Category Archives: Tid

Sommar, sommar, sommar…..

Så många somrar det finns. Och så olika långa. Det kortaste sommarlovet jag har haft varade bara två veckor och efter den sommaren lovade jag mig själv, att aldrig mer så kort…. Fast jag var ung, inte trettio fyllda, kände jag mig så trött efter den sommaren. Jag jobbade i förskola och hade väl inte hunnit varva ner mentalt. 

Sen dess har jag aldrig haft så kort sommarsemester. Sedan jag blev musiklärare och senare lärare i förskoleklass, har somrarna varit oändligt långa. Åtminstone har det känts så kring midsommar. Senare, i början av augusti är det lika för alla som jobbar i skolan, när hösten kommer. Då vet man att ledigheten är över för i år. Det dröjer ett år till nästa sommar.

För mig blir det en speciell sommar och höststart. Det blir för sista gången som anställd har jag tänkt. Nästa år väntar pensionen. Om allt går enligt planerna, alltså…. 

Den här sommaren kommer att bli speciell på det sättet att jag för sista gången kommer att känna mig bunden att åka hem i augusti. Men fortfarande är jag glad att jag har ett jobb och att jag vet att jag får ett uppdrag som jag har önskat. 

Under många somrar, sedan vi fick katt, har vi tillbringat tiden här på landet i ett av husen där katter får vara, med tanke på allergier i släkten. I början delade vi tiden i huset med min brors familj, så att vi var ofta här i början och han i slutet. En sommar för tolv år sedan var det så att när vi åkte hem i mitten av juli, började sommarvärmen. Då satt jag i stan och svettades, men det var då jag hittade bloggen. Inget ont som inte har något gott med sig….. 😉 

Det jämnade ut sig. En annan sommar var det precis tvärtom. Men så småningom, när mina föräldrar inte längre bor i det stora huset, har det också blivit tillgängligt för bokningar, så vi har mer eller mindre själva disponerat ”katthuset”.

I år har det till slut blivit så att vi kan vara här obrutet från start till mål. Det kan hända att vi gör några avvikelser, men i princip…. 

I många år hade vi en liten segelbåt, och det var före katternas tidevarv. Grejen var att båten var så pass liten att vi ville inte vara ute i allt för hårt väder. Vi seglade ofta hit till landet och sen fick väder och vind avgöra om och när och vart vi skulle segla vidare. 

Men den där segelperioden vande oss nog vid att ta dagen som den kommer. Att sitta ute i sittbrunnen och äta middag i 10 graders värme och snålblåst, med mössorna på, eftersom det blev trångt i ruffen med fyra personer. Det var när vi hade gäster. Men även när vi var två åt vi ute i nästan alla väder utom hällregn. 

När vi nu har ett helt hus till vårt förfogande går vi ändå helst ut på altan och äter våra måltider. Det är också för att passa på tillfället. Resten av året har vi ingen balkong eller uteplats utan måste masa oss ner till närmsta promenadstråk, och medan hissen har gått ner har även solen hunnit gå i moln. 

Här lever man mitt i rutan. Väder och vind visar oss vägen in och ut. Ett steg in och ett steg ut. Längre än så är det inte….

För mig är inte sommaren lika med sol och blå himmel, konstant. Sommar är lika med omväxlande väderlek. Det är i alla fall aldrig tjatigt. 😉 

En annan sommaringrediens är radioprogrammet, ”Sommar”. 

2006 startade ju jag en egen liten privat ”radio-studio”, och. ”producerade” diverse tokigheter…  Mina medbloggare blev utmanade att skriva/spela in sitt alldeles eget ”sommarprogram”, i min ”Färgradio”. 

Allt var ju mycket amatörmässigt gjort från min sida. Jag kunde ibland hjälpa till med vissa tekniska problem, men det mesta gjorde sommarpratarna på egen hand. Och det gjorde de med den äran!

Jag tänker på hur smidigt det skulle kunna gå nu när poddradion finns, men nu är mitt engagemang inte lika stort och mina bloggvänner är spridda för vinden – en hel del på facebook faktiskt, men i alla fall inte här på WordPress. 

Nåväl….. Nu har årets ”riktiga” sommarprogram startat, med Rickard Söderberg och Sara Sjöström. En riktig rivstart, precis som ett sommarprogram ska vara. Trots att det var två människor med helt olika inriktningar, kändes det ändå som om det fanns en likhet. Från att ha känt sig lite udda och utanför som ung – Rickard var dessutom mobbad – till att ha kämpat och inte ha gett upp. Att ha styrkan och visionen och passionen att göra just det man vill. Men också ärligheten. Att som Sara berätta att hon var lat som barn,  men hon gjorde det på ett humoristiskt sätt. Det är ju sådant som berikar en framgångssaga. Liksom berättelsen om hennes lillebror som är autistisk, som var så rörande….

Och jag tänker fortfarande på min pappa, som brukade komma ner till oss efter sommarprogrammets slut och fråga: -Ska vi spela?

Då menade han inte krocket eller boccia eller kortspel…. Han ville spela stråkkvartett med oss och mamma.  Särskilt om det var bara vi på tomten, för mamma ville inte spela om det fanns några som kunde spela på riktigt, i närheten. Det tyckte hon var pinsamt. 

Men vi brukade i alla fall fila och fela ihop. Min pappa var en sann amatör och entusiast och satte en fiol i händerna på första bästa som kom på besök, som hade ett musikaliskt öra och svårt att säga nej. 

När jag igår hörde Rickard Söderbergs program om Florence Foster Jenkins som var en sådan entusiast och som sjöng hela sitt liv på sin kammare och som krona på verket när hon ville göra en stor konsert, hyrde Carnegie Hall och bjöd in alla hon kände. Det kom också recensenter, varav en verkligen gjorde ner hennes insats totalt. Hon hade kanske inget omdöme, men hon älskade att sjunga. 

Hennes kommentarer var just det. 

” Jag sjöng i alla fall ”

Det kunde ingen ta ifrån henne. 

Det var när jag hörde det som jag kom att tänka på vårt kvartettspelande.

Vi hade roligt. Vi utvecklades varje gång och ibland var det rent, och lät till och med lite fint… 😉 

”Vi spelade i alla fall”

Lämna en kommentar

Filed under Tid

#Blogg100 – #100 – Final!

Nu har jag plitat färdigt på ett tag och alla ni kära läsare som har tittat in då och då eller hela tiden eller inte alls, de senaste 100, är värda en stor applåd och en blombukett, för vem hade annars läst om inte just Du hade varit här?

Jag kan blogga även utan publik, men det blir ju så mycket roligare om jag ser att några har varit här. Det kollar jag ibland på statistiken och ser då att det det är långt fler läsare under #Blogg100-dagarna än under resten av året. Det tackar jag Fredrik Wass för, som har hittat på alltihopa. Ett roligt uppdrag även om det gick trögt ibland, men roligt är det att så  många har läst och flera har gillat och även kommenterat. De flesta har ju gillat och kommenterat på Facebook, men även här direkt i bloggen. 

Tack för det! 

Och nu kommer vi till ”De 100 dagarnas” mest lästa inlägg”…. 52 stycken har ”läst” just detta  blogginlägg….. 

Tadaaaa! Och vinnaren är: 

#12  Konflikträdd, eller…?

Varsågod och läs och repetera, eller så struntar du i det och känner dig lika fri och bekymmerslös som jag kommer att göra imorgon efter avslutad termin och skolavslutning med alla barnen, och efter att ha spelat till ”Barfota utan strumpor och skor”. Sen är det bara en vecka till och så väntar ett långt sommarlov fram till nästa läsår. 

Mitt sista år med gänget. Men den dagen, den sorgen….  men, mest glädjen, hoppas jag! 

Ha en skön sommar,  om vi inte ses innan dess! 

Kanske jag (b)loggar in här nån dag, igen… 😉 

Lämna en kommentar

Filed under Tid

Att blogga …. #99

Så funderar jag till slut…. 

Vad har bloggen gjort med mig och vad har jag gjort med den? 

Är det bara tomma ord som fyller nätverk på vår jord? 

Någon slags självkännedom säger mig att jag har uppfyllt min egen kvot vad gäller tankar i alla väderstreck och meningar i kvadrat och på kors och tvärs. Som jag tidigare har påpekat, har jag återanvänt mina teman och filosofiska resonemang i andra sammanhang. Det är en ganska rolig lek för fullvuxna, om man som jag gillar att skriva och pussla ihop olika delar av sitt liv och förvandla dem till ett mönster. 

Det hela kanske gläder mig själv mest, men å andra sidan är det ju en ganska harmlös fritidssysselsättning. Ingen kan bli skadad, förhoppningsvis, och inte blir det något större slöseri på papper eller annan möjlig miljöförstöring. 

Som jag kan begripa har inget språkmissbruk skett och själv har jag inte blivit bloggberoende. Jag skulle kunna sluta när som helst…. förslagsvis redan i morgon….. 

Jag har inte behövt använda vapen och har inte behövt flyga eller köra bil för att idka detta intresse. Men lite el till mobilladdningen har behövts, men mobilen ska ändå laddas…. 

I stort sett en klimatsmart och ofarlig hobby. Ingen tredje part blir drabbad.    Det skulle ju vara om någon somnade av utmattning av att läsa min blogg och därför missade ett viktigt möte…. 😉 

Men jag undrar ändå vad jag och mina läsare har funnit mest intressant och läsvärt under de senaste hundra dagarna.

 Då får jag nog gå till källan – statistiken – för att vara riktigt källkritisk och bloggsmart. Återkommer med återkoppling en annan dag. Kanske redan imorgon….  

Ha det, så länge! 😊 

Lämna en kommentar

Filed under Tid

Blommor till Mor…. #98

På ”svenska flaggans dag” fyller mamma 98 år. Ja, det har hon ju gjort varje år så länge jag kan minnas,  konstigt nog…. 😉 

Och i år fyller hon ju 98 på samma dag som #Blogg100-bloggandet fyller 98 dagar, som av en händelse. 

Det hette ju inte Nationaldagen på den tiden. Och inte var det en röd dag. Vi hade ett ganska avspänt förhållande till den här dagen i vårt land. Nu är det inte så avspänt längre…. åtminstone inte bland vissa, som nog kan tycka att en del är landsförrädare om de inte hela tiden hyllar svenska köttbullar och midnattssolen och viftar med blågula vimplar. 

Jag vill på en gång säga att jag har alltid älskat att bo i Sverige. Vår natur och tillgång till naturen är ju oslagbart. Vi lever i ett land med många tillgångar, inte minst dess befolkning. Vi lever i ett ordnat samhälle där det mesta fungerar. Till och med bussarna kommer i tid, för det mesta.

 Det var en gång några män på besök från ett afrikanskt land som ställde sig vid en busshållplats och kollade tidtabellen. När sen bussen kom på utsatt tid, slog de sig på knäna och skrattade så de nästan grät. När någon medpassagerare frågade vad de skrattade åt, sa de att det stod i tabellen att bussen skulle komma 12.17…. och så gjorde gjorde den det…. På minuten rätt! Något liknande hade aldrig hänt i den byn de kom ifrån. Där var man glad om bussen kom rätt dag….. 😉 

Men för oss kan en minuts försening nästan kännas straffbar. Åtminstone om man sen ska passa ett tåg som ska passa en annan buss. Det är kanske det värsta med det här ordnade samhället att vi låter oss lätt styras av det. Om inte bussen kommer i tid kan det nästan kännas som en personlig kränkning. 

Men annars är det bra, nästan jämt…. 😉 

När vi skulle handla blommorna till mamma, stod en kvinna framför i kassan som hade en massa småpengar att betala med, men hon skämdes hela tiden för hon upptog vår tid, fast vi upprepade att det är helgdag och vi är lediga och har all tid i världen,  och även kvinnan bakom oss intygade samma sak, så vi passade också på att betala med småpengar….  

Det är trevligt när ens fördomar om stressade storstadssvenskar kommer på skam. 

Hos mamma var det trivsamt även om mamma blev lika glatt överraskad varje gång när hon fick höra av oss att hon fyllde år, men efter att vi hade sjungit några vårsånger och några Taubelåtar tillsammans med några andra av de boende piggnade hon till lite. Men att hon fyllde 98 idag var fortfarande obegripligt för henne. Och det var ju lika bra det…. Det är kanske inte så uppiggande precis….  😉 

For därifrån i strålande solsken. Mammas födelsedag lever upp till sitt goda rykte, i alla fall som jag minns den. Solig och grönskande och till middag brukade vi få kronärtskocka och det fanns bigarråer hemma. Så fräscht! 

Numer är inget riktigt som förr, förstås. Men mamma och pappa har ju levt  länge ändå, och har haft många festliga födelsedagsmiddagar med alla barn, barnbarn och barnbarnsbarn och övrig släkt och vänner. Inte många har levt så länge som de. De representerar ett helt sekel. De har upplevt ett världskrig tillsammans och pappa växte upp under det första. De visste vad de nationalistiska tongångarna på 30-talet ledde till. 

Jag är glad att de har sluppit uppleva dem igen. Jag hoppas att vi som lever nu har kraft och mod att stoppa nationalisterna nu, när vi ändå borde veta vad som annars kan hända! 

Det är nog bra att minnas det roliga som har varit, och att glömma det värsta men ändå vara vaksam – men sen är det bara att skapa nya goda traditioner. Så går livet vidare. Ikväll blir det konsert i Sofia. Så ska nya röster sjunga…. 

Lämna en kommentar

Filed under Tid

De sista flämtande andetagen…. #97

Ja, nu finns inte mycket mer att säga i det här #Blogg100 – upplägget. 

Jag behöver bara räkna till tre, så är sagan slut. Alla sagor har ett slut. Även denna.

Nu undrar jag: 

Vad har vi lärt oss? 

Vad vill vi veta mer om? 

Varför?

Nu är jag lite klurig, så jag ställer tre frågor som ingen kan svara på. Vi står alla inför några av livets svåraste frågor och ändå ägnar vi mest tankar åt det som påverkar oss mest för stunden. ”Vad ska vi äta till middag? Ska jag cykla eller ta bussen till jobbet? Har vi vitlök hemma? Borde jag åka förbi min gamla mamma på hemvägen? Ska jag vara ekologisk och hållbar och köpa rätt fil, rätt aubergine, rätt tomater, eller kan jag passa på auberginenerna? De är ju svindyra!” 

Nästa val är semestern. Den går ju åt pipan vad gäller klimateffektiv hållbarhet. Det går inga tåg på rätt tid och på rätt plats. Att cykla tar för lång tid, speciellt om vi ska få kattvakt. Och buss? Jag tvivlar. Inte direkt klimatsmart, gissar jag. Återstår en veckas charter till Grekland. Tja…. Där är i alla fall varmt redan, så det räcker. 

Nej, jag ska inte resa till Grekland. Men tankarna går ju. Vad ska vi välja, och inte? En del har kanske inga kval alls, men det är nog få av oss i västvärlden som bara kan rycka på axlarna när alla polarisar har smält och planeten är på upphällningen, och säga att, ”skyll inte på mig – jag betalade i alla fall flygskatt”.

Eller så kan vi skylla på det. Det kanske kommer mycket gott ut av det. Nya innovativa uppfinningar inom teknikområden. Kanske ett annat flygbränsle… 

Hoppas bara att allt det goda kommer i tid!

Annars är vi illa ute. 

Men det tänker vi inte på nu. Det blir så tråkigt. 

Ha en fin ”svenska flaggans dag”, som det hette på den gamla goda tiden. 😉 

Nej, ingen flagga och ingen hållbar framtid så långt ögat kan nå, men himlen är oskyldigt blå…. 😉 

Lämna en kommentar

Filed under Tid

Var positiv! #96

Men idag kan du väl vara lite positiv, tänker jag för mig själv var och varannan dag, när jag ska blogga. 

Och visst kan jag! Jag går ut hårt och tänker bara positiva tankar, men så är det som om någon liten elak rackare smyger sig in i texten och förvandlar den till någon slags domedagspredikan, om än klimateffekten, och än om brist på medmänsklighet bland politiker i synnerhet och gemene man i allmänhet. 

Men för var dag blir jag så trött på att tänka på mänsklig otillräcklighet och dumhet. Jag vill helt enkelt bara stänga igen och lägga locket på och låtsas som om det regnar. I såna lägen är det enda receptet att resa på sig för att ta en promenad och kanske uppleva något nytt.

Sagt och gjort! Vi gick visserligen vår vanliga promenad, men fick ändå uppleva en uppvisning av ”Queer Salsa” på den nya dansbanan, vi såg några nyligen kläckta sothöns-ulltottar nere i Årstaviken och fann en ny skogsväg bland alla kolonistugor. En givande promenad som i all sin enkelhet kan skänka nya, friska tankar åt en bloggare i bryderier över jordens resurser – mänskligt och totalt sett.

Jag ska tänka, att för varje otäck händelse finns det minst två eller tre positiva upplevelser. För varje elak människa finns det en uppsjö av snälla, roliga, kloka och kreativa människor. Jag kanske bara inte letar på de rätta ställena. 

Och för varje litet djur som blir illa behandlat av människor i djurfabriker, ska jag tänka på små ulliga nykläckta sothöns nere i Årsta. 

Vem blir inte uppiggande av sånt? 

Ha en glad kväll! 😊 

Lämna en kommentar

Filed under Tid

Miljö? #95

Vart går vi nu med våra liv tillsammans? 

Vill vi ha en planet, och i så fall – vad ska göra med den?

Ska vi hjälpas åt så att den överlever sig själv, och oss varelser och växter, världshav och polarisar, eller ska vi fullkomligt skita i den?

President Trump har bestämt sig för det sistnämnda, medan President Macron har bestämt sig för det motsatta: ”Make our planet Great again”, säger han. 

Det gäller att göra något negativt till något positivt. 

Och vi då…. vi vanliga dödliga….?  Kan vi göra något som gör skillnad eller kan bara prata om att göra något? Visst är det viktigt att vilja göra skillnad, men det kanske inte räcker. 

Att sluta flyga är en grej. Andra säger att de är villiga att betala flygskatt. Visst är det en bra grej för alla som måste flyga i jobbet, men för oss andra? 

Har två gånger hindrats från att ta tåget ut i Europa de senaste åren på grund av idiotiska tågförbindelser eller inga alls. Ena gången ledde till att jag tog flyget. Tiden var för knapp. Andra gången ledde det till ingen resa alls. Flygskatten höjs en aning men inte mer än att alla normalinkomsttagare ändå tar sig råd att flyga. Men åt resten görs ingenting. Inga bättre tågförbindelser! Och ingen, ingen gör någon skillnad vad gäller klimatet.

Man kan inte med all vilja i världen påstå att några regeringar i Europa bäddar för ett mer klimatsmart val när det gäller resande! Iså fall – upp till bevis!

Enda gången jag gjorde skillnad var när jag stannade hemma istället för att resa. Men flygen går ju ändå…. 😢 

Att rädda klimatet och göra planeten bra igen, borde vara en massiv folkrörelse, för vad är viktigare? 

Tja… Det vet bara den som har prioriterat något annat, alltmedan tiden går….. 

Lämna en kommentar

3 juni, 2017 · 16:56

Jätte-helg med hänryckning och nationalsång! #94

Juni och ledighet! Vi firar Sveriges Nationaldag av någon anledning som ingen riktigt vet. Hur vi än bär oss åt kan vi aldrig bli lika nationalistiska som norrmännen. Vi har inga självklara traditioner kring 6:e juni. Hissa flaggan?  Har man ingen flaggstång så…. Nej, det mesta känns krystat. Vi kan inte vifta med små vimplar iförda folkdräkter, på Skansen. Pinsamt, ju…. Nån kan ju se oss.

Om en nyanländ gjorde det skulle jag nog jubla. En människa som äntligen förstår att uppskatta vårt lands förtjänster. Som vet vad det innebär att inte ha demokrati. Att inte ha yttrandefrihet och inte ha fred.

Nu hör vi hur det ylas om ”svenska traditioner” som inte längre får finnas på grund av invandrarna. Det är så idiotiskt så det går inte att säga. 

Att vi inte längre får ha avslutning i kyrkan och att vi inte får sjunga ”Du gamla du fria…” på skolavslutningen, är så fel det kan bli. Vi har aldrig sjungit den sången på avslutningsdagen så länge jag kan minnas och det är länge…. 😉 

Invandrare kan visst gå i kyrkan. Svenska infödda personer går nästan aldrig i kyrkan. Enda gången svenska folket går i kyrkan är när det vankas julkonserter eller andra konserter. Jag vet, eftersom jag har sjungit i kyrkokör hela mitt liv, utan att vara religiös. 

Varför ska vi svenskar plötsligt låtsas vara både heligt religiösa och nationalister bara för att vi har fått in ett stort gäng muslimer i landet? Är inte det lite påklistrat, eller rentav skenheligt?
Spänn av, vetja, och var som folk är mest!

Det blir roligare så.

Själv brukar jag fira mammas födelsedag den sjätte juni. På så sätt kan jag hedra vår moder jord, i alla fall. 

Och i morgon är det Pingst – hänryckningens tid. Den firade vi förr. 

Det var en härlig tid! 😊 

Lämna en kommentar

2 juni, 2017 · 16:57

Perspektiv…  #93

Det finns tider i våra liv när vi har haft det lite jobbigt och tungt, och så finns det andra perioder som har varit ännu värre. Svårigheterna har varit av olika slag, och ibland tar vi åt oss personligen och lägger all skuld på oss själva. Ibland är vi rättvisa mot oss själva och ser att även andra kan ha en del i problemen som uppstått. Om vi tycker att vi själva är helt utan skuld och känner oss orättvist beskylla kan vi  lätt bli bittra och gnälliga. 

För min egen del ställer jag mig oftast lite vid sidan av och försöker se saken från olika håll. 

Jag relaterar till andra som kanske har det mycket värre. Som när jag idag läste om ungdomarna som utvisats till Kabul och möttes av effekterna efter ett terrordåd nästan direkt de kom fram. Otrevliga poliser mötte dem på flygplatsen. Ingen ville veta av dem och representanter från FN visade sig överhuvudtaget inte.

Läs länken här!

Varför har vårt land blivit så ogästvänligt och snålt på det mänskliga planet? Varför? 

När jag tar del av dessa sorgliga berättelser blir jag naturligtvis inte glad för egen del att jag har det så bra jämförelsevis. Men en viss tacksamhet över att jag är född i detta rika, fredliga land som under många långa år har byggt upp en välfärd och möjlighet för mig att yttra mig fritt utan att bli fängslad och torterad. För – trots allt – kommer ingen polis och hämtar mig fastän jag bloggar och klagar på regeringsbeslut gällande barnen som utvisas till Afghanistan. Det är det som skiljer demokratier från andra skurk-stater av olika slag. Fast man tycker olika än regeringsmakten blir man inte avrättad på öppen gata.

Man kan till och med påverka dem som har makten om man engagerar sig och går ihop med andra. Även om det ser hopplöst ut  ibland, vet man att det ändå inte är omöjligt i en demokrati att försöka förändra saker och ting.

Mitt liv är inte meningslöst hur hopplöst det än kan verka för stunden….  

Därför blir jag förtvivlad och glad samtidigt, när jag tänker på hur bra vi ändå har det samtidigt som det slår mig att inte alla har samma möjligheter. Därför känns det rätt att aldrig ge upp, och att aldrig lägga ner det sista hoppet om rättvisa åt alla. 

Att hålla den röda tråden högt – att alla har rätt till ett liv. 

Det kan inte vara omöjligt att påverka våra relativt hyggliga politiker om att avvakta med utvisningarna till Afghanistan. 
Kan Merkel, kan Löfvén! 

PS Tycker du att jag tjatar om detta får du tänka på att gruppen som jobbar för de ensamkommande barnen heter ”Vi står inte ut, men vi slutar aldrig kämpa”…. 😉 DS 

Lämna en kommentar

Filed under Tid

Vad ska vi göra? #92

Vad ska vi göra? Ta ett par katter och köra?


Nej, tyvärr hjälper inte den gamla ramsan mot all världens ondska. Inte ens kärlek hjälper alla gånger. När inget hopp eller tro hjälper, vad gör vi då?

Vi slutar aldrig kämpa! Hur skulle det se ut? Men när en av världens mäktigaste män drar sig ur ett avtal som hans land har med resten av världen, rörande klimatet, känns världen skoningslöst grym.

Det är som när en del buffliga barn lämnar all städning på förskolan till de något mindre buffliga, snarare försynta barnen. De som smiter har inget att säga till sitt försvar. De tar det bara för självklart. De äger. De har makt över sina jämnåriga. De bryr sig inte, helt enkelt. 

Det städande folket tiger och samtycker. Det blir lugnast så.

Hur ska vi då rädda det som räddas kan?

En hel planet i fara… Kanske kan någon hjälpa till? Eller flera stycken…..  

Eller ska vi bara fortsätta som vi alltid har gjort? 

Var och en får hitta sin egen strategi, men bäst blir det om vi samarbetar… 

Gråt inte – kämpa!

Lämna en kommentar

Filed under Tid