Category Archives: Okategoriserade

Nya tider, härliga tider …. #59

När Trump har tröttnat, när kverulanter har flytt till ”Liberland”, när planeten jorden inte längre förstörs av oss själva, då kan vi inte andas ut, men vi tar ett steg i rätt riktning… 

 Det där med Liberland läste jag om idag. Det var en tjeck som ogillade statsmakten, skattesystemet och allt som hindrade honom från att görs som han vill. Han har hittat ett stycke träskmark i anslutning till Serbien, Kroatien och Ungern, där han helt enkelt satt upp en flagga. Han är självutnämnd president. Människor har fått anmäla sitt intresse för att få ett medborgarskap i detta land, och det är över en halv miljon människor som har visat intresse. Därav 1200 svenskar. Allt bygger på missnöje. Alla är missnöjda med något i sitt land. Allt från skatter till att inte få röka på restaurang. Att betala skatt i det nya landet ska vara frivilligt. Fine! Låt dem flyga och fara, alla kverulanter! Ingen kommer att sakna er…. 😉 

Trump har insett att han levde ett roligare liv förut. Han älskade att köra bil, vilket han aldrig kan göra längre. Att vara president var svårare än han trodde. ”Man jobbar ju hela tiden”… 

Jag undrar vad han trodde…. Men far och flyg med honom också, så kanske vi kan börja arbeta på riktigt med att rädda vår miljö! 

Och vad kan vi locka presidenten med för att han ska säga upp sig?

Klart grabben ska ha en sportbil…. Men en elsportbil! 😊

Sen kör vi mot en bättre värld!

Men först ska vi fira helg, förstås…. 😉 

Aldrig känner man sig så fri som en fredagkväll, trots höga skatter och rökförbud på krogen. Men det ger åtminstone mig bättre vård och en skönare och friskare miljö på fritiden (krogen.. 😉) . Jag antar att det beror på vems frihet vi talar om. 

Nu är en ljusnande framtid vår!

Trevlig helg!  

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Mozart-effekten…. #58

Det finns musik, och så finns det musik. Det är förstås valfritt…  😉…. Men om växten själv får välja, så väljer den Mozart…. Det är något magiskt med Mozart. Så självklart lättsamt vacker musik, som  om den faktiskt vore sprungen ur naturen själv. Kanske är den det? Wolfgang Amadeus var ju ett naturbarn själv, även om han också gjorde sina spelläxor, och drillades av sin far, så verkade hans kompositionerkomma av själva. Många kan tycka att hans musik är ytlig men de har inte frågat vad växterna tycker om saken. Att djur och människor påverkas av musik, kan man man förstå, men även växter gör det är ju sensationellt. 

Att det sen specifikt är Mozart som gynnar växtligheten verkar ännu mer otroligt.  Fast egentligen är jag inte förvånad, bara glatt överraskad att det finns så mycket forskning omkring det hela. 

Läs gärna den här länken om Mozarteffekten så förstår du vad jag talar om! 😊 

Lite smolk i glädjebägare är väl att de avslutar med att berätta om att det  görs business på Mozart till följd av detta. Man säger särskild Mozartmusik för grisar och ris och allehanda djur och växter.

En tröst i sammanhanget är ju att Mozart aldrig kan vara skadligt, och det går inte att överdosera! 

Varsågod och prova min beprövade Mozartmedicin – med Martin Fröst på klarinett. Det kan inte gå fel! 😊 

Lämna en kommentar

27 april, 2017 · 16:45

Att vara, eller inte vara..Det är frågan! #57

Så många gånger i livet som man får ställa sig den frågan…. Inte som Hamlet, med en dödskalle i handen utan lite mer vardagsfilosofiskt. 

Vad är meningen med att jag jobbar med just det här, eller varför gör jag inte något viktigare med mitt liv?

Varför ägnar jag mig inte åt miljö och åt att rädda vår jord, eller med människorättsfrågor, eller åt det som ligger närmast mig – att jobba med kulturfrågor och musik för barn – där jag har kunskap och erfarenhet. 

Men kanske stannar jag upp där? 

Jag jobbar ju redan med kultur för barn. Jag har ju i mindre skala jobbat hela livet med barn och musik och rörelse. Också med miljövård och med värdegrunden på olika sätt. Jag har kanske inte räddat hela världen,  men ingen kan göra allt, men alla kan görs nåt…. 

Det är ganska svårt att prioritera vad som är viktigast för världen och för mig. 

Att bidra med mitt strå till stacken. Att så några frön bland barnen så att de växer upp till goda samhällsmedborgare. Växer upp och tar ansvar för sig själva och varann. Att jag själv deltar i debatter på nätet på olika sätt. Att sprida snällhet i världen. 

Att vara, eller inte vara snäll…. 

Det borde inte vara frågan för dagen, men är det tyvärr. Alla människor borde sträva efter att vara snälla. 

Sorgligt nog läser jag många elaka kommentarer på nätet nuförtiden. Hånfulla och negativa om allt och alla som strävar mot ett bättre samhälle. Eftersom jag är med i Facebookgruppen #jagärhär strävar jag efter att vara så vänlig som möjlig, men att ändå försöka få personen i fråga att ändra stil. Vi får aldrig fälla elaka och nedsättande kommentarer. 

Men idag brast det för mig. Jag kunde inte låta bli att vara sarkastisk och till viss del hånfull själv i en kommentar. Vi ska ju bara vara sakliga och konkreta i ”snällgruppen”, men hur det är….. Ingen människa kan vara snäll hela tiden, men alla kan vara det nån gång….. 😉 

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Vernissage i hemmiljö…. #56

En av oss har gått målarkurs under våren, och det var varken jag eller katten Hanna som hade gått kursen. 😉 

Men idag hade vi en härligt inspirerande vernissage efter avslutad kurs, och den utställningen gillades av både mig och katten. Så roligt en vanlig tisdag att få göra en liten resa i måleri! När jag blir pensionär ska jag också gå på kurs…. 

Hanna och jag fastnade särskilt för en målning ….

”Den här måste du sälja matte! 

– Hur många ”ning” kan vi få för den?
PS ”ning” = ”räkor”,  på Hannaspråk. DS

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Att gå till roten…. #55

Idag har jag varit hos tandläkaren. Min kvinnliga tandläkares praktik är naturligtvis mycket yngre och modernare än min pappas var, men hur jag än bär mig åt har jag svårt att släppa tanken på min pappas gamla tandläkarstol, hans röntgenapparat och hans borrar och andra attiraljer som känns som hedenhös, jämförelsevis. 

Men jag tänker också på att pappa var inte stenålders i sinnet. Han var tidig med att sluta med amalgam och börja med kemfill istället. Han och mamma, som var tandsköterska, gick kurser i hypnos för tandvårdsrädda och vidareutbildade sig på allehanda vis. Men när han fick hem ett prospekt om en kurs i att behandla äldre patienter skrattade han bara. Där gick nog hans lilla gräns. Pappa sa alltid att han skulle sluta som tandläkare när han började darra på handen. Det gjorde han aldrig, men däremot försämrades synen kraftigt vid 95 års ålder. Då slutade han för gott att vara tandläkare. Han hade vid det laget ett fåtal patienter – de äldre trotjänarna, som alltid ville gå till honom, och så en och annan släkting eller någon gammal vän som ännu levde. Och så var jag kvar. Jag byter tandläkare vart femtiofemte år, brukar jag säga.

Faktum är att en av hans mest stressiga perioder hade han som åttioåring. Han fick patienter genom Franska Kyrkan, vars hus de bodde i, och ett material han använde i arbetet hade slutat tillverkas. Det var nog första gången jag hörde honom klaga på stress i arbetet. 

Annars hade han väl inte anlag för att stressa. Nära till jobbet, kan man säga. Han bestämde över sina arbetstider och han var med i Praktikertjänst ända tills tiden kom när han bara hade tre patienter i veckan.  Det var Praktikertjänst som skickade på honom en tandläkare för att kolla att han inte var för gammal för att jobba. Det var väl också i 80-årsåldern, någon gång.

Nå, hur gick det? Det undrade några av oss, om inte oroligt så i alla fall nyfiket….

”Jo, det gick så bra. Jag gjorde en undersökning på honom och han kollade min utrustning, och sen pratade vi mest musik…. Du håller väl på några till, sa han. Väldigt trevlig kille!” 

Det tyckte pappa om alla som hade någon form av anknytning till musik. Det hade kontrollanten. Dessutom visade det sig att han var pappa till några av mina kompisar….  Även tandläkarvärlden är liten…. 😉 

Men när pappa slutade laga tänderna pga sin dåliga syn, var han tyvärr tvungen att sluta spela i någon instrumentensemble med sina släktingar och vänner och i orkestern mamma och han spelade i. 

Att spela var det han egentligen brann för. Jag tror han alltid gillade sitt yrke, speciellt som han också jobbade i labbet och gjorde egna bryggor, och kunde därmed varva med att vara tandtekniker. Det var nog omväxlande och roligt. Men hans stora passion var musiken. Det var när spelandet inte heller funkade som han blev som mest sorgsen. 

När pappa gick bort 2012 hade han ändå levt under 11 sekler och hade 5 barn, 15 barnbarn och vid det laget 19 barnbarnsbarn, tror jag. Jag kan inte räkna dem alla. Mamma och han hade många kalas på juldagarna, som fyllt oss med minnen och glädjeämnen. 

Men mest minns jag när jag brukade komma hem till dem en vanlig vardag och satte mig att spela piano medan pappa hade någon patient. Efter ett tag slogs dörrarna upp från praktiken och pappa kom glädjestrålande in i våningen och utbrast.. ”Underbart! Camilla är här och spelar.” För honom var vägen mellan arbete och fritid gjord på en halv sekund. Och inte alla kan slå om från det ena till det andra, så som han kunde.

När jag var barn var jag däremot inte så glad åt närheten till min fars arbetsplats. Jag kunde sitta i mitt rum längst in i lägenheten, längst bort från praktiken,  och plötsligt kunde jag höra min pappas steg närma sig obönhörligt och hjärtat börja banka för att plötsligt stanna helt när jag hör honom komma in i mitt rum och säga: -”jag har fått ett återbud. Nu får du komma in så kan jag kolla din tänder. Det var länge sen nu….” 

Blek, men fattad, stegade jag in efter honom för att få min dom. Tyvärr hade jag ofta hål i tänderna. Jag brås nog på min far. Han hade visst också dåliga tänder, och just därför har det berättats mig att han ville bli tandläkare för att hjälpa andra. Fast det skulle aldrig jag vilja…. eller kunna.

Men för det mesta kom han aldrig in till mig utan gick in på toaletten som var i närheten, och jag drog en lättnadens suck varje gång. 

Och idag blev jag också lättad eftersom jag inte hade några hål. 

En lång berättelse för att knyta ihop den säcken, via pappa, musik och oväntade besök…. 😉 

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Om vi fortsätter gårdagens berättelse om mina sju decennier så råkar den korsa min berättelse om dagens händelser.  Mamma har funnits alla sju! 😊 

Alla mammor är förstås centrala i vars och ens liv. Så är även min i mitt liv. Jag har vid flera tillfällen beskrivit min mamma i min blogg, och ska nog inte upprepa det ännu en gång…. Men idag gick vi och hälsade på mamma på hennes fantastiska äldreboende. Nu var det tyvärr ett tag sedan, men eftersom mammas minne inte längre räcker till, är hon nästan alltid glad när man kommer. Inga sura miner om varför det var så länge sen. Vi hade fått mail från hennes kontaktperson om hur glad och omtyckt hon är bland alla på boendet och sprider god stämning. Hon brukar sjunga och tralla. Och det gjorde hon med oss också. Vi sjöng sånger som man sjunger till Valborg och turades om med att kunna texterna. Det var väl lite olika vem som kunde texten bäst, men när det var hon som kunde, var hon väldigt nöjd. Vi hade med oss en chokladask som gillades mycket. Hon var nyekiperad och nyfriserad och det gör gott att se sin mamma så glad och pigg, och även om jag alltid kan känna oro innan jag ska hälsa på, så känner jag alltid lättnad när jag går därifrån. Vet inte riktigt vad oron beror på eftersom jag vet att hon är så väl omhändertagen och har det så bra. Mest är det kanske en liten ångest över att hon aldrig kan bli den mamma hon en gång var, fast hon ändå är sig så lik. Så glad och social som alltid. Det är väl bara att glädjas åt det som är och har varit.

Vad man inte kan glädjas åt är hur vi människor sköter vår planet. Vår Moder Jord. Här följer en liten film om det som man å andra sidan kan glädjas åt….

https://m.facebook.com/story.php?story_fbid=10154747199409671&id=549969670

Och min gamla körlåt med Kvinnohuskören som jag ledde på 90-talet – ännu ett decennium till handlingarna…  – kan ju passa här… 😉 

Listen to Moder Vår by millroll #np on #SoundCloud

Lämna en kommentar

23 april, 2017 · 15:38

Född 53….  Idag Blogg #53

Jag är född 1953. Jag har levt under 7 decennier. Tio år innan jag föddes pågick fortfarande ett världskrig. Det var väl inte så att man pratade om kriget varje dag men någonstans fanns det närvarande. Mina föräldrar berättade ibland om hur det hade varit. Min pappa låg inkallad när ett av barnen föddes. Han hade ett befäl som var nazist. En riktigt otrevlig människa. 

Det var också så att man i vardagslivet var försiktig med vem man pratade med. En del hade nazistiska sympatier och vem visste vilka som var spioner? Även om inte Sverige var drabbat fanns det otäcka strömningar här också.

Mitt första egna minne av en politisk händelse var när Dag Hammarskjöld dog. Fröken tände ett ljus och vi hade en tyst minut. Det var starkt för en sjuåring. 

Sedan radar minnena upp sig. Alla viktiga personer som blev skjutna som Kennedybröderna och Martin Luther King. Alla dessa händelser minns jag tydligt.

60-talet blev mitt mest engagerade decennium. Jag läste en bok om Bernadette Devlin om Irland, som påverkade mig mycket. Hon var så ung och redan så medveten. Jag kunde identifiera mig med henne. Jag gick mycket på bio och läste mycket som var omvälvande. Och så var det ju musiken förstås! Det fanns dels Beatles, men också många som sjöng och spelade låtar med politiskt innehåll. 


En av dem var Pete Seeger och jag minns att vi fick analysera hans låt ”Little boxes” i skolan. Det var roligt och spännande att gå i skolan under 60-talet. Det var inte bara så att vi unga var engagerade, utan även lärare och andra vuxna i omgivningen. Alla tyckte ju inte likadant men många diskuterade vilt utan att någon direkt skrek otrevligheter till någon annan. 

Kanske skulle en viss herr Björklund tycka att min skolgång var flummig men vi lärde oss i alla att skilja på de och dem och var och vart…. vilket inte alla gör nuförtiden. 

Och han tycker ju att allt utom katederundervisning är flummigt, inklusive estetiska ämnen, humanistiska ämnen och allt som sätter lite guldkant på tillvaron. Om alla vore som Jan Björklund skulle katederundervisning passa alla perfekt. Om alla vore exakt lika rika så hade vi heller inte behövt lotta ut platser till mer populära skolor. Tyvärr har ju ingen politiker hittills lyckats jämna ut skillnaderna mellan fattiga och rika och därför blir livet för oss människor ett enda lotteri. Har du tur föds du med guldsked i mun, annars får du vackert bocka och tacka för att du har ett liv överhuvudtaget. Att du får gå i skolan alls. Att du hade turen att födas i rätt land och av rätt föräldrar. Att du har föräldrar i livet. Att du slipper bli utvisad till det land du har flytt från. 

Ja, ibland har man tur! Det skäms jag inte för, men numera skäms jag över hur vi -med tur – behandlar alla dem med otur.

Men nu märker jag att bara två av mina 7 decennier har blivit avhandlade, och när jag kom in på det här med skolan blev det som det blev…. Och allt hänger ju ihop på något sätt. Mitt liv har ju ändå handlat om skolan från 7 års ålder till nu…när jag är 9 gånger äldre. Men frågan är: Är jag 9 gånger klokare?

Fortsättning följer i nästa nummer. 😉 

Lämna en kommentar

22 april, 2017 · 17:36

Tiden går! #52

För övrigt anser jag…

Visst är det lite konstigt att ett parti som inte gillar yttrandefrihet får delta i Almedalen i sommar, just pga rätten att yttra sig fritt i vårt land?


Jag menar….Vad skulle Palme ha sagt där på lastbilsflaket den allra första veckan?

Jag tror inte han hade kunnat föreställa sig den här utvecklingen även om han kanske hade sina aningar. Kanske var han en av den tidens mest beundrade och hatade man? 

Trots det tror jag aldrig han hade kunnat drömma om att nazisterna skulle få delta i Almedalen 30 eller 40 eller ens hundra år efter hans död…..

Ursäkta mig, men….  nu tror jag snart att vi har satt vår sista potatis i vårt svenska fosterland, för detta borde inte höra till en svensk tradition. 

Nu är det kärlek som gäller. 

Det kan ju jag säga som är både flummig, vänster och PK på en och samma gång Försök att matcha det, den som kan! 

Näää…. Gör som ni vill, bara ni gör som jag och tycker som jag och går som jag…. 


Börjar det likna diktatur? Hehe… Just det. Skulle bara testa.  Vi människor är lättpåverkade, korkade och lättpåverkade. Samt lättpåverkade. 

Nu finns inte mycket att tillägga. Utom det där…. Vi vill ha demokrati, och inget annat!


Jag tror Palme hade varit överens där på lastbilsflaket.  Det kan vi kanske vara överens om…?  😉 

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Dagens blogg – en fake? #51

Egentligen kan jag ju hitta på vad som helst. Jag skulle kunna lura er och säga att jag har skrivit dagens blogg fast jag egentligen bara har kopierat, klippt och klistrat en text av August Strindberg. Förfalskning kallas det. Sånt gör inte jag, fast jag vet att det är på modet i vissa kretsar att klippa och klistra och redigera filmer så att det ser ut som om folk säger något som de aldrig har sagt. Varför blir det inte mer rabalder om sådana falsarier? 

Kanske är det så vanligt så att ingen hinner eller orkar källforska? Det är ju skamligt i sig att  det är så vanligt, men än värre är det ju att människor får ljuga offentligt på andras bekostnad. 

Men idag tänker jag inte ljuga utan berätta helt ärligt att jag har klistrat in en av mina egna bloggtexter från förr i dagens inlägg, eftersom den handlar om just lite stöldverksamhet inom musiken. 

Eftersom jag själv har rest till Blåkulla på långsemester, så får ni hålla till godo med egenstöld… 😉 

Varsågoda! :

Utan musiken skulle inte livet vara värt att leva…

Musiken har bestämt mitt liv. Hade jag varit född i ett annat sammanhang hade det kanske inte varit samma musik, men ändå musik…Jag är säker.

Har lyssnat på en av skivorna som vi ”prenumererar” på, genom DN. En utmärkt idé egentligen. Att få kulturen skickad till sig från århundraden tillbaka. Borde komma motsvarande litteraturserier eller konstserier. Och det som är så roligt är att källan är outsinlig. Dessutom är den återvinningsbar, vilket man inte kan säga om den musik som fabriceras idag. Jag säger ”fabriceras”, eftersom en del av dagens musik känns som gjord i fabrik. Det gäller säkert inte den moderna ”konstmusiken”, men tyvärr rätt vanligt inom populärmusiken. Den moderna populärmusiken känns hörd redan innan den föddes. Samtidigt var ju även den gamla tidens kompositörer tvungna att komponera nytt hela tiden. Om det skulle vara någon ny festmusik till slottet eller någon mässmusik till söndagens mässa. Ibland hann de inte utan stal från sig själva och gjorde om lite…ny text eller nytt solistinstrument. Men nöden är ju uppfinningarnas moder och en gammal musik kändes fräsch i en ny kostym.  Särskilt som den var bra redan från början.

Det är inte riktigt samma sak som att man kan göra 1000 olika låtar på samma ackordsföljd, bestående av 4 ackord, fast det är ju roligt att variationsrikedomen är så stor inom en så liten ram.

Sen finns det nyare musik som jag lovar kommer att höra till klassikerna om 100 år. En låt  och en artist  som känns, och kändes nyskapande redan från början, och som fortfarande är ny varje gång man hör den är ”Purple Haze” av och med Jimi Hendrix, t.ex.

Jag är övertygad om att mina gamla barndoms- och ungdomsidoler kommer att leva  länge än, dvs deras musik, men man kan ju inte lova.

Jag har ju ingen aning om hur dagens musik kommer att överleva decennier och sekler och t.o.m. millenier, men man kan ju ändå spekulera, eftersom det finns så fantastiskt mycket musik som fortfarande spelas och älskas av så många trots att den borde vara i mossigaste laget.

Men musik av det eviga slaget överlever inte på grund av sin trendighet utan tvärtom, av sin återvinnande karaktär…..den tål att höras igen, och igen, och igen och igen….

och jag är övertygad om att det beror på både ett visst mått av komplexitet som gör att man alltid måste höra den en gång till för att förstå, och på själva skönheten och njutningen i att höra en vackert och skickligt framförd musik. Skönhetsaspekten är alltid nummer 1, tror jag. Det gäller all konstutövning i allmänhet, och musik i synnerhet.

Är ljudet ansträngande blir det förr eller senare en belastning för musiken som ska framföras. Det må vara hur häftigt och intressant som helst, men ska man stå ut mer än ett dygn i streck (och nu blirjag osäker över stavningen för ovanlighetens skull…handlar det om ett streck eller om att vara utsträckt ? ) måste det finnas en skönhetsupplevelse att falla tillbaka på.  Varför jag börjar orda om detta ? Utanför mitt fönster pågår en pop- och rockfestival. Hette den Popagenda kanske ?

Spelar ingen roll…inne på 8:e timmen finns ingen av denna musik kvar i musikhistorien imorgon ens en gång, enligt mina öron.

Men öron kan nog bedra…vi lär få dras med dessa ljud minst ett dygn till. Hoppas att det finns någon som har glädje av det för annars vore det ju för dystert…..

Trots allt.

Utan musik hade mitt liv inte varit värt att leva. Jo, på kort sikt…inom de närmsta 50 åren (knappt) sådär…men sen är det bara musiken kvar, av värde. Det musiken förmedlar och det musik kan göra med oss människor är i långa loppet det viktiga i livet.. I mitt liv, och jag är glad att den finns kvar när jag dör, för även om hela jorden går under så finns ju där sfärernas musik och den kanske kan medverka till nytt liv i sinom tid.

Håll musiken igång….

Det är ju i möten som den ljuvaste musik uppstår! 😉

Och så tystnade musiken utanför fönstret. Då kanske den överlever även morgondagen ?

Dela det här:

Kommentera

Inloggad som millrollLogga ut?

Kommentar 

 Meddela mig om vidare kommentarer via e-post.

  1. ”…ett dygn i sträck…” Jag är helt alldeles säker :)I övrigt håller jag med och lyckönskar mig själv till en stillsam och tämligen tyst tillvaro i min bostad.

    Svara

  2. ”…ett dygn i sträck…” Jag är helt alldeles säker :)I övrigt håller jag med och lyckönskar mig själv till en stillsam och tämligen tyst tillvaro i min bostad.

    Svara

Hoppa till verktygsfältet

  • Logga ut

    :)

    Lämna en kommentar

    Filed under Okategoriserade

    Friskt vågat – hälften vunnet! #50

    Så har vi hunnit hälften av 100 dagars bloggande. Jag har tyckt att det har känts ovanligt trögt att blogga varje dag i 100 dagar – utmaningen från Fredrik Wass – som jag har antagit för tredje året i rad. Men nu vet jag ju att nu när jag har nått krönet, kan det bara gå utför. Bara ett flyt, liksom. Varför ge upp nu?

    Nej, det finns sällan en återvändo. Det kan bara bli sämre. Så nu kör vi till slutet!

    Hoppas det blir ett bra slut! 

    Vad vi firar? Det är inte 50 bloggdagar, fast det kunde ha varit värt det också….

    Men idag är det vår nionde bröllopsdag. Vi har varit tillsammans nästan fyra gånger så länge, fast där är datumet något mer ospecifikt. Men en bröllopsdag är ändå en bröllopsdag. Med rosor och champagne! 😊 

    Skål och Hurraaaaa för kärleken!

    Värd att fira…. 💕 

    Lämna en kommentar

    Filed under Okategoriserade