Om Rytmik och lärande / En Bakgrundsbild

Bakgrundsbild / Om Rytmik och lärande

Min uppsats (delvis förkortad) på KMH, 1985
Rytmik och Skolträning inom ”Daghem och förskola”(Sådana var benämningarna 1985 då arbetet gjordes, av undertecknad)

Inledning
”Det talas mycket i våra dagar om rytmikens och musikens betydelse för barns utveckling. Alla människor känner till små barns lust att sjunga och röra sig till musik, att rabbla ramsor, och att upprepa vissa ord och rörelser på ett rytmiskt, periodiskt vis och att finna stor njutning i detta, i det oändliga. Men alltför få barn har fått tillfälle att utvecklas och använda denna naturliga uttryckslusta. Vid skolålderns inträde har man tryckt ner barns rörelsebehov, för att det är inte längre ”fint” att använda sig av sin kropp. I skolan ska man använda sig av huvudet och inte av kroppen. Det är med huvudet man tänker och man måste kunna tänka för att kunna skriva, läsa och räkna.
Visst är det så.
Men för att kunna utföra det man tänker måste man ha sin kropp med sig. För att kunna skriva måste man väl också kunna använda armen och handen? Även kroppen har ett minne, men det är betydligt trögare än huvudets minne. Desto större anledning finns det att träna detta minne som kroppen har, men inte bara som en ensidig och oreflekterande ”drill”. Man måste också använda huvudet i samband med denna kroppsliga träning, dvs integrera det psykiska med det fysiska. Det är i samband med detta som rytmikmetoden enligt Dalcroze kommer in.
Jag tror att rytmiken är en god plattform att starta ifrån när man vill förbereda barn på skolans intellektuella och sociala krav. Detta ska min uppsats handla om.
……………………….
I dessa tider när kulturanslagen dras in på alla fronter, vill jag ändå slå ett slag för rytmikens stora betydelse för barnens och det uppväxande släktets såväl intellektuells och emotionella som kroppsliga utveckling. Det kan gälla vårt framtida samhälle.
Har vi råd att låta bli att satsa på kulturen, rytmiken och människan?”
(PS Detta med kulturanslagen tycktes gälla även då, 1985)

Barnets utveckling och växande

”Det första sinnet som utvecklas hos ett foster är hörselsinnet och det sker i femte till sjätte graviditetsmånaden och fortsätter fram till till ca 6 månader efter  födseln. Hjärnan är under denna period i en viktig utvecklingsfas även i övrigt, inte bara vad gäller hjärnans storlek utan även struktur.
Det ofödda barnet kan redan i livmodern uppfatta ljud, både inifrån och utifrån moderns kropp. Det starkaste ljudet är förmodligen den rytmiska pulsen från modershjärtat. Så lever fostret alltså inne i en rytmisk värld. Redan innan hörselsinnett har utvecklats har vår kropp kunnat förnimma den pulserande vågrörelsen från hjärtat.
Ett barns trygghet efter födseln sägs i hög grad bero på om det får ligga med huvudet mot moderns vänstra sida, mot hjärtat, så att det kan uppfatta hjärtljudet även efter födseln. Vi är sålunda från vårt livs start beroende av den rytmiska pulsen, för att kunna utvecklas harmoniskt. Ett barn som har legat i ett rum där det har kunnat lyssna till inspelningar av hjärtljud eller liknande, har ökat bättre i vikt och skrikit mindre än de barn som har legat i ett rum där det har varit fullkomligt tyst.
Omställningen efter barnets födsel är stor. Dels förändras ljudbilden och dels förändras omvärlden överhuvudtaget. Fostret har hela tiden befunnit sig i rörelse, indirekt. Från att ha varit i ständig ”gungning” till attt ligga på ett helt fast och stilla underlag, är omställningen stor. Föräldrar som har lagt sina barn i ett tyst rum i en säng och inte i en vagga, har kanske begått ett större misstag än de kan ana (helt omedvetet – red anmärkning). Vid varje omställing i ett barns liv måste föräldrar vara med och stötta, och göra omställningen så mjuk och lätt som möjligt. En ny omställning sker vid vid ett års ålder då barn börjar lära sig gå och vid sex års ålder, då skolåldern inträder. Att man ska hjälpa sitt barn när det börjar skolan har väl länge ansetts vara självklart, men det nyfödda barnets behov av trygghet, i form av den trygga grundpulsen och den vaggande rörelsen, är inte ett lika känt och självklart fenomen, än så länge.
Eftersom hörseln är utvecklad redan hos det ofödda barnet har det lärt sig redan från fostertiden att känna igen sin mammas röst, som det kunde höra både utifrån och inifrån och också känna genom vibrationer i mammas kropp.
John Lind säger i sin bok ”Musik i livets början”(sid 36):
”Vi vet att rösten inverkar direkt på spädbarnet. Man har filmat späda barn samtidigt som man talat till dem. När man kör filmen i långsam takt ser man hur spädbarnet rör armar och ben i precis samma rytm som talas”
Upptäckten av detta fenomen föranleder mig att dra en något förhastad slutsats: Barnets (människans) språksinne måste vara direkt kopplat till dess rytmsinne (då ju hörsel – och balanssinnet – är så intimt förknippade med varann), och detta i sin tur till dess naturliga rörelsemönster. Om vi på något sätt under vår utveckling hämmas i vårt tal , i vårt rytmsinne eller i vårt rörelsebehov, har då inte våra resurser på något sätt missbrukats?
Är det inte slöseri med alla våra resurser om vi inte tar tillvara den naturliga kopplingen som finns mellan vårt språk, vårt rytmsinne och vårt rörelsebehov, när vi ska lära barn att läsa och skriva i skolåldern?
Varför inte låta barnen utnyttja  sitt rörelsebehov till att inhämta kunskap i skolåldern?
Genom hela förskoleåldern har barn inhämtat de flesta av sina kunskaper genom olika typer av rörliga lekar. Genom erfarenhet har de lärt sig att hålla balansen när de går, springer, hoppar, osv. Den enda chansen för barnet att lära sig gå är genom upprepad träning, verigenom det erfarenhetsmässigt själv kan dra slutsatser om hur och när det ska använda olika muskler i kroppen. Ett både fysiskt och ”intellektuellt” arbete för ett litet barn.
Två barn i fem- till åtta-årsåldern (då förmågan att ge, ta, och försätta sig i någon annas situation, börjar utvecklas) som bollar till varann, upptäcker snart under lekens gång hur långt de ska kasta och hur mycket kraft som behövs i ett kast för att kamraten ska ha chans att fånga bollen. Om vinden blåser stark från sidan, lär de sig också att de måste kasta bollen lite snett upp mot vinden för att inte vinden ska ta bollen med sig. Sådant lär sig barn snabbt om de får tillfälle att själv kasta och fånga och dra dessa slutsatser.  Om någon vuxen skulle försöka förklara motsvarande fenomen för barnen utan att de själva hade fått praktisera hade säkert inlärningsperioden mer än fördubblats och huruvida barnen hade förstått problemet eller ej, det vet ingen. Precis som handling och rörelse kan utveckla intellektuelt tänkande, kan det också utlösa en känsla.
Två barn som som jagar varann gör det kanske till att börja med för att de är ovänner, men efter ett tag kan själv jakten och springandet få en lustfylld innebörd där själva rörelsen ger upphov till denna glädjefyllda känsla. Det kan bero på att de aggressiva känslorna fick sitt utlopp i ett kraftigt aktivt fysiskt handlande som jagandet och springandet inebär.
”I hear – I forget
I  see  –  I remember
I do    –   I understand”
(v.Bûlow sid 18)
Detta kinesiska ordspråk uttrycker enligt min mening de ovan förda resonemangen på ett bra sätt.
……………………………………………….”

Rytmikmetoden – En holistisk metod

Tänk dig att du är lärare i en maskinskrivningskurs, men alla dina elever blir snabbt uppretade då du talar om för dem att de ska använda alla handens fingrar, och dessutom båda händernas fingrar. De vägrar att använda något annat än högra handens pekfinger. Då får du på ett eller annat sätt anpassa din metod till dessa enfingrade vareleser, men hur?
Kommer de någonsin uppnå någon större skicklighet, snabbhet eller framförallt lust för maskinskrivandets ädla konst? Förmodligen inte. De säger att det är det enda fingret de har lärt sig att använda sedan de var små och det räcker ju för övrigt när de ska sätta på TVn. Att använda alla de andra fingrarna till det kan ju verka enbart löjligt.
Kanske är situationen väl tillspetsad men ungefär motsvarande kan man råka ut för som rytmiklärare i en högstadieklass, när man ber eleverna gå en gemensam puls i klassrummet.
”Vadå? Det räcker väl att vicka med stortån?”
Nåväl…
Så stort problem behöver det inte vara, anser jag, om skolan redan från början ser till elevernas utveckling såväl kroppsligt som själsligt och intellektuellt.
I det här sammanhanget kommer Rytmikmetoden in som en holistisk metod, dvs en metod som står för en helhetssyn på människan.
Låt oss studera det holistiska tänkesättet inom pedagogiken. Två personer som studerar ett ämne vid universitetet, kan ha två helt olika sätt att studera på. Den ena personen som ser till helheten i en inlärningssituation sägs ha en holistisk studieteknik till skillnad från den andre som ser mer till detaljerna. i det kunskapsstoff han skall inhämta. Den andre sägs ha ett atomistiskt  synsätt. Har man ett holistiskt synsätt lär man sig saker och ting på ett vertikalt plan och har en djupinriktning i sina studier.  Man använder sina erhållna kunskaper till att bättre förstå de större sammanhangen i omvärlden, istället för att se själva kunskapen som ett mål i sig, som den atomistiske studenten gör.
För en rytmikpedagog blir det holistiska synsättet en självklarhet.
En rytmiklärare vill att eleven ska lyssna till musiken och dess struktur, klangligt såväl som rytmiskt och samtidigt finna musikens innersta väsen och uttryck för att sedan omsätta allt detta i en egen kroppslig rörelse eller dans. Rörelsen ska ingå under hela inlärningsprocessen som en förstärkning och fördjupning av kunskaperna för att slutligen leda till en större förståelse av musiken.
En holists omvärldsuppfattning stämmer också väl överens med rytmikpedagogens. I båda fallen går det ut på atteleven efter inhämtad kunskap i ämnet i fråga ”…skall uppfatta något i sin omvärld på ett kvalitativt annorlunda sätt än tidigare.” (Marton Dahlgren, sid 161)

Egen kommentar i efterhand: 
Vill gärna undersöka möjligheten att utveckla det holistiska tänkesättet genom att lära ut kunskap i andra ämnen genom att använda mig av musik/rörelse/rim och ramsor/dans/drama/saga och bild.

Det är också det som detta projekt syftar till.

Några praktiska idéer och försök

Det finns försöksklasser i Sankta Getruds skola i Västerås som har arbetat med rörelse som förstärkning och som hjälp till förståelse vid inlärning av de olika skolämnena på lågstadiet. Gun Sandborgh är lärare och rörelsepedagog och har tillsammans med Birgitta Stening Furén utvecklat dessa idéer i boken ”Inlärning genom rörelse”. Hon har undersökt 3 förskoleklasser som har haft mycket rörelseträning på lågstadiet och jämfört med två kontrollklasser utan förstärkt rörelseträning.

Efter ett års skolgång var det ingen skillnad på läsförståelsen hos barnen i de olika klasserna, medan försöksklasserna redan låg mycket bättre till vad gäller motorik och kroppsuppfattning.
Gun Sandborgh gjorde en ny undersökning på läsförståelsen i tredje årkursen och nu hade försöksklasserna klart bättre resultat även på detta område. Dessutom anser lärarna i försöksklasserna att rörelseträningen hade givit ett mycket bättre klimat i klasserna än vad som är vanligt.
(En omätbar kvalitet!)

Grunden för en bra inlärningsförmåga är att ha en god jaguppfattning. Om barn lär sig att behärska sin kropp stärks självförtroendet. Kroppen är tydlig för barn. Man bor inte i kroppen utan kroppen är jag.”
(DN 25/2 1985)

Detta är en uppfattning man har inom Gun Sandborghs rörelsepedagogik.

Inlärning inom ämnet ”svenska” kan se ut på följande sätt:

  • Eleverna går en balansgång på tejpade bokstäver på golvet eller sjunger en sång samtidigt som de ritar bokstäverna i luften.
  • Eleverna står i en ring och kastar mjuka respektive hårda bollar till varann. Mjuka vokaler  = mjuka bollar och vice versa.

Rörelseinlärning inom ömnet ”matematik”.

  • Multiplikationstabellen kan övas genom att eleverna går i takt på led och håller i varandra medan de räknar högt ”1, 2, 3, 4, 5, osv. Övar de ”fyrans tabell” knäar de när de kommer till 4, 8, 12, 16, etc.
  • Man kan öva addition genom att låta barnen gå fritt i rummet och när läraren säger till ska de bilda familjer om 3, 4, 5, eller 6 personer, osv.
Om man särskilt vill öva balans, kroppsuppfattning och koncentration, finns det också speciella övningar för det.
  • Att hoppa på vänster fot i en cirkel på golvet.
  • Att ställa sig haka mot haka eller knoge mot knoge med någon kompis.

Litteraturlista:

  • Bertolotto, Ittalo  – Jaques-Dalcrozemetoden.

                              Musikvetenskapliga Instutitionen, Stockholms universitet, 1973

  • von Bülow, Gerda – Vad är Rytmik?
    Nordiska Musikförlaget, Stockholm, 1974
  • Marton – Dahlgren
    Svensson – Sälje      –  Inlärning och omvärldsuppfattning.
    Almquist & Wiksell
    Stockholm, 1977
  • Lind, John   –              Musiken   i livets början.
    Akademilitteratur AB
    Angered, 1981
  • Artikel: Dagens Nyheter  –  Bättre undervisning med lek och rörelse.
    850225                                 De lär med hela kroppen.

One response to “Om Rytmik och lärande / En Bakgrundsbild

  1. Pingback: Tid att minnas…. | Tid

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s