Det slår aldrig fel!
Om jag ibland undrar vad jag håller på med, vilket händer allt som oftast – i synnerhet hemma i förkylningstider drabbas jag av eftertankens kranka blekhet. Vad var det egentligen som var så viktigt med musik och dans, att sjunga och spela tillsammans? Vem bryr sig ”in the end” om vad jag eller någon annan tycker och känner? Vem bryr sig om jordens överlevnad, om miljökatastrofer och krig så länge som vi här i vårt stelfrusna land får eller inte får resa punktligt, pulsa i snö, få plats på sjukhus och daghem, trängas i tunnebanan, har en bostad tillräckligt centralt? Vem orkar bry sig om hur vi fostrar vår nästa generation så att den kan samarbete, känna och förstå känslor, kan lära sig svåra saker med hjälp av talang och disciplin ?
Inte bara ATT vi fostrar den, men HUR?!
Jag vet svaret:
Gustavo Dudamel kan konsten att förklara dessa svåra ting som plötsligt känns lite enklare i ”hans” skola inspirerad av El Sistema, från Venezuela. Där kan varenda unge från fattiga områden få möjlighet att lära sig något instrument och/eller sjunga i kör. Där är det musiken som inspirerar och utvecklar barnen att gå vidare och lära sig något nytt.
Så är det varje gång jag ser en liten film om det här – jag blir frälst!
Sen när vardagslunken till sist har malt ner inspirationen och jag till och med kan bli förkyld eller sjuk på kuppen då är det bara denna injektion som hjäper…mycket nöje!
Time in Stockholm 
Tid 