väl att vi inte förstod att vi hade möjlighet att välja en annan väg då.

Egentligen är väl det största problemet att man inte kan komma överens om HUR man ska gå tillväga, när man väl har kommit överens om ATT en klimatkris är på väg.

Nej, jag behöver ingen nagelbitare -varken litteratur eller film. Jag behöver en rejäl omställning av hela samhället mot en hållbar värld!

Är det verkligen för mycket begärt? 😉 😊 😁

Faktum är att det finns saker som gör mig lugn också och det är t.ex musik. Världens bästa nervlugnande medel! Goda rutiner som sköna promenader, god mat och dryck och god sömn underlättar också.

Och så här till jul kommer ju faktiskt lite härlig nostalgi med Tv-program där man vet hur det slutar, där människor är snälla och kärleken råder. Jag kan sitta och gråta åt ”Så mycket bättre” och njuta av ”Vår tid är nu”, just för att jag inte behöver oroa mig över utgången. Förr i världen hade jag nog fnyst åt mig själv som jag är nu. Jag som alltid har hyllat det oväntade, oförutsägbara inom konst och kultur…. Men nu har verkligheten ätit upp min frimodighet och nyfikenhet.

Nu njuter jag mest av att ”vår tid var då” och det mest nytänkande jag står ut med är att se ”Karl-Bertil Jonssons jul” som musikal istället för som tecknad. Och att Henrik Dorsin är nästan lika lysande som förebilderna Hasse & Tage och Povel Ramel.

Men det är ju inte bara bakåtsträvande. Att återanvända och pånyttgöra gamla mästare är ju ett tecken i tiden.

Så jag njuter av min ”hållbara” kulturkonsumtion när jag hör Monica Zetterlund sjunga Povels ”…så håll musiken igång, så länge den pågår…” och fäller några lyckliga tårar över tanken på att konsten är evig så länge du förmåga att njuta av den…. Och sen är det bara att börja om….. Eller att njuta av minnet av det sköna.

Julen är ju också något vi ”recyclar” varje år, även om detta år inte liknar något annat, men minnet av alla lyckliga jularna består, och de olyckliga kan man kanske lämna på komposten för omvandling till något bättre…? Jag tror jag gör samma sak med ”all världens elände”. Det kanske behövs en jättestor reparationsverkstad till allt elände och ondska. Eller så räcker det med lite hållbar musik? Vi provar!

God fortsättning på det nya och förvalta det gamla väl! Man vet aldrig när det kan komma till användning..

2 kommentarer

26 december, 2020 · 17:06

Så som i himmelen svävande bland molnen…

När jag följer Armand Duplantis stavhopp upp över ribban på en svindlande höjd över 6 meter upp i luften är det som om mitt hjärta tar ett glädjeskutt med honom. För ett ögonblick stannar vi svävande där uppe bland molnen, han och mitt hjärta i viktlös harmoni med den vibrerande glädjefyllda känslan av fulländning. Och vi faller, faller, faller lyckligt och mjukt på mattan under oss medan den berusande glädjen stiger mot taket. Vi har slagit världsrekord! Omgivningen sjunger i alla tonarter om denne ung mans talang och bedrifter i så unga år, och han belönas rikligt med stipendier, hyllningar från prinsessan Victoria och slutligen krönas han med en välfötjänt bragdmedalj av Svenska Dagbladet. Jag brukar inte uppleva idrott som skön konst, på det sättet. I alla fall inte sen Ingemar Stenmarks dagar. Men Duplantis kan verkligen få mig att förnimma ”sfärernas harmoni”. Att ha en talang är en sak, men att vårda, utveckla och förvalta den är en annan.

När jag för några år sedan satt i Oscarsteaterns salong för att höra och se musikalen ”Så som i himmelen” försattes jag i ungefär samma glädjefyllda berusande högtflygande stämning när jag hörde Philip Jalmelids gudabenådade röst, när hans stämma bar mitt hjärta upp bland molnen för att stanna där ett tag. Jag har ingen egen erfarenhet av stavhopp, men körsång har jag ägnat mig åt sedan barnsben. Är man körsångare kan det räcka att vara musikalisk och ha ett gott gehör och en någorlunda vackert klingande röst som kan smälta in i en körklang. Man vet också att det skulle krävas något extra av en om man skulle vilja bli solist. Som solist behöver man behärska sina stämband, öva och förfina sina uttrycksmedel och träna upp sin lungkapacitet och det så kallade stödet för att ens röst ska bära ända upp i himlen och dessutom förmedla så mycket att även ens lyssnare kan följa med på den turen. Men det är inte bara tekniken som ska övas för att lyfta oss alla. Det är också den mentala styrkan som behöver luft under vingarna. Att tro på att ens röst ska bära och klinga ut så att andra ska vilja lyssna kräver mod. Att satsa på något så känsligt som sin egen rösts förmåga att uttrycka något utöver det vanliga, kräver en särskild talang. Att förvalta, vårda och utveckla denna talang kräver ännu mer. Att stå på scen kväll efter kväll, och ge en ny publik samma svindlande upplevelse i varje ögonblick är något som borde belönas med bragdmedaljer varje kväll.

Efter tre säsongers fullsatta hus med ”Så som i himmelen” föll allting samman och himlen förvandlades till ett litet helvete för medverkande sångare och musiker, på grund av corona. För att förhindra smittspridning råder näringsförbud för en hel kulturbransch.

Men inga stipendier eller hyllningar från prinsessor, och ingen bragdmedalj väntar Philip Jalmelid efter fallet från skyarna – och inte heller någon av hans skönsjungande eller spelande musikerkollegor.

Hörde ni att någon bad Armand Duplantis ta ”ett vanligt jobb” när han landade på mattan efter världsrekordhoppet? Hördes någon säga att man inte bara kan göra det som är roligt jämt? Fanns det någon som uttryckte att han var egoistisk för att han utövade en elitidrott? Att han borde skämmas för att han ville tävla i något så oviktigt som höjdhopp, när människor riskerade sina liv på jobb inom vård och omsorg?

Nej, jag tror inte att Duplantis fick höra annat än lovsånger. Sveriges kulturarbetare däremot, fick höra betydligt gällare tongångar, och om de inte bemöttes med elakheter eller oförstånd så blev de ignorerade och i värsta fall helt bortglömda av såväl politiker som allmänhet. De högtflygande planer Philip och hans familj hade när han startade egen firma och köpte hus, på toppen av början av sin karriär, grusades på några månader och drömmarna om en fortsatt lysande karriär stannar på marken, liksom flygplansbranschens plan nu står still. Men den branschen sponsras däremot av staten för att kunna starta om när tillfälle gives, trots att det är en fossilbränslekrävande bransch som borde stoppas omgående.

Oscarsteaterns framträdande vid ”Öppna salongers” aktion vid Norrbro i Stockholm.

Hur ska man förklara denna orättvisa? Beror det på kulturförakt, eller helt enkelt bristande kunskaper om frilansande kulturarbetares förhållanden? Eller bara ovilja?

En sak vet jag… Ur ett hälsoperspektiv är det bra mycket mer hälsosamt för mig och alla andra, och vår planet, att flyga till himlen med sång – eller stav – för såväl själ som kropp, än med ett fossilbränsledrivet SAS-plan. Och det ger så mycket mer glädjefylld energi åt såväl hjärta som hjärna.

Så låt oss hylla och prisa alla som förmår att förvalta, vårda och utveckla sina talanger och som gör att vi kan fortsätta ta glädjeskutt i skyarna och såsom i himmelen, så och på jorden, ska vi liksom sväva i fantasin bland molnen och andlöst insupa sfärernas harmoni.

🙋 💕 🎶 ☁ 🌍

PS Detta inlägg skriver jag med anledning av Philip Jalmelids eget mycket ilskna och besvikna brev till politikerna, i veckan som gick, vilket berörde mig mycket. DS

2 kommentarer

5 december, 2020 · 15:46

”Vuxnas hemliga liv…”

Efter att ha sett första avsnittet av ”Barns hemliga liv” på SVT, blev jag ganska beklämd. Hur vuxna människor utsätter barn för experiment för att sedan sitta och utvärdera och recensera barnens beteenden på bästa sändningstid, känns för mig obehagligt och kränkande. Vill man förstå och lära känna barn måste man göra det med respekt. En producent för programmet försvarade det med att föräldrar till barnen har sett programmen och givit sin tillåtelse och allehanda experter har också tillfrågats om huruvida det är etiskt lämpligt, eller ens lagligt, och alla verkar vara nöjda med programmen, och därmed är allt frid och fröjd…

Eller?

Jag läste artikeln flera gånger men såg ingenstans att barnen hade blivit tillfrågade, varken före eller efter inspelningen av programmen.

Nåväl….nu har jag fått en jättebra idé till nästa programserie….

”Vuxnas hemliga liv”, ska den heta.

Vi samlar in all världens politiska ledare i en jättestor inhägnad. Vi ger dem ett uppdrag och ingen kommer att släppas ut förrän de har klarat av sin uppgift.

Uppgiften är: De ska tillsammans lösa problemen med klimatkrisen, och de måste samarbeta med varann. De får ingen hjälp av några partistrateger. Däremot kan de få ta hjälp av tolkar och forskare inom området, närhelst de önskar.

De måste tillsammans se till att alla länder får de resurser de behöver för att kunna minska utsläpp och fossila bränslen i respektive länder.

Allting kommer att filmas, och filmen kommer att kommenteras och recenseras av barn från alla länder som ger poäng efter hur ledarna uppför sig – om de delar med sig eller om de kan samtala med alla eller bara med sina närmast allierade. De som samtalar och kommer överens med flest personer gynnas också.

De kommer att få tillgång till mat och husrum men beroende på hur de har agerat och samarbetat kommer det vara olika standard. En del får tälta och koka sin potatis själva medan de med högst poäng från barnens jury får eget rum på ett hotell inom området. En del kanske blir utan mat. Men detta poängsystem får inte de vuxna kännedom om förrän efteråt.

Barnen får också betygsätta hur de reagerar på ”orättvisan” i att en del belönas med lyx och andra får svälta.

Det enda de vuxna får veta är att de måste lösa uppgiften så snabbt som möjligt och att ingen får lämnas utanför. Är det någon som vägrar dela med sig eller komma överens, kommer tyvärr alla att få stanna kvar i inhägnaden. Det blir ”klass-straff”.

De kommer att få ta hjälp av barnen om de har svårighet att lösa konflikter. De som väljer att be barnen om hjälp får också poäng och belönas senare med barnens kärlek och stöttning i det fortsatta arbetet i sina respektive länder. De får också poäng om de tar hjälp av tolkar och forskare för att uppnå samförstånd och ett gemensamt politiskt program för framtiden.

Och när väl uppgiften är löst på ett rättvist och klimatsmart vis, som de hinner genomföra inom överskådlig framtid, vinner alla ett pris – en bättre värld!

Visst låter det som ett fantastiskt experiment, som kan komma alla till godo?

Fast…. Hmmmm…. När jag tänker efter kanske vi just nu lever i detta experiment allihopa. Alla inlåsta på samma planet och hänvisade till ledare som i olika hög grad delat med sig, lyssnar på varann och vetenskapen och på barnen. Den stora skillnaden är att poängsystemet är omvänt. De som inte bryr sig om sin omvärld och som inte lyssnar på vetenskapen eller på barnens budskap om en ohållbar framtid, belönas rikligt, och tvärtom.

Vi är nu alla utsatta för ett extremt livsfarligt experiment med oviss utgång för alla, men som gynnar ett fåtal och missgynnar en majoritet alltmedan experimentet håller på, och de som gynnas gör allt för att hålla sin verksamhet hemlig för att orättvisan ska bestå.

Precis som i ”mitt” experiment kommer alla att straffas om några misslyckas….

Men om vi ropar med gemensamma krafter så att alla hör, kanske att de vaknar ur sin själviska bekvämlighetsbubbla?

”Internationell solidaritet –

Vi har bara en planet”

…och vem vet?

Finns det liv, finns det hopp!

🙋 💕 🌍

Lämna en kommentar

9 november, 2020 · 14:58

Var dags kultur…

I mitt facebookflöde dyker gamla minnen upp från år tillbaka. Idag dök denna bild upp….

Och jag känner en liten saknad. Den tiden då ett stycke kultur dyker upp där du minst anar – i en sandlåda på en skolgård, t.ex. Detta lilla ”konstverk” hade en samling barn helt spontant skapat under en förmiddagsrast tillsammans, och ville sen visa mig vad de gjort. Barn som inte kände varann närmare hade tillsammans gjort detta som de ville förmedla till någon.

Kultur kan uppstå lite varstans och när som helst i vardagen när man jobbar med barn. När man dansar tillsammans och hittar på egna steg, eller när man bildar en liten orkester med spadar, hinkar och tunnor. När man gör om texter till kända låtar i matsalen, som handlar om att man ska äta upp maten. För barn är det inte konstigt eller ”onödigt” med kultur. Kultur är en del av leken, som befrämjar samarbete och lyhördhet och fantasi.

Av någon anledning finns inte kulturen kvar i våra vuxna liv i var dags sysslor eller ens nöjen. Det ses inte som något livsviktigt sätt att kommunicera och upplevelsen av kultur verkar vara underordnad alla andra upplevelser. Men om vi ser till hur barn leker och sjunger, dansar och leker rollekar tillsammans för att uppnå förståelse för sig själva, varann och världen, märker vi ju direkt hur viktig vår kultur är för all samhällelig gemenskap. Vi lär oss koderna för hur vi kan agera och göra världen lite roligare och bättre att leva i.

”Man kan inte ha roligt jämt”, försvarade KD-ledaren den så kallade ”servettbudgeten” med när M och KD som vanligt hade skurit ner på anslagen till Kulturskolan, för några år sedan.

Nu, mitt under en pandemi, finns det många som hävdar att ”man inte kan ha roligt jämt”, och försvarar på det sättet nerstängningen av kulturen, som innebär att stor del av kulturlivet helt enkelt dör ut efter hand. De marknadsliberala hävdar väl att det är den ”onödiga” kulturen som dör ut, men det stämmer inte, eftersom i princip all kultur har upphört helt eller delvis, och det är ju inte efterfrågan som har upphört. Tvärtom. Människor törstar mer än någonsin efter kultur. Inte bara att konsumera kultur, utan också att själva delta. I körer, konstkurser, danskurser, amatörorkestrar, filmklubbar och andra sociala sammanhang där man tillsammans kan skapa och uppleva kultur.

Nej, människor kan inte ha roligt jämt. Frågan är vad alternativet blir?

Ska vi ha tråkigt jämt?

En svensk ”folksjukdom” sägs vara att vara depressiv. Att ”gå in i väggen”, när man inte ser något ljus i tunneln, är också vanligt förekommande i ”arbetslinjens Sverige”, där du inte är någon om du inte har ett arbete att gå till. Även för Socialdemokraterna är ju jobben satta högst på dagordningen.

För SD tycks svaret på all världens frågor vara att konsumera sig ur såväl ekonomisk som mental depression, så därför delar de ut pengar till alla i sin vidlyftiga budget. Men pengar till kulturen – dom kan du glömma!

Vad nästan alla glömmer är hur roligt det är att ha roligt när man leker, skapar, sjunger, dansar och spelar teater, går på konserter och… bygger en koja i skogen eller gör ett konstverk i sandlådan. Och allt som är roligt nervärderas, hånas och förlöjligas….

”Sandlåde-politik”, pratar man föraktfullt om, när politiker inte kan komma överens. Jag skulle vilja påstå att väldigt få av nu levande politiker skulle kunna komma överens och skapa ett sådant konstverk i sandlådan på en förmiddagsrast, som barnen gjorde på bilden ovan. Jag tror helt enkelt inte de är mogna för den uppgiften….

De politiker som tillsammans kan skapa något tillsammans, skulle jag däremot vilja se som mina politiska företrädare i en regering. De har visat prov på såväl samarbete som förmåga att se varandras förmågor, fantasi, visioner och kunskap, och inte minst förmåga att ha roligt tillsammans! Kan man inte ha roligt tillsammans, kan man ännu mindre ha tråkigt tillsammans!

Så släpp kulturen loss (på ett sansat coronasäkrat sätt) i sandlådor och konserthus, så blir vi fria, lyckliga människor med lust att både leva och arbeta, och ha roligt samtidigt!

Att leva – inte i ett kulturskymningsland – vore önskvärt!

Men det kanske är för mycket begärt?

🙋 💕 🎶 💃 🎭 📚

Lämna en kommentar

20 oktober, 2020 · 16:36

Tom tid….

Lite i tomme skriver jag nu. Litar på inspirationen. Men den vill inte riktigt komma. Något måste till för att jag ska tända till och få ur mig något. Någon liten twist i min hjärna – ungefär som när jag förr i världen gjorde musik och låtar till kören jag ledde, eller bara för nöjes skull. En strof eller ett rim kommer upp och sen kommer melodierna och rytmerna av sig själva på något mysko vis. Nu kan det ibland dyka upp något men jag känner inte riktigt att energin dyker upp. Ändå skulle jag önska att jag riktigt brann för något, så som när jag under 13 års tid sysselsatte mig med mitt pedagogiska projekt ”Sifferdansa”. (www.sifferdansa.se) När det nu är över, har jag svårt att hitta något, för mig, lika engagerande. Grejen är väl att det var inte bara för mig, utan jag såg framför mig hur det skulle spridas till ”massorna”, dvs till mängder av barn och pedagoger…. 😉 … för det är ju alltid roligast när man kan dela med sig av det man tycker är roligt och viktigt.

Nu blir inte allt som man tänkt sig. Corona och artrosknän och viss bekvämlighet har satt stopp för det. Jag gillar att vara kreativ och skapa roliga saker för mig själv och andra men jag ogillar att sälja mig och vara drivande projektledare. Jag hoppas liksom bara att något under ska ske, fast jag egentligen inser att inga under sker utan ett visst förarbete… 😉

Nu har jag ju visserligen ett annat engagemang – i klimat och miljö – som är ständigt pågående, men det räcker inte riktigt för att jag ska fyllas av lust att agera och aktivera mig. På något sätt behöver jag en morot för egen del för att kunna ge mig hän även för andras skull.

Jag skulle ju också vilja skriva mer. Inte bara bloggar eller #veckobrevforfuture, som jag skriver varje fredag på Instagram (@rollcamilla) för att uppdatera jordens ”vårdnadshavare” om situationen när det gäller klimatet på vår enda planet.

Jag skulle vilja skriva något mer beständigt, kanske. Inte bara för en varierande skara följare på nätet, även om det också är roligt och utvecklande på många sätt. Men vad?

Jag har idéer. Och sen?

Jag har förstått att riktiga författare är disciplinerade och skriver oavsett om de har idéer eller ej. Så där föll det. Jag kan inte skriva utan idéer. Eller utan lust… Men när jag ibland kollar gamla blogginlägg häpnar jag över hur mycket jag ändå har kläckt ur mig under årens lopp. Ibland har jag upprepat mig och ibland har jag skrivit bara utan plan, och oftast är de gångerna de bästa. Men jag har i alla fall skrivit. Under några år deltog jag i något som kallades #Blogg100. Man bloggade varje dag i hundra dagar. Det var ganska roligt men ansträngande att hinna med ibland. Det var då jag började blogga från min mobil. På tunnelbanan, i fikarummet på jobbet eller på något café. Det var ju ganska inspirerande att utgå från något man upplevde just för ögonblicket. Grejen nu är väl att jag inte upplever så mycket, eller träffar så många personer. I helgen hade vi dock arbetshelg på landet med släkten. Ett intensivt utomhusarbete och samarbete inklusive måltider på corona-säkert avstånd. Och plötsligt får man nya intryck för flera veckor fram över. Och jag inser att min hjärna inte har insett ännu att jag är pensionär. Att tankar på att bara ”softa” och njuta av dagen och ta det lugnt, fortfarande känns lite främmande. Medan jag fortfarande höll på med projektet – filmade danser och redigerade filmer och fixade min hemsida – kändes det som om jag fortfarande jobbade och ”presterade”.

Nu behöver jag inte prestera mera. Det känns så här efter sommaren som om jag går och väntar på att semestern ska ta slut. Så här bra kan man ju bara inte ha det! Inte för att jag vill, eller orkar jobba mer, men för att jag behöver ha ett uppdrag kanske? Så länge kör och orkester var igång behövde jag öva nästan varje dag på altfiolen. Även på de svåra passagerna i Bach som vi sjöng med kören. Men nu finns det inga sådana mål för min strävan.

Tänk att människan hela tiden behöver övervinna svårigheter för att finna en viss mening med sin tillvaro.

Nu får man liksom uppfinna både morot och piska alldeles själv och sen dessutom belöna sig själv efter förtjänst…. 😉

Men i den stora världen utanför mig själv finns det naturligtvis uppgifter som kan kännas övermäktiga, å andra sidan. Att försvara demokratin, rädda klimatet, kämpa för mänskliga rättigheter eller på andra sätt bidra till samhällets bästa, är ju inte bara ”småpotatis”. Jag antar att det är just därför jag letar efter personliga mål som är möjliga att uppnå, för att känna att jag har åstadkommit något. Om inte ett stort steg för mänskligheten, så i alla fall ett litet för mig själv.

Även om jag kan irritera mig på alla som inte tycks bry sig om klimathotet, eller andra samhällsproblem, känner jag också förståelse. Man behöver känna att man kan göra skillnad i någon mån. Om man inte hinner eller förmår göra något kan man överväldigas av hur maktlös man är. Och mest maktlös är man ju när man känner att man jobbar ensam för något. Så fort någon annan ansluter har man ju genast fått stöd för sin sak. Och det är väl just detta stöd som fattas i dessa tider, när vi människor inte längre får samlas och göra det vi är bäst på – att samarbeta!

Så jag måste säga till mig själv och andra. Förtvivla inte! Du är inte ensam om att vara ensam. Om du har en vän är ni dessutom två om det – att inte vara ensamma, alltså. Tids nog finner vi nya vägar att mötas, så länge vi inte ger upp hoppet. Och medan du hoppas och väntar på något bättre….?

Skriv en bok, vetja! 😁

2 kommentarer

8 oktober, 2020 · 17:05

När tiden går….

Det händer att man tappar tiden ibland, när man är uppfylld av något man håller på med. Och plötsligt har man glömt bort att man skulle på ett viktigt möte eller något annat inplanerat. Jag vet så väl hur det kan vara. Jag hade en period när jag kom för sent till jobbet alldeles för ofta. Men allt handlade mest om dålig planering och dåliga förberedelser. Dålig ”timing”, helt enkelt. Är du inte förberedd kan du inte börja vid rätt tidpunkt. Har du inte höjt stråken i innan musikstycket ska börja hinner du inte träffa rätt sträng. Har du inte hunnit knyta skosnörena snubblar du på dem när du springer till bussen. Har du inte informerat dig om vart du ska tar du bussen i fel riktning. Men har du en cykel med rätt utrustning kan din färd bli lyckosam…. Om du inte har glömt kartan hemma… 😉

Nu är vi i ett läge när hela världen ”har tappat det”. Vi håller på att missa vår sista chans att rädda situationen.

Om vi inte tar chansen nu att minska utsläppen av koldioxid och fossila bränslen lär vi förlora kampen. Ju längre vi väntar och ju längre vi fokuserar på annat, förhalar, fördröjer och hakar upp oss på detaljer, och inte informerar oss, desto svårare gör vi för oss själva och kommande generationer.

För ett år sedan var det en stor global klimatdemonstration, och i Stockholm var vi minst 50000 och det kändes som om vi var på gång. Vi hade en stor opinion med oss. Även senare på hösten samlades stora massor i Madrid, när Greta Thunberg hade seglat tillbaka till Europa från USA.. Det fanns en global medvetenhet trots en viss president i det stora landet i väster.

Sen kom Coronapandemin, och all världens media vände fokus mot detta dödliga virus. Vi gick alla på en ”klimatstrejk online” och det engagemang som fanns för ett år sedan, och fortfarande finns – drunknade i lock-downs, munskyddsdebatter och olika strategier.

Nu börjar vi simma upp till ytan igen. I fredags var det åter igen en global klimatdemonstration, men nu med lokal anknytning. Alla ombads att stå utanför sina egna kommunhus för att göra demonstrationen ”coronasäkrad”.

På över 150 platser i Sverige och över 3000 (?) i världen fanns det barn, ungdomar och vuxna, redo att ta upp kampen för vår jord igen.

Men nu har media tappat fokus. De visar lite halvhjärtat sist i Aktuellt några skolstrejker från olika håll och sen var det färdigt. Kanske två minuters inslag… högst! 😡

De har inte tid med klimatet. Media verkar ha bestämt sig för att klimatet ska komma sist på agendan – om ens alls. Media har bestämt vår framtid. Allas vår framtid.

Och tiden går….

Medan isarna smälter och skogarna i Amazonas, i USA, i Sibirien och Afrika brinner, och när Preemraff kommer öka koldioxidutsläppen fast de kallar det miljövänligt – diskuterar folk vilka kläder Greta har på sig, eller om hon har blivit för smal eller om hon inte borde gå i skolan i stället.

Och vi tappar tid.

Medan tiden går tappar vi tid och förlorar mark.

Media har bollen. Domaren måste blåsa straff till förmån för klimatet istället för frispark och öppet mål för fossila bränslen.

Lokal strejk i Nynäshamn

”Media är vårt sista hopp om vi ska få med oss opinionen”, sa Greta Thunberg häromdagen när hon riktade sig till DN och övriga media.

Det är nu det gäller.

Snart är tiden ute. Det finns ingen tredje halvlek i fotboll, och vi har bara en planet. Vi är på väg att göra världens värsta självmål. Då gäller det att vi har många bra målvakter som kan fokusera på rätt boll och vid rätt tillfälle. 🏃 ⚽ 🌍 🏃

Nu!

Men vad gör media? De tittar nog på en annan match… Och de kommer för sent till avspark… Bortalaget vann. Vi var inte förberedda och inte informerade om bortalagets styrkor och svagheter.

Förlorar vi nästa match – är spelet förbi. Så låt oss ta chansen! Var redo, informera dig och förbered dig på tidernas viktigaste match!

”The Climate Team is ready –

Are you?” 😊 💕 💪

PS Jag märker att jag snöar in på lite fotbollsmetaforer här på slutet av mitt inlägg men det händer så lätt när man spanar på en match mellan Rosengård och Umeå emellanåt. Hur det slutade? Inga insläppta mål. ”So far so good”. 😉 DS

Lämna en kommentar

27 september, 2020 · 17:20

Samspelande och samvetsgrann…

Idag började jag fundera på det där med kultur, och vad det är man saknar allra mest nu under pandemin.

För mig är det nog det här med samspelet och samsjungandet. Att lyssna och musicera tillsammans. Musiken i sig är förstås en drivkraft, men det vi kan uppnå tillsammans är större… Att man kan kommunicera utan ord och uppnå en ”samsyn” i hur musiken ska framföras. Det är ju ganska magiskt….

Konstnärer och författare är ju inte beroende av medskapare, men inom teater och dans råder ju liknande förhållanden som i musiken. Man behöver samarbeta och samtala för att resultatet ska bli bra.

Sen började jag fundera på det lilla ordledet ”sam-” som i samkväm, samtycke, samhälle, och som ryms i ordet tillsammans, och finner att allt har ett samband…. ”Något vi kommer överens om”….

Då dyker också ordet ”samvete” upp. Om någon gör något som inte alla har kommit överens om, kan man fråga sig om denne någon har ”samvete” till det… Någon gör något som inte alla vet är till allas bästa…

Men hur är man när man är ”samvetsgrann”? Jag var tvungen att slå upp ordet:

”Samvetsgrannhet är ett begrepp relaterat till samvete och även emotionell intelligenskvot. Begreppet motsvarar förmågan att vara målinriktad, noggrann, och att agera utifrån ens samvetsliga övertygelser. Detta kallas även exekutiv förmåga.” Wikipedia

När man vet att man gör sitt allra bästa och som kanske inte bara gagnar en själv? Så tolkar jag det.

Och så är det väl med allt som har med ”sam”-orden att göra. När man samtalar är det inte bara en som talar och en som lyssnar. När man samspelar är det inte bara en som har solo och alla andra kompar. I ett samhälle är det inte bara en som bestämmer och alla andra lyder. Så bör det i alla fall inte vara i ett demokratiskt samhälle. Även om inte alla är överens, borde det ändå vara eftersträvansvärt att uppnå en viss samsyn. Man bör åtminstone inte skapa konflikter utan försöka lösa problem.

När det gäller problem där alla i samhället är ”drabbade” är samsyn och samarbete extra viktigt, men då krävs något som ”är svårast i världen” – som jag brukade säga till barnen i skolan –

Att lyssna!

Jag talar av egen erfarenhet… 😉… Nog kan jag lyssna, men det är svårt ibland att lyssna samtidigt komma ihåg vad man själv har på hjärtat. Och det är ju just det som är så svårt…att inte tro att det man själv har på hjärtat är dagens sanning, utan lita på att om det faktiskt är dagens sanning så kommer man ändå inte glömma det. Eller så uppstår en ny och ännu bättre sanning under samtalets gång, bara man ger sig till tåls.

Men det där med samtalandets konst kommer vi kanske att glömma bort i coronans och nät-kommunikationens tidevarv? Eller så blir det bara extra tydligt vilka som tar ordet och behåller det, och vilka som saknar den förmågan i ett Zoom-samtal. Eller så synliggörs det för alla och en var, så att de pratsamma inser att de måste lära sig lyssna, och de tysta måste lära sig att ta för sig. Alla kan lära av varandra, bara viljan till samtal finns.

Men har man samvete till att bre ut sig på andras bekostnad och ta över utan att vänta på samtycke är man ju inte särskilt samarbetsvillig….

Är du samvetsgrann, kan du däremot leda och fördela ordet rättvist, ta hänsyn till motparten, leda samtalet lyhört, och bjuda in de sällan hörda. Meningen ska vara att man gemensamt kommer fram till något bättre än det man tyckte från början.

Precis som i ett gott samspel, när alla lyssnar på varann och enas om gemensam ”takt och ton”, solon fördelas rättvist och alla lyssnar in och improviserar vidare på andras teman.

Det är musiken som kan visa vägen till ett bättre samtal….men när nu den samspelande musiken tystnar i det levande livet runt omkring oss, kan det kännas som en monolog utan mottagare, och en radio utan ljud.

Men kanske kan den ”samvetsgranne” lyssna in sin samtid på ett nytt sätt. Tala med de sällan hörda, se dem som varit osynliga och göra deras röster och närvaro värdefulla för andra, så att nya samtal kan uppstå på nya oväntade ställen och ny ljuv musik kan uppstå… 😉

Kanske kan vi starta om ett nytt samhälle där ingen har samvete att göra sig stor på andras bekostnad, eller utnyttja jordens resurser för egen vinning? För en bättre samtid…

Tänk om vi kunde lära oss att lyssna och ”jamma” lite mer tillsammans!

Hoppas du önskar ”sammalunda”!

Hörde jag ett samfällt ”JA”?

😉 💕 🎶 🎭 🌍

Från en repetition med ”Lilla Kören” och Hasse Alfredsson på Dramaten – kultur i samarbete med politik .. 😉 Det var en anti-kärnkraftsgala inför valet…

Lämna en kommentar

3 augusti, 2020 · 17:08

Tid för tid och rum….

Igår gratulerades du, min blogg, för att du har funnits i 15 år.

Jag har använt dig till allehanda upptåg och påhitt, men framförallt förstås för att få ägna mig åt att skriva. Jag har nog skrivit i hela mitt liv. Främst dagböcker, i olika perioder av livet, men också olika berättelser. En hel serie påbörjade men aldrig färdigskrivna hästböcker kan man man hitta i mina gömmor från barndomen. Allt jag visste om hästar hade jag lärt mig i Svarta Hingsten och andra hästböcker, och så hittade jag gamla nummer av ”Trav & Galopp” hemma, som min storasyster nog hade fått eller skaffat. Hon fick inte heller rida, och därför utvecklade både hon och jag en förmåga att rita hästar. Jag tror det var hon som tipsade mig om att lägga smörpapper ovanpå bilderna i tidningarna, och sen kalkera. Till slut lärde vi oss hur hästar såg ut när de sprang och travade och kunde sluta kalkera, och våra hästar blev lika bra ändå. Nästan bättre, för de blev liksom mer levande. Min pappa brukade alltid tycka att jag var så bra på att rita hästar (och även människor och andra djur) i rörelse, och det har jag nog ”Trav &Galopp” att tacka för. 😉 T.ex förstod jag innebörden av passgång, vilket ju var väldigt viktigt när man ritar hästar. Att inte höger framben och höger bakben rör sig samtidigt framåt på hästar, skulle jag vilja säga, är hela hemligheten med att fånga hästars rörelser.

Inte heller vi människor är passgångare. Det blir en bättre och mer balanserad flykt om man inte är passgångare.

Jag tänker att all rörelse handlar om att vara balanserad. Att ha balans i tillvaron är viktigt även om man står helt still. Att stå med båda fötterna på jorden när allt omkring en svajar, är också en skön konst.

När vi har levt ”corona-liv” runt om i världen har väldigt mycket stått still i vår omgivning, men stillheten är bedräglig. De tomma rum omkring oss som vanligtvis fylls av samtal, skratt, igenkänning, värme och kärlek, är nu vibrerande av oro, ensamhet och i vissa fall ångest. Oro och ångest känns sällan som balanserade fenomen. När vi då befinner oss i detta oroliga vakuum av osäker ovisshet kan det vara svårt att veta vilken fot man ska stå på.

”Sitt still i båten”, heter det ju. ”I stormens mitt” är ett annat begrepp för att någonstans i tumultet finna ett lugn. Det gäller bara att finna det i sig själv.

När jag har avslutat ett kapitel i mitt liv, och ska påbörja ett nytt, uppstår också ett tomrum inom mig och runt omkring. Känslan och vissheten om att det bara är jag som kan fylla detta tomrum kan ibland kännas förlamande. Men ovissheten kan också kännas hoppfull och utmanande. Det gäller bara att veta åt vilket håll man vill gå ….

Ska jag börja på ett nytt projekt?

Ska jag läsa en god bok och hämta ny inspiration, eller ska jag bara sitta still i båten och meditera? Ska jag kanske skriva en egen bok? Risken är väl att jag skriver om mig själv, för jag är inte lika dumdristig som när jag var barn då jag skrev om nåt som jag hade läst mig till i andras böcker. Men det jag har förstått är att det är inte fel att härma, bara man kan förvandla bilden så att den får ett eget liv och en egen rörelse. Även om alla hästar har samma rörelsemönster så har varje individ ett eget uttryck.

Nu när jag avslutar min första femtonåriga blogg-period och påbörjar en ny – lägger jag åter in en gammal dikt jag själv skrev för ungefär 30 år sedan och som sen blev en prolog till den kabaré vi gjorde med Kvinnohuskören, som jag då ledde.

Den passar alltid in i sådana här sammanhang, för ”mitt i mitt slut, tittar en ny början ut”!

Välkomna till nästa 15-års period med Tid!

Tid och plats för ett nytt rum…. 😉


PROLOG:

Vart går vi nu ?

Vad gör vi med våra liv tillsammans ?

Det finns ännu tid att va still

och när vi vill  kan vi känna kraften i tystnaden i det täta rummet emellan oss

som är kärleken.

Var är vi nu ?

Vad vill vi med våra liv tillsammans ?

Vi kan ännu höra sånger i våra bröst

och när vi vill kan vi höja vår röst

i tystnaden

i det varma rummet emellan oss

som är kärleken.

Vad har vi nu ?

Vad har vi gjort med våra liv tillsammans ?

Det finns tid att tänka om

Det finns kraft att göra nytt

Att ge liv åt tystnaden

i det tomma rummet emellan oss

som kan fyllas med kärlek

För kärleken är en evig kraft

i rörelse emellan dig och mig

i brusande stillhet 

Ett dånande hav i ständig rörelse

mot ett evigt mål  –  att aldrig va still…

Lämna en kommentar

18 juli, 2020 · 16:31