Bloggarkiv

Idag skulle min pappa ha fyllt 106 år om han hade levt. Han var länge synnerligen pigg för sin ålder, nästan ända till slutet. Han blev 99 och ett halvt år, och hans minne var gott även de sista åren, vilket kompenserade att min mamma hade ett alltmer sviktande minne, men å andra sidan fick han starr på slutet vilket gjorde att hans syn försämrades betydligt, men där kunde mamma å andra sidan visa honom vägen. De två gick på kortare promenader med sina stavar – mamma först och pappa tätt efter för att kunna se hennes ljusa jacka och vart den var på väg.

Min mamma lever numera på ett demensboende och har det mycket bra där och i år är hon lika gammal som pappa var när han dog. Kanske slår hon hans rekord och blir 100? I så fall kommer hon nog inte vara helt medveten om det om inte någon påminner henne. I sin krafts dagar var hon nog en tävlingsmänniska och ville gärna göra allt som jag kunde – t.ex segla windsurfingbräda eller spela någon bossa nova på gitarr. Hon ville inte gärna ge sig och slå sig till ro med att jag var 34 år yngre och kanske hade lite lättare att lära. Pappa däremot, slog sig gärna till ro och njöt av att lyssna när jag spelade, eller så solade han och läste en bok när jag var ute och surfade. Han var fullt nöjd med det han hade uppnått och åstadkommit i livet. ”Världens avspändaste man” sjöng vi barn om och till honom i någon födelsedagshyllning. Han hade förmågan att koppla av och njuta på rätt tid och plats. När han jobbade som tandläkare i sin praktik som låg i samma våning som vår bostad, brukade han gå in och äta sin gröt till lunch och sen vilade han och sov i 20 minuter innan han gick in och tog nästa patient. För mig har det alltid känts helt obegripligt hur han har kunnat slappna av så ena stunden, för att sen gå in och jobba fokuserat i nästa stund. Till skillnad från honom var mamma en mer rastlös själ. Hade ofta svårt att sova och hade fokus på många olika saker. Hon hade nog en annan drivkraft, men inte samma självförtroende som pappa, som inte behövde bevisa något för sig själv och andra. Men båda fick alltså chansen att leva länge och hade även på ålderns höst ett rikt liv tillsammans och med sina släktingar, och många vänner, som tyvärr inte alla hade förmånen att leva lika länge.

De spelade ju också i en amatörorkester i många år. Deras olika förhållningssätt till livet var framgångsrika på det sättet att de kunde leva ett aktivt liv länge. Men ändå…. De kunde också njuta och vila efter lunch, ta en promenad före lunch och njuta av varandras sällskap. Det var bara när min mamma blev alltmer dement som man märkte att pappa blev väldigt trött på att förklara saker som de alldeles nyss hade avhandlat.

Men särskilt som han i takt med att hans syn försämrades också blev alltmer beroende av hennes syn så blev de som radarpar på gott och ont. Hon läste texten på Tv-programmen och han kom ihåg och förstod vad de handlade om. Ett särskilt komiskt minne min brorson hade var när han hörde när de satt och tittade på en reprissändning en eftermiddag på landet och mamma läste och pappa lyssnade och muttrade lite grann, och till slut sa mamma: – ”Men, Hasse, vad handlar det här programmet om egentligen?”

”Det handlar om ett finskt punkband!”

Sen kom de väl överens om att de inte var så intresserade av det och stängde väl antagligen av…. 😉

En del vintrar när det var extra kallt och halt ute gick de inte ut alls utan tog sina promenader inomhus. Flera varv runt i den stora våningen, inklusive praktiken, och sen åt de väl sin kruska som vanligt och vilade på maten. Ofta satt de och spelade och övade på sina stämmor till orkestern medan pappa fortfarande kunde se noterna. Men jag tror att när pappas syn försämrades och han inte kunde spela längre fanns inte den där stora glädjen med musiken längre, som ändå var hans stora passion. Trots det var han fortfarande sällsynt bra på att lyssna på musik och njuta och ibland gråta lyckligt om det var något extra ”tjusigt”.

En av hans sista födelsedagar vi firade tillsammans här på landet minns jag hur han njöt och tårarna rann när vi spelade upp ett stycke musik ur Svea Hund, av Hasse och Tage, med Monica Zetterlund….

”Var blev ni av ljuva drömmar om en rimligare jord…ett nytt sätt att leva, är det bara tomma ord….” löd texten.

Och jag minns hur texten då för 10, 11 år sedan kändes så aktuell och hur den grep tag i oss alla – inte minst pappa, förstås, och nu tänker jag bara på hur glad jag är att pappa slipper uppleva den tid vi lever i nu… Och jag hoppas att även mamma slipper förstå innebörden av vår samtids stora problem. Jag minns hur pappa berättade om när han var inkallad under kriget och någon av hans överordnade var uttalad nazist, och hur fasansfullt pappa tyckte det var. Vi som lever nu har naturligtvis all anledning att vara oroliga, men har man levt under två världskrig och upplevt det andra kriget lite mer på nära håll måste det ändå vara en mardröm att åter bli påmind om det hemska som var, även om vi i Sverige inte var direkt inblandade.

Nu kan jag för mitt inre öra höra honom utbrista något om vilken tjusig bit eller fantastisk text eller underbar sångerska det var. Tänk att kunna ge sig hän åt en musikalisk upplevelse på det sättet. Det är nog få förunnat. Och nu låter jag även er hänge er åt detta lilla ”mästerverk” så får vi se om ni har samma förmåga… Eller kanske njuter ni bara lite lagom… Det duger också bra! 😊

Vad jag ville komma till med denna långa blogg var att det trots allt finns ett hopp om livet. För min egen personliga del, att det kan finnas mycket tid kvar i livet att leva och njuta av, och eftersom jag är mina föräldrars dotter, borde jag ha vissa förutsättningar att se livet från den goda sidan. Att ta vara på tillfällena att göra något positivt och roligt med mitt eget liv, men att också försöka att inte snöa in på det dystra och tunga, eftersom det sällan genererar något hopp om livet. Är det något jag har lärt mig av mina föräldrar är det just det…. Snöar det ute kan du ta en promenad hemma. Förlorar du synen, kan du ändå lyssna och njuta av musik. Tappar du minnet kan du ändå glädja dig om du har ett gott humör.

Det enda man inte får glömma att komma ihåg är att försöka att inte tappa humöret… för hur går det då med hoppet om livet…? 😉

 Mix – YouTube Guldkorn 9 frn Hasse amp Tage revyer Var Blev Ni Av: http://www.youtube.com/watch?v=vJgy3j5QuUI&list=RDvJgy3j5QuUI

Lämna en kommentar

29 juli, 2018 · 23:04

Att komma iväg på saker kan alltid kännas trögt en helg när vila känns högprioriterat, men väl iväg ångrar man sig sällan. 

Så var det också idag. Vi var inbjudna av en kompis – en konstnär – som hade utställning tillsammans med en fotograf som ställde ut bilder frän Slussen ”under förvandling”. En fin vernissage där de olika bilderna gifte sig med varann. Det var flyglar som flög som målats ur fågelperspektiv och häftiga porträtt av Nina Simone bland annat, som mötte de mer dokumentära svartvita bilderna från Slussens omvandling. Själva objekten – ett Slussen i förfall – är inte alltid snygga, men fotografierna är det absolut!  

Precis som flyglarna flög på vännen Jennys bilder, flög tankarna när vi flög hem på våra cyklar. Det är någonting med konst som ger mer än det man vanligtvis ser. 

Det är samma med musik och andra konstarter. Litteratur och teater är svårt att vara neutral inför som man kan vara om man ser vilken annons som helst i tunnelbanan. Eller hör någon jingle på Tv eller radio som inte är till för annat än att låta och annonsera något annat program. Den ska inte väcka känslor eller vara för påstridig. 

Men när konst och musik får stå för sig själv och inte behöver vara till för någon annans skull…. Det är då det händer något. 

När skolan har dragit ner på ambitionerna när det gäller de estetiska värdena. När deras status sjunker – det är då vi måste sätta till alla klutar.  För om inte kultur fanns – vad skulle vi då leva för? 

Jag har sett en fin liten tänkvärd film idag som illustrerar det…… 

https://www.facebook.com/groups/505628979463671/permalink/1688483777844846/

Lämna en kommentar

7 maj, 2017 · 16:38

Om vi fortsätter gårdagens berättelse om mina sju decennier så råkar den korsa min berättelse om dagens händelser.  Mamma har funnits alla sju! 😊 

Alla mammor är förstås centrala i vars och ens liv. Så är även min i mitt liv. Jag har vid flera tillfällen beskrivit min mamma i min blogg, och ska nog inte upprepa det ännu en gång…. Men idag gick vi och hälsade på mamma på hennes fantastiska äldreboende. Nu var det tyvärr ett tag sedan, men eftersom mammas minne inte längre räcker till, är hon nästan alltid glad när man kommer. Inga sura miner om varför det var så länge sen. Vi hade fått mail från hennes kontaktperson om hur glad och omtyckt hon är bland alla på boendet och sprider god stämning. Hon brukar sjunga och tralla. Och det gjorde hon med oss också. Vi sjöng sånger som man sjunger till Valborg och turades om med att kunna texterna. Det var väl lite olika vem som kunde texten bäst, men när det var hon som kunde, var hon väldigt nöjd. Vi hade med oss en chokladask som gillades mycket. Hon var nyekiperad och nyfriserad och det gör gott att se sin mamma så glad och pigg, och även om jag alltid kan känna oro innan jag ska hälsa på, så känner jag alltid lättnad när jag går därifrån. Vet inte riktigt vad oron beror på eftersom jag vet att hon är så väl omhändertagen och har det så bra. Mest är det kanske en liten ångest över att hon aldrig kan bli den mamma hon en gång var, fast hon ändå är sig så lik. Så glad och social som alltid. Det är väl bara att glädjas åt det som är och har varit.

Vad man inte kan glädjas åt är hur vi människor sköter vår planet. Vår Moder Jord. Här följer en liten film om det som man å andra sidan kan glädjas åt….

https://m.facebook.com/story.php?story_fbid=10154747199409671&id=549969670

Och min gamla körlåt med Kvinnohuskören som jag ledde på 90-talet – ännu ett decennium till handlingarna…  – kan ju passa här… 😉 

Listen to Moder Vår by millroll #np on #SoundCloud

Lämna en kommentar

23 april, 2017 · 15:38

Vi står inför en påskhelg som i sig, enligt den gamla berättelsen om Jesus, rymmer sådana motsatser. Korsfästelse och död, och i nästa stund återuppståndelse från de döda. Sorg och stor dramatik och ren mobbing från hela pöbeln omvänds nästa dag i glädje och påskägg. 

Jag växte ju upp med den klassiska musiken och jag har både sjungit och lyssnat på Bachs passionsberättelser om hur det var på den tiden enligt Johannes eller Matteus eller någon av de andra lärjungarna. Fast jag inte förstår tyskan helt förstår jag och känner Bachs tonspråk in i bara märgen. 

Varje gång jag upplever musiken och berättelsen genom Bach, framträder människans skröplighet och utsatthet allt starkare. Och nutiden känns ibland lika avgrundsdjupt avskyvärd och utan nåd som Jesu tid.

Men precis som nu, finns en försoningstanke. 

Den vackra slutkören klingade vackert men smärtsamt vackert i våra minnen när vi rörde oss ut i det vårvackra Stockholm i söndags. Ett Stockholm som just denna dag visade att Stadens invånare kunde enas i den mest vackra manifestation man hade vågat drömma om. 

Vi får fortsätta våga drömma om en bättre värld för alla människor i vårt land. Att visa att en ensam flykting från Mellanöstern, eller ett ensamkommande barn som ska skickas tillbaka till Afghanistan är lika mycket värda som ett barn från Stockholm eller en turist från ett Europeiskt land. 

Jag önskar och drömmer om att allas liv är lika mycket värda. 

Att inte tusentals barn ska utvisas till en oviss framtid med terror, förföljese och tortyr för att ett svenskt barn ska känna sig tryggt och utan terrorism. Men historien har visat att vi kan aldrig försäkra oss från mänsklig ondska – vi kan bara stärka mänsklig kärlek och godhet. 

Det var mitt lilla påskbudskap… 😉 

Sov gott och vila väl, med… 

Bachs ”Ruht Wohl”…. 

Lämna en kommentar

12 april, 2017 · 20:27

Ganska ambivalent vad gäller vårkänslor och opålitliga väderomslag, kan jag ändå inte låta bli att tralla hem med den gamla slagdängan på läpparna. 

”Det är så härligt att gå i solen, solen, solen…”

Gullan Bornemarks musik har jag väl heller aldrig varit någon fan av. Fast såhär långt efteråt inser jag att den har en klassikerstatus. Den sitter som en smäck, precis som alla ”riktiga” schlagers brukar göra rätt omedelbart. Andra glömmer man direkt, medan ytterligare några vinner i längden. 

Så är det med all kultur och konst att allt attraherar inte alla, men när det gäller musik kan det faktiskt vara så att en del låtar fastnar i huvudet hos alla oavsett om vi gillar den eller inte. Som örhänge som aldrig släpper taget. En del musik tar vi till oss för att den är så genialt enkel, men ändå med någon liten extra knorr som inga andra låtar har. 

Kanske gäller det inom alla områden. Politik, t.ex. En politiker som säger det många andra säger, men gör budskapet till sitt eget, har lättare att fånga väljarna än den som verkar trött på idén redan innan hen har börjat.

Många politiker vet vad de själva tycker men har svårt att förmedla budskapet. Om de inte riktigt vet hur partipiskan kommer att vina är de onödigt passiva och blir osäkra på sig själva. 

Men en del kan verka säkra tack vare att de vågar visa sin egen osäkerhet. De blir liksom mänskliga och transparanta. 

Människor som däremot gör allt för att dölja sin osäkerhet, kan framstå som nästan lite löjliga. De kanske skyller ifrån sig och byter ämne hela tiden så att vi ska fördelas att tänka på annat och glömma deras svagheter. 

När man gör musik eller målar en tavla eller är stå-uppare är det inte lika lätt att lura och förleda. De som gör det, gör det ofta med finess, så att vi ska förledas att tro något annat än det vi ser, för att slutligen invaggas i tron att det är vi som har löst dramats eller musikens gåta till slut.

Jag såg igår ett mycket bra program med Soran Ismael på Tv, som lyckades  få mig att förstå en liten del av världen lite bättre, med hjälp av hans frågor och osäkerhet kring sin egen roll. Samtidigt kunde han sen ställa det hela på sin spets ytterligare genom sin underfundiga humor. Ett fint sätt att få oss att tänka själva i stället för att klistra fast en massa åsikter på sig själv och andra.

Och min egen fråga i gårdagens blogg belystes ytterligare…. Tänk så allt hänger ihop! 😊 

http://www.svtplay.se/sorans-krig

Lämna en kommentar

23 mars, 2017 · 17:02

I min enkla värld har utseende alltid varit underordnat. Men allteftersom har jag förstått ett och annat.
Är jag snygg och smart kan jag komma långt. Är jag bara snygg kan jag komma hyfsat långt. Är jag bara smart kan det gå rätt bra, trots allt. Är jag varken snygg eller smart kan det gå riktigt illa.

image

Är jag man, kan jag gå hur långt som helst. Trots att jag är ganska obehaglig och heter Trump, eller heter Hjörne och ”spelar bort” andras pengar. Det spelar ingen roll. Jag kan vara ful, omoralisk och odräglig,  men är jag man förlorar jag varken pengar, heder eller makt, oavsett…

Men som tur är, är jag varken omoralisk, ohederlig eller….. man…. eller miljöpartist.

Vore jag miljöpartist och kvinna skulle jag nog dra mig för att vara en okammad, begåvad kvinna i detta läge.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/weigl-om-sin-kritiserade-lovin-kronika/

Annars är jag rätt tacksam. Jag slipper vara penning-galen, ohederlig och ful man med presidentambitioner i dessa tider. Behöver bara sitta hemma och klappa katten på lördagen. Visserligen okammad och med dubbelhakor, men vem bryr sig?
Ingen, eftersom jag inte är miljöpartist. Vore jag det skulle min sista dubbelhaka vara räknad…

image

Vad vill jag säga med detta?

Feminister i alla länder, förenen eder!
Sluta kamma håret, utveckla hakorna och gör vad ni vill! 😊

Lämna en kommentar

28 maj, 2016 · 21:39

image

Det är inte långt kvar nu till 100 bloggar. Jag tror att jag klarar det. På ren vilja mer än av lust. Det är lite som med körsång. De första 77 procenten av körsjungandet var kul och lustfyllt,  men sen gäller det att hålla ut…såväl toner som engagemang.
Jag blir så sjuttig i halsen, sa ju Pippi Långstrump när hon skulle säga 77.

image

Faktum är att upprepningar i stort kan göra en lite ”sjuttig” på det hela taget. I bemärkelsen uttjatad,  alltså.

Men något som inte känns tjatigt är att baka sitt bröd själv. Även om jag har gjort det tusen gånger förut – eller åtminstone 77 gånger – så känns det så genuint och jag blir påmind om hur människor har utfört dessa sysslor sen urminnes tider,  och här står liksom jag,  ba”. 😉
Släkten följa släktens gång….

image

Jag som inte har egna barn, förstår uttrycket ”att ha en bulle i ugnen”…. Jag blir en del av ett liv som går vidare.

Trots att receptet är i stort sett detsamma sen många år så blir ingen bulle den andra lik… 😉

Jag ska nog tänka så med sången. Ingen sång den andra lik. Ingen gång jag sjunger den, är den andra lik. Det går ändå inte att stirra sig blind på hur det har varit, utan istället omforma idén om att sjunga sången varje gång.

image

Så 77 är inte bara två sjuor. Den första sjuan är exempelvis ett tiotal och den andra är ett ental.
De har olika betydelse men är ändå lika värdefulla.

Jag tror att jag håller på att övertala mig själv om att jag ska fortsätta sjunga. Vi får väl se… 😉

image

Nu ska ni höra det jag alltid har älskat att sjunga… Ur Förklädd Gud.

Gå gärna och lyssna 6/6 i Sofia Kyrka.
Kanske ser ni mig. Kanske inte?
Kanske är jag Förklädd..?  😉

image

Lämna en kommentar

16 maj, 2016 · 20:48

Nu far tankarna vidare till nästa musikaliska hamn. Ni vet hur tankar kan flyga…. Från den ena konserten till den andra. Från Carmen-musik med Elsistema-barnen på måndagskonserten till Habana ur Carmen, med Anders Widmarks jazzgrupp, via gränsöverskridande dans på Eurovision-tävlingar här om dagen.

http://www.svtplay.se/klipp/8439250/mellanakt-the-grey-people

Och så associerar jag vidare med musikens hjälp, som om musiken vore mina vingar som bär mig längre och längre ut på öppna vatten.

Ändå behöver jag inte gå många steg – om ens några – för att uppleva allt det där som är utöver det vanliga här i livet.

Bara se, höra och njuta….

image

Och om allt ibland kan kännas som en motig uppförsbacke där man hela tiden blir frånåkt – tänk då att din tid kommer då du flyger ut över hav och vidder med musikens hjälp och tankens kraft.

image

Lämna en kommentar

12 maj, 2016 · 16:54

Tvivlet, ni vet…
Det gamla gnagande tvivlet, har slagit till….

image

Igår hade jag en argumentation på sociala medier med en person som inte alltid har samma åsikter som jag, men vi har ändå kunnat diskutera, och det har vi gjort. Igår började det rätt bra, men slutade mindre bra, vilket ledde till att jag började tvivla på min roll på nätet överhuvudtaget.

Ibland får jag höra att jag är så politisk på nätet. Om man med det menar engagerad, är jag med. Det känns positivt. Men att bara agitera och bli någon slags tyckarmaskin, är ju inte roligt. Jag hämtar ofta inspiration från någon artikel jag har läst, när jag bloggar också.

Men igår när jag bloggade, tänkte jag att jag ska minsann vara så mainstream jag bara kan, utan att vara helt menlöst positiv…. Jag orkar helt enkelt inte med alla negativa tankar som politiskt engagemang föder.

Nja. Det gick sådär.. 😉

Jag kan ju inte bara sabotera mitt gamla ”bloggvarumärke” sen 10 år tillbaka.
Det där jag tänkte från början med att blogga – att jag skulle försöka höja mig lite över mitt vardagliga jag och höja blicken över min egen nästipp. För 10 år sedan gick det bra. Vi som bloggade var för varandra anonyma, och kände bara varann genom varandras inlägg. Då var jag fri att tycka och tänka vad jag ville – inom anständighetsramarna förstås. Då fanns inga nättroll, eller andra trista element.
Då var det lätt att blogga, lätt att tycka och lätt att vara lagom personlig.

image

Nu tillåter jag mig att tvivla. Jag kan inte längre känna mig fri när jag skriver.  Att blogga 100 dagar i sträck gör också sitt till. Jag är ju ingen journalist som kan få till en snitsig text varje dag före dead-line. Jag är bara jag. Förra året kändes 100-dagarsbloggandet som en hjälp att komma igång, men i år går det lite mer i tomme.

Det är inte längre jag som styr vad jag skriver, utan livet, och det jag för tillfället har för mig får vädras lite godtyckligt i bloggen.

Så varför bloggar jag?

Jag lever nog på hoppet att plötsligt få en sådan där, som jag tycker, genial idé, som jag ibland kan få när jag undervisar eller mitt under en promenad eller medan jag sjunger eller spelar. Alla mina bästa tankar brukar komma medan jag håller på med något annat.

image

Men måste jag blogga hundra dagar i rad för det?

Återstår att se….

Ikväll blir det i alla fall konsert.
Kanske får jag en brilliant idé då?

I så fall kan jag ju skriva om det imorgon,  om tiden är mogen. Alltid nåt.

Ha det fint!

https://www.facebook.com/events/1556395477987125/?ti=cl

2 kommentarer

8 maj, 2016 · 10:40

Så trodde jag att den började, den kända barnpsalmen, när jag var liten. Det var jag nog inte ensam om och likt många texter som skrevs om och för barn blev även denna smått obegriplig.

När man sen börjar förstå orden, kan det bli än mer oförståeligt….

”Tryggare kan ingen vara,
än guds lilla barnaskara….”

image

Vilken var nu denna lilla barnaskara?
Var det jag, mina bröder och min syster?
Kanske var det några fler…
Kanske var det alla som bad en kvällsbön?

I så fall var det inte jag och mina bröder och min syster. Vi bad inga böner, såvitt jag kan påminna mig….

Min känsla från start har på något sätt alltid varit att religion innebär att någon eller några är inkluderade och några exkluderar från gemenskapen. Och ofta av någon outgrundlig anledning.

Det beror säkert mindre på grundarna av religionerna än uttolkarna av demsamma.

”Vart jag mig i världen vänder…”

Jag kan inte annat än tveka. Det finns ingen självklar väg att gå längre….

Man åberopar sin gud i olika tonarter runt om i världen och inte bara präster och imamer eller andra religiösa ledare  gör det, utan även de som vill bli sina länders presidenter eller statsmän och statskvinnor. Som om de vore bättre skickade att styra sitt land bara för att de uttalar namnet på sin religions gud.
Sen struntar en del av dem fullständigt i FN-deklarationer om mänskliga fri och rättigheter.

Jag känner mig fortfarande lika liten och förundrad över världen som när jag 5 år gammal sjöng den gamla slagdängan, ”Lasse, Lasse, liten…”

Listen to Camilla Lasse liten.mp3 by millroll #np on #SoundCloud

Men till skillnad från ”Trygga räkan”, var det ingen religiös text, och därigenom mer begriplig, även om världens storlek var svår att omfatta, och är minst lika svår nu.

Jag står kvar här än och ser just ingen bra utväg….

Lämna en kommentar

5 maj, 2016 · 12:42