När ett projekt inte längre är ett projekt utan förvandlas till en livsstil.

Jag såg programmet om Thomas Olsson i förra veckan och fascinerades av hans tålamod och entusiasm. Han fick en idé om att spela in en film om Snapphanarna för över 20 år sedan. Sedan dess har han spelat in scener med i stort sett hela Sveriges skådespelarkår. Han själv hade varit statist i några filmer tidigare, men här hade han huvudrollen i sin film, med manus av honom själv. Han har också en filmare som är lika entusiastisk som han men som också jobbar ideellt vid sidan av sitt ordinarie arbete. Men ingen utom han själv har, såvitt jag förstår, någon överblick eller känner till hur det hela ska sluta….

Mycket roligt och intressant program som jag har länkat till här nedan.

Tillbaka till storstaden, efter två månader i sträck på landet, börjar jag åter fundera över hur jag ska fortsätta och landsätta mitt eget livs projekt. Och efter att ha tagit del av programmet om Thomas Olssons projekt börjar jag ana, och till viss del fasa för, att mitt kan gå samma öde till mötes – att aldrig bli riktigt klart. Mycket är redan gjort. Ungefär 75 % är klart, men det där sista lilla…. Det visar sig vara det mest oöverskridliga. Eller?

Jag har nog varit lika målmedvetet inriktad från början om vad jag ville uppnå, men ju mer tiden går flyger mina ambitioner iväg. Inte bara ambitioner utan även slutstationen tycks flytta på sig. Jag hade en idé om slutet på berättelsen, men ju närmare jag kommer, desto svårare blir det att bestämma sig. Det handlar ju inte inte bara om dans, musik, konst och berättande utan också om naturlagar och matematiska ”formler”.

När ett pedagogiskt projekt ska innehålla såväl konstnärliga upplevelser som faktabaserade kunskaper, känns det som om något av det får stryka på foten.

I min berättelse reser de nio entalen med ”Taktfartståget X10” mot Decimaplatån – där de når 10-talsnivån – för de vill ju alla bli tio gånger mer värda. Tåget går med ”rörelseenergi”. Varje ental representeras av sin siffras karaktär, dans och musik och för att komma vidare måste alla lära sig varandras danser. Så långt är allt lugnt. Väl framme vid slutstationen får entalen para ihop sig två och två för att kunna gå de tio trappstegen upp till Decimaplatån, där de uppgår i ett gemensamt 10-tal. Det är här funderingarna kommer… Finns där inga ental längre? Eller finns det 10 gånger mer av alla tal? Eller ska jag lämna berättelsen vid porten till 10-talsnivån, för att i ett senare skede starta ett nytt projekt om tiotal? Kanske finner vi då ett nytt högtflygande sätt att färdas på?

”På sångens vingar flyger vi tio gånger så högt”….?

I min fantasi skulle jag kunna hitta på vad för roligheter som helst, men kanske underlättar jag inte precis att barnen uppnår en större matematisk förståelse, såsom syftet var med projektet från början… 😉

Nu har jag insett att jag måste börja ”killa mina darlings”, och stanna tåget i tid. Men hur? Ja, det är ju också en skön konst.

Mitt projekt startade för ”bara” 12 år sedan, så än så länge är det inte lika ”evigt” som Thomas Olssons. Och till skillnad från hans, har ju mitt projekt presenterats för och använts av 8 skolklasser och ett antal pedagoger redan….dvs, alla danser har dansats och början på berättelsen har berättats. Även ett slut har presenterats, där barnen själva har fått ge förslag på hur det sista udda entalet Fem ska komma vidare upp till Decimaplatån, när det fattas fem…. Ja, detta projekt kan ju, som ni förstår, också utvecklas till ett socialt projekt där det handlar om samarbete och samspel. Det kan också handla om ”klimatsmarta” svar på hur vi kan lösa transporter utan att tära på jordens resurser… Med fantasins hjälp och/eller kreativa lösningar med jordnära räkneexempel och handfasta råd….

Och på detta sätt kan ett projekt leva vidare i sitt ofullständiga skick utan att man vet varken ut eller in.

Många har följt min projektresa från start här på bloggen – från en svindlande idé till ett uppgående i ett evigt kretslopp av idéer, och jag har visserligen visat upp mina danser och spelat musiken många gånger, men här på nätet har jag aldrig spelat upp något av det. Snart kan det emellertid bli möjligt. Nu har jag anmält musiken till STIM och om jag anlitar en ”aggregatör” (som kan förmedla min musik till Spotify, etc) kan musiken snart finnas i en ”högtalare nära dig”.

Men… ”Jag ska bara….” Och vips har det gått 20 år! Men jag kan ju trösta mig med att jag inte är ensam om denna erfarenhet… 😉

Och jag har lärt mig av Ett, att

”Ett tar ett steg i taget…” 😉

https://www.svtplay.se/video/23208330/i-huvudet-pa-en-filmskapare?start=auto

Lämna en kommentar

12 augusti, 2019 · 15:47

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.