Bloggarkiv

Vi kan inte låta oss hejdas. Vi måste ”vidare…framåt, framåt…”

För en vecka sedan gick vi då äntligen in i ”studion” och filmade mina 9 sifferdanser. Det kändes som en stor lättnad att få det gjort, som på något sätt har legat som ett hinder i vägen för att mitt pedagogiska projekt ska bli klart redan i detta livet… 😉

Allting gick bra, och nu är det bara ”resten kvar”, men det kan jag klara själv, tror jag. Det jag behöver är att redigera filmerna och lägga in texter, samt lägga in instruktioner till dansen i lärarhandledningen, med tillhörande bilder. Men den typen av pyssel roar mig… 😊

Dansfilmerna Ett och TVÅ är redigerade redan, och nu vet ungefär hur de ska se ut. Ju mindre osäkerhet, desto lättare är det att färdigställa materialet.

Texten till dans nummer SJU handlar just om oron och ovissheten, men också hur vi tillsammans kan hjälpa till med att röja undan alla hinder för att komma vidare. Något som speglar tidens oro, kanske? Det är i alla fall den låten och texten som nästan alla barn har haft som en av sina favoriter….

Ja, nu måste vi vidare, för att hinna göra det vi måste. Inte stanna upp för länge. Tillsammans ska vi hugga i och röja undan alla hinder… 😉

Vidare…..

Det går inte att bortse från musiken i mitt liv. Så ”ogjort” mitt liv vore utan musik. Men begreppet musik är så stort och ogreppbart. Var och en har sin egen tonart, sin rytm och puls, och sin erfarenhet.

Eftersom jag har ägnat så mycket tid åt klassisk musik, som körsångare och numera även som fiolspelare, och eftersom jag är uppvuxen i ett hem med nästan bara P2-lyssnande, och eftersom jag också är utbildad på musikhögskolan, kunde man kanske tro att mina största upplevelser inom musiken skulle handla om just denna typ av musik. Men så är det inte riktigt.

Vid några få tillfällen har jag blivit drabbad av en artist, en låt, i kombination med stämning och text, och då har det drabbat mig så att jag känner mig som ett med musiken.

Första gången jag såg och hörde Marie Fredriksson var ett sådant tillfälle. Hon dansade och sjöng sin låt ”Bara för en dag”, i ett program på TV som hette Listan, eller något liknande. Och då dansade och sjöng hon sig in i mitt musikaliska hjärta. Det är svårt att beskriva en musikalisk upplevelse. Den måste kännas. Och jag vet inte riktigt varför det blev så starkt.

Jag har senare förstått att Marie Fredriksson inte är riktigt tillräckligt fin i min finmusikaliska familj. Men jag är lite stolt över att jag aldrig har övergett min första känsla och övertygelse.

För hur utbildad och begåvad man än är, finns det ändå ingen garanti för att ens musikalitet och begåvning kan förmedlas till andra. Det handlar inte om duktighet eller finessrikedom utan om en slags musikalisk urkraft som bara måste komma ut. Och det spelar ingen roll inom vilken genre – kraften finns bara där mitt i musiken.

Om det finns en gud, skulle det vara musiken. Den kan förmedla allt som inget annat språk eller konstart kan.

Och Marie Fredriksson är dess predikant och uttolkare…. 😉

Det är naturligtvis min högst personliga upplevelse av något slags andlighet. Och jag kan förstå människor som tillhör någon religiös sekt – hur de kan bli hänryckta och saliggjorda och tala i tungor. Nu har ju inte jag drabbats på det sättet, men när musiken talar till mig på riktigt rycks jag ändå med och ger mig hän och vill dansa loss och virvla runt.

Jag undrar om man kanske borde ”söka” för sånt beteende …

Att vara mitt i musiken är att vara i ständig rörelse…att ständigt söka sig vidare och känna och känna in stämningar, tankar och känslor, och man befinner sig liksom i en tid, och på en plats, utanför tid och rum.

Nu är det på modet med rörelse och fysiska aktiviteter. Det är bra för hjärnan, har man kommit på. Så lustigt ändå att i skolans värld finns det fortfarande inget viktigare än att kunna sitta still, vara tyst och lyssna på en lärare. När det är så mycket mer utvecklande att röra sig och vara i fysisk form…

Jag tror samtidigt att det ena ger det andra… Kanske som Marie Fredriksson sjunger: ”Du ger mig lugn efter stormen…”

Som en in- och utandning. Som en puls. Som att vara mitt i steget. Mitt i livet. Mitt i musiken. Anspänning och avslappning. Föra och följa. Lyssna och svara.

Det gäller bara att följa med. Om du inte vill stelna till, vill säga. Om du inte vill vara i otakt med dig själv och med tiden. Om du tror att du kan stå emot all form av rörelse, all form av påverkan och vill stå fast, stå still, bli kvar i stelhetens förlorade land. Om du inte vill bli hänförd och förlovad med musikens kraft.

Men vill du bli rörd och berörd – hör, och rör på påkarna…. 😉

”Allt lyser upp igen….”

😊 💕 🎶

När ett projekt inte längre är ett projekt utan förvandlas till en livsstil.

Jag såg programmet om Thomas Olsson i förra veckan och fascinerades av hans tålamod och entusiasm. Han fick en idé om att spela in en film om Snapphanarna för över 20 år sedan. Sedan dess har han spelat in scener med i stort sett hela Sveriges skådespelarkår. Han själv hade varit statist i några filmer tidigare, men här hade han huvudrollen i sin film, med manus av honom själv. Han har också en filmare som är lika entusiastisk som han men som också jobbar ideellt vid sidan av sitt ordinarie arbete. Men ingen utom han själv har, såvitt jag förstår, någon överblick eller känner till hur det hela ska sluta….

Mycket roligt och intressant program som jag har länkat till här nedan.

Tillbaka till storstaden, efter två månader i sträck på landet, börjar jag åter fundera över hur jag ska fortsätta och landsätta mitt eget livs projekt. Och efter att ha tagit del av programmet om Thomas Olssons projekt börjar jag ana, och till viss del fasa för, att mitt kan gå samma öde till mötes – att aldrig bli riktigt klart. Mycket är redan gjort. Ungefär 75 % är klart, men det där sista lilla…. Det visar sig vara det mest oöverskridliga. Eller?

Jag har nog varit lika målmedvetet inriktad från början om vad jag ville uppnå, men ju mer tiden går flyger mina ambitioner iväg. Inte bara ambitioner utan även slutstationen tycks flytta på sig. Jag hade en idé om slutet på berättelsen, men ju närmare jag kommer, desto svårare blir det att bestämma sig. Det handlar ju inte inte bara om dans, musik, konst och berättande utan också om naturlagar och matematiska ”formler”.

När ett pedagogiskt projekt ska innehålla såväl konstnärliga upplevelser som faktabaserade kunskaper, känns det som om något av det får stryka på foten.

I min berättelse reser de nio entalen med ”Taktfartståget X10” mot Decimaplatån – där de når 10-talsnivån – för de vill ju alla bli tio gånger mer värda. Tåget går med ”rörelseenergi”. Varje ental representeras av sin siffras karaktär, dans och musik och för att komma vidare måste alla lära sig varandras danser. Så långt är allt lugnt. Väl framme vid slutstationen får entalen para ihop sig två och två för att kunna gå de tio trappstegen upp till Decimaplatån, där de uppgår i ett gemensamt 10-tal. Det är här funderingarna kommer… Finns där inga ental längre? Eller finns det 10 gånger mer av alla tal? Eller ska jag lämna berättelsen vid porten till 10-talsnivån, för att i ett senare skede starta ett nytt projekt om tiotal? Kanske finner vi då ett nytt högtflygande sätt att färdas på?

”På sångens vingar flyger vi tio gånger så högt”….?

I min fantasi skulle jag kunna hitta på vad för roligheter som helst, men kanske underlättar jag inte precis att barnen uppnår en större matematisk förståelse, såsom syftet var med projektet från början… 😉

Nu har jag insett att jag måste börja ”killa mina darlings”, och stanna tåget i tid. Men hur? Ja, det är ju också en skön konst.

Mitt projekt startade för ”bara” 12 år sedan, så än så länge är det inte lika ”evigt” som Thomas Olssons. Och till skillnad från hans, har ju mitt projekt presenterats för och använts av 8 skolklasser och ett antal pedagoger redan….dvs, alla danser har dansats och början på berättelsen har berättats. Även ett slut har presenterats, där barnen själva har fått ge förslag på hur det sista udda entalet Fem ska komma vidare upp till Decimaplatån, när det fattas fem…. Ja, detta projekt kan ju, som ni förstår, också utvecklas till ett socialt projekt där det handlar om samarbete och samspel. Det kan också handla om ”klimatsmarta” svar på hur vi kan lösa transporter utan att tära på jordens resurser… Med fantasins hjälp och/eller kreativa lösningar med jordnära räkneexempel och handfasta råd….

Och på detta sätt kan ett projekt leva vidare i sitt ofullständiga skick utan att man vet varken ut eller in.

Många har följt min projektresa från start här på bloggen – från en svindlande idé till ett uppgående i ett evigt kretslopp av idéer, och jag har visserligen visat upp mina danser och spelat musiken många gånger, men här på nätet har jag aldrig spelat upp något av det. Snart kan det emellertid bli möjligt. Nu har jag anmält musiken till STIM och om jag anlitar en ”aggregatör” (som kan förmedla min musik till Spotify, etc) kan musiken snart finnas i en ”högtalare nära dig”.

Men… ”Jag ska bara….” Och vips har det gått 20 år! Men jag kan ju trösta mig med att jag inte är ensam om denna erfarenhet… 😉

Och jag har lärt mig av Ett, att

”Ett tar ett steg i taget…” 😉

https://www.svtplay.se/video/23208330/i-huvudet-pa-en-filmskapare?start=auto

1. ”Bort allt vad oro gör, Bort med fossila bränslen, Låt oss bli raska, ta bort kol och aska – Nu, inte sen!

• Granne, gör du just som jag gör / ”Fetbort” går oljan när du kör / hållbart, förnybart / Hur kör vi? Klimatsmart! / sjung med i kör!
• Granne, gör du just som jag gör / ”Fetbort” går oljan när du kör / hållbart, förnybart / Hur kör vi? Klimatsmart! / Innan vi dör… ”

Så skulle man kunna sjunga för klimatet, varhelst och närhelst man bildar en kör…. Exempelvis vid några av de #choirsforfuture – tillfällen som kommer att uppstå under våren när vi ”skolstrejkar för klimatet”. ( I så fall rekommenderar jag understämmorna att sjunga på da-da när texten är ny och svår att placera in.) 😉

Den här Bellman-låten hör ju till standardrepertoaren när det gäller körlåtar som sjungs vid festliga tillfällen, som bordsvisa, och vid andra tillfällen också, när körer stämmer upp utan noter och utan större förberedelser vid informella sammankomster. Det finns flera sådana låtar som de flesta kan, men den här är trestämmig, och passar bra för körer med få herrar.

Det är ganska häftigt när man kommer på någon fest med körmänniskor man inte känner så väl, så säger nån, ”nu tar vi Bort” och så går den igång som på autopilot. Eller så säger de ”jungfrun”, eller ”rosen” (och menar inte Arne Quicks gamla slagdänga), eller Tourdion, och de flesta som har levt sitt liv i körsångens tecken, vet att man menar, ”jungfrun går i ringen”, ”I seralliets have” eller den gamla medeltida franska dryckesvisan Tourdion.

De här låtarna är ju exempel på en lite äldre körtradition, men vi ska inte glömma att det inte var jättelänge sen som körsång var Sveriges största folkrörelse och att väldigt många har lärt sig väldigt många låtar under lång tid och väldigt många körledare och kantorer i kyrkokörer och studieförbund har studerat in ungefär samma körrepertoar i väldigt många körer. Men glädjande nog finns det föryngring bland såväl körledare som repertoar, vilket bådar gott för vårt lands framtida kör-kulturliv. Jag läste i dagens DN att det har bildats ett antal KENT-körer i Sverige, sedan det berömda bandet slutade spela för några år sedan. I Stockholm rymmer kören som sjunger KENT-låtar 100 personer. Och följden har blivit att ett ganska stort antal av dessa har börjat gå en kurs i musikteori parallellt, för att kunna hänga med i notläsningen på repetitionerna. Det kallar jag motivation!

Jag har ju alltid hävdat att körsång gör sig bäst för den som själv deltar. Dels ingår man i ett socialt sammanhang, och dels gör man något tillsammans med andra som ger resultat, och som dessutom kan glädja andra.

Visst är musiken i sig viktig, men när det gäller körsång eller ensemble-spel på amatörnivå, är den sociala betydelsen lika viktig, för när man som grupp gör något som man älskar, blir resultatet alltid så mycket bättre än när man sitter och spelar eller sjunger på egen hand. Dessutom lyfter man sig i håret om man känner att man förkovrar sig samtidigt. Då bidrar man ju till ett ännu bättre resultat, som blir till glädje och njutning för alla.

Tänk om kampen för ett bättre – eller i alla fall inte sämre – klimat, kunde kännas lika angeläget, lustfyllt och roligt som att ta upp en gemensam körsång eller musicera tillsammans på andra sätt. När alla strävar åt samma håll, i samma takt och ton, med ett gemensamt mål – att det ska låta och kännas så bra som möjligt för alla och inte bara för några få utvalda….

I så fall skulle vi kanske kunna sjunga texten ovan utan oro för framtiden och med lätta hjärtan glädjas åt sången och musiken i nuet…. 😉

https://www.facebook.com/events/345660199348426/?ti=as

Idag skulle min pappa ha fyllt 106 år om han hade levt. Han var länge synnerligen pigg för sin ålder, nästan ända till slutet. Han blev 99 och ett halvt år, och hans minne var gott även de sista åren, vilket kompenserade att min mamma hade ett alltmer sviktande minne, men å andra sidan fick han starr på slutet vilket gjorde att hans syn försämrades betydligt, men där kunde mamma å andra sidan visa honom vägen. De två gick på kortare promenader med sina stavar – mamma först och pappa tätt efter för att kunna se hennes ljusa jacka och vart den var på väg.

Min mamma lever numera på ett demensboende och har det mycket bra där och i år är hon lika gammal som pappa var när han dog. Kanske slår hon hans rekord och blir 100? I så fall kommer hon nog inte vara helt medveten om det om inte någon påminner henne. I sin krafts dagar var hon nog en tävlingsmänniska och ville gärna göra allt som jag kunde – t.ex segla windsurfingbräda eller spela någon bossa nova på gitarr. Hon ville inte gärna ge sig och slå sig till ro med att jag var 34 år yngre och kanske hade lite lättare att lära. Pappa däremot, slog sig gärna till ro och njöt av att lyssna när jag spelade, eller så solade han och läste en bok när jag var ute och surfade. Han var fullt nöjd med det han hade uppnått och åstadkommit i livet. ”Världens avspändaste man” sjöng vi barn om och till honom i någon födelsedagshyllning. Han hade förmågan att koppla av och njuta på rätt tid och plats. När han jobbade som tandläkare i sin praktik som låg i samma våning som vår bostad, brukade han gå in och äta sin gröt till lunch och sen vilade han och sov i 20 minuter innan han gick in och tog nästa patient. För mig har det alltid känts helt obegripligt hur han har kunnat slappna av så ena stunden, för att sen gå in och jobba fokuserat i nästa stund. Till skillnad från honom var mamma en mer rastlös själ. Hade ofta svårt att sova och hade fokus på många olika saker. Hon hade nog en annan drivkraft, men inte samma självförtroende som pappa, som inte behövde bevisa något för sig själv och andra. Men båda fick alltså chansen att leva länge och hade även på ålderns höst ett rikt liv tillsammans och med sina släktingar, och många vänner, som tyvärr inte alla hade förmånen att leva lika länge.

De spelade ju också i en amatörorkester i många år. Deras olika förhållningssätt till livet var framgångsrika på det sättet att de kunde leva ett aktivt liv länge. Men ändå…. De kunde också njuta och vila efter lunch, ta en promenad före lunch och njuta av varandras sällskap. Det var bara när min mamma blev alltmer dement som man märkte att pappa blev väldigt trött på att förklara saker som de alldeles nyss hade avhandlat.

Men särskilt som han i takt med att hans syn försämrades också blev alltmer beroende av hennes syn så blev de som radarpar på gott och ont. Hon läste texten på Tv-programmen och han kom ihåg och förstod vad de handlade om. Ett särskilt komiskt minne min brorson hade var när han hörde när de satt och tittade på en reprissändning en eftermiddag på landet och mamma läste och pappa lyssnade och muttrade lite grann, och till slut sa mamma: – ”Men, Hasse, vad handlar det här programmet om egentligen?”

”Det handlar om ett finskt punkband!”

Sen kom de väl överens om att de inte var så intresserade av det och stängde väl antagligen av…. 😉

En del vintrar när det var extra kallt och halt ute gick de inte ut alls utan tog sina promenader inomhus. Flera varv runt i den stora våningen, inklusive praktiken, och sen åt de väl sin kruska som vanligt och vilade på maten. Ofta satt de och spelade och övade på sina stämmor till orkestern medan pappa fortfarande kunde se noterna. Men jag tror att när pappas syn försämrades och han inte kunde spela längre fanns inte den där stora glädjen med musiken längre, som ändå var hans stora passion. Trots det var han fortfarande sällsynt bra på att lyssna på musik och njuta och ibland gråta lyckligt om det var något extra ”tjusigt”.

En av hans sista födelsedagar vi firade tillsammans här på landet minns jag hur han njöt och tårarna rann när vi spelade upp ett stycke musik ur Svea Hund, av Hasse och Tage, med Monica Zetterlund….

”Var blev ni av ljuva drömmar om en rimligare jord…ett nytt sätt att leva, är det bara tomma ord….” löd texten.

Och jag minns hur texten då för 10, 11 år sedan kändes så aktuell och hur den grep tag i oss alla – inte minst pappa, förstås, och nu tänker jag bara på hur glad jag är att pappa slipper uppleva den tid vi lever i nu… Och jag hoppas att även mamma slipper förstå innebörden av vår samtids stora problem. Jag minns hur pappa berättade om när han var inkallad under kriget och någon av hans överordnade var uttalad nazist, och hur fasansfullt pappa tyckte det var. Vi som lever nu har naturligtvis all anledning att vara oroliga, men har man levt under två världskrig och upplevt det andra kriget lite mer på nära håll måste det ändå vara en mardröm att åter bli påmind om det hemska som var, även om vi i Sverige inte var direkt inblandade.

Nu kan jag för mitt inre öra höra honom utbrista något om vilken tjusig bit eller fantastisk text eller underbar sångerska det var. Tänk att kunna ge sig hän åt en musikalisk upplevelse på det sättet. Det är nog få förunnat. Och nu låter jag även er hänge er åt detta lilla ”mästerverk” så får vi se om ni har samma förmåga… Eller kanske njuter ni bara lite lagom… Det duger också bra! 😊

Vad jag ville komma till med denna långa blogg var att det trots allt finns ett hopp om livet. För min egen personliga del, att det kan finnas mycket tid kvar i livet att leva och njuta av, och eftersom jag är mina föräldrars dotter, borde jag ha vissa förutsättningar att se livet från den goda sidan. Att ta vara på tillfällena att göra något positivt och roligt med mitt eget liv, men att också försöka att inte snöa in på det dystra och tunga, eftersom det sällan genererar något hopp om livet. Är det något jag har lärt mig av mina föräldrar är det just det…. Snöar det ute kan du ta en promenad hemma. Förlorar du synen, kan du ändå lyssna och njuta av musik. Tappar du minnet kan du ändå glädja dig om du har ett gott humör.

Det enda man inte får glömma att komma ihåg är att försöka att inte tappa humöret… för hur går det då med hoppet om livet…? 😉

 Mix – YouTube Guldkorn 9 frn Hasse amp Tage revyer Var Blev Ni Av: http://www.youtube.com/watch?v=vJgy3j5QuUI&list=RDvJgy3j5QuUI

Att komma iväg på saker kan alltid kännas trögt en helg när vila känns högprioriterat, men väl iväg ångrar man sig sällan. 

Så var det också idag. Vi var inbjudna av en kompis – en konstnär – som hade utställning tillsammans med en fotograf som ställde ut bilder frän Slussen ”under förvandling”. En fin vernissage där de olika bilderna gifte sig med varann. Det var flyglar som flög som målats ur fågelperspektiv och häftiga porträtt av Nina Simone bland annat, som mötte de mer dokumentära svartvita bilderna från Slussens omvandling. Själva objekten – ett Slussen i förfall – är inte alltid snygga, men fotografierna är det absolut!  

Precis som flyglarna flög på vännen Jennys bilder, flög tankarna när vi flög hem på våra cyklar. Det är någonting med konst som ger mer än det man vanligtvis ser. 

Det är samma med musik och andra konstarter. Litteratur och teater är svårt att vara neutral inför som man kan vara om man ser vilken annons som helst i tunnelbanan. Eller hör någon jingle på Tv eller radio som inte är till för annat än att låta och annonsera något annat program. Den ska inte väcka känslor eller vara för påstridig. 

Men när konst och musik får stå för sig själv och inte behöver vara till för någon annans skull…. Det är då det händer något. 

När skolan har dragit ner på ambitionerna när det gäller de estetiska värdena. När deras status sjunker – det är då vi måste sätta till alla klutar.  För om inte kultur fanns – vad skulle vi då leva för? 

Jag har sett en fin liten tänkvärd film idag som illustrerar det…… 

https://www.facebook.com/groups/505628979463671/permalink/1688483777844846/