Kategoriarkiv: Tid

Tidvis envis..

Detta år kommer att bli ett litet jubileumsår för bloggen ”Tid”.

Sjuttonde juli 2005 började jag skriva…mest för skojs skull. Men jag hade ju då ett annat uppsåt med min blogg, att jag skulle ha den som gemensam ”samlingspunkt” för mig och mina syskon, men därav blev intet. Däremot blev det startpunkt för mitt eget bloggskrivande. När jag berättade för människor om mitt bloggande, undrade de flesta om jag hade något tema… Om det var fotoblogg eller musikblogg, eller…?

Nej, min idé genom livet har väl varit att inte begränsa mig och att inte exkludera någon eller något som har verkat roligt eller intressant. Och så har det även funkat med bloggen.

Men det där med att ”bara” skriva för nöjes skull, står nog inte så högt i kurs. Man ska ha ett syfte eller mål och mening med allt, inklusive skrivande. Helst ska man väl tjäna pengar på sin verksamhet och ha tusentals följare också, men precis som i mitt vanliga liv, har jag väl aldrig haft någon framgångssaga vad gäller just att tjäna pengar. Men jag hävdar nog att jag just därför har levt ett ganska skojigt liv. Jag har ju alltid haft en inkomst så att jag klarar mig, utan större bekymmer, men heller inget liv i sus och dus. Och de nöjen jag har – att skriva och musicera har kostat ganska lite, men gett desto mera.

När jag här om dagen råkade försjunka i mina gamla blogginlägg – vilket ibland händer när jag kollar statistiken för bloggen – såg jag till min förvåning att jag nog det sista året inte har skrivit ett enda inlägg utan att på nåt sätt nämna klimatet, Greta Thunberg, eller att jag i någon bisats har tangerat ”ämnet för dagen”, nämligen den globala uppvärmning vi står inför. Även om jag har börjat i en annan tråd, har jag ändå hamnat där.

Jag vet ju inte, men jag kan inbilla mig att människor i min omgivning, på nätet, och i bekantskapskretsen kan tycka att de har hört nog om det där klimatet nu. Inte för att jag tjatar om det varje dag, men varje vecka lägger jag upp en rapport från veckans strejk på Mynttorget, och numera även på lördagar på Medborgarplatsen, på Instagram och Facebook. Som en liten påminnelse…

Det är möjligt att någon tröttnar, men jag tänker att man får hellre tröttna på mig än att man slutar tänka på den stora klimatkrisen, som kan bli verklighet inom en snar framtid, och redan är det på andra platser på jorden.

Precis som med allt annat jag har hållit på med genom åren är inte heller miljön och klimatet något man tjänar storkovan på. Det finns visserligen folk som påstår att det finns mycket pengar att hämta bakom Gretas rörelse #Fridaysforfuture men ingen har kunnat verifiera denna uppgift på något sätt.

För att återkomma till mitt skrivande, verkar det som om jag mer eller mindre omedvetet har skapat mig ett tema, där alla blogginlägg slutar på ungefär samma sätt och mynnar ut i ett ”ta hand om vår jord, och varandra, och lev väl”, typ…. 😉

Det är ju också lite roligt att se hur allt i livet egentligen handlar om just det, vare sig det handlar om kultur, djur, natur, resor, vänskap, kärlek eller humor.

I ett av mina första blogginlägg skrev jag om kärnkraften. Den frågan var inte särskilt aktuell just då, men nu har den flutit upp till ytan igen. Några partier på högerkanten vill alltså återuppta ett gammalt känt sätt att utplåna livet på jorden, när det nu inte är på modet att göra det med fossila bränslen längre…. På något sätt känns det som om de inte vill oss, varandra, eller de efterkommande generationerna väl, på denna planet. Naturligtvis vill de inget ont, egentligen. Men vad vill de? Jag känner inte att de värnar om livet på jorden. Men för all del… Jag kan ha fel…. 😉

Jag säger som Tage Danielson:

”Utan tvivel är jag inte riktigt klok”.

Vad jag ville komma fram till med denna text var att jag trots allt har varit ganska envis, tidvis, med ett tema som alltmer har överskuggat allt annat. Och jag inser att det finns inte tid för mycket annat i framtiden heller…

Att min blogg heter Tid satte väl trenden direkt, utan att jag egentligen begrep det själv. En så kallad oanande envishet… För…med risk för att tjata ut er ännu mer…

… Vi har inte all tid i världen att rätta till våra misstag, så vi måste ta oss tid att göra det nu!

😊 💕 🌍

”…. Ja, ja…tjôta….”

Lämna en kommentar

19 januari, 2020 · 17:18

Tid att leva…

Ännu finns det tid att leva på vår planet. I vår del av världen. Om vi är friska. Om vi har mat för dagen och någonstans att bo.

IMG_6168

Om vi har något att leva för. Om det finns någon mening med det liv vi lever här och nu, tror jag att vi också vill förmedla det till andra, och i  lyckliga fall även förbättra andras levnadsvillkor. Nu, och i framtiden. Vilka vill inte det…? Räck upp en hand! Kanske är det bara alla så kallade ”godhetsknarkare” som vill?

Jag lever ändå på hoppet om att människor inte är onda av naturen, och att de flesta med hygglig uppväxt och kärleksfull omgivning har förmåga att ta till sig begrepp som solidaritet, vänlighet, snällhet, givmildhet, utan att gå i taket av hat och ilskna reaktioner.

IMG_6221

Jag läste någonstans att någon kallade motsatsen till ”godhetsknarkare” för ”hatpundare”. Inte heller ett särskilt trevligt eller försonande begrepp, men naturligtvis träffande. Men det slog mig att vi som anser oss vara goda, borde ju inte vara så elaka att vi kallar vår motsats för något så elakt som hatpundare.

Frågan är alltså hur man besvarar elakhet?

IMG_6206

När jag fortfarande var ”ung” och arbetade i skolan, brukade jag ju säga till barn som hamnade i bråk – och därpå skyllde på varann med… ”det var han som började” – att ”den som slutar först är bäst”!

 

Oftast var inte konflikten värre än att båda genast bedyrade att ”jag har redan slutat”. Om det är en djupare konflikt i botten hjälper det kanske inte med min ”standard-hjälp- till- självhälps-fras”, men väldigt många gånger tyckte barnen att det var allra enklast att vara den som slutar bråka först, och dessutom bli ”bäst” i frökens ögon. Om någon av dem inte slutade skylla på den andra gick det ändå ganska fort att förklara för denne att det blir bara värre och värre om man fortsätter bråk. Det som börjar med en knuff kan sluta med krig. Om man slutar med första knuffen och säger ”förlåt, det var inte meningen”, brukar det vara lättare att förlåta än om alla inblandade står med blåtiror, knutna nävar och arga svordomar i högsta hugg. Vem vill säga förlåt  det läget? Eller förlåta?

IMG_6169

Barn är kloka och har inte hunnit lagra minnen av så många oförrätter än, så ju tidigare man bromsar bråk, mobbing och elakheter, desto bättre. Annars ser vi ju tydligt hur våldet eskalerar ute i världen, och hur folk tidigt bildar sig förutfattade meningar och har fördomar om andra, och så trappas elakheterna upp.

Tänk om det hade stått en sträng men rättvis fröken vid deras sida och sagt:

”Den som slutar först, är bäst!”

Hur hade världen sett ut då?

Så passa på att göra det bästa av ditt liv!

IMG_6238

Och för framtidens barn – Ge dem tid att leva på bästa sätt också…. och ge dem möjlighet att göra fel och att rätta till sina misstag, såsom ock vi har haft den chansen, och fortfarande har, även om chansen och tiden krymper.

Den som slutar först är bäst….

IMG_6197

Lämna en kommentar

11 januari, 2020 · 18:01

Tider vi vill minnas…

Det ska bli skönt med ett nytt årtionde. Äntligen kan man få räkna ”framlänges” igen…

2019 har ju känts som en enda lång nedräkning… 😉 … Och inte vill man gå ner för räkning, heller.

För mig har året som gått präglats av klimatkamp och demonstrationer, och, i samband med det, möten med nya människor och diskussioner om framtiden och hur vi ska lösa problemet med den globala uppvärmningen. Det mesta har skett på Mynttorget där en ganska stabil grupp av människor har träffats varje fredag några timmar för att backa Greta Thunberg och de andra skolstrejkarna. Vi har också varit funktionärer på de stora globala strejkerna, och har därmed kunnat hjälpa till mer praktiskt. Det har känts viktigt och samtidigt livgivande för mig personligen. Dessa fredagar har gett energi åt de andra aktiviteterna under veckan, och har också bidragit till den struktur till vardagslivet som pensionär, man annars kan sakna. Även om vi också har haft andra fasta rutiner som kör och orkesterspel, promenader och andra småsysslor, så har klimat-engagemanget styrt tankarna även de andra dagarna. För parallellt med fredagsdemonstrationerna IRL, har jag ju också med förtjusning och förundran, följt Greta på hennes resa västerut med segelbåtar över Atlanten och stora demonstrationer i USA och Kanada, samtidigt som jag har förfasat mig över alla ilskna och hatiska kommentarer i sociala media.

Jag har idkat lite #jagärhär – verksamhet, pga det ( dvs försökt bemöta de allra värsta anfallen och visat min ”goda” närvaro, såsom medlemmar i Facebook-gruppen #jagärhär ska göra) men det är inte alltid så lätt på engelska att uttrycka sig rätt om klimatet på ”forskarspråk”.

Det mest glädjande är ändå hur Greta har blivit så väl mottagen av så många amerikaner, över lag, och jag tänker att de är inte så styrda av Jante-lagen som många svenskar är. För amerikaner är det inte lika ”fult” att vara rik, smart, känd och framgångsrik, som här i Sverige kanske? Det är något sunt i att inte tänka ”vem tror du att du är” för varje ny människa man träffar, som verkar vara bara en aning mer lyckad än man själv är. Trots att jag får många gillande på mina ”snälla” eller tillrättaläggande kommentarer, tar det ändå mer energi än det ger, att sticka ner huvudet i den ”gyttjepöl” som en del kommentarsfält på Twitter och Facebook utgör. Men nu ska jag inför nästa år anamma Gretas egen strategi att helt enkelt skratta åt dumheter, idiotier och rena lögner. För vem blir egentligen gladare av att jag går ner mig i träsket var och varannan dag?

Humor är faktiskt räddningen i alla väder. Hittar du en vän som skrattar med dig, åt samma saker, och inte åt dig – släpp inte taget! Den vännen är guld värd… 💕

Människor som inte har humor, däremot, tenderar att ständigt missförstå allt du skriver och säger och tolkar allt till det sämsta, samtidigt som de inte har den minsta självinsikt, utan på ett mycket lättkränkt och gnälligt sätt tjatar om sina egna tillkortakommanden. De humorbefriade behöver du inte värna om för då misshandlar du samtidigt ditt eget sinnestillstånd. Så släpp taget om dem så fort du hinner, och du kan bli en lyckligare person redan nästa decennium. Dessutom blir du full av den energi, som dessa gnällspikar och surkart nyss så skickligt har bestulit dig på….

Nå, vad tänkte jag använda all överbliven nyvunnen energi till?

Ja, ni vet nog svaret, om ni tänker efter…

Fullbordandet av mitt projekt – ”sifferdansa” – vars process ni har fått den äran att följa under alla år sen 2007.

Ja, ja, jag är på god väg…

Jag ska bara… 😉

Jag ska också öva mer altfiol och piano, och ge mig mer tid till att läsa. Njuta av kultur och av natur och allt som gör livet lätt att leva. Det roligaste är ju egentligen gratis om man är såpass lättroad som jag. 😁

”Ett gott skratt förlänger käften”, som det stod i teknologernas studentikosa skämttidning ”Blandaren” en gång, och jag skrattar och håller med. Roligare än så behöver jag inte ha. Och tänk så billigt det blir med alla ”recyklade” skämt! Inte lämnar det efter sig något vidare fossilt fotavtryck heller…

Jag ska också bära med mig in i nästa decennium, ett beröm jag fick när jag visade mina mattedanser och presenterade mitt projekt på rytmikfesten tidigare i höstas:

”Det var roligt, det var tokigt, och det var BRA!”

Detta var ett litet smakprov av det jag vill minnas från förra året. Roligare behöver man inte ha…. 😉

Prova du också!

Gott Nytt År!

😊 🍾🍦🍸🍹🎶🎻🎹🎭🐦🎉🌟🎆

Lämna en kommentar

31 december, 2019 · 15:55

Tro, hopp, och vetenskap.

I dagens ”klimat” förvrids såväl språk som kunskap och fakta.

När någon bevisar ett påstående med fakta grundade på evidensbaserad forskning, vrids dessa fakta om ett varv till av någon som inte litar på vetenskap … i alla fall inte den vetenskap som bevisar något som denne någon inte tror på….

”Tror du verkligen på de där forskarna? De är köpta. De är inte alls så många som man påstår. De är inte klimatforskare…Varför lyssnar du inte på all forskning?”

Jag brukar i många kommentarsfält svara ungefär så här:

Nej, ”tror” gör man i kyrkan. Vetenskap är ingen religion. Vetenskap grundar sig på evidensbaserad forskning. Så länge vissa politiker – och alltför många – behandlar vetenskap som om den vore religion, och tvärtom, kommer inga positiva förändringar ske, eftersom vi har religionsfrihet i vårt land.

Det lustiga är ju däremot att när det gäller religion är man bland samma ”vissa” politiker inte lika fritänkade om vars och ens rätt till en egen tro. Plötsligt har man rätt att tycka att en viss tro är mer rätt än en annan. På vilka grunder? På vetenskapliga grunder? Nej, för när det gäller religion tycks alla åsikter vara fria och utan någon som helst källforskning kan man påstå vad som helst om vilken religion som helst utan hänsyn till de ”troende” eller kunskap i religionshistoria.

Snart – om några av dessa politiker får makt i Sverige – lär även kunskap rubriceras som religion. Och därmed kan även kunskap inom vissa områden förbjudas. Kanske kan man kalla den ”samhällsfarlig” om denna kunskap påvisar genom forskning att höjd BNP och ständig tillväxt är skadlig för klimatet. Kanske kan alla dessa kunskapsföraktande politiker behandla alla oss som tror på denna kunskap som ”samhällsfarliga”?

De prövar och provar redan i olika delar av landet, att vrida om språket så att det passar dem.

Men kan vi verkligen bara låta dem vrida om hela grunden för vår existens?

Finns det fortfarande ett litet hopp om mänskligheten, om livet, och om vår planet?

Ja, det finns en chans, men vi måste ta den, och vi måste gör det nu!

Ta chansen att vårda vårt språk, vårt förstånd, våra kunskaper och vår planet! Varför inte redan idag?

😉 💕 🌍

Lämna en kommentar

18 december, 2019 · 12:41

Tid för mig…

Det har varit en ganska ”stressig” höst för mig, om jag jämför med förra året…

Glöm inte att jag är pensionär… 😉

För en pensionär blir det stressigt om man har fler än en inbokad aktivitet per dag. Och ibland är en aktivitet en för mycket…

Det är inte bara jag som säger. Jag hör fler pensionärer uttrycka samma sak.

Nu har det varit lite mycket för mig ett tag och trots att jag har valt helt själv att börja sjunga i kör igen, att visa upp mitt dansprojekt för andra rytmikare (förra lördagen), att spela i orkester, samt umgås med nära och kära då och då, men långt ifrån ofta, och njuter av det, drar jag en lättnadens suck när vi har avslutning med orkestern för terminen, när jag pga hosta inte kan vara med på adventskonserten, och att jag genomförde uppvisningen av mina danser gjorde mig förstås stolt och glad, men det kostade på….

Jag begriper inte hur aktiva och drivande personer överlever, när de dessutom har ett jobb, vid sidan av, eller ett som de lever för? En del har dessutom familjer att försörja och eller gamla föräldrar att ta hand om.

Men människor är olika… Och dessutom… Vem har sagt att man verkligen mår bra av att vara ständigt aktiv och på toppen av sin förmåga?

Jag tror att jag mår bra av det, men bara högst tidsbegränsat. En vecka eller så, funkar hyfsat för mig… 😉

Tänk på alla som lever i detta år ut och år in utan möjlighet att andas. Men frågan är varför? Varför måste man hela tiden vara på topp? Då hinner man ju aldrig uppleva skillnaden mellan att ha en halvbra dag eller en helt underbar dag då allt flyter. Men i alltför många jobbannnonser krävs det stresstålighet. Varför? Är det en maskin man vill ha?

Jag är så tacksam över att jag slipper den där jakten på det optimala. För mig räcker det helt och hållet med mina egna förväntningar på mig själv. Och ibland saknar jag den lilla grupp jag en gång tillhörde, som kallade sig AS – Apatiska Sällskapet. Vi hade det gemensamt att vi njöt av att göra ingenting. Vi gjorde gärna ingenting i varandras sällskap, därav namnet…

Roligare än så behövde vi inte ha…. Dock var det där apatiska stämningsläget också tidsbegränsat. Till slut orkade vi helt enkelt inte vara så overksamma, utan gick helt enkelt ut och köpte en pizza, eller gick på bio…. 😁

Det var naturligtvis lite skämtsamt alltihopa, men andemeningen var den att vi trivdes i en väldigt låg-effektiv miljö under den perioden.

Och det är något befriande i att inte vilja ha något mål eller mening med något, och att acceptera att det är så.

Nu vågar man knappt tänka så en gång. De andra äldre rytmikare jag träffade på rytmikfesten, hade väldigt svårt att tänka sig att inte jobba alls. Naturligtvis kan det vara av ekonomiska skäl, men inte alls bara därför. Även om man är långt över 70 vill man ogärna sluta ha någon rytmikgrupp eller ensemble som man ansvarar för. Som tur var kunde jag ju referera till mitt projekt som jag ju har jobbat med i många år, och därför slapp jag undan kravet på att vilja jobba till död-dagar. Och det förstod de ju, eftersom de gillade mina danser och allt det och förstod att det tog tid…

Men så här efteråt, kan jag erkänna att jag älskar att vara ledig. Att tänka på ingenting och göra ingenting, ända tills jag får ett ryck och vill hoppa ur myskläderna och gå ut och göra en insats. Jag vet att det kan verka omoraliskt kanske?

Ok…Men då kompenserar jag det genom att klimatdemonstrera på fredagar, t.ex. Jag hoppar också över shopping på Black Friday, och stannar på marken, äter mest vegetariskt och eftersom jag inte har körkort kan jag inte minska bilkörandet, även om vi i familjen använder bilen en gång i månaden.

Kanske inte kan kallas klimatkompensation, men ”moralkompensation”.

Det är skönt att känna att så lite aktiviteter som möjligt har positiv effekt på klimatet. Jag bidrar i alla fall så lite som möjligt till den globala uppvärmningen. Men naturligtvis räcker inte det, men jag tänker att om alla människor vore en gnutta mer passiva och förnöjsamma med våra liv, alllrahelst i västvärlden, skulle det kunna påverka så mycket mer.

Om vi alla kunde glädjas åt ingenting, skulle världen ha så mycket mer att glädjas åt.

Lämna en kommentar

28 november, 2019 · 20:03

Tid att fira!

Ibland måste man väl slå till med en flaska bubbel…

För varje etappmål i livet finns det anledning. Om inte jag firar, gör väl ingen det, tänker jag… 😉

Nej, jag fyller inte år. Även om jag älskar födelsedagar så är det ju egentligen ingen bedrift att fylla år, utom att man har hasat sig fram ett antal år med livet i behåll… Och det kan ju vara nog så svårt.

Men igår firade jag med två av mina närmaste kära vänner + katten, att musiken till mina danser äntligen har kommit ut på nätet, och ni kan lyssna på dem här…

Musik på Spotify

Jag har också filat på en hemsida som ni ser HÄR!

Efter tolv års dividerande, dansande, komponerande, skrivande, målande, funderande – nu finns elva minuters musik för allmän lyssning!

Men trodde ni att ni skulle slippa höra mer om det här gamla projektet nu?

Sorry…. Inte riktigt än….. Men…. Som jag brukar säga…. Snart! Och nu lite mer snart än någonsin… 😉

För tolv år sedan presenterade jag min idé här på bloggen – 20071123 – och redan då sa jag att jag snart skulle bli klar. Det är sant….Allt är relativt, men trots att jag då inte hade gjort nånting praktiskt överhuvudtaget, var jag ganska säker på att det skulle bli resultat snart. Jag vet inte att jag någon gång i mitt liv har varit så målinriktad. Konstigt. Jag brukar ge upp om de flesta drömmar eller idéer jag har haft och att jag inte har gjort det i det här fallet är ju ganska intressant… Och värt att fira!

Sen är det resten kvar, men…

”Ett tar ett stag i taget…”

Imorgon är en annan dag.

Skål, så länge! 😁

Lämna en kommentar

17 november, 2019 · 17:31

Astrid!

”Du ska inte tro det blir sommar, ifall inte nån sätter fart…”

Det var så hon skaldade en gång i tiden, dagens jubilar, intet ont anande. För inte kan hon ha trott att vi människor kunde påverka klimatet så till den milda grad som har skett sedan hon föddes, 112 år sedan? I så fall hade hon säkerligen inte uppmanat så till detta skeende.

Astrid, vår Astrid… Den mest naturkära, djurkära och barnkära person det här landet har skådat, vill jag påstå – hade säkert manat till återhållsamhet och sans, om hon hade vetat vilka följderna skulle bli av vår västvärlds vilda liv och leverne.

Istället har den folk-kära sången som uppmanar till att sätta fart på värmen och sommaren, sjungits av tusentals barn i Sveriges skolor på avslutningar och andra högtider sen decennier tillbaka…

Men som tur är, är det här ingen politisk text som vill förbjuda eller göra om texter som inte passar in i samtida koncept. Ingen tänker stänga bibliotek eller förbjuda all lek. Ingen tänker sträcka ut sin långa arm och dra in tillståndet att sjunga en så politiskt inkorrekt text inför alla stackars värnlösa barn som inte förstår sitt eget bästa…

Det vill säga…. I det här fallet råkar det vara just barnen som förstår sitt eget bästa. Det är de som har tagit till sig budskapet om människans bidrag till uppvärmning på vår jord.

Vem vet om det inte beror på just denna poetiska textrad som Astrid bjöd på för många år sedan?

Astrids bidrag till konsten har väl varit just det, att visa på att allt är möjligt. Att inte hämmas av förnuftet, men att också lyssna till det omöjligas förvandlingskonst.

Om någon kan sätta fart på sommaren, så att bäckarna hoppar far, så benen blir fulla av spring – kan vi då inte också vända om i dansen?

Jo, i Astrids värld kan vi det. Vi kan ta två steg bak likaväl som två steg fram. Vi kan förvandla oss från lortar till hjältar, och vi kan göra det omöjligas konst möjlig.

Det enda vi inte får göra är att sluta lyssna till denna omöjliga, oböjliga berättandets konst som kan försätta berg och förvandla hjärtan av sten till hjärtan av guld, och ett iskallt regnigt Stockholm i november, till en kohage alldeles grön….

… så att ingen vill göra himlen vacker om kvällen, och göra den alldeles skär, eller göra löven nya på träden och små fågelbon här och där…

Ja, ni vet allt det där som bara blir till om vi gör som vi vill… 😉

Vi barn av Astrid Lindgrens värld har levt ett rikt inre liv….

I mitt liv finns det ingen, förutom ”de närmast sörjande”, som har påverkat mig och min fantasi och mina tankar så som Astrids och hennes böcker. Och de, i sin tur, har fört mig vidare till andra böcker, andra författarskap och andra tankar.

Och när jag nu skriver ordet ”tankar”, kommer i min mobil upp en emoj för ”en bensintank” upp som förslag… ⛽

Som av en händelse?

En lustig ironi i detta i alla fall – i en bloggtext som handlar om en text som (ofrivilligt) vill uppmana till uppvärmning av jorden.

Men om man tänker, att med ord ”tankar” vi energi, som gör ”tanken” fossilfri – så har vi *simsalabim* gjort det omöjliga möjligt…

Så sjung igen!

Och jag gör så roliga ställen,
där barnen kan springa omkring,
då blir barna fulla med sommar
och bena blir fulla med spring.

😊 💕 🎶 📚

Lämna en kommentar

14 november, 2019 · 13:48

En ”välsignad” förkylning…

Sedan jag pensionerades för ett år sedan, har jag på det personliga planet befunnit mig i ett mindre lyckorus, som jag ju har skrivit om tidigare. Att för första gången i mitt liv känna att jag bestämmer över mitt eget liv och min tid.

Gott så!

Mitt första år som pensionär kändes ju som en förlängd smekmånad, och jag stortrivdes, även om det också hände sorgliga saker i min familj, såsom min mammas bortgång… Men även i det fallet tänkte jag att det hade varit så mycket svårare om jag fortfarande hade arbetat.

Allt jag gjorde kändes lätt, inspirerande och roligt. Som att ”klimatstrejka” på fredagar, exempelvis. Och det är väl också det som fortfarande känns enklast och viktigast.

Efter denna sommar har saker och ting delvis förändrats. Jag har börjat sjunga i min gamla kära kyrkokör igen. Det har jag visserligen valt själv, men plötsligt känns inte min tid lika fri längre. Två vardagkvällar upptagna varje vecka…

Och min sorglösa inställning till tiden blev ett litet hack mindre sorglös.

Men som sagt… Jag har ju valt det själv. Ett ytterligare litet smolk i glädjebägaren är väl att min röst har varit lite småkrasslig sedan jag började sjunga igen. Jag har fått små hostattacker och blivit hes, utan att egentligen vara förkyld. Och då faller ju lite idén med att sjunga i kör när själva sjungandet inte är på topp. Sångglädjen som jag tyckte att jag återfunnit under sommaren, fanns inte riktigt där när jag hela tiden måste parera med halstabletter och vattenklunkar för att inte börja hosta.

Jag sjunger inte längre förstasopran vilket ju är bra, men rösten håller inte heller i lägre register. Nå…Jag ger mig och kören några chanser till…

Sen är det andra lite mer osynliga tecken på en slags stress som smyger sig på. Lusten att kasta mig ut i kulturlivet är inte lika stor som förra året. Jag kan känna en motvilja mot att springa iväg på konserter, konstutställningar och bio, trots att jag gläds och njuter när jag väl är där.

Jag har vaknat väldigt många morgnar med huvudvärk, som visserligen går över, men som också känns lite stressrelaterat. Men jag har inget att vara stressad över. Jag bestämmer ju fortfarande över mig själv.

Jag inser motvilligt att jag kanske inte gör det ändå. Det finns en slags inre högsta domare som säger att jag inte riktigt duger….

…. som säger:

”När ska du egentligen färdigställa ditt projekt? När ska du göra slag i saken och göra det du har sagt att du ska göra i 12 år, sedan du fick idén till projektet med de där danserna? Och varför kan du inte åtminstone läsa en god bok istället för att hänga över den där skärmen i oändlighet? Och solen skiner! Ta en promenad – det är väl det minsta man kan begära av dig?”

Och jag försvarar mig:

”Jag har ju nu sett till att musiken ges ut på Spotify och jag har ju ”stimmat” musiken, och nu har jag också anmält mig som programpunkt på skiss-föreställning om två veckor (en slags konsert eller uppvisning) när gamla ”rytmikare” ska ha återträff och fest efteråt. Vad begär jag egentligen av mig?”

HD: – ”Ja, nu ja!”

Ja, ni hör. Min inre domare är lika sträng som en arbetsgivare… 😉

Jag:

”…..dessutom är jag faktiskt pensionär och har rätt att göra vad jag vill med mitt eget projekt!”

Det hjälper inte riktigt vad jag säger åt mig själv, för huvudvärken smyger sig ändå på. Och den lilla olusten att göra något överhuvudtaget.

”Nej, så här kan vi inte ha det”, säger plötsligt hela min kropp och ställer sig på bakhasorna.

….Och så blir jag förkyld….

Nästan som en välsignelse.

Plötsligt känner jag inga krav längre. Alla ouppfyllda förväntningar på mig själv kan flyga och fara. Med hosta och snuva och en liten feber kan jag helt enkelt inte göra annat än att vila och dricka thé med honung och klappa katten, och ingen inre röst förmanar…

Så skönt! Jag är sjukskriven från mig själv. Jag behöver inte ens ringa och tala om för mig om jag kommer på måndag.

Det kan jag skita i! 😉

En välsignelse i rättan tid.

God helg, och gör som jag – ta det lugnt! Om du inte är förkyld kan du alltid skylla på vädret. Tänk på regnet, och hylla det! 😊 💕 ☔

Lämna en kommentar

9 november, 2019 · 15:32

Inte så mycket Tid…

Jag vet inte varför, men tiden går fort och rätt som det är har vi gått in i dvalan – i vintertid.

Inte så mycket händer men ändå har vi fullt upp. Ett Sopp-teaterbesök vid lunchtid och sen är det plötsligt kväll… 😉

Men jag har inget att klaga på för egen del. Jag lever och bestämmer över mitt liv. Ännu inte alltför glömsk, lever inte ensam, är frisk och har allt jag behöver.Det är en nåd att stilla bedja om.

Om omvärlden också kunde må lika väl. Om människor kunde behandla varann och vår planet respektfullt och inte överutnyttja jordens resurser….

Det handlar kanske bara om det.

Använd inte mer än du behöver. Ät lagom mycket. Jobba inte ihjäl dig. Flyg inte i onödan och helst inte alls. Gör förnuftiga val.

Tänk om det vore så enkelt. Då hade vi ju inga problem. Vore det tråkigt att leva då? Kanske. Men jag skulle nog hellre ha en tråkigare värld, än ingen alls…

När Allgelgona-helgen kommer har vi vi passerat spökdagen – Halloween – i mitt tycke en ganska trist helg. Men jag har aldrig varit särskilt pigg på skräck och läskigheter.

I år blev jag dock ganska road av att läsa om Greta Thunberg, som hade kommit på att hon inte behövde klä ut sig alls eftersom hon är skrämmande nog i sig själv, för alla klimatförnekare. Varpå en hel lite armada av små flickor över hela USA klädde ut sig till Greta i gul regnjacka och med en ”skolstrejk-för-klimatet-skylt” i högsta hugg på jakt efter klimatförnekare i sin omgivning.

Roligare än så behöver inte jag ha det, än att glädjas åt sånt. 😉

Men dagen efter stora skrämmardagen infaller alltså den lite mer tungsinta ”alla helgons dag” då vi besöker våra döda på kyrkogårdar runt om i landet. Det är fint och vackert och eftertänksamt.

Vi besökte mina föräldrars grav, och för första gången fanns deras båda namn på gravstenen. Det kändes bra.

Pappa var ju aldrig så förtjust i att besöka gravar på kyrkogården. Det var mamma som släpade iväg honom till hans föräldrars grav varje år.

Och sen har han ensam vilat där i sex år innan han fick sällskap av mamma förra året. Jag tycker om att de är tillsammans nu på något sätt. Även om ingen av dem var religiös, kan man ju ändå tänka och önska att deras själar har det roligare tillsammans, än på olika håll.

Såsom de hade mycket roligt i levande livet kanske… så ock någon annanstans….?

Fast det är väl i de efterlevandes minnen de lever vidare i ett slags muntert samspråk. Och det är ju gott nog. Det är inte alla som gör…

Bäst att passa på att komma ihåg att glädja sig medan man kan. Och medan man hinner…

Tiden går och försvinner innan man vet ordet av.

Men som någon sa … ”kan du glädja dig åt lite, har du mycket att glädjas åt”….

Sov gott!

Lämna en kommentar

3 november, 2019 · 22:33

Krig och Fred, eller bara Fred?

Just nu är planeten Jorden en livsfarlig plats att leva på.

När jag var ung och var bokslukare, läste jag bland annat Leo Tolstoys ”Krig och Fred”. Men för att vara riktigt ärlig…Jag läste nog mest bara de kapitel som skildrade freden. Nog försökte jag plöja många sidor om kriget också, men jag förmådde inte. Jag var nog inte riktigt ”mogen” för krig. Och det är jag inte än idag.

Ingenting som har med krig, våld eller ondska attraherar mig. Ofta läser och hör jag människor som vill förstå ondska och fascineras av den. Jag hör inte till dem.

Jag undrar nämligen: Finns ”absolut ondska” överhuvudtaget? Jo, det finns människor som utför onda handlingar, vilket vi ser alltför många prov på i dagarna. Och visst kan man undra varför en människa kan visa sig vara så ond, men ändå vill jag inte tränga in i ondskans marker.

Jag har också väldigt svårt för att se våld och att läsa om våld. Vad ska det vara bra för? Är det meningen att man ska förstå mördare och diktatorer bättre om man försöker tränga i deras tankevärldar?

Mitt liv skulle bli ganska andefattigt om jag skulle försöka förstå hur en seriemördare eller en Trump eller en Erdogan resonerar. Jag skulle inte bli klokare, bara urholkad på normala känslor. Dessutom skulle jag tappa modet och hoppet att vilja förändra något.

Kanske är det ett flyktbeteende, eller kanske är det självbevarelsedrift?

Jag vill veta vad som händer i världen och runt omkring mig, men jag kommer aldrig vilja förstå en människa som startar krig eller en som är hustrumisshandlare. Jag vill inte förstå människor som är rasister eller homofoba. Jag har också mycket liten tolerans mot människor som är kunskapsförnekande och faktaresistenta.

Däremot är jag inte för hårdare straff eller kölhalning av människor som begår grova brott, eftersom historien har visat att inget sånt biter på de grövsta brottslingarna.

Det enda som hjälper mot krig är fredsbevarande insatser. Men det hjälper inte i efterhand. Det hjälper bara om man inriktar sig på förebyggande insatser.

Så varför härjar dessa ondskefulla typer just nu?

Därför att så lite och så få har fokuserat på fred, medmänsklighet och framförallt jämlikhet och rättvisa i världen. Det är helt enkelt inte lönsamt för alla dem som styr. De som styr agerar efter sin egen agenda – att skaffa fördelar för sig själv och sin egen ”klan” eller sitt eget land.

Men varför har det blivit mer lönsamt att kriga än att ha fred?

Vilka bestämmer egentligen?

Jag har i alla fall bestämt mig för att krig och våld inte ska löna sig i mitt eget liv. Jag ska inte låta dem styra mina tankar och mina handlingar. Jag har under några år varit med i Facebook-gruppen #jagärhär, där medlemmarnas huvuduppgift är att stödja och backa människor som råkar illa ut på nätet. Det är viktigt och riktigt, och i början var jag inne och argumenterade med arga och hatiska människor i olika kommentarsfält, men med tiden har jag bara känt att krig på nätet inte heller lönar sig. Stämningen blir bara än värre och åsikter polariseras intill fördumning. Numera ”gillar” jag bara dem vars kommentarer har goda avsikter, och kan också stärka dessa med en egen pepp-kommentar, och ibland har jag anmält rent rasistiska kommentarer utan egen kommentar. Och jag mår själv ”så mycket bättre” av att fokusera på det positiva. Jag tror även samhället i stort skulle må så mycket bättre av att alla medborgare fokuserade på vad vi kan förbättra och inte tvärtom.

Men det är lätt att säga, och kanske inte så lätt att göra.

Vi kan ju alltid börja med att prata om hur vi ska skapa fred på jorden, utan att först avhandla alla krig sedan tidernas begynnelse. Om freden alltid var viktigast för oss människor, borde vi alltid tala mest om hur vi ska uppnå den och inte hur vi ska undvika krig och konflikter. Konflikter kommer alltid att uppstå mellan människor, men om alla kunde bestämma sig för att lösa dem på fredlig väg istället för genom att kriga vore ju mycket vunnet. Krig har nämligen aldrig löst några konflikter. De har bara gett upphov till nya…

Och…by the way…. Dessutom är krig förödande för klimatet, men det tänker knappast de krigförande på, för vad tänker de på? Inget av värde, i alla fall. De tänker inte på människoliv, eller på något liv överhuvudtaget. De tänker inte på miljö eller klimat. De tänker inte på rättvisa….

Kort sagt: De tänker inte!

Lämna en kommentar

10 oktober, 2019 · 17:49