Kategoriarkiv: Gratulationer

Video

Nyfiken på….

Igår den 17/7 fyllde min kära blogg 17 år.

Det var som sjutton! 😏

Det känns fortfarande som igår, när jag började skriva, och det var kanske slumpen att jag fortsatte. Jag ville testa något nytt, och egentligen hade jag ju tänkt ha en sida om mitt och mina syskons gemensamma sommarställe. Men det här var år 2005 och internet var ”nyfött”. Ingen människa hade bredband – inte ens mobilt – på landet. Eller nånstans. Allra minst mina syskon. Så jag började skriva på skoj. Jag har alltid tyckt att ”jag har gjort mig bäst i skrift”, och nu kunde jag testa lite friare. Alla hade pseudonym på den tiden och få visste vem jag var. Första kommentaren jag fick från någon som kallade sig Aniara, gjorde mig sensationellt upprymd. ”Wow! En vilt främmande människa har läst mitt meddelande som jag har skickat ut i rymden!” Som att någon hade hittat en flaskpost från mig tre år senare. Nu handlade det här bara om några dagar mellan att jag skickade och fick ”svar”. Ganska hisnande känsla än idag, borde det vara, att främmande människor med lätthet kan kommunicera med varann, men nu tar vi ju det för givet. Och människor behandlar inte längre varann med nyfikenhet och intresse när vi stöter på nya människor på nätet. Snarare tvärtom. Då blev jag förstås nyfiken på alla nya kontakter som kom in på min sida, och jag upplevde det som ömsesidigt.

Jag sörjde ju länge den där första tiden på bloggen för att vi blev ett gäng som skrev och läste och tyckte och debatterade, ibland om varandras texter – men mest var det utbyte av tankar och musik med utgångspunkt från någons text, och det i sig var ju utvecklande. Den första ”euforiska” tiden för mig, varade nog bara några år, och efter fem år var det definitivt slut. Jag är nog den enda som har fortsatt skriva, med en dåres envishet. Och visst kan jag sakna den samvaro vi hade, men nu slår det mig, att det kanske är just den där känslan av sensation jag hade i början – att kunna bli nyfiken på nya människor på nätet och ta del av deras tankar och intressen, och att det för det mesta var ömsesidigt. Att vem som helst kunde nå vem som helst. Och utan särskilt mycket fördomar om varann – vi var ju alla anonyma – kunde vi diskutera än det ena, än det andra.

Nu, när jag går in på Facebook eller Instagram och scrollar genom olika händelser och artiklar, finner jag visserligen mycket intressant och roligt, men jag känner sällan att jag orkar bli sådär nyfiken och engagerad i någon eller något annat. Det är först när jag snubblar över någon riktigt personlig berättelse, som det kan tända till. Och antagligen är det fullt förklarligt. Vi människor kan inte ta emot hur mycket input som helst. Hjärnan kan inte belastas med allt och inget på en och samma gång.

Så, jag tänker att jag borde – liksom vi alla – begränsa oss och avstå från den kopiösa mängd intryck vi överhopas med. Att avstå mängder av kontakter och omedelbar behovstillfredsställelse kanske kan innebära att vi kan bli nyfikna på varann igen? Inte som många gör på Facebook – gå in på någons profilsida först, för att kolla personens status, innan de bemödar sig om att ta reda på vad människan i kommentarsfältet egentligen hade att säga. För vem blir nyfiken av sånt?

”…Aha…du är gift, har katt, är musikpedagog och är en sån där miljömupp… Dig kan inte jag prata med…” Trist konsekvens av den där möjligheten till identitetskoll av varann.

Så kunde vi inte hålla på för sjutton år sedan, då ingen ”var sig själv”, på Bloggen, men ändå framstod vi nog mer som oss själva, och mer speciella än i verkliga livet, många gånger. I alla fall jag. 😏

Så kanske är det dags för ett hållbarhetstänk även ur den synvinkeln. Slösa inte bort din tid med för mycket kontakter, utan fokusera på medmänskliga samtal med dem du är nyfiken på och som är nyfikna på dig. Jag säger till mig själv nu, förstås, men gör det gärna till en allmängiltig sanning… 😀

Och vem jag blir nyfiken på? Kanske inte så mycket på dem som lägger ut hela sina liv och mer därtill, men man ska aldrig säga aldrig… Det finns ju alltid något de inte lägger upp…och det blir man ju nyfiken på. 😏

Grattis Kära Blogg, och tack för nu! Vi ses och hörs!

1 kommentar

18 juli, 2022 · 16:32

Video

Tid för tid och rum….

Igår gratulerades du, min blogg, för att du har funnits i 15 år.

Jag har använt dig till allehanda upptåg och påhitt, men framförallt förstås för att få ägna mig åt att skriva. Jag har nog skrivit i hela mitt liv. Främst dagböcker, i olika perioder av livet, men också olika berättelser. En hel serie påbörjade men aldrig färdigskrivna hästböcker kan man man hitta i mina gömmor från barndomen. Allt jag visste om hästar hade jag lärt mig i Svarta Hingsten och andra hästböcker, och så hittade jag gamla nummer av ”Trav & Galopp” hemma, som min storasyster nog hade fått eller skaffat. Hon fick inte heller rida, och därför utvecklade både hon och jag en förmåga att rita hästar. Jag tror det var hon som tipsade mig om att lägga smörpapper ovanpå bilderna i tidningarna, och sen kalkera. Till slut lärde vi oss hur hästar såg ut när de sprang och travade och kunde sluta kalkera, och våra hästar blev lika bra ändå. Nästan bättre, för de blev liksom mer levande. Min pappa brukade alltid tycka att jag var så bra på att rita hästar (och även människor och andra djur) i rörelse, och det har jag nog ”Trav &Galopp” att tacka för. 😉 T.ex förstod jag innebörden av passgång, vilket ju var väldigt viktigt när man ritar hästar. Att inte höger framben och höger bakben rör sig samtidigt framåt på hästar, skulle jag vilja säga, är hela hemligheten med att fånga hästars rörelser.

Inte heller vi människor är passgångare. Det blir en bättre och mer balanserad flykt om man inte är passgångare.

Jag tänker att all rörelse handlar om att vara balanserad. Att ha balans i tillvaron är viktigt även om man står helt still. Att stå med båda fötterna på jorden när allt omkring en svajar, är också en skön konst.

När vi har levt ”corona-liv” runt om i världen har väldigt mycket stått still i vår omgivning, men stillheten är bedräglig. De tomma rum omkring oss som vanligtvis fylls av samtal, skratt, igenkänning, värme och kärlek, är nu vibrerande av oro, ensamhet och i vissa fall ångest. Oro och ångest känns sällan som balanserade fenomen. När vi då befinner oss i detta oroliga vakuum av osäker ovisshet kan det vara svårt att veta vilken fot man ska stå på.

”Sitt still i båten”, heter det ju. ”I stormens mitt” är ett annat begrepp för att någonstans i tumultet finna ett lugn. Det gäller bara att finna det i sig själv.

När jag har avslutat ett kapitel i mitt liv, och ska påbörja ett nytt, uppstår också ett tomrum inom mig och runt omkring. Känslan och vissheten om att det bara är jag som kan fylla detta tomrum kan ibland kännas förlamande. Men ovissheten kan också kännas hoppfull och utmanande. Det gäller bara att veta åt vilket håll man vill gå ….

Ska jag börja på ett nytt projekt?

Ska jag läsa en god bok och hämta ny inspiration, eller ska jag bara sitta still i båten och meditera? Ska jag kanske skriva en egen bok? Risken är väl att jag skriver om mig själv, för jag är inte lika dumdristig som när jag var barn då jag skrev om nåt som jag hade läst mig till i andras böcker. Men det jag har förstått är att det är inte fel att härma, bara man kan förvandla bilden så att den får ett eget liv och en egen rörelse. Även om alla hästar har samma rörelsemönster så har varje individ ett eget uttryck.

Nu när jag avslutar min första femtonåriga blogg-period och påbörjar en ny – lägger jag åter in en gammal dikt jag själv skrev för ungefär 30 år sedan och som sen blev en prolog till den kabaré vi gjorde med Kvinnohuskören, som jag då ledde.

Den passar alltid in i sådana här sammanhang, för ”mitt i mitt slut, tittar en ny början ut”!

Välkomna till nästa 15-års period med Tid!

Tid och plats för ett nytt rum…. 😉

PROLOG:

Vart går vi nu ?

Vad gör vi med våra liv tillsammans ?

Det finns ännu tid att va still

och när vi vill kan vi känna kraften i tystnaden i det täta rummet emellan oss

som är kärleken.

Var är vi nu ?

Vad vill vi med våra liv tillsammans ?

Vi kan ännu höra sånger i våra bröst

och när vi vill kan vi höja vår röst

i tystnaden

i det varma rummet emellan oss

som är kärleken.

Vad har vi nu ?

Vad har vi gjort med våra liv tillsammans ?

Det finns tid att tänka om

Det finns kraft att göra nytt

Att ge liv åt tystnaden

i det tomma rummet emellan oss

som kan fyllas med kärlek

För kärleken är en evig kraft

i rörelse emellan dig och mig

i brusande stillhet

Ett dånande hav i ständig rörelse

mot ett evigt mål – att aldrig va still…

Lämna en kommentar

18 juli, 2020 · 16:31

Video

Hurra!

Idag vill jag särskilt gratulera dig, min kära blogg!

För femton år sedan föddes du!

En lång tid i mitt liv, och en av de viktigaste!

En längre beskrivning följer imorgon eller en annan dag… Det är det bästa med dig, att du inte surar om jag glömmer dig några dagar… 😉

”I sinom” Tid” kommer du tillbaka, och då finns jag alltid här för dig”!

Visst är det fint? 😉💕 📖

Hip, Hip, Hurraaaaa!

Grattis!

Lämna en kommentar

17 juli, 2020 · 21:19

22 mars, 2015 · 15:46

Klippt och skuret ………. #22

Efter en misströstande och besviken gårdag, steg vi, som är krassliga här på hemmaplan, ändå upp ur våra sjuksängar, mot alla odds, och for ut mot födelsedagsfirande släktingar i västerort.

Susade genom ett kyligt men soligt Stockholm och blev varmt välkomnade av de jubilerande två.

En god måltid, glada återseenden, trevlig samvaro, ett ärvt drinkbord som premiäröppnades, god mat och….tårta……gör att livsandarna återvänder. Kanske blir jag frisk ändå.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Idag har jag blivit klippt och fått fason på mig. Det känns som om halva infektionen satt i håret…..

Detta bildspel kräver JavaScript.

…min andra halva blev läkt och inbäddad i ett vänligt tårtkalas.

Kvällens yngste deltagare klev upp i sin mosters knä och frågade vänligt: – ”Får jag lukta på din tårta?” Kanske en rar omskrivning för att han ville smaka på hennes tårta?

När vi skulle skiljas allesammans sa han att han skulle hem till sig med sin mamma och pappa – ”men du kan få hälsa på oss en annan gång”, sa han tröstande till mig.
Vi har inte träffats så väldigt många gånger tidigare, så jag kände mig verkligen smickrad över att ha blivit utvald.

Ikväll bär det av till den konsert som jag alltså inte själv kan delta i men som jag ändå kan lyssna på.
Ett vackert och spännande nyskrivet verk – ”Johannes-passionen” av Fredrik Sixten – framförs i Sofia Kyrka 18.00.
Det blir härligt och en skön avslutning på en vecka som har känts ganska tung. Men jag tror att musiken slutligen kan läka alla sår som tårta och nyklippt hår inte kunde råda bot på.
”Klipp håret och skaffa dig ett jobb”, brukar man ju säga till unga män, men jag har ju redan ett jobb, så nu ska jag bara skaffa mig lite mod och andlig kraft så jag kan ta mig
dit och göra mitt jobb också.

Fortfarande inte helt pigg väljer jag ändå att fokusera på ”rätt saker”.

Att få tårtan rätt skuren och håret fint klippt, verkar ha varit en bra början. Med musikens hjälp tar jag mig säkert hela vägen fram. 😉
Men hur jag tar mig fram, det återstår att se….. i feberyra eller på stadiga ben?

Ha en fortsatt skön söndag! 🙂

Lämna en kommentar

Under #blog100, Familj, Gratulationer, Tid

18 april, 2013 · 17:40

Fester, förseningar och föredrag…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Under våren har jag gett mig den på att jag ska komma i god tid till jobbet. Trots att jag går upp 2, 5 timme innan jag ska vara på jobbet kan det bli svårt.Speciellt den där sista kvarten innan jag ska gå, visar det sig att jag ska leta efter handskar, halsduk, musik att spela på rytmik eller gympa, men jag är nöjd med mig själv på det hela taget. Inte många förseningar. Men i tisdags hände det. Jag gick i god tid så att jag skulle hinna till en kvällsföreläsning om ADHD, men precis när jag skulle kila ner i tunnelbanan såg jag att buss 4 var på ingång. Jag hann med den och satt nöjd med min mobil och surfade lite, tills jag tittade upp och såg att jag hamnat uppe vid SÖS, som är 3:ans ändhållplats. Fel buss! Jag rusade av den och och kastade mig på en buss som gick ner till en hållplats där 4.an går. Men ingen 4 kom….däremot den ena trean efter den andra. Jag blev sådär riktigt högexplosivt ilsken, fast jag vände ilskan mot mig själv. En sådan JUBELIDIOT jag var just där och då! Det är det nog inte många som har varit någonsin. Enligt mig. Varför tog jag bussen? Jag hade hunnit i tid med tunnelbanan! Så malde det på…Och när jag väl klev av min 4 gick anslutningsbussen precis framför näsan på mig, så jag gick där resten av vägen och spottade och fräste för mig själv.

Jag blev en kvart försenad. Inte hela världen, kan man tycka så här i efterhand, men…..jag vet inte varför jag var så ilsken egentligen.

När jag sen sjönk ner och satte mig på föreläsningen fick jag höra om hur arga personer med ADHD kan bli, till synes opåkallat, och jag som aldrig har tänkt på mig själv som en med en sådan diagnos, kände plötsligt mer än väl igen mig i beskrivningen.

Summan av kardemumman är väl att vi människor inte är så olika, oavsett diverse bokstavsdiagnoser. Det gäller att komma ihåg det och känna efter och förstå när andra människor beter sig osannolikt knasigt. I frustrerade stunder kan också jag…
Och lika olika som vi kan vara – lika lika är vi när vi får vara med om något roligt och härligt. Att fira något tillsammans med nära och kära, gör ingen arg och frustrerad utan tvärtom glad. Två födelsedagskalas har jag hunnit med denna vecka. Och en premiärtur på cykel igår då jag verkligen var ute i god tid, men hann ändå inte. Efter ett halvår med minimal träning var jag sjöblöt och nästan darrig när jag kom fram. I motvind och med alldeles för mycket kläder…men solen sken och cykeln höll. Att jag kom försent var bara mitt eget fel, vilket underlättade. Och dessutom var själva resan ett nöje, vilket man inte kunde säga om bussfärden kvällen innan.

Idag firar min moivoila-blogg här på wordpress 6 år och jag blev gratulerad av ”WordPress” själv. Det var min ”springa-in-i-väggen-blogg”, som jag startade lite i lönndom samtidigt som jag hade denna på ”Spaces” (Men Tid blev ju flyttad hit till WordPress, senare – om än mot min vilja). Så ”Tid” och jag får väl gratulera lillasyster ”moivoila” med ett 6-faldigt Hurra!
Den bloggen brukar mest bara leva upp när jag mår lite mindre bra, så detta att jag har glömt att hålla reda på att den fyller år idag ser jag bara som ett friskhetstecken. Leve hälsan, helt enkelt! =)

2 kommentarer

Under Gratulationer, ilska, Tid

25 mars, 2013 · 16:14

Nyttig idiot, eller inte….

…det är frågan. Läste idag om Bengt Göransson – den gamle kulturministern – som hade varit och föreläst någonstans om kultur. Han gick lite på tvärs mot vad alla pratar om, dvs att det är så nyttigt med kultur….man blir friskare och till och med smartare, sägs det. Men det är just det han vänder sig mot. Varför kan inte kultur bara få stå för sig själv?
Men däremot är och ska kultur vara tankeväckande….

”Kultur är inte stundens upplevelse, ingen kassako, inte trösten som ska hjälpa oss att uthärda världen. Om vi blir friskare och gladare av kultur så är det bra. Men det är inte syftet. I stället är kulturen källan till djupa, subjektiva insikter som skapar ett engagemang, som är lika med samhällsdeltagande och demokrati.”, säger han. Läs själva HÄR!

Har nu sedan många år fixat och donat med mitt evighetsprojekt, och jag tänker lite skamset nästan, att jag har velat saluföra hela idén som ”nyttig”. Att barn lär sig på olika sätt och att man via musik och rörelse kan sätta grunderna i kroppen – att språk, matematik och rytm och rörelse också hänger ihop. Att det ena ger det andra…

Men lite snopen sitter jag nu och tänker på min ”korthusidé” som liksom kan falla vilken dag som helst bara någon blåser på den…och samtidigt inte. Jag har mer och mer material och musik som är färdigt för användning och jag börjar också ana hur allt ska användas. Nog tror jag att barn – och vuxna – kan få en rolig och njutbar resa på väg till lärande. Inte av nyttighetsskäl knåpar jag ihop detta mitt eviga livsverk. Men jag önskar ju ändå att lärare och barn ska känna helheten i sång, dans, språk och takt, medan de gör rörelser och sjunger sångerna, och samtidigt som det ska vara ett litet äventyr i sig. Det blir som en musikalisk resa, i ett sifferlandskap med många utsikter till utveckling för var och en. Är det tänkt….men återigen blir jag rädd att göra allting för pedagogiskt tillrättalagt. Samtidigt – jag har testat en hel del med barnen som jag har jobbat med under några år – och de bästa lektionerna är förstås de där det är klara och enkla direktiv om hur och vad de ska göra till musiken.
Men som sagt…en nyttig idiot vill jag minst av allt framstå som
fast jag är medveten om att det hela låter som en dåres försvarstal.

Till sist måste jag bara sörja den kultur- och utbidningsminister vi en gång hade. Är det någon som skulle kunna tänka sig att de nuvarande ministrarna inom dessa ämbeten, skulle kunna komma med så mycket visdom och eftertänksamhet? Bengt Göransson ville ju inte prata pengar överhuvudtaget i dessa frågor. Det skulle väl närmast anses vara straffbart i dagsläget.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Så hur ska vi vrida tiden bakåt, eller snarare framåt, samtidigt som vi bromsar det kortsiktiga nyttotänkandet?

Jag har inga svar, men gissar att det bara är att njuta av stunden och sluta tänka på nyttan av att njuta…..

Lycka till! =)

Lämna en kommentar

Under Gratulationer, idrott och dans, kultur, Mänskligt, Musik, Rytmik-Matte-projekt, Tid

9 augusti, 2008 · 21:14

Vinnaren är….

Vinnaren till nummer 40 000 är….tyvärr känner jag inte personen ifråga till namn, möjligen till nummer…..;-) Det gick inte att pricka in någon exakt men den som googlat in 5 nummer tidigare googlade på inget mindre än "Gullefjun", vilket jag ser som ett tecken i tiden. Och kanske är det just du kära "Gullefjungooglare" som fem sidor senare läste om "På riktigt, o-tecknat eller tecknat?" och i så fall är det just du som ska få de oemotståndliga 40 000 tidssäkrade sidorna till, + en osäkrad klocka, i pris. Kan du säga vilken tid du var här natten mellan igår och idag, så är allt ditt !

För övrigt påpekar en till mig närstående person att den som omättligt tuggar sig igenom bloggsida efter bloggsida natt och dag kan vara, alternativt kan ha fått ett så kallat virus. Något som jag inte vet om jag ska vara glad eller ledsen för. Å ena sidan: ett sådant oemotståndligt intresse för just mig! Å andra sidan; Varför just jag och verkar det inte lite märkligt ? Hmmm…..Hur som haver. Jag har bestämt för mig att vara glad och tacksam åt vilket som.

Men Grattis GullefjunGooglare! Jag ska vara dig evigt tacksam. En kram i cyberrymden är du värd. Och alla ni andra också förstås, som har gjort ett genuint och stabilt förarbete!

Länge leve Statistiken!

2 kommentarer

Under Gratulationer

12 oktober, 2007 · 10:18

Typ…

"Idag är det mejs födelsedag så idag får mej göra som mej vill"….citat från min Farmor. Hon brukade också säga "Alla bara tänker på sig, det är bara jag som tänker på mig". Eller…"Morgens gossar, sa flickan, vaknade i kasern". Jag tänker alltid på min farmor på min egen födelsedag, som råkar vara i dag.

😉

Hennes citat sitter som berget. Hon var som ni kanske förstår rätt självupptagen på ett sätt, men på ett annat var hon mycket uppmärksam och rolig. När det gällde barnen. Hennes egna barn och andras var alltid viktigast för henne, liksom hennes egen barnslighet. Hon var på det sättet en modern människa. Jag tror att om barn får mycket uppmärksamhet och mycket kärlek när de är små, behöver de inte söka ständig uppmärksamhet som vuxna eller tonåringar. De som har fått för lite av allt det där, både hemma och på dagis och i skolan och fritids försöker ju hela tiden kompensera sig och vill bli sedda till varje pris. Får de inte uppmärksamhet för hur de är, måste de väl söka uppmärksamhet för hur de INTE är. Och så går det som det går. Utan vuxna positiva förebilder och med ett kamrattryck som kan få ödesdigra konsekvenser, så har vi ju sett hur det har gått. Med ett samhälle som tycker att var och en får sköta sig och sitt. "Mina barn och andras ungar". Visst har föräldrar i första hand ansvaret för sina barn och jag är säker på att de allra flesta gör så mycket de bara hinner och har tid och möjlighet. Men det finns ju de som ser till till sina egna behov i första hand och glömmer att ställa upp på sina barn. För dom barnen är inte samhället rättvist, just nu. De har alldeles för få vuxna på dagis och på fritids som ser deras behov. Lärare i skolan har heller ingen möjlighet att ta tillvara alla barns resurser och med en skolminister vars enda "pedagogiska" metod är att peka med hela handen och att straffa de redan utsatta med ordningsbetyg, har inte heller lärarna något riktigt rättesnöre och inget stöd i hur man verkligen ska kunna hjälpa och fostra alla dessa osedda barn.

Hela mitt vuxna liv har jag jobbat inom skol- och barnomsorgen från och till, med avbrott för studier. Och för varje gång jag har kommit tillbaka till barngrupper på fritids och dagis har de bara blivit större och större och antal vuxna blir bara färre och färre. Och barnens röster blir bara högre och skrikigare. För varje ny barngrupp som kommer från daghemmen i Stockholm ökar "bullernivån" och till slut får vi som blir kvar bland de vuxna antagligen använda hörselskydd så vi inte drabbas av tinnitus hela bunten (inklusive alla barn). Och vem ska då se och höra barnen ? Då måste de ju ta till bomber och granater för att höras och synas. Dessvärre har vi då inte längre möjlighet att se dem och ta dem för vad de egentligen är, nämligen BARN, och inte terrorister. Tyvärr, mina vänner, är vi nästan redan där…Och så undrar man varför barn skriker så. Jag skulle vilja säga att vi har de barn och det samhälle vi förtjänar. Satsar vi inte på barns fritid och mer tid med goda, vuxna förebilder har vi snart "Flugornas Herre" här, LIVE ! Och då kan det ju vara lite sent att komma tillrätta med problemen. En sak har han rätt i, vår skolminister, att man ska satsa på lågstadiet i skolan. Men varför inte vara så fräck att påstå att man ska satsa på förkolan också, eller är det att ta i ? Tycker man att det är "familjens ansvar", har man ju rätt delvis, men man glömmer att barnen är allas framtid.

Och nu sitter jag här efter 54 år och tänker på min Farmor som var före sin tid för 100 år sedan. Dessvärre tycks hon vara före min tid också. Och att satsa på barnen innebär ju inte att barnen ska få bestämma allting, utan att de ska ha rätt att få kärlek och uppmärksamhet för det de är. Åtminstone på sin födelsedag. Det fick jag när jag var barn. I en stor familj kunde man väl inte alltid räkna med att alltid bli uppmärksammad, men på födelsedagen visste jag att jag skulle få det. En slags trygghet ju. Och farmor och faster kom på middag och de skrattade så de grät när mamma läste högt ur min nya födelsedagsbok "Pippi Långstrump".

Och när jag var riktigt liten kom farmor in och pussade mig godnatt och en mustach på överläppen kittlade min. Det var bara roligt, tyckte jag.

Därför känns den 12.e oktober alltid som en lycklig dag (alltså inte för mustaschens skull…;-) men ni fattar säkert…).

Jag unnar alla barn såna lyckliga dagar !

10 kommentarer

Under Gratulationer

25 juli, 2007 · 02:50

Hip, Hip, Hurra !

GRATTIS KERSTIN !

Mästerfotografen,

Mästergospelsångerska,

Mästerpajbakerska och

Mästersommar(inte)praterska

….etc…..

Var du än befinner dig och vad du än gör..

så önskar jag dig ett gott nästa halvsekel,

och hoppas att du får bada i champagne och andas in musik från havet och dansa med …? inte vargar, men Gotlandsfår, kanske ?….får och får, förresten, du gör väl som du vill nu !

Du har ju blivit stor, typ !

Kramar från delar av den minnesvärda folkteatern i…du vet vad !