Category Archives: Tid

#metoo 

Det var en gång….

 Jag funderade ett tag.

Jo, men visst. Nog har jag blivit sexuellt  trakasserad alltid. Fast det var väl inte så farligt?  Jag menar…. Jag överlevde ju i alla fall. Som om jag borde vara tacksam för det.

Jag tar det från början:

Sicilien 1972

Min pojkvän och jag hade interrailat i flera veckor tillsammans och hade kommit till en italiensk – tysk familj som vi skulle bo  hos nästan en vecka. Frun i huset hade kommit som tysk flykting till pojkvännens familj i Sverige och hade varit barnflicka hos dem. Sedan gifte hon sig med en italienare och bosatte sig på Sicilien. Mannen var lärare eller professor i staden. Han var nog i 50-årsåldern och var inte speciellt stilig men han tyckte väl att han hade en viss makt och pondus eftersom han var en högt uppsatt person. Frun i huset var betydligt mildare i sin framtoning och mycket rar. Hennes sätt att bjuda på maten blev sen ett talesätt i vår bekantskapskrets. Hon kom väl inte ihåg ordet ”varsågod” så hon sa istället ”Ta då, Hans-Olof …. Ta då, Camilla!” Jag gissar att det var en direktöversättning från tyskans ”nähmen sie”, men det lät så rart.

Nåväl. När vi skulle gå till sängs, visade det sig att pojkvännen och jag inte fick sova i samma rum – nej, inte ens på samma våning – eftersom vi var bara 18-19 år och ogifta. Att vi hade varit ute på egen hand i flera veckor var inget mannen i huset tog notis om. Hasse skulle bo i farmoderns våning högst upp i huset och mannen i huset tyckte att jag skulle följa med upp och säga godnatt och se hur han hade det. Det gjorde jag och det var Ok. Den andra kvällen likadant…. Men efter att mannen och jag klivit in i hissen, tryckte han på källarvåningens knapp. Jag blev skräckslagen!  Han böjde sig fram och smekte min kind och försökte kyssa mig, som jag minns det…. Jag ryggade bakåt så gott det gick i den trånga hissen, och sa ”Nein!” Han sa ”Warum?”

Varför? 

En tjock italiensk gift gubbe undrar varför inte en blond svensk tjej med pojkvän, som dessutom är hans gäst, inte vill att han ska kyssa henne eller tafsa på henne!! Sanslöst. På svenska hade jag kunnat svara bättre men tydligen lyckades jag svara hyfsat på tyska, så han tryckte ilsket på rätt våningsplansknapp i hissen och vi kunde gå in till hans fru. Jag skämdes för henne fast jag inte hade gjort något och skyndade in på mitt rum. Jag låste om mig men var ändå rädd att han skulle försöka ta sig in. Och jag våndades över att Hasse inget visste. En hemsk natt. Nästa dag bestämde vi att vi skulle åka tidigare från Sicilien. Hasse blev väldigt upprörd när jag berättade vad som hänt.

 Jag följde inte med upp i hissen på kvällen. Mannen verkade arg och den stackars frun såg undrande ut, men såhär i efterhand tänker jag att det inte kan ha varit första gången det hände. 

Det var en varm, het dag, som vi lämnade Sicilien och den goda hustrun skickade med oss ett gott hemlagat is-thé att ha med på färden. Det var så gott, och trots att det var kallt, tänker jag än idag på med vilken värme hon överlämnade den goda drycken till oss….. ”Ta då Hans-Olof…. Ta då, Camilla!” 

Vi vet inte hur det gick för henne senare, men jag önskar innerligt att hon slapp leva resten av sitt liv med denne svekfulle man som i mitt medvetande har gett Italiens dubbelmoral ett präktigt ansikte….

 Stockholm 1977 

Vi var några stycken som hade en liten fest hemma hos en av min kompisar. Det var idel körsjungande killar och tjejer. Såna människor som jag alltid brukade umgås med. Vi hade trevligt och sjöng och spelade och pratade. Nog drack vi vin men jag drack sällan för mycket på den tiden eftersom jag var rädd att få migrän av det. Men det blev sent och flera stycken av oss fick stanna kvar och sova över. Så gjorde man ju när man var ung..   Vi placerade oss på soffor och madrasser och som jag minns somnade jag in på en säng men utan någon bredvid mig. 

Jag vaknade och jag tror i en viss upphetsning… Jag har nog drömt något, tänkte jag innan jag upptäckte en hand innanför mina byxor OCH trosor…. Men handen försvann snabbt och jag vände mig om och upptäckte ett. ”ljushuvud” – en ljuslockig grabb som nog var en liten prins hemma som liten men nu såg han mest förvuxen ut som prins betraktad.

”Vad gör du?“

”Du ville ju”, sa han….

”Jag sov ju”, sa jag.

Han flinade hånfullt….. 

”Det verkade inte så”…..

Denne unge man, som varken förr eller senare har påverkat mitt liv, har ändå påverkat min självsyn. 

Att inte bli betrodd. Att känna sig misstänkliggjord. Jag hade inget att sätta emot, trots att det var han, denne gosse med prinskalufs, som hade sin hand under mina byxor när jag sov men det var jag som skulle skämmas eftersom ”det var jag som ville”….., fast jag sov?!?!

Men vem var det som ville först? Och vem hade frågat om lov?
Jag vet inte om de här exemplen duger. Kanske är de inte tillräckligt spektakulära. Jag har nog varit med om fler tillfällen då jag och min kropp har utsatts för övertramp, men dessa ovan nämnda lyser starkast. Inte något att skryta med men något att kanske belysa samtiden med, trots att det jag berättar om belyser historien. 

Lämna en kommentar

Filed under Tid

Nu snackar vi tid!

Det känns som en hel evighet sen jag sist  bloggade. Inte sedan jag började jobba efter sommaren har jag tryckt och tyckt ner några tankar här. Ganska precis en månad har gått sen terminsstart

Mitt liv förändrades i ett slag väl tillbaka på arbetsplatsen. Det jag trodde skulle bli ett relativt lugnt sista år på jobbet började i hög fart med en rivstart, för att öka hela tiden.

Först för någon vecka sedan kunde jag cykla hem från jobbet bara någon halvtimme efter att jag egentligen slutade för dagen, och kunde tycka att jag var färdig med dagens uppgifter. 

Jag som gick in i väggen för tio år sedan pga just tidsbrist när det gällde planering och utvecklingssamtal och reflektion och dokumentation, tyckte att jag nu hade fått ett hav av egen tid. Jo pyttsan! Men, jovisst kommer det att lugna ner sig. Det säger alla mina kollegor. Och kanske för att jag kunde uppleva viss nedtrappning i tempo för någon vecka sen, var det som jag hann känna efter att jag var förkyld. Typiskt! 

Nu sitter jag hemma och begrundar. Vad är det som tar sådan tid? 

Allt administrativt, allt letande efter papper, skriva veckobrev, göra maillistor…..jag vet inte allt! 

Men barnen då? De är det minsta problemet. Självklart finns det saker som uppstår i barngruppen, men det är ju därför man jobbar med barn. För att lösa konflikter och förebygga ett gott klimat måste du som lärare ligga lite före. Det är ju alltid det som är roliga med lärarjobb och särskilt med F-klasser. Man har ganska stora friheter. 

Men nu kan jag inte påstå att jag ligger lite före direkt…… 😉 

Snarare halkar jag med av bara farten, men snart är jag ikapp. Ska bara hosta färdigt först och snyta mig klart när febern släppt taget för gott. 

Var hemma från jobbet i tre dagar och idag på lördagen tänkte jag göra en provpromenad i närheten, där vi har blivit erbjudna att titta på två kolonistugor. Sen skulle jag handla lite grönsaker, och efter det lilla äventyret kom jag hem alldeles matt och svettig…. 

Men precis som allt annat – en förkylning behöver också tid på sig. Ingenting kan bli bättre av stress och press. Och nu är jag glad att det bara är lördag eftermiddag. Än finns det hopp om bättring till nästa vecka. 

Vila och kärlek är A och O. Det gäller bara att komma ihåg det medan tid är…

Och nu är jag på väg igen med blogg och jobb, och det jag har varit särskilt mån om att få göra i arbetet med denna klass  – att en sista omgång lära ut mina danser och att försöka få en helhet tillsammans med barnen kring danser, och begrepp kring entalen. 

Men kanske hjulen snurrar på lite för fort?  Kanske ska tåget stanna lite längre på  varje station?

Det ständiga dilemmat – att å ena sidan vilja framåt och å andra vilja ta det lugnt och låta kunskap och tankar sjunka in. Det finns fördelar med allt. 

Just nu ägnar jag mig åt det senare alternativet. 

Jag står still – alltså tänker jag… 😉 

Trevlig fortsättning på helgen! 

Lämna en kommentar

Filed under Tid

I Pelles sällskap…. 

När jag var barn och precis hade lärt mig läsa, hittade jag i vår bokhylla en hel rad med Pelle Svanslös-böcker. De var på precis rätt nivå för mig. Jag slukade dem tämligen raskt. De var snälla, men inte okomplicerade för det. Den elake Måns och hans enfaldiga medlöpare Bill och Bull, ställde hela tiden på till det för den stackars godtrogna katten utan svans. Måns var elak på flit. Han önskade hela tiden att Pelle skulle göra bort sig och dra det kortaste strået, och gjorde allt för att det skulle bli så utan att det skulle märkas att det var han som var boven i dramat. Men Bill och Bull lyckades oftast klanta till det så att han ändå blev avslöjad.

Alla jag kände på den tiden brukade härma de tre katternas idiot- konversation:

Nu ska vi se till att Pelle förlorar, sa elaka Måns.

Pelle måste förlora,  sa Bill.

Förlora var ordet, sa Bull.

Men naturligtvis vann alltid Pelle, vad tävlingen än handlade om och Måns blev alltid lika arg på sina medhjälpare för att hans planer hade gått i stöpet. Pelle vann varje gång för att han var av naturen god. 

Böckerna var skrivna som någon slags satir och katterna hade mänskliga förlagor, fick jag lära mig långt senare. Jag tror det handlade om maktstrukturen på Uppsala universitet, där författaren Gösta Knutsson höll hus. Kanske kändes de här katterna lite extra flerdimensionella, tack vare att det fanns en verklighetsbakgrund. 

Det rörde sig om ett Sverige på 40- eller 50-talet, men jag behöver inte tänka länge innan jag hittar nutida motsvarigheter..

Eller hur? 😉 

Men har man vuxit upp i Pelles sällskap som barn, tror jag att man är mer eller mindre vaccinerad mot medlöperi och elaka påhopp. 

Då tycker man inte att nån är löjlig för att den inte har en svans eller bor i familj, och hånar ingen för att den är snäll och godhjärtad. 

I den bästa av världar vill människor dra lärdom av andras erfarenheter och förstå meningen med att vara snäll och inte stygg.

Det är snäll man ska vara, säger Bill.

Snäll var ordet,  säger Bull.

Bill och Bull ska vars tysta, säger Måns, som ogillar att Bill och Bull har egna idéer ….. 

Kanske kan vi av dessa katter lära, 

att vara snälla mot nära och kära, 

Och mot dem som kommer från andra länder,

Det kanske händer….

Fast de har andra färger, former, svansar och ränder? 😉 

Lämna en kommentar

Filed under Tid

Minnesrikt och lärorikt….

IMG_2262

Dagen D i bloggen ”Tids” liv.

Du föddes ur ingenting, kära blogg, men har nu vuxit och blivit 12 år. Ibland moget reflekterande, ibland ystert hoppande från tuva till tuva, såsom ock din bloggande urmoder.

100_3674

Jag har under denna 12-årsperiod, gått från hopp till förtvivlan , till hopp igen. Mycket händer med en människa även i en ”övermogen” ålder, fast det kan varar svårt att förstå. Inte minst för en själv. Att man som ung går igenom olika livskriser som kan leda till  utveckling, vet vi ju om. Det där med 40-årskris, känner vi också till. Att man i livets slutskede också förvandlas, är också bekant. Men egentligen är det inte många som pratar om livet mellan 50 och 65. Då ska livet vara fixat. Allt går sin gilla gång. Vi ska under den perioden nå toppen av vår karriär. Det gäller också löneutvecklingen.

Jag vet inte hur det är för andra, men det gäller inte mig, i alla fall. Jag hade nog otur när jag tänkte, typ…. 😉

IMG_0923

Men….ett stort MEN!

Tack vare min blogg har jag mot alla odds utvecklats under den senaste 12-årsperioden. Jag har lärt mig mycket om att skriva och inte skriva, för att det ska intressera fler än mig själv, utan att jag för den sakens skull ska förlora mig själv. För huvdsaken var ju ändå att skriva för mig själv just, och för mitt höga nöjes skull. För tolv år sedan fanns inte mycket hat på nätet. De som bloggade hade inte så mycket attityd, eller heller inte något tema. Kanske nån fotoblogg, eller musikblogg. Senare i livet har folk frågat vad jag har för tema på min blogg och hur många klick jag får, och lite sånt, men jag står där och hummar lite….

Klick? Tema?

Jag vet inte, säger jag då. Tema har jag inget. I början var jag mån om att skriva om något aktuellt ämne som kunde engagera mig eller omgivningen. Jag försökte hela tiden höja min egen nivå. Eftersom jag jobbade i en skola, ville jag också hålla språket på en så hög nivå som möjligt. Jag representerade ju i alla fall en skola och en lärarkår. Om något barn eller förälder eller kanske lärare eller rektor skulle snubbla över min blogg skulle ingen behöva skämmas.

Bild762

Det var fortfarande viktigt att skriva välvårdat på den tiden…..

Senare har jag ju förstått att man kan bli stenrik på modebloggar och allt möjligt som jag är totalt ointresserad av. Och ska jag vara ärlig, så är jag inte så intresserad av att bli stenrik heller. Det verkar ju inte så eftersom jag alltid väljer de minst luckrativa alternativen.

Med det vill jag säga att, bloggen tog jag inte för pengarna i alla fall. Kanske inte för kärlekens skull heller, utan av lust. Och det är ju vackert så.

000_0002_0001

Egentligen är det så med de flesta gratisnöjen. Man får inte betalt, men man behöver heller inte betala. Man provar  sina nöjen rent kravlöst, utan press. Man lär sig så småningom något nytt som man har glädje av i andra sammanhang. Både att skriva, lägga in bilder och att delvis hantera en hemsida, exempelvis. Rent praktiskt. Men rent mänskligt, kan det ge mer än så…..

Bild011

Jag är en sån som mognar sent i livet, så när jag går i pension, är det kanske dags att prova mina vingar och byta inriktning. Kanske det till och med blir något luckrativt?

Eller så blir jag en bättre människa, helt enkelt?

Men det får jag fråga min kära blogg till råds om. Den brukar ge svar på tal! 🙂

Och några som alltid har visat stort intresse för bloggen, är mina katter.

De har under årens lopp både ändrat och redigerat i texten….. 😉

DSC03755

Tack alla för visat intresse!

Grattis Tid!

 

champagne 3

PS

Fast….efter moget övervägande….. Det tar ju tid för mig…….

Det var förstås själva ”Tid” som var temat.

Och med tiden blir den också ett tidsdokument. Smart va? 🙂

DS

Lämna en kommentar

Filed under Tid

Lätta ankar ger lätta tankar….. 🚣 

Nu är vi mitt i sommaren. Det är lätt att glömma att tiden går, när vi ständigt lever i nutid. Inga stora planer för dagen men samma upplägg från dag till dag. En båtutflykt blir ett välkommet avbrott i ett fridfullt ickeplanerat liv. 

Men i den på ytan händelsefattiga tillvaron rör det sig desto snabbare inne i min hjärna.  Mina tankar har ännu inte tagit semester. Särskilt om jag vaknar på natten händer det saker där inne i hjärnvindlingarna, fast jag kan knappast redogöra för något morgonen därpå. 

Det bästa är när jag rör på mig eller läser en tidning eller bok eller lyssnar på radio eller musik, eller ……  Men allt sånt leder förstås till nya tankar. Och så snurrar maskinen igång igen. 

Mest och bäst blir det när jag först har lättat ankar, dvs rest mig ur sittande ställning för att gå iväg eller göra något lustfyllt.  Något som kickar igång hjärnan. Sen tänker den på egen hand i efterhand. Lätta tankar återvinns på bättre sätt och blir till något matnyttigt så småningom. 

Förr hade jag som en slags devis i min profil här på bloggen – ”Jag tänker, alltså står jag still”, men det stämmer bara delvis, för goda tankar föds ju inte i stiltje. Det behövs ju syre. Finns det för mycket syre kanske man å andra sidan hamnar i en luftbubblor, svår att ta sig ur. Som när jag ligger och snurrar på natten. Utan syre blir det unket, och gnälliga tankar föds därur. 

Jag läste en artikel om att gnälliga tankar försämrar hjärnans kapacitet. Samma gäller för människor i maktposition, läste jag i en annan artikel. Det finns forskning på att maktmänniskors hjärnor fungerar sämre. 

Om du befinner dig någonstans mellan maktgalningar och gnällspikar bör du klara dig hyfsat. 

Det slår mig att de gnälligaste människorna man stöter på i kommentarsfälten på nätet är ofta de som väljer ett populistiskt parti. Och de maktgalnaste politikerna brukar också finnas bland populistpartierna…… 

En händelse som ser ut som en tanke bara. Jag har inte gjort någon egen forskning i ämnet…. 😉 

Jag vill helst inte forska vidare i ämnet, men i Almedalens efterdyningar och inför nästa val, kan det vara bra att hålla huvudet kallt och försöka rannsaka sitt minne…. 

Vad har egentligen blivit sagt och vilka har stått upp för sina ideal och ståndpunkter sen förra valet? 

Inte många, tror jag. Mitt minne sviker mig ibland men en sak minns jag: Det parti som nu ska satsa på vård och välfärd har konstant satsat allt på att rösta ner alla regeringens budgetar som innebär satsningar på välfärden och sen skyller de på att regeringen inte har fått något gjort den senaste mandatperioden. De litar inte bara på att deras gnälliga väljare har lite otur när de tänker, de vet också att sämre hjärnkapacitet ger ett sämre minne. Eller så har de tappat minnet själva, maktgalna som de är? 😉 

Nej, nu ska jag inte fördjupa mig mer i det. Risken är att jag halkar ner i gnället själv, och då vet man inte hur det går…..

Maktgalning lär jag däremot inte bli. Jag tror inte min hjärna är utbildad för att ha en bestämd profil som pekar med hela handen, som tycker sig veta allt om allt jag inte vet. Ibland skulle jag vilja kunna säga ”hur svårt kan det vara?” i ett läge när jag egentligen inget kan och vet. Jag hade nog kommit betydligt högre då på karriärsstegen. Men, so what…? Varför klaga och gnälla om hjärnan tar skada?

En lärare på lärarhögskolan sa till mig att ”ju mer man kan, desto mer begriper man hur mycket man ännu inte vet”. 

Det låter som en gammaldags visdom,  inte alls uppdaterad.  Hon sa också det ännu mer förlegade, att ”kunskap är makt”. Det gällde kanske då på 70-talet, när hon sa det, och även 80, 90-tal. Men sen tunnades det ut.

Inför förra valet visade det sig att det parti med flest politiker med flest högskolepoäng var Miljöpartiet. Inte maktgalnast men smartast. Kanske inte tillräckligt dock, för i nästa val ville de bra gärna ta makten. Det är en ständig balansakt, det där….

När jag berättar att jag har si och så  många högskolepoäng lyfts inte många ögonbryn. Men om jag säger att jag ska starta egen firma blir det ett annat, försiktigt men intresserat gensvar. 

Min ”makt” – eller brist på – har inte så mycket med min bildning och kunskap att göra. Jag känner inte att vi lever i ett kunskapssamhälle. Jag känner heller inte att bildning är intressant för nutidsmänniskan. 

Vi behöver inte bilda oss – vi har ju Google, eller Wikipedia…. Förr var ju uppslagsverken på riktigt. De var otroligt seriösa och omfattande. Men Wikipedia? Människor får ju själva gå in och skriva egna artiklar där utan någon särskild koll på fakta eller forskning…. 

Men, nej, nej, nej! Nu slank jag nästan ner i diket igen. Om jag inte aktar mig, hamnar jag väl i ”de- och dem-träsket” också, och då tar jag mig aldrig upp igen…..  om jag inte flyter upp som en kork förstås… 😉

 

Lämna en kommentar

Filed under Tid

Sommar, sommar, sommar…..

Så många somrar det finns. Och så olika långa. Det kortaste sommarlovet jag har haft varade bara två veckor och efter den sommaren lovade jag mig själv, att aldrig mer så kort…. Fast jag var ung, inte trettio fyllda, kände jag mig så trött efter den sommaren. Jag jobbade i förskola och hade väl inte hunnit varva ner mentalt. 

Sen dess har jag aldrig haft så kort sommarsemester. Sedan jag blev musiklärare och senare lärare i förskoleklass, har somrarna varit oändligt långa. Åtminstone har det känts så kring midsommar. Senare, i början av augusti är det lika för alla som jobbar i skolan, när hösten kommer. Då vet man att ledigheten är över för i år. Det dröjer ett år till nästa sommar.

För mig blir det en speciell sommar och höststart. Det blir för sista gången som anställd har jag tänkt. Nästa år väntar pensionen. Om allt går enligt planerna, alltså…. 

Den här sommaren kommer att bli speciell på det sättet att jag för sista gången kommer att känna mig bunden att åka hem i augusti. Men fortfarande är jag glad att jag har ett jobb och att jag vet att jag får ett uppdrag som jag har önskat. 

Under många somrar, sedan vi fick katt, har vi tillbringat tiden här på landet i ett av husen där katter får vara, med tanke på allergier i släkten. I början delade vi tiden i huset med min brors familj, så att vi var ofta här i början och han i slutet. En sommar för tolv år sedan var det så att när vi åkte hem i mitten av juli, började sommarvärmen. Då satt jag i stan och svettades, men det var då jag hittade bloggen. Inget ont som inte har något gott med sig….. 😉 

Det jämnade ut sig. En annan sommar var det precis tvärtom. Men så småningom, när mina föräldrar inte längre bor i det stora huset, har det också blivit tillgängligt för bokningar, så vi har mer eller mindre själva disponerat ”katthuset”.

I år har det till slut blivit så att vi kan vara här obrutet från start till mål. Det kan hända att vi gör några avvikelser, men i princip…. 

I många år hade vi en liten segelbåt, och det var före katternas tidevarv. Grejen var att båten var så pass liten att vi ville inte vara ute i allt för hårt väder. Vi seglade ofta hit till landet och sen fick väder och vind avgöra om och när och vart vi skulle segla vidare. 

Men den där segelperioden vande oss nog vid att ta dagen som den kommer. Att sitta ute i sittbrunnen och äta middag i 10 graders värme och snålblåst, med mössorna på, eftersom det blev trångt i ruffen med fyra personer. Det var när vi hade gäster. Men även när vi var två åt vi ute i nästan alla väder utom hällregn. 

När vi nu har ett helt hus till vårt förfogande går vi ändå helst ut på altan och äter våra måltider. Det är också för att passa på tillfället. Resten av året har vi ingen balkong eller uteplats utan måste masa oss ner till närmsta promenadstråk, och medan hissen har gått ner har även solen hunnit gå i moln. 

Här lever man mitt i rutan. Väder och vind visar oss vägen in och ut. Ett steg in och ett steg ut. Längre än så är det inte….

För mig är inte sommaren lika med sol och blå himmel, konstant. Sommar är lika med omväxlande väderlek. Det är i alla fall aldrig tjatigt. 😉 

En annan sommaringrediens är radioprogrammet, ”Sommar”. 

2006 startade ju jag en egen liten privat ”radio-studio”, och. ”producerade” diverse tokigheter…  Mina medbloggare blev utmanade att skriva/spela in sitt alldeles eget ”sommarprogram”, i min ”Färgradio”. 

Allt var ju mycket amatörmässigt gjort från min sida. Jag kunde ibland hjälpa till med vissa tekniska problem, men det mesta gjorde sommarpratarna på egen hand. Och det gjorde de med den äran!

Jag tänker på hur smidigt det skulle kunna gå nu när poddradion finns, men nu är mitt engagemang inte lika stort och mina bloggvänner är spridda för vinden – en hel del på facebook faktiskt, men i alla fall inte här på WordPress. 

Nåväl….. Nu har årets ”riktiga” sommarprogram startat, med Rickard Söderberg och Sara Sjöström. En riktig rivstart, precis som ett sommarprogram ska vara. Trots att det var två människor med helt olika inriktningar, kändes det ändå som om det fanns en likhet. Från att ha känt sig lite udda och utanför som ung – Rickard var dessutom mobbad – till att ha kämpat och inte ha gett upp. Att ha styrkan och visionen och passionen att göra just det man vill. Men också ärligheten. Att som Sara berätta att hon var lat som barn,  men hon gjorde det på ett humoristiskt sätt. Det är ju sådant som berikar en framgångssaga. Liksom berättelsen om hennes lillebror som är autistisk, som var så rörande….

Och jag tänker fortfarande på min pappa, som brukade komma ner till oss efter sommarprogrammets slut och fråga: -Ska vi spela?

Då menade han inte krocket eller boccia eller kortspel…. Han ville spela stråkkvartett med oss och mamma.  Särskilt om det var bara vi på tomten, för mamma ville inte spela om det fanns några som kunde spela på riktigt, i närheten. Det tyckte hon var pinsamt. 

Men vi brukade i alla fall fila och fela ihop. Min pappa var en sann amatör och entusiast och satte en fiol i händerna på första bästa som kom på besök, som hade ett musikaliskt öra och svårt att säga nej. 

När jag igår hörde Rickard Söderbergs program om Florence Foster Jenkins som var en sådan entusiast och som sjöng hela sitt liv på sin kammare och som krona på verket när hon ville göra en stor konsert, hyrde Carnegie Hall och bjöd in alla hon kände. Det kom också recensenter, varav en verkligen gjorde ner hennes insats totalt. Hon hade kanske inget omdöme, men hon älskade att sjunga. 

Hennes kommentarer var just det. 

” Jag sjöng i alla fall ”

Det kunde ingen ta ifrån henne. 

Det var när jag hörde det som jag kom att tänka på vårt kvartettspelande.

Vi hade roligt. Vi utvecklades varje gång och ibland var det rent, och lät till och med lite fint… 😉 

”Vi spelade i alla fall”

Lämna en kommentar

Filed under Tid

#Blogg100 – #100 – Final!

Nu har jag plitat färdigt på ett tag och alla ni kära läsare som har tittat in då och då eller hela tiden eller inte alls, de senaste 100, är värda en stor applåd och en blombukett, för vem hade annars läst om inte just Du hade varit här?

Jag kan blogga även utan publik, men det blir ju så mycket roligare om jag ser att några har varit här. Det kollar jag ibland på statistiken och ser då att det det är långt fler läsare under #Blogg100-dagarna än under resten av året. Det tackar jag Fredrik Wass för, som har hittat på alltihopa. Ett roligt uppdrag även om det gick trögt ibland, men roligt är det att så  många har läst och flera har gillat och även kommenterat. De flesta har ju gillat och kommenterat på Facebook, men även här direkt i bloggen. 

Tack för det! 

Och nu kommer vi till ”De 100 dagarnas” mest lästa inlägg”…. 52 stycken har ”läst” just detta  blogginlägg….. 

Tadaaaa! Och vinnaren är: 

#12  Konflikträdd, eller…?

Varsågod och läs och repetera, eller så struntar du i det och känner dig lika fri och bekymmerslös som jag kommer att göra imorgon efter avslutad termin och skolavslutning med alla barnen, och efter att ha spelat till ”Barfota utan strumpor och skor”. Sen är det bara en vecka till och så väntar ett långt sommarlov fram till nästa läsår. 

Mitt sista år med gänget. Men den dagen, den sorgen….  men, mest glädjen, hoppas jag! 

Ha en skön sommar,  om vi inte ses innan dess! 

Kanske jag (b)loggar in här nån dag, igen… 😉 

Lämna en kommentar

Filed under Tid

Att blogga …. #99

Så funderar jag till slut…. 

Vad har bloggen gjort med mig och vad har jag gjort med den? 

Är det bara tomma ord som fyller nätverk på vår jord? 

Någon slags självkännedom säger mig att jag har uppfyllt min egen kvot vad gäller tankar i alla väderstreck och meningar i kvadrat och på kors och tvärs. Som jag tidigare har påpekat, har jag återanvänt mina teman och filosofiska resonemang i andra sammanhang. Det är en ganska rolig lek för fullvuxna, om man som jag gillar att skriva och pussla ihop olika delar av sitt liv och förvandla dem till ett mönster. 

Det hela kanske gläder mig själv mest, men å andra sidan är det ju en ganska harmlös fritidssysselsättning. Ingen kan bli skadad, förhoppningsvis, och inte blir det något större slöseri på papper eller annan möjlig miljöförstöring. 

Som jag kan begripa har inget språkmissbruk skett och själv har jag inte blivit bloggberoende. Jag skulle kunna sluta när som helst…. förslagsvis redan i morgon….. 

Jag har inte behövt använda vapen och har inte behövt flyga eller köra bil för att idka detta intresse. Men lite el till mobilladdningen har behövts, men mobilen ska ändå laddas…. 

I stort sett en klimatsmart och ofarlig hobby. Ingen tredje part blir drabbad.    Det skulle ju vara om någon somnade av utmattning av att läsa min blogg och därför missade ett viktigt möte…. 😉 

Men jag undrar ändå vad jag och mina läsare har funnit mest intressant och läsvärt under de senaste hundra dagarna.

 Då får jag nog gå till källan – statistiken – för att vara riktigt källkritisk och bloggsmart. Återkommer med återkoppling en annan dag. Kanske redan imorgon….  

Ha det, så länge! 😊 

Lämna en kommentar

Filed under Tid

Blommor till Mor…. #98

På ”svenska flaggans dag” fyller mamma 98 år. Ja, det har hon ju gjort varje år så länge jag kan minnas,  konstigt nog…. 😉 

Och i år fyller hon ju 98 på samma dag som #Blogg100-bloggandet fyller 98 dagar, som av en händelse. 

Det hette ju inte Nationaldagen på den tiden. Och inte var det en röd dag. Vi hade ett ganska avspänt förhållande till den här dagen i vårt land. Nu är det inte så avspänt längre…. åtminstone inte bland vissa, som nog kan tycka att en del är landsförrädare om de inte hela tiden hyllar svenska köttbullar och midnattssolen och viftar med blågula vimplar. 

Jag vill på en gång säga att jag har alltid älskat att bo i Sverige. Vår natur och tillgång till naturen är ju oslagbart. Vi lever i ett land med många tillgångar, inte minst dess befolkning. Vi lever i ett ordnat samhälle där det mesta fungerar. Till och med bussarna kommer i tid, för det mesta.

 Det var en gång några män på besök från ett afrikanskt land som ställde sig vid en busshållplats och kollade tidtabellen. När sen bussen kom på utsatt tid, slog de sig på knäna och skrattade så de nästan grät. När någon medpassagerare frågade vad de skrattade åt, sa de att det stod i tabellen att bussen skulle komma 12.17…. och så gjorde gjorde den det…. På minuten rätt! Något liknande hade aldrig hänt i den byn de kom ifrån. Där var man glad om bussen kom rätt dag….. 😉 

Men för oss kan en minuts försening nästan kännas straffbar. Åtminstone om man sen ska passa ett tåg som ska passa en annan buss. Det är kanske det värsta med det här ordnade samhället att vi låter oss lätt styras av det. Om inte bussen kommer i tid kan det nästan kännas som en personlig kränkning. 

Men annars är det bra, nästan jämt…. 😉 

När vi skulle handla blommorna till mamma, stod en kvinna framför i kassan som hade en massa småpengar att betala med, men hon skämdes hela tiden för hon upptog vår tid, fast vi upprepade att det är helgdag och vi är lediga och har all tid i världen,  och även kvinnan bakom oss intygade samma sak, så vi passade också på att betala med småpengar….  

Det är trevligt när ens fördomar om stressade storstadssvenskar kommer på skam. 

Hos mamma var det trivsamt även om mamma blev lika glatt överraskad varje gång när hon fick höra av oss att hon fyllde år, men efter att vi hade sjungit några vårsånger och några Taubelåtar tillsammans med några andra av de boende piggnade hon till lite. Men att hon fyllde 98 idag var fortfarande obegripligt för henne. Och det var ju lika bra det…. Det är kanske inte så uppiggande precis….  😉 

For därifrån i strålande solsken. Mammas födelsedag lever upp till sitt goda rykte, i alla fall som jag minns den. Solig och grönskande och till middag brukade vi få kronärtskocka och det fanns bigarråer hemma. Så fräscht! 

Numer är inget riktigt som förr, förstås. Men mamma och pappa har ju levt  länge ändå, och har haft många festliga födelsedagsmiddagar med alla barn, barnbarn och barnbarnsbarn och övrig släkt och vänner. Inte många har levt så länge som de. De representerar ett helt sekel. De har upplevt ett världskrig tillsammans och pappa växte upp under det första. De visste vad de nationalistiska tongångarna på 30-talet ledde till. 

Jag är glad att de har sluppit uppleva dem igen. Jag hoppas att vi som lever nu har kraft och mod att stoppa nationalisterna nu, när vi ändå borde veta vad som annars kan hända! 

Det är nog bra att minnas det roliga som har varit, och att glömma det värsta men ändå vara vaksam – men sen är det bara att skapa nya goda traditioner. Så går livet vidare. Ikväll blir det konsert i Sofia. Så ska nya röster sjunga…. 

Lämna en kommentar

Filed under Tid

De sista flämtande andetagen…. #97

Ja, nu finns inte mycket mer att säga i det här #Blogg100 – upplägget. 

Jag behöver bara räkna till tre, så är sagan slut. Alla sagor har ett slut. Även denna.

Nu undrar jag: 

Vad har vi lärt oss? 

Vad vill vi veta mer om? 

Varför?

Nu är jag lite klurig, så jag ställer tre frågor som ingen kan svara på. Vi står alla inför några av livets svåraste frågor och ändå ägnar vi mest tankar åt det som påverkar oss mest för stunden. ”Vad ska vi äta till middag? Ska jag cykla eller ta bussen till jobbet? Har vi vitlök hemma? Borde jag åka förbi min gamla mamma på hemvägen? Ska jag vara ekologisk och hållbar och köpa rätt fil, rätt aubergine, rätt tomater, eller kan jag passa på auberginenerna? De är ju svindyra!” 

Nästa val är semestern. Den går ju åt pipan vad gäller klimateffektiv hållbarhet. Det går inga tåg på rätt tid och på rätt plats. Att cykla tar för lång tid, speciellt om vi ska få kattvakt. Och buss? Jag tvivlar. Inte direkt klimatsmart, gissar jag. Återstår en veckas charter till Grekland. Tja…. Där är i alla fall varmt redan, så det räcker. 

Nej, jag ska inte resa till Grekland. Men tankarna går ju. Vad ska vi välja, och inte? En del har kanske inga kval alls, men det är nog få av oss i västvärlden som bara kan rycka på axlarna när alla polarisar har smält och planeten är på upphällningen, och säga att, ”skyll inte på mig – jag betalade i alla fall flygskatt”.

Eller så kan vi skylla på det. Det kanske kommer mycket gott ut av det. Nya innovativa uppfinningar inom teknikområden. Kanske ett annat flygbränsle… 

Hoppas bara att allt det goda kommer i tid!

Annars är vi illa ute. 

Men det tänker vi inte på nu. Det blir så tråkigt. 

Ha en fin ”svenska flaggans dag”, som det hette på den gamla goda tiden. 😉 

Nej, ingen flagga och ingen hållbar framtid så långt ögat kan nå, men himlen är oskyldigt blå…. 😉 

Lämna en kommentar

Filed under Tid