Bloggarkiv

När ett projekt inte längre är ett projekt utan förvandlas till en livsstil.

Jag såg programmet om Thomas Olsson i förra veckan och fascinerades av hans tålamod och entusiasm. Han fick en idé om att spela in en film om Snapphanarna för över 20 år sedan. Sedan dess har han spelat in scener med i stort sett hela Sveriges skådespelarkår. Han själv hade varit statist i några filmer tidigare, men här hade han huvudrollen i sin film, med manus av honom själv. Han har också en filmare som är lika entusiastisk som han men som också jobbar ideellt vid sidan av sitt ordinarie arbete. Men ingen utom han själv har, såvitt jag förstår, någon överblick eller känner till hur det hela ska sluta….

Mycket roligt och intressant program som jag har länkat till här nedan.

Tillbaka till storstaden, efter två månader i sträck på landet, börjar jag åter fundera över hur jag ska fortsätta och landsätta mitt eget livs projekt. Och efter att ha tagit del av programmet om Thomas Olssons projekt börjar jag ana, och till viss del fasa för, att mitt kan gå samma öde till mötes – att aldrig bli riktigt klart. Mycket är redan gjort. Ungefär 75 % är klart, men det där sista lilla…. Det visar sig vara det mest oöverskridliga. Eller?

Jag har nog varit lika målmedvetet inriktad från början om vad jag ville uppnå, men ju mer tiden går flyger mina ambitioner iväg. Inte bara ambitioner utan även slutstationen tycks flytta på sig. Jag hade en idé om slutet på berättelsen, men ju närmare jag kommer, desto svårare blir det att bestämma sig. Det handlar ju inte inte bara om dans, musik, konst och berättande utan också om naturlagar och matematiska ”formler”.

När ett pedagogiskt projekt ska innehålla såväl konstnärliga upplevelser som faktabaserade kunskaper, känns det som om något av det får stryka på foten.

I min berättelse reser de nio entalen med ”Taktfartståget X10” mot Decimaplatån – där de når 10-talsnivån – för de vill ju alla bli tio gånger mer värda. Tåget går med ”rörelseenergi”. Varje ental representeras av sin siffras karaktär, dans och musik och för att komma vidare måste alla lära sig varandras danser. Så långt är allt lugnt. Väl framme vid slutstationen får entalen para ihop sig två och två för att kunna gå de tio trappstegen upp till Decimaplatån, där de uppgår i ett gemensamt 10-tal. Det är här funderingarna kommer… Finns där inga ental längre? Eller finns det 10 gånger mer av alla tal? Eller ska jag lämna berättelsen vid porten till 10-talsnivån, för att i ett senare skede starta ett nytt projekt om tiotal? Kanske finner vi då ett nytt högtflygande sätt att färdas på?

”På sångens vingar flyger vi tio gånger så högt”….?

I min fantasi skulle jag kunna hitta på vad för roligheter som helst, men kanske underlättar jag inte precis att barnen uppnår en större matematisk förståelse, såsom syftet var med projektet från början… 😉

Nu har jag insett att jag måste börja ”killa mina darlings”, och stanna tåget i tid. Men hur? Ja, det är ju också en skön konst.

Mitt projekt startade för ”bara” 12 år sedan, så än så länge är det inte lika ”evigt” som Thomas Olssons. Och till skillnad från hans, har ju mitt projekt presenterats för och använts av 8 skolklasser och ett antal pedagoger redan….dvs, alla danser har dansats och början på berättelsen har berättats. Även ett slut har presenterats, där barnen själva har fått ge förslag på hur det sista udda entalet Fem ska komma vidare upp till Decimaplatån, när det fattas fem…. Ja, detta projekt kan ju, som ni förstår, också utvecklas till ett socialt projekt där det handlar om samarbete och samspel. Det kan också handla om ”klimatsmarta” svar på hur vi kan lösa transporter utan att tära på jordens resurser… Med fantasins hjälp och/eller kreativa lösningar med jordnära räkneexempel och handfasta råd….

Och på detta sätt kan ett projekt leva vidare i sitt ofullständiga skick utan att man vet varken ut eller in.

Många har följt min projektresa från start här på bloggen – från en svindlande idé till ett uppgående i ett evigt kretslopp av idéer, och jag har visserligen visat upp mina danser och spelat musiken många gånger, men här på nätet har jag aldrig spelat upp något av det. Snart kan det emellertid bli möjligt. Nu har jag anmält musiken till STIM och om jag anlitar en ”aggregatör” (som kan förmedla min musik till Spotify, etc) kan musiken snart finnas i en ”högtalare nära dig”.

Men… ”Jag ska bara….” Och vips har det gått 20 år! Men jag kan ju trösta mig med att jag inte är ensam om denna erfarenhet… 😉

Och jag har lärt mig av Ett, att

”Ett tar ett steg i taget…” 😉

https://www.svtplay.se/video/23208330/i-huvudet-pa-en-filmskapare?start=auto

Lämna en kommentar

12 augusti, 2019 · 15:47
  1. ”Bort allt vad oro gör, Bort med fossila bränslen, Låt oss bli raska, ta bort kol och aska – Nu, inte sen!
  • Granne, gör du just som jag gör / oljan går ”fetbort” när du kör / hållbart, förnybart / Hur kör vi? Klimatsmart! / sjung med i kör!
  • Granne, gör du just som jag gör / oljan går ”fetbort” när du kör / hållbart, förnybart / Hur kör vi? Klimatsmart! / Innan vi dör… ”

    Så skulle man kunna sjunga för klimatet, varhelst och närhelst man bildar en kör…. Exempelvis vid några av de #choirsforfuture – tillfällen som kommer att uppstå under våren när vi ”skolstrejkar för klimatet”. ( I så fall rekommenderar jag understämmorna att sjunga på da-da när texten är ny och svår att placera in.)  😉 

    Den här Bellman-låten hör ju till standardrepertoaren när det gäller körlåtar som sjungs vid festliga tillfällen, som bordsvisa, och vid andra tillfällen också, när körer stämmer upp utan noter och utan större förberedelser vid informella sammankomster. Det finns flera sådana låtar som de flesta kan, men den här är trestämmig, och passar bra för körer med få herrar. 

    Det är ganska häftigt när man kommer på någon fest med körmänniskor man inte känner så väl, så säger nån, ”nu tar vi Bort” och så går den igång som på autopilot. Eller så säger de ”jungfrun”, eller ”rosen” (och menar inte Arne Quicks gamla slagdänga),  eller Tourdion, och de flesta som har levt sitt liv i körsångens tecken, vet att man menar, ”jungfrun går i ringen”, ”I seralliets have” eller den gamla medeltida franska dryckesvisan Tourdion.

    De här låtarna är ju exempel på en lite äldre körtradition, men vi ska inte glömma att det inte var jättelänge sen som körsång var Sveriges största folkrörelse och att väldigt många har lärt sig väldigt många låtar under lång tid och väldigt många körledare och kantorer i kyrkokörer och studieförbund har studerat in ungefär samma körrepertoar i väldigt många körer. Men glädjande nog finns det föryngring bland såväl körledare som repertoar, vilket bådar gott för vårt lands framtida kör-kulturliv. Jag läste i dagens DN att det har bildats ett antal KENT-körer i Sverige, sedan det berömda bandet slutade spela för några år sedan. I Stockholm rymmer kören som sjunger KENT-låtar 100 personer. Och följden har blivit att ett ganska stort antal av dessa har börjat gå en kurs i musikteori parallellt, för att kunna hänga med i notläsningen på repetitionerna. Det kallar jag motivation! 

    Jag har ju alltid hävdat att körsång gör sig bäst för den som själv deltar. Dels ingår man i ett socialt sammanhang, och dels gör man något tillsammans med andra som ger resultat, och som dessutom kan  glädja andra. 

    Visst är musiken i sig viktig, men när det gäller körsång eller ensemble-spel på amatörnivå, är den sociala betydelsen lika viktig, för när man som grupp gör något som man älskar, blir resultatet alltid så mycket bättre än när man sitter och spelar eller sjunger på egen hand. Dessutom lyfter man sig i håret om man känner att man förkovrar sig samtidigt. Då bidrar man ju till ett ännu bättre resultat, som blir till glädje och njutning för alla. 

    Tänk om kampen för ett bättre – eller i alla fall inte sämre – klimat, kunde kännas lika angeläget, lustfyllt och roligt som att ta upp en gemensam körsång eller musicera tillsammans på andra sätt. När alla strävar åt samma håll, i samma takt och ton, med ett gemensamt mål – att det ska låta och kännas så bra som möjligt för alla och inte bara för några få utvalda…. 

    I så fall skulle vi kanske kunna sjunga texten ovan utan oro för framtiden och med lätta hjärtan glädjas åt sången och musiken i nuet…. 😉 

    https://www.facebook.com/events/345660199348426/?ti=as

    Lämna en kommentar

    11 februari, 2019 · 15:05

    Under åren 1990 – 1994 ledde jag en lesbisk kvinnokör i Stockholm. Det var en omvälvande upplevelse för mig. Dels för att kören inte var notkunnig på det sättet som jag var och alltid hade varit i de körer jag hade deltagit i och dels för att – och framförallt – det var en mycket demokratisk kör där alla fick vara delaktiga i repertoaren och i texter som skulle kännas bra och sant för kören att sjunga.

    Detta var inte jag van vid precis. Visst har det funnits repertoar-råd i de flesta körer jag hade varit med i, men i ”vanliga” körer finns det ganska mycket repertoar att välja mellan. Visst finns det damkörsarr också, men det var varken den typ av musik eller texter som passade min kör. Det gällde alltså att ”uppfinna hjulet” lite på nytt. Det innebar att jag fick skriva om texter på låtar som fanns och skriva nya arr eller helt enkelt skriva helt nya låtar och texter, och sen, efter jag hade presenterat det nya materialet fick kören säga sitt. Det var ju inte alltid till min fördel….. 😉

    Men övning ger färdighet! Så småningom hittade jag ”min grej”, och genombrottet för min del kom i och med den låt jag har lagt upp här.

    Den blev som en slags bön om att vårda vår ”Moder jord”. Att inte skövla och trampa på jorden, utan vi måste ”fräsa ifrån”. Att vårda det kvinnliga. Jag är fortfarande glad och stolt över låten och att den ”passerade det demokratiska nålsögat”, men när jag lyssnar på den såhär 26-27 år senare får ju texten en ytterligare dimension i ljuset av ”metoo-rörelsen” och klimateffekten.

    Det känns som den sammanfattar det allt har handlat om det senaste året i synnerhet, men också i hela kvinnohistorien i allmänhet.

    Det du gör mot min kropp, gör du också mot hela min planet jorden – Moder Jord.

    Hur kunde jag veta att detta ”högriskläge” för såväl kvinnokroppen som för ”jordkroppen” skulle uppstå några decennier senare?

    Tja… Inget nytt under solen, eller hur? Denna kamp för den egna existensen och välmåendet har alltid varit högaktuellt för varje kvinna i världshistorien, och att bli respekterad för just den man är har ingen kvinna någonsin kunnat ta för givet. Denna kamp för vår överlevnad och rätt till vår egen kropp och själ, ligger inkapslad i var kvinnas dna, medvetet eller omedvetet. Och när tiden är mogen för det plockar vi fram den ur vårt kollektiva minne. Så blev det nog för mig tror jag, för när jag väl fick idén om att skriva en låt på temat ”bön till Moder Vår”, så blev det *poff* en låt. Inte för att häda en gud, men för att skydda en jord – en kropp som är vår.

    Inspelningen är gjord med en enkel kassettbandspelare vid ett framträdande på Alla Kvinnors Hus i Stockholm någon gång i början av 90-talet. Och applåderna efteråt vittnar om en viss succé. 😉 Det var i alla fall roligt, och på kvinnohuset ville de ha texten, men eftersom jag inte hade ”stimmat” den, sa jag Nej. Kanske hade jag sagt ja, idag? Jag vet inte. Men här är den i alla fall. Mitt bidrag till Metoo och Klimatet, i ett enda paket. Varsågoda!

    Och Tack Kvinnohuskören / Sapphonia för vad ni lärde mig, och för framförandet av denna låt och alla andra låtar – alltid med värme och engagemang och utan noter, tog ni publiken med storm! 😊 💕 🎶

    ”Moder Vår”

    Moder Vår, är jorden,

    Vår jord. Helga var ju ditt namn,

    vill komma i ditt rike – skilja din vilja från honom, i himmelen.

    Så dock – i jorden, vårt dagliga bröd,

    Ge oss idag!

    Styrka, att att förlossa –

    Såsom ock vi förlösas, av dem oss styrka ger…

    Inled ingen – att trampa på jorden

    Utan fräs ifrån –

    I moderns, dotterns, och den heliga ammans famn – amen (ej män)….

     

    Text och musik, Camilla Roll

    Listen to Moder Vår by millroll #np on #SoundCloud

    2 kommentarer

    8 oktober, 2018 · 11:08

    Idag skulle min pappa ha fyllt 106 år om han hade levt. Han var länge synnerligen pigg för sin ålder, nästan ända till slutet. Han blev 99 och ett halvt år, och hans minne var gott även de sista åren, vilket kompenserade att min mamma hade ett alltmer sviktande minne, men å andra sidan fick han starr på slutet vilket gjorde att hans syn försämrades betydligt, men där kunde mamma å andra sidan visa honom vägen. De två gick på kortare promenader med sina stavar – mamma först och pappa tätt efter för att kunna se hennes ljusa jacka och vart den var på väg.

    Min mamma lever numera på ett demensboende och har det mycket bra där och i år är hon lika gammal som pappa var när han dog. Kanske slår hon hans rekord och blir 100? I så fall kommer hon nog inte vara helt medveten om det om inte någon påminner henne. I sin krafts dagar var hon nog en tävlingsmänniska och ville gärna göra allt som jag kunde – t.ex segla windsurfingbräda eller spela någon bossa nova på gitarr. Hon ville inte gärna ge sig och slå sig till ro med att jag var 34 år yngre och kanske hade lite lättare att lära. Pappa däremot, slog sig gärna till ro och njöt av att lyssna när jag spelade, eller så solade han och läste en bok när jag var ute och surfade. Han var fullt nöjd med det han hade uppnått och åstadkommit i livet. ”Världens avspändaste man” sjöng vi barn om och till honom i någon födelsedagshyllning. Han hade förmågan att koppla av och njuta på rätt tid och plats. När han jobbade som tandläkare i sin praktik som låg i samma våning som vår bostad, brukade han gå in och äta sin gröt till lunch och sen vilade han och sov i 20 minuter innan han gick in och tog nästa patient. För mig har det alltid känts helt obegripligt hur han har kunnat slappna av så ena stunden, för att sen gå in och jobba fokuserat i nästa stund. Till skillnad från honom var mamma en mer rastlös själ. Hade ofta svårt att sova och hade fokus på många olika saker. Hon hade nog en annan drivkraft, men inte samma självförtroende som pappa, som inte behövde bevisa något för sig själv och andra. Men båda fick alltså chansen att leva länge och hade även på ålderns höst ett rikt liv tillsammans och med sina släktingar, och många vänner, som tyvärr inte alla hade förmånen att leva lika länge.

    De spelade ju också i en amatörorkester i många år. Deras olika förhållningssätt till livet var framgångsrika på det sättet att de kunde leva ett aktivt liv länge. Men ändå…. De kunde också njuta och vila efter lunch, ta en promenad före lunch och njuta av varandras sällskap. Det var bara när min mamma blev alltmer dement som man märkte att pappa blev väldigt trött på att förklara saker som de alldeles nyss hade avhandlat.

    Men särskilt som han i takt med att hans syn försämrades också blev alltmer beroende av hennes syn så blev de som radarpar på gott och ont. Hon läste texten på Tv-programmen och han kom ihåg och förstod vad de handlade om. Ett särskilt komiskt minne min brorson hade var när han hörde när de satt och tittade på en reprissändning en eftermiddag på landet och mamma läste och pappa lyssnade och muttrade lite grann, och till slut sa mamma: – ”Men, Hasse, vad handlar det här programmet om egentligen?”

    ”Det handlar om ett finskt punkband!”

    Sen kom de väl överens om att de inte var så intresserade av det och stängde väl antagligen av…. 😉

    En del vintrar när det var extra kallt och halt ute gick de inte ut alls utan tog sina promenader inomhus. Flera varv runt i den stora våningen, inklusive praktiken, och sen åt de väl sin kruska som vanligt och vilade på maten. Ofta satt de och spelade och övade på sina stämmor till orkestern medan pappa fortfarande kunde se noterna. Men jag tror att när pappas syn försämrades och han inte kunde spela längre fanns inte den där stora glädjen med musiken längre, som ändå var hans stora passion. Trots det var han fortfarande sällsynt bra på att lyssna på musik och njuta och ibland gråta lyckligt om det var något extra ”tjusigt”.

    En av hans sista födelsedagar vi firade tillsammans här på landet minns jag hur han njöt och tårarna rann när vi spelade upp ett stycke musik ur Svea Hund, av Hasse och Tage, med Monica Zetterlund….

    ”Var blev ni av ljuva drömmar om en rimligare jord…ett nytt sätt att leva, är det bara tomma ord….” löd texten.

    Och jag minns hur texten då för 10, 11 år sedan kändes så aktuell och hur den grep tag i oss alla – inte minst pappa, förstås, och nu tänker jag bara på hur glad jag är att pappa slipper uppleva den tid vi lever i nu… Och jag hoppas att även mamma slipper förstå innebörden av vår samtids stora problem. Jag minns hur pappa berättade om när han var inkallad under kriget och någon av hans överordnade var uttalad nazist, och hur fasansfullt pappa tyckte det var. Vi som lever nu har naturligtvis all anledning att vara oroliga, men har man levt under två världskrig och upplevt det andra kriget lite mer på nära håll måste det ändå vara en mardröm att åter bli påmind om det hemska som var, även om vi i Sverige inte var direkt inblandade.

    Nu kan jag för mitt inre öra höra honom utbrista något om vilken tjusig bit eller fantastisk text eller underbar sångerska det var. Tänk att kunna ge sig hän åt en musikalisk upplevelse på det sättet. Det är nog få förunnat. Och nu låter jag även er hänge er åt detta lilla ”mästerverk” så får vi se om ni har samma förmåga… Eller kanske njuter ni bara lite lagom… Det duger också bra! 😊

    Vad jag ville komma till med denna långa blogg var att det trots allt finns ett hopp om livet. För min egen personliga del, att det kan finnas mycket tid kvar i livet att leva och njuta av, och eftersom jag är mina föräldrars dotter, borde jag ha vissa förutsättningar att se livet från den goda sidan. Att ta vara på tillfällena att göra något positivt och roligt med mitt eget liv, men att också försöka att inte snöa in på det dystra och tunga, eftersom det sällan genererar något hopp om livet. Är det något jag har lärt mig av mina föräldrar är det just det…. Snöar det ute kan du ta en promenad hemma. Förlorar du synen, kan du ändå lyssna och njuta av musik. Tappar du minnet kan du ändå glädja dig om du har ett gott humör.

    Det enda man inte får glömma att komma ihåg är att försöka att inte tappa humöret… för hur går det då med hoppet om livet…? 😉

     Mix – YouTube Guldkorn 9 frn Hasse amp Tage revyer Var Blev Ni Av: http://www.youtube.com/watch?v=vJgy3j5QuUI&list=RDvJgy3j5QuUI

    Lämna en kommentar

    29 juli, 2018 · 23:04

    Att komma iväg på saker kan alltid kännas trögt en helg när vila känns högprioriterat, men väl iväg ångrar man sig sällan. 

    Så var det också idag. Vi var inbjudna av en kompis – en konstnär – som hade utställning tillsammans med en fotograf som ställde ut bilder frän Slussen ”under förvandling”. En fin vernissage där de olika bilderna gifte sig med varann. Det var flyglar som flög som målats ur fågelperspektiv och häftiga porträtt av Nina Simone bland annat, som mötte de mer dokumentära svartvita bilderna från Slussens omvandling. Själva objekten – ett Slussen i förfall – är inte alltid snygga, men fotografierna är det absolut!  

    Precis som flyglarna flög på vännen Jennys bilder, flög tankarna när vi flög hem på våra cyklar. Det är någonting med konst som ger mer än det man vanligtvis ser. 

    Det är samma med musik och andra konstarter. Litteratur och teater är svårt att vara neutral inför som man kan vara om man ser vilken annons som helst i tunnelbanan. Eller hör någon jingle på Tv eller radio som inte är till för annat än att låta och annonsera något annat program. Den ska inte väcka känslor eller vara för påstridig. 

    Men när konst och musik får stå för sig själv och inte behöver vara till för någon annans skull…. Det är då det händer något. 

    När skolan har dragit ner på ambitionerna när det gäller de estetiska värdena. När deras status sjunker – det är då vi måste sätta till alla klutar.  För om inte kultur fanns – vad skulle vi då leva för? 

    Jag har sett en fin liten tänkvärd film idag som illustrerar det…… 

    https://www.facebook.com/groups/505628979463671/permalink/1688483777844846/

    Lämna en kommentar

    7 maj, 2017 · 16:38

    Om vi fortsätter gårdagens berättelse om mina sju decennier så råkar den korsa min berättelse om dagens händelser.  Mamma har funnits alla sju! 😊 

    Alla mammor är förstås centrala i vars och ens liv. Så är även min i mitt liv. Jag har vid flera tillfällen beskrivit min mamma i min blogg, och ska nog inte upprepa det ännu en gång…. Men idag gick vi och hälsade på mamma på hennes fantastiska äldreboende. Nu var det tyvärr ett tag sedan, men eftersom mammas minne inte längre räcker till, är hon nästan alltid glad när man kommer. Inga sura miner om varför det var så länge sen. Vi hade fått mail från hennes kontaktperson om hur glad och omtyckt hon är bland alla på boendet och sprider god stämning. Hon brukar sjunga och tralla. Och det gjorde hon med oss också. Vi sjöng sånger som man sjunger till Valborg och turades om med att kunna texterna. Det var väl lite olika vem som kunde texten bäst, men när det var hon som kunde, var hon väldigt nöjd. Vi hade med oss en chokladask som gillades mycket. Hon var nyekiperad och nyfriserad och det gör gott att se sin mamma så glad och pigg, och även om jag alltid kan känna oro innan jag ska hälsa på, så känner jag alltid lättnad när jag går därifrån. Vet inte riktigt vad oron beror på eftersom jag vet att hon är så väl omhändertagen och har det så bra. Mest är det kanske en liten ångest över att hon aldrig kan bli den mamma hon en gång var, fast hon ändå är sig så lik. Så glad och social som alltid. Det är väl bara att glädjas åt det som är och har varit.

    Vad man inte kan glädjas åt är hur vi människor sköter vår planet. Vår Moder Jord. Här följer en liten film om det som man å andra sidan kan glädjas åt….

    https://m.facebook.com/story.php?story_fbid=10154747199409671&id=549969670

    Och min gamla körlåt med Kvinnohuskören som jag ledde på 90-talet – ännu ett decennium till handlingarna…  – kan ju passa här… 😉 

    Listen to Moder Vår by millroll #np on #SoundCloud

    Lämna en kommentar

    23 april, 2017 · 15:38

    Vi står inför en påskhelg som i sig, enligt den gamla berättelsen om Jesus, rymmer sådana motsatser. Korsfästelse och död, och i nästa stund återuppståndelse från de döda. Sorg och stor dramatik och ren mobbing från hela pöbeln omvänds nästa dag i glädje och påskägg. 

    Jag växte ju upp med den klassiska musiken och jag har både sjungit och lyssnat på Bachs passionsberättelser om hur det var på den tiden enligt Johannes eller Matteus eller någon av de andra lärjungarna. Fast jag inte förstår tyskan helt förstår jag och känner Bachs tonspråk in i bara märgen. 

    Varje gång jag upplever musiken och berättelsen genom Bach, framträder människans skröplighet och utsatthet allt starkare. Och nutiden känns ibland lika avgrundsdjupt avskyvärd och utan nåd som Jesu tid.

    Men precis som nu, finns en försoningstanke. 

    Den vackra slutkören klingade vackert men smärtsamt vackert i våra minnen när vi rörde oss ut i det vårvackra Stockholm i söndags. Ett Stockholm som just denna dag visade att Stadens invånare kunde enas i den mest vackra manifestation man hade vågat drömma om. 

    Vi får fortsätta våga drömma om en bättre värld för alla människor i vårt land. Att visa att en ensam flykting från Mellanöstern, eller ett ensamkommande barn som ska skickas tillbaka till Afghanistan är lika mycket värda som ett barn från Stockholm eller en turist från ett Europeiskt land. 

    Jag önskar och drömmer om att allas liv är lika mycket värda. 

    Att inte tusentals barn ska utvisas till en oviss framtid med terror, förföljese och tortyr för att ett svenskt barn ska känna sig tryggt och utan terrorism. Men historien har visat att vi kan aldrig försäkra oss från mänsklig ondska – vi kan bara stärka mänsklig kärlek och godhet. 

    Det var mitt lilla påskbudskap… 😉 

    Sov gott och vila väl, med… 

    Bachs ”Ruht Wohl”…. 

    Lämna en kommentar

    12 april, 2017 · 20:27

    Ganska ambivalent vad gäller vårkänslor och opålitliga väderomslag, kan jag ändå inte låta bli att tralla hem med den gamla slagdängan på läpparna. 

    ”Det är så härligt att gå i solen, solen, solen…”

    Gullan Bornemarks musik har jag väl heller aldrig varit någon fan av. Fast såhär långt efteråt inser jag att den har en klassikerstatus. Den sitter som en smäck, precis som alla ”riktiga” schlagers brukar göra rätt omedelbart. Andra glömmer man direkt, medan ytterligare några vinner i längden. 

    Så är det med all kultur och konst att allt attraherar inte alla, men när det gäller musik kan det faktiskt vara så att en del låtar fastnar i huvudet hos alla oavsett om vi gillar den eller inte. Som örhänge som aldrig släpper taget. En del musik tar vi till oss för att den är så genialt enkel, men ändå med någon liten extra knorr som inga andra låtar har. 

    Kanske gäller det inom alla områden. Politik, t.ex. En politiker som säger det många andra säger, men gör budskapet till sitt eget, har lättare att fånga väljarna än den som verkar trött på idén redan innan hen har börjat.

    Många politiker vet vad de själva tycker men har svårt att förmedla budskapet. Om de inte riktigt vet hur partipiskan kommer att vina är de onödigt passiva och blir osäkra på sig själva. 

    Men en del kan verka säkra tack vare att de vågar visa sin egen osäkerhet. De blir liksom mänskliga och transparanta. 

    Människor som däremot gör allt för att dölja sin osäkerhet, kan framstå som nästan lite löjliga. De kanske skyller ifrån sig och byter ämne hela tiden så att vi ska fördelas att tänka på annat och glömma deras svagheter. 

    När man gör musik eller målar en tavla eller är stå-uppare är det inte lika lätt att lura och förleda. De som gör det, gör det ofta med finess, så att vi ska förledas att tro något annat än det vi ser, för att slutligen invaggas i tron att det är vi som har löst dramats eller musikens gåta till slut.

    Jag såg igår ett mycket bra program med Soran Ismael på Tv, som lyckades  få mig att förstå en liten del av världen lite bättre, med hjälp av hans frågor och osäkerhet kring sin egen roll. Samtidigt kunde han sen ställa det hela på sin spets ytterligare genom sin underfundiga humor. Ett fint sätt att få oss att tänka själva i stället för att klistra fast en massa åsikter på sig själv och andra.

    Och min egen fråga i gårdagens blogg belystes ytterligare…. Tänk så allt hänger ihop! 😊 

    http://www.svtplay.se/sorans-krig

    Lämna en kommentar

    23 mars, 2017 · 17:02

    I min enkla värld har utseende alltid varit underordnat. Men allteftersom har jag förstått ett och annat.
    Är jag snygg och smart kan jag komma långt. Är jag bara snygg kan jag komma hyfsat långt. Är jag bara smart kan det gå rätt bra, trots allt. Är jag varken snygg eller smart kan det gå riktigt illa.

    image

    Är jag man, kan jag gå hur långt som helst. Trots att jag är ganska obehaglig och heter Trump, eller heter Hjörne och ”spelar bort” andras pengar. Det spelar ingen roll. Jag kan vara ful, omoralisk och odräglig,  men är jag man förlorar jag varken pengar, heder eller makt, oavsett…

    Men som tur är, är jag varken omoralisk, ohederlig eller….. man…. eller miljöpartist.

    Vore jag miljöpartist och kvinna skulle jag nog dra mig för att vara en okammad, begåvad kvinna i detta läge.

    http://www.dn.se/nyheter/sverige/weigl-om-sin-kritiserade-lovin-kronika/

    Annars är jag rätt tacksam. Jag slipper vara penning-galen, ohederlig och ful man med presidentambitioner i dessa tider. Behöver bara sitta hemma och klappa katten på lördagen. Visserligen okammad och med dubbelhakor, men vem bryr sig?
    Ingen, eftersom jag inte är miljöpartist. Vore jag det skulle min sista dubbelhaka vara räknad…

    image

    Vad vill jag säga med detta?

    Feminister i alla länder, förenen eder!
    Sluta kamma håret, utveckla hakorna och gör vad ni vill! 😊

    Lämna en kommentar

    28 maj, 2016 · 21:39

    image

    Det är inte långt kvar nu till 100 bloggar. Jag tror att jag klarar det. På ren vilja mer än av lust. Det är lite som med körsång. De första 77 procenten av körsjungandet var kul och lustfyllt,  men sen gäller det att hålla ut…såväl toner som engagemang.
    Jag blir så sjuttig i halsen, sa ju Pippi Långstrump när hon skulle säga 77.

    image

    Faktum är att upprepningar i stort kan göra en lite ”sjuttig” på det hela taget. I bemärkelsen uttjatad,  alltså.

    Men något som inte känns tjatigt är att baka sitt bröd själv. Även om jag har gjort det tusen gånger förut – eller åtminstone 77 gånger – så känns det så genuint och jag blir påmind om hur människor har utfört dessa sysslor sen urminnes tider,  och här står liksom jag,  ba”. 😉
    Släkten följa släktens gång….

    image

    Jag som inte har egna barn, förstår uttrycket ”att ha en bulle i ugnen”…. Jag blir en del av ett liv som går vidare.

    Trots att receptet är i stort sett detsamma sen många år så blir ingen bulle den andra lik… 😉

    Jag ska nog tänka så med sången. Ingen sång den andra lik. Ingen gång jag sjunger den, är den andra lik. Det går ändå inte att stirra sig blind på hur det har varit, utan istället omforma idén om att sjunga sången varje gång.

    image

    Så 77 är inte bara två sjuor. Den första sjuan är exempelvis ett tiotal och den andra är ett ental.
    De har olika betydelse men är ändå lika värdefulla.

    Jag tror att jag håller på att övertala mig själv om att jag ska fortsätta sjunga. Vi får väl se… 😉

    image

    Nu ska ni höra det jag alltid har älskat att sjunga… Ur Förklädd Gud.

    Gå gärna och lyssna 6/6 i Sofia Kyrka.
    Kanske ser ni mig. Kanske inte?
    Kanske är jag Förklädd..?  😉

    image

    Lämna en kommentar

    16 maj, 2016 · 20:48