Lärarlegitimation – kosmetika för okunniga politiker

Här sitter jag och snyter mig och hostar lite försynt i mitt soffhörn, när en tidningsnotis plötsligt anfaller, som från ingenstans. Inte mycket gör mig arg, men ibland känner jag hur ”rosenraseriet” stiger mig åt huvudet. Och i det här fallet är det något huvudlöst som gör mig så bottenlöst ilsk.

Vad, vad?

Jo, det handlar om den omskrutna Lärarlegitimati0nen  som på något mysko vis ska göra lärare bättre än de redan är. Som ska vara en viktigare än ett betyg från en 4-årig högskoleutbildning.
OK, säger jag, men vilka avgör vilka som ska få bli legitimerade, och på vilka grunder?

Dagens notis berättar nu att Musiklärare som har undervisat i Kommunala Musikskolan/Kulturskolan före 2007 ska få legitimation, men inte nyutexaminerade lärare som inte har gjort en ettårig praktik inom grundskolan först.

Detta, mina damer och herrar, kan få håret på min skalle att resa sig. Detta kallar jag ren och skär idioti!!!

En musikpedagog har i allmänhet utbildat sig på sitt instrument från barnsben, har gått förberedande folkhögskola innan han eller hon har kommit in på Musikhögskolan efter svåra prov och stor konkurrens, för att där bli en god musikpedagog. 4 års hårt arbete och övande för att få jobb, i första hand på Kuturskolan. Där utbildar man, inspirerar och entusiasmerar, övar samspel och disciplin, utvecklar barns lyhördhet och känsla för de konstnärliga värdena. Man lär sig även räkna, läsa och förstå de stora sammanhangen genom musiken.
Vad finns i grundskolan som kan vara bättre för ett barn?
Visst kan det vara bra att ha erfarenhet av musikundervisningen i grundskolan, men eftersom förutsättningarna för bra musikundervisning överlag är så usla där, är det inte många musiklärare som stannar länge i grundskolan – om de ens stannar alls? Risken är nog snarare att studenterna lämnar musikläraryrket efter ett praktikår, och så fick vi inga äkta musikpedagoger kvar…knappt. Och legitimerade eller ej, det är inte stämpeln i passet som avgör, det är din identitet som betyder något.

Sen är det också något som inte heller politiker verka känna till – att det finns olika slags musikpedagoger – de som är instrumentpedagoger, som är särskilt skickliga och närapå musiker på ett instrument och så finns det klasslärare, som kanske passar bättre att undervisa stora klasser – de är bra på många instrument, men har inte samma djupa kunskaper inom ett område.
Men vad har då Instrumentpedagogerna i grundskolan att göra?
Jag är rytmiklärare och har enligt mitt BETYG (vilket borde räcka, enligt mig) befogenhet att undervisa i grundskolan, men skulle inte drömma om att ta jobb som trombonlärare i Kulturskolan, om ni fattar vidden?

När vår utbildningsminister talar om skola i världsklass och om att eliten ska premieras – varför struntar han blankt i dem som ägnar hela sitt liv åt att bli förstklassiga musiker? Varför vill han inte ge musikaliska barn en chans i livet?
Det här paragraf-rytteriet kan leda till att de lärare som verkligen kan något inte får vara lärare, medan de som har gått någon kortkurs i musik på en lärarhögskola och gjort sin grundskolepraktik kan bli legitimerad.

Kafka, eller nåt ditåt?

Jag blir i alla fall mörkrädd, ryser och fryser, febern stiger….

Dags för lite varmt honungsvatten. Det kan man bli både frisk och snäll av…;-)

Lämna en kommentar

Filed under Mänskligt, Musik, Nyheter och politik, sanningar och lögner, skola, Tid

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s