Kategoriarkiv: Tid

Nu!

Ordet ”nu” förpliktigar. Vem känner sig inte lätt trängd av den omedelbara tidpunkten ”nu”?

Jag skrev senast här i bloggen om ”att fånga dagen”.

”Att leva i nuet” är väl ännu mer svårt och omöjligt, för då blir ju såväl framtid som historisk tid onödig tid. Om vi bara lever nu, kan vi inte ha någon framförhållning och inget ansvar för det vi har gjort som har lett fram till detta ”nu”.

Det finns heller ingen rättvisa i detta nu. Väldigt många människor på jorden kan inte göra annat än att leva för att överleva. Att ta vara på den stund de har på jorden kan kännas som ett hån för den som inget har, och inte har något att leva för. Men visst kan alla finna glädje i en liten solglimt som lyser upp en grå dag. Men bara om du själv kan söka skugga. Om solen är obarmhärtigt het och inga svalkande stränder eller skuggande träd finns i närheten, blir det svårt att leva i nuet utan att ha en plan för hur du ska överleva hettan.

Jag, som är en icke stresstålig person, grips lätt av panik om jag vet att jag måste utföra något nu, eller på direkten. Om jag däremot är förberedd på att jag inom en halvtimme ska hinna klä på mig, borsta tänderna och gå på toaletten, innan jag ska gå på promenad, blir jag mentalt förberedd på att njuta av promenaden och naturen jag går i.

Alltså – att njuta av stunden är omöjligt utan förberedelse. Men däremot kan jag ju låta mig överraskas på vägen av ett möte eller att något oväntat dyker upp, men det ingår ju på något sätt i konceptet. Har man väl gett sig ut utanför dörren, har man gjort sig beredd för äventyr…stora eller små.

Vi människor är nog olika även i det fallet. En del människor tidsbestämmer sina promenader och utflykter och kan bli stressade om de blir hejdade av en god vän som de möter på vägen. Andra verkar helt oplanerade och kan nappa direkt på ett förslag om att gå och fika istället för att gå hem och äta sin sedvanliga fil och müsli. En del människor är oförutsägbara och andra är stelbenta. En del är bekväma och andra rastlösa, men alla kan känna sig obekväma med att bli överraskade mitt i steget. För jag tror att alla har en mer eller mindre tydlig plan där ett ”då”, ett ”nu”, och ett ”sen” ingår. Hur tydlig planen är för en själv, påverkar hur störd man blir av en överraskning.

Vad jag pysslar med när jag skriver denna blogg, är ett utforskande av mitt eget oplanerade inre, kontra andras. Och jag märker hur mina tankar styrs i olika riktningar beroende på vad som faller mig in att skriva. Jag har temat klart för mig från början, men så dyker en tanke upp som jag inte hade från början, och så spinner jag på den. Ungefär som när man går in i ett rum för att hämta en sak, och när man kommer dit har man glömt vad man skulle hämta. Då går man ett varv till, och kommer på vad man hade glömt, men inser dessutom att man behöver en annan grej som ligger i köket…till slut är man belamrad med prylar man inte vad de ska vara bra till, och framförallt inte just nu…. 😏

Jag hade ju en så bra idé från början, som jag liksom trollade bort med andra idéer. Men om jag nu sätter mig ner och tänker på vad jag har präntat ner här och utgår från det – hur hittar jag utgången? Ska jag ens bry mig om vad som händer sen? Jag borde ju leva i nuet….

Nej, för Nu existerar inte utan Före och Efter. Vad jag gör nu påverkar morgondagen. Vad jag gjorde igår påverkar vad jag gör nu. Och alla vi som lever i alla våra ”nu” påverkar allas ”sen”. Om vi gör andra glada nu, gör de ytterligare andra glada imorgon. Som ringar på vattnet…

Men hur jag påverkar morgondagen med den här bloggen… ? Det står kanske skrivet i stjärnorna…. ✨

Men för att börja om från början. Att det förpliktigar att leva nu. Att göra rätt nu. Att ta rätt beslut. Att kunna se framtiden an med tillförsikt genom att ha gjort det du ska nu, det förpliktigar. Det ställer krav på oss människor som vi inte riktigt verkar klara av. Vi har ständigt bortförklaringar till hands. Mycket vilja, men lite kunna. Eller kanske vi kan, men vi orkar inte, eller vill inte. Och det är där bortförklaringarna tar plats:

”Nej, jag har inte tid”.

”Nej, jag har sovit så dåligt”.

”Får man inte ha nåt roligt, nuförtiden?”

”Nej, jag gillar inte moralism och pekpinnar”.

”Nej, jag vill leva i nuet och ta dagen som den kommer… Går det åt fanders, så gör det… Det är inget jag kan påverka”.

”Nej, jag orkar inte tänka på allt elände”.

….

Själv skulle jag kunna instämma i alla de här bortförklaringarna, men jag skulle samtidigt urskulda mig med att jag på olika sätt har deltagit och engagerat mig i olika samhällsfrågor. Jag tar bara en paus…

Till slut hamnar jag i det här att ”man är inte mer än människa”. Vi kan inte göra mer än så gott vi kan. Frågan är hur gott vi kan göra? Finns det något tak? Ja, vår förmåga sätter hinder, men först och främst kan känslan av maktlöshet sätta hinder. Åtminstone för mig. Men vi är många utan makt som undrar vad vi kan göra?

”Vem lyssnar på mig?” ”Vem bryr sig?”

Nu kom jag på en bra sak att säga som svar till mig själv:

”Jag lyssnar på mina egna sorterade och osorterade tankar och jag bryr mig!”

Det är ju en bra start….

En (1) intresseanmälan.. 😏

”Och om jag bryr mig – varför inte du, och du, och du?”

Så det är lika bra att börja planera för att kunna leva i nuet även i morgon och om vi har tid över kan vi försöka minnas den tid som var för att kunna göra bättre i övermorgon.

PS Jag skriver inte här vad det är jag bryr mig om. På flit, för ingen ska känna att jag skriver någon på näsan vad som är viktigt här på jorden, även om ni som känner mig vet vad som är viktigast enligt mig. Det kan också öppna för andras tankar om angelägna frågor. Kanske kan vi låta oss överraskas av ett engagemang vi inte visste att vi hade förrän nu? 😏 DS

Ha en fortsatt god helg!

Lämna en kommentar

Under #BlogForFuture, #BloggaFörFramtiden, #climatecrisis, flygel, Mänskligt, Minnen, Tid

Apropå tid….

Varje dag lägger Göran Greider upp en bild på Instagram, tillsammans med några tänkvärda ord. Idag skrev han till en vacker naturbild …” Fånga inte dagen, befria den!”.

Någon skrev i en kommentar att dennes 10-åriga son hade ställt sig frågan…”Varför ska man fånga dagen? Då blir det ju mörkt?”

För många år sedan skrev jag ett inlägg här i bloggen om att i österlandet säger man att ”tiden kommer”, medan vi i väst säger att ”tiden går”. I själva den korta meningen gömmer sig hela det västerländska sättet att leva och tänka. Vi verkar jaga tiden samtidigt som vi känner oss jagade av den. En slags pretentiöst individualistisk inställning att ”var och en är sin egen lyckas smed”, och att vi måste maxa livsupplevelserna så mycket vi bara kan innan vi faller döda ner. Och det handlar inte så ofta om att vi ska göra så mycket gott vi kan för eftervärlden utan snarare tvärtom, ska vi ta för oss och ta plats, för annars gör någon annan det…

Just detta sätt att leva gör ju också att vi förkortar den tid vi har på oss att leva gott. Att leva över våra tillgångar, och fånga in alla dagar och leva som om de vore de sista på jorden innebär ofta att vi stjäl tid och rum från någon annan på jorden.

I dagens DN läste jag också en intressant artikel om en undersökning där det visade sig att människor hellre väljer att ”lägga till” något, än att ”dra ifrån”, för att lösa ett problem. T.ex att bygga ett hus av Lego, där det fattades några bitar för att man skulle kunna lägga på ett tak. Trots att de visste att det kostade att lägga till bitar, gjorde man det ändå. I gruppen som uttryckligen fick höra att det var gratis att ta bort bitar, fanns det däremot några som löste problemet på det sättet. Och så fanns det grupper där barn och vuxna löste problemet tillsammans och där var det i första hand barnen som valde att ta bort bitar.

Jag tänker på pojken som tänkte att det skulle bli mörkt om man fångade dagen. Vi borde kanske tänka mer som barn och ”ta dagen som den kommer” och låta den komma och gå som den vill… 😏

Vi kan inte fånga tiden och ”tämja den” och låtsas som om vi har kontroll över den, så länge som vi inbillar oss att vi har äganderätt till den, som några slags tidsstudiemän. Vi kan inte köpa oss mer tid. Men om vi subtraherar våra upplevelser en smula, och smälter dem vi har, ger vi kanske lite mer tid och rum till till den tid vi har och kanske blir det ”tid över” till nästkommande generationer och annat liv på planeten. Om vi förvaltar vår tid och vårdar våra relationer och våra gemensamma angelägenheter – vår gemensamma planet – kanske dagarna känns mer betydelsefulla, inte bara för vår egen skull utan också för alla dem som ska se dagar komma och gå efter oss.

”Less is more”, eller som vi säger på svenska…”mindre är mer”. Lyssna på barnen!

Om du fångar dagen blir det ju mörkt…

Lämna en kommentar

11 april, 2021 · 17:48

Vardagslunk och söndagsblogg…

När jag fortfarande jobbade i skolan, kunde söndagarna kännas rätt stressande. Hade jag inte vilat ut ordentligt, eller legat i migrän hela helgen, brukade jag oroa mig för hur måndagen skulle bli. Ett slags orosmoln kunde hänga över mig hela dagen och jag kunde inte njuta av den lediga stund jag ändå hade.

Nuförtiden är ju söndagarna av förklarliga skäl mycket lugnare, men ändå ligger den där lilla oron kvar och gnager ibland, liksom rutinmässigt. Hur kan kroppen och knoppen köra fast i gamla spår flera år senare? Det är väl det där med ”vanans makt”, på gott och ont. I mitt förra blogginlägg skrev jag ju om att schemalägga min vardag som pensionär. Helgerna får gå mer på lustprincipen, är det tänkt. Men kanske är det bara ett sätt att vidmakthålla gamla vanor, och ovanor…?

När jag för många år sedan bestämde mig för att gå ner i vikt, lärde jag mig i en bok av Oprah Winfrey och hennes tränare, att det handlar om att ändra sina vanor, men inte så mycket att man inte kan tänka sig att göra det varje dag resten av sitt liv. Det tog jag fasta på. Kroppen är nog, i förhållande till kroppen, betydligt mer trögtänkt. Kroppen fattar inte första gången, men efter lång och varaktig nötning, kan den gå som på räls. Det gäller alltså att skaffa kroppen, och även knoppen, goda vanor så mycket som möjligt, innan de, som liksom i maskopi med varann, kommer på några dumheter… 😉

Det är ju exempelvis mycket lättare att vänja sig vid att äta en chokladkaka till mellanmål varje dag än en morot. Eller dricka Coca Cola till lunch i stället för vatten. När de dåliga vanorna väl har satt sig är de mycket svårare att bryta än de goda vanorna.

Min strategi var att inte sluta med allt som fördärvade min vikt, men jag skulle tänka hälften av allt gott. Plus att jag la till ett träningspass varje morgon före frukost på tio minuter. Det skulle enligt Oprahs tränare vara tjugo minuter, men jag tänkte hälften där också… 😉

Sen gällde det bara att vara uthållig och inte ge upp helt om jag någon gång frångick mina vanor. Och jag lyckades! Jag tror att det tog 9 månader för mig att gå ner 15 kg. Och sen gällde det att fortsätta de goda vanorna, och det höll i ungefär 7 år, tills jag sprang in i ”stress-väggen”. Sen satt jag hemma och grät och åt cashewnötter och gick upp minst hälften av de där kilona jag hade gått ner. Jag har försökt göra om samma bravad några gånger, men har bara delvis lyckats. Kanske är inte min hjärna och kropp lika ”lättlurade” längre. Kanske vill de passa på att njuta lite mer på ålderns höst, och struntar lite i de goda vanorna när det passar? Och kanske tycker de att de duger som de är, och bryr sig inte så mycket om vad omvärlden tycker längre…

Och jag vill ge dem rätt. Ganska befriande att slippa tänka så mycket på hur man tar sig ut. Särskilt i corona-tider krävs det ju inte så mycket av en, annat än att man vill ha en någorlunda hyfsad självbild och inte slappna av för mycket. Rätt som det är bär det av ut i hetluften igen. Träffa personer, gå på konserter och teatrar, diskutera med andra klimataktivister, spela och sjunga tillsammans med andra, och äta middagar tillsammans med människor man bara har skrivit korta sms till eller träffat på zoom i små rutor. Plötsligt måste man skärpa sig och lyssna och svara på andra människors frågor i realtid, och utan betänketid kläcka ur sig något vettigt.

Hur ska jag kunna vänja kroppen och knoppen vid det utan att öva? Jag har ju alltid haft lite telefonfobi, men nu börjar det kännas lite pirrigt även vid tanke på IRL-möten.

Äh….jag oroar mig nog i onödan. Större delen av mitt liv har jag ju vant mig vid att leva ett socialt liv både på jobbet och på fritiden, och även om det kunde vara stressande ibland, så funkade jag ju för det mesta tillsammans med andra. Men med tanke på hur fort det går att skaffa sig dåliga vanor, så kan man inte vara säker på att det här corona-året inte har satt ordentligt asociala avtryck i mig. För någon vecka sedan hade vi besök av en släkting, med antikroppar, och när vi efter en promenad bjöd på lunch var det jag som tog för mig först utan att bjuda henne först…. Men det kan bero på att jag bara var allmänt disträ, vilket är ett karaktärsdrag som tyvärr inte alltid går att vänja sig av med… 😉

Nu har jag i alla fall tänkt att jag ska skaffa mig en god söndagsvana, att skriva en söndagsblogg, för att….?

Om jag inte gör det tror jag att mina tankar och mina vanor och idéer inte finns längre. Om man inte regelbundet uttrycker sig med fler meningar än tre i taget, kan man kanske förlora kontakten med sitt eget ”inre rika liv”. Om man inte stöter och blöter sina tankar med annat än sin näraste och käraste, och katten, kan man ju bli lite enformig i tanke ord och handling. De vet ju ungefär vad jag har på hjärtat och det ska mycket till för att jag ska överraska dem. Men sen handlar det ju om att komma ihåg vad man en gång har tänkt, också, så det kan bli en minnesträning. 😊

Mitt nästa projekt är därför att inte bara skriva själv utan också lyssna, komma ihåg och ta in vad andra skriver och säger….det kan ju bli lite mer intressant då. Att lyssna är ju den absolut svåraste konsten i livet. Jag kan nog läsa och förstå och komma ihåg (nåja..) en text hyfsat, men att lyssna uppmärksamt, utan att samtidigt börja tänka på egna erfarenheter och därmed sväva iväg i tankarna, är mitt svåraste uppdrag. Men inte bara mitt. Det verkar vara svårt, inte minst för journalister, som intervjuar personer, och som utan att lyssna ställer en följdfråga som redan har besvarats av intervjuoffret. Det borde tillhöra grunden i journalistutbildningen att inte bara ställa frågor, utan också lyssna på svaret.

Men jaha…? En söndagsblogg, med sikte på vadå? En söndagspredikan? Nja. Jag skriver ju veckobrev om klimatet varje fredag på Instagram, som nog mer kan liknas vid en predikan. Det här vill jag nog ska vara lite mer av personlig art, även om det kan handla om det dagsaktuella också… Men, men… Lite mer anspråkslöst skrivande om vardagslunken och ”meningen med livet” och annat smått och gott…

Ja, ni fattar…. 😉 😁 😊

Lämna en kommentar

28 februari, 2021 · 17:09

Schemalagd tid….

Tid är pengar, brukar det heta. Tid är också något abstrakt, men som vi människor har hittat på för att mäta oss själva och varann på ett exakt sätt. Snabbast vinner nästan alltid. Så länge du jobbar är fri tid guld värd. Åtminstone var det så för mig. När jag nu, sedan några år tillbaka, är pensionär blir tiden lite mer flytande. Särskilt efter covid, då man inte har några aktiviteter att hänga upp sin tid på.

Det senaste halvåret tycks tiden ha runnit iväg utan hejd. Den ena dagen blir den andra lik. Endast kvällens Tv-program talar om vilken dag det är. När jag fortfarande yrkesarbetade blev varje fri tid så viktig, och jag längtade så efter att kunna bestämma själv vad jag skulle göra med min tid på jorden.

Ja, och det blev verkligen en befrielse att gå i pension, men så här några år senare, när allt liksom stannar upp omkring, inser man vad svårt det är att ta ansvar för sin obegränsade tid. När man inte längre kan gå på kör- och orkesterrepetitioner, och inte är tvingad att öva inför nästa veckas repetition faller man ganska snabbt för frestelsen att sitta kvar i fåtöljen efter lunch och bli där fram till middag, och sen är det ju inte mycket kvar av dagen. Förmiddagen har dock varit ganska inrutad hela tiden, fylld med frukost, tidningsläsning, förmiddagskaffe och promenad.

Innan jag blev klar med mitt pedagogiska projekt hade jag ju också det att jobba med, men nu känns det plötsligt som om tiden räcker till och blir över, för första gången i livet. Visserligen kan tiden användas till att förkovra sig och utbilda sig om klimatet och naturen, för i det fallet – när det gäller att rädda vår planet – är tiden knapp. Och att sprida information och kunskap om det kan också ta tid, men för tillfället ligger ”klimataktivismen” nere så länge man inte får samlas fler än 8. Det får ske ”online” så länge.

Vi är två pensionärer och en katt här hemma som har det oförskämt bra jämfört med många andra som lever ensamma och isolerade, och jämfört med alla som jobbar och måste åka kollektivt till sitt arbete och har ett arbete där de träffar mycket folk. De måste känna oro för att smittas eller smitta andra… För att inte tala om alla kulturarbetare som helt enkelt är förbjudna att arbeta och som förlorar inkomst varje dag utan att få kompensation.

Det känns förstås lite bortskämt då att känna att man har ”tid över”. Men egentligen vet vi att det finns massor att göra. Det är bara det att det är så svårt att förvalta den tid man har utan att någon står och pekar med hela handen och talar om vad man ska göra, så som man har varit van som löntagare, att göra det man blir tillsagd. Det är svårt då att ha en egen liten ”inombordsmotor” som energiskt driver en vidare mot nya djärva mål…

Men nu har vi äntligen kommit på idén att ha ett eget veckoschema här hemma där alla möjliga sysslor skrivs in – alltifrån dammsugning och städning till pianospel, fiolspel, och fotopromenader, akvarellmålning och rensning av papper och tidningar… (ett evighetsjobb). Och förutom de dagliga promenaderna ska vi också ha en ”utflyktsdag” i veckan. Och ser man på! Rätt vad det är blir det nästan stressigt… 😉

Så länge man själv bestämmer aktiviteterna är det ju en stress man rår över själv, och då blir det ju bara sporrande och uppiggande. Jag har upptäckt att jag har väldigt svårt för det här med att ”lyda order”. När min mamma sa åt mig att dammsuga mitt rum när jag var barn, blev jag yr och nästan svimfärdig… ”Svartnar det för ögonen”, kunde mamma fråga lite syrligt. Jag tror att genom sig själv kände hon mig. Hon hade aldrig särskilt lätt för att förmedla positiva känslor i samband med städning. Och vem kan det? 😉

Som vuxen har jag emellertid inte alls blivit svimfärdig inför städning, om jag har fått bestämma själv när jag ska städa. Och det får jag ju. Jag är stor nu. 😁 Och kanske skulle alla människor få mer gjort, på jobbet och hemma, om de själva fick bestämma när och hur de skulle utföra sina sysslor. Det är svårare på jobbet, men en viss flexibilitet borde finnas inom alla yrken. En del är kanske morgonmänniskor och börjar helst tidigt, och andra tvärtom. Men att ha en ”tidsstudieman” över sig hela sitt vuxna liv tror jag hämmar all form av självständigt tänkande och egen kreativitet.

Man kanske kan tycka att det låter stelt och tråkigt med ett schema, men det är ungefär som att en tavla kan behöva en ram och ett musikstycke behöver en början och ett slut. Ser man ingen ände på tiden känns den oändligt enformig till slut.

En liten måndagsbetraktelse….

Och veckans städning är gjord. Bara för att det stod på schemat var det lätt gjort. Så drag lärdom – vad du än ”drömmer om” att göra – skriv ett schema, och det blir gjort! Och det behöver inte bara handla om tråkiga saker. Nästan ännu hellre handlar det om sånt man egentligen tycker är roligt, eftersom det är alltid något man kan skjuta upp, eftersom man antagligen tycker att roliga saker inte är så viktiga, och därför inte så brådskande. Men det borde ju vara tvärtom. För varför lever man egentligen? För att dammsuga? En vacker dag, på dödsbädden, inser man att man har ägnat livet åt dammsugning, och inget annat.

Vi ska visserligen städa efter oss, men vi behöver ju inte undanröja alla spår av liv, för det…. 😉

Lev väl!

Lämna en kommentar

22 februari, 2021 · 17:48

Nödlögn, lögn och förbannad dikt….

Har ni tänkt på det här med ”sanningen”, senaste veckan? 😉

Vi är nog många som har det. ”The truth, and nothing but the truth”.

Ibland kan vi lite till mans och kvinns glida lite på sanningen för att kanske rädda vårt eget – eller någon annans – skinn. Jag kan inte riktigt påminna mig att jag har ljugit i vuxen ålder, men som barn kan det hända att jag undanhöll någon liten del av sanningen, när jag till exempel hade gått till ett ställe som jag inte fick gå till. Jag ljög inte direkt, men jag sa bara inte sanningen. Men…jag visste att jag hade gjort fel och skämdes för det. Men jag kunde ju inte ändra mig, när jag väl hade börjat att inte säga sanningen om var jag hade varit – nämligen i stallet, och dit fick jag inte gå för då måste jag gå över en mycket trafikerad gata – och då var det svårt att backa. Mina föräldrar var snälla och förstående, så jag förstår egentligen inte varför jag inte vågade säga som det var.

Däremot har jag förståelse för att några av de unga ensamkommande från Afghanistan, som kom hit 2015, ljög om att de inte hade fyllt 18 år. Lagen om uppehållstillstånd ändrades dessutom sedan de hade kommit hit. Då stod heller ingen snäll och förstående mamma eller pappa och tog emot dem, utan ett allt annat än förstående och inkännande Migrationsverk. Så om de ljög, ljög de för sina liv. Det är inte riktigt samma sak som att ljuga om sin ålder för att få köpa ut på systemet…

Ibland kan sanningen också verka för bra för att vara sann, så att vuxna inte tror på den av den anledningen. En gång på högstadiet, i åk 7 (vi var ganska stora, alltså), la klassens ”snällaste flickor” ett häftstift på lärarens stol. Han blev jättearg, och ingen fick gå hem förrän den skyldige hade erkänt. När till slut de snälla flickorna hade erkänt, trodde inte läraren på dem. Han trodde att de gjorde det för att klassen skulle få gå hem, men när ingen annan erkände var han ju ändå tvungen att släppa iväg oss. Det hör till saken att läraren var mycket uppskattad, och tjejerna visste egentligen inte varför de hade utfört detta ”pojkstreck” som visade sig vara ett ”flickstreck”. Men jag erinrar mig nu att det kan vara av den enkla anledningen att de visste att vår lärare inte kunde säga häftstift, utan sa ”Vem har lagt ett häftift på min stol”, ett antal gånger… De tyckte att det var något lite gulligt över det där med ”häftift”, har jag för mig. Men trots att de var ”snälla flickor”, var de ju ganska tanklösa och inte särskilt snälla heller… 😉

Det har ganska stor betydelse vem som ljuger eller talar sanning.

När en flicka på 15 år sätter sig utanför riksdagen för att skolstrejka för klimatet, är det många som inte tror henne när hon säger sanningen – att det är hon som har hittat på det. Att det är hon som skriver alla sina tal och att det är hon som har omvänt sina föräldrar, så att även de har slutat flyga och börjat äta vegansk mat. Det är en svårsmält sanning för många människor att en ung tjej kan vara så klok och väl påläst på egen hand. Dessutom är det obekväma sanningar för de människor som misstror henne. Och därför uppstår snabbt konspirationsteorier om vem som egentligen ligger bakom…..

När en president i det stora landet i väst, ljuger så fort han öppnar munnen blir han trodd av samma sorts människor som misstror den unga klimatstrejkande flickan,och och även samma människor som inte tror de unga ensamkommande när de berättar sin livs historier, och kallar det för ”snyfthistorier”.

Sanningen tycks alltså vara en tolkningsfråga. Om det är sant, beror på vem som uttalar sanningen, och vem som ifrågasätter om det är sant. Själva påståendet är för vissa ointressant. Det är vem som säger det, som räknas. Och hur det sägs och hur personen ser ut och vilka kläder hen har och var denna person kommer ifrån.

Nödlögn är en sak, och många andra lögner som kanske kan rädda människors liv, men så har vi ”den förbannade dikten”…. Den lögn som är en förljugen berättelse, uppdiktad för att lura människor och för att framställa sig själv i en bättre dager – den lögn som makthavare i diktaturer ägnar sig åt. Nu när det är väldigt svårt att skilja litteratur åt från biografiska skildringar, och när vem som helst – t.ex jag – kan skriva vad jag vill i min blogg, och eftersom jag inte skriver en roman, tror alla att min berättelse om min barndom är sann. Den kan vara sann. Och den är sann.

Men om någon skulle ifrågasätta skulle jag inte ha några bevis. Men ni tror mig antagligen eftersom det inte är något uppseendeväckande jag berättar.

Men hade jag inte en bild på vinterbadare från idag, skulle ni nog vara en aning skeptiska….åtminstone om det hade varit för några år sedan. Men eftersom det som då var osannolikt har blivit högst normalt nuförtiden är även bad från snöig brygga något ganska troligt. Detta år när det oförutsägbara har blivit dagligvara, och det vanliga känns närapå exotiskt….typ, som att gå och fika med några kompisar och sedan gå på bio i en fullsatt salong…

Det här året har vi nog lärt oss att verkligheten i de flesta fall överträffar dikten. Det behövs inga fantasifulla berättelser om en president som ljuger sina väljare fulla av lögner, så till den milda grad att de är beredda att starta ett inbördeskrig. Starta krig på grund av en lögn från en president som vägrar förlora? Det hade inte varit trovärdigt.

Inte heller hade någon trott att flickan utanför riksdagshuset skulle starta en gigantisk folkrörelse som utmynnar i att 7 miljoner människor på planeten på en och samma dag demonstrerar för ett bättre klimat. Fast jag var med själv, den där dagen när 60000 Pers demonstrerade i Stockholm, känns det overkligt. Verkligheten överträffade verkligen dikten, och inte ens en ljugande president kunde trolla bort en sådan händelse.

Så nog är det fördomar om andra som påverkar vårt omdöme om vem som ljuger och vem som talar sanning?

Så länge det finns fördomar, kan sanningssägare aldrig vara säkra på att bli trodda, för fördomar är grogrunden för alla lögner, och lögnerna spär på fördomarna om de som talar sanning, så att man misstror dem som talar sanning och tror att de ljuger. En ond spiral….

Den dagen lögnare inte längre blir trodda och sanningssägare blir tagna på allvar, kan vi nog säga att ”det är för bra för att vara sant”! 😊

Lämna en kommentar

17 januari, 2021 · 20:46

Veckobrev för framtiden…

I femton år har jag bloggat mer eller mindre regelbundet. De sista åren mer sporadiskt. Men jag är ändå glad att min blogg fortfarande lever och att jag då och då får nya läsare. Många år har gått åt till att sörja att mina första livaktiga bloggår aldrig tycks komma tillbaka. Det har sina naturliga förklaringar… År 2005 fanns det nästan bara ett sätt att publicera sina texter, men nu kan jag inte räkna alla varianter. Men själv har jag konton på Facebook, Instagram, Twitter och Youtube och så kan jag lägga upp min musik på Spotify och Soundcloud. Om jag skulle vilja skulle jag också kunna starta en poddradio, och…. 😉

Men det var tur att jag inte hade så många ställen att ”producera” mina alster på på 00-talet, när jag fortfarande jobbade. Det räckte så bra med bara bloggen då. Det tog ändå tid att skriva själv och dessutom läsa andras bloggar och att dessutom kommentera och debattera hos andra och hos mig själv. Man satt hela kvällar faktiskt, inne i lilla rummet vid den stationära datorn på en ganska hård skrivbordsstol med två katter som gärna trampade omkring på tangentbordet och ville ha sitt ord med i laget…. Men om jag var fokuserad på en blogg var jag desto mer splittrad i levande livet. På min deltidsanställning i skolan hade jag uppdrag både som förskollärare, fritidspedagog och dessutom musiklärare i tre årskurser, men med minimal planeringstid.

Nu sitter jag här 15 år senare alldeles still i min fåtölj och bloggar eller instagrammar, eller vad jag gör, från min lilla mobil utan minsta ansträngning. Mina åtaganden är ringa men mina ställen att verka på i olika sociala media är däremot splittrande många. Men alla fyller olika funktioner. På Facebook har jag deltagit i olika grupper och debatter som rör klimat, ensamkommande nyanlända, och allt som engagerar mig. Samt att jag har kontakt med de flesta av mina vänner och släktingar, utom dem som vägrar vara där och istället hänger på Instagram. Så då måste jag ju hänga där också…. Därifrån har jag å andra sidan kunnat förmedla mina texter – #veckobrevforfuture som jag började skriva för ett år sedan, som ett veckobrev man brukar skriva till barnens vårdnadshavare, men som i det här fallet riktar sig till planetens alla vårdnadshavare, och som handlar om hur vi har vårdat, eller inte har vårdat vår planet under veckan som gått. På Instagram finns många klimataktivister, och där har jag fått ganska många följare, vilket är roligt, men jag trivs inte riktigt där för övrigt. Man kan inte lägga upp bilder i vilket format man vill och det går inte att länka till artiklar som är intressanta. Jag kan heller inte skriva hur långa texter som helst (vilket är nyttigt för mig som gärna blommar ut), men ändå är det ju klart bättre än Twitter som jag inte gillar alls, fast jag ibland kan få nys om senaste nytt om dagsaktuella händelser och intressanta debatter där.

Ja, ni fattar. En totalsplittrad hjärna i en samlad kropp, råder för tillfället.

Nå…det som jag vill komma med i detta inlägg är att det kan vara bra för en själv med rutiner. Jag skriver veckobrev varje fredag på Instagram, och tvingar därmed mig själv att hålla mig uppdaterad vad gäller klimatfrågor. På Facebook har jag en daglig koll på vad som händer, men skriver inte så mycket mer än hälsningar till vänner och släktingar, och även om mina veckobrev automatiskt går över till Facebook också, så får jag mest reaktioner på dem på Instagram.

Men vad jag egentligen skulle vilja göra för att hitta ett sätt att regelbundet komma hit till bloggen en gång i veckan, vet jag inte. Bloggen är mitt allt-i-allo, mitt digitala hem på jorden, där jag lärde mig allt jag behövde veta om att länka till andra sidor eller lägga upp bilder eller musik. Kanske skulle det vara som att flytta hem till mamma och pappa igen, om jag bara inskränkte mig till att skriva här? Lite tryggt, vänligt, varmt, men tomt… Alla mina storasyskon hade flyttat hemifrån och de som kommer på besök ”har ju sina föräldrar att tänka på”…. Fast nej – bloggen är mitt första egna digitala rum där jag kunde möblera och fantisera precis efter eget tycke och smak och mina första bloggvänner skaffade jag helt själv utan koppling eller påverkan från familj eller andra vänner. Vi hade alla alias-namn och ingen visste egentligen vad någon annan hade för social status eller familjeliv om vi inte själva berättade det. Det var min ungdomstid på nätet och vännerna finns kvar fast på andra digitala platser, så…. Hur ska jag återuppliva lusten till att blogga mer? Jag har bestämt mig för att sluta sörja det som var och istället gå vidare och glädjas åt de nya läsare jag har fått, samt att skapa en rutiner för när, och vad jag ska blogga om. Men hur?

Hade det varit lika aktuellt med klimatet 2005 som nu, hade jag förstås skrivit mina veckobrev här på bloggen, och fått kanske minst lika många reaktioner och dessutom kommentarer som hade lett till intressanta diskussioner. Men tiderna är annorlunda nu och det är inte bara jag som är splittrad. Jag tror hela världen är splittrad och uppdelad i olika fragment och bubblor och förtvivlat försöker människor nå varann, men fastän det finns oändligt många digitala mötesplatser, tycks chansen att nå varann och få kontakt allt mindre.

Men man kan inte annat än att försöka, och eftersom jag är en sån person som ”gör mig bäst i skrift” så är alltså dessa veckobrev ett sätt för mig att foga samman mina olika fragmenterade tankar, lärdomar och intryck till en helhet…. Som ett litet exempel bifogar jag nedan min text från idag och om någon är intresserad, går det att hitta mig på Instagram där jag heter @rollcamilla.

Gott Nytt År!

veckobrevforfuture #vecka532021 #dag12021

Gott Nytt Klimatår!

Vi kan väl alla känna oss lite dagen efter denna första dag på året, dagen efter dagen före. ”Eftertankens kranka blekhet” kan drabba oss efter att vi har tagit ut svängarna lite i överkant och roat oss kungligt en kväll. Ofta mår vi därefter dagen efter, också. Kroppen kan ta lite stryk, men efter lite återhämtning brukar vi repa oss och ta nya tag och lova oss själva att ”nästa gång ska jag ta det lite lugnare…” 😉
Ja, det är ju mänskligt att fela eller slarva lite med sig själv ibland, men om du bara gör det en gång om året må det vara hänt. Men om vi skulle fortsätta att varje dag rumla om och fresta på våra krafter, förgifta våra kroppar och till och med öka mängden ”gift” för varje dag som går, kan det gå som det kan gå för vår planet till slut. Då slutar systemen i kroppen fungera som de ska…någon funktion kanske slås ut helt, som hjärta, lever, eller tarmar. Om vi äter för mycket, dricker för mycket, jobbar för mycket och samtidigt sover för lite, tar våra kroppar slut!
Mitt löfte till mig och vår planet får därför bli – denna återhämtningens dag – att leva väl, ransonera på allt som tär och tar på din kropps och din omgivnings krafter. Unna dig nöjen, men också vila. Unna dig att vara glad, men var också snäll och generös mot andra. Ta i och gör så gott du kan, men ta inte i så du spricker. Du måste hålla länge än!
När du känner dig bekväm med denna ”ransoneringstanke” kan du även applicera den på hur vi alla måste behandla vår planet – och se jorden som vår gemensamma kropp.
Förgifta inte jorden och överutnyttja inte dess resurser! Fråga snällt om lov om du vill bruka jorden, och förvalta den väl. Låt jorden vila utan att försöka öka tillväxten ständigt. Ha en balanserad ”budget”. Ta inte mer än du ger tillbaka! Hushåll med resurserna!

Sådärja. Nu pustar vi ut i soffan med katten och hämtar nya krafter inför nya utmaningar som väntar….

God fortsättning på det nya året!

🙋 💕 💃🎶 😻 🌍

ClimateStrikeOnline

CatsForFuture

FightFor1Point5

FridaysForFuture @fridaysforfuture.swe @fridaysforfuture.stockholm

Lämna en kommentar

1 januari, 2021 · 17:20

Tiden går….

Nästan varje dag tänker jag att jag borde passa på att läsa en god bok eller kanske se en film på någon av de strömningstjänster vi har ”råkat” ansluta oss till. Jag säger ”råka” eftersom det först var ett prova-på-abbonnemang, som sen liksom omärkligt övergick i ett fast. Nåja…det största problemet är inte det utan, det värsta är väl att världen som den ser ut, är tillräckligt spännande och thriller-liknande som den är.

Verkligheten överträffar verkligen dikten… nästan varje dag. Om man öppnar en tidning eller sin mobil översköljs man av nyheter – det ena värre än det andra. Demokratin sätts på prov i världens alla hörn. Den globala uppvärmningen låter sig inte hejdas av tillfälliga lock-downs och flygstopp. Norge tänker borra olja i Arktis samtidigt som de pekar finger åt svenskar utan munskydd.

Men….i vissa fall får vi ändå glädjas… USA tycks få en ny president som inte ljuger sig fram genom livet, och kanske, kanske blir det lättare att leva och umgås med ett nytt vaccin?

Och trots att demokratin hotas i Polen och Ungern, tycks motståndsrörelser växa sig starka nu, trots att ett oljebolag köper upp all media i Polen, och trots att Orban stänger ner universitet. Även i Brasilien vinner oppositionen lokala val.

När USA återinträder i Paris-avtalet kan det hända att världens nationer kan ta sig samman för ett bättre klimat, i sista stund.

Men tiden går fortare och fortare, känns det som. Samtidigt som vi står och stampar i farstun och har svårt att komma vidare rusar tiden vidare och dead-line kommer allt närmare.

Det är i det läget man vill stoppa världen och backa. Inte mot något luddigt ”bättre förr” men tillbaka till den tiden då vi hade tid att tänka efter innan vi gör något förhastat. Problemet var väl att vi inte förstod att vi hade möjlighet att välja en annan väg då.

Egentligen är väl det största problemet att man inte kan komma överens om HUR man ska gå tillväga, när man väl har kommit överens om ATT en klimatkris är på väg.

Nej, jag behöver ingen nagelbitare -varken litteratur eller film. Jag behöver en rejäl omställning av hela samhället mot en hållbar värld!

Är det verkligen för mycket begärt? 😉 😊 😁

Faktum är att det finns saker som gör mig lugn också och det är t.ex musik. Världens bästa nervlugnande medel! Goda rutiner som sköna promenader, god mat och dryck och god sömn underlättar också.

Och så här till jul kommer ju faktiskt lite härlig nostalgi med Tv-program där man vet hur det slutar, där människor är snälla och kärleken råder. Jag kan sitta och gråta åt ”Så mycket bättre” och njuta av ”Vår tid är nu”, just för att jag inte behöver oroa mig över utgången. Förr i världen hade jag nog fnyst åt mig själv som jag är nu. Jag som alltid har hyllat det oväntade, oförutsägbara inom konst och kultur…. Men nu har verkligheten ätit upp min frimodighet och nyfikenhet.

Nu njuter jag mest av att ”vår tid var då” och det mest nytänkande jag står ut med är att se ”Karl-Bertil Jonssons jul” som musikal istället för som tecknad. Och att Henrik Dorsin är nästan lika lysande som förebilderna Hasse & Tage och Povel Ramel.

Men det är ju inte bara bakåtsträvande. Att återanvända och pånyttgöra gamla mästare är ju ett tecken i tiden.

Så jag njuter av min ”hållbara” kulturkonsumtion när jag hör Monica Zetterlund sjunga Povels ”…så håll musiken igång, så länge den pågår…” och fäller några lyckliga tårar över tanken på att konsten är evig så länge du förmåga att njuta av den…. Och sen är det bara att börja om….. Eller att njuta av minnet av det sköna.

Julen är ju också något vi ”recyclar” varje år, även om detta år inte liknar något annat, men minnet av alla lyckliga jularna består, och de olyckliga kan man kanske lämna på komposten för omvandling till något bättre…? Jag tror jag gör samma sak med ”all världens elände”. Det kanske behövs en jättestor reparationsverkstad till allt elände och ondska. Eller så räcker det med lite hållbar musik? Vi provar!

God fortsättning på det nya och förvalta det gamla väl! Man vet aldrig när det kan komma till användning..

2 kommentarer

26 december, 2020 · 17:06

God Jul 🎄

Lämna en kommentar

26 december, 2020 · 15:27

Så som i himmelen svävande bland molnen…

När jag följer Armand Duplantis stavhopp upp över ribban på en svindlande höjd över 6 meter upp i luften är det som om mitt hjärta tar ett glädjeskutt med honom. För ett ögonblick stannar vi svävande där uppe bland molnen, han och mitt hjärta i viktlös harmoni med den vibrerande glädjefyllda känslan av fulländning. Och vi faller, faller, faller lyckligt och mjukt på mattan under oss medan den berusande glädjen stiger mot taket. Vi har slagit världsrekord! Omgivningen sjunger i alla tonarter om denne ung mans talang och bedrifter i så unga år, och han belönas rikligt med stipendier, hyllningar från prinsessan Victoria och slutligen krönas han med en välfötjänt bragdmedalj av Svenska Dagbladet. Jag brukar inte uppleva idrott som skön konst, på det sättet. I alla fall inte sen Ingemar Stenmarks dagar. Men Duplantis kan verkligen få mig att förnimma ”sfärernas harmoni”. Att ha en talang är en sak, men att vårda, utveckla och förvalta den är en annan.

När jag för några år sedan satt i Oscarsteaterns salong för att höra och se musikalen ”Så som i himmelen” försattes jag i ungefär samma glädjefyllda berusande högtflygande stämning när jag hörde Philip Jalmelids gudabenådade röst, när hans stämma bar mitt hjärta upp bland molnen för att stanna där ett tag. Jag har ingen egen erfarenhet av stavhopp, men körsång har jag ägnat mig åt sedan barnsben. Är man körsångare kan det räcka att vara musikalisk och ha ett gott gehör och en någorlunda vackert klingande röst som kan smälta in i en körklang. Man vet också att det skulle krävas något extra av en om man skulle vilja bli solist. Som solist behöver man behärska sina stämband, öva och förfina sina uttrycksmedel och träna upp sin lungkapacitet och det så kallade stödet för att ens röst ska bära ända upp i himlen och dessutom förmedla så mycket att även ens lyssnare kan följa med på den turen. Men det är inte bara tekniken som ska övas för att lyfta oss alla. Det är också den mentala styrkan som behöver luft under vingarna. Att tro på att ens röst ska bära och klinga ut så att andra ska vilja lyssna kräver mod. Att satsa på något så känsligt som sin egen rösts förmåga att uttrycka något utöver det vanliga, kräver en särskild talang. Att förvalta, vårda och utveckla denna talang kräver ännu mer. Att stå på scen kväll efter kväll, och ge en ny publik samma svindlande upplevelse i varje ögonblick är något som borde belönas med bragdmedaljer varje kväll.

Efter tre säsongers fullsatta hus med ”Så som i himmelen” föll allting samman och himlen förvandlades till ett litet helvete för medverkande sångare och musiker, på grund av corona. För att förhindra smittspridning råder näringsförbud för en hel kulturbransch.

Men inga stipendier eller hyllningar från prinsessor, och ingen bragdmedalj väntar Philip Jalmelid efter fallet från skyarna – och inte heller någon av hans skönsjungande eller spelande musikerkollegor.

Hörde ni att någon bad Armand Duplantis ta ”ett vanligt jobb” när han landade på mattan efter världsrekordhoppet? Hördes någon säga att man inte bara kan göra det som är roligt jämt? Fanns det någon som uttryckte att han var egoistisk för att han utövade en elitidrott? Att han borde skämmas för att han ville tävla i något så oviktigt som höjdhopp, när människor riskerade sina liv på jobb inom vård och omsorg?

Nej, jag tror inte att Duplantis fick höra annat än lovsånger. Sveriges kulturarbetare däremot, fick höra betydligt gällare tongångar, och om de inte bemöttes med elakheter eller oförstånd så blev de ignorerade och i värsta fall helt bortglömda av såväl politiker som allmänhet. De högtflygande planer Philip och hans familj hade när han startade egen firma och köpte hus, på toppen av början av sin karriär, grusades på några månader och drömmarna om en fortsatt lysande karriär stannar på marken, liksom flygplansbranschens plan nu står still. Men den branschen sponsras däremot av staten för att kunna starta om när tillfälle gives, trots att det är en fossilbränslekrävande bransch som borde stoppas omgående.

Oscarsteaterns framträdande vid ”Öppna salongers” aktion vid Norrbro i Stockholm.

Hur ska man förklara denna orättvisa? Beror det på kulturförakt, eller helt enkelt bristande kunskaper om frilansande kulturarbetares förhållanden? Eller bara ovilja?

En sak vet jag… Ur ett hälsoperspektiv är det bra mycket mer hälsosamt för mig och alla andra, och vår planet, att flyga till himlen med sång – eller stav – för såväl själ som kropp, än med ett fossilbränsledrivet SAS-plan. Och det ger så mycket mer glädjefylld energi åt såväl hjärta som hjärna.

Så låt oss hylla och prisa alla som förmår att förvalta, vårda och utveckla sina talanger och som gör att vi kan fortsätta ta glädjeskutt i skyarna och såsom i himmelen, så och på jorden, ska vi liksom sväva i fantasin bland molnen och andlöst insupa sfärernas harmoni.

🙋 💕 🎶 ☁ 🌍

PS Detta inlägg skriver jag med anledning av Philip Jalmelids eget mycket ilskna och besvikna brev till politikerna, i veckan som gick, vilket berörde mig mycket. DS

2 kommentarer

5 december, 2020 · 15:46

”Vuxnas hemliga liv…”

Efter att ha sett första avsnittet av ”Barns hemliga liv” på SVT, blev jag ganska beklämd. Hur vuxna människor utsätter barn för experiment för att sedan sitta och utvärdera och recensera barnens beteenden på bästa sändningstid, känns för mig obehagligt och kränkande. Vill man förstå och lära känna barn måste man göra det med respekt. En producent för programmet försvarade det med att föräldrar till barnen har sett programmen och givit sin tillåtelse och allehanda experter har också tillfrågats om huruvida det är etiskt lämpligt, eller ens lagligt, och alla verkar vara nöjda med programmen, och därmed är allt frid och fröjd…

Eller?

Jag läste artikeln flera gånger men såg ingenstans att barnen hade blivit tillfrågade, varken före eller efter inspelningen av programmen.

Nåväl….nu har jag fått en jättebra idé till nästa programserie….

”Vuxnas hemliga liv”, ska den heta.

Vi samlar in all världens politiska ledare i en jättestor inhägnad. Vi ger dem ett uppdrag och ingen kommer att släppas ut förrän de har klarat av sin uppgift.

Uppgiften är: De ska tillsammans lösa problemen med klimatkrisen, och de måste samarbeta med varann. De får ingen hjälp av några partistrateger. Däremot kan de få ta hjälp av tolkar och forskare inom området, närhelst de önskar.

De måste tillsammans se till att alla länder får de resurser de behöver för att kunna minska utsläpp och fossila bränslen i respektive länder.

Allting kommer att filmas, och filmen kommer att kommenteras och recenseras av barn från alla länder som ger poäng efter hur ledarna uppför sig – om de delar med sig eller om de kan samtala med alla eller bara med sina närmast allierade. De som samtalar och kommer överens med flest personer gynnas också.

De kommer att få tillgång till mat och husrum men beroende på hur de har agerat och samarbetat kommer det vara olika standard. En del får tälta och koka sin potatis själva medan de med högst poäng från barnens jury får eget rum på ett hotell inom området. En del kanske blir utan mat. Men detta poängsystem får inte de vuxna kännedom om förrän efteråt.

Barnen får också betygsätta hur de reagerar på ”orättvisan” i att en del belönas med lyx och andra får svälta.

Det enda de vuxna får veta är att de måste lösa uppgiften så snabbt som möjligt och att ingen får lämnas utanför. Är det någon som vägrar dela med sig eller komma överens, kommer tyvärr alla att få stanna kvar i inhägnaden. Det blir ”klass-straff”.

De kommer att få ta hjälp av barnen om de har svårighet att lösa konflikter. De som väljer att be barnen om hjälp får också poäng och belönas senare med barnens kärlek och stöttning i det fortsatta arbetet i sina respektive länder. De får också poäng om de tar hjälp av tolkar och forskare för att uppnå samförstånd och ett gemensamt politiskt program för framtiden.

Och när väl uppgiften är löst på ett rättvist och klimatsmart vis, som de hinner genomföra inom överskådlig framtid, vinner alla ett pris – en bättre värld!

Visst låter det som ett fantastiskt experiment, som kan komma alla till godo?

Fast…. Hmmmm…. När jag tänker efter kanske vi just nu lever i detta experiment allihopa. Alla inlåsta på samma planet och hänvisade till ledare som i olika hög grad delat med sig, lyssnar på varann och vetenskapen och på barnen. Den stora skillnaden är att poängsystemet är omvänt. De som inte bryr sig om sin omvärld och som inte lyssnar på vetenskapen eller på barnens budskap om en ohållbar framtid, belönas rikligt, och tvärtom.

Vi är nu alla utsatta för ett extremt livsfarligt experiment med oviss utgång för alla, men som gynnar ett fåtal och missgynnar en majoritet alltmedan experimentet håller på, och de som gynnas gör allt för att hålla sin verksamhet hemlig för att orättvisan ska bestå.

Precis som i ”mitt” experiment kommer alla att straffas om några misslyckas….

Men om vi ropar med gemensamma krafter så att alla hör, kanske att de vaknar ur sin själviska bekvämlighetsbubbla?

”Internationell solidaritet –

Vi har bara en planet”

…och vem vet?

Finns det liv, finns det hopp!

🙋 💕 🌍

Lämna en kommentar

9 november, 2020 · 14:58