Kategoriarkiv: Poesi

Var dags kultur…

I mitt facebookflöde dyker gamla minnen upp från år tillbaka. Idag dök denna bild upp….

Och jag känner en liten saknad. Den tiden då ett stycke kultur dyker upp där du minst anar – i en sandlåda på en skolgård, t.ex. Detta lilla ”konstverk” hade en samling barn helt spontant skapat under en förmiddagsrast tillsammans, och ville sen visa mig vad de gjort. Barn som inte kände varann närmare hade tillsammans gjort detta som de ville förmedla till någon.

Kultur kan uppstå lite varstans och när som helst i vardagen när man jobbar med barn. När man dansar tillsammans och hittar på egna steg, eller när man bildar en liten orkester med spadar, hinkar och tunnor. När man gör om texter till kända låtar i matsalen, som handlar om att man ska äta upp maten. För barn är det inte konstigt eller ”onödigt” med kultur. Kultur är en del av leken, som befrämjar samarbete och lyhördhet och fantasi.

Av någon anledning finns inte kulturen kvar i våra vuxna liv i var dags sysslor eller ens nöjen. Det ses inte som något livsviktigt sätt att kommunicera och upplevelsen av kultur verkar vara underordnad alla andra upplevelser. Men om vi ser till hur barn leker och sjunger, dansar och leker rollekar tillsammans för att uppnå förståelse för sig själva, varann och världen, märker vi ju direkt hur viktig vår kultur är för all samhällelig gemenskap. Vi lär oss koderna för hur vi kan agera och göra världen lite roligare och bättre att leva i.

”Man kan inte ha roligt jämt”, försvarade KD-ledaren den så kallade ”servettbudgeten” med när M och KD som vanligt hade skurit ner på anslagen till Kulturskolan, för några år sedan.

Nu, mitt under en pandemi, finns det många som hävdar att ”man inte kan ha roligt jämt”, och försvarar på det sättet nerstängningen av kulturen, som innebär att stor del av kulturlivet helt enkelt dör ut efter hand. De marknadsliberala hävdar väl att det är den ”onödiga” kulturen som dör ut, men det stämmer inte, eftersom i princip all kultur har upphört helt eller delvis, och det är ju inte efterfrågan som har upphört. Tvärtom. Människor törstar mer än någonsin efter kultur. Inte bara att konsumera kultur, utan också att själva delta. I körer, konstkurser, danskurser, amatörorkestrar, filmklubbar och andra sociala sammanhang där man tillsammans kan skapa och uppleva kultur.

Nej, människor kan inte ha roligt jämt. Frågan är vad alternativet blir?

Ska vi ha tråkigt jämt?

En svensk ”folksjukdom” sägs vara att vara depressiv. Att ”gå in i väggen”, när man inte ser något ljus i tunneln, är också vanligt förekommande i ”arbetslinjens Sverige”, där du inte är någon om du inte har ett arbete att gå till. Även för Socialdemokraterna är ju jobben satta högst på dagordningen.

För SD tycks svaret på all världens frågor vara att konsumera sig ur såväl ekonomisk som mental depression, så därför delar de ut pengar till alla i sin vidlyftiga budget. Men pengar till kulturen – dom kan du glömma!

Vad nästan alla glömmer är hur roligt det är att ha roligt när man leker, skapar, sjunger, dansar och spelar teater, går på konserter och… bygger en koja i skogen eller gör ett konstverk i sandlådan. Och allt som är roligt nervärderas, hånas och förlöjligas….

”Sandlåde-politik”, pratar man föraktfullt om, när politiker inte kan komma överens. Jag skulle vilja påstå att väldigt få av nu levande politiker skulle kunna komma överens och skapa ett sådant konstverk i sandlådan på en förmiddagsrast, som barnen gjorde på bilden ovan. Jag tror helt enkelt inte de är mogna för den uppgiften….

De politiker som tillsammans kan skapa något tillsammans, skulle jag däremot vilja se som mina politiska företrädare i en regering. De har visat prov på såväl samarbete som förmåga att se varandras förmågor, fantasi, visioner och kunskap, och inte minst förmåga att ha roligt tillsammans! Kan man inte ha roligt tillsammans, kan man ännu mindre ha tråkigt tillsammans!

Så släpp kulturen loss (på ett sansat coronasäkrat sätt) i sandlådor och konserthus, så blir vi fria, lyckliga människor med lust att både leva och arbeta, och ha roligt samtidigt!

Att leva – inte i ett kulturskymningsland – vore önskvärt!

Men det kanske är för mycket begärt?

🙋 💕 🎶 💃 🎭 📚

Lämna en kommentar

20 oktober, 2020 · 16:36

Söker inspirationsplats på förkyld bas

Det slår aldrig fel!
Om jag ibland undrar vad jag håller på med, vilket händer allt som oftast – i synnerhet hemma i förkylningstider drabbas jag av eftertankens kranka blekhet. Vad var det egentligen som var så viktigt med musik och dans, att sjunga och spela tillsammans? Vem bryr sig ”in the end” om vad jag eller någon annan tycker och känner? Vem bryr sig om jordens överlevnad, om miljökatastrofer och krig så länge som vi här i vårt stelfrusna land får eller inte får resa punktligt, pulsa i snö, få plats på sjukhus och daghem, trängas i tunnebanan, har en bostad tillräckligt centralt? Vem orkar bry sig om hur vi fostrar vår nästa generation så att den kan samarbete, känna och förstå känslor, kan lära sig svåra saker med hjälp av talang och disciplin ?

Inte bara ATT vi fostrar den, men HUR?!

Jag vet svaret:
Gustavo Dudamel kan konsten att förklara dessa svåra ting som plötsligt känns lite enklare i ”hans” skola inspirerad av El Sistema, från Venezuela. Där kan varenda unge från fattiga områden få möjlighet att lära sig något instrument och/eller sjunga i kör. Där är det musiken som inspirerar och utvecklar barnen att gå vidare och lära sig något nytt.

Så är det varje gång jag ser en liten film om det här – jag blir frälst!

Sen när vardagslunken till sist har malt ner inspirationen och jag till och med kan bli förkyld eller sjuk på kuppen då är det bara denna injektion som hjäper…mycket nöje!

Lämna en kommentar

Under Musik, Poesi, Religion eller/och filosofi, Resa, skola, Tid, Underhållning

Minne

image

Tid tar plats.
Styrkan är att sitta ner
och känna igen sig. . .

2 kommentarer

Under Poesi, Resa, sanningar och lögner, Tid

Avstickare

Kryp
Kryp,
kryp upp ur mig,
du lilla avstickare
och gör mig möjlig…
 
Dikten ovan hade jag med mig till några kurser i att skriva poesi, för ett antal år sedan. Det var varken fel på kursen, lärararna, grupperna, eller ens mig och min dikt. Det var bara det att den lilla avstickaren, "lilla a" aldrig kände sig riktigt hemma i sammanhanget. "För litterärt", sa "Lilla a". Efter mycket musicerande, pratande och skrivande, hittade hon till slut ett hem i millrolls blogg. "Lagom pretentiöst", sa "lilla a" och förvandlades i ett nu till "lilla b" (Lilla bofast).
 "Här kan jag få min infall i lugn och ro och skriva och tycka när det behagar mig !"
Men, ack ! Vart tog då "lilla a" vägen ? Kanske kryper en ny "lilla a" upp ur "lilla b" ?
Som en rysk docka…
 
Låt oss hoppas det, för utan "lilla a" ser jag inga möjligheter….
 
Trevlig helg !

5 kommentarer

Under Poesi