Nyfiken på….

Igår den 17/7 fyllde min kära blogg 17 år.

Det var som sjutton! 😏

Det känns fortfarande som igår, när jag började skriva, och det var kanske slumpen att jag fortsatte. Jag ville testa något nytt, och egentligen hade jag ju tänkt ha en sida om mitt och mina syskons gemensamma sommarställe. Men det här var år 2005 och internet var ”nyfött”. Ingen människa hade bredband – inte ens mobilt – på landet. Eller nånstans. Allra minst mina syskon. Så jag började skriva på skoj. Jag har alltid tyckt att ”jag har gjort mig bäst i skrift”, och nu kunde jag testa lite friare. Alla hade pseudonym på den tiden och få visste vem jag var. Första kommentaren jag fick från någon som kallade sig Aniara, gjorde mig sensationellt upprymd. ”Wow! En vilt främmande människa har läst mitt meddelande som jag har skickat ut i rymden!” Som att någon hade hittat en flaskpost från mig tre år senare. Nu handlade det här bara om några dagar mellan att jag skickade och fick ”svar”. Ganska hisnande känsla än idag, borde det vara, att främmande människor med lätthet kan kommunicera med varann, men nu tar vi ju det för givet. Och människor behandlar inte längre varann med nyfikenhet och intresse när vi stöter på nya människor på nätet. Snarare tvärtom. Då blev jag förstås nyfiken på alla nya kontakter som kom in på min sida, och jag upplevde det som ömsesidigt.

Jag sörjde ju länge den där första tiden på bloggen för att vi blev ett gäng som skrev och läste och tyckte och debatterade, ibland om varandras texter – men mest var det utbyte av tankar och musik med utgångspunkt från någons text, och det i sig var ju utvecklande. Den första ”euforiska” tiden för mig, varade nog bara några år, och efter fem år var det definitivt slut. Jag är nog den enda som har fortsatt skriva, med en dåres envishet. Och visst kan jag sakna den samvaro vi hade, men nu slår det mig, att det kanske är just den där känslan av sensation jag hade i början – att kunna bli nyfiken på nya  människor på nätet och ta del av deras tankar och intressen, och att det för det mesta var ömsesidigt. Att vem som helst kunde nå vem som helst. Och utan särskilt mycket fördomar om varann – vi var ju alla anonyma – kunde vi diskutera än det ena, än det andra.

Nu, när jag går in på Facebook eller Instagram och scrollar genom olika händelser och artiklar, finner jag visserligen mycket intressant och roligt, men jag känner sällan att jag orkar bli sådär nyfiken och engagerad i någon eller något annat. Det är först när jag snubblar över någon riktigt personlig berättelse, som det kan tända till. Och antagligen är det fullt förklarligt. Vi människor kan inte ta emot hur mycket input som helst. Hjärnan kan inte belastas med allt och inget på en och samma gång.

Så, jag tänker att jag borde – liksom vi alla – begränsa oss och avstå från den kopiösa mängd intryck vi överhopas med. Att avstå mängder av kontakter och omedelbar behovstillfredsställelse kanske kan innebära att vi kan bli nyfikna på varann igen? Inte som många gör på Facebook – gå in på någons profilsida först, för att kolla personens status, innan de bemödar sig om att ta reda på vad människan i kommentarsfältet egentligen hade att säga. För vem blir nyfiken av sånt?

”…Aha…du är gift, har katt, är musikpedagog och är en sån där miljömupp… Dig kan inte jag prata med…” Trist konsekvens av den där möjligheten till identitetskoll av varann.

Så kunde vi inte hålla på för sjutton år sedan, då ingen ”var sig själv”, på Bloggen, men ändå framstod vi nog mer som oss själva, och mer speciella än i verkliga livet, många gånger. I alla fall jag. 😏

Så kanske är det dags för ett hållbarhetstänk även ur den synvinkeln. Slösa inte bort din tid med för mycket kontakter, utan fokusera på medmänskliga samtal med dem du är nyfiken på och som är nyfikna på dig. Jag säger till mig själv nu, förstås, men gör det gärna till en allmängiltig sanning… 😀

Och vem jag blir nyfiken på? Kanske inte så mycket på dem som lägger ut hela sina liv och mer därtill, men man ska aldrig säga aldrig… Det finns ju alltid något de inte lägger upp…och det blir man ju nyfiken på. 😏

Grattis Kära Blogg, och tack för nu! Vi ses och hörs!

1 kommentar

18 juli, 2022 · 16:32

Ett svar till “Nyfiken på….

  1. Eva

    Grattis! Det innebär att min blogg är sjutton år i vinter då, men jag har inte skrivit något på länge. Ibland kan jag sakna det men för min del blev det för stressigt, det tog för mycket tid, man skulle skriva, leta bilder som kunde illustrera, man skulle läsa och kommentera alla kontakternas bloggar (så de fortsatte läsa och kommentera min…) Det hade varit roligt att ta upp det igen, men som sagt, det tog för mycket tid.

    Eva E – Alla andra bloggar ju (om bloggen nu finns kvar…)

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.