Kategoriarkiv: Tid

Sandlåda?

Nu har jag tröttnat rejält på det här snacket om ”sandlåda” och ”dagis”!

Ända sedan valet, för 7 veckor sedan, har vi i alla möjliga media kunnat följa processen och svårigheterna i att bilda en regering som får stöd av riksdagsmajoriteten. Vi väljare har gett politikerna ett ganska svårt uppdrag, och jag säger inte att jag är förtjust i rävspel och dolda agendor, skitsnack och brutna löften, men jag är ändå övertygad om att vi kommer att få.en regering så småningom, som jag tror kan godkännas av det stora flertalet. 

Men det är väldigt många bland alla kommentatorer i olika kommentarsfält i  olika tidningar och andra media som i var och varannan mening benämner denna, ”process på väg mot en regering”, på alla möjliga sätt. Favorituttrycken är ”sandlåda”, och ”rena dagis”, varierat med ”kaos”, ”diktatur”, ”maktgalna politiker”….  etc….. 

Dagens ”mission” för mig, handlar om denna ”sandlåda”, som man älskar att jämföra riksdagsarbetet med…. 

Jag är ganska säker på att ingen av dessa människor har satt sin fot i en sandlåda sedan de själva var tre år. Jag har jobbat i förskola, skola och på fritids i hela mitt arbetsliv och jag förstår ändå inte vad de refererar till. Visst kan det ibland uppstå konflikter mellan barn som leker, men i nästan alla fall finns det vuxna som i så fall hjälper dessa barn att lösa denna konflikt. 

Men just i sandlådan upplever jag att det oftast råder harmoni mellan barn som leker. De har där möjlighet att skapa egna världar – bygga slott eller bilbana eller baka kakor eller bara leka med regnvatten och få det att rinna i kanaler. Om någon gång några av dessa verksamheter krockar brukar barn i allmänhet lösa det ganska smidigt. Antingen delar de upp sandlådan eller så bjuder de in varandra i sina projekt. ”Vill du inte ha en bil framför slottet?”…. ”Jo vi kan bygga en väg dit”… ”Jag kan göra en bro över vallgraven!”….  ”Ja, våren vattenkanal kan sluta vid vallgraven”….. ”Jag hämtar mer vatten i vattenpölen”….  

Barn kan leka och samarbeta hur mycket och hur länge som helst, bara de ges tid och rätta förutsättningar – rätt material och rätta verktyg och rätt vägledning. 

På en rast för några år sedan, kom en flicka fram till mig och sa: – ”Kom Camilla! Jag vill visa dig nåt som vi har gjort i sandlådan”!

”Vi” – det var barn från tre olika förskoleklasser – 6-åringar – som hade råkat hamna i sandlådan samtidigt under en förmiddagsrast och som utan någon vuxens hjälp eller goda råd, på egen hand hade samarbetat kring ett gemensamt ”konstverk” i sandlådan. Och sen ville de visa någon vuxen vad de hade gjort. 

Detta konstverk hade de kommit överens om hur det skulle bli, tillsammans. Jag fick ingen känsla av att några hade tagit kommandot och de andra hade gjort som de blev tillsagda. Nej, alla dessa barn – De var kanske 8 – 10 stycken, och de kände inte varann jättebra eftersom de gick i tre olika klasser – radade stolt upp sig bakom sitt mästerverk inför fotografering. 

Med detta vill jag ha sagt: 

Jämställ hädanefter aldrig riksdagsledamöters eventuellt dåliga uppförande med lekande barns beteende och lekar i sandlådor!  

Det kan i så fall aldrig ses som annat än en skymf mot, och bristande respekt för barn och deras konstruktiva och kreativa lekar. 

Det är vi vuxna som ska lära oss av barnen och inte tvärtom. Och så länge vi har förmåga att lyssna och lära av dem, finns det hopp om mänskligheten! 

Eller hur? 😉 💕 👧 👦 🌍 

Lämna en kommentar

Under Tid

Push eller Press?

Hur skall svaret lyda?

”Yes” eller ”stress”? 😉 

Igår var jag i Älvsjö – på ”starta-eget -företags-mässan”, för att utforska eventuella möjligheter och svårigheter för mig att lansera mitt ”mattedans-projekt” på ett fördelaktigt sätt. 

Mitt stora problem här i livet tror jag är att jag är och har alltid varit alltför ointresserad av pengar. Att jobba för att överleva?  Jovisst…det måste väl alla göra…men hur mycket roligare är det att tjäna storkovan genom att jobba ihjäl sig än att ha en liten men tillräcklig inkomst och att ha tid över till det som är det viktigaste och roligaste i livet? 

Jag vet. För många människor är jobbet själva livet. Ens identitet. Meningen med hela existens. För mig har livet utanför jobbet alltid varit det primära. Den tid jag har att ägna mig åt det jag brinner för eller åt att ha roligt eller vila eller…. Allt som gör livet värt att leva. Tiden jag har för att utvecklas….  Egen tid, som det så fint heter.

 Nu, som pensionär, har jag tiden. Fritt spelrum, kan man säga. Min pension blev knapp – betydligt sämre än alla prognoser hade utlovat – men ändå har jag inte direkt något att klaga på. 

Jag har ju all tid i världen nu! 

Jag har ju tänkt ända sedan jag fick min idé om att göra ”entalsdanser” för förskoleklasser, att jag, när jag går i pension ska extraknäcka som konsult i mitt eget företag. Då har jag något att pyssla med, som jag har valt själv och ingen annan än jag bestämmer över mig, och ingen talar om för mig hur och när jag ska jobba. 

Det känns perfekt…. 

Men ändå. Denna vecka har inte varit många lik. Fylld av sorg och glädje och olika verksamheter. 

I måndags begravdes min mamma. Det var till slut dags för henne – 99 år gammal – efter ett långt och innehållsrikt liv. Men det var ju ändå den enda mamman jag hade. 

Det tar förstås en tid att smälta och ta in att ens mamma inte lever längre. Ändå fortsatte veckan som om ingenting hade hänt. I onsdags var det orkesterrepetition och igår var jag ju på mässan, plus att vi gick på en film som är med på filmfestivalen. ”Cold War” hette den, och senare på kvällen visades en film av samma regissör på TV. Vi såg den också…. 

Det är intensivt att delta i och ta in olika former av kultur och att samtidigt leva mitt i sitt eget liv. Nu när jag inte jobbar längre, är jag innerligt tacksam att jag inte dessutom gick och jobbade dagen efter mammas begravning, så som jag gjorde efter pappas. 

Men ändå…. Jag har trots allt inte hunnit med riktigt… 

På mässan igår intervjuades en framgångsrik företagare om vad han hade för råd att ge nya företagare…

”Behöver man mycket tålamod i början?”

Han skrattade och sa att…. ”nja, det krävs nog i första hand att man är ganska otålig,  för om man sitter och väntar in kunder blir det inte mycket gjort…..visst behövs en viss uthållighet, däremot. Man får inte ge upp i första taget…”

Det där träffade mig. Jag vet att jag är uthållig. Jag släpper sällan taget, om jag måste lösa ett problem. 

Men otålig? Nej, tyvärr är jag nog ganska tålig. Jag skulle behöva lite push…Men utan press. Jag behöver tagga mig själv med en liten men naggande press, som stimulerar utan att utlösa migrän. Har jag däremot ingen press alls, mår jag oförskämt bra av att ta dagen som den kommer. Att leva mitt liv i lugn och ro och dricka mitt förmiddagskaffe med mandelskorpor och ta min vanliga promenad och öva min fiolläxa. Jag är kanske för lite otålig för att bli företagare, kanske, men möjligtvis tillräckligt envis och uthållig för att driva mitt projekt och mig själv till nya nivåer?

Bara för att jag är lite nyfiken på hur det ska gå…. Det vore ju lite kittlande att tänka att jag skulle lyckas….  Men innan jag kommer dithän….. Med lite inspiration kan man komma långt men inte ända fram. Så i början ska jag nog ge mig lite ”Push” framåt i form av dead-lines, goda vanor och rutiner som belönas av mig själv med lite extra tid för övrig rekreation och nöjen av allehanda slag. Och om jag pressar mig själv för hårt så att jag får migrän som i morse, kan jag bara säga till mig själv….

…”Idag tar jag time-out”…. utan att bli uppsagd på grund av arbetsvägran. Var och en sin egen lyckas smed! Bra va? 😉 

Trevlig helg! 💕 

Lämna en kommentar

Under Tid

K som i….

Fokusera mera….

Mitt livs prioriteringar kan sammanfattas i bokstaven K.

K som i Kärlek 💕

Kärleken måste vara övergripande det mest väsentliga. Betydelsen av kärleken från mina nära och kära, kan liksom inte överdrivas. Och får jag kärlek kan jag också känna kärlek.

K som i Kultur 🎶 🎨 💃

Kultur är för mig grunden jag står på. Framförallt musik, men också allt som har med konst och dans, teater och film att göra. Den sortens kultur som rör och berör mig. Kultur betyder ju ”odling” och om jag inte odlar mina kulturintressen kommer jag att vissna till slut.

K som i Klimatsmart 🚂 🚲 ⛵

Att leva och färdas klimatsmart är min, och allas vår största utmaning, i dessa tider. Och vi måste göra det nu.

Jag börjar planera att kombinera mitt eget pedagogik-projekt med ett klimatsmart tänk kring rörelse + energi = dans

Liv = puls = musik = dans = rörelse = energi…..

Utan dans stannar livet….

Dans-stopp? Vi kommer inte vidare… Om vi inte laddar upp oss med nya rytmer och danser, förstås. Blir vi stillasittande i samma pose, stelnar våra uttryck och vi får inga nya intryck heller.

Och så förstås.. 😉

K som i katter 😻 😻

Mina två älskade katter – Miserere och Hanna som har gett mitt liv en ny slags mening. Jag är till för något eller några andra väsen och inte bara för mig själv.

Jag vet – det är väl som att få barn.

Att ta ansvar för någon annan – och det jag gör för mig själv, gör jag också för mina barn….

Mina katter har inte varit ”i stället för barn”. Men de har gett mig samma absoluta närkontakt med känslan av att vara behövd. Och allra första gången jag mötte Misses kloka blick fick jag en vision av vad ordlös kontakt mellan mor och spädbarn kan innebära. En ordlös kontakt som utvecklas med åren till något alldeles extra. Ibland tror jag att mina katter har vetat mer om mitt känsloliv än vad jag själv gör…. 😉

Var lyhörd för dig själv = var lyhörd för din katt …. typ. 💕

Nu när jag ser vad jag har skrivit, kan jag tycka att alla dessa K hänger ihop.

Och om man uttalar mitt namn låter det faktiskt som K i början…. 😉

En bra start är alltid en bra början.

Vi börjar med att ta ”ett steg i taget…”

Häng på, vetja!

2 kommentarer

Under Tid

Bli klimatneutral…. Dags att fokusera nu! 😊 💕 🌍

https://www.goclimateneutral.org/

Lämna en kommentar

Under Tid

Min tid är nu….

Att fokusera på rätt saker kan vara väldigt svårt i dessa tider. Det händer så fruktansvärt mycket hemskheter i världen och överallt blir människor illa behandlade och kränkta och fängslade och en del blir skjutna på grund av….. fördomar…

Det går inte att undvika det som händer, men det går att fokusera på det jag kanske kan påverka.

Jag kan inte påverka galna människor i ett stort land i väster eller öster eller varhelst man kan stöta på ondska och elakhet. Jag kan knappt påverka mina grannar… Medan jag fortfarande var lärare kunde jag till viss del påverka barnen att uppföra sig någorlunda väl mot varandra och andra människor. Men kanske inte så mycket genom att undervisa utan genom att vara en förebild. Hur uppför sig vuxna mot varann? Barn gör ju som vuxna gör, så om du tycker att barn omkring dig skriker och slåss mycket, kan det finnas en orsak… Men du behöver ju inte vara den enda anledningen till det. Barn har ju många vuxna omkring sig nuförtiden.

Nu var det egentligen inte det jag tänkte orda om. Jag har inte längre ansvar för så många fler än mig själv och mina allra närmaste, inklusive katten. Jag har inga egna barn och barnbarn. Jag är som pensionär fri att göra vad jag vill. För första gången i mitt liv upplever jag alltså en omåttlig frihetskänsla. Ingen bestämmer över mig och ingen kan känna mer än jag vad som är bra för mig.

Min tid är alltså nu!

Om jag vore lite mer intresserad av att shoppa eller resa, skulle detta vara ett ypperligt tillfälle att bara fara iväg helt sorglöst till någon strand någonstans, eller bara gå på bio eller konsert, eller…..?

Men för det första är ju inte min pension något att leva livets glada dagar för, och för det andra har jag helt enkelt inte ro, eller lust att bara för att alla andra tycker att det skulle vara underbart att resa iväg, måste väl inte jag tycka som de. Jag har ju rest mycket under olika perioder av livet – på körresor, interrail -resor, skidresor till fjällen och alperna. Jag ska inte säga att jag har upplevt nog, för det har jag inte, men det blir alltmer så att jag finner allt större nöje i allt det där ”lilla” i tillvaron. Det vardagligt rofyllda i att läsa tidningen med en katt i knät, eller att ta en ovanlig promenad åt andra hållet än det vanliga, här på Södermalm… Att välja att gå in på Konsum istället för ICA, gör att det nästan känns som om jag är på semester i en annan stad… Är man lättroad, så är man. 😉

Men vad jag framförallt vill fokusera på är hur jag vill medverka till att vår planet ska bli en beboelig planet i framtiden. Många människor i världen har inget val. De lever ett liv i fattigdom kanske, eller sitter fast i ett ekorrhjul som de inte kan ta sig ur utan att riskera hela familjens ekonomi. Någon är gift med en hustrumisshandlare, och någon har blivit arbetslös och är nyss frånskild.

Nu tänkte jag inte fokusera på andras elände, utan på mitt eget och andras välmående. Mår omvärlden bra, gör antagligen jag det också. Men mår omvärlden dåligt, måste jag anstränga mig till mitt yttersta att inte må lika dåligt. Att försöka vara en motvikt i dagens samhällsklimat är inte så lätt. Men om inte jag, som numera är en fri kvinna, kan välja att göra motstånd – att stå upp mot orättvisor och för en klimatpolitik, såväl mänsklig som miljömässig, som gynnar mig och mina medmänniskors framtid – vem kan?

Min tid är nu…. Om tio år kan det vara för sent…. Redan om fem eller två år? Kanske redan nu?

Om jag lever lika länge som mina föräldrar, till jag blir 99 år, vill jag rent egoistiskt känna att min frihet som pensionär och tanken på framtiden inte ska grumlas av att marken jag går på, jorden vi alla lever på, ska vara förstörd och helt omöjlig att överleva på redan inom en tioårsperiod…. 25 år till efter det i miljömässigt katastrofläge?

Klimatförnekarna hävdar att det bara är ett påhitt av miljöpartiet – det där med klimatet – och kunskapsförnekarna hävdar att 99 % av klimatforskarna visst har fel, ”för det har Trump och Jimmie sagt”… 😉

Och det vore ju bra om de där ”skojarna” hade rätt, men jag tänker inte ta risken. Tänker du?

Så vad ska vi göra?

Fokusera på kunskap i ämnet.

Fokusera på vad jag kan göra. Lyssna på andra som redan vet mer, och agera! Sprid kunskap, tips och råd. Avstå från sådant som försämrar förhållandena på jorden och bidra med alternativa lösningar.

”Det är ingen idé. Det hjälper inte om jag slutar flyga”, säger en del.

-… men det hjälper ännu mindre om jag fortsätter flyga!

– Du hjälper ingen om du slösar på jordens resurser, men du hjälper åtminstone din egen ekonomi om du sparar dina pengar istället för att handla nya kläder varje månad och du hjälper ditt eget samvete om du sopsorterar och inte slänger plast i naturen!

Om man hjälper sig själv, är mycket vunnet. Och det kan sprida sig som ringar på vattnet!

Min tid är nu. Jag måste skynda mig innan det blir försent! 😊


Och jag tror att om alla vi i västvärlden tänkte ”hälften av allt” – Flyg hälften så mycket som du tänkt.. Ät hälften så mycket kött… Köp hälften så mycket kläder…. Så går det dubbelt så bra…

Om vi dessutom ger de fattigaste i Afrika möjlighet att påverka sina egna liv genom att ge dem medborgarlön, som har gjorts på försök redan i Kenya, med stor framgång, kan det leda till att kvinnor utbildar sig och det föds inte så många barn. En sådan hjälp är mycket bättre än att ge bidrag till regeringar, eftersom det ofta leder till korruption. Men om pengarna går direkt till de behövande får de en större effekt.

Om man litar på, och lyssnar till människors behov, kan det löna sig.

En tankeställare för alla som utmålar flyktingar och nödställda som terrorister. Människor som flyr, flyr ofta från terrorism, fattigdom och gangstersamhällen. Inte för att de vill komma till ett nytt helvete….

Fattigdomen kan bero på att deras hem har förstörts på grund av klimateffekten. Det är inte de som har orsakat den. Det är de rikaste samhällena som är bovarna i dramat och det är de som säger att flyktingarna är terrorister… En rundgång av elakartade effekter som aldrig drabbar dem som borde drabbas…

Men….

Fokusera nu, ”millroll”!

Släpp all djävulskap och tänk på det som gör livet värt att leva…

Som en cappuccino och en mums-mums till exempel. En ovanligt fri och ledig onsdag i slutet av oktober.

Eller en hemlagad äppelpaj med vaniljsås, en tisdagkväll….

Min tid är nu…. 😉

Fokusera!

Lämna en kommentar

Under Tid

”…… ända in i kaklet……”

Alltså…är det nån himla idrottstävling det här?

När partiledare ivrigt påhejade av diverse media börjar uttala sig som om de vore idrottsmän-, och kvinnor, på elitnivå, och hävdar att de kommer att göra allt för att just deras falang ska vinna kungariket och hela makten, känner jag ett visst obehag.

Om man anser sig vara den enda vuxna i rummet – hur kan man då uttrycka sig som om man skulle vinna en rugby -match. Man vill stånga sig blodig helst, innan man ger upp, och man ger inte upp förrän kaklet är spräckt. Vad man vill göra med sin vinst är höjlt i dunkel. Mycket snack på liten verkstad, och vad man vill genomföra tillsammans med sin ”parti-familj” är också oklart. Anser man eller anser man inte att mänskliga rättigheter är viktigare än sänkta skatter? Är man ens överens om någonting utom att man vill regera till varje pris?

Är man idrottare och en tävlingsmänniska kan jag förstå att man vill vinna till varje pris, men då det gäller politik har jag svårt att förstå att tjurskallighet ska vara ett vinnande koncept.

En politiker bör använda sin hjärna innanför tjurskallen, och sitt hjärta bakom den skramlande stridsrustningen, enligt mig. Om man vill nå lösningar utöver det vanliga bör man närma sig problemet med lite lägre svansföring och tonläge utan att brösta upp sig. Om ingen är intresserad av att lyssna på någon annan kan man väl lika gärna spela ”Fia med knuff” om saken. Och komma överens om reglerna innan man börjar…. 😉…… Den som kommer först i mål med alla pluppar vinner. Och sen går det inte att i efterhand knuffa ut vinnaren bara för att förlorarna är fler.

Nå…. Det finns alla sorters taktik. Men att inte ha nån annan taktik än att envist hävda att man vill vinna och om man ändrar regler och räknesätt till sin egen förmån och utser domare som gynnar en själv, det är inte ens särskilt sportsmannamässigt. Om man nu vill vara idrottare, menar jag. Då medför det vissa skyldigheter och inte bara rättigheter när man har ”vunnit”.

Och en del verkar till och med vilja ge efter för sina viktigaste principer bara för att få makten att utföra sin politik…

Frågan är…. Vilken politik?

Det verkar vara mindre viktigt. Bara de får vara med sina kompisar, så ordnar sig tydligen resten….

Det finns några partier som står för sina värderingar även när det blåser snålt. De utmålas av andra som svikare och maktgalna… Men hallå?

Omvända världen…. ”Den som sa’t, han va’t”

Så länge en stor del av politikerna ser regeringsbildning som en boxningsmatch, där ingen lämnar sin ringhörna utan bara står och spottar in mot mitten, lär vi vara utan regering ett bra tag. För säga vad man vill om tävlingar – konstruktiva för politiken är de inte. Kanske inte konstruktiva över huvud taget?

Nej, kör inte huvudet i kaklet mer, är ni snälla!

Dra ur handbromsen, lätta ankar och våga segla ut på okända vatten. Vem vet om inte hjälpen kommer från oväntat håll, när ni minst anar det…?

2 kommentarer

Under Tid

Äras de som äras bör!

Om min mamma har jag berättat många gånger här på bloggen och ett av inläggen ser ni här!

När mammas hjärta slutade slå efter 100 år – ja, hon blev 99, men hjärtat började ju slå redan före födseln – onsdagen 10/10 2018, hade hon levt 6 år av dem på ett äldreboende i Stockholm. Mamma kom dit efter att ha levt några månader ensam för första gången i sitt liv. Hon hade hemtjänst, men eftersom hon hade blivit alltmer dement hade hon svårt att klara sig ensam och vi barn fick in henne på äldreboendet 5 månader efter pappas död.

Hon var ju förstås arg på oss – hennes egna barn – till en början…”hur kunde vi göra så mot henne?”

Är man dement har man ju ingen direkt sjukdomsinsikt så det var svårt att förklara för henne i början varför hon behövde flytta.

Men redan efter ett år fann hon sig väl tillrätta. Hon hade ett fint rum och fantastisk personal runtomkring sig dagarna i ända. Att hon slapp vara ensam tror jag var det allra viktigaste för henne. Hon var en mycket social varelse även om hon kände sig blyg. När vi berättade för henne att hon skulle flytta till ett äldreboende där hon skulle få sällskap av andra, blev hon mycket orolig….. ”Vad ska jag prata om? Jag har inget intressant att säga…”

Men det skulle visa sig att hon snart blev en av de mest populära och omtyckta på sin avdelning – både bland personal och andra boende… Något hon själv hade svårt att förstå, när vi och personalen berättade det för henne, eftersom hennes minne var mycket mycket kort men gott. Det som hände i ”nuet” fick man påminna henne om ständigt, medan hon samtidigt kunde namnge personer i familjens fotoalbum som var 60-70 – 80 år gamla. Fotoalbumen, alltså… Hon kände också igen oss barn och anhöriga när vi hälsade på. De sista åren var hon inte lika självklart igenkännande på en gång, men efter en liten stunds samtal verkade hon veta vilka vi var. Efter varje besök hos mamma brukade jag vara helt psykiskt utmattad – inte för att det hade varit jobbigt, för det var oftast väldigt trevligt – men för att man fick hela tiden påminna, och påminna henne igen om vad vi nyss pratat om, och också påminna sig själv om att inte bli trött eller visa irritation över att mamma inte längre var riktigt lik den mamma som hon var när man växte upp, och heller inte den man kunde föra långa intressanta diskussioner med som vuxen. Ändå var hon sig lik. Glad och positiv och fortfarande med sinne för humor.

För varje gång jag hade besökt mamma, beundrade jag hennes fina och omvårdande personal alltmer. Om jag blir helt slut efter en timmes samvaro, hur orkar de med detta jobb hela tiden? En förklaring är naturligtvis att de inte har samma känslomässiga relation till mamma plus att de inte kände henne ”som hon egentligen var”.

När mamma nu i veckan var så nära döden och vi turades om att vaka över henne, blev jag bara än mer imponerad av dessa vänliga, varma personer som har haft mamma i sin vård. Vi hittade i veckan ett litet ”fotoalbum” från mammas första år på boendet, som jag tror hennes och vår kontaktperson hade satt ihop, och blev både rörd och glad över vilken respekt och kärlek de visade sina äldre vårdpatienter. Mamma sågs bowla, baka, läsa tidningen och få julklapp av tomten och det var bilder från utflykter och måltider av olika slag.

Och vår kära kontaktperson satt på huk bredvid mamma den sista morgonen vi kom in till mamma. Hon hade hört att mammas andning hade blivit så konstig och hade kallat på boendets sjuksköterska. Hon sa… ”Jag var helt chockad – jag var ledig en dag och när jag kom tillbaka var Ingrid så här dålig….” och jag sa att jag var så glad att se henne, för jag undrade om hon hade fått veta…. ”Nej, det är ju ingen som ringer till mig när jag är ledig…”

Men just då tror jag att hon kände sig mer som en anhörig än som den professionella personal hon också var. Hon hade nog velat vara förberedd på att hennes speciella ”skyddsling” var döende när hon kom tillbaka.

Det tog inte mer än 10 minuter efter att vi kom dit den sista morgonen… och så hade mamma tagit sitt sista andetag.

Och vi som fanns i rummet hann alla ta farväl och säga de sista orden. Att ha denna kunniga personal – inklusive sjuksköterskan – med sig i rummet kändes som guld värt. Men det var inte bara för att de var proffs utan för att de också var så medmänskligt känslosamma i denna stund. I denna unika stund, som det var för mig, att ta farväl av min egen mamma.

Jag kan inte nog uttrycka min tacksamhet över att min mamma har fått vara en del av deras liv och de en del av hennes. Finns det några människor jag beundrar och högaktar så är det just denna kärleksfullt omvårdande personal som i vått och torrt såg min mamma och hennes person och behov ända till slutet.

De berättade för oss hur snäll och glad mamma alltid hade varit mot alla. Hur positiv hon var, nästan alltid, och de berättade att på morgnarna när de skulle väcka de boende, brukade de börja med mamma, för hon var nästan alltid glad och hon gav dem lite extra energi tillbaka.

Den sista veckan klarade inte mamma av att äta längre och därför gick det fort till slut. Men den näst sista morgonen jag var där slogs jag av hur jämn hennes andning var, trots att hon inte kunde ha långt kvar. Och jag kom ihåg vilken vinnarinstinkt hon alltid hade haft. När mamma och pappa var i 80-årsåldern brukade jag tänka att de kommer att överleva alla sina barn, så pigga som de var, i jämförelse med deras trötta 40, 50-åriga barn som var i mitt i karriären med flera barnkullar i olika äktenskap och själv hade jag ”gått in i väggen…”

Det kändes som om min föräldrageneration var en sån kraftfull generation. De hade så mycket kunskap och erfarenhet, samtidigt som de fick ta del av välfärden under 1900-talet. Mamma och pappa som båda blev 99 år. Med pappas goda minne och vurm för det hälsosamma livet och mamma som gjorde sådana erövringar, när hon tog körkort i 50-årsåldern (som inte pappa gjorde) och som studerade på universitetet, också på äldre dar, samtidigt som hon tog hand om sin gamla mamma och vaktade barnbarn, och började spela fiol i orkester och bjöd på stora, fantastiska middagar för sina släktingar och vänner. Varifrån hämtade hon energin till det?

Det är väl där vår syn på mamma möter vårdpersonalens – hennes energi och glada sinnelag. Och trots att de inte kände henne lärde de känna själva grunden i hennes personlighet. De hade förmåga att förstå och uppskatta min mammas glada och roliga sinnelag, och jag älskar dem för det.

Det talas nuförtiden om hur dåligt skött äldrevården är, och jag är så tacksam att jag verkligen inte kan instämma i detta. Det verkar inte ha någon betydelse om det är privat eller kommunalt boende, för det finns minsann dåliga exempel på bägge håll, men jag vill understryka att detta ställe har varit det allra bästa som kunde ha hänt, för oss alla inblandade. Men allra mest för mamma, förstås.

Jag hann tacka mamma i hennes sista stund för att hon räddade mig när jag var nyfödd. Hon såg att jag inte uppförde mig som mina äldre syskon hade gjort, och efter en lång kamp med läkarvetenskapen, då alla läkare sa att det är inget fel på Camilla – ”hon skrattar ju och är så glad” – hittade hon till slut en läkare som forskade på ”underfunktion av thyroedea”, ett tillväxthormon, och som till slut kunde ge mig rätt medicin. Den medicin som sen blev ”syntetisk” och kallas Levaxin.

Mamma räddade mig och nu var hon själv räddad av dessa änglar på hennes boende, och vilket som är ”störst” av dessa storheter, är svårt för mig att säga, men att en stor portion kärlek och optimism är inblandad i bägge fall går inte att komma ifrån. Att inte ge upp hoppet om någon, oavsett… Naivt kanske, men det kan löna sig.

Medmänsklighet och kärlek skall aldrig underskattas i mänsklig samvaro….Och en stor dos med skratt och glädje.

Allt detta fick mamma och kunde dela med sig av livet ut!

Äras de som äras bör!

Tack all personal för att ni gjorde mammas sista år så innehållsrika och fina!

Om jag nån gång vill komma till ett äldreboende som vårdtagare, vill jag komma dit. Kan rekommenderas….

Men först…. ”ska jag bara”… 😉

….Jag sa till chefen för boendet sista dagen – ”vi ses kanske om 30 år”…

Men då är då och nu är nu….

Lev väl, så länge! 💕

2 kommentarer

Under Tid

Under åren 1990 – 1994 ledde jag en lesbisk kvinnokör i Stockholm. Det var en omvälvande upplevelse för mig. Dels för att kören inte var notkunnig på det sättet som jag var och alltid hade varit i de körer jag hade deltagit i och dels för att – och framförallt – det var en mycket demokratisk kör där alla fick vara delaktiga i repertoaren och i texter som skulle kännas bra och sant för kören att sjunga.

Detta var inte jag van vid precis. Visst har det funnits repertoar-råd i de flesta körer jag hade varit med i, men i ”vanliga” körer finns det ganska mycket repertoar att välja mellan. Visst finns det damkörsarr också, men det var varken den typ av musik eller texter som passade min kör. Det gällde alltså att ”uppfinna hjulet” lite på nytt. Det innebar att jag fick skriva om texter på låtar som fanns och skriva nya arr eller helt enkelt skriva helt nya låtar och texter, och sen, efter jag hade presenterat det nya materialet fick kören säga sitt. Det var ju inte alltid till min fördel….. 😉

Men övning ger färdighet! Så småningom hittade jag ”min grej”, och genombrottet för min del kom i och med den låt jag har lagt upp här.

Den blev som en slags bön om att vårda vår ”Moder jord”. Att inte skövla och trampa på jorden, utan vi måste ”fräsa ifrån”. Att vårda det kvinnliga. Jag är fortfarande glad och stolt över låten och att den ”passerade det demokratiska nålsögat”, men när jag lyssnar på den såhär 26-27 år senare får ju texten en ytterligare dimension i ljuset av ”metoo-rörelsen” och klimateffekten.

Det känns som den sammanfattar det allt har handlat om det senaste året i synnerhet, men också i hela kvinnohistorien i allmänhet.

Det du gör mot min kropp, gör du också mot hela min planet jorden – Moder Jord.

Hur kunde jag veta att detta ”högriskläge” för såväl kvinnokroppen som för ”jordkroppen” skulle uppstå några decennier senare?

Tja… Inget nytt under solen, eller hur? Denna kamp för den egna existensen och välmåendet har alltid varit högaktuellt för varje kvinna i världshistorien, och att bli respekterad för just den man är har ingen kvinna någonsin kunnat ta för givet. Denna kamp för vår överlevnad och rätt till vår egen kropp och själ, ligger inkapslad i var kvinnas dna, medvetet eller omedvetet. Och när tiden är mogen för det plockar vi fram den ur vårt kollektiva minne. Så blev det nog för mig tror jag, för när jag väl fick idén om att skriva en låt på temat ”bön till Moder Vår”, så blev det *poff* en låt. Inte för att häda en gud, men för att skydda en jord – en kropp som är vår.

Inspelningen är gjord med en enkel kassettbandspelare vid ett framträdande på Alla Kvinnors Hus i Stockholm någon gång i början av 90-talet. Och applåderna efteråt vittnar om en viss succé. 😉 Det var i alla fall roligt, och på kvinnohuset ville de ha texten, men eftersom jag inte hade ”stimmat” den, sa jag Nej. Kanske hade jag sagt ja, idag? Jag vet inte. Men här är den i alla fall. Mitt bidrag till Metoo och Klimatet, i ett enda paket. Varsågoda!

Och Tack Kvinnohuskören / Sapphonia för vad ni lärde mig, och för framförandet av denna låt och alla andra låtar – alltid med värme och engagemang och utan noter, tog ni publiken med storm! 😊 💕 🎶

”Moder Vår”

Moder Vår, är jorden,

Vår jord. Helga var ju ditt namn,

vill komma i ditt rike – skilja din vilja från honom, i himmelen.

Så dock – i jorden, vårt dagliga bröd,

Ge oss idag!

Styrka, att att förlossa –

Såsom ock vi förlösas, av dem oss styrka ger…

Inled ingen – att trampa på jorden

Utan fräs ifrån –

I moderns, dotterns, och den heliga ammans famn – amen (ej män)….

 

Text och musik, Camilla Roll

Listen to Moder Vår by millroll #np on #SoundCloud

2 kommentarer

8 oktober, 2018 · 11:08

Tid att utforska…

Idag läste jag om några tidigare nobelpristagare som fick pris för att de hade hittat celler i hjärnan som fungerade som hjärnans GPS, typ. Nu har de utvecklat forskandet till att också gälla tid. Det finns tydligen inga speciella tids-celler men vissa celler i kombination med rumsceller kan göra att hjärnan uppfattar tid, och dessa ligger nära minnes-centrum i hjärnan. För en musiker eller dansare tror jag det känns ganska naturligt att detta hänger ihop. Jag tror också att det man gör med kroppen – dansar eller spelar eller går – hänger ihop med tids-minnet. Man känner ju ungefär hur lång tid man har gått eller spelat. Övar du samma stycke flera gånger, vet du till slut ganska exakt hur lång tid det tog. Att du kunde spela vissa passager lite snabbare både hördes och kändes i fingrarna. Jag tror en dirigent kan få ett slags absolut tids-gehör, genom att helt enkelt känna med kroppen hur fort ett musikstycke ska gå. Det måste ju vara väldigt svårt att vara helt still samtidigt som man ska bedöma hur lång tid det har gått… Det har ju förekommit tävlingar där deltagarna ska gå i en labyrint och när det har gått i en halvtimme ska de befinna sig i labyrinten mitt. Den som kommer närmast 30 minuter har vunnit. Naturligtvis har maratonlöpare också fallenhet och erfarenhet av hur lång tid en halvtimme är och hur långt de hinner springa på en halvtimme.

Människor som har drabbats av Alzheimers har förlorat kontakten med sitt minne och därigenom kontakten mellan tids-celler och rums-celler. Men jag tänker att om man hela livet tränar och övar något med sin kropp, så att minnet sitter i rörelsen, kanske rörelsemönster man har använt kan påminna hjärnan om något man har varit med om. En slags ”trigger” för minnescellerna? Jag tror att kropp och knopp hänger ihop, och om människan utnyttjar hela sin kapacitet under hela sitt friska liv borde det vara till hjälp om man sent i livet drabbas av en sjukdom som påverkar hjärnans olika funktioner….

Ja, vad vet jag? Jag är ju bara en vanlig enkel människa med en ordinär förmåga att tänka och förstå komplexa sammanhang i världen.

Men jag förstår ju att om man ska förstå saker man inte visste förut, måste man först lära sig saker man inte visste förut. Och när man lärt sig det, måste man också praktisera sina kunskaper såpass ofta att man också kommer ihåg dem. Så fort man slutar praktisera, glömmer man ganska fort rätt enkla grepp eller trixande man har lärt sig och gjort nästan automatiskt. T.ex om man har lärt sig något nytt program på datorn. Hittar man sen ett ännu nyare och bättre, lär man sig det ganska fort, eftersom det är ganska snarlikt det förra, eftersom man har lärt sig grundprincipen för bägge programmen. Men efter ett tag har man ju glömt hur man gjorde i det första programmet och det är ju inte för att man har blivit dummare, utan för att man inte längre behöver den kunskapen även om den var användbar för kunna lära sig det andra programmet. Jag talar av egen erfarenhet. Sådär har jag hållit på när jag har lärt mig olika program med syfte att spela in musik på datorn.

Det finns också människor som kan spela en väldig massa olika instrument, som säger att de första 8-10 instrumenten var lite svåra att lära sig, men sen blir det lättare. När man har lärt sig grunden för olika blås, stråk och slagverk, kan man sen applicera kunskaperna ganska lätt på ytterligare ett slags blåsinstrument. Men ett gott minne kommer sällan gratis. Övning ger färdighet. Det gäller även för minneskunskaper. Att träla multiplikationstabeller är inte bara bra för minnet, vill jag påstå. Det kan också gynna förståelse för matematiken eftersom man redan har vissa talserier inpräntade i minnet, som man kan använda sig av när man behöver förstå hur de hänger ihop. Jag tror på att mekaniskt inlärande och intellektuella inlärningsmetoder gynnar varann.

Nu har jag suttit och bloggat snart en timme. Ungefär så lång tid tar det för mig att knattra ihop ett ganska långt blogginlägg. Det kan ta kanske en till två minuter att läsa. Längre tid får det inte ta för en nutidsmänniska med ambitioner att hinna med mer än en uppdatering på en kvart. För många räcker det med en tweet på några rader, eller en bild på Instagram. Andra är ute i skogen och plockar svamp en hel söndag eller går på muséum, eller träffar släkten. När det gäller tid, handlar det ju nästan alltid om prioriteringar.

Huvudsaken är väl egentligen att man passar på att njuta under tiden och att man sen har några goda minnen kvar av helgen när arbetsveckan sen börjar. Minns man ingenting av helgen, har man antingen gjort ingenting, eller så har man stressat ihjäl sig eller så festade man för kraftigt på fredags-aw-n. Ingetdera är att förorda….

Lagom är bäst! Kom ihåg det! 😉

Själv har jag bakat, bloggat och promenerat. Och för att komma ihåg det får jag nog lägga upp en och annan bild… 😁

PS Jag har inte övat fiol idag men inte för att jag har glömt att öva utan för att tiden inte räckte till när jag valde att blogga istället. Men en bild är bättre än inget. .. 😉 DS

Lämna en kommentar

Under Tid

Lösenordet är …..

Är det inte lite som om alla har glömt sina lösenord till sanningen om meningen med livet? Ett väldigt massa letande efter meningsfullheter i tid och otid pågår ständigt. Vi söker viktiga och riktiga lösningar på våra livs problem. Vi söker dem här och vi söker dem där…. Hela tiden vill vi delge varann vad vi tror är de allra mest ”sanna” sanningarna om oss själva och vår samtid. Som om vi inte litar på vår egen förmåga att dra slutsatser från det vi ser och hör och har lärt oss, och måste därför söka bekräftelse på våra tankar hos alla som vill lyssna och ta del, för att våga tro på våra egna ställningstaganden. Så har människan alltid gjort. Vi är ju i grunden sociala varelser som behöver varandra för att överleva i ett kargt klimat, och med knappa resurser behöver vi ju komma överens om hur vi ska bruka vår mark och vår tid för att få mest ut av det som har tilldelats oss. Förr frågade man väl någon klok och god äldre person om råd. Någon pålitlig person. Numera kan vem som helst slänga ur sig en fråga som handlar om vad som helst på sociala medier och alltid räkna med att få svar av vem som helst. Det är fascinerande, men också lite skrämmande att man lägger sitt liv i andras händer. Trots att vi numera möter så mycket hat och hot, illvilja och missunnsamhet på nätet, kan vi ändå godmodigt och tillitsfullt ställa nästan vilka intima frågor som helst – det kan visserligen vara i slutna grupper, men ändå bestående av okända människor – och räkna med att få svar som kan vara oss till hjälp. Man skulle kunna kalla beteendet gränslöst, men jag vill hellre se ordet ”tillit”, som lösenordet. Lösenordet för att komma vidare till nästa ”nivå” i livets eget data- eller Tv-spel. För att vi ska kunna nå samförstånd i livets svåra frågor kan vi omöjligt gå och titta snett på varann, och misstänkliggöra varandras uppsåt och dolda agendor.

Ni kanske tror att jag pratar om dagens parlamentariska läge i riksdagen, men det gör jag nog faktiskt inte, för det politiska spelet är ett eget spel som bygger på så mycket grupptillhörighet och ideologier så att det går nästan inte att urskilja den rena och ursprungliga medmänsklighet som försiggår dagligdags i det vardagliga samspelet människor emellan. I politiken kan alla dina yttranden vändas emot dig av en illvillig motståndare, liksom det inte spelar roll vad du säger och gör om du har tillräckligt hängivna anhängare.

Till vardags gör man inte allt till en kamp om vem som har tolkningsföreträde eller om man alltid har källa på sitt uttalande. Vi säger sällan…

” Du sa att du skulle köpa två liter mjölk, och så köper du tre. Dig kan man ju aldrig lita på!”

”Men det var ju du som sa att jag skulle köpa tre liter…”

”Det har jag aldrig sagt! Källa på det?”

Nej, människor i gemen är inte särskilt misstänksamma mot vare sig folk de känner eller mot främlingar. Kanhända är det naivt, men jag tror att det i grunden bottnar i en överlevnadsstrategi för hela mänskligheten som art. Hade vi inte gett oss ut på okända marker, och inte vågat fråga någon främling om vägen till ”lands ände”, hade vi ju aldrig upptäckt något nytt, och hade vi inte gjort det hade vi stått och stampat på samma fläck år ut och år in. Ingen hade ju behövt upptäcka hjulet ens en gång. Jag är tillitsfull nog att tro gott om människan, för hade människor mött opålitliga och elaka människor varje gång de bad om hjälp hade ju mänskligheten gått under. Men majoriteten har ju fått rätt hjälp och stött på goda rådgivare och vägvisare. Därför finns det hopp om en framtid, trots allt.

För att kunna känna tillit som individ, måste du ha goda erfarenheter av det. Du måste också besitta en del egna kunskaper för att kunna tillgodogöra dig goda råd från andra. För att själv kunna avgöra vem som är mest insatt i frågan du ställer. Om du ska kunna det måste du vara lite av en människokännare, och för att vara det bör du vara lyhörd, med förmåga att lyssna och förstå innebörden av det du hör. Att till och med kunna sätta dig in i en annan människas tankar och känslor. För att kunna det, måste du ha en viss kunskap i ämnet eller frågeställningen….. Och så där går det runt, runt…. När du känner tillit till en annan människa och hennes kunskap har du också möjlighet att dra lärdom för att sen ta nästa steg i utvecklingen… Att handla efter det du har lärt dig så att det kan komma både dig själv och andra till del. Som ringar på vattnet sprider sig ”lösenordet” vidare till nästa person, till nästa generation, till nästa nation. Till alla som känner tillit till sin ”nästa”.

Därför ska vi hålla tilliten högt! Inte underminera förtroendet för varandra, eller misstänkliggöra människors goda uppsåt och kalla det ont. Inte likställa godhet med självgodhet. Inte misskreditera människor som vill göra andra glada eller som vill hjälpa människor i nöd. Det finns ändå tillräckligt mycket misstro, förutfattade meningar och ondska i världen. Vi behöver inte hitta på elakhet som inte finns. Ondskan får klara sig bäst den kan utan vår hjälp.

Att känna tillit är att tro på andra människors goda vilja ända tills de själva bevisar motsatsen. Det har jag alltid gjort och jag kan räkna på ena handens tumme när jag blev motbevisad. En gång fick jag inse att faktiskt inte alla människor vill mig gott, här i världen. Det är ändå ett ganska gott facit. Visst har jag blivit besviken på några fler, och känt mig övergiven eller tillplattad, men jag har ändå inte betvivlat dessa människors egentligen goda uppsåt. De har bara inte haft förmågan att förmedla sin goda vilja till mig, vid några tillfällen. Jag dömer inte ut dem för det. De är som min katt kan vara ibland. Reagerar instinktivt och impulsstyrt på något de inte förstår eller känner till. Och så hugger de till på omotiverat och aggressivt sätt. Men strax kommer ångern och de urskuldar sig, ty de förstår att de har gjort eller sagt fel, och försöker inte skylla ifrån sig eller rättfärdiga sin egen handling.

Men om du stöter på en människa som aldrig känner skuld eller skam för någonting utan snarare skuldbelägger andra och/eller manipulerar med sanningen – då är det bättre att fly än illa fäkta. Då är det inte läge att känna tillit, för din tillit utnyttjas till max utan att återgäldas.

Och i detta fall tror jag vi kan dra paralleller till politikens värld. Även där kan du bli dragen vid näsan av en politiker eller kanske ett helt parti som du har satt din tilltro till. De har utnyttjat din godtrogenhet för att få fler röster. De har använt stora ord för att verka pålitliga. En del har en direkt dold agenda, som ”ulven i fårakläder”. Andra klär sig fint men har ett mörkt uppsåt. Hur skulle vi kunna veta vilka vi ska kunna lita på?

Jag har ett enkelt knep. Den eller de partiledare jag skulle kunna tänka mig att se hemma i mitt vardagsrum, skulle jag också kunna rösta på. De som jag kan lita på att de inte går och snokar bland mina böcker och skivor – som inte lägger ut bilder på mig och min käresta på Instagram, eller fotar dammråttorna bakom dörren för vidare befordran – som inte kommer att ifrågasätta mig och det jag värderar högst i livet. Ja, dem jag kan känna tillit till och som inte är ute efter mina besparingar eller eventuella värdesaker. Som inte snackar skit bakom ryggen. För mig är det så enkelt. Och för att vara ärlig….Jag tror inte någon av dem skulle göra några dumheter, men jag tror att på det personliga planet skulle jag ändå inte kunna känna mig bekväm eller kunna vara mig själv med fler än kanske 4-5 stycken av de politiska företrädarna. Sen kan man välja – vem av dessa skulle få förtroendet att sköta min personliga ekonomi? Till den personen skulle jag nog ha den största tilliten av alla….

Fast det är klart….människor som vistas i mitt vardagsrum OCH som sköter min ekonomi…. Det får nog bara den jag är gift med göra….och det finns ingen partiledare jag känner så mycket tilltro till att jag skulle gifta mig med hen. Dessutom måste jag ju behöva skilja mig först. Och vilken äkta hälft skulle känna tillit till mig om jag sa att… ”Du, jag är ledsen men nu känner jag att Jonas…. Eller Jimmie… eller Annie, borde ta hand om mig och min ekonomi och mitt samhälle…” 😉

Men även om man aldrig kan eller vill vara så personlig med någon partiledare, måste ni ändå hålla med om att vi lägger bra mycket av vår framtidstro och förhoppningar i dessa, för oss okända (fastän de är kända) människors händer utan att på något sätt vara säkra på att det går vår väg eller att de gör det som är rätt för oss. Det om något vittnar om en väldigt stor tillit. Och i det fallet är jag inte säker på att det är av godo, detta med tillit…

Men den som lever får se…. 😉

Lämna en kommentar

Under Tid