Dagens betraktelse över mänsklighetens mognad följer här:
Jag blir lätt frustrerad över bristen på mognad hos vuxna människor i vår omvärld. Och de som har kommit en bit på vägen i rätt riktning, blir inte lyssnade på. Eller så blir de negligerade eller förlöjligade.
Efter att ha jobbat med barn i hela mitt liv, kan jag ibland dystert tänka att utvecklingen går bakåt för såväl individen som för hela mänskligheten. Barn har ju en förmåga att ställa frågor som vuxna inte vågar ställa, eftersom de ofta inte vill bli avslöjade som okunniga eller rent av korkade. Så vuxna håller masken medan barnen ställer de adekvata frågorna. De behöver inte låtsas att de är fullfjädrade. De vill bara veta och förstå sambanden. Ibland vill de också förstå varför vuxna säger en sak, och gör en annan. Varför vuxna säger att alla människor är lika mycket värda, men ändå behandlar människor olika.
En vuxen som blir kallad för klimatförnekare, tycker det är en värre kränkning att bli kallad så, än att bli utsatt för klimatförändringarnas effekter. Vår regering tycker det är värre att ungdomar höjer rösten på moderatmöten än att ungdomarna inte har någon framtid att se fram emot. En som blir kallad rasist känner sig mer utsatt, än den som faktiskt blir utsatt för rasism.
Det tycks som om en stor del av ”de vuxna”, kristna, i västvärlden – också i Sverige – inte ”vågar” ta ställning för de barn och kvinnor, och andra utsatta, som dödas och lemlästas, och blir utsvultna och bostadslösa i Gaza – kanske av rädsla för att bli kallade antisemiter?
(Jag vet att problemet är mer komplext än så, men jag vet också, efter att ha läst Johannes Anyurus text i ETC, om hur lång tid det tog för svenska författarförbundet – flera månader – att enas kring en text om kriget i Gaza och Hamas attack mot judar 7/10, och hur extremt svårt det verkar vara för dessa intellektuella vuxna, att på något sätt enas i en text om att fördöma staten Israels krig i Gaza. Så, om man ”kokar ner det”, i just det fallet, handlar det kanske just om rädsla för att beskyllas för att vara antisemit?)
Jag har ofta tänkt att man borde sätta fritidspedagoger eller förskollärare som medlare i konflikter i världen, för egentligen känns det som om världsledarna befinner sig på ”sandlådenivå” och beter sig som småungar som inte har fått någon fostran. Men så tänker jag att, det är nog så mycket lättare att medla mellan barn än mellan vuxna världsledare. Barnen har ännu ingen heder att förlora, inga ansikten att tappa, och inga livslögner som ska avslöjas. De har inget upparbetat, ingrott självförsvar att rasera.
Dessa vuxna är nog ohjälpligt förlorade – omöjliga att föra ett vuxet samtal med, så som man faktiskt kan göra med ”riktiga” barn.
Men vi andra då? Som varken är barn eller förljugna världsledare. Är vi mogna nog att baxa allt åt rätt håll? Att ta rätt beslut för oss själva och för dem som kommer efter oss? Är vi tillräckligt många mogna för att kunna styra utvecklingen i rätt riktning, eller har vi tappat kompass och karta, och följer bara närmast lätttillgängliga ”influencer” i vår närhet som ger oss det vi vill ha för stunden?
Vi kan kanske börja med att inte ljuga för barn, utan istället säga som det är. Vi kan inte rädda världen genom att låtsas som om vi vet och kan allt, utan istället vara vuxna nog att våga ”tappa ansiktet” och erkänna vad som har gått fel, men också att erbjuda oss att ändra oss och rätta till felen. Vi kan lära oss tillsammans. Och agera tillsammans. Då kan vi kanske bli de vuxna förebilder vi egentligen vill vara?
Är vi mogna nog?
Det återstår att se, men vi får inte vänta för länge…
Vad händer om vi skjuter upp till morgondagen, vad vi kan göra idag? I vissa fall händer ingenting. Men skjuter vi upp omställningen till ett hållbart samhälle till en annan dag, eller ett annat år, kan det bli dyrt och kostsamt för oss. Om det ens är möjligt?
Problemet är att i det fallet blir det förmodligen inte dagens politiker som får stå till svars för konsekvenserna av brist på handling i tid.
Peter Alestig skrev i dagens DN, om hur vi reagerar på alarmism, apropå överbefälhavarens och regeringens skarpa varningar om krig i Sverige. Människor blir inte så ofta sugna på att agera på alarmistiska budskap. Man blir snarare handlingsförlamad och vill helst inte tänka på saken. Han jämförde med när Greta Thunberg sa att hon ville att människor skulle gripas av panik, för att därefter agera adekvat på vad som händer. Jag tror att hon har delvis rätt, trots allt. Om det händer något akut – som att det börjar brinna – brukar många människor handla direkt och instinktivt. Få står kvar och ser på när elden tar sig vid en brand.
Men det är väl svårare att agera när faran är långt borta, och man vet inte riktigt vad som krävs av en. Man kan larma och varna – om man ser att det farliga närmar sig – men vilka kommer att lyssna och agera på det? Och hur många känner sig manade att hjälpa till? ”Vad kan jag göra”, tänker nog många. Och precis som i fallet med varningen om att kriget kan komma till Sverige, är det svårt att veta precis på vilket sätt man själv ska agera. Framför allt om man är ett barn som kanske inte har föräldrar i närheten att resonera med. Att lämnas ensam i sin oro för kriget, är nog det värsta. Sen kan det ju också vara ångestfyllt för de föräldrar som just har flytt sitt hemland pga krig, förföljelse och terror, att lugna ett oroligt barn. Om man är ensamstående förälder kan det också vara svårt att hinna med att lyssna på sina barn och prata med dem när de behöver.
”Var är föräldrarna?” Så skriver oförstående människor som kommentar till att barn blir oroliga för kriget och ringer till BRIS. Barn som kanske får information från andra barn, som har sett på TikTok att kriget kommer till Sverige imorgon.
Som svar på frågan: – Föräldrar jobbar förmodligen. Inte sitter det en vaksam förälder vid varje barns sida, som läser och förklarar information och budskap från regeringens håll. Eller? Kanske finns om man har tur, en och annan lärare, eller fritidspersonal att tillgå, om man är så ung, men tonåringar är ju ofta utelämnade till varann på eftermiddagarna efter skolan.
När det gäller oro för klimatet, finns det ju föräldragrupper bland klimatorganisationerna, som specifikt engagerar sig i sina barns välmående och i deras framtid, som exempelvis ”Våra barns framtid” eller ”Rebellmammorna”. Det finns också psykologer som särskilt inriktar sig på dessa frågor, och som kan hjälpa föräldrar med att prata om klimat-oron och visa hur de tillsammans med barnen kan ta sig an problematiken. Barn blir ju alltid lugnare, om de vet att de vuxna tar deras oro på allvar.
Om barn ser att vuxna agerar som ”vuxna i rummet” vågar de slappna av och göra det som barn gör mest, utan att behöva dra lasset och ta ansvar för en hel planets framtid.
Låt oss alla visa att vi är just de vuxna, som barn behöver. Det gäller i krig, såväl som i fred. Det gäller i alla konflikter och meningsskiljaktigheter där barn blir offer för vad vuxna ställer till med. Men det handlar inte bara om att släcka bränder och lösa konflikter. Vi måste ju också visa att det finns roliga saker i livet, som är värda att leva och kämpa för. Sådant som vi alla – barn och vuxna – blir glada av. Sådant som inte behöver kosta något, men som ändå känns värdefullt. Det enda som behövs är tid. Att ta sig tid att prata, sjunga, spela spel, se en film eller något vi har kommit överens om är roligt att göra tillsammans.
Och det bästa är, att de roliga sakerna behöver vi inte vänta med till morgondagen.
I hela mitt arbetsliv har jag jobbat med barn – små och stora. Som mellanstadielärare, musiklärare, förskollärare och fritidspedagog. I början av min lärarbana kände jag mig inte riktigt mogen min uppgift. Ibland var jag bara tio år äldre än dem jag skulle utbilda och fostra till ”goda samhällsmedborgare”. Men med erfarenhet av olika stadier och arbetsplatser, kändes det alltmer bekvämt att vara den pedagog jag var utbildad till att vara. Jag var ju själv yngst i en syskonskara på fem barn och var mer van vid att rätta mig efter vuxna. Inte att styra och ställa med andra människor.
Det kan nog ändå vara bra att veta hur det är att bli styrd, och inte bara veta hur man styr, om man ska bli lärare. Men att växa in i lärarrollen tar ju lite längre tid och kraft för en, när det inte faller sig naturligt. Jag trodde nog att man måste vara sträng och bestämd som lärare, för att lyckas riktigt bra. Det stämmer ju delvis, men det är inte hela sanningen. Det räcker ju inte att vara bestämd – man måste ju veta vad man vill bestämma om också. Det är inte så lätt att veta när man är nyutexaminerad lärare.
Det var egentligen när jag gick min andra lärarutbildning – till rytmik och musikpedagog på Musikhögskolan – som jag fick en idé om hur jag ville vara som lärare. En av våra lärare berättade vad själva ordet ”pedagog” betydde – att gå vid din ”fot”/vid din sida. Alltså, inte att gå före och inte efter, men bredvid eleven. Man visar vägen till kunskap, men man lyssnar också in elevens synpunkter och kunskaper.
Då föll det på sin plats – den som jag egentligen alltid hade haft som pedagogisk förebild i mitt liv, var min egen mellanstadielärare – och jag insåg att det var precis som en sådan lärare hon hade varit, som jag själv ville vara. Hon visade vägen till kunskap, och hade ett demokratiskt synsätt på hela undervisningssituationen. Hon kunde dessutom vara bestämd och sträng. Hon kunde bli arg, men vi förstod alltid varför. Det är ju skillnad mot lynniga vredesutbrott över elever som kanske inte förstår vad de har gjort för fel.
Människor som leder barn behöver vara både inkännande och inlyssnande och samtidigt tydliga med vad de vill. Men också tydliga med att de står på barnens sida. Att inte svika dem. För vilka förebilder är de då?
Det är något man önskar att våra politiker också klarade av. Att lyssna på sina medborgare. Att vara tydliga med att de står på medborgarnas sida. Inte utnyttja sin ställning, och köra över vissa och premiera andra.
Barn känner ju väldigt tydligt av när en lärare uppträder orättvist mot vissa elever och bannar dem för något de inte rår för. En sådan lärare hade jag på lågstadiet. Hon skällde ut en flicka under en hel lektion, för att hon inte kunde räkna ut några enkla tal med hjälp av en kulram. Vi andra satt och led med flickan, men vågade inte säga något till den arga fröken. Däremot sprang vi fram efter lektionen och tröstade henne. Långt senare visade det sig att flickan var nästan döv, vilket inte läraren hade koll på. Oavsett det, så ska aldrig en vuxen skälla ut ett barn inför en hel klass, för att barnet inte kan räkna ett enkelt tal (vilket hon ju hade kunnat om hon bara hade förstått och hört frågan). Jag blev också utskälld en gång för att jag inte visste var vi befann oss i högläsningsboken. Eftersom jag kunde läsa redan innan jag började skolan, läste jag ut boken medan andra barn satt och stakade sig på första sidan. Det var ju plågsamt för alla parter – både den som kunde läsa, och den som inte kunde. Den läraren gick aldrig bredvid och visade vägen, och inte heller tog hon hänsyn till våra förmågor, eller brist på förmågor. Hon visade aldrig förståelse för hur vi hade det eller ville veta vad vi tänkte på.
Hur vi behandlar våra barn, visar också hur vi behandlar varandra i samhället. Om politiker inte tycker att barnen är det viktigaste i världen, visar det tydligt att de inte är intresserade av hur människor har, överhuvudtaget. Om de inte vill lyssna på barnen som är oroliga för sin framtid, har de heller inget intresse för att skapa ett gott och rättvist samhälle för alla. För ett samhälle är aldrig starkare än sin svagaste länk. Om du slår ifrån dig, och säger att barnen skriker, och att de inte kan uppföra sig, visar det bara att du inte har lyssnat i tid. För barn som aldrig har blivit lyssnade på, blir allt mer frustrerade och allt mer högljudda.
Jag har som sagt, jobbat med barn länge – sen 70-talet. Då var personaltätheten hög och barngrupperna rätt små. Det var lugnt och trivsamt på avdelningarna. Barnen kanske skrattade och pratade högt i lekar, men behövde sällan skrika för att någon i personalen, eller de andra barnen, skulle höra dem.
Men i takt – eller otakt – med tidens gång har förhållandena blivit de motsatta. Stora barngrupper med få i personalgruppen. Särskilt på fritidshemmen, där det blev allt oftare ovanligt med en utbildad fritidspedagog på avdelningarna. Och ljudnivån blev därefter. Lokalerna var inte anpassade efter gruppstorlekar, heller. För att märkas och höras över mängden, behövde barnen höja sina röster. Det är naturligt. Det är inte barnens fel. Det är vi vuxna som bäddar fel för våra barn när vi vi inte lyssnar till deras behov. Då ska vi inte skälla på barnen om de skriker istället för att prata.
Har vi inte odlat och vattnat en planta rätt, är det inte plantans fel, att den inte växer som den ska.
Igår skrev jag ju om att vi måste visa förståelse för varandra, men förståelse kommer inte av sig själv. Förståelse får man om man har kunskap. Har man inte kunskap bygger man sina åsikter på lösa antaganden eller fördomar. Fördomar har bara de som inte har kunskap.
En lärare som skäller på ett barn som hör illa, har ju fördomar om det barnet. Hade hon brytt sig om barnet och försökt förstå hennes problem hade hon inte varit så elak.
”Var kommer barnen in”, fanns det en låt som hette för många år sedan. Det verkar inte finnas någon plats för barnen att leka och lära på, där de blir respektfullt behandlade och där de får lära sig att visa respekt för andra. Har vi gått 100 år tillbaka i tiden, när barn skulle synas men inte höras? Är barnen inte viktiga att bry sig om förrän de får rösträtt, eller förrän de skaffar jobb och betalar skatt, eller förrän de gör sin värnplikt – tar till vapen och försvarar vårt land?
Ett land, som vid det laget kanske inte är värt att försvara längre, med en urlakad demokrati, en underminerad välfärd och en överutnyttjad och förgiftad natur.
Och…
Apropå att politikerna borde skämmas för vad de har gjort fel, som var temat igår… 😏 …
Det verkar snarare som om politikerna har tagit till ett hårdare ”artilleri”. Istället för skämmas, har man börjat skrämmas. 🙄
Jag läste om en 14-årig flicka som hade sett på TikTok att det kan bli krig i Sverige, och hon hade blivit livrädd, precis som hennes kompis, som hade berättat om det. Föräldrarna fick prata och lugna ner flickan som i sin tur lugnade ner kompisen.
Och som ”lök på laxen”: Idag kunde man läsa i DN om att Försvaret har underlåtit att polisanmäla sexuella övergrepp i över 20 olika fall. Enda straffet var lite lägre lön, och en del blev till och med befordrade, eftersom ledningen fortfarande hade förtroende för männen som hade utfört övergreppen, trots att de hade erkänt. En av kvinnorna vågade berätta för tidningen utan att vara anonym, men det var för att hon till slut hade sagt upp sig. Man baxnar.
Flickor har alltså dubbel anledning att vara rädda för krig och att ”göra lumpen”, för vem ska försvara dem när det kniper?
Men är man svensk medborgare ska man slåss för sitt land! Det var gårdagens budskap till svenska folket.
Att slåss och skrämma små barn, är det ”nya svarta” nu.
”Bara så att ni vet det, barn – ni ska inte skrika, inte hävda era mänskliga rättigheter att uttrycka er, inte drömma om en bättre värld utan krig, inte hoppas på en ljusnande framtid – ni ska bära vapen och lära er döda för att försvara ert land. Det är där ni kommer in.”
Jag fasar för nästa ”påbud” från regeringen.
Ska jag huka mig? Nej, jag måste resa mig.
För barnens skull!
PS Och sen ska man ju inte komma och klaga på klimataktivister, och säga att de är alarmister! 😡 DS
I fredags gick jag till en ”riktig” frisör för andra gången i mitt liv….
Det gick bra, men lite pirrigt var det. Första gången jag gick till en frisör – ungefär 45 år sedan – sa min dåvarande pojkvän: ”Gör aldrig om det där!” Det hör väl till saken, att jag hade klippt av en ganska rejäl bit av mitt hår. Från midjelångt till en slags page. Jag hittade ingen bra ”efterbild” till bilden nedan, men det har väl aldrig varit så populärt hos pojkvänner över lag, när flickvänner klipper av sitt långa hår, men han behövde kanske inte ha uttryckt sig fullt så kategoriskt. 😏 Men jag gjorde aldrig om det. I alla fall inte under tiden vi var tillsammans. Och som sagt… Till frisören gick jag inte igen förrän i fredags.
Jag lät mitt hår växa igen, fast den här gången med lugg. Inte förrän det tog slut på förhållandet fick en av mina vänner klippa mig igen.
Före förra klippningen hos frisör.
Jag tror det handlar om en slags frigörelse att klippa sig kort. Det är väl sen gammalt…
Jag har väl aldrig varit speciellt intresserad av att fixa mitt utseende, men håret har alltid varit betydelsefullt.
När jag var liten, var det min pappa som klippte mig och mina tre äldre bröder. Ungefär lika kort, även om han inte tog fram rakapparaten när klippte mig.
Min storasyster tror jag aldrig han klippte. Och när jag började bli 10 år ungefär, sa mamma att hon skulle klippa mig, för hon tyckte jag skulle få se ut som flicka.
Kanske var det för sent, för jag hade redan blivit en ”pojkflicka” och trivdes bra med det. Men mamma hoppades väl ändå lite på att det bara var en fråga om mognad… 😏
Hela lågstadiet lekte jag och min kompis, som också var en pojkflicka, bara indianer och cowboys med de andra pojkarna i klassen. Jag avskydde att ha kjol och att leka med dockor. Dockskåp, var däremot roligt. Det var ju mer som teater, och rollspel. Jag fortsatte att ha ganska kort hår. Det var ju också Beatles-tider, och för mig var nog Beatles-frisyren den ultimata frisyren på såväl pojkar som flickor.
Mamma och jag
Mamma gav inte upp. När jag var i 13-, 14-årsåldern, tyckte hon att jag skulle måla ögonfransarna och bli lite söt för pojkarna.
”Jag tänker inte måla mig”, sa jag. ”Vill de ha mig, får de ta mig som jag är”.
Men mamma gav inte upp. När jag skulle åka på språkresa till England, fick hon mig att gå till NK för att permanenta ögonfransarna, och det gick jag med på. Jag slapp ju hålla på med det där kladdet själv, som jag bara tyckte var onödigt och dumt. Det innebar ju däremot inte att någon kille i England tittade mer på mig, för att jag hade lite mörkare ögon fransar… Det hänger nog inte på det… 😏
Till min fd pojkväns försvar – som jag träffade några år efter Englands resan – kan jag säga att han var helt på min linje i det fallet. Han tyckte bäst om när tjejer var naturliga. Det var ju dessutom 70-tal. Då skulle man slänga BHn och strunta i sånt där yttre kommersiellt bjäfs… 😏
Nåväl. Efter att ha klippt av mig mitt långa hår för andra gången blev det några mer eller mindre passande frisyrer.
FrigjordLite längre hår hos både mig och min frisör. Här klipper vi tillsammans till ett nytt tyg till båtdynor. Hockey-frillan var inte så passande…ToppenklippningÄnnu en favorit…
Tidens mode har förstås påverkat mina frisyrer de senaste 45 åren. Och sen 40 år tillbaka har jag ju haft samma – min egen kära hemmafrisör – som jag till slut ”lät” gå i klipp-pension. 😏
Man ska sluta när man är som bäst, tror jag hon tänker. Men man ska aldrig säga aldrig…rätt vad det är kanske det rycker i klippfingrarna igen?
Gärna för mig! 😍
Men nu har jag i alla fall ingen ”frisörfobi”, längre.
Ett litet steg för mänskligheten – ett stort för mig!
#EverydayForFuture
Och så lite fler ”hårbilder” från förr, som bonus.
Tjingeling!
PS Det här inlägget hade för en gångs skull ingenting med klimatet att göra, men ingen regel utan undantag… Kanske möjligen litegrann om man tänker på det där med kommersialism? 😏 DS
Hoppas ni mår bra, mitt i sommaren! Hälsoläget för mig och för vår planet har det tyvärr varit sämre ställt med. Den feberhetta min kropp har genomlidit under veckan som gått, har jag i alla fall kunnat lindra med febernedsättande medicin, och jag har tackat min tur i livet, att jag föddes på en plats på jorden där man kan få rinnande vatten ur kran, för törstig blir man. Men också medveten om att grundvattennivån är ovanlig låg i sommar. Mellan feberattackerna läser jag om den fd SD-politiker som greps, anklagad för mord och brott mot griftefriden, och som nu dömts till 16 års fängelse. Det anmärkningsvärda är att den anklagade, nu med hjälp av sin advokat, vill överklaga. Det var inte hans uppsåt att mörda. Han ”trodde” inte vapnet han hade i handen var laddat. ”Varför skulle han vilja skjuta sin nära vän?”
Det här är en efterförklaring, och inget den anklagade hade nämnt vid första förhören. Dagens ”spaning” handlar inte om den fruktansvärda mordet i sig, utan om mördarens beteende efteråt och hela taktiken att spela dumt ovetande och sen komma med osannolika bortförklaringar, som jag inte helt osökt liknar vid SDs förhållande till kunskap och forskning. De använder mycket sällan just de orden. Istället ”tror” de inte att människan påverkar klimatet, och framförallt ”tycker” de att de själva inte har något ansvar för att ta reda på det. De ”chansar på att vapnet inte är laddat, och skjuter sin nära vän”. De vill helst inte veta hur det egentligen förhåller sig. Då skulle någon komma på dem med att dölja sanningen. De ”tror” att svenskarna hellre vill ha billig bensin och äta kött än att göra rätt för sig. De vill ha kärnkraft och ”tror” att framtida generationer ska klara avfallshanteringen förutom att de ska lösa effekterna av klimatförändringarna. De ”tror” att de själva ska hinna leva livets glada dagar innan katastrofen kommer.
Vill du lägga ditt liv i dessa risktagares händer? De riskerar inte bara sina egna liv, utan hela planetens. ”Äsch! Det är en världslig sak”, som Karlsson på taket skulle ha sagt. SD gör en ”vitbok”, säger förlåt och flyger vidare.
Vår planet behöver såväl modiga klimataktivister som modiga riksdagsledamöter som kan och vågar säga som det är. Klimataktivisterna behövs för att bilda opinion genom aktioner och demonstrationer och i riksdagen behöver vi dem som kan agera för en rättvis och hållbar klimatpolitik som inte bara räcker så långt deras egna näsor räcker. Vår planet klarar sig inte utan dessa modiga människor.
Klimataktivisterna gör sin del men så länge ledamöter i riksdagen som ser som sin främsta uppgift att motarbeta dem, är i majoritet, är det mycket svårt att få något vettigt gjort på demokratisk väg. En del av politikerna vill till och med terroriststämpla klimataktivister och drar alla över en kam, likt Erdogan som terroriststämplar alla kurder.
Om vi väljare tillåter de naturfientliga partierna att vinna i höstens val, blir miljö- och klimatrörelsen enbent och vi blir i princip oförmögna att agera och följa Paris-avtatalet. Och redan nu är riksdagsmajoriteten en enfaldig hop politiker som pekar åt helt fel håll, när det gäller klimatpolitik.
”Die dumme Schweden”, sa man för många år sedan, och jag vet inte var uttrycket kom ifrån, men det känns som om vi börjar göra skäl för namnet, när vi likt bortskämda barnungar lockas av partiernas populistiska valfläsk inför valet. De som lovar mest kärnkraft och lägst bensinpriser tycks gå vinnande ur striden. Det enda partiet som helt och fullt har förstått konsekvenserna av dylik politik, kan förlora och försvinna ur riksdagen.
Vi som röstar i höstens val är de sista som kan påverka vår planets framtid och om vi har tur och skicklighet kan vi vända trenden. Ska vi ta den chansen, eller ska vi skita i det?
Det är upp till oss, och inga andra.
Jag vill inte att någon ska skämmas, men å andra sidan har jag tappat tålamodet när det gäller att visa ”planetförstörarna” förståelse. Jag har inte tid med det. Ingen har tid med sånt!
Ha en skön helg, så gör vi världen bättre sen!
”Kanske redan på måndag? Ja, då säger vi väl det och hugger till!” (Veckans gåta: Vilken låt kommer den texten ifrån? 😏)
”Samtal pågår”. Vid Sagerska, utanför statsministerns hem försöker vi finna bästa lösningarna på klimatkrisen. Vi som samlas där på fredagar, och vi som samlas på Medborgarplatsen på lördagar och alla ungdomar runt om i världen som deltar i ”Fridaysforfuture-demonstrationer”, och alla andra som på olika sätt engagerar sig hemma och på jobbet och i olika miljöorganisationer. Det är inte det att inte intresse finns för vår tids ödesfråga men det verkar vara så ödesdigert omöjligt att försöka enas om hur vi ska gå tillväga. Våra politiker, som borde leda oss i kampen, lämnar ”walk over” (vilket öppnar upp för ett ytterligare parti – Klimat-Alliansen), och verkar tycka att det är någon annans ansvar. Eller så låtsas de att just deras parti har den bästa politiken. I Sverige har alla riksdagspartier, utom ett, verkat komma fram till att ingen enskild vuxen ska behöva ta ansvar för sina barns framtid på vår planet. Och politikerna tycks också vara överens om att ”sisten på bollen” att ta ansvar, vinner nästa val. De få (två) partier som ändå har en klimatpolitik värd namnet, har nu börjat gnabbas med varann om vilka som är sämst på klimatet, och vilket parti som är dummast mot det andra.
När jag jobbade med sexåringar i skolan, kom det ibland fram barn till mig som sa: -”Han knuffade mig!”, varpå barn 2 sa: -”ja, men det var han som började, för han retades”. Ganska ofta kunde jag lösa situationen genom att säga att ”jag bryr mig inte om vem som började, men den som slutar först är bäst!” Då brukar båda barnen räcka upp handen och ropa, ”jag har redan slutat!” Och vi kunde konstatera att alla vann! Och sen sprang barnen iväg och fortsatte leken som om inget har hänt. 😏 Så gräv ner alla stridsyxor nu, alla sk vuxna! ”Sluta först” och börja jobba! Kom överens över partigränserna och bli bäst på att ta upp kampen gemensamt mot de verkliga fienderna. För att lyckas – utbilda er och lyssna på forskarna. De som gör det vinner min röst i höst!
Efter att ha sett första avsnittet av ”Barns hemliga liv” på SVT, blev jag ganska beklämd. Hur vuxna människor utsätter barn för experiment för att sedan sitta och utvärdera och recensera barnens beteenden på bästa sändningstid, känns för mig obehagligt och kränkande. Vill man förstå och lära känna barn måste man göra det med respekt. En producent för programmet försvarade det med att föräldrar till barnen har sett programmen och givit sin tillåtelse och allehanda experter har också tillfrågats om huruvida det är etiskt lämpligt, eller ens lagligt, och alla verkar vara nöjda med programmen, och därmed är allt frid och fröjd…
Eller?
Jag läste artikeln flera gånger men såg ingenstans att barnen hade blivit tillfrågade, varken före eller efter inspelningen av programmen.
Nåväl….nu har jag fått en jättebra idé till nästa programserie….
”Vuxnas hemliga liv”, ska den heta.
Vi samlar in all världens politiska ledare i en jättestor inhägnad. Vi ger dem ett uppdrag och ingen kommer att släppas ut förrän de har klarat av sin uppgift.
Uppgiften är: De ska tillsammans lösa problemen med klimatkrisen, och de måste samarbeta med varann. De får ingen hjälp av några partistrateger. Däremot kan de få ta hjälp av tolkar och forskare inom området, närhelst de önskar.
De måste tillsammans se till att alla länder får de resurser de behöver för att kunna minska utsläpp och fossila bränslen i respektive länder.
Allting kommer att filmas, och filmen kommer att kommenteras och recenseras av barn från alla länder som ger poäng efter hur ledarna uppför sig – om de delar med sig eller om de kan samtala med alla eller bara med sina närmast allierade. De som samtalar och kommer överens med flest personer gynnas också.
De kommer att få tillgång till mat och husrum men beroende på hur de har agerat och samarbetat kommer det vara olika standard. En del får tälta och koka sin potatis själva medan de med högst poäng från barnens jury får eget rum på ett hotell inom området. En del kanske blir utan mat. Men detta poängsystem får inte de vuxna kännedom om förrän efteråt.
Barnen får också betygsätta hur de reagerar på ”orättvisan” i att en del belönas med lyx och andra får svälta.
Det enda de vuxna får veta är att de måste lösa uppgiften så snabbt som möjligt och att ingen får lämnas utanför. Är det någon som vägrar dela med sig eller komma överens, kommer tyvärr alla att få stanna kvar i inhägnaden. Det blir ”klass-straff”.
De kommer att få ta hjälp av barnen om de har svårighet att lösa konflikter. De som väljer att be barnen om hjälp får också poäng och belönas senare med barnens kärlek och stöttning i det fortsatta arbetet i sina respektive länder. De får också poäng om de tar hjälp av tolkar och forskare för att uppnå samförstånd och ett gemensamt politiskt program för framtiden.
Och när väl uppgiften är löst på ett rättvist och klimatsmart vis, som de hinner genomföra inom överskådlig framtid, vinner alla ett pris – en bättre värld!
Visst låter det som ett fantastiskt experiment, som kan komma alla till godo?
Fast…. Hmmmm…. När jag tänker efter kanske vi just nu lever i detta experiment allihopa. Alla inlåsta på samma planet och hänvisade till ledare som i olika hög grad delat med sig, lyssnar på varann och vetenskapen och på barnen. Den stora skillnaden är att poängsystemet är omvänt. De som inte bryr sig om sin omvärld och som inte lyssnar på vetenskapen eller på barnens budskap om en ohållbar framtid, belönas rikligt, och tvärtom.
Vi är nu alla utsatta för ett extremt livsfarligt experiment med oviss utgång för alla, men som gynnar ett fåtal och missgynnar en majoritet alltmedan experimentet håller på, och de som gynnas gör allt för att hålla sin verksamhet hemlig för att orättvisan ska bestå.
Precis som i ”mitt” experiment kommer alla att straffas om några misslyckas….
Men om vi ropar med gemensamma krafter så att alla hör, kanske att de vaknar ur sin själviska bekvämlighetsbubbla?
Som förr i världen när jag fick för mig att jag skulle blogga och inte visste riktigt vad jag ville säga. Nu vill jag prova samma metod igen. Att skriva på måfå. Satt igår och slöläste gamla inlägg, skrivna av mig. Fann att mycket var passé, men att det mesta var sig likt. I princip samma jobb, samma kör, samma funderingar och drömmar. I princip har alltså ingenting hänt, men ändå tycker jag att jag är en annan människa än jag var för 5-6 år sedan.
Berättade i förra veckan för en av lärarna på skolan om min sjukskrivning när jag hade varit på väg in i väggen för 6 år sedan. Hon lyssnade noga och intresserat. När jag berättade att jag hade haft alltför svårt för att häva upp min stämma i mitt arbetslag på den tiden, och hävda min rätt, sa hon bestämt att där tycke hon att jag hade förändrats. Jag hade haft hennes klass i musik förra läsåret och hon hade tänkt på att jag minsann hade sagt ifrån hur jag ville ha det och också fått igenom mina önskemål. Jag blev glatt överraskad. Det är bra på det viset att jag har varit på samma arbetsplats länge, med folk som minns hur det var och som också kan se en utveckling. Den utvecklingen är ju lättare att se utifrån. Roligt också att få den återkopplingen för mig.
Jag vet ju hur jag har känt mig undfallande och inväntande i förhållande till mina överordnande, men också i förhållande till syskon och i kören.
Men nu är det som om jag har tagit sats. Jag ska inte längre vänta på bättre tider utan att ställa några som helst krav eller förhoppningar på omvärlden. Om jag inte säger något finns det ju ingen som vet vad jag vill.
Men nu har jag vågat önska ”familjeflygeln” hem till mig, och jag har talat om hur jag vill ha det i höst på jobbet. Med flygeln gick det ju bra, men med jobbet vet man ännu inte. Jag känner ändå inte att jag kan bli lika besviken som tidigare år, för nu har jag varit mycket tydlig själv. Då är det också lättare att acceptera ett nej…inbillar jag mig.
Jag brukar säga att jag mognar sent, och det stämmer fortfarande. Jag kommer förmodligen aldrig att bli tillräckligt mogen för de arbetsuppgifter jag ställs inför, men jag känner åtminstone att jag har erfarenheter nog att tackla det mesta förr eller senare. Och kan jag inte lösa problemet på studs, har jag lärt mig att man alltid kan be att få tänka på saken. Det kräver en viss mognad, vill jag påstå, att våga låta bli att ge svar på tal direkt, trots att man vet att man inte har en aning om vad man ska svara.
Min mamma klagade alltid på att jag aldrig hade några födelsedagsönskningar när jag var barn. Ett ganska veligt barn på det viset. Det enda jag önskade mig visste jag att jag inte kunde få, så jag sa inget, och mamma blev ganska förtvivlad.
Nu när jag är ”mogen” nog att ha önskemål, saknar mamma förmågan att minnas så särskilt mycket. Det känns lite sorgligt. Men mamma är glad ändå, vilket är huvudsaken. Fast för min del – och nu är det ju jag som är huvudpersonen – hade jag ju önskat att jag hade mognat lite tidigare. Men då hade förmodligen inte jag varit jag. Och mamma räddade livet på mig – i alla fall så att jag fick ett anständigt liv – genom att hon såg till att jag fick rätt medicin i rätt tid – efter ett halvår – och inte en dag för tidigt. Men det har hon också glömt. Hon var bara 21 år när hon fick sitt första barn och när hon fick mig var hon 34. Men hon kämpade för att hitta en läkare som lyssnade och trodde på hennes iakttagelser och inte bara viftade bort dem och till slut, som av en slump, fick hon tag på läkaren som kunde ställa rätt diagnos – en underproduktion av ett sköldkörtelhormon. Nyligen hade den franska läkaren forskat på detta och hade medicin till mig. Mamma visade här prov på mognad – att stå upp för det hon visste – att jag inte reagerade som hennes andra barn hade gjort i vissa skeden – jag vände mig inte själv när jag borde ha gjort det, exempelvis.
Ibland tänker jag att det där första halvåret utan det där tillväxthormonet har försenat hela resten av min mognadsprocess…fast det är klart, att efter ett drygt halvsekel borde det ju har jämnat ut sig. Kan man tycka…;-)
Time in Stockholm 
Tid 