Category Archives: kultur

Sockor, solförmörkelse, mat och musik + lite till, i nu nämnd oordning + lite till….#20

 

Naturell....

Naturell….

Idag är det den tjugonde dagen, och en femtedel av den blogg-cirkus vi ännu bara har sett en början av. Om vi tänker i arbetsvecka, är alltså måndagen avklarad….och nu är bara resten kvar. Men tiden fram till fredag brukar gå undan. Inte för att jag direkt vill det, men det är lätt att ge upp i förtid om man inte anar slutet någonstans.

Dagens innehåll är späckat med stort och smått,  gammalt och nytt och roligt och intressant.

För att ta det i nu nämnd oordning vill jag börja med de ”rockande sockorna”.

En flicka i 10-årsåldern har startat en folkrörelse med anledning av att hennes syster har Downs Syndrom. Hennes idé är att alla människor ska sätta på sig ett  par udda strumpor med olika färg och mönster på de olika  strumporna. Hon vill på det viset stödja sin syster och visa att alla är bra fast de är olika. Och idag är dagen D. Många runt om på de olika medierna – Facebook, Instagram, Twitter, etc – lägger upp sina strumpbilder. Hon kallar projektet ”Rocka Socka”, och det är underbart när sådana rörelser kommer underifrån, tycker jag. Riktigt roligt är det när så många ”olika” personer anammar projektet. Idrottsföreningar, poliser, operasångerskor (med hundar), mfl, går in för det med liv och lust. Den här initiativrika flickan har upplevt hur hennes syster har blivit retad för sitt handikapp, vilket flickan vill sätta stopp för genom att göra något positivt för henne och alla andra i liknande situation.
Så jag och mina katter ville ju inte vara sämre….;-)

Detta bildspel kräver JavaScript.

När väl sockorna var upplagda på rätt ställe och med olika kulör, var det dags att närma sig dagens andra stora händelse. Solförmörkelsen, som skulle ses – eller inte – idag på förmiddagen. Eftersom jag fortfarande går hemma och hostar kan jag lika gärna gå runt i lägenheten och spana efter en delvis förmörkad sol, men jag såg den inte någonstans. I Stockholm är vädret inget annat än grått idag, så det var ju inte så konstigt. Men när vänner i min närhet la upp bilder på solen dold av månen, på facebook, blev jag förvånad, och öppnade fönstret och se där…..snett ovan Globen såg jag en halvmånformad sol. Nu behöver jag inte vänta i 24 år till för att få se den. Försökte ta bild, men var rädd att jag och/eller mobilen skulle falla handlöst ner på förbifarande bil på Götgatan. Men några bilder blev det….och det är ju faktiskt lite spännande. En händelse som får ens vanliga vardaglighet att kännas ganska så liten och futtig. Men ändå….en del i alltet. Precis som med sockan. 🙂

wpid-dsc_0213.jpg

 

Ja, ni fattar vidden….. 😉

Att dela stort och smått på detta vis är ju lite speciellt. När jag var i England på språkresa, 15 år gammal, satt jag hemma i min värdfamilj och småpratade om ditt och datt. De var unga trevliga människor med en ganska svårförståelig brytning, eftersom deras hemland från början var Indien, eller åtminstone deras föräldrars. De var trebarnsföräldrar och hon fick sitt första barn när hon var 16 år och nu var hon 21.
Vi hade inte så mycket gemensamt, men just den kvällen jag tänker på gör att jag alltid tänker på dem när man pratar om ”the first man on the moon”, för vi delar alltså den gemensamma upplevelsen, de och jag, att sitta och se när den första människan klev iland på månen. Jag har aldrig haft kontakt med dem sen dess, utom att jag skrev ett tack-brev långt senare, för att fått bo hos dem . Det är ju ganska märkvärdigt att en sådan händelse mycket långt bort knyter ihop banden mellan några personer som också befinner sig på långt avstånd från varann i tid och rum.
De kanske inte ens lever längre?

Men vid liknande mycket specifika tillfällen lever de i min föreställningsvärld. Och deras lilla yngsta dotter – Tracy – måste ha mognat betydligt sen dess. Hon är väl i 55-årsåldern nu…. Hon hade viss betydelse för mig för hon var det första barnet jag vaktade. Deras grannee stack ut huvudet en gång och frågade om jag hade många småsyskon, för hon tyckte jag hade sådan fallenhet. Jag som var minst i familjen med många storasyskon, minns att jag kände mig stolt över att höra det.
Kanske sådde hon ett litet frö i mig, för innan dess hade tanken aldrig slagit mig, att jag skulle kunna jobba med barn.

wpid-dsc_0212.jpg

Precis som en händelse kan förflytta en långt bort över hav och land, kan också en berättelse förflytta en långt bak i tiden. Och vissa ord kan trigga igång minnet av berättelsen. Igår sa jag ju att jag skulle berätta om min mamma och om hennes ”lekkamrat” Greta Eriksson,pianisten, som hon lärde känna på somrarna när de var på ledighet. Mamma tyckte det var roligt med Greta för hon var så humoristisk och glad och trevlig. Dessutom var hon uppmuntrande mot mamma, och brukade säga till henne: -”Sjung Ingrid, du sjunger så vackert!” Och mamma sjöng för full hals medan de var ute och plockade blåbär i skogen.
Men rätt som det var sa Greta glatt: -”Nej, nu måste jag gå in öva….Hej då!” Och sen var hon borta i fem – sex timmar. Mamma var otroligt imponerad av att Greta, som var jämnårig med mamma, hade sån disciplin. Hon verkade inte ens tycka det var tråkigt att gå in, mitt i sommaren när solen sken som mest. När mamma härmade vad Greta sa, lät det som hon pratade släpig”eken”-dialekt – en riktig stockholmska. Och en gång när Greta hade varit på en liten konsertturné, berättade hon för mamma om hur det hade varit:

”Först kom vi till flygplatsen, och där fick vi biff. Sen fick vi biff på planet också. Och när vi kom fram fick vi biff. Sen vi fick biff när vi var på turnén, och så fick vi biff en gång till på hemresan…….Fem biffar! Gott!”

Allt med den där lite nasala dialekten…det var obetalbart!
Särskilt om man tänker att Greta var en fantastisk pianist…..som med stor konstnärlighet kunde studera in vilka svåra pianokonserter som helst, så var hennes prosaiska minnen av måltider med biff, de mest bestående.

Många år senare var jag och mitt fd ex på en konsert och hörde Greta spela en av de stora klassiska kioskvältarna – Tjajkovskys pianokonsert nr 1 i B moll. Det var naturligtvis en upplevelse för mig att höra henne live….jag som hade hört så mycket talas om ”biffarna”. Det hade även ”exet” hört. Han hade dessutom Greta som pianolärare då, på den tiden när han gick musiklärarlinjen på Musikhögskolan. Dagen efter konserten gick han till sin pianolektion, och tackade förstås för den fina konserten, varpå Greta svarar: – ”Ja, tack det var roligt att du kom, och sen förstår du när jag kom hem var jag så hungrig, så jag tog mig en macka. Gott!”

😉

Vill du höra och läsa mer om Greta Erikson kan du börja med att kolla på den här länken där du kan höra hennes fantastiska pianospel.

wpid-dsc_0210.jpg

Och nu tror jag det börjar bli dags för ”ett lillfinger med i spelet….”
Det är inget ont finger, även om det fortfarande gör ont. För över en månad stukade jag det kraftigt, och jag har fått ett litet sjukgymnastprogra, eftersom jag är ”pianist”, som de sa på sjukhuset. Jag hade ju bara sagt att jag var musiklärare och var rädd om mina fingrar…De tog fasta på det, sympatiskt nog.
Men fortfarande gör det ont och nu har kroknat lite för mycket, tycker jag. Jag kan ju spela hjälpligt på flygeln här hemma, men dessvärre tar det ju emot en aning.
Nummer 5 – precis som jag, är lillfingret nr 5 på handen, och en aningen stukat, men än har vi inte kroknat, annat än bokstavligen, möjligen….och vi hälsar er alla en riktigt god helg fyllt av mat och dryck och kultur av allehanda slag.

”Gott!”

Men jag då?

Men jag då?

 

 

Lämna en kommentar

Filed under #blog100, flygel, kultur, Mamma, Mat och dryck, Mänskligt, Minnen, Musik, Tid

Febertoppen på bloggbotten….#14

DSC_0109

Nu är såväl toppen som botten nådd. Vaknade med hög feber och huvudvärk.  Här inne på statistiksidan var noll visningar registrerade. I feberyra meddelar jag härmed att jag är sjuk. Jag har trotsat snuva och hosta i några dagar nu, men feber och huvudvärk är inget att göra nåt åt.

 

Det tråkiga är att jag missar repetitionen inför ett uruppförande av Fredrik Sixtens nyskrivna verk, Johannes – passionen.

FB_IMG_1426324880908

Jag missar också ett kalas idag och en solig, ledig helg. 😢

DSC_0084

DSC_0085

Men det värsta är att vara sjuk. Att inte orka någonting,  knappt att lyfta mobilen för att blogga. Men jag ska klara av det, tänker jag …

Alltid förvillar det lite…..eller kanske inte …?

Det är nog inte meningen att man ska dö på sin bloggpost?

Nej, jag tar nog en paus. Ha en skön helg, ni som kan…..

…Ironiskt nog hittade jag just denna länk på nätet…… 😉

http://www.kulturellahjarnan.se/2015/02/24/korsang-starker-immunforsvaret/

 

http://bisonblog.se/blogg100/

DSC_0112

 

 

 

3 kommentarer

Filed under #blog100, körsång, kultur, sjukdom, Tid

Bokslukare – att sluka eller att uppslukas

2014-06-20 15.34.42

När jag var barn trodde jag att en bokslukare liksom åt böcker, att det var någon slags läshunger. En bokslukare fick aldrig nog – den ville bita av den ena boken efter den andra. Nästan som en slags tävling – hur många sidor har du läst…hur många böcker?

Jag var själv mycket glupsk på det området. Hade jag väl satt tänderna i en bok, gav jag mig inte förrän den var uppäten…förlåt…utläst.

Så såg jag på fenomenet, och ser än idag på läsande. Kan jag inte läsa en bok i ett streck från pärm till pärm, får det vara.

Men plötsligt idag gick det upp för mig – man kan inte sluka en bok utan att låta sig uppslukas av den. Att leva sig in i en boks stämning, personer och handling är själva förutsättningen för att kunna sluka samma bok. Att ge sig hän…en skön konst, som jag behärskade hela min barndom från fem års ålder till 15, ungefär. Jag kunde inte sluta. På somrarna satt jag inne när solen sken för det stack så i ögonen när jag skulle läsa. ”Men du kan ligga på magen och läsa och sola samtidigt”….mamma försökte få ut mig i sommarvärmen – nåja, det var 60-tal och lika kalla somrar som i år, men om solen eventuellt kikade fram var det närmast straffbart att sitta inomhus. Läsandet var det ingen som klagade på.

2014-06-25 12.22.46
OK, då. Jag läste liggande på mage, men till slut sa pappa…”Du måste vända på dig, så att du inte bränner dig”…Då satte jag mig i skuggan eller gick in igen. Den sommaren pappa fyllde 50 – och jag var 9 år – hyrde vi en stor segelbåt som alla vi sju i familjen fick plats i. Och jag läste ”Pip-Larsons seglar” längst fram i förpiken. På så sätt deltog jag ju ändå i seglandet. Men för att de skulle få upp mig i ljuset ropade de ibland…”Titta en häst, Camilla”. Ja, hästar var inte vanliga på sjön på den tiden heller, men vi befann oss nog i någon innerskärgård. De visste att mitt intresse för djur överglänste mitt intresse för litteratur, t.o.m. Så jag dök upp i förpiksluckan för en liten stund, och sen dök jag ner igen när jag hade sett skymten av hästen.

häst-kopiera-3
Jag fick inte rida som barn, men ingen kunde hindra mig från att läsa om hästar. Svarta Hingsten var favorit bland hästar och författaren Walter Farley skrev minst tio böcker om den vilda hingsten som lät sig tämjas av pojken som hade räddat honom från det sjunkande skeppet någonstans i söderhavet.
Jag minns den där första boken bäst. När Alec Ramsey  närmade sig hästen, med sin röst och hittade tång på den öde ön, som gick att äta, både för honom och hästen lyckaes han få kontakt med hästen. Så småningom kom den svarta hästen frivilligt närmare, pojken pratade; -”Såja pojken, såja Svarten…fin häst” och till slut fick han både klappa och rida på den svarta hästen. Att lyssna och läsa in den andre. Och förstå.

Det fanns ett stall på andra sidan Valhallavägen i Stockholm. Det som låg närmast till – men eftersom det låg på andra sidan den trafikerade gatan hade vi inte lov att gå dit, jag och min kompis. En gång gjorde vi det ändå. Av en slump blev vi åskådare till ett litet drama på stallbacken. En liten flicka satt på en ponny som skulle ledas runt av några tjejer som jobbade i stallet. Men hästen blånekade. Stod envist kvar medan tjejerna drog i betslet och försökte liksom knuffa och dra fram hästen. Till slut gav de upp, såg sig omkring och fick syn på oss, två helt oprövade kort, och suckade…”Det här är hopplöst, men..ni kanske kan?”
Vet inte vad som for i dem, men vi klev fram, lite styrkta av detta oväntade förtroende. Jag har alltid trott att det var jag ensam som gick fram, medan min kompis är lika övertygad om att det var hon, men det spelar ingen roll…det är ju upplevelsen som räknas. Vi stegade alltså fram och jag tog ett litet grepp i betslet, klappade hästen och kliade den lite under pannluggen och sa: – ”Såja pojken, fin häst, såja, såja…kom nu så går vi…”
Och – hästen gick! Vi travade runt några varv med den allt gladare flickan på hästryggen. Inte vet jag vad hon gjorde på den där hästryggen och varför ekipaget skulle ledas runt, men det kändes som en saga, oavsett orsaken. Stallflickorna gapade. Minns inte om de frågade hur vi hade gjort, men jag tror att de undrade.
Vilken triumf!
Den situationen blev på något sätt avgörande för min självbild. Allt detta läsande, denna glupande läshunger som hade gett mig så många fiktiva upplevelser hade nu fyllt mig med en slags magi – en känsla av att det är bara jag (och så kompisen, då…;) ) som kan utföra uppdraget. Jag lyssnade och läste hästen, och förstod hur den kände.  Och liksom uppfylldes av den.

2014-06-24 19.17.07

När vår äldsta katt nu har blivit skadad i slagsmål hamnade hon hos en veterinär som böjde sig fram och tittade på Misse inne i buren. Pratade med henne sträckte fram sin hand till Misse som vägrade komma ut. Då tvingade hon inte ut Misse – en gång träffade vi en veterinär som hällde och skakade ut katten på undersökningsbordet – utan lyfte bara av taket på buren …fortsatte prata och kelade lite med henne. Misse var så tillgiven som aldrig förr. Denna katt som alltid springer och gömmer sig för främmande människor, och låter sig inte klappas på förrän efter många besök.
En del vågar hon aldrig möta. Nu satt hon praktiskt i knä på veterinären efter två minuter. Oss visade hon inte det minsta intresse.

2014-06-23 13.34.04
Och nu, efter ett 61-årigt liv tror jag äntligen att jag har förstått meningen med mitt bokslukarliv. På tiden?
Jo, men på min blogg har vi all tid i världen. 😉

Att låta sig uppslukas av ett djur – att läsa, lyssna och ta in – det är som att läsa en bok. Att läsa är att ge sig själv möjligheten att förstå och känna in, att uppfyllas av något större, så att när verkligheten plötsligt knackar på och stiger in i ens liv, kan man förvalta sin kunskap och omsätta den i handling.

Och efter att ha ägnat en lång period av mitt liv åt annan verksamhet som inte har gett mig ro att läsa, inte tid att uppfyllas av något annat än dagstidningar, facebook, musik, arbete och föralldel – bloggande – har jag hittat tillbaka till pudelns kärna.

Att sluka en bok förutsätter ett uppslukande av en bok, och klarar man det så blir man magisk, likt trollkarlen i visan, som drack upp sig själv vilket han ångrade i 700 år. Men så illa ska det ju inte gå.

Det är ju bara att hämta nästa bok att uppslukas av….

2014-06-22 12.47.37

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Böcker, Bokslukare, Katter, kultur, Tid

Inte hemma än – men snart!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sitter kvar i den mörka tysta natten medan min lilla familj har farit in till stan. När katter ska fångas in för resa in till stan är det fråga om tid och tålamod….det har vi lärt oss efter 13 år med katt. Den ena katten är lite osjälvständigt orolig och ”mattig” på landet, medan hon tar för sig och tar plats inne i stan medan den andra – vår första – är i sitt rätta element här på landet…skog och träd och stigar är hennes. Inne i stan tar hon det mycket lugnare. Men hon avskyr att gå in i buren vare sig hon ska ut till landet eller in till stan. Därför håller hon sig undan så länge hon kan när det börjar närma sig avfärd för att möjligtvis kunna undvika det förhatliga resandet. Väl framme är omställningen aldrig något problem. Eftersom vi idag röjde undan på loftet i huset och hällde ut alla gamla madrasser på altan förstod vi att katten inte skulle komma på evigheter – då hon inte är korkad utan vet att när det städas, vankas det hemgång – och därför bestämde vi att jag skulle stanna kvar för att göra den sista putsningen av huset och packandet av pinalerna och plötsligt kändes allt lite lättare.

2014-04-21 13.31.45

Min bror och svägerska är också kvar på tomten vilket gjorde mig lite gladare. På sommaren kan jag sitta ensam här veckovis, men då är det ljust hela nätterna och det finns folk i stugorna runt om i nejden. Nu är det mörkt, förutom att det är stjärnklart. När jag på sommaren hör lite prassel i gräset tror jag att det är nån av katterna, men nu….
Skönt att veta att man inte är ensam. Människor behöver inte sitta i knät för att man ska känna sig trygg. Det är bara vetskapen om att det finns några på ropavstånd, som gör skillnaden.

Egentligen är det samma sak med Facebook. Vill jag uppnå någon slags kontakt med någon vänlig själ kan jag bara gå in på fb. Det är inte mer med det…men det är skönt att veta att möjligheten finns när jag som storstadsmänniska sitter ensam i en stuga på landet…om än i närheten av andra levande människor. Det är inte
i -landsproblem, det är i-landstillgångar. Men nog tär vi på jordens resurser när vi sitter och ”sociala-medier-har-oss”, men om man ska säga att det här webb-livet för med sig något positivt så är det väl just det sociala samverkandet. Att människor samtalar med andra – ibland vilt främmande människor – måste vara en positiv effekt av facebookeriet och kanske även Twitteriet, även om jag tycker att det är mer asocialt än Facebook, ”men för all del, jag kan ha fel…”
Hursomhelst är alla kontaktytor bra. Jag kan inte se det på något annat sätt. När bloggen funkar som den gjorde före Facebooks tid, var den suverän. Men visst har bloggen en nackdel också, och det är att man inte har samma överblick över vad andra håller på med. Detta kan i samma stund kan vara en fördel eftersom man inte behöver vara så uppkopplad och påkopplad och tillgänglig hela tiden, men det var ju ett sjå på den tiden ett 20-tal vänner uppdaterade sina bloggposter samtidigt och man var tvungen att köra runt till alla – kanske inte varje kväll, men ändå väldigt regelbundet. Det går väl an när det är 20 bloggare, men om man har över 300 ”vänner” som på Facebook, blir det ju förstås omöjligt….särskilt om alla skriver så långa blogginlägg som en del av oss gjorde då. Nu tycker jag ju att mycket tid går åt ändå till att hålla sig uppdaterad, men har man tid så är det ju roligt. Och … vad ska tiden annars vara till för om jag inte håller lite koll på mina vänner och släktingar och mitt sociala nätverk? Vad gjorde människan förr?
Gick ner på torget för att träffa grannen, kanske…åkte på släktkalas…gick på bröllop, dop och begravningar….sjöng i kyrkokören, spelade fotboll eller pingis med kompisar…vad vet jag? Men att spendera tid med vänner och bekanta har väl alltid ansetts vara nåt av livets väsentligheter….att det nu görs via sociala medier gör väl inte vänskapen eller släktskapet mindre värt? Nej, nu är det ju snarare lättare när man väl ses, att återuppta bekantskapen…eftersom de där praktiska dagliga angelägenheterna är allom bekant…man behöver inte undra, ”vad var det nu hennes barn hette?” Det är bara att kolla. Ja…det här sistnämnda är särskilt positivt när man har kommit upp i glömskans förlovade ålder…;-)

Jag har skrivit ett antal blogginlägg om Facebook och webbaktiviteter i allmänhet under årens lopp, men jag märker att jag har lite olika synvinklar och inställning från gång till gång, vilket i sig är intressant. Kanske kan mitt skrivande bli till ett underlag för framtida forskning…”Vad skrev folk om i början av 2000-talet?”

Ja…snart är det passé med ”början av 2000-talet”…..Tiderna förändras ständigt och jag håller inte koll på alla förkortningar och det har jag aldrig gjort och kommer aldrig att göra…min enda tröst är att de som är unga nu kommer att vara lika okunniga som jag är nu, om 30 år. LOL, säger jag då….fast då kommer de att tycka att jag är mossig, eftersom ingen använder den förkortningen då, utan….?

”Jaja”, säger jag då, ”skrattar bäst som skrattar sist….eller… ett gott skratt förlänger käften, som de skrev i Blandaren”, vilket får nutidens framtidens hopp att rynka sina små ögonbryn och undra om jag är vid mina sinnen. För vem har koll på gamla ordspråk och deras förvanskade varianter och hur skulle de kunna ha en aning om hur kul en gammal studentikos blaska från 60-talet kan vara? Jag vet inte om nån har det ens nu, så jag säger bara:
-”Har ni någon mjugg jag kan le i?”

 

2014-04-21 13.31.03

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Datorer och Internet, Djur & Natur, facebook, kultur, Minnen, Tid

…en spjutspets in i framtiden…

Det handlar om skolan. Eller rättare sagt, handlade. På den tiden Olof Palme levde och uttalade orden. Jag tror inte att jag var jättegammal då, men blev ändå tagen av ordens innebörd. För precis så tyckte jag att det var. Skolan, och de barn som gick där, skulle räcka längre än deras samtid. Kunskaperna och insikterna man får i skolan ska leda en själv och samtidigt hela samhället vidare….
”Politik är att vilja”….var det inte också samme man som sa det?

DSC04713

I Almedalen sägs säkert många kloka ord, men tyvärr når nog inte de klokaste fram längre än näsan pekar, eftersom den totala massan av klokskap slår ut sig själv. Dessutom finns just nu ingen politiker som kan formulera om samtiden så att den räcker in i framtiden, så att det stora flertalet lyssnar och känner igen sig. Det finns många ”småpåvar” dock som får gehör hos de sina.
Vi kanske ska vara tacksamma ändå, att det inte finns en sådan människa som talar till massorna och kan dupera dem till att göra vad som helst.
Risken kan vara att om vi inte kan se någon att stödja oss på helt och fullt, kan någon dårfink återigen ta över. I 30-talets Tyskland skrattade man åt Hitler och ingen trodde på fullt allvar att han skulle kunna ta över makten. Men det kunde han. Ekonomin var dålig, fattiga människor hade inte jobb, ingen i regeringsställning kunde ändra på förhållandena. Känns situationen igen?

DSC04715
Vi får dra lärdom, tror jag. Inte bara skratta åt dem som kanske kan dra nytta av en liknande situation. Inte bara skaka på huvudena och säga att detta kan aldrig hända här och nu, i Sverige! De är ju ena riktiga stollar de där… med järnrör i högsta hugg.

Jo!

Om vi inte har en egen vilja som vill något bättre, som räcker längre bort än till nästa krök, om vi inte vill ge våra barn och barnbarn en skjuts in i framtiden utan bara en knuff bakåt i tiden, till raka led med militärisk lydnad. Om vi inte har ett mänskligare alternativ, får vi en grogrund, som lär bli den enda livskraftiga kulturen i vårt land – så som kultur läggs i träda – för ett samhälle av ”modell urlakad jordmån”.

Kort sagt: Vi får det samhälle vi förtjänar, eller…som man bäddar får man ligga….

Så länge som vi lever i ett demokratiskt samhälle borde vi ha ett allvarligt snack med våra valda politiker. Detta är av nöden: Ge människor den lust, hopp och framtidstro som de behöver. Ge dem inte huvudskakningar och djupa suckar som de redan har fått för mycket av. Får de tro att det de gör, vad de studerar, brinner för och vill göra, har betydelse, är mycket vunnet. Då har vi kommit halvvägs in i framtiden. Sen är det bara resten kvar…..

Och en sak till: Gör inte om skolan igen. Ändra bara inställning och attityd till dem som går där och till dem som jobbar där. Börja med att lyssna! Då lär ni  folkvalda få höra mer klokskap än ni har hört på alla ”Almedalen” i hela era liv…sammanlagt.

5990743860_f7f9dd3acb_z

Och det vill inte säga lite det…;-)

Lämna en kommentar

Filed under Almedalen, Kärlek och politik, kultur, Mänskligt, Nyheter och politik, skola, Tid

Musikundervisning på tapeten…

Läser under veckans gång två positiva artiklar om betydelsen av god musikundervisning i skolan. Inte bara för att mänskligheten ska bli bättre på att spela och sjunga, utan för att mänskligheten ska bli bättre överhuvudtaget, eftersom denna goda musikaliska skolning för med sig så mycket annat gott också, kan vi läsa.

DSC06103

I mitt undermedvetna går mina tankar till detta – min berättelse – vi måste sammanlänka våra förmågor, vår vishet, vår begåvning, till en enda lång länk som binder samman alla människor på jorden.

DSC06100

Den allomfattande kraften stavas ”Musik” i min hjärna. Hela tiden söker sig mina tankar och mina rörelser till något som sammanfogar mina egna alster med varann, som bildar en helhet, utan att vara sökt…trots att den är eftersökt…;-)

DSC06098

Att hitta en tråd först, och att fylla den med innehåll, eller att finna ett rikt innehåll för att sedan hitta tråden. Kanske möts vi på mitten. Min strategi har blivit att ligga lågt och låta helheten omsluta mig när jag minst anar det.

DSC06097

Jag talar förstås om mitt uppdrag som jag har givit mig –  mitt projekt – Tack så mycket, ska jag ha! ;-/

DSC06078
Ju närmare jag kommer slutresultatet ju svårare har jag att finna utgången, eftersom vägarna blir fler och mer intrikata. Från början tycktes vägen bred och ljus. Klar och genomskinlig.

DSC06076

Nu går jag vilse i musik och rörelsemönster. Men ändå – jag vet att jag har fått upp spåret. Och när två låtar till är gjorda kan jag sy ihop alltihopa. Hur det nu ska gå?
Jag med mina usla slöjdkunskaper…

DSC06073

Men i övrigt tänker jag på något gott att äta och dricka… 😉

Lämna en kommentar

Filed under körsång, kultur, Lärarutbildning, Mänskligt, Musik, Rytmik-Matte-projekt, skola, Tid

Och språket, är ditt – och tankarna – i evighet….och vad kommer sen?

Nej, nu sitter jag här och surnar till igen. Över rådande omständigheter. Däremot inte över min egen ringa betydelse. Har bestämt mig för att den har ni inte med att göra. I morse citerade jag min farmor, som brukade säga: ”Alla bara tänker på sig – det är bara jag som tänker på mig.” Mer sant än så kan det väl inte bli. Fast ibland tänker man ju också på sina nära och kära, för att de också inbegriper en själv.
Och lite senare läser jag om en uppgiven statsminister, som efter att ha tagit del av framtidskomissionens rapport om hur uselt det kommer att gå för alla sjuka och pensionärer och hur illa ställt det kommer att vara för miljön, fäller en trött kommentar: ”Vad fan kan man göra egentligen?”
Kanske hade han hoppats på en något annat. Att inget skulle krävas av honom eller hans regering, förutom det som redan var gjort. Att allt skulle lösa sig genom regeringens trollformler – arbeta, mät och jämför, och handla därefter! Som att ett hjärta inte kan slå utan att någon har tagit pulsen först. Som att en mätbar kunskap är en kunskap först när någon har bedömt den. Som att en miljö inte finns förrän någon har bebyggt den, tagit betalt för marken och sedan smutsat ner den lite lagom, men inte för mycket för då blir den återigen för dyrbar. Ett barn är betydelselöst innan en lärare har slagit i skallen på det stackars lilla livet att det inte kan varken läsa eller skriva. Som att ett stycke musik är betydelselöst innan det har nått hitlistorna, och en teaterföreställning kan sjunka till havets botten om inte DN har varit där och gett den strålande recensioner först – men om den ändå inte får publik är den naturligtvis värdelös eftersom en inte har dragit in pengar.
När nu alliansen fick ett relativt dåligt betyg på sin gärning – reagerar inte vår statsminister som han vill att alla Sveriges barn ska göra när de får ett dåligt betyg, eller alla sjuka och arbetslösa som inte får jobb eftersom de är för sjuka eller inte har möjlighet, eller får vidareutbilda sig, eftersom de har hamnat för långt ner bland Fasorna/Faserna – nej, nu reagerar Fredrik Rheinfeldt högst mäskligt, precis som man kan förstå att alla andra uppgivna människor skulle vilja göra i samma situation.
Ja, vad f-n ska man göra? Skillnaden är väl att inte alla kan kosta på sig den uppgivenheten…..särskilt inte den lilla kycklingen i min lilla kycklingfilm, som jag tänkte spela för er, avslutningsvis….

Som en hälsning och önskan om en Glad Påsk från alla små Gullefjun – som aldrig ger upp och som ser det ljusa i tillvaron mot alla odds – till alla oss surkart som ligger däckade för det allra minsta, typ ett klimathot i världsklass eller en ynka förkylning…;-)

Lämna en kommentar

Filed under Kärlek och politik, Klagomål., kultur, Mänskligt, Musik, Nyheter och politik, skola, Tid

Nyttig idiot, eller inte….

Du och jag, Misse...

…det är frågan. Läste idag om Bengt Göransson – den gamle kulturministern – som hade varit och föreläst någonstans om kultur. Han gick lite på tvärs mot vad alla pratar om, dvs att det är så nyttigt med kultur….man blir friskare och till och med smartare, sägs det. Men det är just det han vänder sig mot. Varför kan inte kultur bara få stå för sig själv?
Men däremot är och ska kultur vara tankeväckande….

 
”Kultur är inte stundens upplevelse, ingen kassako, inte trösten som ska hjälpa oss att uthärda världen. Om vi blir friskare och gladare av kultur så är det bra. Men det är inte syftet. I stället är kulturen källan till djupa, subjektiva insikter som skapar ett engagemang, som är lika med samhällsdeltagande och demokrati.”, säger han.  Läs själva HÄR!

Har nu sedan många år fixat och donat med mitt evighetsprojekt, och jag tänker lite skamset nästan, att jag har velat saluföra hela idén som ”nyttig”. Att barn lär sig på olika sätt och att man via musik och rörelse kan sätta grunderna i kroppen – att språk, matematik och rytm och rörelse också hänger ihop. Att det ena ger det andra…

Men lite snopen sitter jag nu och tänker på min ”korthusidé” som liksom kan falla vilken dag som helst bara någon blåser på den…och samtidigt inte. Jag har mer och mer material och musik som är färdigt för användning och jag börjar också ana hur allt ska användas. Nog tror jag att barn – och vuxna – kan få en rolig och njutbar resa på väg till lärande. Inte av nyttighetsskäl knåpar jag ihop detta mitt eviga livsverk. Men jag önskar ju ändå att lärare och barn ska känna helheten i sång, dans, språk och takt, medan de gör rörelser och sjunger sångerna, och samtidigt som det ska vara ett litet äventyr i sig. Det blir som en musikalisk resa, i ett sifferlandskap med många utsikter till utveckling för var och en. Är det tänkt….men återigen blir jag rädd att göra allting för pedagogiskt tillrättalagt. Samtidigt – jag har testat en hel del med barnen som jag har jobbat med under några år – och de bästa lektionerna är förstås de där det är klara och enkla direktiv om hur och vad de ska göra till musiken.
Men som sagt…en nyttig idiot vill jag minst av allt framstå som
fast jag är medveten om att det hela låter som en dåres försvarstal.

Till sist måste jag bara sörja den kultur- och utbidningsminister vi en gång hade. Är det någon som skulle kunna tänka sig att de nuvarande ministrarna inom dessa ämbeten, skulle kunna komma med så mycket visdom och eftertänksamhet? Bengt Göransson ville ju inte prata pengar överhuvudtaget i dessa frågor. Det skulle väl närmast anses vara straffbart i dagsläget.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Så hur ska vi vrida tiden bakåt, eller snarare framåt, samtidigt som vi bromsar det kortsiktiga nyttotänkandet?

Jag har inga svar, men gissar att det bara är att njuta av stunden och sluta tänka på nyttan av att njuta…..

Lycka till! =)

Lämna en kommentar

Filed under Gratulationer, idrott och dans, kultur, Mänskligt, Musik, Rytmik-Matte-projekt, Tid

Utan musiken skulle inte livet vara värt att leva…

Musiken har bestämt mitt liv. Hade jag varit född i ett annat sammanhang hade det kanske inte varit samma musik, men ändå musik…Jag är säker.
Har lyssnat på en av skivorna som vi ”prenumererar” på, genom DN. En utmärkt idé egentligen. Att få kulturen skickad till sig från århundraden tillbaka. Borde komma motsvarande litteraturserier eller konstserier. Och det som är så roligt är att källan är outsinlig. Dessutom är den återvinningsbar, vilket man inte kan säga om den musik som fabriceras idag. Jag säger ”fabriceras”, eftersom en del av dagens musik känns som gjord i fabrik. Det gäller säkert inte den moderna ”konstmusiken”, men tyvärr rätt vanligt inom populärmusiken. Den moderna populärmusiken känns hörd redan innan den föddes. Samtidigt var ju även den gamla tidens kompositörer tvungna att komponera nytt hela tiden. Om det skulle vara någon ny festmusik till slottet eller någon mässmusik till söndagens mässa. Ibland hann de inte utan stal från sig själva och gjorde om lite…ny text eller nytt solistinstrument. Men nöden är ju uppfinningarnas moder och en gammal musik kändes fräsch i en ny kostym.  Särskilt som den var bra redan från början.
Det är inte riktigt samma sak som att man kan göra 1000 olika låtar på samma ackordsföljd, bestående av 4 ackord, fast det är ju roligt att variationsrikedomen är så stor inom en så liten ram.
Sen finns det nyare musik som jag lovar kommer att höra till klassikerna om 100 år. En låt  och en artist  som känns, och kändes nyskapande redan från början, och som fortfarande är ny varje gång man hör den är ”Purple Haze” av och med Jimi Hendrix, t.ex.
Jag är övertygad om att mina gamla barndoms- och ungdomsidoler kommer att leva  länge än, dvs deras musik, men man kan ju inte lova.

Jag har ju ingen aning om hur dagens musik kommer att överleva decennier och sekler och t.o.m. millenier, men man kan ju ändå spekulera, eftersom det finns så fantastiskt mycket musik som fortfarande spelas och älskas av så många trots att den borde vara i mossigaste laget.

Men musik av det eviga slaget överlever inte på grund av sin trendighet utan tvärtom, av sin återvinnande karaktär…..den tål att höras igen, och igen, och igen och igen….
och jag är övertygad om att det beror på både ett visst mått av komplexitet som gör att man alltid måste höra den en gång till för att förstå, och på själva skönheten och njutningen i att höra en vackert och skickligt framförd musik. Skönhetsaspekten är alltid nummer 1, tror jag. Det gäller all konstutövning i allmänhet, och musik i synnerhet.
Är ljudet ansträngande blir det förr eller senare en belastning för musiken som ska framföras. Det må vara hur häftigt och intressant som helst, men ska man stå ut mer än ett dygn i streck (och nu blirjag osäker över stavningen för ovanlighetens skull…handlar det om ett streck eller om att vara utsträckt ? ) måste det finnas en skönhetsupplevelse att falla tillbaka på.  Varför jag börjar orda om detta ? Utanför mitt fönster pågår en pop- och rockfestival. Hette den Popagenda kanske ?
Spelar ingen roll…inne på 8:e timmen finns ingen av denna musik kvar i musikhistorien imorgon ens en gång, enligt mina öron.
Men öron kan nog bedra…vi lär få dras med dessa ljud minst ett dygn till. Hoppas att det finns någon som har glädje av det för annars vore det ju för dystert…..
Trots allt.
Utan musik hade mitt liv inte varit värt att leva. Jo, på kort sikt…inom de närmsta 50 åren (knappt) sådär…men sen är det bara musiken kvar, av värde. Det musiken förmedlar och det musik kan göra med oss människor är i långa loppet det viktiga i livet.. I mitt liv, och jag är glad att den finns kvar när jag dör, för även om hela jorden går under så finns ju där sfärernas musik och den kanske kan medverka till nytt liv i sinom tid.
Håll musiken igång….
Och här hålls den igång med en stråkkvartett och ett dragspel på Marcusplatsen i Venedig och musiken är urTristan & Isolde av Wagner,.
Det är ju i möten som den ljuvaste musik uppstår! 😉
Och så tystnade musiken utanför fönstret. Då kanske den överlever även morgondagen ?

3 kommentarer

Filed under kultur, Mänskligt, Musik, Nyheter och politik, Tid, Underhållning

Innerlig tid = Musik

I vintertid flyr ljuset tidigt och går liksom upp i rök. Startar sent och kommer i mål tidigt. Mina föräldrar föddes på 10-talet förra seklet. Nu 90, snart 100 år senare slocknar ljuset för deras ögon sakta men relativt säkert. Och även om de inte har gått i mål än så får man säga att lågan blir svagare.
Något som har gjort livet ljusare för dem än för andra är säkert att de har varandra….förstås! Så många gamla människor som lever ensamma har inte samma möjlighet till utbyte med andra. Dessutom har de rent fysiskt och praktiskt blivit beroende av varandra. Pappas koll och relativt goda minne som har gjort att han kan gå och handla med sin vagn och sin stav, medan han har varit beroende av mamma när han ska göra sånt som är mer okänt för honom, för hon ser att läsa text på TV etc och han minns vad han hör och i viss mån ser. Tack vare att släktsammankomster har blivit filmade har han i efterhand kunnat se på den stora platt-TV-skärmen vilka som faktiskt var där.
De är beroende av varann på olika sätt genom ett antal decennier, men inte så mycket som när de har blivit gamla. Och genom hela livet har musiken varit källan till deras gemensamma glädje. I många år kunde de spela stråkkvartetter med sina barn eller andra släktingar, eller helt enkelt bara sitta och spela duetter med varann.
Men så kom sista årets synförändring för pappa. Han kunde inte längre läsa noterna…inte ens gissa sig till den musik som han kunde ganska bra. En stor sorg för bådas del. Musik är samspel. Pappa har lärt alla oss barn att hålla i en fiol eller annat instrument och spela mer eller mindre bra, för att vi ska kunna spela  i någon enseble tillsammans med honom. Lite egoistiskt kan man tycka….fast det ledde ju ändå till mycket samspel, just. Som andra familjer spelar kort eller har andra aktiviteter ihop….slår mig just…Hur gör andra ? Jovisst har vi också spelat sällskapsspel och lekt lekar, men visst har musiken kanske i bland blivit för tongivande.
Särskilt när andra, nya ingifta kommer in i familjen som faktiskt…hör och häpna…inte kan spela fiol eller sjunga rent, kan det bli tufft för dem att finna sig en bekväm  plats i gemenskapen. Då kan ju musiken bli uteslutande också och inte innerligt omslutande.
Men nu har alltså musiken varit den sista strimman av ljus de senaste åren, och när pappa alltså sedan sommaren inte kan spela själv längre, kan han ändå  njuta av  att lyssna på musik och man ser på honom hur musiken = innerlig tid.
Därför var hans enda önskemål på sjukhuset att få en radio…och det skulle gå fort! Kanske är det musiken som har hållt honom så spänstig i 97 år och kanske är det också den gemensamma kärleken till musiken som de har haft, han och mamma. Kanske är livet ingenting värt utan de innerliga värdena ? Kanske är det också det som skulle kunna lyfta honom ur även denna sjuksäng ?
Frågorna är många, men egentligen är det bara att glädja sig åt det som ändå är och har varit och alltid kommer att finnas: Musiken!

4 kommentarer

Filed under Familj, Hälsa, kultur, Mamma, Mänskligt, Minnen, Musik, Pappa, Tid