Under våren har jag gett mig den på att jag ska komma i god tid till jobbet. Trots att jag går upp 2, 5 timme innan jag ska vara på jobbet kan det bli svårt.Speciellt den där sista kvarten innan jag ska gå, visar det sig att jag ska leta efter handskar, halsduk, musik att spela på rytmik eller gympa, men jag är nöjd med mig själv på det hela taget. Inte många förseningar. Men i tisdags hände det. Jag gick i god tid så att jag skulle hinna till en kvällsföreläsning om ADHD, men precis när jag skulle kila ner i tunnelbanan såg jag att buss 4 var på ingång. Jag hann med den och satt nöjd med min mobil och surfade lite, tills jag tittade upp och såg att jag hamnat uppe vid SÖS, som är 3:ans ändhållplats. Fel buss! Jag rusade av den och och kastade mig på en buss som gick ner till en hållplats där 4.an går. Men ingen 4 kom….däremot den ena trean efter den andra. Jag blev sådär riktigt högexplosivt ilsken, fast jag vände ilskan mot mig själv. En sådan JUBELIDIOT jag var just där och då! Det är det nog inte många som har varit någonsin. Enligt mig. Varför tog jag bussen? Jag hade hunnit i tid med tunnelbanan! Så malde det på…Och när jag väl klev av min 4 gick anslutningsbussen precis framför näsan på mig, så jag gick där resten av vägen och spottade och fräste för mig själv.
Jag blev en kvart försenad. Inte hela världen, kan man tycka så här i efterhand, men…..jag vet inte varför jag var så ilsken egentligen.
När jag sen sjönk ner och satte mig på föreläsningen fick jag höra om hur arga personer med ADHD kan bli, till synes opåkallat, och jag som aldrig har tänkt på mig själv som en med en sådan diagnos, kände plötsligt mer än väl igen mig i beskrivningen.
Summan av kardemumman är väl att vi människor inte är så olika, oavsett diverse bokstavsdiagnoser. Det gäller att komma ihåg det och känna efter och förstå när andra människor beter sig osannolikt knasigt. I frustrerade stunder kan också jag…
Och lika olika som vi kan vara – lika lika är vi när vi får vara med om något roligt och härligt. Att fira något tillsammans med nära och kära, gör ingen arg och frustrerad utan tvärtom glad. Två födelsedagskalas har jag hunnit med denna vecka. Och en premiärtur på cykel igår då jag verkligen var ute i god tid, men hann ändå inte. Efter ett halvår med minimal träning var jag sjöblöt och nästan darrig när jag kom fram. I motvind och med alldeles för mycket kläder…men solen sken och cykeln höll. Att jag kom försent var bara mitt eget fel, vilket underlättade. Och dessutom var själva resan ett nöje, vilket man inte kunde säga om bussfärden kvällen innan.
Idag firar min moivoila-blogg här på wordpress 6 år och jag blev gratulerad av ”WordPress” själv. Det var min ”springa-in-i-väggen-blogg”, som jag startade lite i lönndom samtidigt som jag hade denna på ”Spaces” (Men Tid blev ju flyttad hit till WordPress, senare – om än mot min vilja). Så ”Tid” och jag får väl gratulera lillasyster ”moivoila” med ett 6-faldigt Hurra!
Den bloggen brukar mest bara leva upp när jag mår lite mindre bra, så detta att jag har glömt att hålla reda på att den fyller år idag ser jag bara som ett friskhetstecken. Leve hälsan, helt enkelt! =)
Time in Stockholm 
Tid 