Kategoriarkiv: pop-snöre

Det låter ju lite som hämtat ur ”Gäster med gester”,  det där.

Tja…varför inte ?

Jag saknar inte direkt musikalitet, men förutom avsaknad av medfödd talang för den sortens uttryck, finns nog två grundläggande orsaker:

1 –  Jag är uppvuxen i helt fel miljö, där körsång, opera, Alice Babs, Alice Tegnér och rensång stod högst i kurs.

2. Jag har fel stämband för ändamålet.
När väl pop-musiken lyckades tränga in genom stenväggarna till våra gemak fann jag rätt snart att min röst inte räckte till – eller snarare nådde ner till de rätta tonerna. Vad gör man om man är uppfostrad i ett musikaliskt hem? Man oktaverar och sjunger alla melodier en oktav upp. Hur töntigt är inte det?

Tyvärr har det inte skett någon förändring – jag kan fortfarande inte sjunga i samma tonart som alla coola pop- och rockartister som under årens lopp har kommit fram. Det finns några undantag – Michael Jackson och Stevie Wonder har ungefär samma register som jag och äntligen kan jag känna mig lite hemma. Kvinnliga artister finns men inte så många….Aretha Franklin lyste upp min sånghimmel. Där kunde jag sjunga med utan att byta oktav hela tiden….men trots att jag älskade Beatles hela min tonårstid, och nu också – kunde jag aldrig bli en Beatles-sångerska.
Men byta tonart då! Men ni fattar inte. Fortfarande är alla kompmusiker män och de kör alla låtarna i alla mäns tonarter…dessutom tror jag inte att man kan byta tonarter hipp som happ. Men jag vet inte…har aldrig ens kommit på att kolla om det skulle låta bra.
Karaoke har också alltid samma förutbestämda tonart….antingen hörs jag inte eller så låter  jag som en liten pipig barnunge (har bara testat en gång och det räckte), eller om jag tar hjälp av hela mitt kulturella arv och tar till min huvudklang, så leder det till…vad tror ni? Jo, opera….”Jag hatar opera”… säger de flesta utanför min närmaste vän-/släktkrets.
Så med ett ben i operahus-tonbildningen, där jag inte heller hör hemma eftersom det aldrig har varit min favoritgenre, och den andra i Pop-snöre-branschen dit jag aldrig har haft tillträde, så finns det bara ett musikaliskt hem för mig – kyrkokörsmusiken eller som tidigare i Konserthuskören, vilket innebar att sjunga i oratoriekör där man är många med många starka röster, typ operaröster, som sjunger stora verk med stor orkester vilket alltså kräver stora starka röster. Och det är också roligt….

Det är roligt att sjunga den bästa körmusiken också, men när och hur kan man bränna av ett litet requiem, eller en och annan Bach-motett till kaffet på någon festlig tillställning utan att bli misstänkliggjord å det grövsta?

Nej, jag är inte bitter…jag är bara avundsjuk på vissa personers stämbandslängd…

”….So-o-o- I – never realized what a kiss could be
This could only happen to me – Cant´t you see, can`t you see…..?”

Sångens text har inget med saken att göra utom just det….jag nådde aldrig ner till de lägsta tonerna och återigen kom de töntiga piptonerna fram…..fast jag ändå hörde John Lennons hesa coola röst för mitt inre. Verkligheten ville aldrig detsamma som jag.

Kanske var det därför som jag 40 år senare blev så lycklig när Malena Ernmann tog sig in i popcirkusen med sin huvudklang och sin operastil utan att göra sig till. Äntligen var mitt sopranläge tillåtet hippt! Fast jag vet….det kom ganska många år för sent. Behovet av att vara ett pop-snöre var inte detsamma, direkt.

Fortfarande sörjer jag min brist på långa stämband så att jag kan sjunga världens bästa pop-låtar….för mig själv, om inte annat….

Däremot kan min frustration vid allsång vara lika stor.  ”Min tonart” finns inte.

Så om ni undrar….därför håller jag mig till körmusiken. Där får jag och mina korta stämband finnas….