Kategoriarkiv: Nyheter och politik

….je suis Raif Badawi… #2

På spåret nu, in i det okända. Vart tar orden vägen när vi skriver och hur tas de emot när vi skickar iväg dem?

Ja, vi som skickar iväg dem här uppe i Norden,  behöver nog inte akta vår tunga eller eller vår vässade penna. Vi går fria. Än så länge…. Möjligen blir vi hatade och hotade av något skumrask på nätet.

Annat bli blir det för den som dristar sig till att blogga i Saudi-Arabien. Där lär ingen komma till 100 i blogginlägg. Knappt ens ett inlägg, innan det sen blir dags för stränga prygelstraff på närmsta torg.

Vi som bloggar här så in i norden, borde låta våra bloggar glöda i eldskrift i solidaritet med dem som inte kan!

http://bisonblog.se/blogg100/

DSC_0029_1

Lämna en kommentar

Under Datorer och Internet, Nyheter och politik, Tid

I ett systemskifte eller ett omslag i vädret…

Det har funnits tankar hos mig i flera år, som handlar om människosyn, om hur vi bemöter varandra och hur det känns att bli illa behandlad, eller inte behandlad alls.

2014-05-07 14.28.04

Det kanske är det värsta – att inte bli sedd överhuvudtaget.
Det jag och många med mig inom skola och barnomsorg har lärt oss är att barn som inte inte får någon uppmärksamhet, tar hellre en negativ uppmärksamhet än ingen alls. Inte planerat förstås, men ändå..det är så det funkar.

I denna tid mitt i vimlat av feminister, miljöpartister och SD-anhängare, kom deras framgångar som två käftsmällar från två håll, åtminstone om man tillhör Moderaterna. De har verkligen gett ”världsrekord i självgoda förlorare” ett ansikte. De låtsas överraskade men ändå inte tagna på sängen. De markerar inte längre mot SD utan fokuserar på hur hemskt det ska bli med alla partier ”till vänster om socialdemokraterna”. Som om de vore det värsta hotet, när hela Europa pyr av den bruna lågan. Snart slår fascisterna kanske till, men vad bryr sig en moderat om det?

Det värsta är att de vänsterextrema grupperna sticker upp.

Varning, varning!

Alla andra förfasar sig över fascism, nazism och främlingsfientlighet, men inte M inte. Det värsta för dem är självklart det inrikespolitiska läget.

Visst har vår statsminister sagt ifrån till Åkesson, och till och med fått beröm av Jonas Sjöstedt för det, men vad händer nu?

Nej, allt ligger inte i politikers händer, även om de sätter agendan och visar upp en slags ”hit- men – inte – längre – gräns” för SD med anhang. De är inte mina vänner heller, men för att kunna nå människor kan vi inte placera dem i ”utanförskap”. Det har varit Alliansens politik från start – att stänga folk ute, fast de påstår motsatsen – och de fortsätter så, även om de nu har ändrat taktik lite grann. Men skadan är redan skedd. Arbetslösa, sjukskrivna, utfasade ur alla system och placerade i en meningslös Fas 3-tillvaro, fattiga och utslagna – alla är osedda, omöjliga, ointressanta i etablissemangets ögon. Långt ifrån alla röstar på SD, men en hel del av dem som gör det är arbetslösa, boende i glesbygd, utan framtidsutsikter.

Att inte få gehör för sina åsikter, sina livsvillkor…. att inte bli lyssnad på. Till slut försvinner alternativen, eftersom de som borde vara alternativ…Socialdemokrater, Centern, Miljöpartiet – helt enkelt vänder dem ryggen, mer eller mindre bokstavligt.

Jag vet att det ibland kan kännas lätt att känna hat. Hat till nazism, omänskligt beteende på det hela taget. Jag har personligen aldrig känt hat till någon människa, även om jag kanske hade haft anledning, men däremot har jag känt hat till sådana där lite fåniga företeelser som att ”pyssla på fritids” och ”att sy eftersom ett garnnystan trasslar ihop sig bara jag tittar på det”.
Så, varför hatar  jag nåt sånt?
Därför att jag helt enkelt inte klarar av det. Jag är oförmögen att pyssla och sy. Vem gillar nåt som man inte behärskar. Vem vill känna sig misslyckad?

Nu har jag bestämt mig för att sluta hata. Jag ska se det positiva i allt.
– Jag kunde i alla fall sy i en knapp i mina byxor.
– Jag kan vara rätt bra på att hitta på egna pyssel, utanför mallen, så att säga…

Alltså: Jag är ingen pysselidiot….;-)

Hat är som kvicksand. Ju mer du hatar, desto djupare sjunker du.

Nu ska jag sluta med allt det där…..och gå från det lilla till det stora.
En människa är en människa. Jag kan tycka illa om vissa åsikter, men människan som har dem behöver inte vara ond för det.
Jag – och många med mig – måste kanske se det som en utmaning att diskutera och prata med andra människor med andra åsikter – på facebook, men också utanför internet-världen. Vi måste inte hata tillbaka i alla fall. Då faller vi alla djupt däri…dvs gropen.
Jag vet…jag är inte en bättre människa än alla andra, och det är kanske därför jag skriver detta, men just därför önskar jag att vi  mobiliserar en respekt för varann och lyssnar på varann.

”Vad säger hen egentligen?”
Först då kan vi kommunicera. Precis som improvisationsmusiker.
De är lyhörda, talar inte i mun på varann, stänger inte någon ute,
och alla får varsitt solo.
Skönt! Cirkeln är sluten i detta nu, när jag kom tillbaka till musiken igen.

Peace, brothers and sisters…;-)

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Under Hat, Kärlek och politik, Musik, Nyheter och politik, Tid

…en spjutspets in i framtiden…

Det handlar om skolan. Eller rättare sagt, handlade. På den tiden Olof Palme levde och uttalade orden. Jag tror inte att jag var jättegammal då, men blev ändå tagen av ordens innebörd. För precis så tyckte jag att det var. Skolan, och de barn som gick där, skulle räcka längre än deras samtid. Kunskaperna och insikterna man får i skolan ska leda en själv och samtidigt hela samhället vidare….
”Politik är att vilja”….var det inte också samme man som sa det?

DSC04713

I Almedalen sägs säkert många kloka ord, men tyvärr når nog inte de klokaste fram längre än näsan pekar, eftersom den totala massan av klokskap slår ut sig själv. Dessutom finns just nu ingen politiker som kan formulera om samtiden så att den räcker in i framtiden, så att det stora flertalet lyssnar och känner igen sig. Det finns många ”småpåvar” dock som får gehör hos de sina.
Vi kanske ska vara tacksamma ändå, att det inte finns en sådan människa som talar till massorna och kan dupera dem till att göra vad som helst.
Risken kan vara att om vi inte kan se någon att stödja oss på helt och fullt, kan någon dårfink återigen ta över. I 30-talets Tyskland skrattade man åt Hitler och ingen trodde på fullt allvar att han skulle kunna ta över makten. Men det kunde han. Ekonomin var dålig, fattiga människor hade inte jobb, ingen i regeringsställning kunde ändra på förhållandena. Känns situationen igen?

DSC04715
Vi får dra lärdom, tror jag. Inte bara skratta åt dem som kanske kan dra nytta av en liknande situation. Inte bara skaka på huvudena och säga att detta kan aldrig hända här och nu, i Sverige! De är ju ena riktiga stollar de där… med järnrör i högsta hugg.

Jo!

Om vi inte har en egen vilja som vill något bättre, som räcker längre bort än till nästa krök, om vi inte vill ge våra barn och barnbarn en skjuts in i framtiden utan bara en knuff bakåt i tiden, till raka led med militärisk lydnad. Om vi inte har ett mänskligare alternativ, får vi en grogrund, som lär bli den enda livskraftiga kulturen i vårt land – så som kultur läggs i träda – för ett samhälle av ”modell urlakad jordmån”.

Kort sagt: Vi får det samhälle vi förtjänar, eller…som man bäddar får man ligga….

Så länge som vi lever i ett demokratiskt samhälle borde vi ha ett allvarligt snack med våra valda politiker. Detta är av nöden: Ge människor den lust, hopp och framtidstro som de behöver. Ge dem inte huvudskakningar och djupa suckar som de redan har fått för mycket av. Får de tro att det de gör, vad de studerar, brinner för och vill göra, har betydelse, är mycket vunnet. Då har vi kommit halvvägs in i framtiden. Sen är det bara resten kvar…..

Och en sak till: Gör inte om skolan igen. Ändra bara inställning och attityd till dem som går där och till dem som jobbar där. Börja med att lyssna! Då lär ni  folkvalda få höra mer klokskap än ni har hört på alla ”Almedalen” i hela era liv…sammanlagt.

5990743860_f7f9dd3acb_z

Och det vill inte säga lite det…;-)

Lämna en kommentar

Under Almedalen, Kärlek och politik, kultur, Mänskligt, Nyheter och politik, skola, Tid

Vi som vet minst – en lärarkår i världsklass!

Aldrig upphör vi att förundras. Idag får vi läsa att inkomstpoängen är lägsta möjliga till lärarutbildningarna. Ingen vill bli lärare. När jag gick ut gymnasiet 1972, med halvbra betyg – men klart över genomsnittet – slängde jag väl in ansökningar till diverse utbildningar. Mitt i sommaren fick jag besked om att jag stod på 541:a plats till mellanstadielärarutbildningen. De ville att jag skulle anmäla om jag ville stå kvar i kön. Det ville jag, så jag skickade in en anmälan om det och tänkte sen inte mer på saken. Vet inte vad alternativet var, men antagligen någon språkkurs på universitetet, eller litteraturvetenskap, som jag läste långt senare. Ytterligare några veckor senare hade jag åkt upp några hundra placeringar – 330, nånting – och stod kvar då med. Så en vacker dag fick jag ett förfrågan om jag ville börja. Det hade redan gått en vecka på terminen när jag fick plats på utbildningen. Jag var överlycklig. Jag ville verkligen bli lärare då. En ”ny slags lärare” som ville att barnen skulle lära sig på ett nytt sätt, och inte för att en lärare stod i katedern med en pekpinne och talade om vad de skulle lära sig. Jag tyckte att det var konstigt att hela samhället i övrigt hade förändrats så mycket, medan skolan var kvar på 1800-talet. Om jag skulle bli lärare skulle jag inte vilja bli just 1800-tals läraren, sa jag mig, utan just en modern lärare som följde med eleverna och stimulerade dem i deras lärande. Om jag inte skulle klara av det, kunde det lika gärna vara, tänkte jag. Det fanns – och det finns tusen andra lärare som gör det där ”vanliga” lärarjobbet så mycket bättre. Jag hade själv haft några lärare av den nya sorten som var min förebilder, så jag visste att de fanns…
Och jag började min utbildning, full av entusiasm och med många goda intentioner, men tyvärr utan erfarenhet av såväl undervisning som minsta sommarjobb. Nog hade jag goda grunder i både matte och svenska – och läste dagstidning varje dag – var hyfsat allmänbildad och kultiverad. Politiskt medveten – som många på den tiden – men jag saknade modet att ta befälet när jag kom ut på praktik. Jag var bara 7-8 år äldre än mina elever och hade inte sett mycket av världen och visste inte mycket förutom det jag lärt av min ”goda, borgerliga uppfostran” och hög dos läsning av allehanda litteratur. Nog kunde jag hantera kniv och gaffel men hade svårare att säga ifrån när elever klev över mina gränser. Jag var ”för liten” då, för ett uppdrag som jag uppfattade som oöverstigligt. Men som alltid, kan man komma igen. Jag började vikariera på dagis och fick lite skinn på näsan och gjorde sedan klar min avslutande praktiktermin i en annan klass och fick en mycket bra metodiklektor från Lärarhögskolan och en mycket bra handledare, som jag hade begärt. På det sättet tog jag kommandot över min utbildning och mig själv. Då gick det bra.
När jag hade jobbat på dagis såg jag fördelarna med att jobba som ett team kring en grupp barn och föräldrar. Man kan stötta varann och komma med goda idéer. Den filosofin har jag letat efter i skolans värld sen dess. Mina erfarenheter av lärarjobb har tyvärr varit alltför mycket ensamjobb. I synnerhet under de perioder när jag har varit musiklärare, men även annars.
Det krävs så mycket av en lärare. Redan på 70-talet, men ännu mer nu, när hela samhället med föräldrar i spetsen, är inne i ditt klassrum och nagelfar dina planeringar och omdömen. ”Är det konstigt att man längtar bort, nån gång…”
Varför man en gång blev lärare – det här med att undervisa och att umgås med nya generationer hela tiden, som får en att tänka och reflektera nytt, och där man också får chansen att se en utveckling – allt det kan kännas försvinnande litet jämfört med allt annat.

Att jag var överlycklig när jag kom in på utbildningen var ju bl.a. för att det var svårt att komma in. Hade jag kommit in idag hade jag kanske varit stjärna i klassen, åtminstone med tanke på mina kunskaper, även om jag inte är säker på att jag hade blivit bästa läraren nu heller, med samma erfarenheter som då. På den tiden lärde jag mig ju också mycket av mina äldre klokare kurskamrater.

Nu när jag äntligen tycker att jag har tillräckliga kunskaper, tillräckligt med erfarenheter och skinn på näsan, efter att ha jobbat inom nästan alla områden i skolan – nu får jag veta att jag aldrig kan bli behörig lärare. Tjo, mors! Snart kommer de ungdomar ut från Lärarhögskolan som hade nästan inga rätt alls på högskoleprovet och nästan lika lite erfarenhet som jag hade, med lärarlegitimation och får jobb i varenda skola (eftersom det saknas lärare) med en ingångslön som jag aldrig ens har nosat på.

Om någon tror att jag vill skälla på mina egna chefer i detta fall, är det fel. Jag blev såklart besviken för några veckor sen, när jag skrev om det här senast, men nu riktar jag spjutspetsen högre upp, mot de ”styrande och ställande”.

Undrar hur man i regeringen tänker bära sig åt nu, när även elever på lärarutbildningar är i behov av särskilt stöd. Och hur ska man locka till sig dem med bättre kunskaper, som eventuellt skulle kunna lära ut något som inte eleverna redan vet?
Vår statsminister har ju tänkt sig att göra terminerna längre, och att de ska bli tre – att sommarloven ska bli kortare och att lärarna ska få vanlig semestertjänst. Ja, ni hör! ”Den ljusnande framtid är vår”. Fast det tar han nog tillbaka om det visar sig att någon mätning säger det förslaget inte var populärt. Han kanske redan har backat? Jag hänger inte riktigt med i svängarna. Betyg vill de i alla fall ha i åk  3. Det verkar ju nyskapande….

Som jag sa från början. Jag lämnar mer än gärna skolscenen åt dem som behärskar ”den gamla goda kateder-andan” bättre än jag, men jag vill helst bestämma själv när det är dags och jag vill inte höra på ålderns höst att jag inte är behörig i det enda yrke jag någonsin haft.
Eftersom det är påsk skulle jag vilja sjunga för Sveriges lärarkår – ”Ju mer vi är tillsammans, ju gladare vi blir…”
Fast det är nog inte många som har hört den sången, slår det mig….;-)

2 kommentarer

Under behörighet, Lärarutbildning, Nyheter och politik, skola

Och språket, är ditt – och tankarna – i evighet….och vad kommer sen?

Nej, nu sitter jag här och surnar till igen. Över rådande omständigheter. Däremot inte över min egen ringa betydelse. Har bestämt mig för att den har ni inte med att göra. I morse citerade jag min farmor, som brukade säga: ”Alla bara tänker på sig – det är bara jag som tänker på mig.” Mer sant än så kan det väl inte bli. Fast ibland tänker man ju också på sina nära och kära, för att de också inbegriper en själv.
Och lite senare läser jag om en uppgiven statsminister, som efter att ha tagit del av framtidskomissionens rapport om hur uselt det kommer att gå för alla sjuka och pensionärer och hur illa ställt det kommer att vara för miljön, fäller en trött kommentar: ”Vad fan kan man göra egentligen?”
Kanske hade han hoppats på en något annat. Att inget skulle krävas av honom eller hans regering, förutom det som redan var gjort. Att allt skulle lösa sig genom regeringens trollformler – arbeta, mät och jämför, och handla därefter! Som att ett hjärta inte kan slå utan att någon har tagit pulsen först. Som att en mätbar kunskap är en kunskap först när någon har bedömt den. Som att en miljö inte finns förrän någon har bebyggt den, tagit betalt för marken och sedan smutsat ner den lite lagom, men inte för mycket för då blir den återigen för dyrbar. Ett barn är betydelselöst innan en lärare har slagit i skallen på det stackars lilla livet att det inte kan varken läsa eller skriva. Som att ett stycke musik är betydelselöst innan det har nått hitlistorna, och en teaterföreställning kan sjunka till havets botten om inte DN har varit där och gett den strålande recensioner först – men om den ändå inte får publik är den naturligtvis värdelös eftersom en inte har dragit in pengar.
När nu alliansen fick ett relativt dåligt betyg på sin gärning – reagerar inte vår statsminister som han vill att alla Sveriges barn ska göra när de får ett dåligt betyg, eller alla sjuka och arbetslösa som inte får jobb eftersom de är för sjuka eller inte har möjlighet, eller får vidareutbilda sig, eftersom de har hamnat för långt ner bland Fasorna/Faserna – nej, nu reagerar Fredrik Rheinfeldt högst mäskligt, precis som man kan förstå att alla andra uppgivna människor skulle vilja göra i samma situation.
Ja, vad f-n ska man göra? Skillnaden är väl att inte alla kan kosta på sig den uppgivenheten…..särskilt inte den lilla kycklingen i min lilla kycklingfilm, som jag tänkte spela för er, avslutningsvis….

Som en hälsning och önskan om en Glad Påsk från alla små Gullefjun – som aldrig ger upp och som ser det ljusa i tillvaron mot alla odds – till alla oss surkart som ligger däckade för det allra minsta, typ ett klimathot i världsklass eller en ynka förkylning…;-)

Lämna en kommentar

Under Kärlek och politik, Klagomål., kultur, Mänskligt, Musik, Nyheter och politik, skola, Tid

Flummiga intressen och utdöda arter….

Efter att ha levt, förmodligen mer än halva mitt liv – om jag inte tänker bli uppåt 120, förstås – så börjar jag summera mina mer eller mindre tvivelaktiga förehavanden. Det slår mig att allt har varit flummigt från början till slut – musik, natur, djur, miljövård, litteratur, språk, teater, konst, humor och satir, dans och pedagogik….allt som har intresserat mig….

Dessutom har jag alltid varit intresserad av människor, suspekt nog. Jag tycker att det är intressantare att höra hur det går för människorna  än hur det går för ekonomin. Jajaja…det hör ihop, säger många av nutidens allvetare…har vi inga pengar kan vi inte vårda de sjuka. Det hjälper inte med pengar, säger de också…sjukvården ska effektiviseras. Med anledning av mitt förra inlägg om volymen på flyktingströmmen, kanske vi skulle räkna i volymenheter även på sjukhusen….men där kanske man tänker att man ska förkorta livslängden på vårdnadstagarna i stället för längden på dem. Frågan är väl vad som är mest lönsamt i längden. Det mest tidsbesparande för politiker skulle nog  ändå vara att avskaffa hela sjuksköterskekåren, så slapp man sitta och lyssna på deras gnäll hela dagarna. Varför inte kalla in några små smala unga pigga från ett bemanningsföretag istället – för de ska helst få plats på de nya mysiga ”compact living”- akuter som byggs – finns det något de måste lära sig kan de säkert gå någon käck kurs på internet om livräddning eller dylikt? Hur svårt kan det vara?
Hur ska det gå för de sjuka? Tja…de får väl hålla sig friska helt enkelt….Det finns så mycket bra kostråd nuförtiden…

Men som sagt: För min del håller jag mig till de flummiga värdena. Människor ska ha det bra. De ska få leva de liv som är bäst för dem – de ska ha drägliga arbetsförhållanden och en lön de kan överleva på, men inte snuskigt mycket mer, och de ska naturligtvis ha möjlighet att utbilda sig när de behöver det. Människor och natur ska få kosta mer än en pytteliten volymenhet pengar. De ska till och med få kosta mer än enorm volym jättearenor. Låter det inte som en utopi i våra dagar?

Människors yrken ska vara viktiga och välbehövda, inte bara något man måste göra för att inte kosta staten en massa obetald skatt. Är man välbetald anses man vara en bättre människa eftersom man anses ha förtjänat sin lön. Har man en låg lön har man inte gjort sig förtjänt av en högre. Sådana enkla principer tycks råda nuförtiden. Men inte i min lilla, lilla värld av blommor….för hos mig är inga sjuksköterskor, musiklärare, förskollärare, bibliotikarier, danspedagoger, skådespelare eller språkvetare, utrotningshotade arter. Ja, och även om det behövs mer folk i flera av de här yrkena, kommer inte många vara beredda att betala för dem som utför jobbet. Nej, det blir kortkurser på internet för bemanningsföretagen istället – så korta som möjligt, och helst gratis, förstås.

Kom nu ihåg var ni läste detta första gången, den dagen jag dessvärre blir sannspådd – jag vet ännu inte om jag redan är utdöd då…..men tja….så lätt knäcker man aldrig en gammal rödstrumpa från forntiden, även om jag aldrig var en riktig rödstrumpa så har jag ju alltid vurmat för liknande företeelser, och jo – Hellre ”Rödstrumpa” än ”Utdödstrumpa”!

Lämna en kommentar

Under Böcker, Bild, Djur & Natur, Hälsa, idrott och dans, Kärlek och politik, Klagomål., Mänskligt, Musik, Nyheter och politik, Tid

Hur stor volym medkänsla kan utvinnas ur en befolkning?

Om man räknar per capita – hur mycket medkänsla får vi? Kanske vi kan börja räkna rent matematiskt på hur vår mänsklighet ska bli en bättre mänsklighet. Om nu moderater vill ha en mindre volymenhet när det gäller invandring och flyktingar, tänker de då i termen mängd eller storlek på invandrarna. Om man tänker i densitet kanske…?
Om man tar in lika många fast inte lika långa flyktingar kan de nog sova skaföttes på de redan fullbelagda flyktingförläggningarna…då kan de ju hjälpas åt med de dagliga rutinerna, jaga iväg möss och löss, medan sängkamraten går på svenskkurs och arbetsförmedlngen. Det gäller att effektivisera. Och när de nu inte tar så mycket plats längre kanske man kan utvinna lite mer medkänsla ur övriga medborgare. Vi skulle minska risken för att illvilliga och avundsjuka svenska medborgare utan jobb eller ett drägligt liv skulle bränna ner de få flyktingbaracker som finns kvar. Kanske tätheten av medmänsklighet skulle öka hos befolkningen om man såg att flyktingarna hade det sämre än sämst – om de ens fick komma in….fast å andra sidan skulle ju fler komma in och också få stanna i Sverige eftersom de skulle få plats och dessutom känna andra människors stöd och medkännande. Kanske någon svensk storväxt moderat skulle känna för att inhysa någon lite mindre storvuxen familj att hyra ett mindre rum i sin villa eller våning, mot ringa betalning och någon arbetsinsats…..
För handen på hjärtat – vilken svenskfödd person skulle motta ett sådant erbjudande med stor tacksamhet och förhoppning om ett gott liv i Sverige?
Utan invandring skulle Sverige bli ett mycket smutsigt land, såväl på insidan som på utsidan. Vilka skulle städa Sverige ”rent” då?  Ytan skulle krackelera och ge upphov till stora smitthärdar, bokstavligt talat, och i människors inre skulle en liten elak fästing bita sig fast, som påminner dem om deras egen missunnsamhet och girighet som drev dem in i denna situation där huvudet biter svansen av sig själv.

Nu tror inte jag längre att moderaterna pratar längd och vikt på den tilltänkte flyktingen – och det har jag aldrig gjort – men ibland måste jag bara dra allt till sin spets för att själv förstå det befängda i vissa ord och uttryck. Och kan man verkligen räkna medmänsklighet i volymenheter?
Nej, men kan man överhuvudtaget räkna människor i volymenheter?
Ja, eftrsom flyktingar också är människor, hur konstigt det än kan låta.
Men när moderater försöker låta faktiska och inte flummiga, försöker de dra in något begrepp som låter torrt och tråkigt, men samtidigt vetenskapligt riktigt. Kanske vill man i förlängningen sätta betyg på hela befolkningen och sen utvisa alla med lägsta betyg till Norge. Vem som ska sätta betygen? Ja, det får väl nåt bemanningsföretag göra…..Skavlan kan kanske hjälpa till…och Janne Josefsson?

Och förresten har visst Rheinfeldt ångrat sig redan…..inte vill han stå och skämmas i samma bås som Jimmie Åkeson. Åtminstone inte före nästa val….men sen vet vi inte hur stor volymenheten blir vad gäller medmänsklighet  och om det blir någon volymenhet alls i fallet flyktingar. Den som lever får se….

2 kommentarer

Under Kärlek och politik, Mänskligt, Nyheter och politik, sanningar och lögner, Tid

Varför ställer ingen den rätta frågan?

Journalister kan vara hur fräcka som helst – skjutjärnsjounalistik har vi väl alla hört talas om, som var så på modet på 70-talet och som nu lever vidare genom Janne Josefsson, närapå…Ja, inte riktigt då. Den sistnämnde skjuter vitt och brett åt alla håll och kanter och går över lik ganska urskillningslöst. Så skulle man inte ha gjort på 70-talet. Då var alla skjutjärn riktade åt ett håll – mot makthavarna. Kanske väl enkelriktat kan man tycka. Nu känns det å andra sidan inte
riktat  alls – åtminstone inte mot maktens boningar.
Kanske är även journalister livrädda för att bli kallade flummiga 70-talister, eller varför är det aldrig någonsin någon som på allvar har frågat vår utbildningsminister om vilken forskning han grundar sina politiska utspel på. Vilka forskare har kommit fram till att katederundervisning är den bästa, eller vilken forskning kan stödja betyg i låga åldrar. Vem säger att barn automatiskt blir bättre för att en lärare står bakom sin kateder och pekar med hela handen i stället för att öppna upp för dialog med eleverna? – kanske genom att använda sig av de estetiska ämnena? – hur kan man  uppfylla målen om allas lika värde, samtidigt som en lärare rent fysiskt placerar sig bakom en kateder på behörigt avstånd från dem han eller hon ska undervisa eller föra diskussioner med om mänskliga rättigheter?
Jag bara undrar….

Om någon journalist mot förmodan skulle ställa någon av dessa frågor till Jan Björklund och dessutom får adekvata svar (namn på minst en forskare), är jag beredd att äta upp min hatt….om jag hade nån.

 

..;-)

Lämna en kommentar

Under Mänskligt, Nyheter och politik, sanningar och lögner, skola, Tid

Vart ska det gå, mitt lilla år?

Nu har det kommit! Året…

Jag står på tå för att liksom kika över staketet för att få syn på några tecken.
Runt om i världen inte många goda nyheter. Politiskt och ekonomiskt tycks vi stå på ruinens brant – om vi inte redan är där. Alla krig och alla diktaturer …ska vi ju tala om – men kanske inte just nu.
Till min natur är jag positiv, och det är inte det att jag vill stoppa huvudet i sanden, men var ska jag då stoppa det? I flammande lågor eller i svarta hål, för att tillfredsställa….vem då?
Jag vet att jag inte är modig nog att resa ut i världen för att bli världsförbättrare…inte tillräckligt klok eller kunnig heller. Nej…jag veeeet, ingen begär det av mig. Men tänker på en sådan som BANG – Barbro Alving – som bokstavligt talat inte ”bangade” för farligheter, så länge hon kunde skriva något vettigt om det. Och det kunde hon ju…

Men vart vill jag då komma med detta, och vart är jag på väg?
Sjunger jag inte på sista versen nu?

Jo, grejen är den att jag känner att jag borde, antingen visa upp så mycket livsvisdom att jag la bloggen på hyllan när jag inte har något vettigt att skriva, eller så skulle jag vilja utmana mig själv igen att skriva något som höjer sig lite över vad jag egentligen kan i vardagslag. Men att skriva är egentligen inte det svåraste för mig – tror jag – utan att finna på något för mig angeläget att lägga ut texten om. Eller lägga av, kanske….

Nej, jag har ju en gång för alla väldigt svårt för att avsluta saker, så jag vet inte hur det skulle gå till. Och allt jag har någon slags kunskap  om eller erfarenhet av har jag ju redan tjatat om ett antal gånger. Skola och musik, t.ex…..

Jaja…hade ju velat något annat – såväl med mitt skrivande i bloggen i allmänhet som det där med meningen med skrivande och för vem och varför och….när jag började för 8 år sedan så kunde det ibland hända att jag inte hade en aning om vad jag skulle skriva om, men ändå blev det en hel del, till slut. På något konstigt sätt kom jag på några intressanta trådar att spinna på. Men nu? Jo, just nu skriver jag för glatta livet…men inte begriper jag vart jag vill komma för det. Den berömda livsvisdomen försvann – ”kan någon säga hur”? Och vart? Var är min tanke och idé med livet? Utspridd på nätet, förmodligen, och där får jag snurra runt och leta, precis som jag yr runt här hemma och på jobbet och letar efter utspridda ting.

Det här året börjar bra! Nytt och fräscht, liksom…;-)

God fortsättning!

Lämna en kommentar

Under Kärlek och politik, Mänskligt, Musik, Nyheter och politik, Tid

Lärarlegitimation – kosmetika för okunniga politiker

Här sitter jag och snyter mig och hostar lite försynt i mitt soffhörn, när en tidningsnotis plötsligt anfaller, som från ingenstans. Inte mycket gör mig arg, men ibland känner jag hur ”rosenraseriet” stiger mig åt huvudet. Och i det här fallet är det något huvudlöst som gör mig så bottenlöst ilsk.

Vad, vad?

Jo, det handlar om den omskrutna Lärarlegitimati0nen  som på något mysko vis ska göra lärare bättre än de redan är. Som ska vara en viktigare än ett betyg från en 4-årig högskoleutbildning.
OK, säger jag, men vilka avgör vilka som ska få bli legitimerade, och på vilka grunder?

Dagens notis berättar nu att Musiklärare som har undervisat i Kommunala Musikskolan/Kulturskolan före 2007 ska få legitimation, men inte nyutexaminerade lärare som inte har gjort en ettårig praktik inom grundskolan först.

Detta, mina damer och herrar, kan få håret på min skalle att resa sig. Detta kallar jag ren och skär idioti!!!

En musikpedagog har i allmänhet utbildat sig på sitt instrument från barnsben, har gått förberedande folkhögskola innan han eller hon har kommit in på Musikhögskolan efter svåra prov och stor konkurrens, för att där bli en god musikpedagog. 4 års hårt arbete och övande för att få jobb, i första hand på Kuturskolan. Där utbildar man, inspirerar och entusiasmerar, övar samspel och disciplin, utvecklar barns lyhördhet och känsla för de konstnärliga värdena. Man lär sig även räkna, läsa och förstå de stora sammanhangen genom musiken.
Vad finns i grundskolan som kan vara bättre för ett barn?
Visst kan det vara bra att ha erfarenhet av musikundervisningen i grundskolan, men eftersom förutsättningarna för bra musikundervisning överlag är så usla där, är det inte många musiklärare som stannar länge i grundskolan – om de ens stannar alls? Risken är nog snarare att studenterna lämnar musikläraryrket efter ett praktikår, och så fick vi inga äkta musikpedagoger kvar…knappt. Och legitimerade eller ej, det är inte stämpeln i passet som avgör, det är din identitet som betyder något.

Sen är det också något som inte heller politiker verka känna till – att det finns olika slags musikpedagoger – de som är instrumentpedagoger, som är särskilt skickliga och närapå musiker på ett instrument och så finns det klasslärare, som kanske passar bättre att undervisa stora klasser – de är bra på många instrument, men har inte samma djupa kunskaper inom ett område.
Men vad har då Instrumentpedagogerna i grundskolan att göra?
Jag är rytmiklärare och har enligt mitt BETYG (vilket borde räcka, enligt mig) befogenhet att undervisa i grundskolan, men skulle inte drömma om att ta jobb som trombonlärare i Kulturskolan, om ni fattar vidden?

När vår utbildningsminister talar om skola i världsklass och om att eliten ska premieras – varför struntar han blankt i dem som ägnar hela sitt liv åt att bli förstklassiga musiker? Varför vill han inte ge musikaliska barn en chans i livet?
Det här paragraf-rytteriet kan leda till att de lärare som verkligen kan något inte får vara lärare, medan de som har gått någon kortkurs i musik på en lärarhögskola och gjort sin grundskolepraktik kan bli legitimerad.

Kafka, eller nåt ditåt?

Jag blir i alla fall mörkrädd, ryser och fryser, febern stiger….

Dags för lite varmt honungsvatten. Det kan man bli både frisk och snäll av…;-)

Lämna en kommentar

Under Mänskligt, Musik, Nyheter och politik, sanningar och lögner, skola, Tid