Befriad!

Nu har jag varit pensionär i ett drygt år. Och jag har alltmer insett och känt med hela mitt innersta vad det har betytt för mig.

Jag är befriad! 😊

Aldrig har jag väl sett mitt arbetsliv som någon slags fångenskap, men ändå har mitt pensionärsliv inneburit just det – en befrielse från en slags fångenskap.

Det sägs att många unga vuxna ser sitt arbete som meningslöst, men ändå något man måste göra för att kunna leva ett självständigt och ett relativt lyckligt liv.

Nej, mitt arbete har aldrig känts meningslöst, även om jag har känt mig som ”rätt kvinna på fel plats”, periodvis, men själva jobbet med barn har alltid känts betydelsefullt. Så vad har känts så befriande när jag väl har sluppit ut ur ”fängelset”?

Förut har jag hävdat att det har att göra med att ”det är bara jag som bestämmer över mitt liv”, vilket delvis är sant. Men nu börjar jag undra om det inte också är det att tanken släpps fri? Jag kan tänka fritt, uttrycka mig fritt och behöver inte tänka på att jag representerar min arbetsplats eller min yrkeskår eller mitt arbetslag. Jag behöver inte tänka på vad föräldrar till barnen ska tycka om vad jag gör eller säger eller vad kollegor eller rektorer ska tänka eller tycka.

Om jag nu gör något av mitt mattedans-projekt för 6-åringar är det jag som har gjort det och bestämt hur det ska utföras och jag behöver inte fråga någon annan. Det är mitt projekt och det är bara jag som drabbas om något går fel.

Det är naturligtvis lite läskigt för en velig person som jag, som inte är van att vara ensam om att fatta beslut, men det är också… just det…

…. Befriande!

Jag som är snart 66 år har äntligen tagit ansvar för mig själv och mina egna handlingar. Utan att snegla åt olika håll. Jag behöver dessutom inte stå till svars för om jag lever ett pensionärsliv som alla andra. Sover om morgnarna och tar kafferast när jag vill … 😉

Det är bara bonus om jag gör något extra…

Jag tänker på Greta Thunberg som tar ansvar för en hel värld och som, hur hon än bär sig åt, får skäll för vad som eventuellt är mindre ”genomtänkt” eller ”klimatsmart”, från människor som aldrig i sitt liv har gjort något gott för klimatet själva. Om Greta klarar av dessa självpåtagna utmaningar och allt detta klander – varför skulle då jag tveka om minsta småsak? Jag som inte har något att förlora. Min framtid ligger till största delen bakom mig, liksom studier, arbetsliv och övriga livsprojekt.

Men kanske är det så jag ska tänka, för att finna modet mitt i befrielsen – att jag har inget att förlora?!

Jag tror att kanske alla människor som gör något världsförbättrande tänker så. ”Det kan inte bli värre än det redan är, om jag gör något…. Det kan helt enkelt bara bli bättre!”