Category Archives: #blog100

Mindfulness och krångel …. #63

Idag känns det lite gnälligt igen. Många sömnlösa timmar inatt utan anledning. Kanske har den nya månskärvan något att säga till om. I alla fall kan jag påverkas av den ibland.

dsc_2703.jpg

Idag var det en lång dag – en studiedag som på många sätt var matnyttig, men på sluttampen började jag känna mig väldigt trött och glömsk och lätt irriterad. Är ju inte van vid att jobba långa dagar. Sen avslutades dagen med att jag for till Telenorbutiken för att äntligen få mina mobilaffärer gjorda. Såg framför mig att jag skulle liksom dansa hem med en ny fin, med alla gamla kontakter och allt överfört, men tji, vad jag bedrog mig. Eftersom jag har en försäkring, vilket var bra, var jag tvungen att gå hem och göra en skadeanmälan först, innan den nya skulle skickas hem till mig. Någon hjälp med överföring av filer och annat viktigt kunde de inte ordna åt mig. Då skulle jag behöva gå till en mobildoktor i Skrapan, och sen skicka tillbaka den gamla mobilen inom en viss tid. Visst är det bra att det kanske ordnar sig i sinom tid, men efter en sådan sömnlös natt och låååång arbetsdag är jag inte mottaglig för någon enda motgång eller krångel.

Krångel gör mig helt enkelt gråtfärdig.

Och allt handlar om en liten pryl. Visserligen en mycket innehållsrik pryl för att vara pryl. Men ändå…..

IMG_0283

Idag passade jag istället på att träna mindfulness när jag satt där på tunnelbanan fram och tillbaka till jobbet. Inte för att jag har riktig koll på vad det är, men det ska ju vara så populärt….. Hade till och med glömt att plocka åt mig en Metro.  Så alldeles lugnt och avspänt satt jag där och betraktade livet, medpassagerare, min egen andning och ett och annat som verkade intressant. Det var faktiskt rogivande.

Kan rekommenderas! 😉

IMG_1003

Det säger jag faktiskt inte för att vara ironisk eller lustig, utan för att jag insåg hur mycket tid jag vanligtvis ägnar åt allt annat än att bara vara. Att bara stirra fläck och låta tankarna gå utan någon som helst krav på resultat. Det var något jag var specialist på förr i världen, men nu kändes det som om den ädla konsten var försvunnen för länge sen. Men eftersom jag inte hade något annat val idag, utan mobil och tidning, fick jag hänge mig åt ingenting och allting. Nästan som att cykla, men då gör man ju ändå något under tiden. Något aktivt som kräver något av en.

IMG_5222

Allt har ju sin tjusning, förstås…… Men jag kände att det totalt kravlösa sittandet och tänkandet utan mål och mening, vill jag ägna mig mer åt. Det känns nyttigt för mig, och kanske för samhället. Alla behöver nog titta upp ibland och upptäcka en ny skön värld. Eller åtminstone upptäcka nånting….. 😉

IMG_4105

Lämna en kommentar

Filed under #blog100, Datorer och Internet, Hälsa, mobil, Tid

Klippt och skuret ………. #22

Efter en misströstande och besviken gårdag, steg vi, som är krassliga här på hemmaplan, ändå upp ur våra sjuksängar, mot alla odds, och for ut mot födelsedagsfirande släktingar i västerort.

wpid-dsc_0244.jpg
Susade genom ett kyligt men soligt Stockholm och blev varmt välkomnade av de jubilerande två.

wpid-dsc_0270.jpg
En god måltid, glada återseenden, trevlig samvaro, ett ärvt drinkbord som premiäröppnades, god mat och….tårta……gör att livsandarna återvänder.  Kanske blir jag frisk ändå.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Idag har jag blivit klippt och fått fason på mig. Det känns som om halva infektionen satt i håret…..

Detta bildspel kräver JavaScript.

…min andra halva blev läkt och inbäddad i ett vänligt tårtkalas.

wpid-dsc_0282.jpg
Kvällens yngste deltagare klev upp i sin mosters knä och frågade vänligt: – ”Får jag lukta på din tårta?” Kanske en rar omskrivning för att han ville smaka på hennes tårta?

När vi skulle skiljas allesammans sa han att han skulle hem till sig med sin mamma och pappa – ”men du kan få hälsa på oss en annan gång”, sa han tröstande till mig.
Vi har inte träffats så väldigt många gånger tidigare, så jag kände mig verkligen smickrad över att ha blivit utvald.

Ikväll bär det av till den konsert som jag alltså inte själv kan delta i men som jag ändå kan lyssna på.
Ett vackert och spännande nyskrivet verk – ”Johannes-passionen” av Fredrik Sixten – framförs i Sofia Kyrka 18.00.
Det blir härligt och en skön avslutning på en vecka som har känts ganska tung. Men jag tror att musiken slutligen kan läka alla sår som tårta och nyklippt hår inte kunde råda bot på.
”Klipp håret och skaffa dig ett jobb”, brukar man ju säga till unga män, men jag har ju redan ett jobb, så nu ska jag bara skaffa mig lite mod och andlig kraft så jag kan ta mig
dit och göra mitt jobb också.

wpid-dsc_0301.jpg

Fortfarande inte helt pigg väljer jag ändå att fokusera på ”rätt saker”.

Att få tårtan rätt skuren och håret fint klippt, verkar ha varit en bra början. Med musikens hjälp tar jag mig säkert hela vägen fram. 😉
Men hur jag tar mig fram, det återstår att se….. i feberyra eller på stadiga ben?

Ha en fortsatt skön söndag! 🙂

Lämna en kommentar

Filed under #blog100, Familj, Gratulationer, Tid

Sockor, solförmörkelse, mat och musik + lite till, i nu nämnd oordning + lite till….#20

 

Naturell....

Naturell….

Idag är det den tjugonde dagen, och en femtedel av den blogg-cirkus vi ännu bara har sett en början av. Om vi tänker i arbetsvecka, är alltså måndagen avklarad….och nu är bara resten kvar. Men tiden fram till fredag brukar gå undan. Inte för att jag direkt vill det, men det är lätt att ge upp i förtid om man inte anar slutet någonstans.

Dagens innehåll är späckat med stort och smått,  gammalt och nytt och roligt och intressant.

För att ta det i nu nämnd oordning vill jag börja med de ”rockande sockorna”.

En flicka i 10-årsåldern har startat en folkrörelse med anledning av att hennes syster har Downs Syndrom. Hennes idé är att alla människor ska sätta på sig ett  par udda strumpor med olika färg och mönster på de olika  strumporna. Hon vill på det viset stödja sin syster och visa att alla är bra fast de är olika. Och idag är dagen D. Många runt om på de olika medierna – Facebook, Instagram, Twitter, etc – lägger upp sina strumpbilder. Hon kallar projektet ”Rocka Socka”, och det är underbart när sådana rörelser kommer underifrån, tycker jag. Riktigt roligt är det när så många ”olika” personer anammar projektet. Idrottsföreningar, poliser, operasångerskor (med hundar), mfl, går in för det med liv och lust. Den här initiativrika flickan har upplevt hur hennes syster har blivit retad för sitt handikapp, vilket flickan vill sätta stopp för genom att göra något positivt för henne och alla andra i liknande situation.
Så jag och mina katter ville ju inte vara sämre….;-)

Detta bildspel kräver JavaScript.

När väl sockorna var upplagda på rätt ställe och med olika kulör, var det dags att närma sig dagens andra stora händelse. Solförmörkelsen, som skulle ses – eller inte – idag på förmiddagen. Eftersom jag fortfarande går hemma och hostar kan jag lika gärna gå runt i lägenheten och spana efter en delvis förmörkad sol, men jag såg den inte någonstans. I Stockholm är vädret inget annat än grått idag, så det var ju inte så konstigt. Men när vänner i min närhet la upp bilder på solen dold av månen, på facebook, blev jag förvånad, och öppnade fönstret och se där…..snett ovan Globen såg jag en halvmånformad sol. Nu behöver jag inte vänta i 24 år till för att få se den. Försökte ta bild, men var rädd att jag och/eller mobilen skulle falla handlöst ner på förbifarande bil på Götgatan. Men några bilder blev det….och det är ju faktiskt lite spännande. En händelse som får ens vanliga vardaglighet att kännas ganska så liten och futtig. Men ändå….en del i alltet. Precis som med sockan. 🙂

wpid-dsc_0213.jpg

 

Ja, ni fattar vidden….. 😉

Att dela stort och smått på detta vis är ju lite speciellt. När jag var i England på språkresa, 15 år gammal, satt jag hemma i min värdfamilj och småpratade om ditt och datt. De var unga trevliga människor med en ganska svårförståelig brytning, eftersom deras hemland från början var Indien, eller åtminstone deras föräldrars. De var trebarnsföräldrar och hon fick sitt första barn när hon var 16 år och nu var hon 21.
Vi hade inte så mycket gemensamt, men just den kvällen jag tänker på gör att jag alltid tänker på dem när man pratar om ”the first man on the moon”, för vi delar alltså den gemensamma upplevelsen, de och jag, att sitta och se när den första människan klev iland på månen. Jag har aldrig haft kontakt med dem sen dess, utom att jag skrev ett tack-brev långt senare, för att fått bo hos dem . Det är ju ganska märkvärdigt att en sådan händelse mycket långt bort knyter ihop banden mellan några personer som också befinner sig på långt avstånd från varann i tid och rum.
De kanske inte ens lever längre?

Men vid liknande mycket specifika tillfällen lever de i min föreställningsvärld. Och deras lilla yngsta dotter – Tracy – måste ha mognat betydligt sen dess. Hon är väl i 55-årsåldern nu…. Hon hade viss betydelse för mig för hon var det första barnet jag vaktade. Deras grannee stack ut huvudet en gång och frågade om jag hade många småsyskon, för hon tyckte jag hade sådan fallenhet. Jag som var minst i familjen med många storasyskon, minns att jag kände mig stolt över att höra det.
Kanske sådde hon ett litet frö i mig, för innan dess hade tanken aldrig slagit mig, att jag skulle kunna jobba med barn.

wpid-dsc_0212.jpg

Precis som en händelse kan förflytta en långt bort över hav och land, kan också en berättelse förflytta en långt bak i tiden. Och vissa ord kan trigga igång minnet av berättelsen. Igår sa jag ju att jag skulle berätta om min mamma och om hennes ”lekkamrat” Greta Eriksson,pianisten, som hon lärde känna på somrarna när de var på ledighet. Mamma tyckte det var roligt med Greta för hon var så humoristisk och glad och trevlig. Dessutom var hon uppmuntrande mot mamma, och brukade säga till henne: -”Sjung Ingrid, du sjunger så vackert!” Och mamma sjöng för full hals medan de var ute och plockade blåbär i skogen.
Men rätt som det var sa Greta glatt: -”Nej, nu måste jag gå in öva….Hej då!” Och sen var hon borta i fem – sex timmar. Mamma var otroligt imponerad av att Greta, som var jämnårig med mamma, hade sån disciplin. Hon verkade inte ens tycka det var tråkigt att gå in, mitt i sommaren när solen sken som mest. När mamma härmade vad Greta sa, lät det som hon pratade släpig”eken”-dialekt – en riktig stockholmska. Och en gång när Greta hade varit på en liten konsertturné, berättade hon för mamma om hur det hade varit:

”Först kom vi till flygplatsen, och där fick vi biff. Sen fick vi biff på planet också. Och när vi kom fram fick vi biff. Sen vi fick biff när vi var på turnén, och så fick vi biff en gång till på hemresan…….Fem biffar! Gott!”

Allt med den där lite nasala dialekten…det var obetalbart!
Särskilt om man tänker att Greta var en fantastisk pianist…..som med stor konstnärlighet kunde studera in vilka svåra pianokonserter som helst, så var hennes prosaiska minnen av måltider med biff, de mest bestående.

Många år senare var jag och mitt fd ex på en konsert och hörde Greta spela en av de stora klassiska kioskvältarna – Tjajkovskys pianokonsert nr 1 i B moll. Det var naturligtvis en upplevelse för mig att höra henne live….jag som hade hört så mycket talas om ”biffarna”. Det hade även ”exet” hört. Han hade dessutom Greta som pianolärare då, på den tiden när han gick musiklärarlinjen på Musikhögskolan. Dagen efter konserten gick han till sin pianolektion, och tackade förstås för den fina konserten, varpå Greta svarar: – ”Ja, tack det var roligt att du kom, och sen förstår du när jag kom hem var jag så hungrig, så jag tog mig en macka. Gott!”

😉

Vill du höra och läsa mer om Greta Erikson kan du börja med att kolla på den här länken där du kan höra hennes fantastiska pianospel.

wpid-dsc_0210.jpg

Och nu tror jag det börjar bli dags för ”ett lillfinger med i spelet….”
Det är inget ont finger, även om det fortfarande gör ont. För över en månad stukade jag det kraftigt, och jag har fått ett litet sjukgymnastprogra, eftersom jag är ”pianist”, som de sa på sjukhuset. Jag hade ju bara sagt att jag var musiklärare och var rädd om mina fingrar…De tog fasta på det, sympatiskt nog.
Men fortfarande gör det ont och nu har kroknat lite för mycket, tycker jag. Jag kan ju spela hjälpligt på flygeln här hemma, men dessvärre tar det ju emot en aning.
Nummer 5 – precis som jag, är lillfingret nr 5 på handen, och en aningen stukat, men än har vi inte kroknat, annat än bokstavligen, möjligen….och vi hälsar er alla en riktigt god helg fyllt av mat och dryck och kultur av allehanda slag.

”Gott!”

Men jag då?

Men jag då?

 

 

Lämna en kommentar

Filed under #blog100, flygel, kultur, Mamma, Mat och dryck, Mänskligt, Minnen, Musik, Tid

Om det vore någon ordning på mig skulle jag #blogga100 dagar om musik….#19

image

Efter att ha skrivit ett mycket låååångt och innehållsrikt inlägg på temat musik på min mobil, hände någonting – jag skulle bara sätta i laddaren – och all text försvann!

Jag borde låta mig nöja, därvidlag. ”Där orden tar slut, tar musiken vid..” som någon så vist har sagt, fast jag minns inte vem.

Men nu?

Jag ska försöka ta det från början….. 😉

Jag har svårt att nischa mig själv. Att ruta in mitt liv i fack och säga att jag ska blogga om musik eller om språk, om pedagogik eller foto, om katter, om natur, om segling och om kärlek av alla de slag, och om mänskliga rättigheter, om politik och om kulturarv, om mitt eget liv eller…. Jag känner mig infångad om jag måste bestämma en sådan sak.
”Men det vore ju klokt om jag höll mig till ett ämne där jag är ovanligt kunnig, för att vara jag”….invänder mitt bättre jag.
Mitt sämre jag invänder att ”det vore ganska tråkigt att läsa en massa pekpinneaktiga essäer av någon förnumstig förståsigpåare.”

….Hmmmmm…..Hela jag fortsätter som vanligt. Det blir ändå aldrig någon ordning på mig, om det inte har blivit det hittills, så….

Allt flyter ihop och hänger samman för mig. Jag kan inte särskilja. Det är som att särskriva: Kär lek istället för kärlek. Men helst både och. Vi kan ju inte leka kära lekar utan att känna kärlek.

Så är det med musiken. Jag skulle inte vara den jag är utan att ha levt ett liv i musiken. Att vara där musiken finns. Den har varit som luften jag andas, nästintill. Inget som någon ifrågasätter. Den är som trampolinen jag hoppar ifrån och får kraft av, men det är inte samma sak som att jag lever av musik. Kanske inte riktigt som att jämföra med en prostituerad som lever av påtvingad kärlek, men ändå är det något tvångsmässigt över en musikers vardag, om man jämför med min vardag. Jag kan lyssna på musik utan att behöva fundera på hur det framförs och jag kan spela själv utan att få ont i magen på grund stress och oro inför nästa framträdande eller funderingar på om jag hinner få mitt gage innan nästa hyresavi ska betalas.

Mina föräldrar som badade oss i klassisk musik av allehanda slag, och som sjöng med oss och spelade med oss från vi var små till vi flyttade hemifrån, och längre än så, om de kom åt, var aldrig annat än glada amatörer – mer musikaliska än det stora flertalet, men ändå inte överdrivet. De hade, tack vare att de sjöng konserthuskören i Stockholm och pappa spelade i amatörorkestrar, lite känningar i dåtida musikliv. Min äldste bror hade den tidens konserthuschefs bror, Gunnar Norrby, som cellolärare.
Min bror var mycket musikaliskt begåvad, och med ett absolut gehör dessutom, så mina föräldrar frågade läraren om han tyckte att min bror skulle söka till musikhögskolan – eller hette det akademin, på den tiden? – varpå Gunnar Norrby fällde den för oss syskon ganska ödesdigra kommentaren: – ”Vill ni honom något ont?”
Han menade att musikerlivet var så eländigt svårt och stressande och dessutom osäkert, rent ekonomiskt, så om man har någon som helst annan talang så ska man undvika musikeryrket. Det svaret blev avgörande för mamma och pappa…
Min bror hade andra talanger, så han blev inte musiker, men han har haft så mycket glädje av musik i sitt liv trots detta, eller tack vare….?
Vem vet hur det hade blivit annars?

Jag var den första i familjen som gick på musikhögskolan, men jag gick ju en pedagogutbildning, och jag kan nog intyga att det inte heller är särskilt lukrativt, och att när man ibland har musikundervisning i helklass i en åk 5, kan man faktiskt undra om det inte finns någon som vill en något ont…… 😉
Men å andra sidan var nog min rytmiklärarutbildning den bästa jag har gått – och jag har en del utbildningar att välja på …  – det är bara själva arbetssituationen jag vill klaga på. Men för mig står ju rytmik-metodiken för den där eftersträvansvärda helhetssynen, som jag har svårt för att släppa. Den som gör att jag inte kan hålla mig till ämnet.
Det gamla radioprogrammet ”På minuten”, skulle inte vara något för mig.

Att skriva hundra bloggar om musik låter sig därför inte göras, utan kraftiga avvikelser från ämnet, redan från start, som synes.

Apropå att hålla sig till ämnet: Imorgon ska jag nog berätta om min mamma, och om Greta Eriksson, som ju blev en mycket känd pianist på sin tid.

Hoppas ni kan hålla er! 😉

http://bisonblog.se/blogg100

wpid-dsc_0153_1.jpg

2 kommentarer

Filed under #blog100, Familj, flygel, Musik, Tid

Febertoppen på bloggbotten….#14

DSC_0109

Nu är såväl toppen som botten nådd. Vaknade med hög feber och huvudvärk.  Här inne på statistiksidan var noll visningar registrerade. I feberyra meddelar jag härmed att jag är sjuk. Jag har trotsat snuva och hosta i några dagar nu, men feber och huvudvärk är inget att göra nåt åt.

 

Det tråkiga är att jag missar repetitionen inför ett uruppförande av Fredrik Sixtens nyskrivna verk, Johannes – passionen.

FB_IMG_1426324880908

Jag missar också ett kalas idag och en solig, ledig helg. 😢

DSC_0084

DSC_0085

Men det värsta är att vara sjuk. Att inte orka någonting,  knappt att lyfta mobilen för att blogga. Men jag ska klara av det, tänker jag …

Alltid förvillar det lite…..eller kanske inte …?

Det är nog inte meningen att man ska dö på sin bloggpost?

Nej, jag tar nog en paus. Ha en skön helg, ni som kan…..

…Ironiskt nog hittade jag just denna länk på nätet…… 😉

http://www.kulturellahjarnan.se/2015/02/24/korsang-starker-immunforsvaret/

 

http://bisonblog.se/blogg100/

DSC_0112

 

 

 

3 kommentarer

Filed under #blog100, körsång, kultur, sjukdom, Tid

Mobilbloggeri – fredagsmyseri……#13

1426261421882-1596104393

Jag hann knappt skriva rubriken på dagens inlägg innan det dök upp en avisering om en spårvagnsolycka i Göteborg. Önskar att det slutar på bästa möjliga vis för samtliga inblandade!

Under dessa första 13 dagarna av alla hundra, har jag enbart bloggat från min mobil. Mest för att jag tänker att jag då är mer flexibel och… ja, mer mobil helt enkelt. Många gånger har jag visserligen svurit över funktioner som inte har funkat i mobilen, men som jag vet att jag kan hantera i min laptop. Ändå har det känts enklare att bli vid min mobil. Jag har mina bilder och allt annat på nära håll.

Men också alla nyheter – goda och dåliga – trillar ner i knät när jag minst önskar det.

Att avskärma sig från omvärlden, om så bara för en liten stund, känns nästan omöjligt.

DSC_0116

Visst kan jag stänga av aviseringarna men då tar det tid och fokus från det jag egentligen håller på med. Vad det nu var?

Människor som håller på med många saker samtidigt, blir inte alls smartare, som många tror, utan snarare blir man ännu lite dummare i huvudet.

Och denna ”multi-tasking” ger vi oss alltså in i, lite till kvinns och mans, helt frivilligt. Verkar inte det korkat i sig?

Vad är det egentligen som driver människan in i dumhetens fördärv gång på gång?

Varför fortsätter vi stressa, röka, ta några järn för mycket till helgen, när vi vet hur dåligt vi kommer att må i framtiden?

Vi människor är helt enkelt inte tillräckligt smarta för den här världen.

Mänskligheten är överreklamerad, och ju längre tiden går, desto svårare blir för var och en att bevisa motsatsen.

I tidernas begynnelse var vi smarta nog att överleva som art. Nu är vi korkade nog att ta kål på såväl oss själva och varann, som på det enda klot vi har att leva på. Hur gick det till?

Vad hände på vägen?

Det enda jag vet säkert är att det är fredag, med allt vad det innebär av mys, mat, dryck och vila. Det är väl bara att ge sig hän…

Man är väl inte mer än människa, eller nåt…. 😉

 

http://bisonblog.se/blogg100/ 

 

 

 

1426261275774-347505040

Lämna en kommentar

Filed under #blog100, Katter, Mat och dryck, Mänskligt, Tid

Förkylt var det här……#12

http://bisonblog.se/blogg100/

Med snuva och lite småfeber hasade jag mig iväg till jobbet för att jag skulle börja mitt dansmatteprojekt med en ny klass, ganska så taggad. Men stön….Det passade inte så bra idag, och det hela sköts upp till imorgon. Och jag som hade övervägt att stanna hemma idag med snuvan, men…..sånt är livet! Luften gick ur mig. Det är bara att bryta ihop och gå vidare. Så får kanske en och annan kapitalist också tänka i dessa dagar. Det går i alla fall inte att gråta över spilld mjölk. 😉

 FB_IMG_1426186600159

Bild: Jenny Svenberg Bunnel

Lämna en kommentar

Filed under #blog100, Tid

Gränslöst kreativ…..#11

Att vara gränslös är inte alltid av godo, men när det gäller kreativitet och konstnärskap är det nästan en föutsättning för att det ska kallas konst.

För min del beundrar jag ofta de musiker som spränger genregränser, eller andra gränser, men människor som har svårt för gränser i relation till andra, har jag betydligt svårare för. Det verkar ju lite inkonsekvent,  men det har antagligen mest med mina egna svårigheter att sätta gränser, ibland . Att markera att inte vem som helst kan säga vad som helst till mig.

Nåt att jobba på. Idag kan ni kolla den gränsöverskridande polarprisvinnaren i länken nedan, så kan jag öva på att säga nej, så länge. 😉

Allt är ju inte svart eller vitt, som ni ser ….

Har en trevlig kväll!

DSC_0056

http://www.svt.se/kultur/musik/evelyn-glennie-det-ar-inte-svartvitt

http://bisonblog.se/blogg100/

Lämna en kommentar

Filed under #blog100, Tid

Polarvindar och lyhördhet…#10

Nu blåser polarvindar både ute och inne.  De ljumma vindar vi möttes av i söndags har nu förbytts till de lite mer isiga från polartrakterna, men vem vill klaga när solen skiner och krokusar kryper upp i rabatterna?

http://bisonblog.se/blogg100/

DSC_0064

Att inte uppleva skillnad på ljus och mörker, måste vara bland det värsta för en blind, och att inte höra musik måste vara det värsta för en döv. Det var i alla fall vad jag trodde fram tills idag, för idag fick en världsberömd kvinnlig, men döv slagverkare Polarpriset i musik. Musikens eget Nobelpris.

DSC_0095

Evelina Glennie från Aberdeen har lärt omvärlden att det går att vara lyhörd med hela kroppen om man lyssnar in vibrationerna från musiken med hela sin kropp.

Jag kan inte låta bli att tänka på alla människor som med både syn och hörsel i behåll, varken ser eller hör vad som händer och sker runtomkring dem.

Vi måste nog lite till mans och kvinns öva upp lyhördhet för att göra egna och andras liv lite mer drägliga. 😉

 

 

DSC_0077

Lämna en kommentar

Filed under #blog100, Tid

Number nine….. #9

 

1425918882558-347505040

Än är jag inte uträknad. Inte på 9, och fortsätter det på det här sättet kanske bloggeriet håller hela vägen ut. Ända till 100. Min målsättning är dock inte bara att leverera en blogg om dagen – ”håller doktorn borta” -utan jag skulle ju dessutom vilja ge varje inlägg något slags innehåll av värde. Men det kan nog vara för mycket begärt. 😉

Det roliga är att den här typen av bloggande påminner mig mycket om hur det var i begynnelsen, när jag började blogga för 10 år sen, innan jag visste om jag hade några läsare alls. Jag satt på min kammare och övade på formuleringskonst och såg det som mitt uppdrag till mig själv att hitta nya teman och infallsvinklar varje dag. Nyttigt och roligt, men lite ensamt. När den första läsaren sedan dök upp och kommenterade ett  inlägg var det nästan overkligt, men hisnande kul att en vilt främmande människa hade hittat fram till just min blogg!

Nu ser jag också att alltfler har läst och följt bloggen sen dag 1 i #Blogg 100. En sporre i sig att fortsätta och leverera. Så länge det är roligt är det kul… 😉

Och nu ljusnar det!
Man ser handen framför sig när man kommer hem i kvällningen. Bara en sån sak…

Vi ses!

http://bisonblog.se/blogg100/

1425919374039-1596104393

5 kommentarer

Filed under #blog100, Tid