Category Archives: Tid

Njut mera! Del 2 😉

Igår när jag skrev min evighetslånga blogg och sen skulle lägga in några passande bilder, tillät inte WordPress mig att lägga upp bilder alls…

Nu måste jag ju bara testa om det var tillfälligt. Men egentligen kan ju bilder bara vara störande i en text om läsaren har andra bilder för sitt inre öga….. Inget ont som inte har något gott med sig, alltså…

Nu alltså! Njutning i bild och färg!

Håller tummarna för att det ska funka…

En familj kommer simmande som annars brukar komma seglande… 😉

Fil och müsli med frukt och valnötter i tallens skugga … Sommarnjutning!

Sinnebilden för njutning….

..

En katt kan konsten att njuta…

Se matte! Jag ”äger”! 😊 💕 😻

Lämna en kommentar

Filed under Tid

Har du tid över ….?

Idag fyller min blogg 13 år. Mitt i sommaren när tiden bara ”är” sitter jag bara här och njuter….

Jag njuter av min oändliga tid av ingenting.

Att ta vara på tiden, att leva i nuet.

”Spill ingen tid”, sägs det samtidigt som man ska ”fånga dagen” och vara närvarande. ”Egen tid” är också en modern tilldragelse. ”Ta vara på den tid du har”, är ett av uttrycken som talar om för oss hur vi ska behandla vår tillgängliga tid. ”Lev som om varje dag vore din sista”, sägs det också.

Alla dessa råd och dåd låter sköna för stunden. Du kan med gott samvete njuta av stunden utan tanke på morgondagens plikter och försakelser. Att utan dåligt samvete för vare sig dig själv eller någon annan här på jorden, få fullkomligt ge dig hän åt en egen bekymmerslös tillvaro, om blott för en dag eller kanske bara en timme eller minut.

”Passa på att njut nu, för du vet inte om du blir överkörd när du går över gatan!”

För mig börjar de här råden kännas lätt stressande. Nå, men om jag råkar överleva nästa gatukorsning, och sen nästa…..hur ska jag orka njuta av varenda steg jag tar utan att jag snubblar på det eviga njutandets orimlighet? Om jag lever ett långt och innehållsrikt liv, så visst uppstår då och då perioder då jag kan uppleva mig som livsnjutare. När jag har ”flow”, när allt går min väg och jag lever det lyckliga liv jag har planerat att leva. Jag kan njuta i stunden även när solen kommer fram en vårdag och jag känner lyckan i att ta mig en kaffetår på ett utomhuscafé i Paris eller i Stockholm eller på altanen på landet. Men orkar jag njuta hela tiden? Är det inte just en ansträngning som krävs innan man känner njutningens sötma? Måste det inte till en viss långsiktig planering innan man överhuvudtaget hamnar på det där caféet i Paris? Att man har tagit sig dit och har hittat just det ställe som man känner att man kan njuta lite extra av. Möjligen är det slumpen att ha hamnat på rätt gata och rätt café, men du har ändå tagit dig dit i ditt anletes svett, och har sett att det finns möjlighet till andningspaus och njutning i den sköna atmosfär som just denna plats och tid erbjuder. Då slår du dig ner och bara njuter av ”här och nu” utan att egentligen blunda för att det är lika långt hem som hit. I den lilla stunden är du sorglöst njutande och sippande på din cappuccino och glömmer skavsår och värmeslag. Då har du gett dig den stunden och tar dessutom vara på den på rätt sätt. Du njuter! Det är inte den typen av ”livsnjuteri” jag vänder mig mot. Det är varken moraliskt förkastligt eller ansvarslöst att njuta när man får tillfälle.

Problemet är väl att alla människor som verkligen har en agenda – som arbetar för att alla människor ska få samma möjligheter och tillfällen att njuta – ofta förlöjligas på olika sätt. Om man försöker se långsiktigt på vår planets tillgångar och hur vi slösar på detsamma, och med utgångspunkt från det söker vägar att jämna ut orättvisor och hittar sätt att lösa globala problem, blir man inte särskilt populär i dessa tider….

”Men jag då som inte bor i Stockholms innerstad, och inte har kollektivtrafik, varför måste jag betala så mycket för bensin?”

Ja, det är allvarligt när orättvisor blir så stora. Men kanske är frågan fel ställd… Det finns några andra frågor man också kan ställa:

”Varför har ni ingen kollektivtrafik i din kommun? Vilka är politikerna som har planerat så kortsiktigt där du bor, att du måste använda bilen varje gång du ska handla eller åka till jobbet? Finns det något du kan göra för att ändra på förhållandena? Rösta annorlunda? Starta ett eget lokalt parti som värnar om lokala handlare och som kan påverka lokaltrafiken? Eller kan du kanske skaffa elcykel?”

Jag vet inte om tiden är mogen för dessa frågor än….

Kanske är mänskligheten för bekväm, totalt sett, för att orka ställa frågor som handlar om en framtid som räcker längre än till nästa gatukorsning, eller till nästa semester på en strand någonstans långt bort, eller förbi nästa generation, och nästa…. Det är kanske för mycket begärt av mänskligheten av idag att ta hänsyn till barn och barnbarns möjligheter ”att leva i nuet” och att ”fånga dagen just här och nu”…..

Med handen på hjärtat…..

Är det inte lite väl mycket ”pk-vänster” att tänka på varandra och andra och försöka tänka långsiktigt och att försöka jobba mot ett gemensamt mål – att rädda vår värld från diverse flummiga extremväder som ”Pk-eliten” säkert också har ljugit ihop. Varför anstränga sig när inte ens mannen till partiledaren för Sveriges enda miljöparti kan sköta sig och har ”fel” bil…. Eller hur var det nu? Ska vi verkligen bry oss om några som inte ens betalar skatt? Och de andra som ljuger om sin ålder och färdas många tusen mil för att få bidrag i Sverige ..?

”Varför ska jag anstränga mig och ta av min dyrbara tid och åka tåg till Paris om ingen annan gör det? Varför ska jag orka tänka långsiktigt om alla andra lägger upp bilder från milsvida stränder i Thailand eller shoppingcenter i New York?”

Varför kan jag helt enkelt inte få bara skita i alltsammans och bara sätta mig ner och ta en drink i semesterparadiset utan tanke på morgondagen?

Det får du! Men har du hört talas om baksmälla?

Medan du tänker på det ett tag funderar jag på uttryck som siktar på och förhärligar långsiktigt tänkande och handlande. Kommer inte på så mycket, men….. Skam den som ger sig!

”Var sak på sin plats”, ”övning ger färdighet”, ”se tiden an”, ”att bida sin tid”, ”låt det mogna”, ”genvägar är ofta senvägar”, ”låt det sjunka in”…..

Och när jag begrundar ovan skrivna inser jag att ”långsiktig njutning” inte sällan har med ansträngning att göra. Att genomgå prövningar för att uppnå svåra mål och därpå njuta av vad man uppnått – kunskap eller olika förmågor som gör livet lättare att leva.

Den här bloggen har nog alltid präglats av långa inlägg och många tankar från allehanda perspektiv och jag tänker att jag borde väl skriva förnedrande enradingar på Twitter om andra nationer eller människor för att nå framgång eller t.o.m. bli president en dag?

Men om verklig njutning bara kan uppnås genom ansträngning, tror jag nog att mina ”full-längdsbloggar” leder till en högre nivå av njutning och under en längre tid än en ”kortis” om sin egen förträfflighet.

Ja, ”skam den som ger sig!”

Tids nog får den som förhäver sig sona sina brott, så ”skratta bäst som skrattar sist”.

”Bättre sent än aldrig”, skulle man också kunna säga.

Tiden är inne för sensmoral och ”eftertankens kranka blekhet”.

En kort sammanfattning för dig som har orkat ända hit men somnade på vägen:

Ta dig tid att njuta och låt dig ryckas med och hänge dig åt stundens njutning, men har du tid över…. Spara på krafterna och lär av dina med- och motgångar så ska du se att trägen vinner! 😊 🏃 🌴 ☀ 🎶 🎉

2 kommentarer

Filed under Tid

God och snäll – på ont och gott!

Godheten har många ansikten.

När jag var barn var ordet snäll ett fint ord som stod för godhet utan fula baktankar. Så är det fortfarande om jag frågar barnen i skolan hur en kompis ska vara. Om jag ställer en följdfråga, som – ”men, hur är man när man är snäll… kan du beskriva en snäll person?” Då tittar de förvånat på mig..

De flesta förstår inte frågan ens och undrar om jag är lite dum på nåt sätt.

Vet inte fröken vad ”snäll” betyder?

Att vara snäll är ju inte riktigt samma sak som att vara god, men är man god är man nästan alltid snäll.

Ett litet nyfött barn möter nästan alltid godheten personifierad, i form av en förälder som omedelbart gör allt för att visa det lilla nya livet sin kärlek. Direkt knyts banden och ju äldre barnet blir desto mer kontakt etableras. Ordlös kommunikation i form av blickar, rörelse, kroppskontakt, närhet, joller och härmningar som leder till skratt och mer kontakt. Att se en annan varelse och så småningom inse att man är lika men ändå inte samma. Att lyssna och söka förstå och såsmåningom även uttrycka sig i tal. Och hela tiden konfirmeras kärleken och omsorgen om den andra. Utan fula baktankar. Ett barn som inte får den totala kärleken och kontakten med en närstående kommer alltid lida av ett socialt handikapp – att aldrig ha blivit sedd av någon som älskar det. Barn och vuxna – med eller utan kärleksfull bekräftelse – kommer alltid att söka den förbehållslösa, goda kärleken på andra håll. Det är fullt naturligt och de som inte fick kärlek från början kan tyckas mer desperata i sin jakt än de som har blivit mer ”kärleksmättade”

Jag tänker på dem som i dessa tider hånfullt benämner godhjärtade människor ”godhetsapostlar” eller ännu värre… ”godhetsknarkare”…

Men om man vänder på det? De som hela tiden söker bekräftelse och närhet men inte har fått mycket av den varan i sin barndom kan kanske utveckla sin jakt på kärlek och brist på varan till en slags knarkande av en mer artificiell godhet och kärlek. Att äntligen känna bekräftelse i en religion, i en sekt eller en organisation där man får bekräftelse genom att bara få ingå i något större än man själv. En helhet. Det kanske inte är kärlek, men den berusande känslan av att få höra till, kan kanske ge hen en liten bättre självkänsla. Man kan till och med gå över lik för att få ”knarka” den här känslan igen….

Denna bristvara är verkar vara utbredd i samhället just nu. Jag tror att dessa ”godhetsknarkare” kan dyka upp lite varstans där människor känner att de får uppmärksamhet och bemöts på ett vänligt sätt av likasinnade. Men att, som en del gör, vrida om ordens betydelse och göra gott till ont och vice versa, är en betydligt sämre handling än att försöka göra gott för andra och på det sättet själv tillmätas ett lite större värde. För vem tar skada av att Olle hjälper Kalle samtidigt som Olle mår lite bättre själv? Är det omoraliskt att vara egoistisk om man gör andra gott? Om man skor sig på andras bekostnad är det en sak, men om man bara godhetsknarkar lite för sig själv samtidigt som man helt osjälviskt hjälper andra och därmed framstår som den ”godhetsapostel” man är – är man falsk då?

Nej! Självklart inte! En win-win-situation – som det så fint heter – uppstår och alla kan känna sig både glada och goda på en och samma gång. Vad är det för fel på det?

I mitt tyckande är däremot misstänkliggörandet av godheten och hjälpsamheten, det ondaste man kan göra – för man misstänkliggör inte bara människor som har gott uppsåt – man förvrider också det goda svenska språket och den goda svenska kultur som så många säger sig värna.

Och i förlängningen kränks betydelsen av den ursprungliga förbehållslösa och goda kärleken till det lilla nya värnlösa människoliv som ska växa sig starkt och klokt för att utföra goda handlingar till nästa generation av älskade och värnlösa liv. Och även visa kärlek och respekt till dem som redan gjort sin ”kärleksplikt” i tidigare generationer.

Om det hållbara mänskliga kretsloppet bryts av ett ordvrängeri som gör barn och vuxna vilsna bland betydelserna, har vi tappat tron på både vår egen förmåga och andras, att göra rätt i rättan tid. Då förvandlar vi alla hjärtan till sten, likt Riddar Kato, och tror att Mio och Jum-Jum bara är godhetsapoatlar som vill vinna poäng för egen del, och därför hindrar vi befriandet av alla hjärtliga människors hjärtan. Jonathan och Skorpan förblir ”lortar” och vi förblir medlöpare, och kommer alltid vara de som anger en ”Anne Frank”, en flykting, en homosexuell, en oliktänkande, och dennes familj.

Och världen blir bara ännu lite gråare och mer nyansfri än någonsin.

Därför ska vi bekämpa det onda ordvrängeri som en del ägnar sig åt och befria människan och godheten och orden som beskriver dem, från den lort som ondska består av.

Därför ska vi vara snälla mot oss själva, mot andra och varandra, för som man ropar i skogen får man svar…

Ha en god helg! 😊 💕 🎶

Lämna en kommentar

Filed under Tid

Glöm allt jag skrev….

Glöm allt jag skrev härom sistens om att skriva en bok…. 😉

Det är klart att det är pretentiöst att sticka ut hakan och skriva en bok – att ordna ett release-party och bjuda in vänner och släktingar för att köpa boken och läsa den dessutom. Men det är ju också mycket modigare än att bara sticka ut lilltån på Facebook då och då för att annonsera att man har bloggat någon liten hemgjord betraktelse från navel – trakten….

Nåväl. Min fd kollega, Bengt, gjorde just det. Skrev en bok, alltså. Och nu när jag har läst ut den på någon halv dag, kändes det plötsligt så mycket roligare att tänka mig att skriva en bok. Klart grabben skulle skriva en bok, tänkte jag. Underhållande och rolig och lättläst var den också. Inte varje dag man skrattar högt när man läser nu för tiden.

Och om han…. Varför inte jag? 😉 Vad är det som är så farligt med att sticka ut hakan, egentligen? Tja…. förutom att jag faktiskt har överbett så är det nog inte så farligt egentligen. Allting går om man bara viljan finns. Nu gäller det bara att få till en berättelse med ett riktigt ”bett” i……

Och därvid stannade det projektet tills vidare. Men tanken var god!

Innan jag har gett ut min första kan ni ju passa på att läsa Bengts andra. En bok för mellanstadieåldern men kan även läsas av pensionärer. Man blir som ung på nytt…. 😊

Under tiden ska jag grunna på min egen storyline och kanske blogga en gång eller två.

PS Boken heter ”Beethoven suger” och är skriven av Bengt Nyman. Mycket nöje! DS

PS igen… Och Bengt….Nog är det väl du som är Stig-Lennart? DS

4 kommentarer

Filed under Tid

Du och Bror…..

Så innerligt glad och tacksam jag är ibland över det liv jag lever nu och det liv jag har haft förmånen att leva i hela mitt liv.

Född och uppvuxen i ett land som Sverige, och född av föräldrar som var som just mina föräldrar och med en familj som har lyckats hålla sams i alla år utan några större konflikter. Inte heller vårt land har varit fyllt av krig eller oro. Jag har ätit mig mätt och jag har fått gå i skola och jag har fått gifta mig med vem jag vill.

Vårt land är ett rikt land, relativt sett, och det beror till stor del på att vi inte deltog i några krig på 1900-talet, men också att vårt samhälle under många decennier var ett jämlikt land, och är så fortfarande. Men det börjar naggas i kanterna, vårt välfärdssamhälle. Det är ett faktum att ju större klasskillnader ett land har, desto sämre är välfärden.

Det är inte längre självklart att Sverige ska ligga i framkant vad gäller jämlikhetsreformer och uttrycket ”alla för en – en för alla” framställs som en aning mossigt eller flummigt.

Mina föräldrar var aldrig partipolitiskt intresserade, men de hade en slags genuin känsla för människors lika värde och rättvisa förhållanden i världen. Min mamma som i unga år pläderade för lika lön för alla, eftersom hon ansåg att tråkiga jobb skulle belönas bättre eftersom ingen skulle vilja utföra dem annars. Men det föll ju inte i god jord hos mina föräldrars vänner på Östermalm. Men för mig var det glasklart. Som tonåring på 70-talet klingade hennes ord som ljuv musik.

Om man frågade pappa om vilken reform han gillade bäst, var det alla gånger ”du-reformen”. Äntligen slapp han ”nia” sina patienter i tandläkarpraktiken i den ”fina” stadsdelen, och han slapp hålla reda på deras fina titlar, och i kvinnornas fall, deras mäns fina titlar….. ”vill professorskan ha en bedövning idag?”….. ”Är det till att ha ont i minus-3?”

Han var glad som ett barn när han fick bli du och bror med alla läkare och överstar och professorer, samt deras fruar. För min pappa blev allt så mycket enklare att prata med dessa människor utan dessa kringelikrokiga formuleringar som kunde leda till missförstånd och ibland kunde leda till sura miner om han hade råkat titulera fel. Min pappa var inte mycket för tillgjordheter och inställsamhet, vilket antagligen inte gjorde honom populär alla gånger.

Men så förändrades allt i en hast den dagen han fick behandla alla sina patienter som likvärdiga människor. Varken bättre eller sämre än han, men jag tror att han kände sig lite mer värd själv, i samma stund.

Det var ju just det Du-reformen syftade till. Tvärtemot jante-lagen som ville trycka ner andra, ville Du-reformen göra relationer jämlika. Alla är jämbördiga oavsett uppväxt, titel och status.

Nu ser jag hur detta, för mig, självklara förhållningssätt till mina medmänniskor börjar ifrågasättas. Dels börjar ”niandet” smyga sig in i samtalet igen, och dels börjar människor alltmer ifrågasätta människors lika värde….huruvida man är svensk eller inte, om man har jobbat och gjort rätt för sig, om man har varit långtidssjukskriven, arbetslös…..ja, allt som går att ifrågasätta. Uppfyller man inte alla kriterier är man snyltare, kriminell, lögnaktig, eller i de fall man inte verkar vara svensk, är man säkert en lyxflykting eller så ljuger man om sin ålder och i så fall är man kriminell och vem som helst kan ange en…..

Nej, nu vill jag inte måla f-n på väggen, men håll med om att misstänkliggörandet av andra människor gör livet surt?

Nuförtiden vill ingen vara du och bror utan att först veta vilken religion man tillhör eller vilket parti man röstar på.

Men varför skriver jag ”du och bror”?

Varför inte ”du och syster”?

Jo, i allmänbildningen namn – det var Bror Rexed –

https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Du-reformen

– som genomförde reformen som gjorde ”en ann så god som en ann” på 60-talet – 51 år sedan.

Och vad bidde det då da?

Jo, det blev blev bra, men om vi inte aktar oss halkar vi snart tillbaka till den unkna människosyn som har präglat många ojämlika samhällen i alla tider och som fortfarande gör det!

Ta tillbaka ordet Du och du ska omfamnas av vänlighet och respektfullt bemötande i dess egentliga betydelse….. 😉

Lämna en kommentar

Filed under Tid

Vidsynt med vida vyer…

Nu känns tillvaron tillåtande och positiv. Sitter i en miljö där allt är nära och långt borta.

Min blogg ”Tid” som jag startade 2005 på MSNs Spaces, var ett rent lustprojekt från början och har fortsatt att vara så.

Under tidens gång har jag också lärt mig så mycket genom bloggandet – rent tekniskt och praktiskt hur man lägger upp bilder och länkar till filmer och musik men också hur man skriver en text någorlunda läsvänlig och intressant. Jag har dels tagit intryck av medbloggare och andra läsare som har lärt mig och visat vägen, men har också följt statistiken.

Vad har folk fastnat för och vad har passerat förbi utan visningar eller kommentarer? Inte har jag direkt rättat mig men jag har ändå begrundat och funderat över vad det beror på att vissa inlägg har blivit lästa väldigt många gånger och andra inte alls. Fortfarande är dock skrivandet i bloggen ett lustprojekt. Att få bestämma själv över en liten plattform i livet där min text styrs av bara mina tankar och erfarenheter tycks vara drivkraften i mitt skrivande. Men också det lustfyllda i att låta slumpen avgöra. Att bara börja skriva och se var man hamnar. Att inte ha en uppgjord plan för vad man vill med texten men att ändå lyckas sy ihop den på slutet så att det tycks höra ihop med början. Som att lägga pussel, kanske. Att hitta ett mönster i ett synbart virrvarr och göra mönstret till en del av ens eget liv och berättelsen om ”mig”.

Några gånger när jag har skrivit något personligt om mig och mina föräldrar har jag fått ett enormt gensvar. Det syns inte här för kommentarerna har kommit på Facebook, dit jag har länkat inlägget, men det är förstås roligt när människor vill att man ska skriva en bok istället. Jag ville ju bli författare när jag var barn och jag har ju alltid skrivit dagbok eller berättelser eller som nu – bloggat. Min dröm är dock inte längre att bli författare. För mig känns det så pretentiöst så att jag tror att jag skulle tappa alla ord och meningsfulla meningar redan från start. Första sidan skulle värkas fram tvångsmässigt och jag skulle tvinga mig till en stil som jag inte har för att den skulle passa in i bokformatet. Handlingen skulle jag inte kunna lekfullt improvisera mig fram till som jag gör när jag bloggar och därmed kommer all skrivlust att flyga och fara. När sen boken är skriven, kommer jag känna det som om mina vänner skulle känna sig tvingade att köpa den och dessutom tycka om den.

Ingen kommer att vilja göra mig ledsen och säga sanningen…. 😉

Faktum är att det är av omtanke om mina vänner som jag inte väljer att skriva en bok istället för att blogga. Det är så mycket lättare och mer opretentiöst att bara skicka ut ett blogginlägg i etern och se hur det landar. Blir det läst och omtyckt blir jag glad. Annars är ingen skada skedd. Det var gratis och ingen behöver ställas till svars. Solen skiner även nästa dag och jag kan få ett nytt infall som måhända faller någon på läppen.

Precis så sorglöst känns det för mig i mitt riktiga liv, när jag nu har mitt sista sommarlov som sedan i augusti ”ljudlöst” övergår i pension. Har jag en dålig dag eller en trött dag, eller känner jag att jag borde göra det ena eller andra, kan jag vila i vissheten om att det kommer en ny dag imorgon. Jag behöver inte räkna ner veckor och dagar till nästa terminsstart då min frihet återigen inskränks. Jag kan bara sitta här vid fönstret en molnig dag och låta mina sinnen inta hela världen runt omkring. Blanda dofter från naturen runt omkring med smaken av en cappuccino och ljudet av reporterrösten från en fotbollsmatch, klappa en spinnande katt, samtidigt som jag läser om den omvärld runtomkring oss som minner mest om en unken människosyn från fornstora dagar.

Att vara vidsynt i dessa tider kostar energi och lust. Det kostar på att vilja vidga sina vyer för att se längre än ett enögt enfrågeparti vill se. Då vill det till att man förmår tanka det vackra, goda, sköna livet som innebär att man kan vara fri i tanke ord och gärning, utan rädsla för att bli bestraffad och fängslad för just dessa tankar, ord och gärningar.

Jag rustar mig för det nu, i mitt egna alldeles fria luftrum, dit alla som vill är välkomna att delta utan förutfattade meningar eller fördomsfulla tankar om mig eller andra eller varandra! 😊 💕 😊 🎶 😊

Lämna en kommentar

Filed under Tid

The final countdown….

Efter en dryg månads cykling till jobbet sätter vi punkt, jag och min tappra stålhäst. Ett sådant fint cykelväder i ett sträck har jag nog inte varit med om under alla dessa cirka 26-28 år jag har cyklat till samma jobb under cykelsäsongen. Dag ut och dag in över den mäktiga västerbron. Så olika vindar och väder det har varit – regn och rusk och högtryckshetta, motvind och medvind, mörker och halka – en gång cyklade jag omkull och sen dess undviker jag halt väder – sommarljusa kvällar och gnistrande frostiga klara morgnar med världens mest andlösa utsikt över världens vackraste huvudstad. Och i alla dessa väder kan jag varje dag känna samma eufori väl uppe på krönet, för där har jag återigen besegrat såväl min egen lättja som vädrets makter och med vissheten att jag snart ska liksom flyga in över staden – norrut mot Kungsholmen eller söderut hemåt mot Södermalm.

Det är bara att växla upp och öka den redan höga farten ner mot fastlandet. Bara en gång blåste det så mycket motvind att jag fick stå upp på tramporna i nerförsbacken för att överhuvudtaget kunna röra mig framåt. Det var en sensation i sig.

Men när jag igår cyklade till och från jobbet var vädret optimalt. Inte för varmt eller kallt och den lilla vind som var, svalkade min uppvärmda kropp. Och lite historiskt kändes det att veta att detta var sista gången jag cyklade över bron med en viss stress för att hinna till jobbet. Av den anledningen stannade jag ändå för att fånga den perfekta sista utsikten in mot stan – med Riddarholmen och stadshuset i fokus.

Men ingenting är fläckfritt vid närmare eftertanke. Min mobils lins tycks ha fått några oborttagbara fläckar som stör vyn. Hur jag än putsar….

Men när jag tar en selfie går det bra. Så bra att jag fick en ursäkt till det… 😉

…Och kanske ska jag tolka det hela symboliskt?

Att jag efter ett långt, roligt, härligt utvecklande, men under perioder också mycket påfrestande arbetsliv, till sist kan vända blicken inåt mot mig själv med gott samvete… Ingen människa är klanderfri och hennes minnen är heller inte fläckfria men så länge fläckarna heller inte skymmer sikten för den sköna helhet som ändå ligger i bakgrunden känns heller inte en oviss framtid utsiktslös.

Det är bara att ta nya tag och lära av sina egna och andras misstag för att sen syresätta sina sinnen med nya tankar och cykelturer.

Att sen komma hem och bli mottagen av sina älsklingar med lyxig AW-middag och att inse att hela resten av ens liv består av hopp och lek och fritt valt arbete, ger upphov till en rent sensationell upplevelse.

Något att se fram emot för er som inte har uppnått denna höjdpunkt i livet än. Och högst uppe på krönet vet jag att jag kan välja själv. Antingen växlar jag upp och ökar farten eller så vilar jag på tramporna och njuter av den milda fläkten mot ansiktet och i nacken, och utan ansträngning låter jag tankarna flyga ut i världen utan yttre och inre hinder och besvär.

Aldrig har jag njutit så av att inte veta någonting om framtiden utom att det är jag som styr. Var jag än befinner mig och vart jag än ska – det är min kompass som visar vägen….

Men naturligtvis finns det andra som påverkar mig, men det är jag som väljer vilka som har betydelse för mig.

Att vara sig själv nog? Ja, efter många års lönearbete kan jag unna mig själv just det. Men vänta bara…Rätt vad det är vill jag vända blicken utåt igen för att om möjligt förbättra och klargöra det som skymmer sikten och som stör bilden av en fläckfri omvärld….

Snart…. Men vänta lite….Jag ska bara…. 😉

Lämna en kommentar

Filed under Tid

Landet Lagom ….

Har Landet Lagom gått upp i rök?

”Mellanmjölkens land”, som Jonas Gardell så träffande beskrev det.

Vårt land – glesbygdens land, Nordens Venedigs huvudstad, De svala somrarnas och de iskalla vintrarnas land. Helylle-människors land. Landet vi har befolkat med lagom stor portion stolthet och självironi, med hjälp av Tage Danielssons och Astrid Lindgrens lagom humoristiska texter. Landet där vi har blivit födda och omhändertagna av diverse mer eller mindre välmående välfärd, som vi ändå alltid har tagit för given och har sett som vår mänskliga rättighet att ha tillgång till. Vi efterkloka, vänligt sinnade människor med sinne för proportioner och väl avvägda känsloutttryck.

Vart tog godmodigheten vägen? Var är vår måttliga passion för fosterlandet belägen?

När blev mänskliga rättigheter mindre värda än rätten att hissa vår svenska flagga?

Hur har en så pass stor mängd i grunden lagoma människor plötsligt kunnat utbrista i de mest hatiska kommentarer om andra människor utan att blinka eller utan att ens skämmas det minsta?

Var finns det folk som med vänlig hjälpsamhet kunde både argumentera för sin sak men ändå lyssna på motståndarens synpunkter utan att flyga i taket och avbryta minst tre gånger?

Var är mitt land, med alldeles lagom kloka och intellektuella människor som kan konsten att både uttrycka en åsikt och att ha sinnesnärvaro nog att hejda sina mest vulgära impulser?

Kanske har det upphettade debattklimatet rent av påverkats av den ifrågasatta klimateffekten?

Vi känner inte igen oss i det hetlevrade yttre ombytliga klimatet. Våra kyliga sinnelag stämmer inte längre in i plötslig hetta eller dessa stormiga regnväder och oregerliga översvämningar och oväder. Detta polariserade klimat….

Våra kynnen, på gott och ont, lever kvar i vårt lands en gång så måttliga väderomslag. Vi hade en gång 4 årstider på rätt tid och rätt plats. Nu sjunger vi kanske….”var är dom nu? vi bara undrar….. var är dom nu?”

Våra fasta hållpunkter. ”Ordning och reda, löning på fredag.” Våra iskalla sommarbad med blå läppar och ljusa frusna sommarkvällar utan tropikvärme eller giftiga alger i havet. När vi åkte skidor på vintern och och firade midsommar i täckjacka och mössa, men värmde våra kalla kroppar med snapssånger och små grodorna.

Möjligen skymtade då ett lite hetsigare temperament fram efter några glada sånger och en hutt för mycket, men redan dagen efter var känslorna på sparlåga och alla heta känslor hade blivit alldeles vanligt lagoma igen.

Då kände vi igen oss i orden, ” du tysta, du glädjerika sköna”, bara allt för väl. För vi skämdes alltid om vi hade sagt några mindre väl valda ord för mycket, i det glada eller upphettade ruset. Vi ångrade oss för det mesta om vi hade gått över gränsen och hade sårat någon. Och antingen levde vi den ångern ett tag eller så fick vi chansen att reda ut missförstånd och hårda ord ganska direkt. För i vårt ”Landet Lagom” var det ju närapå en dödssynd att ta till överord och att såra andra människor utan mycket starka skäl.

Jag kan sakna det så innerligt ibland ….

Dessa känslomässigt hämmade människor som är så rädda att såra och skada andra och så rädda att själva hamna i dålig dager att de hellre är tysta och fridsamma än att hamna utanför den alldeles lagom tempererade gemenskapen.

Jag vet att det kan vara tecken på feghet att inte alltid våga stå för vad man känner och tycker…. Men kanske är det tecken på det alldeles lagom kloka svenska eftertänksamma sinnelaget, att vänta några dagar med sina synpunkter så att de hinner mogna i takt med människan bakom orden? I takt med dig själv och dina känslor och dina klokaste tankar.

”Jag vet att du är och du blir vad du var. Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden…..”

När du kan stå för ditt ord även dagen efter, vet jag att du är en människa att lita på och tycka om. Ett land att vara stolt över.

”Jag hälsar dig vänaste land uppå jord…

Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden….”

Lämna en kommentar

Filed under Tid

Du kan, Du kan, Du kan!

”Allt är rätt”!

Så sade kursledarna på Sveriges Körförbunds workshop i helgen.

Vi skulle framföra ”Förklädd Gud” sceniskt tillsammans – 75 sångare som aldrig har sjungit tillsammans förut och som hade olika sångerfarenheter och körsångskunskaper. Men redan första kvällen, efter genomsjungning av det musikaliska materialet, blev vi översköljda av dessa positiva utsagor från våra ledare.

”Vad du än gör på konserten på söndag, är det rätt! Detta har aldrig framförts på liknande sätt förut, och ingen annan kan göra det bättre än du!”

Under hela mitt liv har jag levt i ett tvivel på min egen förmåga. Nej, inte alls i vissa fall, där jag vet vad jag kan och går för. Där jag har sett resultat av mina strävanden. Men i det obestämbara bedömandet av det omätbara, där det inte finns några rätt eller fel, men där ändå några tar på sig rätten att döma….. Om jag har rätt klädsel, om jag sjunger vackert, eller om jag har rätt att vara på mitt sätt eller bör följa strömmen. Om jag ska vara mig själv eller låtsas vara någon jag inte är. Privat, såväl som professionellt. Vissa människor tycks äga rätten att ha synpunkter på andra. Att döma är många gånger lättare än att förstå och förlåta.

Problemet är väl att den som blir bedömd sällan eller aldrig utvecklas av ett ständigt flöde av kritiska synpunkter på hur ”hen” egentligen borde ha gjort, eller inte. Istället installeras en kronisk osäkerhet i nervsystemet och du reagerar alltid med en lätt hukande livsattityd.

När jag berättade för min mamma att jag tänkte söka lärarlinjen, sa hon inte: – Men O, så roligt! Istället blev hon orolig och sa: Nej, men O! Hur ska det gå?

Hon menade bara väl, naturligtvis. Jag var inte så utåtriktad då som jag har blivit. Inte särskilt tuff och sträng, som det kan krävas av en lärare. Men redan då hade jag, trots all min mors tvivel, en tro på min egen förmåga att vara mig själv, för jag sa till henne:

-”Jag ska inte bli en vanlig lärare. Jag ska vara på mitt sätt. Det vanliga sättet är inget för mig. Det finns tusen andra lärare som gör det bättre. Försöker jag vara som en vanlig lärare kommer jag att misslyckas och då kan det lika gärna vara…”

Jag minns inte riktigt vad jag hade för visioner då, men jag minns att jag hade min egen mellanstadielärare som god förebild. Hon behandlade nämligen oss elever som jämbördiga på det sättet att hon respekterade våra åsikter och bemötte dem, utan att bedöma oss som mer eller mindre värda för det. Alla kände sig sedda och lyssnade på. Dessutom lärde hon oss vad värdegrunden var från grunden, genom sitt eget sätt att vara och lära ut. Det var inte bara tomma ord, utan handling.

Min lärarbana har varit krokig och bökig och ifrågasatt från start, men jag har aldrig tvivlat på mig själv vad gäller själva mitt uppsåt med att vara lärare. Att ge barn en tro på sig själva, samt att ge dom lust att lära och att vara snälla mot varandra och sig själva. Och att känna sig omtyckt för den man är. Att vara olika men ändå lika i sin olikhet.

När jag i helgen blev så peppad av människor jag aldrig mött förut och fick känna en sån tilltro till mig själv och min förmåga att sjunga och att vara närvarande i stunden utan att känna mig bedömd eller rättad för mina misstag eller felsjungningar, kände jag också i hela min kropp och med min röst att det är nyckeln till skönsång. När mitt jag och min röst blir bejakad och uppmuntrad fylls rummet av befriade och vackra toner jag inte visste att jag hade.

Och när det väl var förankrat i mig förstod jag att jag aldrig mer ska lyda under dem som säger till mig:

-”Du kan inte, Du kan inte, Du får inte, Du får inte, Du bör inte, Du bör inte!”

För nu mina vänner, är jag vuxen nog att bestämma över mig själv och över vilka som ska eller vill vägleda mig i fortsättningen.

För… ”när man är en glad pensionär”….

You’ll wait and see! 😊

Lämna en kommentar

Filed under Tid

Huka er!

Nu blev det rejält lågt i tak. Nu får Socialdemokraterna säga vad de vill och gör det också….

Sverigedemokrater ska förstås gå ännu längre och normalisera angiveri, så att det nästan inte är konstigt alls när sen S om några månader kommer och påstår samma sak.

Men då får ni huka er, gubbar!

Snart kommer alla vi igen som kräks på maktfullkomliga gubbar, och en del tanter, som hellre ger upp sin själ och sin ideologi än att ge upp makten att bestämma över oskyldiga, utsatta människors liv.

Jag har alltid hävdat att det är Alliansen som banade väg för missnöjespartiet SD. Men nu ser jag lika klart att det är den betongimpregnerade socialdemokratin under den mest maktfullkomliga av dem alla – Göran Persson – som banade väg för Alliansens storljugande om närande och tärande, utanförskap och om ”ett arbetarparti” som såg till att folk skulle få mer i plånboken. De sa aldrig vilka som skulle få mer och vilka som skulle bli utan. Grundlurade människor insåg till slut att de måste ha tillbaka välfärden och medmänsklighet och hoppades åter på S. Några var så grundlurade så de gick till SD direkt, utan att passera S. Några hade tappat tron på all politik och röstade inte över huvudtaget.

Några – även den rika medelklassen – hoppades på skattehöjningar och mer rättvis fördelning, men vad hände?

S fortsatte att föra en ”nästan-solidarisk” politik. Bara lite mer åt de mest behövande. Inga stora uppoffringar för den ”stackars medelklassen” som var så skuldsatta när de hade tagit så höga bolån, och så lite besparingar på fusk inom assistensvård och sjuka som kanske inte var sjuka. Visserligen togs den bortre gränsen bort, men försäkringskassan fick nya direktiv. Överallt sparades det på utsatta. De budgetar som skulle ge pensionärer bättre förutsättningar röstades ner av de ständigt främlingsfientliga, trots att de påstod sig vara de äldres vänner.

För att blidka alla lite grann fick ingen något. Och S försökte låta som om de var ett riktigt socialdemokratiskt parti, och ville hjälpa alla flyktingar och pensionärer och sjuka och friska och rika och fattiga på en gång, men fick inget gjort för att ”de elaka Sverigedemokraterna” hela tiden satte käppar i hjulet.

”If you can’t beat them – join them”, har nu blivit temat för dagen.

Igår kom det senaste dråpslaget mot det solidariska samhället som har kittat ihop vårt samhälle i decennier, även under borgerliga regeringar. Asylrätten ifrågasätts liksom barnkonventionen, om att barn till papperslösa ska få gå i skolan.

Som en punkt eller pyspunka på vårt rättssamhälle, föreslår Åkesson att vi ska kunna ange människor som hjälper papperslösa.

”Anne Frank”, nästa….

Detta vill naturligtvis inte vår statsminister veta av….. än…..

Men sen, kanske, om vindarna blåser åt det hållet, kanske han kan tänka sig en lite ”måttligare form av angiveri” – inte alls så rasistisk som Ms och SDs, men ändå en viss ”ordning och reda”, eller….?

Jag ryser vid tanken.

När ”Hoola Bandoola band” sjöng låttexten ”Vem kan man lita på?”, på 70-talet, trodde man att gränsen var nådd för hur politiker och andra kunde bära sig åt, men nu känns det som småpotatis, även om frågan fortfarande är relevant.

Vem kan man lita på?

Ja, inte Socialdemokraterna i alla fall.

Huka er gubbar, nu laddar vi om!

Inte med vapen, men med medmänsklighet, jämlikhet och solidaritet!

När 1 mans röst inte väger tyngre än 18 kvinnliga vittnens – den dagen är vår!

Lämna en kommentar

Filed under Tid